Close

Tag Archive for: Ulf Bjereld

by

Nato viktigare än kärnvapenfri värld?

I veckan hålls en debatt i riksdagen om en aktuell FN-resolution om avveckling av alla existerande kärnvapen i världen. Hans Wallmark, moderaternas försvarspolitiske talesperson, vill nämligen hindra regeringen från att rösta ja till denna resolution med mål om en kärnvapenfri värld.

Det är tragikomiskt att läsa Hans Wallmarks interpellation. Wallmark får det i princip till att det vore olyckligt om regeringen står bakom humanism: ”Det finns i dag signaler om att regeringen Löfven vill ställa sig bakom den humanitära utfästelsen. Detta skulle vara mycket olyckligt”.

Den sista meningen fortsätter ”…eftersom ett ja till den resolutionen bedöms vara oförenligt med ett medlemskap i Nato.” Hellre Nato än en kärnvapenfri värld, alltså. Ett Natomedlemskap ses som större garant för fred, än avveckling av massförstörelsevapen. Gud bevare oss för Hans Wallmarks värld!

Det är förvisso en komplex värld vi lever i. Vi känner alla djup sorg och ilska över situationen i Syrien och Jemen. Och det finns anledning till oro över Rysslands och Putins maktdemonstrationer på Krim, i Syrien – och nu gränsande till Polen och Litauen, i Kaliningrad.

Ryssland har i dagarna flyttat missiler med kärnvapenkapacitet till Kaliningrad, ca 30 mil från svensk kust. Att placera missiler där har planerats flera gånger tidigare, nu ska det ha blivit verklighet. Ryssland hävdar att det rör sig om en ren rutinövning, men mer sannolikt är det svar på Natos utökningsplaner av sin kärnvapenarsenal i Europa.

Vi som levt under Kalla kriget känner alltför väl igen den typen av vem-skräms-bäst-tänkande – och vilka effekter det får. Vapen höjs och höjs, tills det inte finns fler vapen att resa mot varandra. USAs och Sovjets dödliga muskler var under kalla kriget så spända att hela världen höll andan. I decennier.

Att dela i världen i ett ”väst” och ett ”öst” var inte vägen framåt under kalla kriget och är det än mindre idag. Idag gäller det att tänka mer på vad som ger varaktig fred, än på vem som visar mest muskler. Att hålla huvudet kallt, inte hålla andan av rädsla.

Upprustning är eller borde vara lika otidsenligt som kalla kriget. Ingen vill se Putin och USAs nästa president, allra minst en trigger happy Trump, slåss om kärnvapenknappen.

Ändå är alltså moderaternas Hans Wallmarks svar på hur fred skapas mer kärnvapen, inte mindre.

Men vore FN-resolutionen verklighet, så behövde ju varken Wallmark eller någon annan just nu vara oroliga för Putins missiler i Kaliningrad. Varför då motverka UDs lovvärda ansträngningar för att arbeta vidare med resolutionen, som också har brett internationellt stöd?

Det enda svar vi kan se är att Natoförespråkarna fortfarande är rädda och vill ge skäl för andra att bli lika rädda. Men rädsla är aldrig någon bra grogrund för säkerhet. Varaktig fred byggs inte av upprustning. Militär alliansfrihet har bättre möjligheter att bidra till varaktig fred i Sverige och i Europa.

Att vara för fortsatt militär alliansfrihet och emot Nato innebär ingalunda att blunda för hot som finns i vår omvärld. Alla kan se att Putin just nu visar allt annat än gott demokratiskt ledarskap. Han har låtit yttrandefriheten krympa och förföljt oliktänkande och hbtq-personer. Putins Ryssland bombar civila i Syrien på sätt som trotsar både mänsklighet och internationell rätt.

Trots det – eller just därför – måste varje handling som syftar till att ta ifrån en sådan person vapnen alltid vara bättre än att höja egna vapen mot honom. Vi vill inte bidra till att knuffa Putin eller någon annan framför oss, mot den där kärnvapenknappen.

Hellre än att delta i vem-skräms-bäst borde vår demokrati kunna användas effektivt för att öka mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling även i Ryssland. Vårt globala inflytande till att få fler att sänka sina vapen, snarare än höja dem.

Självklart ska Sverige, precis som regeringen planerat, göra det som är möjligt för att fler ska kunna och vilja gå tillsammans mot en fredligare värld. En värld utan kärnvapen.

Ulf Bjereld, förbundsordförande

Klas Corbelius, freds- och försvarspolitisk talesperson

Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Från fruktansvärt till olidligt i Aleppo

De senaste dagarna har utvecklingen i Syrien gått åt precis fel håll. Situationen i det belägrade Aleppo har gått från fruktansvärt till absolut olidligt. På tisdagen kallade Zeid Ra’ad al Hussein, FNs kommissionär för mänskliga rättigheter, Assad-regimens och Rysslands bombattacker mot sjukhus och civila för en ”ohygglig lavin av våld och förstörelse.” Ban Ki Moon har jämfört med ett slakthus – fast Aleppo är värre. Påven Franciskus vädjar till de ansvarigas samvete och dömer dem att stå till svars för sina handlingar inför Gud.

Utrikesminister Margot Wallström twittrade efter sjukhusattackerna förra veckan att det är ”Oacceptabelt att bomba civila, barn och sjukhus i Aleppo. Ingen medmänsklighet. Assad och Ryssland rör sig längre bort från fred.”

Krigets lagar är uppenbart fullständigt åsidosatta. Civila mål tycks mer regel än undantag och på bara en vecka har mer än 100 barn dödats. Hjälpkonvojer med mat och medicin har bombats och sjukhus upprepat attackerats. Samtidigt kan ingen lämna Aleppo. Ingen kan fly bomberna och nästan inga läkare finns kvar i staden.

I Sveriges radios P5 intervjuades häromdagen Israa Abdali, en hjälparbetare och sjuksköterska från Sollentuna som nyligen varit på plats i Aleppo. Hon berättar sakligt om läget och konstaterar att vi i Sverige talar om andrum, men att ”i Aleppo finns ingen luft att andas, inget liv att leva”.

USAs utrikesminister John Kerry säger idag att USA inte kommer att svika det syriska folket. Tidigare har Kerry kallat Putins och al-Assads agerande för medeltida och det läckte nyligen ut hemliga uppgifter om att han vill han attackera Assad militärt, men att Obama säger nej.

Det är lätt att sympatisera med John Kerrys frustration, men att låta kriget eskalera är inte självklart ett säkert sätt att avsluta det. Tvärtom riskerar fler vapen i omlopp att förlänga och om möjligt förvärra den.

Den italiensk-svenske diplomaten Staffan di Mistura har lång erfarenhet av krigshärdar och som FN:s särskilda sändebud för Syrien har han upprepat talat om att det inte finns någon militär lösning till konflikten i Syrien, bara politisk. Enligt honom hindrar för mycket vapen i omlopp – som i Syrien idag – alltid fred. ”Det är först när tillgången till vapen sinar som alla parter är beredda att börja tala om fred”, säger di Mistura. Även Svenska Freds slår fast att det är entydigt så, att ju fler vapen det finns i en konflikt, desto värre blir den.

Vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet har tidigare talat om vikten av att strypa krigets ekonomi. Då gällde det främst Daesh/IS och deras handel med olja och stulet kulturarv. Även regimen i form av Bashar al-Assad måste kunna angripas ekonomiskt och trycket på Ryssland öka.

Nu jämförs Rysslands agerande i Aleppo med Groznyj – blodiga attacker som fördömdes i väst, men ändå strax glömdes. Kanske har Moskva detta i färskt minne och låter hårda fördömanden från hela världen passera, kyligt kalkylerande att vinsten gör det hela värt i slutändan.

