socialdemokraterna – Sida 2 – Socialdemokrater för tro och solidaritet

27 maj, 2016 by trosolidaritet

Göran Hydén: Politiken gentemot Afrika. Från antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i februari i år ut en antologi, för att låta olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid.

Framtidsarvet: Den 28 februari 2016 var det trettio år sedan Olof Palme togs ur tiden. Under de trettio år som gått har världen förändrats. Det kalla kriget mellan väst och öst har tagit slut, Sovjetunionen är upplöst och Berlinmuren finns inte mer. De flesta konflikter idag äger rum inom nationalstatens ram och flyktingströmmar känner inga gränser. Även den svenska utrikespolitiken har förändrats. Sverige är medlem av EU och samordnar sin utrikespolitik med övriga EU-stater. Den militära alliansfriheten består, men ordet ”neutralitet” används inte längre för att beteckna den svenska säkerhetspolitiken.

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen kommer vi att bjuda på textutdrag ur boken.

GÖRAN HYDÈN är professor emeritus i statsvetenskap och har verkat som forskare och lärare i Östafrika, USA och Sverige. Han har genom åren skrivit ett stort antal artiklar och böcker om Afrika, dess politik och utvecklingsutmaningar. Här skriver Göran Hydén om ”Politiken gentemot Afrika”:

Ett halvsekel har gått sedan Sverige utformade sin politik gentemot Afrika baserad på principerna om frihet, rättvisa och solidaritet med de fattiga. Denna politik återspeglade de vid den tiden förhärskande värderingarna inom det socialdemokratiska partiet. Den fanns praktiskt utformad i regeringens biståndsproposition från 1962 – ofta kallad ”Biståndsbibeln” – som än idag officiellt gäller som riktlinje för svenskt bistånd. Den politiska verkligheten har i många avseenden radikalt förändrats sedan dessa dagar och så har även biståndets roll i svensk utrikespolitik. Det finns därför anledning att närmare granska vad som ändrats och vilka konsekvenser det har för en politik gentemot Afrika baserad på de ursprungliga principerna om frihet, rättvisa och solidaritet.

Denna artikel inleds med en kort sammanfattning av de förhållanden för femtio år sedan som uppmuntrade och ledde till den svenska solidaritetspolitiken gentemot Afrika. Det följande avsnittet är ägnat åt de faktorer som på olika plan ändrat förutsättningarna för svensk utrikespolitik i allmänhet och gentemot Afrika i synnerhet. Den avslutande delen skissar på förslag som borde och kunde utgöra inslag i en Afrikapolitik baserad på frihet, rättvisa och solidaritet men anpassad till det nya århundradets realiteter.

***

Imperialismens upplösning började i samband med det första världskriget och fastställdes med freden i Versailles 1919. Principen om statlig suveränitet baserad på identierbara nationer blev riktlinje för mellanstatliga relationer. Det nya systemet för internationell politik nådde inte den afrikanska kontinenten förrän efter andra världskriget. Detta hade att göra med kvarvarande uppfattningar om att afrikanerna inte var förmögna att regera sig själva. De europeiska kolonialmakterna såg sig vid den tiden som civilisationens fanbärare. De gjorde mänskligheten en tjänst genom att förse afrikanerna med utbildning, hälsovård och andra viktiga komponenter i samhällsutvecklingen.

Denna inställning levde kvar efter andra världskriget då dock afrikanerna själva började ifrågasätta kolonialismen. Inte minst utbildade människor hade upplevt att världen kunde förändras genom ett nytt medvetande och en effektiv politisk organisation. I både engelsk- och fransktalande kolonier började en nationell befrielserörelse växa fram. Den var i början ganska modest i sina krav – självbestämmanderätt inom ramen för ett kolonialt överstyre – men radikaliserades under 1950-talets slut till att kräva full nationell självständighet. Kolonialmak- terna som fortsatte att insistera på att afrikanerna ännu inte var ”mogna” för demokrati fick se sig överkörda av den afrikanska nationalistvågen. Mot sin egen vilja och under tryck från inte bara afrikanskt håll utan även de nya stormakterna – Sovjetunionen och USA – fick de europeiska kolonialmakterna tänka om och planera för sina egna imperiers upplösning.

Så skedde i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Processen gick relativt smärtfritt på många håll eftersom de styrande i London, Paris och andra koloniala huvudstäder insåg de ekonomiska och politiska kostnaderna förknippade med att hålla kvar sina kolonier mot afrikanernas vilja. Motståndet mot avkoloniseringen kom främst från europeiska inbyggare som slagit sig ned i Afrika för att bedriva näringsverksamhet. Särskilt aviga ställde sig de vita farmarna i södra Afrika. Det blev klart i början av 60-talet att många länder i Afrika inte skulle få sin självständighet utan väpnad kamp. Stämningen radikaliserades i Afrika och bland de människor runt om i världen som sympatiserade med afrikanernas krav på politiska självständighet. Många ledande afrikaner fängslades för sin politiska verksamhet. Efter frigivning begav de sig i landsflykt och började organisera sig både politiskt och militärt för att uppnå självständighet för sina respektive länder. Även om fröna till dessa befrielserörelser såtts i det egna landet blev deras närvaro i redan fria stater som Tanzania och Zambia samt i Europa och Amerika det som på världsplanet accelererade och förstärkte stödet för afrikanernas frihetskamp.

När den radikala tanken om afrikanernas politiska självständighet med hjälp, om så behövdes, av militära medel nådde Sverige i slutet av 50-talet var den politiska reaktionen först tvetydig. Även om små grupper inom högern var de enda som offentligt ifrågasatte afrikansk självständighet fanns inom alla partierna en tveksamhet. En del menade att Sverige stod för fred och kunde inte säga ja till de afrikanska befrielserörelsernas begäran om militärt stöd. Andra insisterade på att de politiska förutsättningarna inte fanns på plats för att dessa länder på egen hand skulle kunna driva en effektiv samhällsutveckling. Man hänvisade till frånvaron av en inhemsk statsidentitet samt bristen på utbildade människor som skulle kunna ta över den offentliga verksamheten efter kolonialmakternas reträtt.

Stödet för Afrika fanns i det svenska samhället bland den yngre generationen, inte minst inom studentkårerna och ungdomsrörelserna. Olof Palme hade varit engagerad inom bägge och blev en ledande kraft för att vi skulle ta emot afrikanska studenter vid våra universitet. Dessa som började anlända till Sverige i slutet av 50-talet spelade också en viktig opinionsbildande roll inte bara på universitetsorterna utan även på andra platser runt om i landet. De hjälpte till för att få till stånd en ändring i den offciella svenska inställningen till Afrika.

Det socialdemokratiska partiet var vid denna tidpunkt delat när det gällde engagemanget för Afrika och tanken om bistånd till dessa nya stater. SSU och folkrörelserepresentanterna var genomgående positiva och ledde kravet på ett engagemang för Afrika baserat på frihet, rättvisa och solidaritet. Inom regeringen var dåvarande finansministern Gunnar Sträng den främste motståndaren. Eftersom han hade statsminister Tage Erlanders stöd fick den förste biståndsministern Ulla Lindström ofta förgäves kämpa för sin sak. Det var först under senare delen av 60-talet som det politiska läget ändrades till förmån för afrikanernas sak.

Det var dock inte givet att den svenska socialdemokratiska regeringen skulle ta sig an en djärv och progressiv inställning gentemot Afrika. Den allmänna radikaliseringen i slutet av 60-talet spelade säkert sin roll, men det var framväxten av en ny generation inom det styrande partiet som fick engagemanget att bli verklighet. Självklart spelade Palme en viktig roll inte minst efter det han blivit en framträdande och inflytelserik aktör inom statsministerkansliet. Afrikapolitiken skulle baseras på principerna om frihet, rättvisa och solidaritet och skulle praktiskt utformas med hjälp av den svenska erfarenheten från att bygga den egna välfärdsstaten. De afrikanska staterna skulle inte behöva gå igenom samma smärtsamma historiska utveckling som länderna i Europa. Med hjälp av internationell solidaritet och mellanstatligt bistånd skulle Afrika via en historisk genväg inom en överskådlig tid bli som alla andra länder.

Ungefär så resonerade man i socialdemokratiska kretsar när väl stödet för Afrika stabiliserats inom partiet. Kopplingen till den egna historien blev viktig för att rättfärdiga engagemanget och det var ingen tillfällighet att den förste generaldirektören för Sida – det svenska biståndsorganet – blev Ernst Michanek som tidigare spelat en ledande roll i framväxten av det svenska välfärdssystemet.

