Ulf Carmesund är internationell sekreterare för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Han har många gånger besökt och även levt i Palestina. Just nu är Ulf för förbundets räkning i Gaza, där vi har kontinuerliga samarbeten. Ulf blev kvar längre än beräknat pga stängda gränser. Här är några betraktelser av Ulf Carmesund om den ohållbara situationen i Gaza:
”Israels och Egyptens politik runt Gaza är närmast ogenomtränglig för logik. Läget för Gaza kan nog bäst liknas vid stämningen i Franz Kafkas Processen. Knappt 2 miljoner individer styrs med dekret som verkar utfärdas efter en hemlig logik och alla beslut fattas utan insyn för den berörde.
Ett par dagar på kafé vid Rafah Crossing stämmer till eftertanke. Nu sitter jag på hotellet i Kairo. Efter ett par samtal i Kairo reser jag hemåt. Gaza är fortfarande under blockad.”
Rafah Crossing
I går, måndag den 19 maj, fick jag möjlighet att lämna Gaza via Rafah Crossing. Gränsen var öppen för pilgrimer söndag, måndag och kanske i dag tisdag. Jag är ingen pilgrim men efter en och en halv dags väntan släpptes jag igenom. Medan jag väntade satt jag hela söndagen och halva måndagen på kaféet vid Rafah Crossing. MR-advokaten Raji Sourani vid Palestine Centre for Human Rights (PCHR) hade bjudit mig till Gaza och han hjälpte mig även att resa ut. PCHR i Gaza arbetar för allas rätt till värdighet. Sourani har fått flera internationella utmärkelser för sitt arbete och i december 2013 mottog han Right Livelihood Award i Stockholm i Riksdagens andrakammarsal.
De lastbilar jag såg passera kaféet vid Rafah Crossing med grönsaker, diesel, bensin, cement, etc kom från Israel och kanske från Egypten. Svårt att veta. Att Gaza ”får” varor kan verka humant. Men leveranserna är inga gåvor. Gaza måste betala. Dessutom kan Gaza inte välja vem de ska köpa från. Och vad värre är: Gaza får inte exportera sina egna produkter. Leveranserna till Gaza är därför ett slags tvångsköp.
Israels och Egyptens politik runt Gaza är närmast ogenomtränglig för logik. Läget för Gaza kan nog bäst liknas vid stämningen i Franz Kafkas Processen. Knappt 2 miljoner individer styrs med dekret som verkar utfärdas efter en hemlig logik och alla beslut fattas utan insyn för den berörde. Den egyptiske författaren Sonallah Ibrahim har i boken Kommittén beskrivit en liknande stämning från Nassers Egypten under 1960-70-tal. I boken forslas huvudpersonen runt i Kairo. Sonallah Ibrahim var själv fängslad i fem år under Nassers regim. Regeringen kunde stänga in honom, men kunde inte stänga in hans skärpa och humor. Boken är fruktansvärt rolig.
Ett par dagar på kafé vid Rafah Crossing stämmer till eftertanke. Nu sitter jag på hotellet i Kairo. Efter ett par samtal i Kairo reser jag hemåt. Gaza är fortfarande under blockad.
Ulf Carmesund, Kairo, 2014-05-20
************************************************************************************************************
Det är helt normalt att resa till och från Gaza
”Att stänga in alla människor i Gaza är en kollektiv bestraffning och ett brott mot folkrätten. Men det avbryter också en mångtusenårig praxis av rörlighet mellan Afrika, Asien och Europa. Denna rörlighet är lika självklar som att människan har två ben samt att häst och kamel har fyra ben – att gå med.”
Man ska aldrig skylla på media, men för européer är Gazaremsan nog mest en hemvist för islamister som skjuter raketer mot Israel. Under en extra vecka av möten, diskussioner, besök på kaféer och restauranger, fritid att strosa runt – märker jag istället att mångfald är det normala i Gaza.