Det kan tyckas svårbegripligt hur någon överhuvudtaget kan agera så brutalt som Assad och Putin gör mot Aleppos civilbefolkning. Klart är att mycket står på spel för de båda: Faller Aleppo sitter Assad säkert på makten för lång tid framöver, det är de flesta bedömare jag tagit del av överens om.

Så vad kan göras, där vi sitter framför nyheterna och gråter över alla dessa förfärande bilder på döda barn under rasmassorna? Rent akut skulle jag rekommendera att du som privatperson skänker pengar till t ex hjältarna i de Vita Hjälmarna, som agerar räddningstjänst när ingen annan finns.

Sverige som nation gör redan många insatser för att stödja civila i Syrien och har sedan konflikten började bidragit med nära 2 miljarder kronor i humanitärt stöd och bistånd. Med vår kommande plats i Säkerhetsrådet har vi större chanser att påverka så att veto inte kan användas för att förhindra krigsförbrytelser från att stoppas. Detta har Margot Wallström också uttalat som mål. Utrikesminister Wallström har som sagt även varit nödvändigt hård i sina uttalanden om attackerna på civila.

Utöver att ge plats åt Wallströms ambitioner, att fortsätta kräva att FNs hjälpsändningar måste få komma fram och att stötta FN:s di Misturas och andras ansträngningar för vapenvila, ser jag tre möjligheter för Sverige att ytterligare bidra:

  • Ansträngningarna för att förhindra tillgången till vapen och ammunition i Syrien måste vara högsta prioritet, liksom alla tänkbara insatser för att stoppa krigets ekonomi.
  • Göra vad som behövs för att Bashar al-Assad och alla ansvariga snarast ska kunna ställas inför rätta för krigsbrott. Även Ryssland riskerar krigsbrottsdomar med de senaste bombningarna av civila. Det bör även göras vad som går för att förhindra Ryssland att använda sitt veto i Säkerhetsrådet, vilket de tidigare gjort för att skydda al-Assad och sina intressen.
  • Med många syrier i Sverige har vi en unik chans att bidra till ett återupprättat starkt civilsamhälle i Syrien, den dag freden äntligen kommer. Vi kan bidra till en demokratisk utveckling och samtidigt ingjuta ett litet, litet ljus av hopp hos vår syrisksvenska befolkning genom att stärka det syrisksvenska civilsamhället – så låt oss. Framtiden byggs underifrån!
  • Sist och slutligen bör vi förstås genast återgå till de regler som tidigare gällt för flyktingpolitiken, så att syrier i Sverige tryggt kan starta ett nytt liv här och få återförenas med sina familjer. Vi bör också höja antalet kvotflyktingar från Syrien, för att kunna hjälpa fler till säkerhet.

Nu behövs en stark, fredlig, feministisk utrikespolitik mer än någonsin.

by

Socialdemokrati motarbetar fattigdom, inte fattiga

Igår uttalade civilminister Ardalan Shekarabi i en intervju att han inte kan utesluta ett förbud mot tiggeri. Frågan om att förbjuda tiggeri har varit uppe tidigare. Men då från framför allt moderat håll. Samt från sverigedemokraterna förstås, som gjort just tiggerifrågan till en profilfråga med en hårdför och brutal linje.

För över tio år sedan kallade en ung Ardalan Shekarabi en moderat Malmöpolitiker för verklighetsfrämmande, för att han föreslog ett förbud mot att tigga. Och i valrörelsen 2014 sade Stefan Löfven att ett sådant förbud må ligga i moderaternas linje, men inte i vår: ”Fattigdom går inte att förbjuda, den måste man göra något åt”.

Men nu påstår Shekarabi alltså att frågan inte alls är verklighetsfrämmande, utan fullt möjlig. Även arbetsmarknadsminister Ylva Johansson ger nu stöd för att lyfta fram ett förbud mot att tigga. Det är mycket olyckligt.

Jag har uttalat mig emot förbudsförslaget, bl a i Dagens Arena. Även tidigare har jag argumenterat varför jag anser att det vore så dåligt att förbjuda tiggeri, både mänskligt och sakligt. Vi måste hålla emot ett sådant förslag och vi måste hålla emot så att debatten inte kantrar i en människofientlig riktning, skrev jag då.

Mina motargument till ett tiggeriförbud handlar framför allt om att vi aldrig kan neka en människa i nöd att be om hjälp. Men också om att gränsdragningarna blir snudd på parodiska och ogörliga – är det bara en fattigs tiggande som räknas, eller skulle också rikare människors välgörenhetsgalor, som de facto tigger pengar, förbjudas?

Att flytta på en fattig och diskriminerad människa gör henne aldrig mindre fattig eller diskriminerad. En politik som bryr sig mer om symptomen än om orsakerna riskerar tvärtom att förvärra situationen. Särskilt som många människor som tigger tillhör en av historiens och samtidens mest utsatta minoriteter, kan bara den här diskussionen bidra till att normalisera förakt och förföljelse. Att kriminalisera tiggeri kan också bidra till att ge dem som tigger en kriminell identitet.

Nu på fredagseftermiddagen förtydligar statsminister Stefan Löfven att regeringen inte alls diskuterar något förslag om att förbjuda tiggeri. Ardalan Shekarabi har gett uttryck för att vilja titta på olika modeller runt om i världen, säger statsministern, men det finns inga förslag eller samtal om förbud. Det är gott så. Som sagt, fattigdom kan man inte förbjuda, den åtgärdar man. Socialdemokratisk politik motarbetar fattigdom, men självklart aldrig fattiga.

Att frågan ändå dyker upp överhuvudtaget även inom vårt parti gör mig bekymrad.

Vi måste uppenbart fortfarande hålla emot. Vi måste hålla emot hårt! Solidariteten och demokratin kommer sällan av sig själva. De kräver eftertanke, arbete och ord. I fortsättningen kan varken politik eller debatt föras i förbudsriktningen. Allra minst av en rödgrön regering. Av de kraftiga reaktionerna att döma, så verkar ni vara många som håller med mig om det.

På söndag ska det bli spännande att höra statsministerns sommartal om skola, bostadspolitik och allt annat som är välfärdens och socialdemokratins kärna. Frågan om att förbjuda tiggeri hoppas jag därmed blir glömd och djupt begraven.

by

I sorg över dåden i Orlando: Kampen för mänskliga rättigheter måste föras varje dag.

CkxlGQaXEAEs74_

 

 

 

 

 

 

 

Jag känner som alla andra en stor sorg över det fruktansvärda dådet i Orlando, mina tankar är med de drabbade och deras nära och kära. Hatet mot andras kärlek är ofattbart och gör mig förtvivlad och fylld av vrede. Att det var just hbtq-personer som kallblodigt sköts ihjäl ger oss en mörk påminnelse oss om att mänskliga fri- och rättigheter inte kommer av sig själva. Kampen för allas mänskliga rättigheter måste föras varje dag.

Många människor kan inte välja – de kämpar för att de måste. Med sin egen kärlek och sina egna liv som insats. Vi som kan välja måste nu och alltid stå vid deras sida. I kampen för hbtq-personers och alla människors rätt att leva de liv de vill leva och älska dem de vill älska.

Att massmördaren, ja terroristen, sägs ha varit en anhängare till Daesh/IS och deras fascistiska, dödsförhärligande världsbild får inte kantra debatten. Sorgen och vreden över att så många liv brutalt slutat i ett blodbad får inte leda till islamhat.

Att hat byts mot ett annat hat är hemskt och fullständigt oacceptabelt. Hbtq-personers utsatthet blir inte mindre av att miljoner muslimer över hela världen blir föremål för misstänksamhet och förnyat hat. Vi måste mana till sans och förmå debatten att stanna vid alla människors rätt att få älska och leva i frihet.

Det är bara tillsammans, och det är bara genom kärlek, som vi kan övervinna alla former av hat, våld och mörker.