Afrika blev det främsta målet för svenskt bistånd inte bara för att dess stater var fattiga men också för att det gick att bygga ett progressivt politiskt engagemang kring deras frigörelse. Stödet till befrielserörelserna visar att Sverige tog det extra steg som afrikanerna uppfattade som ett genuint engagemang mot förtryck. En politik baserad på rättvisa och solidaritet tedde sig därför trots den initiala tveksamheten inom vissa kretsar i partiet så småningom som självklar. Man kan säga att bitarna föll på plats i slutet av 60-talet för den politik som gjorde Sverige till ett progressivt och respekterat biståndsland.

***

Femtio år har gått sedan dessa progressivitetens guldår. Förändringar har ägt rum på alla plan från världsordningen ända ned till hur biståndet förvaltas. För att förstå hur en möjlig ny Afrikapolitik baserad på frihet, solidaritet och rättvisa kan utformas är det nödvändigt att först beskriva och analysera de nya förutsättningar som råder en bra bit in på 2000-talet.

På det globala planet har en nyliberal ekonomisk världsordning slagit igenom. Resultatet är en tonvikt på handelns välsignelse. All verksamhet värderas i monetära termer. Effektivitet och resultat överskuggar principer som rättvisa och solidaritet. Internationella aktörer, vare sig de är multilaterala eller bilaterala, har anpassat sig till detta nyliberala tänkande. Världshandelsorganisationen WTO har blivit det mest infly- telserika organet samtidigt som UNDP och andra FN-organ förlorar i inflytande över jordens många hotande problem – klimatet, freden och ojämlikheten länder och folk emellan. Samtidigt förväntas just dessa multilaterala institutioner ta ledningen för en global massmobilisering av resurser för att en gång för alla lösa dessa komplexa problem. Svårigheten att uppnå millenniemålen i de länder där de är mest kritiska antyder vilken utmaning det rör sig om. De nya globala målsättningar med tonvikt på hållbarhet som världsförbundet just antagit för tiden fram till år 2030 lär inte bli enklare.

Ett skäl till försiktighet är den multipolaritet som idag råder på den internationella arenan. Nya inflytelserika länder som Kina, Indien och Brasilien kräver att deras röster får genomslagskraft i globala sammanhang. De har ett allt större inflytande inte minst över afrikanska länder där de står för de största investeringarna samtidigt som de ger sitt eget bistånd.

Även om svenska och europeiska värderingar och synpunkter fortfarande är viktiga i de stora globala ödesfrågorna är deras genomslagskraft inte lika stor idag som i slutet av 1900-talet. De västerländska demokratierna kunde flytta fram sina politiska positioner efter kommunismens fall men den våg av optimism som andades i västvärlden på 90-talet har nu märkbart försvagats. Tilltagande hot från islamistiska terrorgrupper, sämre relationer med Ryssland samt bakslag i demokratiseringen i Afrika har tvingat länderna att övergå från offensiv till defensiv. Istället för att ta en liberal och demokratisk världsordning för given är de progressiva krafterna i Europa i allt större utsträckning engagerade i ett ställningskrig mot extremistiska rörelser både på det globala och nationella planet. Politiken hotar allt mer att anta karaktären av ett nollsummespel där det gemensamma intresset får ge vika för särintressen, vare sig dessa är nationella, religiösa eller av annan art. Världen är i många avseenden på väg mot en westfalisk ordning där enskilda staters suveränitet snarare än det för jordens befolkning gemensamma råder. Skuggan från 1648 vilar allt mer över 1948 års överenskommelser att göra demokrati och mänskliga rättigheter till en internationell angelägenhet.

Detta är påtagligt i Afrika där politikerna ofta reagerar med motstånd mot att givarregeringarna ställer krav på att de till varje pris måste leva upp till västerländska värderingar utan hänsyn till de ekonomiska och sociala omständigheter i vilka de be nner sig. Deras kritik av den internationella brottsdomstolen ICC är ett exempel på detta. Tendensen att prioritera utveckling framför demokrati, som är mest uttalad i Etiopien och Rwanda, men som återfinns även i andra länder, är ett annat. Afrikanska regeringar i gemen intar idag en pragmatisk inställning till politiken och är mest intresserade av att se resultat i de utvecklingsansträngningar som är politiskt meningsfulla på det nationella planet. De hänger gärna med på globala projekt som millenniemålen, men snarare för pengarnas än det faktiska innehållet skull. I den utsträckning detta intresse leder till reella insatser på det egna planet skapar dessa ofta snedvridningar i resursanvändandet och blir inte sällan till förfång.

Ett exempel på detta har varit världssamfundets krav som del av millenniemålen på allmän skolplikt för barn före år 2015. Många afrikanska regeringar har lockats med av detta internationella åtagande men resurserna – för att de ska kunna mätas av statistikerna på FN-högkvarteret i New York – har i första hand använts till att bygga skolor så enrolleringen blir så hög som möjligt. Detta har skett på bekostnad av skolbänkar, lärare, skolböcker och sådana elementära saker som toaletter för eleverna. Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att eleverna inte lär sig mycket – och att politiken i många avseenden motverkar sitt syfte. I till exempel Tanzania har utbildningsministern själv bekräftat att över hälften av grundskoleeleverna härom året kuggades i sin slutexamen och att många som går vidare till gymnasienivå inte ens kan skriva eller läsa, än mindre klara matematiska ekvationer. Det har skett en katastrofal försämring av utbildningen inte bara i Tanzania utan även på andra håll.

En del av förklaringen till att regeringarna i de afrikanska länderna förlorat sin förmåga att styra och övervaka samhällsutvecklingen är den djupa korruption som utbrett sig i både stat och samhälle. Det finns enstaka länder som Botswana och Rwanda där korruptionen inte är ett problem, men de utgör undantag. Det vanligare mönstret är att transaktioner, vare sig de görs i offentligt eller privat sammanhang, innefattar någon form av motprestation. Detta synsätt är en viktig del av den afrikanska samhällskulturen och har sedan självständigheten vuxit i betydelse på bekostnad av den ämbetsmannakultur man ärvde från kolonialtiden. Respekten för det allmänna och offentliga saknas idag i de flesta afrikanska länderna vilket utgör det främsta skälet till att politiska målsättningar sällan uppfylls. Den politiska oppositionen, där den finns, har sällan någon annan ambition än att komma till makten för att, i likhet med de som sitter i regeringen, kunna sko sig på det allmännas bekostnad. Civilsamhället utgör vanligtvis ett mer hederligt och löftesrikt alternativ.

Det som hänt på afrikanskt regeringshåll under senare decennier antyder därför att avståndet mellan tyckandet och tänkandet där har distanserat sig allt mer från de värderingar som styr svensk utrikespolitik. Den solidaritet och det samförstånd som en gång rådde har uppluckrats i takt med att de afrikanska länderna blivit en del av den globala ekonomin. Regeringarna upplever att investeringar med hjälp av utländskt kapital är lättare att hantera politiskt, än ett bistånd som ställer krav på internationella förpliktelser om demokrati och mänskliga rättigheter.

Även på det svenska politiska planet har förändringar skett med konsekvens för vår Afrikapolitik. Det viktigaste är inträdet i den Europeiska Unionen. Svensk utrikespolitik sätter förhållandet till Europa främst, på ett sätt som inte var fallet för femtio år sedan. Då rådde en tidvis häftig debatt om huruvida Sverige skulle ansluta sig till det europeiska frihandelsområdet Efta eller prioritera relationen med u-länderna. Afrika stod då mot Europa i debatten, och regeringen höll en längre tid dörren öppen för en solidaritetspolitik med Afrikas nya, men fattiga stater. Trycket för att ansluta Sverige till Europa växte dock allt starkare och sedan 1990-talet har integrationen gått allt längre. Det är uppenbart i Sveriges utrikespolitik gentemot Afrika som nu regelbundet harmoniseras med EU. Enskilda EU- länder kan ha olika uppfattningar om hur man går till väga i en viss fråga, men vad gäller målet råder sällan oenighet. Sveriges förhållande till Afrika bestäms därför inte bara i Stockholm utan även i Bryssel. Eftersom det råder stor enighet kring värderingarna i EU:s egen utrikespolitik upplevs detta i Sverige sällan som en tvistefråga, men ur ett afrikanskt perspektiv blir upplevelsen annorlunda.

Ett enat givarsamfund i form av en OECD-ledd kartell som ställer politiska krav på regeringarna att bli demokratiska och respektera mänskliga rättigheter uppfattas lätt som övermaga (om inte rent av nykolonialt) i sitt uppträdande. Erfarenheten visar att det är mycket lättare för enskilda givarländer att agera effektivt om de inte ses som lierade med EU eller USA. Poängen är dock att på plats Afrika är det mycket svårare för diplomater att idag agera på egen hand, jämfört hur det var innan Sverige inom ramen för EU och OECD bestämde sig för att i Afrika synkronisera sitt agerande med andra givarländer.

