Close

Tag Archive for: syrien

by

Alla vet, varför är det ändå så tyst om Syrien? Tal vid manifestation

Torsdagsrörelsen Syrien, som arrangeras av Föreningen Syrien Sverige, har hållit möte på Sergels torg i Stockholm varje torsdag kl 17.00 sedan slutet av juli 2016 och kommer enligt uppgift att fortsätta med det. Mot Assads och Putins bombningar och belägring av Aleppo, för frihet, värdighet och demokrati åt Syrien. Torsdagen den 20 oktober deltog Socialdemokrater för tro och solidaritet genom sin politiske sekreterare Monica Fundin Pourshahidi. Här är hennes anförande. (Det talade ordet gäller.)

14657446_195616827542539_6117696956709747039_n1”The massacre in Syria continues but the world is silent. Why why why?” Så stod det på en liten pojkes plakat på SSUs Syrien-manifestation i helgen.

Why why why? Varför så tyst om kriget i Syrien? Att vara här, med er, är mitt lilla sätt att bidra till att bryta tystnaden, den som så många känner.

Jag heter Monica Fundin Pourshahidi. Jag kommer från Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Jag vet, precis som ni alla vet, att Aleppo är belägrat som på medeltiden. Jag vet, precis som vi alla vet, att bomberna faller. Om och om. Alla vet att människor plågas. Alla vet att människor dör. Alla vet att civila dör, att barn dör. Alla vet att hus och sjukhus och hjälpkonvojer med mat och mediciner bombas. Alla vet att ingen går säker. Massmord, svält och ofattbart lidande. ”Aleppo är värre än ett slakthus” sade FNs Ban Ki Moon.

Alla vet det. Ändå är det tystnaden vi hör. Visst hörs protester, men Europa, världen, är ändå alldeles för tyst. The massacre continues, but the world is silent – why? Ja, varför? Nog nu.

Alla vi som vet, alla vi som kan, vi MÅSTE prata, tala, skriva – om Syrien, om Aleppo. Bomberna får inte falla tyst! Bomberna får inte falla alls.

Även om inte just vi, just här, just nu, kan få Putins och Assads bomber att sluta falla, så kan vi ändå envist höja våra röster – och kräva fred och frihet för Aleppo. För hela Syrien.

Vi kan höja våra röster – för att bryta tystnaden. Att tala är att visa vårt stöd för demokrati. Att tala är att visa vårt motstånd. Mot Assads och Putins bomber och förtryck. För tystnaden: Tystnaden är ett tyst stöd åt Assad, åt Putin.

Men många här i Sverige törs inte tala. De törs inte ta ställning. Många verkar tycka att situationen i Syrien är så komplicerad, att de inte törs säga något alls. De är rädda att stödja fel part, att hålla på fel sida.

Men hur skulle det kunna finnas något som helst ”rätt” med attacker mot civila?!

Det är inte ett dugg svårt att ta ställning mot den mordiska diktatorn Assad. Det är inte ett dugg svårt att ta ställning mot Putin, och hans ryska bunkerbomber som regnar över Aleppo. Det är LÄTT att vara emot förtryck, belägring och bomber.

Ryssland hjälper diktatorn al Assad att mörda sin egen befolkning. Alla vet det. Så hur skulle det NÅGONSIN kunna vara FEL, att vara emot mördande av barn och bomber mot sjukhus?!

Men många här verkar också tänka att, ”usch vad hemskt det är, men det där angår inte riktigt mig – jag har ju ingen släkt från Syrien, ingen familj där”.

Men, vänner, jag vet och ni vet att man inte behöver ha sin egen bakgrund eller familj på en särskild plats, för att vara emot klusterbomber och krig – och för fred, frihet och demokrati. Det behövs bara att man är en medmänniska.

Det här måste vi säga om och om igen. Det här är vad vi alla kan göra. Försöka påverka fler att vara medmänniskor. Påverka fler att vara för fred, frihet och demokrati. Det borde inte vara svårt!

Vad kan då Sverige som land göra? Regeringen? Sverige gör redan mycket. Nära två miljarder kronor har getts i humanitärt stöd och bistånd till det syriska folket. Statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström sade häromdagen, att de nu ska göra allt för att finna vägar till fredsförhandlingar. Det är förstås bra.

Snart tar Sverige plats i FNs säkerhetsråd och då har regeringen extra möjligheter att påverka. En förhoppning är att kunna hindra Ryssland från att använda sitt veto för att skydda Assad-regimen.

Ja, göra allt, sade de. Och det behövs verkligen nu att ALLT görs, för att öka trycket på Bashar al Assad och hans regim:

Trycket på vapenvila. Trycket på att strypa krigets ekonomi. Trycket på att både Assad och Putin kan ställas inför rätta för krigsbrott – inte minst för attackerna mot sjukhus i Aleppo, som helt klart strider mot all internationell rätt.

Jag hoppas förstås att regeringens ”göra allt vi kan” också innebär att genast skrota den nya flyktingpolitiken. Den som gör att syrier som lyckats fly inte får återförenas med sina familjer, här, i säkerhet.

Och så detta: Till helgen reser statsminister Stefan Löfven till Saudiarabien. En av punkterna på dagordningen är samtal om situationen i Syrien. Men det är också uppenbart en resa som ska främja svensk handel med Saudi.

Jag hoppas innerligt att mänskliga rättigheter ändå är det som får stå i fokus. Saudi, Syrien, Jemen. Saudiarabien är ju en nyckelspelare i hela regionen på många sätt – och inte alltid en särskilt trevlig sådan…

Margot Wallström påminde Saudiarabien häromåret om de mänskliga rättigheterna. De blev förbannade och jag tror att det nog behöver bli påminda igen… Så Stefan, jag litar på dig: Mänskliga rättigheter är såklart alltid viktigare än pengar!

Nu behövs mod och styrka. Nu behövs Sveriges röst i världen. För fred, frihet och demokrati.

Vår röst behövs också! Alla vi som kan, måste fortsätta att prata, tala, skriva – om Syrien, om Aleppo. Att tala är att visa vårt stöd för fred, frihet och demokrati. Tystnaden är tyst stöd åt Assads och Rysslands bomber mot civila.

Vi måste prata, tala, skriva HÖGT – bomberna får inte falla tyst. Bomberna ska inte falla alls. Vi måste bryta tystnaden.

Så tack för att ni är här och försöker. Tack Föreningen Syrien Sverige för att ni här varje vecka och försöker. Och stort tack för att ni har lyssnat på mig!

/Om du vill se och höra Monica Pourshahidis tal finns en youtubelänk här.

14718612_195616910875864_6258207929933924917_n1

 

 

 

 

 

 

 

Foton: Atila Atuntas

by

Från fruktansvärt till olidligt i Aleppo

De senaste dagarna har utvecklingen i Syrien gått åt precis fel håll. Situationen i det belägrade Aleppo har gått från fruktansvärt till absolut olidligt. På tisdagen kallade Zeid Ra’ad al Hussein, FNs kommissionär för mänskliga rättigheter, Assad-regimens och Rysslands bombattacker mot sjukhus och civila för en ”ohygglig lavin av våld och förstörelse.” Ban Ki Moon har jämfört med ett slakthus – fast Aleppo är värre. Påven Franciskus vädjar till de ansvarigas samvete och dömer dem att stå till svars för sina handlingar inför Gud.

Utrikesminister Margot Wallström twittrade efter sjukhusattackerna förra veckan att det är ”Oacceptabelt att bomba civila, barn och sjukhus i Aleppo. Ingen medmänsklighet. Assad och Ryssland rör sig längre bort från fred.”

Krigets lagar är uppenbart fullständigt åsidosatta. Civila mål tycks mer regel än undantag och på bara en vecka har mer än 100 barn dödats. Hjälpkonvojer med mat och medicin har bombats och sjukhus upprepat attackerats. Samtidigt kan ingen lämna Aleppo. Ingen kan fly bomberna och nästan inga läkare finns kvar i staden.