Här finns konstnärer och klassisk gitarr – som jag hörde på Europadagen i onsdags. Här finns dyra fiskrestauranger som serverar friterad kalamari, räkor i tomatsås och vitlök, samt otaliga fiskrätter men även hål i väggen där man köper falafel i bröd för ingenting. Här finns Hamas moralpoliser som tvingar sin patriarkala moral på Gazas invånare. Men i Gaza City är moralpoliserna genuint illa omtyckta. De flesta här tycker att det är mer än nog att tvingas vara instängda av blockaden och vill vara fria från moralpolisernas kontroller. Många upprepar det självklara, att islam är större än Hamas. Vänner som besöker moskén berättar om predikningar som inskärper sund moral: man ska inte ljuga. Hamas kontrollerar inte varje imam. I Gaza finns författare och intellektuella liksom deras publik. Och här finns även de som brygger sin egen whiskey och prövar sig fram mellan recept. Här finns de med svart hud vars förfäder nån gång invandrat från Afrika och här finns blonda med ljusa mustaschers vars förfäder nån gång sannolikt invandrat från Europa. Många har stannat eller blivit kvar här under årtusenden av resor. Här finns människan. Men människan är instängd.
Att stänga in alla människor i Gaza är en kollektiv bestraffning och ett brott mot folkrätten. Men det avbryter också en mångtusenårig praxis av rörlighet mellan Afrika, Asien och Europa. Denna rörlighet är lika självklar som att människan har två ben samt att häst och kamel har fyra ben – att gå med. Efter en extra vecka i Gaza City anar jag att fundamentalismen inte drivs av religion, men i sitt ursprung är ett missriktat försök till kraftsamling mot instängdhet.
Kanske kommer jag att kunna lämna Gaza i morgon. Vi får se. Det blir i så fall tillsammans med pilgrimer på väg till Mecka. De har kanske fått tillstånd att resa ut. Troende muslimers längtan att resa – med eller utan mig i sällskapet – bidrar till att ifrågasätta och bryta isoleringen av Gaza. Europa har nåt att lära: det är helt normalt att resa till och från Gaza!
Ulf Carmesund, Gaza City, 2014-05-17
Fotnot: Idag på eftermiddagen, måndag 19 maj, fick vi nyss besked om att Ulf har kunnat passera gränsen till Egypten och alltså kan ta sig hem nu.
***************************************************** ******************************************************
Nåt att lära från Gaza
”Intellektuella i Gaza vill veta hur vi tänker i Europa. Nyfikenhet är ett bra sätt att motverka fördomar. Tänk om samma nyfikenhet kunde finnas i Sverige gentemot utländska akademiker som flytt till vårt land. Varför inte bjuda in dem till samtal över synliga och osynliga gränser och att föreläsa? Det skulle skapa nya perspektiv i föreningar, kyrkor och i partier. Arbete mot rasism och stereotyper blir då en resa där vi lär oss av varandra. Jag tror vi har nåt att lära från Gaza.”
Igår förmiddag (15 maj 2014) föreläste jag för Council on International Relations i Gaza. Det är en liten organisation som samlar intellektuella för samtal om internationella frågor. Det var 16-18 personer på föreläsningen och merparten arbetar på något av universiteten i Gaza. Det övergripande tema de formulerat var möjligheterna för ökad kontakt och ökad dialog mellan Europa och Gaza. De vill veta hur vi tänker, och det återgav jag för dem. Som del av detta samtal ville de veta vilka stereotyper det finns i Europa och Sverige om muslimer och hur dessa kan bytas till förtroende och vänskap. Jag tyckte att det var ett klokt formulerat tema.
Jag berättade om forskningsresultat som tagits fram av professor Muhamad Fazlhashemi i Uppsala. Han kan visa att Europas stereotyper av muslimer på 2000-talet liknar de stereotyper Européer hade mot judar på 1930-talet. De är giriga och kommer till oss bara för att ta våra pengar eller att få bidrag. De försöker dessutom ta makten hos oss antingen genom att föda många barn eller genom att infiltrera våra organisationer och politiska partier. På 1930-talet trodde många i Europa att judar förberedde en världskonspiration.
Under debatten i Sverige det senaste året påstår vissa att muslimska brödraskapet försöker ta över makten i Socialdemokraterna. Inledningsvis gjorde jag en del politiska markeringar mot Hamas och nu vet de att vi inte håller med Hamas, men att vi respekterar dem för att de är valda av det palestinska folket. Man kan jämföra med vår hållning till George W Bush-regeringen i USA. De bröt mot folkrätten och gjorde fruktansvärda brott mot befolkningen i Irak. Men de var valda av USAs befolkning. Därför har Sverige kontakt med USA. Eftersom vi baserar vår politik på folkrätten kritiserar vi både Israel, Fatah och Hamas när de bryter mot denna. Vi kritiserar givetvis Hamas när de skjuta raketer från Gaza mot civilbefolkningen i Israel.