En annan viktig förändring i svensk utrikespolitik när det gäller Afrika är den nya politiken för global utveckling (PGU) som regering och riksdag godkände 2003. Den syftar till att bredda tänkandet om utveckling till att innefatta inte bara bistånd för sociala ändamål utan även handel och miljöfrågor. Denna breddning i hur man närmar sig utvecklingsproblematiken i Afrika och på andra håll är i många avseenden berättigad mot bakgrund av nödvändigheten att kunna tackla de stora frågorna om klimat och fattigdom på ett effektivare sätt. Men kravet på att samordna bistånd och handel i ett politiskt paket gör också att det blir mer komplicerat att i praktiken tillgodose sådana värderingar som frihet, rättvisa och solidaritet. Dessa tenderar att urvattnas och bli mer retoriska än faktiska.

I och med att Sveriges förhållande till de afrikanska staterna kringskurits av bredare politiska hänsynstagande – inom den egna regeringen, EU och det internationella samfundet – så har relationerna också blivit mer reglerade och byråkratiska. Även om ambassaderna idag har större formell autonomi, styrs deras arbetsrutiner av behovet att samordna med andra givarländer och att förse både regering och andra myndigheter på hemmaplan med ständiga rapporter. Detta skiljer sig väsentligt från den ”gamla goda tiden” då Sverige hade en påtaglig fältnärvaro i afrikanska länder i form av biståndsarbetare och volontärer som förkroppsligade tanken om solidaritet. Visserligen finns idag många enskilda organisationer på plats i Afrika och deras medlemmar arbetar vanligtvis solidariskt med afrikanska medarbetare, på ett opretentiöst men givande sätt. Dock hamnar tyvärr detta arbete alltför lätt i skuggan av det diplomatiska och ekonomiska samarbetet på regeringsnivå.

Byråkratin är idag också mer påtagligt närvarande i själva biståndsadministrationen. Bistånd ska både planeras, genomföras och utvärderas enligt mallar som arbetats fram inom OECD. Allt har standardiserats på ett sätt som förvandlat biståndet till en egen gigantisk industri för privata konsultfirmor, vilka frodas genom lönsamma kontrakt för design, planering och utvärdering av enskilda projekt och program. Under Sveriges glansdagar som biståndsland på 70-talet var det just djärvheten i att gå en egen väg och inte tveka att göra saker som andra givare inte gjorde som präglade Sida. Man eftersträvade att ge biståndet på mottagarnas villkor, snarare än bara på sina egna. Regeringen ansåg sig inte behöva styra biståndet i den utsträckning som nu är fallet. Detta ledde till att Sverige hade en status i Afrika som de esta andra givarländer avundades. Äldre afrikanska beslutsfattare och tjänstemän talar fortfarande om Sverige som ett speciellt givarland men den yngre generationen har svårare att se vårt land i liknande ljus. För dem tenderar Sverige att vara bara ytterligare ett europeiskt givarland med samma inställning som de andra. Det är därför mycket svårare för svenska diplomater att profilera vårt land på ett sätt som gör rättvisa åt den ursprungliga solidaritetspolitiken. Det finns undantag som Tanzania där Sverige fortfarande står högt i kurs och där man än idag kan knyta an till den anda av samförstånd som grundlades under 70-talet.

***

Många afrikanska länder har gjort påtagliga framsteg sedan självständigheten och viljan att fortsätta i progressiv riktning finns i skilda kretsar i varje land. Trots många motgångar är bilden inte enbart negativ. En progressiv hållning gentemot de afrikanska länderna är därför fortfarande aktuell. Utmaningen är hur den bäst kan utformas inom ramen för de globala och svenska förutsättningar som nu råder.

Svensk utrikespolitik vilar på fasthet och konsekvens. Därmed är den inte lätt att ändra. Inte minst idag när den också är bunden av hänsynstagande till medlemskapet i EU. Tolkningen av vad en progressiv utrikespolitik gentemot dafrikanska länderna skulle kunna innebära måste göras också mot bakgrund av denna politiska och institutionella verklighet.

Den första iakttagelsen är att en homogen Afrikapolitik knappast är möjlig. Undantaget gäller ärenden som berör Afrikanska Unionen. AU är en svag organisation med stort ansvar för kontinentens väl, inte minst vad gäller säkerhet. I era länder råder omständigheter som bekräftar förekomsten av en failed state. Extremister hotar både landets och medborgarnas säkerhet på era håll. Enskilda länders regeringar är vanligtvis oförmögna att ta itu med dessa utmaningar. Afrikanerna vill själva lösa sina säkerhetsproblem och bör så göra men samtidigt måste er resurser än vad de kan mobilisera på egen hand ställas till förfogande. Mot bakgrund av de hot som idag finns mot frihet, rättvisa och nationell sammanhållning är en svensk satsning på stöd till en gemensam afrikansk säkerhetsstyrka en nödvändig komponent. Ett sådant engagemang på kontinental nivå skulle de flesta afrikanska beslutsfattare uppfatta som inte bara relevant men också progressivt. Till skillnad från femtio år sedan då målet var att befria kontinenten från europeiska kolonialmakters kontroll, gäller det idag att försvara den mot nya hot med ursprung oftast i andra världsdelar. Dessa hot består främst av åtgärder ägnade att splittra nationerna längs religiösa eller etniska linjer. Ett svenskt engagemang till förmån för ökad säkerhet bör begränsas till kontinental eller regional nivå för att undvika misstankar om inblandning i enskilda länders inrikespolitik.

Den andra iakttagelsen är att förhållandena från ett afrikanskt land till ett annat idag skiljer sig på ett sätt som inte var fallet för femtio år sedan. Detta gäller både ekonomi och politik. Det innebär att den svenska politiken gentemot enskilda länder bör anpassas efter de allmänna samhällspolitiska omständigheter som råder och den inställning regeringen intar. Det finns dock gemensamma komponenter som skulle förstärka medborgarnas frihet och rättssäkerhet liksom den nödvändiga sociala sammanhållningen.

En solidarisk politik gentemot de afrikanska länderna kan idag inte utgå från att de sittande regeringarna på eget bevåg är redo att förverkliga principerna om frihet och rättvisa. En sådan politik måste inkludera stöd till just de instanser som är avsedda att hålla regeringarna i schack och i denna roll representerar medborgarnas intressen. Solidariteten måste sträcka sig hela vägen till folket.

PGU behöver profileras på ett sätt som får ansvarsutkrävandet på det politiska planet att framstå som en klar prioritet. Denna del av det politiska utövandet är den svagaste länken i de afrikanska ländernas demokratiseringsansträngningar. Det innebär ett fokus på att fria val kan hållas under regelrätta och rättssäkra former. Statsrevisorsuppdraget är alltid utsatt för politiskt tryck att hålla igen och behöver all hjälp att bli mer självständigt och effektivare. Biståndet till statsrevisorskontoret i Tanzania under senare år har varit lyckat och kan tjäna som modell och inspiration till andra liknande projekt.

Fattigdom och sjukdomar härjar fortfarande bland befolkningen i de afrikanska länderna. En social och ekonomisk satsning som gynnar de mest utsatta grupperna i samhället är också en självklar ingrediens i solidaritetspolitiken. Kvinnornas emancipation är fortfarande en viktig angelägenhet. Denna satsning kan dock inte bara förlita sig på statliga myndigheter eller marknadskrafternas påstådda magi. Det krävs en betydligt klarare satsning på civilsamhället och framförallt folkrörelser. Dessa som en gång var så starka i Afrika men efter självständigheten försvagats måste byggas upp på nytt för att motverka den växande klyftan mellan rika och fattiga. Denna har nu nått en sådan grad att jämlikhetsargumentet som varit politiskt neutraliserat på senare år kan vitaliseras och fungera som en sporre till en mer rättvis och solidarisk samhällsutveckling.

En satsning på civilsamhället måste också innefatta frågan om hur dess självständighet kan försäkras. Detta gäller inte minst hur biståndsfinansieringen ska ske. Hittills har givar- pengar till civila sammanslutningar slussats via svenska enskilda organisationer. Detta har visserligen lett till fruktbärande samarbete men har sällan lett till hållbar utveckling eftersom energin på plats i Afrika försvunnit, i och med att samarbetet upphört efter utlöpt projekttid.

De afrikanska organisationerna måste få plats i förarsätet och göra sina egna prioriteringar. Detta sker bäst genom att stödja inrättandet av självständiga offentliga fonder som med regeringens godkännande fungerar som finansiärer av icke-statliga aktörer. Genom att tvinga civila sammanslutningar på plats att själva lära sig att söka medel för sitt utvecklingsarbete, istället för att förlita sig på att en svensk eller annan partner ska göra det, stärker man organisationsförmågan och förutsättningarna för en hållbar utveckling. Samspelet mellan de offentliga fonderna och civilsamhällets aktörer skulle också kunna bidra till att stärka förståelsen för det allmännas betydelse i sättet att styra landet. Ett svagt civilsamhälle och en otillräcklig respekt för det allmänna utgör Afrikas akilleshäl. Med en djärvare satsning på institutionella mekanismer som till exempel dessa fonder kan mycket av det man med begränsade resultat försökt sig på i termen good governance lättare uppnås.