I Sveriges radios P5 intervjuades häromdagen Israa Abdali, en hjälparbetare och sjuksköterska från Sollentuna som nyligen varit på plats i Aleppo. Hon berättar sakligt om läget och konstaterar att vi i Sverige talar om andrum, men att ”i Aleppo finns ingen luft att andas, inget liv att leva”.

USAs utrikesminister John Kerry säger idag att USA inte kommer att svika det syriska folket. Tidigare har Kerry kallat Putins och al-Assads agerande för medeltida och det läckte nyligen ut hemliga uppgifter om att han vill han attackera Assad militärt, men att Obama säger nej.

Det är lätt att sympatisera med John Kerrys frustration, men att låta kriget eskalera är inte självklart ett säkert sätt att avsluta det. Tvärtom riskerar fler vapen i omlopp att förlänga och om möjligt förvärra den.

Den italiensk-svenske diplomaten Staffan di Mistura har lång erfarenhet av krigshärdar och som FN:s särskilda sändebud för Syrien har han upprepat talat om att det inte finns någon militär lösning till konflikten i Syrien, bara politisk. Enligt honom hindrar för mycket vapen i omlopp – som i Syrien idag – alltid fred. ”Det är först när tillgången till vapen sinar som alla parter är beredda att börja tala om fred”, säger di Mistura. Även Svenska Freds slår fast att det är entydigt så, att ju fler vapen det finns i en konflikt, desto värre blir den.

Vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet har tidigare talat om vikten av att strypa krigets ekonomi. Då gällde det främst Daesh/IS och deras handel med olja och stulet kulturarv. Även regimen i form av Bashar al-Assad måste kunna angripas ekonomiskt och trycket på Ryssland öka.

Nu jämförs Rysslands agerande i Aleppo med Groznyj – blodiga attacker som fördömdes i väst, men ändå strax glömdes. Kanske har Moskva detta i färskt minne och låter hårda fördömanden från hela världen passera, kyligt kalkylerande att vinsten gör det hela värt i slutändan.

Det kan tyckas svårbegripligt hur någon överhuvudtaget kan agera så brutalt som Assad och Putin gör mot Aleppos civilbefolkning. Klart är att mycket står på spel för de båda: Faller Aleppo sitter Assad säkert på makten för lång tid framöver, det är de flesta bedömare jag tagit del av överens om.

Så vad kan göras, där vi sitter framför nyheterna och gråter över alla dessa förfärande bilder på döda barn under rasmassorna? Rent akut skulle jag rekommendera att du som privatperson skänker pengar till t ex hjältarna i de Vita Hjälmarna, som agerar räddningstjänst när ingen annan finns.

Sverige som nation gör redan många insatser för att stödja civila i Syrien och har sedan konflikten började bidragit med nära 2 miljarder kronor i humanitärt stöd och bistånd. Med vår kommande plats i Säkerhetsrådet har vi större chanser att påverka så att veto inte kan användas för att förhindra krigsförbrytelser från att stoppas. Detta har Margot Wallström också uttalat som mål. Utrikesminister Wallström har som sagt även varit nödvändigt hård i sina uttalanden om attackerna på civila.

Utöver att ge plats åt Wallströms ambitioner, att fortsätta kräva att FNs hjälpsändningar måste få komma fram och att stötta FN:s di Misturas och andras ansträngningar för vapenvila, ser jag tre möjligheter för Sverige att ytterligare bidra:

  • Ansträngningarna för att förhindra tillgången till vapen och ammunition i Syrien måste vara högsta prioritet, liksom alla tänkbara insatser för att stoppa krigets ekonomi.
  • Göra vad som behövs för att Bashar al-Assad och alla ansvariga snarast ska kunna ställas inför rätta för krigsbrott. Även Ryssland riskerar krigsbrottsdomar med de senaste bombningarna av civila. Det bör även göras vad som går för att förhindra Ryssland att använda sitt veto i Säkerhetsrådet, vilket de tidigare gjort för att skydda al-Assad och sina intressen.
  • Med många syrier i Sverige har vi en unik chans att bidra till ett återupprättat starkt civilsamhälle i Syrien, den dag freden äntligen kommer. Vi kan bidra till en demokratisk utveckling och samtidigt ingjuta ett litet, litet ljus av hopp hos vår syrisksvenska befolkning genom att stärka det syrisksvenska civilsamhället – så låt oss. Framtiden byggs underifrån!
  • Sist och slutligen bör vi förstås genast återgå till de regler som tidigare gällt för flyktingpolitiken, så att syrier i Sverige tryggt kan starta ett nytt liv här och få återförenas med sina familjer. Vi bör också höja antalet kvotflyktingar från Syrien, för att kunna hjälpa fler till säkerhet.

Nu behövs en stark, fredlig, feministisk utrikespolitik mer än någonsin.

by

Somar Al Naher: Sverige i Syrien och Syrien i Sverige. Från antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i februari i år ut en antologi, för att låta olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. 

Framtidsarvet: Den 28 februari 2016 var det trettio år sedan Olof Palme togs ur tiden. Under de trettio år som gått har världen förändrats. Det kalla kriget mellan väst och öst har tagit slut, Sovjetunionen är upplöst och Berlinmuren finns inte mer. De flesta konflikter idag äger rum inom nationalstatens ram och flyktingströmmar känner inga gränser. Även den svenska utrikespolitiken har förändrats. Sverige är medlem av EU och samordnar sin utrikespolitik med övriga EU-stater. Den militära alliansfriheten består, men ordet ”neutralitet” används inte längre för att beteckna den svenska säkerhetspolitiken.

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen kommer vi att bjuda på textutdrag ur boken.

Somar Al NaherSomar Al Naher är frilansjournalist och ledarskribent på Aftonbladet. Här skriver hon om ”Sverige i Syrien och Syrien i Sverige”:

Jag får ofta frågan hur Sverige bör agera i Syrienfrågan. Eller vad man som privatperson kan göra. De flesta av oss har följt rapporteringen på TV och nyheterna om hur civila dödas och upplevt frustration över att inte kunna göra något. Det har blivit allt svårare att ge ett konkret svar. Syrien bör ses utifrån ett globalt och lokalt perspektiv. I det lokala perspektivet har Sverige en unik möjlighet att skapa en framtida fred med hjälp av syrierna som finns här. Detta ska jag återkomma till men först ska vi backa bandet lite.

Intresset för Syrien har pendlat fram och tillbaka. Men under sommaren 2015 chockades världen och inte minst Europa av drunkningsolyckorna i Medelhavet. Människor som flytt från krig dog utanför Europas stränder. Och när bilderna på den drunknade treåriga pojken Alan Kurdi från Kobane publicerades kunde vi inte längre låtsas som att barnens öde inte var vårt.

Jag har genom åren ofta skrivit om barnen. För det är ingen slump att just barnen kommit att symbolisera Syriens tragedi. Barnen har både utgjort hot mot diktaturen – men också, eller kanske just därför – varit den främsta måltavlan i regimens krig mot sin egen befolkning.

Det var i staden Daara i södra Syrien som allting började. Den 5 mars 2011 sprejade en ung skolpojke slagord på högstadieskolans vägg. Han skrev: ”Ner med regimen”, på arabiska. Slagord som han hade lärt sig från utländska tv-kanaler. Under den perioden pågick flitig medierapportering från Tahrirtorget i Kairo och från upploppen i Tunisien. Kraften från arabiska våren inspirerade syrierna och inte minst barnen.

När säkerhetstjänsten i staden upptäckte graffittin straffades femton barn från byn, de var mellan tretton och femton år gamla. Under en veckas tid utsattes de för brutala förhör och tortyr. När föräldrarna fick tillbaka barnen, var kropparna märkta av misshandel, en del barn saknade naglar på fingrarna.

Från den punkten förändrades allt. Berättelsen om barnen spred sig som en löpeld genom Syrien. I staden Daara hade något plötsligt brutits. Rädslan var inte längre ett hinder. Nu började allt er människor att samlas utanför säkerhetstjänstens kontor.

Tio upproriska veckor senare fick upploppen ett nytt ansikte. En trettonårig pojke vid namn Hamza Al Khateeb misshandlades till döds av regimstyrkor. Hans död skulle utgöra skräckexempel för andra familjer. Bilderna på hans uppsvällda sargade kropp spreds över nätet.

