Socialdemokrater för tro och solidaritet hade mellan den 29/11-6/12 en delegation om fem personer i Palestina och Israel. De har besökt människorättsorganisationer, våra samarbetspartners i Gaza, träffat familjer som drabbats av Israels krig och ockupationspolitik, israeliska och palestinska politiker och israeliska fredsaktivister.
Såhär beskriver vår politiska sekreterare Monica Fundin Pourshahidi sin vecka:
MÅNDAG.
Jerusalem-Erez-Gaza:
Lugnet i vardagen. Bara timmar efter att en person sköts till döds vid Damaskusporten passerar vi där utan att se annat än nya soldater.
Alla dessa tonåringar med maskingevär. Överallt. På gatorna. På torgen. I gränder. På bensinmackarna.
De stora religionerna har alla som huvudbudskap ”du skall icke dräpa”. Men i de tre största religionernas huvudstad lever man ironiskt nog med dessa dödsmaskiner ständigt närvarande. Den främsta symbolen för dödande ständigt i ansiktet.
Du skall icke dräpa.
Mitt sällskap säger – om jag hade haft ett maskingevär och en uniform på mig hade jag varit rädd för varje människa jag ser. För att attackeras. Att få en kniv i mig.
Igår sköts en palestinier ihjäl när han försökte sticka en kniv i en av militärerna. På samma plats vi lugnt går förbi timmar senare. Förra måndagen sköts en sjuttonårig flicka ihjäl, igår kväll en femtonåring. På samma plats vi skulle ha åkt till imorse.
Du skall icke dräpa.
Artonåringen bredvid mig, med sin uniform och sitt maskingevär, tar ett bloss på sin cigg. Så går han demonstrativt närmare, höjer vapnet och gör en mantelrörelse. Jag tittar lugnt på honom. Han tittar på mig, på allt, blicken flackar. Min kamera är aktiv hela tiden, men fotografera soldaterna – det törs jag inte. Hoppar in i bilen och åker vidare, mot Gaza.
Jag har ingen uniform, inget maskingevär. Jag är inte rädd.
”Exit to Gaza” står det vid ingången i muren, i stängslet. Exit. 2 km ingenmansland. Exit. Entry? Jag klev ut och in. Och nyss åt jag mitt livs bästa friterade bläckfisk.
Lugnet i vardagen.
********
TISDAG:
Poff! Så gick två dagar i Gaza city. Imorn bitti far vi vidare mot Tel Aviv och Jerusalem. Nu är jag väldigt trött, alla intryck och ord virvlar som gamar runt mina tankar, och jag orkar egentligen inte alls skriva – men hörrni detta var dagens hotellutsikt.
Om inte Gaza var under blockad, så kunde detta ha varit ett riktigt turisthotell med riktiga turister och detta en riktig strand med riktigt badvatten… Idag var det härliga 19 grader varmt och även idag har jag ätit helt fantastisk mat och träffat underbara människor. Som på på vilken turistort som helst?
Istället: FN skriver i sin senaste rapport att Gaza om bara fem år kommer att vara i princip obeboeligt. Vattnet i kranarna är bräckt för grundvattnet är förstört, avloppen går rakt ut i havet och arbetslösheten är bland de högsta i världen. Ingen får lämna och ingen får åka in hit. Nästan 2 miljoner människor är fångar här. I sin egen stad. Eller ja, 800.000 av invånarna bodde från början någon annanstans. De är flyktingar i sitt eget land, inträngda i flyktingläger här i Gaza.
Före Israels blockad passerade mellan 120.000-200.000 personer gränsen mellan Gaza och Palestina och Israel, till och från jobb. Varje dag. Nu passerar ca 40.000 personer gränsen. På ett helt år!
Inget får heller importeras eller exporteras. Jo, förresten! EN enda sak får gazaborna exportera, till ett enda land – Israel. Vad? Oh, the irony, – den brutala ironin – skrot. Skrot! Det är det enda de får exportera. Skrot som är ett av resultaten av de tusentals hus som bombades till grus och till just skrot av just Israel förra sommaren…
Upp till 80 procent av befolkningen här är dagligen beroende av matransoner. Inte för att de inte kan klara sig själva – utan för att de inte FÅR.
En chef för en internationell hjälporganisation suckade djupt och sade ”It’s a chronic emergency, always critical”. Alla, alla, alla vi talar med säger samma sak: Det finns bara en endaste lösning. Blockaden måste hävas.
En framstående civil rights jurist sade: ”Not only the siege, but the shadow of the siege effects everything in our lives. Everything. I consider it an animal farm. Totally illegal.”