//Ulf Bjereld har sedan igår också kommenterat masskjutningen i Orlando vid två tillfällen på sin egen blogg. Du kan läsa dem här:

Sorg och vrede över dådet i Orlando

Konspirationsteorier i terrorismens och hatets spår

by

Ulf Bjerelds öppningstal vid Tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016

Förbundsvänner, kamrater, ärade gäster, honored guests!

Hjärtligt välkomna till Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016. Jag är väldigt stolt över att stå här framför er. Ett år har gått sedan jag valdes till förbundsordförande, ett år av hårt arbete, ett år där politiken liksom livet självt bjudit många tillfällen till glädje, men också stunder av besvikelse och tillkortakommanden.

Låt oss utnyttja detta årsmöte till att glädjas över våra framgångar, fundera över våra bakslag och framför allt samla kraft och mod till de viktiga uppgifter som ligger framför oss.

Ulf Bjereld STS Foto Emma Fredriksson (större format)Förra året tog Sverige emot nära 170 000 människor som sökte asyl, som sökte skydd från krig, från våld och från förtryck. Vi tog emot flest i Europa, i förhållande till vår folkmängd. Det var en tid av glädje och stolthet. Vår statsminister och partiledare Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och utropade ”Mitt Europa bygger inte murar!”. Så sa han: Mitt Europa bygger inte murar.

Bara några veckor därpå vänds glädjen till besvikelse. Regeringen beslöt att lägga svensk flyktingpolitik på Europas lägstanivå. Sverige inför tillfälliga uppehållstillstånd, vilka försvårar integrationen och sprider oro och osäkerhet bland dem som allra mest behöver trygghet. Sverige begränsar anhöriginvandringen och försvårar för familjer att återförenas.

Vi ser hur Moderaterna förvrider språket genom att säga att Sverige behöver en ”flyktingpaus”. Vi säger: Det är inte Sverige som behöver en flyktingpaus, det är flyktingarna som behöver en paus från sitt flyktingskap, en paus från sin utsatthet och från sin oro.

Vårt förbund har gått i täten i motståndet mot en restriktiv flyktingpolitik – och vi tänker fortsätta att göra det! Jag har under mina resor i landet under året mött ett engagemang och en motståndsvilja som imponerat. Nu är det vår uppgift att använda detta engagemang och denna motståndsvilja till att se till att den restriktiva politiken avvecklas så snart som möjligt. Vi säger nej till Moderaternas flyktingovänliga retorik, vi säger nej till de temporära uppehållstillstånden och den försvårade anhöriginvandringen – vi säger ja till en stark asylrätt och till en inkluderande flyktingpolitik!

*

Jag stolt och glad över att vi i har en rödgrön regering som ambitiöst proklamerat att man vill göra Sverige till världens första helt fossilfria välfärdsnation. Lovvärt! Och faktiskt görligt. Vi kan faktiskt idag skapa ett energisystem som är till 100 procent förnybart.

Gårdagens blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken sätter ett sådant datum till 2040. Vi skulle gärna sett att man gick fortare fram.

Det finns mycket som var bra med gårdagens överenskommelse, men också en del som borde varit bättre. Det är bra att stödet till förnybar energi utökas – det hade varit än bättre om överenskommelsen också inneburit ett definitivt stopp för kärnkraftsamhället.

Med regeringens höga miljöambitioner är det svårt att förstå att det just nu ser ut att luta åt att statliga Vattenfall får klartecken att sälja ut sin miljöfarliga verksamhet i Tyskland. Affärsmässighet är honnörsordet, som felaktigt tillåts övertrumfa miljöhänsyn.

Brunkolsbrytningen ger stora negativa effekter på miljön och på klimatet. Genom att sälja den vidare, frånsäger vi oss ansvaret för detta. Men så kan vi inte två våra händer! Vi säljer till ett bolag med uppenbara miljömässiga och moraliska brister – ett bolag som placerar alla sina vinster i skatteparadis. I stället borde vi ta vårt ansvar och i samråd med tyska intressen se till att avveckla brunkolsbrytningen helt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – och nu är det allvar: Låt kolet ligga! Kvar i marken, där det hör hemma i ett modernt, hållbart samhälle.

*

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Och vi har en rödgrön regering som gör anspråk på att driva en feministisk politik. Det är utmärkt. Men fortfarande återstår väldigt mycket att göra.

Vi vet att kvinnor fortfarande tjänar kännbart sämre än män, har färre topposter i samhällets övre skikt, att kvinnor tar större ansvar för barn, gamla föräldrar och hem, ofta har sämre hälsa och får sämre pensioner.

Vi vet också att mäns våld mot kvinnor är reellt och omfattande. Förövare och offer för våldet finns i alla samhälls- och åldersgrupper. Både inrikes och utrikes födda killar och män är gärningsmän.

Varje våldtäkt och varje misshandels- och dödsfall är ett fall för mycket. Samhället måste bli bättre på att kunna skydda alla kvinnor som lever under hot. Kvinnors rätt till kroppslig integritet – även på offentliga platser – måste värnas!

Det är en bra början att regeringen satsat på ökat stöd till kvinnojourer – dessa pengar måste nu komma fler till del. Och det behövs fler långsiktiga insatser för att förhindra våldet – och för att påverka manliga normer och attityder gentemot kvinnor och flickor.

Mäns grova hat och hot mot kvinnor i media och i ledande positioner är skrämmande och sorgligt vanligt förekommande. För män som hatar och hotar kvinnor på nätet och i offentligheten, för dem är ofta kvinnor med muslimska attribut de värsta måltavlorna. Näst värst i deras världsbild är de kvinnor som slåss för ett samhälle där alla får plats och är välkomna. Det hat vår utrikesminister Margot Wallström fått utstå, till exempel när hon stod upp för mänskliga rättigheter även för palestinier, är bara ett vedervärdigt exempel.

Detta hat och dessa hot kan aldrig accepteras! Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att hatbrotten ska tas på större allvar. Och att fler feministiska mål måste nås. Alla kvinnors rättigheter måste självklart värnas. Allas.

Värt att påminna sig om allas: Det har under året dykt upp en ny version av de hatiska männen – de som påstår sig värna kvinnor. Men bara ”svenska” kvinnor. Kvinnor med mörkare hud- och hårfärg ses av dessa snarare som hot än någon som ska skyddas. Rasistiska medborgargarden som tar till våld och piskar upp mer polarisering gör såklart inget samhälle varken lugnare, säkrare eller mer ”feministiskt”.

Alla som tror att de agerar för kvinnors bästa genom att peka på en viss kultur, en viss religion – de är synnerligen fel ute. Kvinnoförtrycket är fienden, hur det än tar sig uttryck och var det än ger sig till känna. Därför säger vi nej till islamofobi och rasism – vi säger ja till feminism och kamp för kvinnors lika rättigheter!

*

Det är inte feminism att förvägra en kvinna att uttrycka sin religion, till exempel genom att bära hijab. Det är tvärtom förtryckande och inskränkt. Och feminismen behöver inte mer inskränkthet för att nå sina mål, den behöver vidare perspektiv. Globala perspektiv.

Därför är det så välkommet att Sverige idag har en regering som driver en feministisk och en radikal utrikespolitik. Det behövs. Mellanöstern brinner. Människor tvingas fly hals över huvud. Kristna och andra minoritetsgupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara femte år. Trycket på regimen i Syrien måste öka och de som upprätthåller krigets ekonomi stoppas. Daesh (IS) vidriga framfart kan bara stoppas genom kraftfullt internationellt samarbete. Det vore värdefullt om Sverige – med sin nya, oberoende och feministiska utrikespolitik – genom en plats i FN:s säkerhetsråd – kunde få spela en roll i denna process.