Hälsosektorn saknar resurser att ta itu med de epidemier som fortfarande härjar på kontinenten. Svenskt stöd till denna sektor bör byggas ut med ökad nansiering till icke-statliga aktörer, inte bara svenska utan också afrikanska sådana. Den statligt drivna sjukvården är tyvärr korrumperad och ineffektiv. Även om den måste förbättras är medel till den slöseri i ett läge där akuta ingripande för att rädda liv är nödvändiga. En sådan satsning kan också få den offentliga vården att inse nödvändigheten av att bli hederligare och patientvänligare.

Andra inslag i en svensk utrikespolitik gentemot Afrika kommer att drivas av globala projekt, till exempel på klimatområdet eller i miljöfrågor. Särskilt viktig är Sveriges hållning till de globala utvecklingsmål som ska gälla fram till 2030. Under senare år har Sverige anslutit sig till andra givarländer som inom FN har yrkat på bestämda kriterier för resultatutvärdering som en förutsättning att dessa mål ska kunna uppnås. Denna hållning uppfattas i Afrika som om givarnasjälva bestämmer den globala agendan. Många kallar den för ny-kolonial och det är klart att den inte uppmuntrar till solidaritet med de rikare länderna. Sverige bör istället prioritera de fattiga ländernas suveränitet vad gäller takten och metoderna för att uppnå dessa mål. Dessa länders regeringar ska inte behöva ringas in i ett givarbestämt utvecklingslopp utan ha friheten att själva bestämma hur och när de når mållinjen.

Till sist ska sägas att frihets- och rättviseprinciperna har funnits med i de utrikespolitiska uttalanden som svenska regeringar gjort sedan 1960-talet, men de har urvattnats och byråkratiserats. Denna text har därför argumenterat för att vitalisera dem på ett sätt som kunde göra politiken gentemot afrikanska länder mer anpassad till de förutsättningar och utmaningar som präglar kontinenten idag.

1 maj, 2016 by trosolidaritet

Ulf Bjerelds 1 maj-tal: Tillsammans bygger vi ett Sverige för alla

Vänner, kamrater!

Det är 1 maj och jag är ytterligt stolt att få vara här med er. Välkomna till arbetarrörelsens högtidsdag! Vi firar våra framgångar, vi funderar över våra motgångar och bakslag. Vi samlar kraft till de viktiga uppgifter som ligger framför oss. 1 maj. 2016.

Förra året tog Sverige emot 170 000 människor som sökte asyl, som sökte skydd från krig, från våld och från förtryck. Vi tog emot flest i Europa, i förhållande till vår folkmängd. Vår statsminister och partiledare Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och utropade ”Mitt Europa bygger inte murar!”. Så sa han: Mitt Europa bygger inte murar.

Bara några veckor därefter beslöt regeringen att lägga svensk flyktingpolitik på Europas lägstanivå. Sverige inför tillfälliga uppehållstillstånd, vilka försvårar integrationen och sprider oro och osäkerhet bland dem som allra mest behöver trygghet. Sverige begränsar anhöriginvandringen och försvårar återföreningen av familjer.

Vi ser hur Moderaterna förvrider språket genom att säga att Sverige behöver en ”flyktingpaus”. Jag säger: Det är inte Sverige som behöver en flyktingpaus, det är flyktingarna som behöver en paus från sitt flyktingskap, en paus från sin utsatthet och från sin oro. Och det är vår uppgift – här i Sverige – att i enlighet med asylrätten ge dem en sådan paus och möjligheter till en ny start i livet. Vi säger nej till Moderaternas flyktingovänliga retorik – vi säger ja till en generös och inkluderande flyktingpolitik!

Jag tänker särskilt här och nu på familjen Ghazali som äger och driver torgkiosken här på torget och är uppskattade på orten. Familjen har bott i Sverige i nio år. Deras son är idag 16 år och går i nian. Nu hotas de av utvisning. Till Libanon, där de upplever att de vore hotade till livet.

Det talas i dag om den svenska modellen. Men i den svenska modellen som jag känner den ska alla barn kunna känna framtidshopp. Även i familjen Ghazali.

Som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet har jag och mitt förbund med kraft drivit frågan om värna en öppen migrationspolitik och en stark asylrätt. Jag är glad och tacksam att ni här i Svenljunga genom ert engagemang för familjen Ghazali är delaktiga i detta arbete.

Vänner, kamrater!

Under åtta långa år ägnade sig högern och Alliansen åt en skattesänkarpolitik som nedmonterade stora delar av den trygghet vi hade, vår känsla av gemenskap. Alliansen och Fredrik Reinfeldt ersatte det med var människa för sig själv – betala själv, hjälp inte andra, hjälp hellre dig själv, tjäna pengar, behåll dem själv. Nu har vi en rödgrön regering, nu är ett annat Sverige möjligt. Nu bygger vi ett rättvist, jämlikt och gemensamt samhälle igen!

Och bygga – ja, det behövs verkligen. Bostadskrisen är akut. Inte bara i huvudstaden och andra stora städer. Från 183 av landets 290 kommuner rapporteras bostadsbrist. Därför är det förstås bra att regeringen nu gör en rejäl satsning på bostäder. Bostaden är inte bara en rättighet, att bygga bostäder ger arbetstillfällen och utan tillräckligt många överkomliga bostäder kan vi inte heller skapa tillväxt: utan någonstans att bo kan människor inte ta de jobb som erbjuds…

Frågan är därför bara om de satsningar som nu görs räcker. Jag tycker det är dags att diskutera ett nytt miljonprogram! Ett miljonprogram med bra bostäder som kan bidra till att skapa mer sammanhållning i samhället.

Bostadspolitiken väcker också viktiga frågor om hållbarhet och miljö till liv. Idag kan vi bygga långt mer miljövänligt och energisnålt än tidigare.

Vi kan skapa ett energisystem som består av 100 procent förnybar energi. Det kommer att kräva en hel del investeringar, men vi kan – om vi vill – dra streck för både smutsiga fossila bränslen och kärnkraft. Vi kan och bör göra en plan för en fullständig utfasning av all energi som inte är förnybar. För 30 år sedan inträffade den fruktansvärda katastrofen i Tjernobyl. En värld med kärnkraft är aldrig en helt säker värld. Jag tycker det börjar bli dags att dra streck. Låt kolet stanna i marken!

De fruktansvärda terrorattentat som hemsökt Europa och andra platser i världen har skapat revor av oro och sorg. Det är utmärkt att det vidtas åtgärder för att förhindra terrorattacker på svensk mark. Men vi får aldrig låta åtgärderna hota vårt öppna samhälle. Det är ju så terroristerna vill att vi skall göra. Vår frihet och vår öppenhet provocerar dem, och just därför är det viktigt att värna öppenheten och friheten. Det är orsakerna till terror – inte symptomen – som långsiktigt måste stoppas.

Socialdemokraterna är och skall vara ett öppet och modernt framtidsparti. Alla ska känna sig välkomna, alla ska kunna känna sig tilltalade och allas behov ska kunna bli till politiska beslut i vårt parti. Men! Med självklarhet handlar öppenheten om att vi alla delar samma politiska grundvärderingar. De om solidaritet, jämlikhet, allas lika värde, om var och en efter förmåga till var och en efter behov, om att uppfylla sina skyldigheter och få sina rättigheter. Vi delar värderingar som handlar om att alla ska ha samma möjligheter – oavsett klass eller kön eller vilken del av världen du kommer ifrån.

Allt det är värderingar som vi socialdemokrater står för – och det gör vi stolt. Det är dessa socialdemokratiska värderingar som har byggt det moderna Sverige och som ska fortsätta bygga ett starkt, sammanhållet Sverige även för framtiden.

Alla som arbetar i Sverige ska ha lika villkor och rättigheter i arbetslivet. Alla ska kunna klara sig på sin lön och bo och leva med rimlig standard. Även om du är sjuk eller arbetslös ska du kunna ha ett bra liv. Det är den svenska modellen.

En människas välfärd ska inte byggas på en annan människas försakelser. Det samhälle vi känner och vill ha gör inte skillnad på människor, oavsett deras bakgrund. Den svenska modellen gäller. Den ska gälla alla och den ska gälla i alla led.

Det innebär att kraven för uppehållstillstånd inte ska kunna tvinga fram system av otrygga jobb. Det innebär att företag med fackliga och sjysta avtal inte ska kunna slås ut av företag med sämre villkor till lägre pris – att upphandlingar inte ska kunna pressa fram allt lägre löner och allt sämre villkor. Det innebär att långa kedjor av underleverantörer aldrig ska kunna bygga klassamhällets djupa hierarkier underifrån. Det innebär att alla som kan ska bidra till vår skattefinansierade välfärd. Och det innebär att denna välfärd ska gälla alla, utan förbehåll.