För att förstå hur en diktatur fungerar måste man förstå dess ideologi. En diktatur styr över sin befolkning med hjälp av våld, tvång och rädsla för att åstadkomma lydnad. Men vad gör en regim när människor ändå trotsar den? Man trappar upp brutaliteten ännu mer i syfte att kuva sin befolkning. Om det inte fungerar tas nästa steg: utrensning. Döda barn insvepta i filtar blev därför ett av regimens främsta signum. Ett tydligt meddelande adresserat till folket.

Tittar man på vilka områden i Syrien som straffats och tömts på befolkning ser man ett tydligt mönster. Det är platser som bebos av människor som uttryckt stöd för upproren eller som tagit emot flyktingar: Yarmouk, Douma, Daara, Idlib och Saraqeb, för att nämna några.

Radhika Coomaraswamy, FN:s särskilda sändebud för barn i väpnade konfikter, sa efter sitt besök i landet 2012 att hon aldrig tidigare har sett en sådan brutalitet mot barn som i Syrien. Unga flickor och pojkar greps, torterades, avrättades och användes som mänskliga sköldar. Några barn berättade om hur de har kidnappats och förts till en militärbuss. Där fick de sitta invid fönsterrutorna så att inga rebeller skulle våga skjuta på bussen. På så sätt kunde militären transportera utrustning igenom rebellfästen medan barnen tittade ut genom rutorna.

Även fotojournalisten Robert King, som arbetat tjugo år som krigsfotograf och som begav sig till Syrien 2012, vittnade om en exempellös brutalitet mot barn. Han följde läkare som arbetade på ett sjukhus i en stad i västra Syrien nära gränsen till Libanon, dit skadade och lemlästade barn fördes i en strid ström. Trots det brutala våldet blev King förvånad och bestört när han märkte att hans bilder knappt väckte några reaktioner i omvärlden. I en intervju med CNN sa han:

– Jag blev förundrad. Jag har fotograferat barn i Sarajevo och fått nationer att agera. Men här i Syrien har du sårade barn varje dag och ingen verkar bry sig. Det är fasansfullt.

Det som sker i Syrien är inte en etnisk rensning, men definitivt en politisk. Eller som Robert King också sa: det verkar som att regimen håller på att rensa ut revolutionärerna och deras barn.

Små pojkar och flickor har varit måltavla i Syrien sedan dag ett. Att barn flyter upp i Medelhavet är därför inte en slump. Det är ett resultat av en kallblodig strategi.

***

Assads mål var att kväva protesterna i sin linda. Armén beordrades att skjuta rakt in i demonstrationerna. Men alla soldater lydde inte order. Avhopparna samlade sig och bildade i juli 2011 Fria Syriska Armén, FSA. De tog som sin huvuduppgift att skydda civilbefolkningen och upproren.

Tidigare hade regimens taktik gått ut på att skapa rädsla kring ”det okända”. Alla har varit rädda för att hamna i klorna på regimen och dess säkerhetstjänst. Få visste exakt vad som skulle kunna inträffa. Vissa hamnade i fängelser, blev torterade. Många bara försvann och kom aldrig hem igen. Regimen lämnade inga spår efter sig. Det saknades kroppar, bilder, bevis och dokumentation. Allt som fanns var tomrummet, sorgen. Och rädslan.

Men efter 2011 insåg regimen att de gamla skrämselmetoderna inte skrämde medborgarna nog eftersom upploppen tilltog i styrka och spred sig över hela landet. Därför ändrades skrämseltaktiken i syfte att tvinga folk att stanna hemma. Nu skulle människor istället bli rädda för ”det kända”. Regimen började därför medvetet lämna lemlästade kroppar synliga. De såg även till att filma dödsoffren för att sedan sprida bilderna på nätet.

***

Syriens politiska historia har varit relativt okänd i Sverige. Innan upploppen 2011 fanns det knappt någon litteratur på svenska. Aron Lunds bok Drömmen om Damaskus från 2010 var den enda som berörde Syriens moderna politiska liv. Detta återspeglades i den svenska nyhetsrapporteringen, inte minst under de första åren.

Även relationerna mellan progressiva krafter i Sverige och oppositionen i Syrien har påverkats av anonymiteten. Hur bygger man en bro till en syrisk opposition man vet så lite om?

För att förstå den syriska oppositionen måste man titta historiskt och geografiskt på landet. Kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike delade i början av 1900-talet Mellanöstern mellan sig med hjälp av en linjal och några pennstreck. Inga hänsyn togs till människorna på marken. Fransmännen såg till att kontrollera syrierna genom att stycka upp regionen i mindre orter. Det viktigaste målet var att undvika att syrierna skulle bli en stark enad part som kunde hota ockupationslandet Frankrike. Än i dag syns effekterna från den tidens politik när man studerar dagens splittrade Syrien.

Efter den franska eran kantades Syrien av militärkupper och maktkonflikter. När Baathpartiet tog över makten i Syrien år 1963 – som sedan leddes av Hafez al-Assad från 1970 – tog maktskiftena i landet slut. Undantagstillstånd infördes och konkurrenter rensades ut. Den politiska makten koncentrerades till ett fåtal.

Oppositionen har haft mycket svårt att utvecklas och operera på grund av den hårda kontrollen och repressionen. Olika grupper i landet har av Assadregimen spelats ut mot varandra. Trots det har det alltid funnits ett levande motstånd och människor som varit beredda att offra sina liv för att åstadkomma förändring.

År 1982 kom det första stora bakslaget för regimmotståndarna i Syrien. Det uppror som hade brutit ut under slutet av 1970-talet nådde sin kulmen i staden Hama. Där och då krossades upproret brutalt av den syriska regimen. Mellan 10 000 och 40 000 människor beräknas ha dödats. Eftersom Muslimska brödraskapet deltog i protesterna beslöt regimen att förbjuda organisationen och allt samröre med den – ett sätt att hålla sunnimajoriteten under strikt kontroll.

En annan grupp som spelat en avgörande roll i kampen mot regimen är kurderna. Under 1980- och 1990-talen utsattes kurderna för hårda attacker och diskriminering från regimen. Bland annat ändrades de kurdiska ortsnamnen till arabiska. Butik- och vägskyltar på kurdiska – Kurmandji – förbjöds. Föräldrar hindrades från att registrera barnens kurdiska namn. De kunde inte heller fira nyår, Newruz, utan att trakasseras av regimen. Den syriska grundlagen innehåller många restriktioner mot kurder när det gäller ägande av mark och arvsrätt.

I mars 2004 utbröt kravaller under en fotbollsmatch i den kurdiska staden Qamishli i nordvästra Syrien. På läktaren satt ett gäng Baath-anhängare som provocerade fram en reaktion bland kurderna genom att vifta med bilder på den irakiska diktatorn Saddam Hussein. Efter händelsen spred sig upploppen till andra delar i regionen. Men liksom tidigare uppror lyckades syriska säkerhetstjänsten krossa allt motstånd och den kurdiska intifadan rann ut i sanden.

***

När Bashar al-Assad år 2000 tog över makten efter sin far såg syrierna en ljusning. Den nya ledaren lovade förbättringar och liberaliseringar. Bland annat tilläts internet för privatpersoner. Visserligen var man tvungen att registrera sig hos säkerhetstjänsten, men ändå. Den lilla öppning som uppstod kom att kallas ”Damaskusvåren” och gav syre och nya krafter åt oppositionella. Det skulle äntligen bli annorlunda nu, tänkte många. Ungdomar som aldrig tidigare deltagit i politiska aktiviteter gjorde det och formades under den här kortlivade perioden. Många av dem kom att spela en viktig roll senare under protesterna år 2011.