Vi var många som gladdes när det olycksaliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien revs upp av en rödgrön regering. Vi var också många som gladdes när Sveriges regering som första EU-stat erkände Palestina. Men det går inte att glädjas när vi tar del av den politiska utvecklingen och den humanitära situationen i området. Israel styrs av en regering med högerextrema inslag och som inte visar några tecken på att vilja föra fredsprocessen framåt. Den olagliga bosättningspolitiken fortsätter, vilket allvarligt försvårar åstadkommandet av en tvåstatslösning. Blockaden av Gaza innebär svåra lidanden för den palestinska befolkningen och Hamas styre innebär grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den palestinska rörelsen är splittrad och det pågår i praktiken inte någon fredsprocess. I sin frustration begår palestinier våldsgärningar och terrordåd som inte på något sätt kan försvaras.

Men vi får aldrig, aldrig låta dessa svårigheter leda till att vi tappar modet. Vi måste fortsätta att oförtröttligt finnas på plats i området och ge vårt stöd till det palestinska civilsamhället. Vi måste uppmuntra den diplomatiska och politiska process som pågår i Paris och där Sverige ka få en viktig roll att spela. Ockupation av Palestina och Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området måste stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.

*

 I skuggan av erkännandet av Palestina var det nog många av oss som också hade hoppats på ett svenskt erkännande av Västsahara. Stödet för Västsahara har länge varit starkt i vårt förbund liksom i det socialdemokratiska partiet. Vi har känt glädje och stolthet när såväl en socialdemokratisk partikongress som en riksdagsmajoritet ställde sig bakom kravet på ett svenskt erkännande av Västsahara.

Men så blev det inte. Regeringen och utrikesminister Margot Wallström menade i stället att tiden ännu inte var mogen för ett svenskt erkännande. Jag har respekt för de realpolitiska argument som Margot Wallström framförde, men tycker ändå att hon hamnade i fel slutsats. Partikongressbeslut och riksdagbeslut i frågan borde vid en sammanvägd bedömning i stället gälla. Och på vårt förbund åligger nu uppgiften att med full kraft driva frågan om att Sverige borde erkänna Västsahara, och erkänna Västsahara nu!

*

 Sverige är ett unikt land i Europa, i det att vi har fått leva i fred i över 200 år. Ibland tror jag att vi inte riktigt fullt ut förmår förstå och uppskatta vilket fantastiskt privilegium detta har varit och fortfarande är. Jag är så stolt och glad över att vårt parti under så många år har stått upp för Sveriges militära alliansfrihet och hållit Sverige utanför militärallianser.

Nu skärps den säkerhetspolitiska debatten. Rysslands agerande i världspolitiken inger stor oro. I efterdyningarna av Rysslands agerande mobiliserar borgerligheten för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Centerpartiet och Kristdemokraterna vill kasta den militära alliansfriheten överbord och har förenat sig med Moderaterna och med Liberalerna i kravet på ett svenskt Nato-medlemskap. Det är första gången någonsin som de fyra borgerliga partierna har enats om att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Samtidigt ser vi hur Sverige knyts närmare Nato genom det så kallade Värdlandsavtalet.

Ett svenskt Nato-medlemskap innebär också att Sverige blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin. Jag kan inte alls se hur ett Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet eller bidra till avspänning i norra Europa. Vårt förbund har en viktig uppgift att leda motståndet mot svenskt Nato-medlemskap och även stötta vårt eget parti i den debatt som kommer mot de borgerliga partierna i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Vi säger nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!

*

Sverige är ett av de länder i världen som har den strängaste lagstiftningen mot vapenexport. Det är bra. Vi var också många som gladdes åt att regeringen för några år sedan tillsatte en utredning som hade till uppdrag att införa ett demokratikriterium för svensk vapenexport – i syfte att förhindra eller åtminstone ytterligare försvåra svensk vapenexport till icke-demokratier.

Nu har det gått ett år sedan utredningen publicerade sitt betänkande och ingenting har hänt. Förslagen var till vissa delar positiva, men de lämnade också utrymme för godtycke och var därför långt ifrån tillräckliga. Sverige är fortfarande en av världens största vapenexportörer och har under de senaste åren vid flera tillfällen sålt krigsmateriel till diktaturer och till länder som kränker mänskliga rättigheter. Detta är inte acceptabelt – detta måste få ett stopp. Sverige behöver ett skarpt regelverk som i praktiken inte tillåter export av krigsmateriel till diktaturer eller länder där de mänskliga rättigheterna kränks. Och på sikt skall den svenska vapenexporten stoppas helt!

*

Vänner, kamrater!

Viktiga tider ligger framför oss. Vi ser en förvridning av debatten där argsinta, auktoritära, populistiska röster – från Donald Trump i USA till Sverigedemokraterna i Sverige – vill vrida klockan tillbaka till en tid som inte finns och som kanske heller aldrig har funnits – en tid utan globalisering och en tid då nationalstatens gränser kunde stänga människor ute. Rasismens fula tryne dyker upp igen – i form av antisemitism, islamofobi och hat mot människor med annan hudfärg eller mot de människor som sitter på gatorna och ber om pengar. Vi ser en vulgarisering av den politiska debatten – inte minst på nätet och i sociala medier. Vår uppgift är att vara en motkraft mot denna utveckling, att alltid tala klart och rent i frågor som rör människovärde och solidaritet mellan människor och folk. Låt oss aldrig förfalla till våra motståndares retorik och språkbruk. Det är vi som bygger landet, det är vi som bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!

Tack skall ni ha för att ni finns och för att ni bidrar i detta viktiga arbete. Nu ser jag fram mot två dagar av intensiva politiska diskussioner och beslut och med dessa ord och förhoppningar förklarar jag Socialdemokrater för tro och solidaritets årsmöte 2016 högtidligen öppnat.

 

Ulf Bjereld 11 juni 2016

(Det talade ordet gäller.)

by

Ulf Bjerelds 1 maj-tal: Tillsammans bygger vi ett Sverige för alla

Ulf Bjereld STS färg Foto Emma Fredriksson.Vänner, kamrater!

Det är 1 maj och jag är ytterligt stolt att få vara här med er. Välkomna till arbetarrörelsens högtidsdag! Vi firar våra framgångar, vi funderar över våra motgångar och bakslag. Vi samlar kraft till de viktiga uppgifter som ligger framför oss. 1 maj. 2016.

Förra året tog Sverige emot 170 000 människor som sökte asyl, som sökte skydd från krig, från våld och från förtryck. Vi tog emot flest i Europa, i förhållande till vår folkmängd. Vår statsminister och partiledare Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och utropade ”Mitt Europa bygger inte murar!”. Så sa han: Mitt Europa bygger inte murar.

Bara några veckor därefter beslöt regeringen att lägga svensk flyktingpolitik på Europas lägstanivå. Sverige inför tillfälliga uppehållstillstånd, vilka försvårar integrationen och sprider oro och osäkerhet bland dem som allra mest behöver trygghet. Sverige begränsar anhöriginvandringen och försvårar återföreningen av familjer.

Vi ser hur Moderaterna förvrider språket genom att säga att Sverige behöver en ”flyktingpaus”. Jag säger: Det är inte Sverige som behöver en flyktingpaus, det är flyktingarna som behöver en paus från sitt flyktingskap, en paus från sin utsatthet och från sin oro. Och det är vår uppgift – här i Sverige – att i enlighet med asylrätten ge dem en sådan paus och möjligheter till en ny start i livet. Vi säger nej till Moderaternas flyktingovänliga retorik – vi säger ja till en generös och inkluderande flyktingpolitik!

Jag tänker särskilt här och nu på familjen Ghazali som äger och driver torgkiosken här på torget och är uppskattade på orten. Familjen har bott i Sverige i nio år. Deras son är idag 16 år och går i nian. Nu hotas de av utvisning. Till Libanon, där de upplever att de vore hotade till livet.

Det talas i dag om den svenska modellen. Men i den svenska modellen som jag känner den ska alla barn kunna känna framtidshopp. Även i familjen Ghazali.

