Close

Tag Archive for: Ulf Bjereld

by

Remissvar: Värdlandsavtal med Nato ingen teknisk fråga – alliansfriheten ska bestå.

Remissvar från Socialdemokrater för tro och solidaritet till Försvarsdepartementets Ds 2015:39 Samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd:

Sveriges militära alliansfrihet består. Det finns under överskådlig tid inga politiska förutsättningar för att Sverige skulle söka medlemskap i Nato.

Ett av de viktigaste skälen till att Sverige vill bibehålla den militära alliansfriheten är att den ger oss handlingsfrihet och bedöms minska risken för att vårt land ofrivilligt dras in i militära krigshandlingar. Därför är det viktigt att Sveriges säkerhetspolitiska agerande och slutna överenskommelser utformas på ett sätt så att de inte minskar handlingsfriheten eller ökar risken att Sverige dras in i militära krigshandlingar.

Ur det perspektivet uppvisar det föreslagna Samförståndsavtalet med Nato om värdlandsstöd flera brister och otydligheter som måste åtgärdas om det skall bli verklighet. Klara preciseringar och restriktiva tolkningar av avtalet måste skrivas in i den proposition som skall föreläggas riksdagen.

–       Det måste explicit framgå av avtalet att kärnvapen under inga omständigheter får placeras på svensk mark.

–       Varje ändring av avtalet måste föregås av politiska beslut. Nuvarande skrivning öppnar för möjligheten att ÖB tillsammans med Nato:s militära ledning kan komma överens om ändringar i avtalet. Det är inte acceptabelt. Makten över avtalet måste ligga hos de folkvalda politikerna.

–       I avtalet talas vagt om att ”baseringsområden” skall upprättas på svenskt territorium. Det är oklart vad som egentligen avses med dessa ”baseringsområden”. Innebörden måste preciseras för att klargöra skillnaden mot militära Nato-baser på svenskt territorium.

–       Enligt avtalet kan såväl Nato-trupp som delar av Nato:s högkvarter sändas till Sverige. I en sådan situation: vem beslutar då över svenskt militärt agerande? Det är viktigt att slå fast att befälsrätten över svensk trupp inte kan överföras utan att föregås av politiska beslut av folkvalda representanter.

–       Förberedelser för utplacering av Nato-trupp på svenskt territorium kommer att kräva stora insatser och kostnader. Det behöver klargöras om det är Sverige som skall stå för dessa kostnader och om dessa kostnader skall rymmas inom ramen för ordinarie försvarsbudget.

–       På flera ställen i texten betonas vikten av att Sverige skall ”kunna ge och ta emot militärt stöd från Nato vid kris eller krig i Sverige eller i närområdet”. Givet Sveriges militära alliansfrihet är det oerhört viktigt att det inte finns någon automatik i att ge eller ta emot militärt stöd, utan att alla sådana aktiviteter sker på frivillighetens grund och skall föregås av politiska beslut av folkvalda representanter.

Socialdemokrater för tro och solidaritet vill markera att frågan gällande ett s k samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd ingalunda är en administrativ och teknisk fråga, vilket DS 2015:39 kan sägas göra gällande. Det avtal som föreslås är av avgörande säkerhetspolitisk vikt och har många komplexa dimensioner. Vi saknar i utredningen ett större övergripande helhetsperspektiv som tar hänsyn till den militära alliansfriheten, de säkerhetspolitiska konsekvenserna, kärnvapenaspekten och konsekvenserna för den samiska befolkningen av stora militära övningar i Norrbotten.

Ur demokratisk synvinkel anser vi det dessutom anmärkningsvärt att folkrörelserna inom området inte är regelrätta remissinstanser.

Ulf Bjereld, för Socialdemokrater för tro och solidaritet

Fotnot: Remissvaret skickades in till Regeringskansliet, Försvarsdepartementet, den 29 september 2015. Utredningen Ds 2015:39 Samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd som remissen gäller finner ni här. 