Det dröjde inte länge innan syrierna insåg att det inte skulle ske några större förändringar i landet. Oppositionella tvingades att återigen gå i exil. Men de här åren genererade ändå vissa framgångar, inte minst år 2005 när den så kallade Damaskusdeklarationen undertecknades. Ett dokument som mejslades fram av både sekulära oppositionsgrupper och religiösa. Det muslimska brödraskapet, assyrier och kurdiska organisationer fanns med. Deklarationen anses vara ett av de tydligaste uttalandena mot diktatorn Bashar al-Assads regim och samtidigt det farligaste, eftersom den samlade så breda grupper. Dessutom har rådet för deklarationen letts av en kvinna, Fida al-Horani, läkare och människorättsaktivist.

Kraven från oppositionen handlade bland annat om en gradvis demokratisering av landet. Man krävde att de politiska fångarna skulle släppas, att undantagstillståndet i landet skulle upphävas samt att yttrande- och tryckfrihet skulle införas.

Två år senare, i samband med ett möte kring Damaskus-deklarationen, greps mellan 30 och 50 deltagare. Flera fängslades. Detta var spiken i kistan för deklarationen och den progressiva oppositionen. Samtalen mellan olika grupper hade återigen krossats av regimen.

Oppositionen hade ingen gemensam plattform när protester åter blossade upp 2011. De som deltog var en blandning av missnöjda landsbygdsbor – som i fallet Daraa – vänstergrupper och intellektuella, gamla oppositionella, kurder, assyrier, alawiter och unga människor i städerna. Oppositionen var fragmenterad eftersom varje försök till samling dittills hade krossats.

Kurderna var lite avvaktande och splittrade internt liksom många andra grupper. Skulle oppositionen erkänna de kurdiska rättigheterna? Samtidigt ledde upploppen i Qamishli till att kurdiska och arabiska oppositionsgrupper närmade sig varandra i kampen mot Assad. Det här sågs givetvis som ett hot. Därför gjorde regimen det den kan bäst: splittra. I samband med att protesterna tilltog 2011 meddelade regimen plötsligt att kurderna skulle få vissa rättigheter. Bland annat skulle det bli tillåtet att ra Newruz och tusentals kurder fick syriskt medborgarskap.

Under de senaste fyra åren har det framförallt bildats två paraplyorganisationer i syfte att samla oppositionsgrupper. Syriens nationella råd, SNC, som var först, nådde få reella framsteg. Rådet bestod av bra och erfarna människor men majoriteten var exilsyrier och levde i utlandet och hade väldigt lite kontakt med revolutionärerna på marken inne i Syrien. Det har mer eller mindre hela tiden funnits en spricka mellan aktivisterna och exilsyrier just på grund av de förras känsla av att ha övergivits. I Syrien o rar aktivisterna sina liv medan exil-syrierna går på na internationella möten, har det hetat.

I takt med att Assadregimen tog till allt tyngre vapen mot civila blev det svårare för oppositionen i Syrien att hålla ihop. Och när utländska beväpnade aktörer med egna intressen blandade sig i blev läget ännu värre. Revolutionen som började fredligt blev snabbt militariserad. Ickevåldsförespråkarna inom oppositionen framstod som orealistiska och kraven på självförsvar och vapen ansågs allt viktigare bland aktivisterna. I slutet av 2012 bildades en ny koalition under namnet Syriens nationella koalition för oppositionen och revolutionära styrkor, med syfte att samla bredare grupper och med närmare anknytning till syrierna i landet. Tanken med den nya koalitionen var att bygga en grund för en övergångsregering erkänd av omvärlden.

Daish, eller Islamiska staten, och andra terroristorganisationer, har länge opererat inne i Syrien. Deras mål är att krossa oppositionen, kuva befolkningen och bygga ett kalifat. Det nns dock många indikationer på att regimen medvetet har använt Daish i kampen mot oppositionen. Den har låtit terroristerna härja och döda människor i områden som befolkas av regimkritiker.

Exilförfattaren och alawiten Samar Yazbek, skrev redan 2013 i en artikel i Svenska Dagbladet: ”Parallellt med kampen mot Assad-regimens terror måste det syriska folket nu kämpa mot jihadistiska grupper. Den folkliga resningen från 2011 har hamnat i en kamp mellan stridande diktaturer”.1

Sommaren 2014 intensierade Daish sina attacker mot civila och riktade in sina mål på norra Syrien inte minst mot Kobane. Terroristerna Islamiska staten har begått grova brott mot mänskligheten och drivit tusentals människor på flykt. Därför är det vår skyldighet att stå upp för de drabbade civila. Samtidigt kan den ena kampen inte isoleras från den andra.

Jag har försökt att förstå varför händelserna i Syrien inte uppbådar till handling. Eller ens ett erkännande. Varför förmår inte progressiva rörelser i västvärlden och i Sverige ge stöd, ens ett verbalt sådant? Rapporter, som avslöjar regimens brutalitet, från tunga aktörer som FN och Amnesty International har avlöst varandra. Liksom otaliga bilder och vittnesmål. Vi känner till att halva befolkningen är på flykt. Hittills har minst 200 000 människor dödats. Regimen misstänkts ha använt kemiska vapen vid ett ertal tillfällen.

Vi vet allt det här. Ändå är det som om vi ingenting vet. Upploppens egentliga motiv har varit ifrågasatt sedan dag ett. Inte minst i västvärlden. Jag som följer händelseutvecklingen med ena foten i Sverige och den andra i Syrien kan chockas över diskrepansen i rapporteringen. Det är komplicerat, säger en del. Vi vet inte vem vi ska heja på, säger andra. Som om syriernas liv vore en fotbollsmatch.

***

Hela mitt liv har kretsat kring Baathpartiet. Jag föddes 1981 i centrala Damaskus. Min familj tillhörde en irakisk oppositionsrörelse som hade flytt från Saddam Hussein under 1970-talet. Ironiskt nog växte jag upp på Baghdad Street i Damaskus. En huvudgata som sträcker sig ända fram till Sabaa Bahrat Square där flera centrala myndigheter ligger placerade. Gatan ligger i utkanten av gamla staden och alldeles i närheten finns heliga kristna platser som Bab Touma, Sankt Tomas port, uppkallad efter Tomas, en av Jesu lärjungar.

På tio minuters gångavstånd ligger Umayyadmoskén som är en av de äldsta och största moskéerna i världen. I dessa områden lever kristna, shiamuslimer, armenier, grekisk ortodoxa – ja alla möjliga människor. Det var inte ovanligt att se kvinnor med hijab gå i armkrok med välsminkade kvinnor i tajta kläder.

Damaskus är, eller åtminstone var, en smältdegel i ordets rätta bemärkelse. Därför fann jag det en smula onyanserat när Per Jönsson från Utrikespolitiska Institutet redogjorde för händelserna i Syrien 2011. Han skrev: ”Liksom i Egypten utgör de kristna i Syrien cirka en tiondel av befolkningen. Och när egyptiska kristna nu far illa efter det relativt fredliga störtandet av Mubarak har syriska kristna all anledning att frukta det värsta om regimen Assad skulle störtas i ett blodigt inbördeskrig.”2 Vem vill stödja ett störtande av regimen om de kristnas säkerhet inte kan garanteras? Ingen vettig person så klart. Men detta påstående – utan diktatur så kommer allt att gå åt helvete – är inget naturgivet faktum. Det har dessutom varit ett av diktaturens främsta propagandavapen i syfte att söndra och härska.

Men det finns helt motsatta bilder. Skribenten Malika Browne, själv kristen och tidigare bosatt i Damaskus, beskrev till exempel i The Guardian tvärtom Assad som den splittrande kraften: ”Mitt gamla kvarter i Damaskus, det livliga Bab Touma-distriktet, för samman människor från alla religioner – det är den gemenskapsanda som Bashar al-Assad försöker krossa.”3

Frågan om etniska konflikter och sekterism är något som Assadfamiljen utnyttjat skickligt i syfte att framställa sig själv som det enda vettiga alternativet. Människor ska frukta dik- tatorns fall: Försvinner den nns det inget som kan garantera minoriteternas säkerhet. Men det är inte så enkelt. Det nns också en historisk tradition i Damaskus och andra platser i Syrien där grannar levt sida vid sida utan att överhuvudtaget re ektera över varandras bakgrund eller trostillhörighet.