********
ONSDAG:
Gaza-Tel Aviv-Jerusalem.
Långa dagar, olika världar. Var det verkligen i förmiddags vi var i en instängslad stad? Och se’n plötsligt i en modern skyskrapemetropol? Och nu igen i en historiskt belastad stad, delad mitt itu?
Tog spårvagnen. Det är den enda plats i Jerusalem, säger de, där israeler och palestinier överhuvudtaget kan mötas på ett naturligt sätt. Stationerna står på både arabiska, hebreiska och engelska. Bara här.
Runt hörnet finns husen där israeliska familjer helt sonika har flyttat in i palestinska familjers hus. Satt en menorah och en israelisk flagga på taket och utan att skämmas kastat ut den palestinska familjens alla ägodelar på gatan. De som bodde i husen nyss protesterar utanför. Först varje dag, nu varje lördag. Till ingen nytta. På gatan står en sliten soffgrupp kvar.
I Khan Younis i Gaza finns inte ens slitna soffgrupper kvar. Bara armeringsjärn och grus. Och försök att bygga upp nya hus.
Jag har åtta syskon. Det hade Nuredin Jawdat i Khan Younis också. Nuredin är fem år. För ett år sen var han fyra. Då dödades alla hans åtta syskon av en israelisk bomb. Och hans mamma. Hon födde sitt nionde barn, Nuredins lillasyster, två timmar före bomben tog deras liv. På ett ögonblick förlorade familjen 22 personer. Ingen varning. Ingen var soldat, ingen var terrorist, eller ens Hamas-anhängare. De var bara en familj som råkade bo på fel ställe. För nära Israels ”säkerhetszon”… Pappa Taufiq var nyss niobarnsfar. Nu håller han hårt om sitt enda levande barn. Luften är tung.
Kommer Nuredin, som i varje levande sekund påverkas av Israel, någonsin att möta en israel på ett naturligt sätt?
Dagen innan Nuredin förlorade sin familj, satt Sheikh Mahrouz Abu Syam i moskén och bad. När han hörde bomberna sprang han hem och fann sin familj utanför huset. Men bara hälften av dem levde. Resten var döda. Döda kroppar i trädgården. En av dem som överlevde men skadades var hans nu treåriga dotterdotter. Hennes båda föräldrar dog. Nu kallar hon morfar för pappa. Familjen Abu Syam förlorade med ett bombnedslag tolv personer. En av dem, Mahrouz äldsta son, arbetade för fredliga Fatah och älskade Real Madrid.
Sheikh Mahrouz är i trakten en vis man som brukar ge goda råd till folk. Vilka goda råd kommer han att ge nu?
Flickan på bilden är sexton år och bär på sin lillebror. De såg sina föräldrar dö förra sommaren. Deras hus förstöras. Nu bor de med sin morbror i ett skjul på en sanddyn nära Rafah och egyptiska gränsen. De bjuder oss på te kokt över öppen eld, hembakta kakor med choklad och färska dadlar.
Om några få timmar ska vi passera genom sanden några få mil norrut, genom den bombade ödemark som kallas ”säkerhetszon” av människorna på andra sidan den höga muren. Ut genom den kilometerlånga smala stängselgång som leder oss ut ur den marginellt bredare Gazaremsan.
Barnen såg sina föräldrar dö. Kommer de någonsin få se den här gränsen, någonsin få passera den?
I Tel Aviv känns den långa gränsgången, de nakna armeringsjärnen, pappa Taufiqs tunga kropp och blick, den kalla sanddynen och teet över öppen eld overkligt långt bort.
I Jerusalem vägrar taxibilarna köra oss en meter ner i de arabiska kvarteren. ”The oppressor always look at the oppressed with fear. That’s how they legitimate the oppression”, säger den israeliska fredsaktivistveteranen.
Jag frågar hans politikervän från Knesset, ihärdig kämpe för lika rättigheter, hur han behåller hopp i en snudd på hopplös situation. Han svarar kort att det är ju bara att jobba på.
”It’s slow, but we ARE in a process of change. You can help by spreading the word”, fortsatte fredsveteranen från Tel Aviv tröstande.
Så jag försöker. Jobbar på. Spreading the word. You can help.
TORSDAG:
Don’t Say We Did Not Know. Så heter den kända israeliska fredsaktivisten Amos Gvirtz blogg om fred och rättvisa. Fred och rättvisa också för palestinier. Säg inte att vi inte visste!