Den franske filosofen Voltaire sa en gång att ’The comfort of the rich depends upon an abundant supply of the poor’ – De rikas välmående förutsätter en obegränsad tillgång på fattiga. Sverige på 2010-talet måste fortsätta stå långt från Voltaires franska 1700-tal: Det är inte obegränsad tillgång på fattiga som ska bygga välstånd, utan allas medverkan i att bygga välfärden.

Det innebär anställningstrygghet, kollektivavtal och ökad delaktighet i vårt demokratiska samhälle. För bara en tre-fyra generationer sedan var Sverige ett relativt fattigt emigrationsland. Idag ska vi vara glada att vi är ett land människor vill emigrera till. För att vi har det bra här. Vi är föregångslandet för feministisk politik, jämlikhet, miljö och HBTQ-personers rättigheter. Man ser upp till oss för vår vård, vår omsorg och vår utbildning. Vår demokrati, vår arbetsmarknad, vår tillväxt och vårt välstånd. Det är underbart att få leva i detta land – präglat av frihet, jämlikhet och solidaritet. Så är det och med en genuin rödgrön politik skall det också fortsätta att vara så.

Vi har också idag en regering som bedriver en feministisk och en radikal utrikespolitik. Och det behövs. Mellanöstern brinner. Människor tvingas fly hals över huvud. Kristna och andra minoritetsgupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara femte år. Trycket på regimen i Syrien måste öka och de som upprätthåller krigets ekonomi stoppas. Daesh (IS) vidriga framfart kan bara stoppas genom kraftfullt internationellt samarbete. Det vore värdefullt om Sverige – med sin nya, oberoende och feministiska utrikespolitik – genom en plats i FN:s säkerhetsråd – kunde spela en roll i denna process.

Vi var många som gladdes när det olycksaliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien revs upp av en rödgrön regering. Vi var också många som gladdes när Sveriges regering erkände Palestina. Israels ockupation av Palestina och dess olagliga bosättningspolitik måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området måste stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.

I skuggan av erkännandet av Palestina var det nog många av oss som också hade hoppats på ett svenskt erkännande av Västsahara. Så blev det inte. Regeringen och utrikesminister Margot Wallström menade i stället att tiden ännu inte var mogen för ett svenskt erkännande. Jag har respekt för de realpolitiska argument som Margot Wallström framförde, men tycker ändå att hon hamnade i fel slutsats. Partikongressebeslut och riksdagsbeslut i frågan borde i stället gälla, vilket innebär att Sverige borde erkänna Västsahara, och erkänna Västsahara nu!

Rysslands agerande i världspolitiken inger stor oro. I efterdyningarna av Rysslands agerande mobiliserar borgerligheten för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Centerpartiet och Kristdemokraterna vill kasta den militära alliansfriheten överbord och har förenat sig med Moderaterna och med Liberalerna i kravet på ett svenskt Nato-medlemskap. Jag tycker det är fel. Sverige är ett unikt land i Europa – vi har levt i fred i över 200 år. Jag ser inte hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet och bidra till avspänning i norra Europa. Därför säger vi nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!

På senare tid har vi kunnat se en kraftigt ökad hotbild mot gudstjänstlokaler, särskilt moskéer, vi ser eld härja i hus som skulle blivit flyktingförläggningar, vi ser mordbränder. Många muslimer flyr från just Daesh och Syriens krig. Ändå växer sig misstänksamheten mot muslimer sig starkare i debatten. Vi kan också se ett ökat uttryck för antisemitiska stämningar. Misstänksamheten oroar mig. Hat och hot mot minoriteter – vare sig det är muslimer, judar eller andra – kan aldrig accepteras. Rasism är mänsklighetens gissel – vi måste bekämpa rasismen här och nu!

Vi kan se, som de senaste veckorna, en veritabel klappjakt i att hitta tecken på islamister och islamism i våra demokratiska partier. Jag upplever att det finns en utbredd rädsla för religiositet. Men det är inte religionen som är farlig, utan det är fundamentalismen. Och fundamentalismen tar form på olika sätt – ibland politiskt, ibland religiös (kristen, muslimsk eller hinduisk) eller sekulär. Men låt oss aldrig sätta likhetstecken mellan religion och fundamentalism.

Vänner, kamrater!

Vi lever i en epok som av många beskrivs som en individualiserad tid. Och så är det, på många sätt. Undersökningar visar att Sverige är ett av de länder i världen där medborgarna prioriterar individualistiska värden som oberoende, individens rättigheter och möjlighet till självförverkligande. Kollektiva värden som nation, tradition, familj och religion prioriteras mindre.

Svenskarnas individualitet innebär inte att de gått till höger. Stödet för välfärdsstaten och en stark offentlig sektor är stabilt över tid. Svenskarna är också lika politiskt engagerade som tidigare – en slags solidariska individualister.

Ett av de nya exemplen på denna solidaritet är de språkcaféer som öppnas i flyktingmottagningens spår. Här samlas personer med de mest skilda bakgrunder för att umgås och utveckla språkkunskaper. Jag hörde om en 86-årig kvinna som på språkcaféet spelar bingo med flyktingbarn för att lära dem vad siffror och tal heter på svenska.

På allt fler ställen samlas också människor i olika ”tillsammans”-arrangemang, för att möta och hjälpa flyktingar. Refugees welcome. Jag gästade ett sådant i Kungsbacka i söndags kväll, och blev tagen av kraften hos de 70-tal personer som var där. Vi ser det också i stödet för familjen Ghazali här i Svenljunga.

Solidariteten lever – den tar sig bara andra uttrycksformer än tidigare. Det är en insikt viktig att ta med sig då vi samlas under fanorna på 1 maj. Demonstrationstågen är kanske inte alltid jättestora. Men under ytan brusar ett folkligt engagemang, där kärleken till nästan och solidariteten med de utsatta är lika stark som tidigare.

Och kampen för en stark asylrätt går vidare. Lika glad och stolt som jag var förra året, när Sverige tog emot 170 000 asylsökande människor och Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen och förkunnade att ”Mitt Europa bygger inga murar”, lika glad och stolt kommer jag att vara när de tillfälliga uppehållstillstånden avskaffas och anhöriginvandringen underlättas.

EU måste tillsammans ta ett större ansvar för att hantera flyktingsituationen. Om EU vore en by på 500 personer skulle antalet ´flyktingar som förra året kom till den byn uppgå till tvår personer. Två personer, i en by på 500. Det är självklart att det inte är några problem att hantera dessa så kallade flyktingströmmar, om bara viljan finns.

Ett sammanhållet Sverige, ett solidariskt Sverige är det vi självklart ska bygga vidare på; det vi alla vill ha. Så nu gör vi det!

Nu bygger vi vidare på den svenska modellen. Vi bygger tillsammans vidare på ett samhälle för alla. På ett Svenljunga/Skene för alla. Ett Sverige för alla. På ett socialdemokratiskt parti för alla. Vi bygger landet, vi bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!

Tack skall ni ha.

Ulf Bjereld 1 maj 2016 Svenljunga/Kinna

Det talade ordet gäller.

29 april, 2016 by trosolidaritet

Om statsministerns fru – och om konsten att vara både religiös och sosse

De senaste veckorna har den politiska debatten präglats av mycket misstro, misstänkliggöranden och ryktesspridningar. I vissa fall också ren islamofobi.

Ett envist rykte som använts i konspiratoriska försök kan vi börja med att avfärda rakt av: Nej, statsministerns fru har aldrig varit anställd hos Socialdemokrater för tro och solidaritet, varken nu eller tidigare. Men Ulla – du är väldigt välkommen hit till oss på en fika, när du vill!

Debatten runt muslimer och muslimska politiker känns fortfarande aktuell och intressant, även om vi redan tidigare kommenterat både Mehmet Kaplans avgång och Yasri Khans avhopp. Demokratiska och partipolitiska principer ska självklart hålla även när de synas i sömmarna. Gör de det inte måste man som företrädare lämna sina uppdrag, det är inget att diskutera. Detta hände Kaplan och Kahn och är i sak inte så mycket att ifrågasätta.

Men i kölvattnet av debatten om Kaplan och Khan har det blivit allt tydligare att du som praktiserande muslim och politiker är granskad och betraktad med särskild blick. Den blicken är de antimuslimska strömningarna snabba att fånga upp och utnyttja, för att spinna den muslimhatande debattväven än starkare. Media bör inte bistå dem i detta. Inte heller politiken.

Debatten är inte ny, men nästan som yrvaken. Det är inte längre bara i konservativa eller extrema kretsar och på högerradikala ledarsidor vi kan se en nymornad religionsrädsla. Även vänsterpartiet slåss just nu med frågan om partiföreträdare som spridit grova rasistiska och muslimhatande yttranden.