Sekterism och spänningar nns givetvis i landet och måste tas på allvar. Däremot är inte svaret på dessa utmaningar en hårdför diktatur. I själva verket drabbar den auktoritära re- gimen även minoriteter i opposition. Assadfamiljen tillhör gruppen alawiter, men det betyder inte att alla alawiter är fria att uttrycka sina åsikter och kritisera regimen. Tvärtom har många alawitiska aktivister vittnat om hårdare repressalier från regimen eftersom man betraktats som förrädare.

Samma gäller även kristna i Syrien. Paolo Dall’Oglio, en sextio år gammal italiensk präst, är en av dem som vet. För trettio år sedan yttade han till ett kloster i norra Damaskus för att driva och restaurera den historiska byggnaden. När upproren inleddes 2011 manade han till fred och kritiserade regimens angrepp på civila. Samtidigt lät Dall’Oglio klostret bli en plats för dialog mellan olika grupper. Det här ck regimen att se rött och slängde ut honom ur landet i juli månad 2012.

När jag växte upp var Damaskus ett sekulärt samhälle, modernt i vissa avseenden och inte särskilt konservativt på ytan. Men under ytan var vi otrygga och ofria.

Jag kan inte minnas att vi talade om politik i min familj under min uppväxt. Men vi talade desto mer om fruktan. Eller snarare om strikta regler. ”Prata inte högt, titta inte dit”, sa de vuxna till mig varje gång vi gick förbi militärposterna som var utstationerade längs med gatorna. Moukhabarat, säker- hetstjänsten, hade ett avancerat system för angiveri. Även en lärare, en frukthandlare, en apotekare i kvarteret kunde vara en avlönad angivare åt regimen. De ville upptäcka farliga tankar. Oppositionella tankar.

På 1980-talet styrdes landet av Hafez al-Assad, alltså Bashar al-Assads far. Presidentens ansikte syntes överallt. I skolor, i böcker, på byggnader och givetvis i media. TV-sändningarna påminde om de bilder vi är vana att se från Nordkorea. Det är alltid den vinkande diktatorn omgiven av glada friska barn och en uppsjö av blomarrangemang. Den totalitära maktens estetik.

En gång när jag var liten frågade jag min far varför Hafezs ansikte syntes överallt. Vi var på en offentlig plats och min far greps av panik, skrattade bort frågan och sa högt: ”Hon är bara ett barn”. Han tog min hand och gick därifrån med snabba steg.

Förutom det där ständiga hotet om våld fanns också andra makthierarkier som kuvade människor. Till exempel att bli utsatt för förnedrande behandling av polis och andra statligt anställda. Det gick inte att vinna mot en regimvän eller tjänste- man. Många av oss var tvungna att muta oss igenom samhället för att få vardagen att fungera. Unga akademiker ck inte jobb om de inte kände rätt personer. Frustrationen bubblade under ytan.

Som barn förstår man inte att man är hjärntvättad eftersom man inte känner till något annat. Det är egentligen först i vuxen ålder jag har insett graden av det mentala övergreppet som vi utsattes för i det vardagliga livet. Att Syrien styrs av en av världens mest hänsynslösa diktaturer är nog de esta överens om. Ändå var det få som förutsåg att regimen skulle slå tillbaka så hårt och hänsynslöst mot de fredliga demonstrationerna 2011.

Delar av min familj levde kvar i Damaskus fram till 2013. Under den tiden talade vi aldrig öppet om protesterna. Vi pratade bara om hälsa, vi talade i ett kodat språk om händel- serna. Men läget förvärrades allt mer. Så en natt bestämde de sig för att packa ihop sina saker och ge sig av. Först åkte de mot Jordanien och sedan vidare till Libanon.

När de kom till en säkrare plats kunde vi börja prata. Mina anhöriga berättade att de kände glädje över upproren. Och en stolthet över Fria syriska armén, FSA. ”Det var de naste ungdomarna som gick med” sa min släkt. Men i Damaskus infiltrerades FSA allt mer av andra krafter. Till slut visste man inte vem som bar vapen och i vilket syfte. Därför var flykten komplicerad. Å ena sidan gällde det att undvika syriska mili- tären och å andra sidan gällde det att inte fastna hos en okänd beväpnad grupp.

Samtidigt har jag också varit rädd under den här tiden, fastän jag lever många mil bort. När jag skrev artiklar och ordnade demonstrationer tänkte jag hela tiden på mina anhöriga. Det var få syrier som uttalade sig öppet i svenska medier. Dessutom påverkades vi oppositionella i Sverige av det faktum att den syriska ambassaden i Stockholm fortsatte att vara verksam. Det nns starka misstankar att den ägnar sig åt underrättelseverk- samhet och spionage på syrier i Sverige.

Det är mot bakgrund av sådant som man måste se hur rebeller och opposition har agerat. För givetvis har rädslan också spelat roll för organiseringen bland syriska oppositionella i

Sverige. De första två åren bjöd vi aldrig in till öppna möten. De flesta syriska aktivister hade fiktiva namn på sociala medier och bar solglasögon på manifestationer. Mod är en sak, men ingen vill utsätta sina nära och kära för lidande för att man handlat dumdristigt.

***

Två och en halv timmes bilfärd nordväst om Kobane ligger staden Saraqeb. Här bor barnfamiljer, flyktingar och civila. Saraqeb har historiskt – och än i dag – bebotts av blandade etniska grupper.

Området har frigjort sig från diktatorn Bashar al-Assad. Men regimen fortsätter att attackera från luften, ofta med så kallade ”barrel bombs”. Och IS/Daish och andra militanta grupper försöker att tränga sig in och terrorisera befolkningen.

Så fort staden kommer på fötter och får ordning på någon form av vardaglig tillvaro kommer nya flyganfall från regimen. Det här gör att staden ständigt är sårbar för attacker från Daish på marken.

En del lärare och läkare har ändå valt att stanna kvar för att bygga upp ett civilt samhälle. Och detta trots att just sjukhus och skolor ofta är måltavlor för regimen.

Läget ser allt dystrare ut och de goda krafterna håller på att ge upp, en efter en. Men städer som Kobane och Saraqeb kan utgöra embryon till framtidens Syrien och Kurdistan.

Som exilsyrier med erfarenhet av Assadregimens hårdföra diktatur är det svårt för mig att begripa omvärldens passivitet gentemot regimen. Det är en skam att världssamfundet inte agerat trots vetskapen om massakrerna som äger rum inne i landet. Syrien befolkas till stor del av muslimer och det är svårt att låta bli att undra om det inte har spelat roll. Västvärldens förhållande till Syrienfrågan har genomsyrats av misstänk- samhet: Går det att vara säker på att oppositionen har goda intentioner? Det kanske är lika bra att den nuvarande regimen får sitta kvar så länge vi inte vet vad alternativet är? Men det kan och får aldrig vara arbetarrörelsens alternativ. Här måste ställningstagandet vara tydligt antiauktoritärt.

Jag har svårt att förstå de som å ena sidan säger sig vilja bekämpa terrorismen och på samma gång visar sitt stöd, direkt eller indirekt, för Assadregimen. Hur ska kampen mot terro- rism och sekterism kunna förverkligas så länge Syrien fortsätter att styras av en diktatur?

***

Men det finns saker vi kan göra. Både globalt och lokalt. I det akuta läget bör omvärlden kräva flygförbudzoner för att stoppa regimens flygattacker och bomberna som dödar civila. Den bör även kräva säkra zoner för flyktingar i Syrien, skyddade av fredsbevarande styrkor. Vi kan också kräva att humanitära korridorer öppnas och att hjälpsändningar når in till civila i rebellkontrollerade områden.

I andra hand kan vi stötta städer likt Kobane och Saraqeb genom att bidra med resurser till sjukhus och skolor. Förutom krigsskador är vården i akut behov av mediciner och förnö- denheter mot ”vanliga” sjukdomar som diabetes och polio. Människor dör på grund av sjukdomar som hade kunnat åtgärdas enkelt om bara rätt medicin och sjukhusutrustning funnits på plats. Eller varför inte rikta ett särskilt stöd till bar-nen och deras skolor med allt sådant som kan ge dem någon meningsfullhet i livet?