Som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet har jag och mitt förbund med kraft drivit frågan om värna en öppen migrationspolitik och en stark asylrätt. Jag är glad och tacksam att ni här i Svenljunga genom ert engagemang för familjen Ghazali är delaktiga i detta arbete.

*

Vänner, kamrater!

Under åtta långa år ägnade sig högern och Alliansen åt en skattesänkarpolitik som nedmonterade stora delar av den trygghet vi hade, vår känsla av gemenskap. Alliansen och Fredrik Reinfeldt ersatte det med var människa för sig själv – betala själv, hjälp inte andra, hjälp hellre dig själv, tjäna pengar, behåll dem själv. Nu har vi en rödgrön regering, nu är ett annat Sverige möjligt. Nu bygger vi ett rättvist, jämlikt och gemensamt samhälle igen!

Och bygga – ja, det behövs verkligen. Bostadskrisen är akut. Inte bara i huvudstaden och andra stora städer. Från 183 av landets 290 kommuner rapporteras bostadsbrist. Därför är det förstås bra att regeringen nu gör en rejäl satsning på bostäder. Bostaden är inte bara en rättighet, att bygga bostäder ger arbetstillfällen och utan tillräckligt många överkomliga bostäder kan vi inte heller skapa tillväxt: utan någonstans att bo kan människor inte ta de jobb som erbjuds…

Frågan är därför bara om de satsningar som nu görs räcker. Jag tycker det är dags att diskutera ett nytt miljonprogram! Ett miljonprogram med bra bostäder som kan bidra till att skapa mer sammanhållning i samhället.

Bostadspolitiken väcker också viktiga frågor om hållbarhet och miljö till liv. Idag kan vi bygga långt mer miljövänligt och energisnålt än tidigare.

Vi kan skapa ett energisystem som består av 100 procent förnybar energi. Det kommer att kräva en hel del investeringar, men vi kan – om vi vill – dra streck för både smutsiga fossila bränslen och kärnkraft. Vi kan och bör göra en plan för en fullständig utfasning av all energi som inte är förnybar. För 30 år sedan inträffade den fruktansvärda katastrofen i Tjernobyl.  En värld med kärnkraft är aldrig en helt säker värld. Jag tycker det börjar bli dags att dra streck. Låt kolet stanna i marken!

*

De fruktansvärda terrorattentat som hemsökt Europa och andra platser i världen har skapat revor av oro och sorg. Det är utmärkt att det vidtas åtgärder för att förhindra terrorattacker på svensk mark. Men vi får aldrig låta åtgärderna hota vårt öppna samhälle. Det är ju så terroristerna vill att vi skall göra. Vår frihet och vår öppenhet provocerar dem, och just därför är det viktigt att värna öppenheten och friheten. Det är orsakerna till terror – inte symptomen – som långsiktigt måste stoppas.

Socialdemokraterna är och skall vara ett öppet och modernt framtidsparti. Alla ska känna sig välkomna, alla ska kunna känna sig tilltalade och allas behov ska kunna bli till politiska beslut i vårt parti. Men! Med självklarhet handlar öppenheten om att vi alla delar samma politiska grundvärderingar. De om solidaritet, jämlikhet, allas lika värde, om var och en efter förmåga till var och en efter behov, om att uppfylla sina skyldigheter och få sina rättigheter. Vi delar värderingar som handlar om att alla ska ha samma möjligheter – oavsett klass eller kön eller vilken del av världen du kommer ifrån.

Allt det är värderingar som vi socialdemokrater står för – och det gör vi stolt. Det är dessa socialdemokratiska värderingar som har byggt det moderna Sverige och som ska fortsätta bygga ett starkt, sammanhållet Sverige även för framtiden.

Alla som arbetar i Sverige ska ha lika villkor och rättigheter i arbetslivet. Alla ska kunna klara sig på sin lön och bo och leva med rimlig standard. Även om du är sjuk eller arbetslös ska du kunna ha ett bra liv. Det är den svenska modellen.

En människas välfärd ska inte byggas på en annan människas försakelser. Det samhälle vi känner och vill ha gör inte skillnad på människor, oavsett deras bakgrund. Den svenska modellen gäller. Den ska gälla alla och den ska gälla i alla led.

Det innebär att kraven för uppehållstillstånd inte ska kunna tvinga fram system av otrygga jobb. Det innebär att företag med fackliga och sjysta avtal inte ska kunna slås ut av företag med sämre villkor till lägre pris – att upphandlingar inte ska kunna pressa fram allt lägre löner och allt sämre villkor. Det innebär att långa kedjor av underleverantörer aldrig ska kunna bygga klassamhällets djupa hierarkier underifrån. Det innebär att alla som kan ska bidra till vår skattefinansierade välfärd. Och det innebär att denna välfärd ska gälla alla, utan förbehåll.

Den franske filosofen Voltaire sa en gång att ’The comfort of the rich depends upon an abundant supply of the poor’ – De rikas välmående förutsätter en obegränsad tillgång på fattiga. Sverige på 2010-talet måste fortsätta stå långt från Voltaires franska 1700-tal: Det är inte obegränsad tillgång på fattiga som ska bygga välstånd, utan allas medverkan i att bygga välfärden.

Det innebär anställningstrygghet, kollektivavtal och ökad delaktighet i vårt demokratiska samhälle. För bara en tre-fyra generationer sedan var Sverige ett relativt fattigt emigrationsland. Idag ska vi vara glada att vi är ett land människor vill emigrera till. För att vi har det bra här. Vi är föregångslandet för feministisk politik, jämlikhet, miljö och HBTQ-personers rättigheter. Man ser upp till oss för vår vård, vår omsorg och vår utbildning. Vår demokrati, vår arbetsmarknad, vår tillväxt och vårt välstånd. Det är underbart att få leva i detta land – präglat av frihet, jämlikhet och solidaritet. Så är det och med en genuin rödgrön politik skall det också fortsätta att vara så.

*

Vi har också idag en regering som bedriver en feministisk och en radikal utrikespolitik. Och det behövs. Mellanöstern brinner. Människor tvingas fly hals över huvud. Kristna och andra minoritetsgupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara femte år. Trycket på regimen i Syrien måste öka och de som upprätthåller krigets ekonomi stoppas. Daesh (IS) vidriga framfart kan bara stoppas genom kraftfullt internationellt samarbete. Det vore värdefullt om Sverige – med sin nya, oberoende och feministiska utrikespolitik – genom en plats i FN:s säkerhetsråd – kunde spela en roll i denna process.

Vi var många som gladdes när det olycksaliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien revs upp av en rödgrön regering. Vi var också många som gladdes när Sveriges regering erkände Palestina. Israels ockupation av Palestina och dess olagliga bosättningspolitik måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området måste stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.

I skuggan av erkännandet av Palestina var det nog många av oss som också hade hoppats på ett svenskt erkännande av Västsahara. Så blev det inte. Regeringen och utrikesminister Margot Wallström menade i stället att tiden ännu inte var mogen för ett svenskt erkännande. Jag har respekt för de realpolitiska argument som Margot Wallström framförde, men tycker ändå att hon hamnade i fel slutsats. Partikongressebeslut och riksdagsbeslut i frågan borde i stället gälla, vilket innebär att Sverige borde erkänna Västsahara, och erkänna Västsahara nu!

Rysslands agerande i världspolitiken inger stor oro. I efterdyningarna av Rysslands agerande mobiliserar borgerligheten för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Centerpartiet och Kristdemokraterna vill kasta den militära alliansfriheten överbord och har förenat sig med Moderaterna och med Liberalerna i kravet på ett svenskt Nato-medlemskap. Jag tycker det är fel. Sverige är ett unikt land i Europa – vi har levt i fred i över 200 år. Jag ser inte hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet och bidra till avspänning i norra Europa. Därför säger vi nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!