Inom hela den löst definierade ”vänstern” kan man lätt enas om att kollektivt arbeta mot en nationell extremhöger. Mot muslimsk radikalhöger är det uppenbart svårare. Väldigt skilda personliga erfarenheter tar sig väldigt olika uttryck. Resultatet kan bli att samma islamofoba, avindividualiserade yttringar som sprids av högerextremerna, plötsligt sprids av vänsteranhängare. Även av dem som i andra fall är dagliga förkämpar för mänskliga rättigheter och allas lika värde.

Det behöver inte ens handla om huruvida någon är islamofob eller rasist eller inte. Det handlar om att som demokrat aldrig bidra – direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet – till generaliseringar som är rasistiska och/eller islamofoba. Precis som sades i kritiken mot Mehmet Kaplan gäller det att visa gott omdöme.

Det känns märkligt men nödvändigt att behöva påminna om att all tro inte är dogmatisk. Att vara religiös betyder inte per definition att vilja ha en teokrati. Inte ens om du är muslim.

Det finns många länder där religionen tillåts inte bara påverka utan ofta även styra politiken. USA är ett exempel på ett sådant land, Israel ett annat, Iran ett tredje och extremt exempel.

Men alla kristna politiker världen över har inte en agenda att göra bibeln till lag och återkristna alla. Judiska politiker har generellt sett inte en vilja att ta egen makt över lagstiftningen och införa koshertvång för alla. Så varför tillskriver vi så gärna muslimska politiker den önskan – att all politik ska dikteras utifrån islam?

I mångas ögon verkar det inte vara troligt, eller kanske ens möjligt (önskvärt?) att en som är praktiserande muslim samtidigt kan vara miljöpartist, socialdemokrat, eller demokrat överhuvudtaget, tycks det. Då måste det istället handla om ”infiltrering” av företrädare som inte har något gemensamt med de partier de verkar i. Eller om cyniskt röstfiske från maktsugna politruker.

Det är också intressant att se att ordet ”identitetspolitik” verkar ha blivit det allra värsta skällsordet bland i alla fall högerns tyckare. Men identitetspolitik kan det uppenbart bara bli när det handlar om muslimers rätt i samhället. Är det istället fråga om t ex kvinnors rättigheter – eller kristnas – då är det nästan aldrig identitetspolitik eller någon kohandel det rör sig om.

Både vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet och vissa muslimska företrädare brukar i samma sammanhang beslås med att vilja definiera människor utifrån deras religiösa tro. I själva verket är det ju istället misstänksamma kritiker som gång efter annan reducerar människor till att bli endast sin tro: En muslim tycks aldrig kunna vara lika sammansatt som företrädare för majoritetsbefolkningen.

Nej, är man muslim är man tydligen per definition inte i första hand t ex socialdemokrat, utan förväntas vara lojal endast med sin religiösa tillhörighet. Märkligt, eftersom andra obesvärat kan vara både kvinnor, män, sossar, moderater, stockholmare, norrlännningar och kristna utan att någon reagerar.

Elisabeth Svantesson var, som ett tydligt exempel, minister med ansvar för frågor om bl a diskriminering i regeringen Reinfeldt. Samma personer som nu misstänkliggör muslimer såg det aldrig som ett problem att Svantesson varit aktiv i abortmotstånd och negativt inställd till homosexuellas rätt att adoptera, uppfattningar hon finner stöd för i hennes konservativt kristna tro. Svantessons tro betraktades istället – med rätta – som något hon kan ha och ändå kunna fatta beslut i enlighet med sitt parti. Varför skulle detsamma inte gälla för politiker med muslimsk tro?

På GPs ledarsida skriver Adam Cwejman om identitetspolitik, ”religiös-politisk kohandel” och om de hotfulla muslimerna. Han använder vårt förbund som främsta exempel, baserat på att vi sedan 1990-talet helt odramatiskt arbetat inkluderande med marginaliserade grupper, ja även i dialog med muslimska organisationer. Det ”avtal” Cwejman nämner är en offentlig arbetsrapport från slutet av 90-talet som sammanfattar dialogsamtal som förts, i syfte att på demokratiska grunder få fler muslimer som delade arbetarrörelsens värderingar att bli politiskt aktiva.

Att överhuvudtaget tala om kohandel och cyniskt ”röstfiske”, senast använt också om Margot Wallström av Expressen, som skäl till att verka för människors demokratiska och mänskliga rättigheter – det säger nog egentligen mer om den som skriver, än om den som på goda grunder fattar ett beslut.

Media har, precis som politiken, ett ansvar.

Alla vi som envist tror på allas lika rätt och värde måste kraftfullt motverka den obehagliga undervegetation i debatten som nu får näring i stora delar av medielandskapet – och tyvärr även i demokratiska politiska partier, också vårt eget.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet ser det därför som oerhört viktigt att fortsätta vårt arbete för att inkludera minoritetsgrupper i samhället och i politiken. Långsiktigt och i dialog. Det är väl den hållningen som gett vissa en bild av att vi ”mångkulturalister”, sossar som miljöpartister och andra, vill ha in troende människor i våra partier, oavsett värderingar. Inget kan för vår del vara mer felaktigt.

Många av oss i vårt förbund, men inte alla, är troende. Men först och främst är vi socialdemokrater. Vi värnar troende, och icke troende, människor med socialdemokratiska värderingar. Med största sannolikhet gäller detsamma för Miljöpartiet.

Vi har självklart ingen anledning att ge stöd åt konservativa krafter i politiken. Höger inom islam och höger inom kristenheten och ja, all form av höger är vårt politiska motstånd. Tron som progressiv kraft är det som är vårt förbunds styrka. En tro som ger stöd till uppfattningen om alla människors lika värde och rätt är det som gör oss unika i svensk politik. Så var det 1929 när vårt förbund startades – och så är det idag.

Alla socialdemokrater engagerar sig i ett brett och sekulärt parti för att tillsammans med politiskt likasinnade bidra till att förändra samhället, med en socialdemokratisk ideologi som grund. Det gäller kristna, judar, muslimer, buddister, sikher, likväl som ateister och andra. Det gäller förstås också oss.

Sverige måste vara för alla. Politiken likaså.

Att så split och misstro mellan människor och grupper kan aldrig vara en väg framåt. Vi verkar för ett socialdemokratiskt samhälle byggt på rättvisa och solidaritet, respekt och gemenskap. Alldeles oberoende av hur du definierar din identitet. Att ett sådant samhälle är helare, tryggare och friare – för alla – det är vår gemensamma tro och politiska ambition.

13 april, 2016 by trosolidaritet

Välkomna välfärdssatsningar i vårbudgeten – men klimat och bostäder kräver högre röst

Det gäller att veta när man ska ge beröm och när man ska ta fram plakaten. Idag ger vi mest beröm till vår regering. För idag har finansminister Magdalena Andersson lagt fram regeringens vårbudget. Och visst är det förslag i god socialdemokratisk anda vi får se. En rödgrön budget.

Stora satsningar på välfärden. Samhällets svaga gruppers intressen försvaras. Ambitioner inom jämlikhet, jämställdhet och klimat.

Solen skiner och det går väldigt bra för Sverige. Ekonomin rullar bättre än tåget och arbetslösheten sjunker. Det finns anledning att le ikapp med Magdalena Andersson.

Men så talas det flyktingar förstås. ’Samhällsbygget. Trygghet, ansvar och utveckling’ är rubriken på årets vårbudget. Tryggheten kunde gärna i högre utsträckning fått gälla också dem som flytt till Sverige undan krig och terror, de vars trygghet nu kringskärs genom bl a tillfälliga uppehållstillstånd och minskade möjligheter att återförenas med sina familjer. (Detta har vi skrivit mycket om tidigare; läs här).

På pressträffen imorse handlade i princip alla frågor Magdalena Andersson fick om just flyktingar och migrationspolitik. Den samlade journalistkåren ville veta vilka kostnader, vilka beräkningar och vilka prognoser. Finansministern gav svar: 50 miljarder kronor kostar flyktingmottagandet, enligt henne. Hon klargör dock tydligt att de stora humanitära insatser Sverige gjort innebär en tillfällig kostnadspuckel – inte en långsiktig. Därför ska vi ha en fortsatt stram finanspolitik och därför ska vi inte heller höja skatter, menar finansministern.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet kan nog däremot se att det funnits skäl att öppna plånboken lite mer. Det är trots allt regeringen Reinfeldts ohemula 140 miljarder sänkta skattekronor som vi har att ta igen i välfärdssystemen. Ojämlikheten ökade så kraftigt under Alliansens åtta år, att det utan att hämta in mer intäkter blir svårt att få ett mer jämlikt samhälle. Risken är att vi får reformer som gör gott i marginalen, snarare än den kraftfulla förändring som skulle behövas – om målet är ett sammanhållet, rättvisare samhälle för alla.