Ibland tycks vi glömma att världen har kommit till oss i Sverige. Det bor syriska författare, journalister, poeter och politiker här som kan bygga broar mellan Sverige och Syrien.

Poeten och journalisten Faraj Bayrakdar är en av dem som överlevt längst i den syriska regimens tortyrkamrar. I fjorton år misshandlades han i fängelset. I dag är han fristadsförfattare i Sverige. Kurd-syriska Abdulbaset Sieda blev ledare för Syriska nationella rådet (SNC). Han har trä at världens alla ledare och är djupt insatt i Syrienfrågan. Han bor i Uppsala.

Arbetarrörelsen kan därför se till att bygga broar mellan olika grupper. Hjälpa människor genom att skapa plattformar där människor kan mötas. Satirtecknarna och konstnärerna Saad Hajo och Sahar Burhan har flytt Syrien och bor sedan några år tillbaka i Norrköping. De är några av Mellanösterns mer kända tecknare. De har träffat kollegor runt om i världen och haft stöd av tecknarna på Charlie Hebdo.

Detta är några av de betydelsefulla personligheter som lever och verkar i Sverige. Samtidigt kommer många syriska barn att växa upp här. Kan alla dessa äldre och yngre utgöra en grund i ett bygge av ett framtida fredligt Syrien? Här kan arbetarrörelsen spela en avgörande roll genom att via olika plattformar se till att människor fortsätter att mötas över etniska och religiösa gränser.

 

Fotnoter:

1 Samar Yazbek, ”Ett monster med tio huvuden”, Svenska Dagbladet, 3 sept 2013.

2 Per Jönsson, ”Syriens opposition är diktatorn Assads styrka”, UI- bloggen, 12 oktober 2012. Tillgänglig via www.ui.se.

3 Malika Browne, ”Syria bombing is a blast against social harmony”, Guardian, 25 oktober 2012.

by

Fem år av uppror och krig i Syrien: Sveriges ansvar i hoppets ögonblick (tal vid manifestation)

Socialdemokrater för tro och solidaritet deltog tisdagen den 15 mars i en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm, som anordnades av Föreningen Syrien Sverige för att uppmärksamma femårsdagen av det syriska folkets uppror mot diktatorn Bashar al-Assad och för att visa solidaritet med det syriska folket. Cirka 250 personer deltog.

Monica Fundin Pourshahidi, politisk sekreterare på förbundets kansli, var Tro och Solidaritets talare på plats. Bland andra talare fanns riksdagsledamoten för Vänsterpartiet Amineh Kakabaveh, Assyriska Demokratiska Organisationens Sait Yildiz och Syriska koalitionens Abdulbaset Sida. Konferencier för kvällen var journalisten och Syrienkännaren Somar Al Naher. (Somar medverkar också i vår nyligen utgivna antologi ’Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död’, där hon skriver under rubriken ’Sverige i Syrien och Syrien i Sverige’.)

Somar Al Naher sade bl a att manifestationen inte bara handlar om sorg – utan också om stolthet över att ha startat en revolution, att ha trotsat den 40 år gamla diktaturen.

Här kan du läsa talet Monica Pourshahidi höll (det talade ordet gäller):

Hoppets ögonblick. Nu är hoppets ögonblick. Så sade FNs medlare Staffan de Mistura igår, när Ryssland lovade att sluta bomba. Hoppets ögonblick. Och, kamrater, att stå här med er ikväll – det gör att jag kan känna att det finns hopp.

Men häromdagen rapporterade UNICEF att var tredje syriskt barn inte har upplevt något annat än krig under hela sin livstid. Att rekryteringen av barnsoldater i Syrien har ökat, att allt fler syriska barn tvingas arbeta och fler barn blir bortgifta. Flera miljoner syriska barn lever som flyktingar, många i djupaste misär.

Att detta krig, detta förtryck, syrienmanifestation15mars16detta helvete, har fått pågå, dag efter dag, år efter år – att omvärlden har tillåtit det att eskalera hela vägen hit – det är ett enormt svek mot de här barnen. Barnen som nu präglats av krig under hela sina liv.

Vem blir man när man bara upplevt krig? Vem blir man när man varit barnsoldat? När man som barn tvingats arbeta för att försörja familjen, istället för att gå i skolan. Vilken framtid kan dessa barn vänta sig – och vilken framtid kommer de att skapa?

Nu är hoppets ögonblick, sade Staffan de Mistura igår. Och hoppas gör vi. Hoppas måste vi!

Sveriges största ansvar har varit och är att ta emot asylsökande från Syrien. Men borde också vara att hjälpa till att förbereda ett nytt Syrien. Ett demokratiskt Syrien. Att hjälpa er som är i exil att få tillbaka kraften att skapa en bärkraftig opposition och ett starkt civilsamhälle. Att lyssna på alla rösterna, alla berättelserna. Att hjälpa alla syrier som tvingats på flykt.

Den senaste tiden har vi istället sett motsatsen: Vi låser porten till Europa – och ger bort nyckeln till ett land som just nu gör sitt bästa för att kväva det fria ordet… Europas länder tävlar om att stänga dörren hårdast, tätar gränserna och överger flyende människor till att falla mellan gränsstolarna. Eller på överfulla grekiska öar och flyktingläger…

I Sverige, ett av världens rymligaste och rikaste länder, har en rödgrön regering föreslagit hårdare krav för asylsökande, tillfälliga uppehållstillstånd och indragen rätt att kunna få även sin familj hit, till tryggheten.

Fler och fler och mer och mer röststarka flyktingfientliga och ärkenationalistiska partier i hela Europa har till slut fått gehör. Även här.

Så – här i Sverige, i Europa, måste vi fortsätta kampen för att låta solidariteten och humaniteten vinna över misstänksamhet, hat och egoism.

”Hoppets ögonblick”. Det är inte militära lösningar som kommer att kunna lösa konflikten i Syrien. Som i alla konflikter är den viktigaste drivkraften för fred, övertygelsen om att det finns en förhandlingslösning. Den övertygelsen måste omvärlden också ha. Den måste vi i Sverige ha.

Under tiden måste Sverige:

– öka flyktingkvoten,

– hjälpa de människor som nu sitter fast i den grekiska, makedonska leran,

– den svenska regeringen måste göra om eller riva upp det liggande lagförslag om hårdare asylregler, som bara kommer att öka byråkratin och skapa otrygghet,

– öka det humanitära biståndet till Syriens flyktingar,

– och agera för att alla de som ska, kan ställas till svars för begångna krigsförbrytelser,

– Sverige bör också ge både ekonomiskt och praktiskt stöd för en demokratisk utveckling – och för uppbyggande av ett civilsamhälle.

Och när vi gör det, måste vi bevaka alla minoriteters rättigheter, kvinnors rättigheter, flickornas och alla barns rättigheter.

För även Syriens barn måste nu få känna ”hoppets ögonblick” – det ögonblick som är deras liv. Det är dags nu för syriska barn att en framtid. En ljus framtid. En trygg framtid. En framtid utan krig, utan flykt. Oavsett om den framtiden är i Stockholm eller i Aleppo.

Det kommer bättre tider, det gör det. Det måste det. Där borta i Kungsträdgården, där pågår ikväll Eldfesten, Chaharshanbeh Soori. Kurder och iranier och andra firar snart nyår. Nytt år. Nytt hopp. Nytt hopp för Syrien. DET tror jag på.

by

Fem i tolv för Syrien

Tiden håller på att rinna ut för Syrien. Gasattacken i förra veckan har drastiskt höjt de politiska insatserna och risken för ett USA-lett militärt angrepp, syftande till att bestraffa Assas-regimen, är nu överhängande.
Jag säger risken, inte för att det saknas motiv att ställa Syriens regim till ansvar, utan främst för att jag befarar att ett militärt ingripande kommer att försvåra en politisk lösning av konflikten. Och det finns dessvärre inte någon hållbar militär lösning på denna konflikt.
Dessutom finns en påtaglig risk för en spridning av konflikten. Det märks i människors oro inte minst i Erbil i norra Irak, där jag just nu befinner mig. Den lilla kurdiska provinsen har ensam tagit emot mångdubbelt fler flyktingar från Syrien, än hela EU tillsammans.
Det saknas heller inte paralleller mellan det USA-ledda angreppet på Irak för tio år sedan och det förspel som byggs upp i Syrienkonflikten just nu. Då som nu stod kemiska vapen som motiv för angreppet. Säkerhetsrådet var splittrat. FN hade till uppgift att söka klarhet, men gavs inte möjlighet att fullgöra sitt uppdrag.