Försvarsdepartementet skriver:

”Regeringen undertecknade den 4 september 2014 ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd. Dessförinnan undertecknade regeringen också det kompletterande tilläggsprotokollet till statusavtalet PFF SOFA. Såväl samförståndsavtalet om värdlandsstöd som det kompletterande tilläggsprotokollet förutsätter vissa författningsändringar innan de kan godkännas.”

by

Vattenfalls beslut ger sur eftersmak

Vattenfall aviserar idag att de säljer brunkolsverksamheterna i Tyskland. Det är ett i raden av beslut som lämnar en sur eftersmak. Vattenfall fortsätter att vara ur fas med tiden och ur fas med hur ett företag som både ägs av och representerar svenska folket borde bete sig. Brunkolet borde få stanna i marken.

Inom bostadspolitiken brukar man lite raljant tala om NIMBYS. Förkortningen står för ”not in my backyard”. Det vill säga de som säger visst, bygg gärna fler hus – bara inte just där jag bor. När nu Vattenfall aviserar att de ämnar sälja sin brunkolsverksamhet i Tyskland är det som om Sverige blivit en NIMBY. Vi vill inte ha den enormt miljöförstörande, växthusgasgenerande brunkolsbrytningen hos oss. Vi vill inte heller längre ha den under vårt ansvar. Att däremot sälja den – så att någon annan kan fortsätta bryta brunkol och släppa ut mer koldioxid än vad hela Sverige gör på 24 år – det går bra.

Vattenfall, som ägs av staten, säger i dag om försäljningen av brunkolsbrytningen i Tyskland: ”Det är ett viktigt steg i Vattenfalls strategi att ställa om energiportföljen”. I Vattenfalls värld är det alltså endast deras egen ”portfölj” som ska ställas om – inte Europas, inte världens. Bygg, förlåt, bryt där borta! – inte på min bakgård, är budskapet och beslutet.

Vattenfall fortsätter därmed att överraska med beslut som lämnar en sur eftersmak, de fortsätter att vara ur fas med tiden och ur fas med hur ett företag som både ägs av och representerar svenska folket borde bete sig.

Med tidigare beslut tänker vi främst på köpet av kolverksamheterna i Europa från allra första början, köpet av Nuon, tillsättandet av Nuons VD som VD för Vattenfall och nedläggningen av CCS-verksamheten, med dess teknik som mycket väl kan behövas i den globala energiomställningen.

Till detta ska alltså nu läggas ytterligare ett tveksamt beslut.

Kolet står fortfarande för över hälften av världens energianvändning – att fasa ut den är en enorm utmaning. Men att som Vattenfall vilja låta någon annan ta hand om smutsen, nej, det känns inte riktigt rent.

Vattenfall menar att de renodlar och satsar på det förnybara. Det målet vore intressant att skärskåda genom att få se i siffror hur stor andelen förnybart har varit respektive kommer att bli.

Regeringen har stolt deklamerat att man vill ta täten och bli världens första fossilfria välfärdssamhälle. Statliga Vattenfalls beslut rimmar minst sagt illa med den ambitionen. En from förhoppning är att regeringen åtminstone kräver omfattande klimatkompensering av Vattenfall. Att marknadsvillkor får övertrumfa vår vetskap om vad som förstör planeten vi bor på, det är kortsiktigt och djupt beklagligt.

Brunkolet gör sig bäst när det stannar i marken.

Ulf Bjereld, förbundsordförande
Rafael Waters, styrelseledamot
Socialdemokrater för tro och solidaritet

//Inlägget publicerades som pressmeddelande den 22 september och på Supermiljöbloggen den 23 september 2015

by

Skydd för Ojnare styrkebevis för rödgrön regering

Vi ser med glädje att regeringen i veckan väntas fatta beslut om att söka skydd för Ojnareskogen på norra Gotland som ett Natura 2000-område. Uppgifterna att regeringen idag gett Länsstyrelsen i uppdrag att se över om det finns andra tillräckligt stora och värdefulla områden på Gotland att skydda är däremot något oroande, om det betyder att beslutet om Ojnare ytterligare drar ut på tiden. Vi förutsätter att dessa ytterligare områden inte är tänkta att skyddas på Ojnareskogens bekostnad.