Vi uppskattar verkligen insatserna som ska ge mer anställda i äldreomsorgen, bättre matchningar mellan arbetssökande och dagens rekordstora antal arbeten, en mer jämlik skola, ökad jämställdhet mellan könen, insatser mot rasism och extremism och för att kunna öka inkomsterna för de 40 procent som tjänar minst.

Ett par plakat måste dock också höjas, där bakom berömmet:

Att budgeten ger riktning åt ansträngningar för minskade utsläpp, en fossilfri framtid och fler bostäder är mycket bra. Men det är långt ifrån nog. Behoven är så stora att regeringen hade behövt ta i från tårna och vråla. Det gör man inte. Det talas vidare i lugn stämma. Synd. Både bostadspolitiken och klimatpolitiken är ödesfrågor. För en regering. Och för samhället.

Regeringen följer utvecklingen inom miljö och klimat och kommer att presentera åtgärder för att nå miljömålen, lovas det. Varför inte nu? Och varför inte styra utvecklingen lite mer själv?

Även inom bostadspolitiken hade regeringen behövt skynda på lite och driva utvecklingen ännu mer framåt. Fler bostäder kan ge jobb och ökad tillväxt, det påtalas i budgettexten och det är sant. Men vi efterlyser fler reformer och en rödgrön regering får gärna poängtera att en bostad är en rättighet, ingen handelsvara.

Sammanfattningsvis innehåller vårbudgeten rätt stora välfärdssatsningar, men behoven är långt större. Vi får alltså vänta vidare på höstens budget – och hoppas på att då få se skillnad på riktigt. Att det där samhällsbygget får ta fart ordentligt. Annars kan det kanske bli svårt att få en valrörelse inför 2018 med rätt förutsättningar för ett fortsatt rödgrönt samhällsbygge.

/Regeringens vårbudget finns att läsa här.

11 april, 2016 by trosolidaritet

Lawen Redar: Bilden av ett barn. Text från antologin Framtidsarvet

Framtidsarvet: Den 28 februari 2016 var det trettio år sedan Olof Palme togs ur tiden. Under de trettio år som gått har världen förändrats. Det kalla kriget mellan väst och öst har tagit slut, Sovjetunionen är upplöst och Berlinmuren finns inte mer. De flesta konflikter idag äger rum inom nationalstatens ram och flyktingströmmar känner inga gränser. Även den svenska utrikespolitiken har förändrats. Sverige är medlem av EU och samordnar sin utrikespolitik med övriga EU-stater. Den militära alliansfriheten består, men ordet ”neutralitet” används inte längre för att beteckna den svenska säkerhetspolitiken.

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i februari i år ut en antologi, för att låta olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid.

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen kommer vi att bjuda på textutdrag ur boken.

Lawen Redar är jurist och en av socialdemokraternas yngsta riksdagsledamöter. Här skriver hon om ”Bilden av ett barn”:

Lawen Redar

Bilden av ett barn

Nästan samtliga europeiska länder var skralt förberedda på kriget. Ransoneringspolitiken fungerade dåligt och den brittiska handelsblockaden mot tyska hamnar förorsakade akut hungersnöd i stora delar av Europa. För att vinna legitimitet och folkopinionen för fortsatt krigföring kontrollerades rap- porteringarna. Det brittiska parlamentet beslutade om statlig censur år 1914 vilket skapade grogrund för en chauvinistisk utveckling. Avhumaniseringen av tyskar blev ett dagligt inslag i The Times samtidigt som allt fler liberala kritiker eftersökte förbjuden rapportering från utlandet.

Journalisten Dorothy Frances Jebb var en av dem som i hemlighet importerade dagstidningar från övriga Europa, framförallt från Tyskland och Österrike-Ungern. Den skakande skildringen av ett Europa i akut hungersnöd och massflykt fick henne att driva en långdragen licensprocess mot regeringen. ”Handelsblockaden kommer att upphöra bara britterna får veta den hungersnöd vi orsakar!” sa hon.

Dorothys syster Eglantyne Jebb fann, bland de förbjudna importerade dagstidningarna, bilden av ett barn. Den svältande österrikiska tvååring, vars kropp var oproportionerligt mindre än huvudet, etsade sig fast i hennes minne. ”Vad är då skillnaden mellan detta och våra brittiska barn?” frågade hon sig. ”Varför ska ett av dem dö, i brist på näring, och ett annat ha privilegiet att överleva?”

Eglantyne Jebb beslutade sig att väcka allmänhetens medvetenhet om den mänskliga kostnaden av blockaden. På gator och torg i centrala London delade hon ut fotografiet. Förfrågningar från organisationer och dagstidningar vällde in. Plötsligt ville alla veta mer om bilden som till slut väckt anstöt i hela Storbritannien. Inte visste man att över tre miljoner barn led av undernäring i Europa!

I efterhand har bilden kommit att kallas ”det första krigets barn.” Och med facit i hand vet vi att det har tillkommit många många fler.

En annan bild som gjorde en hel ungdomsgeneration med- veten om de övergrepp som begicks i Vietnam är bilden på barnen som brännskadade flyr från sina napalmbombade hem. Nioåriga Phan Thi Kim Phúk, som springer naken på en väg efter att ha blivit svårt bränd på ryggen av en sydvietnamesisk attack, anses vara upphovet till statsminister Palmes skarpa ord om kriget samt den diplomatiska krisen mellan Sverige och USA. Ett år efter bildens publicering undertecknades fredsavtalet i Paris.

Treårige Alan Kurdi, som ligger livlös på en sandstrand i Turkiet, är en bild av samma slag. Den har kommit att representera offren för dagens flyktingkatastrof. Den hjärtskärande bilden av ett litet barn som tvingats på flykt från Kobane i Syrien har fått världsledare att reagera och EU-länderna tillbaka till förhandlingsbordet. Sedan publiceringen av bilden i flera brittiska tidningar den 2 september 2015 vände opinionen i Storbritannien, oviljan att ta emot flyktingar minskade. Premiärminister David Camerons eget konservativa parti ger nu uttryck för vilja till förändring efter att ha uttalat att ”situa- tionen är olidlig och måste lösas.” Frankrikes premiärminister Manuel Valls har twittrat att en ”snabb aktion krävs” liksom Spaniens premiärminister Mariano Rajoy att ”kriget måste få ett slut.”

Naturligtvis påverkar starka bilder opinionen som i sig påverkar politiker och slutligen den politik som förs. Men bilder på barn, offer för vuxenvärldens handlingsmönster, gör något med oss. Vi agerar oväntat bortom nationsgränser, etnicitet och religion. Kanske tvingas vi till en klarhet om vad som är rätt och vad som är fel?

Olof Palme sa en gång att ”den enda verkligt praktiska anknytningen till framtiden vi har är barnen.” Kanske reagerar och agerar vi på bilder av drabbade barn just för att de väcker vårt kollektiva medvetande? Vi alla vet att om barnen lider, så lider även framtiden. Därmed blir vi gemensamt ansvariga för framtidens utformning och förpliktade att agera.

***

Olof Palmes engagemang för barns rättigheter började redan med det första politiska sakområde han ansvarade för som statsråd: skolan. I hans politiska filosofi om hur klassamhället skulle avskaffas spelade skolan en avgörande roll. Många gånger upprepade han att ”skolan är nyckeln.”

Med en kostnadsfri och jämlik skola skulle klyftorna mellan barnen upphöra vilket också skedde i takt med att allt fler arbetarklassungdomar gick ut gymnasiet. Jämlikhet för Palme innebar inte enbart att göra upp med inkomstskillnaderna. I skolpolitiken exemplifierade han med två ytterligare komponenter: kompensering och omfördelning. Till skillnad från liberalismen, som också ställer jämlikhetskrav på skolan, var Palme starkt emot förslag som utpekande betygssystem, förmåner och konkurrens som måttstock på mänsklig framgång. Alla skulle ha en chans utifrån sina förutsättningar och motiveras till det livslånga lärandet.

Insikten att en radikal skolpolitik inte förändrar barnens liv utanför skolan, om föräldrarna missgynnas av socialt begränsande strukturer, bidrog till Palmes idé om skolans kompenserande roll. Så gott som det gick skulle skolan kompensera barnens olika livsvillkor och förutsättningar genom extra insatser, livskunskap, studievägledare, kuratorer, sjuksköterskor, vaktmästare, fritidshem och skolmorfar. Avgiftsfri idrott och kulturskola skulle ge alla barn kulturellt kapital. Lika möjligheter skulle ersättas med likvärdighet. Omfördelningen av resurser efter behov blev ett annat verktyg för att råda bot på barnens olika förutsättningar.