Peter Weiderud, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet
Peter Weiderud, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Efter invasionen 2003 visade det sig att de bevis USA hänvisade till inte fanns. Idag är det få som tvivlar på att kemiska vapen kommit till användning i Syrien. Men det är långt ifrån klarlagt av oberoende expertis vem som har gjort det. I maj kom en FN-rapport ledd av Carla Del Ponte fram till att det var del av rebellerna snarare än regeringen som kunde knytas till användning av Sarin i konflikten. Den uppgiften, som byggde på intervjuer av offren, tonades senare ner.
Det är olyckligt att så många politiska ledare, inte bara i USA utan också i regionen och Europa, inte låter FN:s undersökningsgrupp, som nu är på plats och snart kommer med sin rapport, göra sitt jobb innan man uttalar sig kategoriskt i skuldfrågan och ropar på militär vedergällning.
Carl Bildt hör i sina uttalanden till de mer försiktiga av europeiska utrikesministrar. Där finns möjligen en parallell till ett annat USA-lett militärt ingripande som många jämför med – NATOs bombningar av Serbien i samband med Kosovo-krisen 1999.
Jag arbetade då som talskrivare för utrikesminister Anna Lindh och deltog i arbetet med att formulera det svenska förhållningssättet, vilket landade i att vi ansåg angreppet inte vara legalt, men väl legitimt. Carl Bildt var då moderatledare och samtidigt Hög representant i Bosnien och min bild var att han då, i samband med de partiöverläggningar som skedde inför fastställande av den svenska hållningen, var den mest återhållsamme och folkrättsligt principiella av de borgliga partiledarna. Med samma grundsyn denna gång, och under de förutsättningar som gäller just nu, borde han ha svårt att ställa sig bakom en svensk sanktion av ett USA-lett angrepp.
Den svenska hållningen i Kosovo-krisen har också varit vägledande för socialdemokratins förhållningssätt till den viktiga principen om ansvaret för att skydda, R2P, som utvecklats inom FN det senaste decenniet. Ett militärt ingripande kräver beslut av FN:s säkerhetsråd. Men i extrema nödlägen, när säkerhetsrådet är oförmöget att ta ansvar, kan man inte utesluta en annan, men bred och folkrättsligt grundad ordning.
Men detta kräver uppfyllelsen av en rad kriterier, inte bara fullständig klarhet i ansvarsfrågan, som inte är på plats denna gång. Bl a måste alla diplomatiska och politiska ansträngningar vara uttömda och man måste vara säker på att ett militärt ingripande inte förvärrar situationen eller får andra och värre konsekvenser.
Det gäller både i Syrien och i Mellanösternregionen. Men också i internationell politik i stort. R2P är en av de viktigaste nydaningarna i folkrätten under senare år. Men om konceptet missbrukas, används slarvigt eller som täckmantel för vissa länders intressen kommer det att politiskt kapsejsa.
FN:s undersökningsgrupp måste först och främst få göra sitt jobb. FN måste också få uttömma alla sina möjligheter till politisk lösning. Det är dags för FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon att själv bege sig till Damaskus. Det var genom att själva ta den typen av ansvar som hans företrädare Dag Hammarskjöld och Kofi Annan vid flera tillfällen klarade av att lösa mycket svåra konflikter.
Dödandet måste upphöra. Alltför många länder har i Syrien-konflikten tagit ensidig ställning och ger stöd till antingen regimen eller oppositionen på ett sätt som ger båda parter förhoppningar om att det finns en militär lösning. Det gör det inte. Om omvärlden samlat kunde ta ställning för en politisk lösning, skulle förutsättningarna drastiskt förändras.
Sverige och EU är en del av denna omvärld. Vi måste göra vårt yttersta som dialogpartner till alla aktörer för att uppamma stöd för en politisk lösning. Vi måste också ta vårt ansvar för att ta emot flyktingar. Under Kosovokrisen tog Sverige emot 90.000 flyktingar. Sedan Syrienkrisen började har vi tagit emot en tiondel så många syrier och Migrationsverket har nu skrivit ner sina prognoser. Gränsen till Europa är så tät så att flyktingarna inte kommer igenom och kan söka asyl.
Det är skälet till att jag möter så många från Syrien på gatorna i Erbil. Och det beror på det ökade inflytandet av främlingsfientliga partier i EU:s medlemsländer.
Peter Weiderud

Uppdatering 29/8 2013:

Peter Weiderud skriver också i Expressen om Syrienfrågan under rubriken Ahlin och Bildt, stå upp mot Obama

Bloggkartan

http://bloggkartan.se/registrera/23145/stockholm

by

Protest mot gasattacken i Syrien

På morgonen den 21 augusti dödades upp till 1000 civila i en förort till Damaskus, Syrien. Allt tyder på att de dog i en gasattack. Såväl användning som innehav av kemiska vapen är förbjudet enligt folkrätten.  Socialdemokrater för tro och solidaritet samt S-Studenter riktar en skarp kritik mot den eller de som bär ansvar för denna fruktansvärda attack.  I söndags kom FNs inspektörer för kemiska vapen till Syrien, under ledning av svensken Åke Sellström. Det är nu avgörande att FN:s inspektörer bereds möjlighet att arbeta, så att klarhet kan skapas, förövarna kan ställas till ansvar och folkrättens kemivapenförbud kan upprätthållas.

freedom-for-all_129697157FN har tidigare sagt att det finns anledning att tro att kemiska vapen har använts i konflikten i Syrien och både rebellerna och regimen har anklagat motståndarsidan för att ha använt sådana. Svaret på frågan om nervgas har betydelse inte bara för de tragiska offren i går, utan har också adresserats i krav från USA och NATO där de hotar med repressalier.  I december 2012 varnade President Barack Obama president Bashar al-Assad för att använda kemiska vapen mot sitt folk: Det får konsekvenser och ni blir ansvarig, sade Obama.

Konflikten har internationella intressenter och konsekvenser och påverkas i hög grad av aktörer i regionen som Iran och Saudiarabien, samt även av Ryssland och USA. Omvärlden har ett tungt ansvar för att hindra en upptrappning.  Men det finns inga skäl att mildra kritiken av Bashar el Assads diktatur. Konfliktens lösning ligger i att Bashar el Assad accepterar att landet blir en demokrati. Oppositionen i Syrien har rätt att kräva demokrati, men regimen har inte rätt att slå ned på sin befolkning med det övervåld den visat vid upprepade tillfällen.

Vi kräver att:

  • Sverige och EU lägger tyngd bakom att Syriens regim skall samarbeta med FN:s inspektörer för att få omedelbar klarhet i ansvarsfrågan runt gasattacken.
  • Sverige och EU ska klargöra för båda parter att det inte finns en militär lösning på denna konflikt. En politisk lösning förutsätter FNs aktiva roll och ett omedelbart eld upphör.
  • Att Sverige aktivt söker en roll som dialogpartner i relation till samtliga aktörer, i och utanför Syrien, till stöd för en förhandlingslösning.

 

Talla Alkurdi, ordförande i S-studenter

Peter Weiderud, ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Ett viktigt steg mot internationell vapenkontroll

Trots misslyckandet på skärtorsdagen kan förhandlingarna i FN om ett internationellt avtal om vapenhandeln bli en framgång. En stor majoritet av världens länder – däribland även de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd – har insett att en reglering är nödvändig, vilket kan bädda för att avtalet förs till FN:s generalförsamling och antas med en betryggande majoritet redan i nästa vecka.