På senare tid har vi kunnat se en kraftigt ökad hotbild mot gudstjänstlokaler, särskilt moskéer, vi ser eld härja i hus som skulle blivit flyktingförläggningar, vi ser mordbränder. Många muslimer flyr från just Daesh och Syriens krig. Ändå växer sig misstänksamheten mot muslimer sig starkare i debatten. Vi kan också se ett ökat uttryck för antisemitiska stämningar. Misstänksamheten oroar mig. Hat och hot mot minoriteter – vare sig det är muslimer, judar eller andra – kan aldrig accepteras. Rasism är mänsklighetens gissel – vi måste bekämpa rasismen här och nu!

Vi kan se, som de senaste veckorna, en veritabel klappjakt i att hitta tecken på islamister och islamism i våra demokratiska partier. Jag upplever att det finns en utbredd rädsla för religiositet. Men det är inte religionen som är farlig, utan det är fundamentalismen. Och fundamentalismen tar form på olika sätt – ibland politiskt, ibland religiös (kristen, muslimsk eller hinduisk) eller sekulär. Men låt oss aldrig sätta likhetstecken mellan religion och fundamentalism.

*

Vänner, kamrater!

Vi lever i en epok som av många beskrivs som en individualiserad tid. Och så är det, på många sätt. Undersökningar visar att Sverige är ett av de länder i världen där medborgarna prioriterar individualistiska värden som oberoende, individens rättigheter och möjlighet till självförverkligande. Kollektiva värden som nation, tradition, familj och religion prioriteras mindre.

Svenskarnas individualitet innebär inte att de gått till höger. Stödet för välfärdsstaten och en stark offentlig sektor är stabilt över tid. Svenskarna är också lika politiskt engagerade som tidigare – en slags solidariska individualister.

Ett av de nya exemplen på denna solidaritet är de språkcaféer som öppnas i flyktingmottagningens spår. Här samlas personer med de mest skilda bakgrunder för att umgås och utveckla språkkunskaper. Jag hörde om en 86-årig kvinna som på språkcaféet spelar bingo med flyktingbarn för att lära dem vad siffror och tal heter på svenska.

På allt fler ställen samlas också människor i olika ”tillsammans”-arrangemang, för att möta och hjälpa flyktingar. Refugees welcome.  Jag gästade ett sådant i Kungsbacka i söndags kväll, och blev tagen av kraften hos de 70-tal personer som var där. Vi ser det också i stödet för familjen Ghazali här i Svenljunga.

Solidariteten lever – den tar sig bara andra uttrycksformer än tidigare. Det är en insikt viktig att ta med sig då vi samlas under fanorna på 1 maj. Demonstrationstågen är kanske inte alltid jättestora. Men under ytan brusar ett folkligt engagemang, där kärleken till nästan och solidariteten med de utsatta är lika stark som tidigare.

Och kampen för en stark asylrätt går vidare. Lika glad och stolt som jag var förra året, när Sverige tog emot 170 000 asylsökande människor och Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen och förkunnade att ”Mitt Europa bygger inga murar”, lika glad och stolt kommer jag att vara när de tillfälliga uppehållstillstånden avskaffas och anhöriginvandringen underlättas.

EU måste tillsammans ta ett större ansvar för att hantera flyktingsituationen. Om EU vore en by på 500 personer skulle antalet ´flyktingar som förra året kom till den byn uppgå till tvår personer. Två personer, i en by på 500. Det är självklart att det inte är några problem att hantera dessa så kallade flyktingströmmar, om bara viljan finns.

*

Ett sammanhållet Sverige, ett solidariskt Sverige är det vi självklart ska bygga vidare på; det vi alla vill ha. Så nu gör vi det!

Nu bygger vi vidare på den svenska modellen. Vi bygger tillsammans vidare på ett samhälle för alla. På ett Svenljunga/Skene för alla. Ett Sverige för alla. På ett socialdemokratiskt parti för alla. Vi bygger landet, vi bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!

Tack skall ni ha.

 

Ulf Bjereld 1 maj 2016 Svenljunga/Kinna

Det talade ordet gäller.

by

Om statsministerns fru – och om konsten att vara både religiös och sosse

De senaste veckorna har den politiska debatten präglats av mycket misstro, misstänkliggöranden och ryktesspridningar. I vissa fall också ren islamofobi.

Ett envist rykte som använts i konspiratoriska försök kan vi börja med att avfärda rakt av: Nej, statsministerns fru har aldrig varit anställd hos Socialdemokrater för tro och solidaritet, varken nu eller tidigare. Men Ulla – du är väldigt välkommen hit till oss på en fika, när du vill!

Debatten runt muslimer och muslimska politiker känns fortfarande aktuell och intressant, även om vi redan tidigare kommenterat både Mehmet Kaplans avgång och Yasri Khans avhopp. Demokratiska och partipolitiska principer ska självklart hålla även när de synas i sömmarna. Gör de det inte måste man som företrädare lämna sina uppdrag, det är inget att diskutera. Detta hände Kaplan och Kahn och är i sak inte så mycket att ifrågasätta.

Men i kölvattnet av debatten om Kaplan och Khan har det blivit allt tydligare att du som praktiserande muslim och politiker är granskad och betraktad med särskild blick. Den blicken är de antimuslimska strömningarna snabba att fånga upp och utnyttja, för att spinna den muslimhatande debattväven än starkare. Media bör inte bistå dem i detta. Inte heller politiken.

Debatten är inte ny, men nästan som yrvaken. Det är inte längre bara i konservativa eller extrema kretsar och på högerradikala ledarsidor vi kan se en nymornad religionsrädsla. Även vänsterpartiet slåss just nu med frågan om partiföreträdare som spridit grova rasistiska och muslimhatande yttranden.

Inom hela den löst definierade ”vänstern” kan man lätt enas om att kollektivt arbeta mot en nationell extremhöger. Mot muslimsk radikalhöger är det uppenbart svårare. Väldigt skilda personliga erfarenheter tar sig väldigt olika uttryck. Resultatet kan bli att samma islamofoba, avindividualiserade yttringar som sprids av högerextremerna, plötsligt sprids av vänsteranhängare. Även av dem som i andra fall är dagliga förkämpar för mänskliga rättigheter och allas lika värde.

Det behöver inte ens handla om huruvida någon är islamofob eller rasist eller inte. Det handlar om att som demokrat aldrig bidra – direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet – till generaliseringar som är rasistiska och/eller islamofoba. Precis som sades i kritiken mot Mehmet Kaplan gäller det att visa gott omdöme.

Det känns märkligt men nödvändigt att behöva påminna om att all tro inte är dogmatisk. Att vara religiös betyder inte per definition att vilja ha en teokrati. Inte ens om du är muslim.

Det finns många länder där religionen tillåts inte bara påverka utan ofta även styra politiken. USA är ett exempel på ett sådant land, Israel ett annat, Iran ett tredje och extremt exempel.

Men alla kristna politiker världen över har inte en agenda att göra bibeln till lag och återkristna alla. Judiska politiker har generellt sett inte en vilja att ta egen makt över lagstiftningen och införa koshertvång för alla. Så varför tillskriver vi så gärna muslimska politiker den önskan – att all politik ska dikteras utifrån islam?

I mångas ögon verkar det inte vara troligt, eller kanske ens möjligt (önskvärt?) att en som är praktiserande muslim samtidigt kan vara miljöpartist, socialdemokrat, eller demokrat överhuvudtaget, tycks det. Då måste det istället handla om ”infiltrering” av företrädare som inte har något gemensamt med de partier de verkar i. Eller om cyniskt röstfiske från maktsugna politruker.

Det är också intressant att se att ordet ”identitetspolitik” verkar ha blivit det allra värsta skällsordet bland i alla fall högerns tyckare. Men identitetspolitik kan det uppenbart bara bli när det handlar om muslimers rätt i samhället. Är det istället fråga om t ex kvinnors rättigheter – eller kristnas – då är det nästan aldrig identitetspolitik eller någon kohandel det rör sig om.