Det farligaste är det tysta kriget, sade Amos Gvirtz när vi träffade honom i Tel Aviv. Det långsamma men obevekliga övertagandet av land och bortdrivandet av oönskade människor.
Ett krig innebär inte alltid dödandet av människor. Men alltid av mänsklighet.
På Västbanken pågår det tysta men mycket brutala kriget dagligen. Sedan långlång tid tillbaka.
Al Karmel har funnits se’n byzantinsk tid. Idag bor ungefär lika mycket folk i Al Karmel som i Eksjö. Vi ska till en ungdomsklubb och förskola där. Fotbollsklasser, musikskola och mål att stärka flickors rättigheter och självkänsla. Men extrema israeliska nationalister – bosättare – har blockerat vägen till Al Karmel. Fullständigt. Välkommen till Absurdistan! Vi byter bilar på två sidor av högen mitt i vägen och kör vidare. Tyst krig.
Vi tar oss genom lera och över stenbumlingar (vanliga vägen gick ju inte) vidare till den lilla byn Susiya. Byn ska inte förväxlas med bosättningen Susiya. — De har t.o.m stulit vårt namn! säger socialarbetaren Fatma Nawaja, som är uppvuxen i Susiya.
Vissa av de palestinier som fördrevs från sitt eget land 1948 hamnade här uppe i bergen. Sedan dess har de bott enkelt men i fred här, fött upp sina djur och levt sina liv. De ges aldrig bygglov för nånting, trots att det ska vara ”palestinskt område”. Alltså bor de i hyddor och har sina djur i grottor.
Bosättarna kom till Susiya på 80-talet. De får bygglov, förstås. Otaliga gånger sedan dess har bosättarna rivit och bulldozrat sönder allt i Susiya. Allt. Om och om igen. Men Susiya-borna bor kvar. Och bygger om och om igen.
Deras vattenkällor har förgiftats och alla vattenledningar har bosättarna dragit upp till sig. De har dödat boskap, låtit militär hota och jaga Susiya-barn på väg hem från skolan.
Tyst krig.
När vi ska åka vidare till Jatta pågår ett maratonlopp. Bara för bosättare. Löparna springer mitt däruppe i bergen med israeliska flaggor i händerna. Polis stannar oss. Vi får vänta ett par timmar, säger de hårt beväpnade. Khaled kör oss. Han blir nervös. Kanske hade han anklagats för att vilja skada löparna om vi inte varit i bilen. Kanske hade han skjutits.
Khaled är arbetslös. Han arbetade på en apelsinodling i Israel, men förlorade sitt arbetstillstånd när han inte kunde betala böter på 38.000 shekel – nära 100.000 kronor. Böter han fick för att ha kört på en väg som bara judiska israeler får köra på. För, ja, ”Mellanösterns enda demokrati” har olika vägar för olika sorters människor.
Innan vi får åka vidare från maratonloppet springer några runt vår bil, viftar med flaggor och sjunger en sång vi inte förstår orden men väl betydelsen av…
De kallas Följeslagare, de människor från hela världen som kommer till Västbanken för att med sin blotta närvaro strategiskt hindra trakasserier, hot och våld. De berättar om hur de i en by i närheten står på varsin ände av palestinska barns enda skolväg, men inte tillåts följa dem. Barnen måste själva passera under bosättarnas hus. Där spottar vuxna på småbarnen och kastar så mycket saker på dem att man varit tvungen att sätta upp nät över gatan. Nät över gatan för att skydda barn. Ingen ställer de vuxna förövarna till svars. Ingen hjälper barnen att slippa. Tyst krig.
Så kommer ännu en lång gränsgång av metall, betong och ångest. Här, precis som i Gaza, kan en anti-lektion hållas i funktionsenlig arkitektur. Ingenting funkar, allt är fel. Allt är fel.
I staden där fredsfursten Jesus ska ha fötts löper muren, stängslet, absurditeten. Vi med svenska pass får passera med åtminstone viss värdighet i behåll, men alla med palestinska krävs på fingeravtryck och av med bälten, skor, väskor. Många passerar här varje, varje dag. Köar. Rött ljus när det passar tonåringarna bakom pansarglas.
I en by drogs gränsen så att en enda palestinsk familj hamnade på ena sidan. Ingen kan hälsa på dem. Och varje, varje dag tvingas barnen passera gränskontrollen på väg till skolan. Varför?
Tyst krig.
Säg inte att vi inte visste.
Bosättare blockerar vägen till Al Karmal på Västbanken.