Att få ett beslut till stånd nu vore politiskt – och juridiskt – klokt.

Företaget Nordkalk har länge velat bryta kalk i det sköra området i Ojnareskogen. Brytningen skulle ge ytterligare jobbmöjligheter till Gotland. Samtidigt finns risker att brytningen skulle skada grundvattnet och den biologiska mångfalden.

Det råder stor osäkerhet om hur många arbetstillfällen som bjuds, och dessa är heller inte långsiktigt säkrade; ett kalkbrott av den här storleken räcker uppskattningsvis i ett par decennier.

Ett osäkert antal arbetstillfällen under en inte alltför lång tid, som riskerar att skada vattentäkterna för en mycket längre framtid och naturen för alltid. Det är att spela roulette med höga insatser.

Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att ’Det gröna folkhemmet’ ska bli ett fältrop för svensk miljöpolitik. Men all klimat- och miljöpolitik är också internationell, även den som synes vara mest lokal. Norra Gotland och Ojnareskogen är en liten del av Sverige, en ännu mindre del av världen, men hur vi hanterar skydd av våra naturtillgångar är i allra högsta grad en fråga med internationella effekter.

”Not in my backyard” får aldrig vara en svensk hållning. Att skydda våra egna naturområden, men förvänta oss att andra länder ska offra sina för vår konsumtion är självfallet helt förkastligt.

Inom EU finns starka skyddsbestämmelser genom Natura 2000. Som medlemsstat i EU är Sverige förbundet att följa unionens direktiv. EU:s krav för att ett område ska ges skydd som Natura 2000-områden är tydliga, med krav på vetenskaplig information om ekologiska egenskaper som art- och habitatdirektiven vill skydda. Ojnare uppfyller dessa kriterier.

EU:s regelverk ger vid handen att Sverige inte självsvåldigt kan bestämma vilka områden som ska skyddas: den information som finns om Ojnare måste beaktas för att vi ska uppfylla våra förpliktelser.

Genom att ge skydd åt Ojnare visar regeringen sitt ansvar som medlemsstat och – långt viktigare – sitt ansvar för kommande generationer.

Ett slutgiltigt beslut som sätter punkt för den infekterade debatten om Ojnareskogens framtid skulle ge Gotland möjlighet att gå vidare, även med besvikelsen över förlorade arbetstillfällen.

Det vore också ett styrkebevis för den rödgröna regeringen att kunna komma överens om denna så symboliska fråga.

I det gröna folkhemmet sätts aldrig så många långsiktiga naturvärden på spel för så få kortsiktiga arbetstillfällen.

 

by

Folkmordet i Srebrenica – aldrig mer!

Vi minns 20-årsdagen av Srebrenica och massakern av fler än 8.000 pojkar och män i den bosniska staden Srebrenica, Europas värsta folkmord sedan andra världskriget. Folkmordet genomfördes under tre dagar mellan den 11 och 15 juli 1995, medan världen vände bort ansiktet.

Fortfarande hittas gravar runtomkring Srebrenica gömda av Bosniens serbiska styrkor – det orsakar ständig smärta för deras anhöriga. Det är många mödrar som inte har fått begrava benresterna av sina söner.

Efter 20 år är Bosnien ett delat land. Försoning är allt vi kan orka med för att kunna leva vidare. Det krävs mycket för att nå försoning. Ett viktigt moment i försoningsprocessen är erkännandet av att det var ett folkmord som begicks i Srebrenica. Den av Storbritannien initierade FN-resolutionen om att benämna massakern i Srebrenica som ett folkmord stoppades av Ryssland. Flera internationella domstolar har klassificerat massakern som ett folkmord.

Vi förutsätter att Sveriges regering gör vad den kan för att få till stånd ett internationellt erkännande att så var fallet. Ett folkmord begicks i närheten av oss, tre timmars flyg från Arlanda. Aldrig mer.