Både vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet och vissa muslimska företrädare brukar i samma sammanhang beslås med att vilja definiera människor utifrån deras religiösa tro. I själva verket är det ju istället misstänksamma kritiker som gång efter annan reducerar människor till att bli endast sin tro: En muslim tycks aldrig kunna vara lika sammansatt som företrädare för majoritetsbefolkningen.

Nej, är man muslim är man tydligen per definition inte i första hand t ex socialdemokrat, utan förväntas vara lojal endast med sin religiösa tillhörighet. Märkligt, eftersom andra obesvärat kan vara både kvinnor, män, sossar, moderater, stockholmare, norrlännningar och kristna utan att någon reagerar.

Elisabeth Svantesson var, som ett tydligt exempel, minister med ansvar för frågor om bl a diskriminering i regeringen Reinfeldt. Samma personer som nu misstänkliggör muslimer såg det aldrig som ett problem att Svantesson varit aktiv i abortmotstånd och negativt inställd till homosexuellas rätt att adoptera, uppfattningar hon finner stöd för i hennes konservativt kristna tro. Svantessons tro betraktades istället – med rätta – som något hon kan ha och ändå kunna fatta beslut i enlighet med sitt parti. Varför skulle detsamma inte gälla för politiker med muslimsk tro?

På GPs ledarsida skriver Adam Cwejman om identitetspolitik, ”religiös-politisk kohandel” och om de hotfulla muslimerna. Han använder vårt förbund som främsta exempel, baserat på att vi sedan 1990-talet helt odramatiskt arbetat inkluderande med marginaliserade grupper, ja även i dialog med muslimska organisationer. Det ”avtal” Cwejman nämner är en offentlig arbetsrapport från slutet av 90-talet som sammanfattar dialogsamtal som förts, i syfte att på demokratiska grunder få fler muslimer som delade arbetarrörelsens värderingar att bli politiskt aktiva.

Att överhuvudtaget tala om kohandel och cyniskt ”röstfiske”, senast använt också om Margot Wallström av Expressen, som skäl till att verka för människors demokratiska och mänskliga rättigheter – det säger nog egentligen mer om den som skriver, än om den som på goda grunder fattar ett beslut.

Media har, precis som politiken, ett ansvar.

Alla vi som envist tror på allas lika rätt och värde måste kraftfullt motverka den obehagliga undervegetation i debatten som nu får näring i stora delar av medielandskapet – och tyvärr även i demokratiska politiska partier, också vårt eget.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet ser det därför som oerhört viktigt att fortsätta vårt arbete för att inkludera minoritetsgrupper i samhället och i politiken. Långsiktigt och i dialog. Det är väl den hållningen som gett vissa en bild av att vi ”mångkulturalister”, sossar som miljöpartister och andra, vill ha in troende människor i våra partier, oavsett värderingar. Inget kan för vår del vara mer felaktigt.

Många av oss i vårt förbund, men inte alla, är troende. Men först och främst är vi socialdemokrater. Vi värnar troende, och icke troende, människor med socialdemokratiska värderingar. Med största sannolikhet gäller detsamma för Miljöpartiet.

Vi har självklart ingen anledning att ge stöd åt konservativa krafter i politiken. Höger inom islam och höger inom kristenheten och ja, all form av höger är vårt politiska motstånd. Tron som progressiv kraft är det som är vårt förbunds styrka. En tro som ger stöd till uppfattningen om alla människors lika värde och rätt är det som gör oss unika i svensk politik. Så var det 1929 när vårt förbund startades – och så är det idag.

Alla socialdemokrater engagerar sig i ett brett och sekulärt parti för att tillsammans med politiskt likasinnade bidra till att förändra samhället, med en socialdemokratisk ideologi som grund. Det gäller kristna, judar, muslimer, buddister, sikher, likväl som ateister och andra. Det gäller förstås också oss.

Sverige måste vara för alla. Politiken likaså.

Att så split och misstro mellan människor och grupper kan aldrig vara en väg framåt. Vi verkar för ett socialdemokratiskt samhälle byggt på rättvisa och solidaritet, respekt och gemenskap. Alldeles oberoende av hur du definierar din identitet. Att ett sådant samhälle är helare, tryggare och friare – för alla – det är vår gemensamma tro och politiska ambition.

 

by

Välkomna välfärdssatsningar i vårbudgeten – men klimat och bostäder kräver högre röst

Det gäller att veta när man ska ge beröm och när man ska ta fram plakaten. Idag ger vi mest beröm till vår regering. För idag har finansminister Magdalena Andersson lagt fram regeringens vårbudget. Och visst är det förslag i god socialdemokratisk anda vi får se. En rödgrön budget.

Stora satsningar på välfärden. Samhällets svaga gruppers intressen försvaras. Ambitioner inom jämlikhet, jämställdhet och klimat.

Solen skiner och det går väldigt bra för Sverige. Ekonomin rullar bättre än tåget och arbetslösheten sjunker. Det finns anledning att le ikapp med Magdalena Andersson.

Men så talas det flyktingar förstås. ’Samhällsbygget. Trygghet, ansvar och utveckling’ är rubriken på årets vårbudget. Tryggheten kunde gärna i högre utsträckning fått gälla också dem som flytt till Sverige undan krig och terror, de vars trygghet nu kringskärs genom bl a tillfälliga uppehållstillstånd och minskade möjligheter att återförenas med sina familjer. (Detta har vi skrivit mycket om tidigare; läs här).

På pressträffen imorse handlade i princip alla frågor Magdalena Andersson fick om just flyktingar och migrationspolitik. Den samlade journalistkåren ville veta vilka kostnader, vilka beräkningar och vilka prognoser. Finansministern gav svar: 50 miljarder kronor kostar flyktingmottagandet, enligt henne. Hon klargör dock tydligt att de stora humanitära insatser Sverige gjort innebär en tillfällig kostnadspuckel – inte en långsiktig. Därför ska vi ha en fortsatt stram finanspolitik och därför ska vi inte heller höja skatter, menar finansministern.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet kan nog däremot se att det funnits skäl att öppna plånboken lite mer. Det är trots allt regeringen Reinfeldts ohemula 140 miljarder sänkta skattekronor som vi har att ta igen i välfärdssystemen. Ojämlikheten ökade så kraftigt under Alliansens åtta år, att det utan att hämta in mer intäkter blir svårt att få ett mer jämlikt samhälle. Risken är att vi får reformer som gör gott i marginalen, snarare än den kraftfulla förändring som skulle behövas – om målet är ett sammanhållet, rättvisare samhälle för alla.

Vi uppskattar verkligen insatserna som ska ge mer anställda i äldreomsorgen, bättre matchningar mellan arbetssökande och dagens rekordstora antal arbeten, en mer jämlik skola, ökad jämställdhet mellan könen, insatser mot rasism och extremism och för att kunna öka inkomsterna för de 40 procent som tjänar minst.

Ett par plakat måste dock också höjas, där bakom berömmet:

Att budgeten ger riktning åt ansträngningar för minskade utsläpp, en fossilfri framtid och fler bostäder är mycket bra. Men det är långt ifrån nog. Behoven är så stora att regeringen hade behövt ta i från tårna och vråla. Det gör man inte. Det talas vidare i lugn stämma. Synd. Både bostadspolitiken och klimatpolitiken är ödesfrågor. För en regering. Och för samhället.

Regeringen följer utvecklingen inom miljö och klimat och kommer att presentera åtgärder för att nå miljömålen, lovas det. Varför inte nu? Och varför inte styra utvecklingen lite mer själv?