**************
FREDAG:
Geografiska avstånd förstärker saknad. Det finns dom hemma jag skulle vilja krama nu. För världen är så hård. Igår substitutkramade jag en kattunge och en gullig fyraåring ett par minuter. Idag ett par små hundvalpar. Mjuka. På gården som kallas Tent of nations, på Västbanken i Palestina.
Där tror de på att det mjuka kan vinna över det hårda. Välkomstskyltar med regnbågsflaggor. Hälsningar från volontärer från hela världen som hjälpt till på denna hippierebelliska motståndsbondgård.
I den klassiska romanen Liftarens guide till galaxen får planeten jorden med kort varsel veta att en annan civilisation ska dra en intergalaktisk motorväg precis här, så jorden måste tyvärr väck.
Ungefär så har bröderna Dahoud och Daher Nasser det. Hela tiden. Det är deras familj som driver Tent of nations.
Israeliska myndigheter lämnade häromdan för sjuttielfte gången ett rivningsbeslut, som bröderna denna gång fått hela tre dagar på sig att överklaga. Annars kommer militärer och bulldozers och mejar ner deras hus och gård. Deras fruktodlingar och odlingsmark. Deras trädgård och tält.
Palestinierns guide till Absurdien: Dessa beslut – ’demolition orders’ – lämnas på papper som aldrig sänts med posten, stoppas i brevinkast eller ges i handen. Nej, nej – pappersbeslutet läggs såklart uppe på en mur, under en sten, på en grindstolpe. Blåser, regnar pappret bort så kommer bulldozern.
Förra året höggs och grävdes 1500 fruktträd redo för skörd ner en gryning i maj. Solcellerna på taket har förstörts. Vattencisterner saboterats. Hönshuset rivits. Tak raserats. Byggnader tagits ner. Alla vägar till gården är se’n länge stenblocksblockerade.
Behöver jag säga att de inte har tillgång till el, rinnande vatten, aldrig får bygglov? Inte ens för att ha hönsen i en gammal bil. Inte ens för att sätta upp ett nytt staket. Inte ens för att sätta upp ett tält för sina internationella volontärer. Inte ens för att ha vita stenplattor i trädgården!
”Säkerhetsskäl”.
Bröderna Nassers familj har bott på platsen sedan 1916. Har ägopapper från både gammal turkisk, brittisk, jordansk överhet. Men enligt Israel tillhör hela gården, kullen, dalen den israeliska staten.
Tent of nations är nu omringad av fem stora israeliska bosättningar. Behöver jag säga att bosättningarna har fri tillgång till vatten-, el- och vägnät? Och bygglov förstås. För allt de vill.
Hur behåller man hopp?
– Invest the negative energy positively. Show them that we do not act the way they want us to act: We refuse to be enemies, refuse to be victims, refuse to hate. We believe in justice!
Vad gör du med vreden, frustrationen?
– I plant more trees!
Kanske var det saknaden av mina mjuka där hemma. Kanske hundvalparna. Kanske att jag i snart en vecka lyssnat på alla dessa hemska historier som överträffar varandra i känslan av hopplöshet.
Eller kanske var det mötet med denna omutliga vägran att ge upp? Bergfasta tro på fredligt motstånd, trädens kraft, kärlek före hat, rättvisans seger?
I solen bredvid den ödmjukt stenstarka Dahoud på Tent of nations brast för första gången mina fördämningar. Jag antecknade resten med tårar droppande över penna och papper och händer och koppar.
Plantera mer träd, vänner! Mer träd. We can only be human together.
Nästa år fyller Tent of nations 100 år och ska ha fest – åk dit med mig! We can only be human together…
Flyktingläger? För krigsdrabbade syrier? Nej, för palestinier. I Palestina. Sedan 1948. Då de förlorade sina hem till Israel.
FN byggde för nära 70 år sedan lägret för 5.000 personer. Tält. Flykt utan slut. De blev kvar. Idag bor 28.000 personer i Balata. Nu i hus. Tätt tätt tätt.
Solen är en lyx här, säger vår unge guide Mohamed med ett snett leende. Det är han med kepsen på fotot. Som påminde mig om min son Teo. Lika lång och smal och cool…
Min sons rum hemma är nog kanske 10 kvadratmeter. I Balata har varje person 6 kvadratmeter var att leva på. TOTALT. Alltså inräknat bostad, offentliga utrymmen, gator – allt!
Vägen från Balata löper längs den mur Israel satt upp för att skydda sig från Mohamed, andra Balata-bor och såklart från alla palestinier. Mur. Mellan människor. Taggtråd. Check-point. Andra tonåringar äntrar bussen. Tungt beväpnade och i uniform. Vem är farlig? På hebreiska tvingar de oss att kliva av och byta buss.