Ulf Bjereld, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Mariam Osman Sherifay, Årets 11:e juli-pristagare och styrelseledamot Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Krigsmaterialutredningen nådde inte hela vägen fram

ulf ylva klas foto ETC

Idag lämnade den parlamentariska kommittén för översyn av kontrollen av krigsmaterielexport (KEX) sitt betänkande. Utredningen redovisar flera bra förslag, men helheten är tyvärr ändå otillräcklig. Sverige kommer fortfarande att kunna sälja vapen till länder med grava demokratiska brister och som begår övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Det är viktigt att komma ihåg varför utredningen tillsattes. När diktaturerna i Tunisien och Egypten föll blev det tydligt att Sverige stått på fel sida. Sedan 1980 hade vi sålt krigsmateriel till Tunisien och bara under 2000-talet har Sverige exporterat till varannan diktatur i Nordafrika och Mellanöstern. En stark opinion krävde förändring och dåvarande regeringen kände sig tvungen att agera.

 

Socialdemokrater för tro och solidaritet och S-studenter har länge varit motståndare till en expansiv vapenexport och förespråkat stopp för försäljning av krigsmateriel till länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Vi har velat se ett tydligt demokratikriterium för att förhindra vapenexport till diktaturer.

Utredningen skriver i Dagens Industri: ”Respekt för mänskliga rättigheter och den mottagande statens demokratiska status utgör centrala villkor vid tillståndsprövningen”, liksom att tillstånd inte ska ges om det förekommer omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.

Det är mycket bra. Men, och här kommer ett stort men – i nästa andetag är alla ledamöter utom en överens om att ”den politiska helhetsbedömningen blir kvar där utrikespolitiska skäl ska vägas mot säkerhets- och försvarspolitiska skäl. Det föreslagna demokratikriteriet kommer att utgöra ett hinder för att exportera till stater som inte lever upp till detta.” Det blir alltså inget absolut krav. Vi förväntar oss förstås att ”hinder” ändå betyder att diktaturer och auktoritära stater inte kan köpa svenskt krigsmateriel.

Socialdemokraterna har kongressbeslut om att export av vapen och krigsmaterial undantagslöst skall förhindras till diktaturer, stater som kränker mänskliga rättigheter och krigförande länder. Utredningens förslag landar inte i absoluta krav. Vi ser det som nödvändigt att avtal även ska kunna omförhandlas eller brytas om omständigheterna förändras i ett land. Liksom att följdleveranser omfattas av samma hårda krav som vid nya affärer. Inte heller här kan vi se att utredningen når ända fram.

Det är positivt att utredningen har sett till ökad transparens, skärpt parlamentarisk kontroll och att regeringen ges det avgörande ansvaret samt att inga sysselsättnings- eller näringslivsskäl ska kunna utgöra grund för svensk vapenexport. Att endast säkerhetspolitiska skäl kan utgöra grund för tillståndsprövning är också en väldigt bra markering.

Förväntningarna på KEX-utredningen har varit skyhöga, inte minst sedan vinterns och vårens diskussioner om vapensamarbete med Saudiarabien. Att kompromisser varit givna är fullt förståeligt.

Men vi ser en risk att utredningen landar i tandlöshet, där de istället borde satt ett tydligt avtryck.

Regeringen ges med dessa förslag full frihet att låta säkerhets- och försvarspolitiska skäl möjliggöra vilka undantag som helst. Det kan få till följd att ingenting förändras i praktiken.

Självklart hade vi föredragit ett absolut krav på att svenska vapen aldrig går dit mänskliga rättigheter kränks. Vi hade också velat se ett tydligare långsiktigt politiskt ansvarstagande för att minska den svenska överkapaciteten i försvarsindustrin. Att Sverige är tredje bäst i världen på att exportera vapen per capita är inte försvarbart. Överkapaciteten är en kvarleva från det kalla kriget. Det har varit slut i många år nu.

Vi hoppas att regeringskansliets hantering nu innebär chansen att skapa en vapenexportlagstiftning och en politik som bättre passar det samhälle och den värld vi lever i idag. En politik och lagstiftning som passar den feministiska utrikespolitik med betoning av mänskliga rättigheter och demokrati som vår regering står för.