Även inom bostadspolitiken hade regeringen behövt skynda på lite och driva utvecklingen ännu mer framåt. Fler bostäder kan ge jobb och ökad tillväxt, det påtalas i budgettexten och det är sant. Men vi efterlyser fler reformer och en rödgrön regering får gärna poängtera att en bostad är en rättighet, ingen handelsvara.

Sammanfattningsvis innehåller vårbudgeten rätt stora välfärdssatsningar, men behoven är långt större. Vi får alltså vänta vidare på höstens budget – och hoppas på att då få se skillnad på riktigt. Att det där samhällsbygget får ta fart ordentligt. Annars kan det kanske bli svårt att få en valrörelse inför 2018 med rätt förutsättningar för ett fortsatt rödgrönt samhällsbygge.

 

/Regeringens vårbudget finns att läsa här.

by

Tillfälliga uppehållstillstånd och medicinsk åldersbestämning – ovärdiga medel i asylpolitiken

Regeringen har nu under eftermiddagen lagt fram förslag på åtgärder ”för att skapa andrum för svenskt flyktingmottagande”. Socialdemokrater för tro och solidaritets ordförande Ulf Bjereld kommenterar här:

”Flyktingkris”.  ID-kontroller, temporära uppehållstillstånd, gränskontroller, skärpningar. Idag lade regeringen fram förslag som tar ytterligare steg. Jag har stor respekt för de svåra arbetsuppgifter som myndigheter, civilorganisationer, politiker och enskilda individer ställs inför. Men förslag om att enbart utfärda tillfälliga uppehållstillstånd och att börja tillämpa medicinsk åldersbestämning av asylsökande är ovärdigt och minskar inte antalet flyktingar.

Visst innebär det utmaningar att så många människor kommer till Sverige på samma gång. Det är ett problem att 7.000 asylboendeplatser står tomma för att beslut överklagas, medan ideella krafter sliter dag och natt. Det är ett problem att människor sätts i sysslolöshet och inte ens får städa sina egna boenden, medan privata aktörer kammar hem stora vinster. Och det är ett problem att kommuner inte får en rimlig chans att hinna förbereda platser till barn i skolan, för att samordning av flyktingars placering brister. Men den kris det talas om är inte vår. Att tvingas fly är att befinna sig i en kris. Ett land i krig befinner sig i en kris.

Kanske finns det någon symbolik i att det Europa som en gång upplevde krigets alla fasor, idag en efter en stänger sina gränser allt mer. Medan Sverige, som då klarade sig undan krigets våld och död, är det land som fortsatt hålla en dörr öppen. Med stolt självklarhet. Ska vi behålla vår stolthet bör det fortsätta så.

Europa säger sig fortfarande upprätthålla de bestämmelser om asylrätt som antogs som en följd av bl a Andra världskriget. Ändå är Medelhavet fortfarande den enda möjliga vägen för att kunna söka asyl i Europa. Havet blir allt kallare och hårdare och så gott som varje dag dör människor. Döda barn och vuxna på flykt blir knappt ens en gång en notis längre. Svensk media är istället fullt upptagna med att tala om det vi kallar VÅR kris.

Flera av våra riksdagspartier vill gärna signalera handlingskraft – inte genom att lösa de praktiska problem som uppstår när många behöver trygghet, få äta och en plats att sova på – utan genom att stänga dörren för människor i nöd. Den rödgröna regeringens förslag riskerar att bli än mer långtgående när det skall processas i riksdagen och förhandlas med moderater och kristdemokrater.

Stänger Sverige sin dörr alltmer, stänger vi just nu i princip dörren till Europa. Och var ska de som flytt krig och terror då ta vägen? Stora grupper av människor riskerar att bli utsatta för ett verklighetens Svarte Petter-spel, när land efter land skjuter dem ifrån sig.

Alla EU-länder måste givetvis ta sitt ansvar – men inte för att Sverige ska kunna ta ett mindre ansvar, utan för att fler människor som flyr krig och terror ska kunna få en fristad.

//Texten sändes som en kommentar tidigare idag genom pressmeddelande.

by

När 13-åringar dödas ökar våldet i Israel och Palestina

Våldet eskalerar igen i Palestina och Israel. Idag skedde på morgonen en rad samtidiga attacker mot israeler i Jerusalem och Ra’anana. I söndags dör en gravid kvinna och hennes tvååriga barn under rasmassor i Zeitun när en israelisk bomb slår sönder deras hus. En palestinsk 13-åring skjuts samma dag till döds av israelisk militär på Västbanken. På måndagen knivskärs en annan 13-årig pojke av palestinska ungdomar i Jerusalem när han cyklar på gatan.

Minst 4 israeler och 23 palestinier rapporteras ha dödats de senaste två veckorna. Hur många ytterligare som avlidit av dagens händelser vet vi i skrivande stund inte.

De senaste dagarnas uppmärksammade bilder på döda barn och tonåringar chockar igen västvärlden. Vi kan alla relatera till en liten kille med sneakers och jeans. Vi mår illa av att hans ben är vikta bakåt på ett märkligt sätt och att det är blod av ett medvetet skott från en militär vi ser i hans tunna bröst. Men i Palestina och i Israel är bilder som dessa något av en vardag.

Barn som ser familj och kompisar dödas växer upp till arga vuxna. Barn som ständigt hotas blir rädda vuxna. Barn som växer upp med känslan av orättfärdighet blir till sårade vuxna. Barn som blir skrämda och traumatiserade växer upp till arga, rädda, sårade vuxna. Hämndlystnad och oförsonlighet blir inte sällan resultatet.

I Israel växer många barn också upp med en rädsla. En rädsla att när som helst kunna attackeras, bli offer för raketer, bomber, explosioner, skottlossning. Eller för att jämnårig pojke plötsligt ska hugga dig med en kniv när du cyklar.

De här barnens upplevelser är sannolikt den allra sämsta grunden för fred. För liv i gemenskap och jämlikhet.

I Gaza är förödelsen efter förra sommarens krig fortfarande total. Nästan inget har kunnat byggas upp igen, i huvudsak för att Israel inte tillåter att byggmaterial förs in i Gaza. All död, all förstörelse, alla skador för livet kriget innebar förändrade ingenting. Ockupationen kvarstår, blockaden är kvar, bosättningspolitiken fortsätter, palestiniers frihet är ännu kraftigt kringskuren, hot och trakasserier fortgår.

Palestina och konflikten med Israel är ett öppet sår med mycket blod. Att folk fördrivs mot sin vilja har vi tyvärr sett alltför ofta i historien, inte minst i Europa. I många fall ger det sår som sakta läker, när världen och samhällen förändras. Människor förändras. Men i Palestina har alltför lite förändrats för att såret ska kunna läka, ens långsamt. Det finns människor som kallar sig palestinska flyktingar i upp till fyra- fem generationer.

Intifada innebär uppror. Önskan om uppror är inte förvånande. Men en regelrätt tredje intifada skulle innebära en förfärlig upptrappning av våld från båda sidor. Vi är ännu inte där, även om Hamas ledare påstås ha deklarerat att det är en intifada vi ser.

Allt folkrättsstridigt våld från båda håll måste nu omedelbart upphöra. Våldsspiralen vi sett så många gånger förut måste stoppas innan den dödliga kraften växer sig alltför stark för att kunna hejdas.

Israel bär som den starkare parten och som en demokrati ett särskilt ansvar. En stat med särskilda rättigheter för det judiska folket bör låta det även finnas rimliga möjligheter för en palestinsk stat på jämlika grunder. Israel måste därför omedelbart överge sin bosättnings- och murpolitik. Blockaden av Gaza och ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem måste hävas.

Israels militära styrka borde användas till att hjälpa både palestinska och israeliska barn att känna sig trygga och få hopp om framtiden – istället för att som nu bidra till att fler generationer växer upp i rädsla och hämndlystnad. Då först kan vi se förutsättningar för fred.

Bli medlem - klicka här!