Let me in?
En palestinsk familj bränns till döds. Den israeliska förövaren döms inte, för han var tydligen minderårig.
En palestinsk tonåring bränns till döds. Bensin i hans hals och tända på. Den israeliska förövaren döms inte, för han var tydligen psykiskt sjuk.
Israeliska parlamentet, Knesset, har i höst sänkt åldern: Är du tolv år kan du i Israel dömas som en vuxen. För terrorbrott. Men bara om du är en palestinsk tolvåring, förstås.
Just nu sitter 400 palestinska barn i israeliska fängelser. Fängelser. Under oktober och november har israelisk militär arresterat 800 barn. 800. Barn.
911. 112. Let me in?
I november gick israelisk militär in i en FN-skola, i ett annat flyktingläger på Västbanken. Där grep de tre pojkar, 12 och 13 år gamla. ”De utgör en fara för israeler på gatan”. Pojkarna sitter fortfarande fängslade. Fångkläder gjorda för 19-åringar hänger som påsar runt deras tunna tolvårskroppar.
I domstolen bar de handbojor och fotkedjor. Fick inte ens prata med sina mammor. Den ena pojken, Yasin, har på denna korta tid utsatts för fem rättegångar. Hans familj krävs nu på 5000 shekel (ca 12000 kr), för besväret.
Min långa, smala, coola son med keps fyllde nyss 14. Han är ett barn. Barn ska inte sitta i fängelse. Mitt barn är inte palestinskt och fängslas därför inte – vad han än gör.
Yasins mammas barn är palestinier, han fängslas därför – vad han än gör.
Kalla det terror hur mycket ni vill. Kalla det självförsvar hur mycket ni vill. Kalla det säkerhetsåtgärder hur mycket ni vill. Men barn skjuter man inte. Fängslar man inte. Bojar man inte. Hindrar man inte träffa sin mamma. Hämtar man inte med militär i skolan.
Inte palestinska barn, inte några barn. Inte Israel, inte någon stat.
Som en av Palestinas unga kvinnliga politiker sade idag: ”Other countries and the UN have to act, now! We cannot do anymore.
One state, two state solution – just give me ANY solution! To save our people, save our children.”
Imorgon far jag hem. Det gör inte Yasin och hans kompisar. Det gör inte Balata-borna heller.
Let me in.
SÖNDAG:
Om Arlanda är en charmlös blandning av svensk sval design och funktionsoduglig stålingenjörsarkitektur omöjlig att hitta i, så är Ben Gurion-flygplatsen symboliskt nog uppbyggd som ett tempel. Sten. Monumental. Stora öppna ytor. Och templet är hårt bevakat…
Efter över två timmars ändlöst köande, mer köande, noggranna intervjuer om mig, min resa, och minutiöst genomsökande av mina väskor, mina saker, min dator, mina skor, kläder och min kropp springer jag andfådd och hungrig på planet. All välplanerad tid att hinna äta och köpa presenter, kanske t.o.m hinna utnyttja flygplatsens wi-fi till lite jobb, gick effektivt upp i rök.
Jag säger hej då till Israel och till Palestina i detta som måste vara mamman till alla världens säkerhetskontroller.
Tänker mycket på vad rädsla gör med människor. Vad orättvisa och förtryck skapar. Hur våld föder våld. Och hur farligt blinda de människor som tror sig hittat Sanningen är.
Mina ändå väldigt korta timmar av frustration och förödmjukelse i säkerhetskontrollernas moderskepp kan växlas upp till dagar, år, hela liv. Min enda person till grupper, hela folk, nationer…
Efter åratal av ”war on terror” upplever vi mer terror än någonsin. Och världens orättvisor, ojämlikheter och förtryck består.
Rikedomarna den här planeten och dess människor kan uppbringa är så ojämlikt fördelade, att om jorden vore platt skulle den ha tippat över för länge se’n…
Jag hör att det stormar i Sverige, men som svensk seglar jag ändå lugnt fram här uppe i luften. Högt högt över dödliga Medelhav och stängda Öresundsbroar.
Ja, jag flyger och en fantastisk vecka har nu tagit slut.
På muren söder om Ramallah, muren som aldrig kommer ge säkerhet men odlar både rädsla och förtryck – på denna mur läste jag:
”Now I have seen I am responsible”.
Jag håller ögonen fortsatt öppna. Men blundar nog en liten stund på planet först…
Läser en artikel om människans inre godhet. Ja, jag tror ju på den.