Ulf Bjereld, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Elin Ylvasdotter, förbundsordförande S-studenter

Klas Corbelius, talesperson för vapenexportfrågor, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Texten publicerades som debattartikel i Dagens ETC den 26 juni 2015.

by

Urban Ahlin missade chansen att presentera ett alternativ

Partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin tog inte chansen i Ekots lördagsintervju, att presentera ett alternativ till regeringens diktaturkramande. Ahlin kräver inte att samarbetsavtalet med Saudiarabien sägs upp genast. Han kan inte heller lova att man inte kommer förnya avtalet nästa gång det kommer upp för översyn, vilket är i april 2015.

Detta är mycket märkligt. Ahlin hänvisar till att alla försvarsindustrisamarbeten bygger på att de hålls under väldigt lång tid. Att det handlar om förtroende också gentemot andra tänkbara köpare. Det finns dock en anledning till att avtalen måste förnyas var femte år. Det är ett tillfälle att ta vara på för att utvärdera om avtalet följts och om det varit till gagn för båda parter.

Om vi bortser från att Saudiarabien är en brutal diktatur som systematiskt förtrycker kvinnor, homosexuella och oliktänkande, vilket vi visste redan innan, så är det rimligt att hänvisa till Saudiarabiens ingripande i Bahrain. Svenska vapen användes när demokratirörelsen slogs ner och många demonstranter miste livet.

Det skulle säkert inte diktaturer som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten med flera nöja sig med. Däremot skulle det stämma väl överens med riksdagsbeslutet i maj förra året om att införa ett demokratikriterium i vapenexporten. Det skulle också stämma väl överens med de riktlinjer och lagar som redan idag omgärdar vapenexporten, att den inte ska ske till länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter.

På listan över de länder som Sverige exporterade krigsmateriel till 2011 dominerar icke-demokratier och länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter, vilket gör att det är hög tid att ifrågasätta vapenexporten i stort. Retoriken om en slags etisk vapenexport där vi ”bara” säljer till schyssta demokratier har mött verklighetens marknad där det som gäller är utbud och efterfrågan. Diktaturerna behöver vapen och Sverige är tydligen beredda att sälja utan att ställa särskilt många frågor.

Argumenten för vapenexporten som Ahlin nämner känns väldigt tunna. Det handlar om ”kostnadsspridning”, dvs att det är för dyrt att utveckla egna vapensystem, men att kostnaderna kan delas genom att vapnen säljs till andra. Men om vapnen är för dyra, köp av andra. Och det finns knappast någon svensk vapenindustri utan den ägs till stora delar av företag baserade i USA, Storbritannien, Tyskland, Finland och Norge. Intressant är också att av de anställda inom krigsindustrin arbetar ca 40 % redan med civil produktion. En ytterligare omställning borde därför inte vara allt för svår.

Vi måste fråga oss hur mycket denna kostnadsspridning är värd. Hur mycket är det värt att Sverige står på diktaturers sida, särskilt nu när de blir färre och deras framtid ser allt annat än ljus ut? Hur mycket osäkrare värld genom att diktaturer som Saudiarabien får tillgång till högteknologiska vapen och även kunnande för att bygga egna fabriker är det värt? Hur mycket skattepengar är det värt att stödja denna industri genom statsråd på PR-resor, som när Ewa Björling hösten 2009 förhandlade med Khaddaffis Libyen?

Nej, det finns ett annat sätt att bidra till en bättre värld. Låt Sverige exportera fred, rättvisa och demokrati. Här har vi en stolt tradition att bygga på. Socialdemokratin har länge gått i spetsen för nedrustning, medling och andra sätt att lösa konflikter på. Jag tänker på Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal, Olof Palme, Inga Thorsson, Margot Wallström och Jan Eliasson.

Det är också många i S som inte delar Urban Ahlins krassa syn. Några exempel är SSU, S-kvinnor, S-kvinnor i Sörmland, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, Ulf Bjereld och Jytte Guteland liksom en mycket stor majoritet av partiets väljare. Jag ber er, Urban Ahlin och partiledningen, gör om och gör rätt. En tydlig politik här kan också mycket väl löna sig på valdagen.

Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Bli medlem - klicka här!