Det var Syrien, Nordkorea och Iran som tillsammans blockerade konsensus. Tre länder som för närvarande befinner sig i internationell isolering och på olika sätt utmanar det internationella samfundet. Det vore orimligt om dessa tre fick sätta standarden och förhindra en nödvändig reglering som resten av världen insett är nödvändig.

Palestina och Israel 072Endast 50 av 200 länder har idag reglering av vapenhandeln. Sverige har på pappret en stark reglering, även om implementeringen, inte minst under de senaste tio åren, visat på allvarliga brister. Detta är en av de viktigaste frågorna att hantera på den socialdemokratiska partikongressen i nästa vecka.

Vill det sig riktigt väl kan den socialdemokratiska partikongressens hantering av det svenska ansvaret, sammanfalla med en framgång i det internationella ansvaret.

Jag hade möjlighet att följa ATT-förhandlingarna under de första dagarna och kunde konstatera att det fanns ett helt annat politiskt momentum, jämfört med de strandade förhandlingarna i juli förra året. Förhandlingarna har hanterats seriöst och inkluderande. Den investering som gjorts under de senaste två veckorna i politiskt medvetande skall därför inte underskattas.

Peter Weiderud

by

Stoppa alla avvisningar till Syrien

Migrationsverket fortsätter hävda att säkerhetssituationen i Syrien inte medför ett allmänt stopp för avvisningar och utvisningar dit. Detta trots att regimen nu till och med börjat använda bomber mot sin egen befolkning. Enligt flera människorättsorganisationer har mellan 3 500 och 4 400 personer fått sätta livet till i samband med demonstrationer i landet. President Bashar Al-Assad har inte genomfört några förbättringar avseende de mänskliga rättigheterna, trots löften om det. Istället har förtrycket ökat.

Att då Migrationsverket så sent som den 15 november kommenterar utvecklingen i Syrien med att i dagsläget finns det ”inte grund för ett generellt stopp för avvisningar och utvisningar till Syrien” är uppseendeväckande.

Vi vänder oss starkt mot Migrationsverkets bedömning av säkerhetsläget i Syrien. Det är uppenbart att situationen i landet är sådan att några avvisningar dit inte kan verkställas, om man ska upprätthålla respekten för de mänskliga rättigheterna och rätten för människor till skydd mot förföljelse. Det yttersta ansvaret för att Sverige bedriver en human flyktingpolitik åligger regeringen. Den har ett ansvar att se till att Migrationsverket inte kan skicka tillbaka asylsökande till ett land som befinner sig i väpnat konflikt.

Migrationsverket måste omedelbart ändra sin bedömning av säkerhetsläget i Syrien. Sverige ska ha en human flyktingpolitik. Avvisningar och utvisningar till Syrien måste omedelbart stoppas.

Uttalande antaget av förbundsstyrelsen den 19 november 2011

Socialdemokrater för tro och solidaritet har tidigare agerat i frågan om utvisningar till Syrien. I september skrevs ett brev till Migrationsöverdomstolen. Enligt uppgift från Migrationsöverdomstolen har brevet handlagts och lagts till handlingarna.

För mer information

Lars G Linder, förbundssekreterare, presskontakt
070-366 54 46
lars@trosolidaritet.se

by

Eftersökt Tunisisk demokratiaktivist träder fram – är svensk

Trots att den Tunisiska regimen identifierat Tunisnews.net som ett av sina största hot så lyckades man inte gripa den ledande personen bakom sajten, utan den fortsatte att avslöja regimens övergrepp. Föreningen Hjärta fick nyligen kontakt med mannen bakom sajten och bjöd in honom till ett seminarium. För första gången träder han därför fram. Han heter Mahdi Gharbi och har drivit arbetet, som var en viktig del av upprinnelsen till den folkliga revolutionen i Tunisen, från en lägenhet här i Stockholm, Sverige.

Mahdi är dock inte ensam. Det finns många svenskar som arbetat och arbetar framgångsrikt för global solidaritet, inte minst på nätet och inte minst ni i samband med den arabiska våren. En av dessa är Fidaa Al-sayed, talesperson och en av moderatorerna till den syrisk-oppositionella sidan The Syrian Revolution på Facebook. Sidan har under revolutionen och fram tills idag varit en aktiv kanal för nyhetsflöde från Syrien och ut till resten av världen. Trots regimens brutalitet och förbud mot internationella medier så har Fidaa och hans yngre bröder samlat och spridit tusentals nyheter, filmer och bilder. Fidaa har tidigare medverkat i svenska medier och flera gånger efterlysts och smutskastats i statliga syriska medier.

Föreningen Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm arrangerar seminariet ”Svenska aktivister för arabisk vår” där Fidaa Al-sayed och Mahdi Gharbi berättar om sitt arbete och samtalar om vad det innebär att vara nätaktivist i Sverige och i Mellanöstern. Seminariet äger rum kl 18.30 den 22 september. Hedénsalen, ABF-huset, Sveavägen 41. Inträde 20 kronor som går till Hjärtas arbete mot rasism och för global solidaritet.

Bland andra medverkar även Helle Klein, Omar Mustafa och Anna Ardin, styrelseledamöter i Hjärta, en lokalgrupp inom förbundet Socialdemokrater för tro och solidaritet, samt Faraj Abuiseifan, SSU.

För mer information

För mer information, kontakta Omar Mustafa på 0707598120

Läs mer om Hjärta på http://cordialis.wordpress.com/

Fria högupplösta bilder på våra personer och arrangemang finns på http://bildbank.broderskap.se

Vi är radikala troende som glöder för fred, solidaritet och rättvisa. Vi är lite rödare, lite grönare. Läs mer om oss på http://www.broderskap.se eller på bloggen http://blogg.kristenvanster.se

 

by

Stoppa avvisningarna till Syrien!

Det är upprörande att Migrationsverket så sent som för någon vecka sedan fattat beslut att verkställa utvisningen av personer till Syrien, säger Peter Weiderud, Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsordförande. Vi kräver att Migrationsöverdomstolen så snabbt som möjligt fattar ett vägledande beslut om att detta ska upphöra.

Enligt Amnestys rapporter har de syriska säkerhetsstyrkorna och armén sedan massprotesterna började i mitten av mars begått grova övergrepp på de mänskliga rättigheterna, bland annat mord och tortyr och systematiska angrepp på civilbefolkningen. Folket kräver politiska reformer och att presidenten Bashar al-Assad avgår. Myndigheternas svar på folkets krav är minst sagt brutala.

– Utrikesdepartementet avråder sedan en längre tid från alla resor till Syrien och uppmanar nu svenskar i landet att lämna landet. Det är en rimlig uppmaning, säger Peter Weiderud. Däremot är det orimligt att Migrationsverket fortsätter att fatta beslut om och verkställa utvisningar till samma land. Läget i Syrien är inte normalt, understryker Weiderud, trots president Assads försäkringar om detta.

Det finns aktuella fall just nu, där avvisningen enligt beslut fattade bara för någon vecka sedan ska verkställas. Ett vägledande beslut från Migrationsöverdomstolen krävs så snart som möjligt för att stoppa detta, villket Socialdemokrater för tro och solidaritet uppmanar dem att göra genom ett brev till domstolen. Samtidigt måste Migrationsverket, Polisen och andra myndigheter som är inblandade i verkställigheten av avvisningar ta sitt ansvar och vidta åtgärder för att Sverige inte bryter mot internationell rätt.

– Verkställigheten av avvisningar till Syrien måste omedelbart stoppas. Migrationsöverdomstolen måste handla snabbt, avslutar Peter Weiderud.

Hela vårt asylpolitiska program kan läsas här.

För mer information

Lars G Linder, förbundssekreterare, presskontakt
070-366 54 46
lars@broderskap.se

Fria högupplösta bilder på våra personer och arrangemang finns på http://bildbank.broderskap.se

Vi är radikala troende som glöder för fred, solidaritet och rättvisa. Vi är lite rödare, lite grönare. Läs mer om oss på http://www.broderskap.se eller på bloggen http://blogg.kristenvanster.se

 

Bli medlem - klicka här!