I Europa kommer fördomar mot muslimer och araber till uttryck på olika sätt. Jag återkom i min föreläsning till Europas försök att bearbeta Förintelsen av judar. Europa har varit förövare av ett fruktansvärt brott mot judar och kolonialismen. Judar är offer för Europas politik. Araber är också offer för Europas politik. Detta ger oss en komplicerad relation.
I Europa i vår tid finns fortfarande rasister. Nu är problemet stor arbetslöshet och en strukturell rasism som t.ex. innebär att bara Kjell och Kristina kallas på anställningsintervju, medan Khaled och Fariza kan vara lika meriterade eller mer, men alltför sällan får visa vad de kan. Detta bidrar till högre arbetslöshet bland invandrare som i sin tur ökar klyftor i samhället. Den nationella självbilden är en annan sida av vad som skapar distans, vilken i sin tur kan skapa stereotyper. När nationen Sverige betraktar sig som en grupp människor med samma språk, samma kultur och samma religion. Då passar judar och muslimer inte in.
Det blev ett mycket intressant samtal som drog långt över tiden. Det går inte att redovisa alla kommentarer. Men en sak slog mig: Det är roligt att träffa människor som är nyfikna på ens egen bakgrund. Intellektuella i Gaza vill veta hur vi tänker i Europa. Nyfikenhet är ett bra sätt att motverka fördomar. Tänk om samma nyfikenhet kunde finnas i Sverige gentemot utländska akademiker som flytt till vårt land. Varför inte bjuda in dem till samtal över synliga och osynliga gränser och att föreläsa? Det skulle skapa nya perspektiv i föreningar, kyrkor och i partier. Arbete mot rasism och stereotyper blir då en resa där vi lär oss av varandra. Jag tror vi har nåt att lära från Gaza.
Ulf Carmesund, Gaza City 2014-05-16
***********************************************************************************************
Europadagen är ingen självklar högtid i Palestina.
”…ett avgörande problem är att EU kräver att Palestina ska erkänna Israel innan landets gränser bestämts. Frågan är vilket Israel ska Palestina erkänna? Är det FN:s delningsplan från 1947, 1967 års gränser eller är det dagens gränser? Och varför måste inte Israel erkänna Palestina? I rättvisans namn måste EU ställa samma krav även på Israel. Orättvisa ger osäkerhet. Men fred och rättvisa förstärker varandra.”
I går firades Europadagen i Gaza på hotellet Al Mathaf. Jag kom lite sent för jag hade ett möte med en ledare inom Fatah och missade det tal som hölls av John Gatt-Rutter, EU:s representant i Jerusalem. När jag kom till hotellet, som är ett av Gazas lyxigaste, var det redan underhållning – musik och dans på scenen. I den stora lokalen stod 200-300 personer i kostym och dräkt i halvmåne och lyssnade till unga artister från Gaza som framförde sånger av Feyrus, klassisk gitarr och palestinska dans. Strax efteråt bjöds det på en fin lunchbuffé.
Eftersom jag missat talet sökte jag upp John Gatt-Rutter i minglet, presenterade mig och frågade vad han sagt. Jo, EU står helt bakom försoningsprocessen i Palestina, berättade John Gatt-Rutter. Försoningen är enda vägen framåt, fortsatte han. John Gatt-Rutter är en professionell och trevlig diplomat i oklanderlig kostym som talar ledigt om dessa frågor på elegant brittisk engelska. Men, sa han, i slutet av vårt samtal: enhetsregeringen mellan Fatah och Hamas måste förstås motsvara de villkor som EU ställer.
EU ställer samma krav på Palestinas regering nu som efter valet 2006. Den palestinska regeringen måste:
1) Acceptera alla tidigare avtal dvs Oslo-processen
2) Erkänna staten Israel
3) Ta avstånd från våld
Vid en första anblick kan dessa villkor verka OK. Men ett avgörande problem är att EU kräver att Palestina ska erkänna Israel innan landets gränser bestämts. Frågan är vilket Israel ska Palestina erkänna? Är det FN:s delningsplan från 1947, 1967 års gränser eller är det dagens gränser? Vi menar att båda parter ska erkänna varandra vid 1967 års gränser vilket anges i FNs säkerhetsråds resolution 242. Och varför måste inte Israel erkänna Palestina? I rättvisans namn måste EU ställa samma krav även på Israel.
Orättvisa ger osäkerhet. Men fred och rättvisa förstärker varandra.
Ulf Carmesund, Gaza City 15 maj 2014