Sedan kom utbyggnaden av barnomsorgen. Till en början motiverades den med arbetskraftsbrist och syftet att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden. Men Palme insåg, till skillnad från borgerlighetens kritik av familjens sönderfall, värdet av mötet med andra barn i tidig ålder samt möjligheten till uppfostran av aktiva samhällsmedborgare. Barnen skulle lära sig om demokrati, samhällsvärden och mänskliga rättigheter. Det privata, menade han, var politik. Att kvinnor skulle förvärvsarbeta var ett steg i riktning mot jämställdhet. Det andra steget var en förändrad familjemodell där män och kvinnor skulle ha samma ansvar för hemmet och barnen.

I en debattartikel i Sydsvenskan 1976 skrev Olof Palme att papporna måste känna en större vilja att ta del av barnens uppväxt: ”Ett samhälle är människovärdigt när pappor har rätt till sina barn och barn har rätt till sin pappa.” Kort därefter beslutade riksdagen om införandet av föräldraförsäkringen.

Att barn intog en viktig plats i Palmes inrikespolitiska gärning råder det ingen tvekan om. Men i det utrikespolitiska engagemanget syntes det som allra mest. Ibland var det som att ilskan aldrig kunde stanna i hans kropp. Bilder på sönderbombade lekplatser, malariadrabbade barn och rassegregerade skolor kunde få honom fullständigt ursinnig.

Som talet han höll på Folkriksdagen mot apartheid i

Stockholm den 21 februari 1986 inför ANC, SWAPO och företrädare för FN och svenska folkrörelser, om vita och svarta barns förutsättningar i Sydafrika. För att dela med sig av sin upprördhet exemplifierade Palme med uppenbart absurda situationer:

What if a mixed marriage couple have two children: may this children, if one turns out white and the other black, go to the same school?5

Eller följande raka konstaterande i ett tal hösten 1977:

Apartheid är den enda formen av tyranni som brännmärker en person ända från födseln beroende på hudfärgen.

Inte heller skrädde han orden mot totalitära regimer när han skulle kommentera deras strategi att hjärntvätta barn och ung- domar:

De skall uppfostras till att tro på en absolut sanning, en dogm, som har den fördelen att den serverar patentlösningar och därför befriar människor från nödvändigheten att tänka. Det har tänkts färdigt i den totalitära staten.

Palme var mån om att efterlämna en värld bättre än den han själv växt upp i. Det gjorde han genom det talade or- det men även genom praktisk verksamhet. Han fördömde Vietnamkriget men såg samtidigt till att skydd, sjukvård och mat levererades till krigsdrabbade barn genom barnrättsorganisationer. Intresset för barns rättigheter delades dessutom med hustrun Lisbeth Palme som sedermera blev ordförande för Unicef. Än idag har parets insatser för att motverka barns särskilda utsatthet för sexuellt våld, människosmuggling och prostitution i konfliktdrabbade områden varit betydande för Unicef.

***

Bilden av den svältande österrikiska tvååringen, vars kropp var oproportionerligt mindre än huvudet, påverkade för hundra år sedan hela Europa. Handelsblockaden upphörde men Eglantyne Jebbs kamp för barnen slutade inte där. Hon menade att mänskligheten är skyldig barnet det bästa man har att ge för att säkra att framtiden blir bättre. ”Every generation of children offers mankind the possibility of rebuilding his ruin of a world” brukade hon säga. Hon formulerade barns särskilda behov och rättigheter i en deklaration som år 1924 antogs av Nationernas Förbund. Men det var inte förrän år 1978 som barnrättsorganisationerna i världen propagerade för ett lagligt bindande dokument. En arbetsgrupp under FN:s kommission för mänskliga rättigheter tillsattes med uppdraget att ta fram ett förslag till konvention om barnets rättigheter.

Olof Palme besökte Göteborgs arbetarekommuns 90-års- jubileum år 1980. I sitt tal Krigets ansikte delade han för första gången sin betraktelse av barn som egna individer och inte som bihang till sina föräldrar. ”Barndomen är ingen trans- portsträcka, ingen krigstid, barndomen har ett värde i sig.”

Samma grundläggande tanke bygger FN:s konvention om barns rättigheter på. Barns intressen formulerades uttryckli- gen som mänskliga rättigheter med fyra grundpelare: förbud mot diskriminering (artikel 2), barns bästa i främsta rummet (artikel 3), rätten till liv och utveckling (artikel 6) samt rätt till inflytande och att komma till tals (artikel 12). Barns utveckling ska därmed säkerställas till det yttersta av samhällets förmåga.

Sverige var ett av de första länderna i världen att skriva un- der konventionen. Ingvar Carlsson berättar i sina memoarer att det var tack vare Lisbeth Palmes engagemang i Unicef som han fick upp ögonen för frågorna.9 Enligt Carlsson syftade rati- ficeringen främst till sätta press internationellt, även om också Sverige får återkommande kritik av FN:s barnrättskommitté.

Vid Sveriges ratificering av barnkonventionen fanns inte Olof Palme vid liv. Vi behöver inte tvivla på vad hans inställning till den hade varit. Inte heller tror jag han hade väjt för att kritisera USA och Somalia för att vara de enda länder som inte skrivit under. Jag tror också han hade känt frustration över att Sverige fortfarande inte gett konventionen rättslig status i landet, vilket Finland gjorde 1991 och Norge 2003. Att sittande regering vill göra barnkonventionen till lag är ett viktigt steg för utökade rättigheter för barn. Men frågan är om Palme hade stannat där? Kanske hade han stridit för att Sverige dessutom skulle skriva på det tredje tilläggsprotokollet som ger barn rätt att lämna klagomål till FN:s barnrättskommitté?

Det är många frågor som vi aldrig kommer att få svar på. Världen har också, trettio år efter Olof Palmes död, markant förändrats. Frågan är vad vi kan göra för att de värden han så hårt stred för – frihet, jämlikhet och solidaritet – fortsätter att utgöra grunden för svensk utrikespolitik också i framtiden?

***

Sedan millenniemålen antogs av FN år 2000 har fattigdomen i världen halverats. Ändå lever 800 miljoner människor i absolut fattigdom idag. Avståndet mellan människor växer i takt med att de sociala klyftorna ökar. Från 1981 till 2015 har Arktis yta minskat med drygt 900 000 kvadratkilometer och lyckas vi inte hålla den globala uppvärmningen under två grader kom- mer extremväder, havsnivåhöjning, ökenutbredning och brist på jordbruksmark inom kort att vara en av vår tids största utmaningar. Detta påverkar givetvis säkerhetsläget i världen – som därutöver präglas av rysk aggression och annektering i Ukraina, ett Syrien som faller isär, ett Kongo som haft sex år av inbördeskrig, fortsatt bosättarpolitik i Palestina, utbredning av fascistisk terrorism i Irak och Nigeria, växande nationalism i Europa, alarmerande migrationskris och därtill ett handlings- förlamat säkerhetsråd i FN. Vi befinner oss i en verklighet som vår värld inte har skådat sedan andra världskriget.

Mitt i all denna sorg över tillståndet i världen vet vi att dagens generation är den första som kan utrota fattigdomen och den sista som kan stoppa klimatförändringarna, som Ban Ki-Moon uttryckt det. Möjligheten att kunna vara med och lösa dessa storslagna frågor lockar för närvarande en ny generation till det politiska arbetet. Drömmen om demokrati och levebröd har omdanat många samhällen i vår närtid. Händelserna har kommit att kallas den arabiska våren, trots att resningarna varken begränsats till ”arabvärlden” eller våren. Det var hundratusentals unga som fann styrkan i att kollektivt säga ifrån mot massarbetslösheten, den sociala ojämlikheten, korruptionen och diktaturernas övergrepp. I Syrien ser vi hur revolutionen dränkts i blod av diktaturens rädsla för en kol- lektiv förändrings- och upprorsvilja. Vad vi bevittnar är en ny generation medveten om att tillståndet i världen inte är ödesbestämd.

Detta får mig att tänka på arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Om ambitiösa målsättningar mot fattigdom, uppbyggandet av välfärd, ekonomisk och social demokrati, fördelning av rikedo- mar, teknologisk utveckling, krav på hög utbildningsstandard och en utrikespolitik bortom militarisering. Skulle vi våga tänka så kreativt idag?

Jag menar att vi inte har något val.

Vid regeringsbildandet hösten 2014 deklarerade utrikesminister Margot Wallström att Sverige från och med nu ska ha en feministisk utrikespolitik. Borgerligheten lät sig inte vänta med sin kritik, men för första gången används en politisk och vetenskaplig analys och metod som kan ge långsiktiga effekter. Det är ingen tillfällighet att Nobels fredspris samma år gick till Malala Yousafzai för hennes kamp för unga flickors rätt att gå i skolan.

Ett feministiskt perspektiv på problem och lösningar är ett viktigt redskap för att hantera de utmaningar som världen står inför idag. All vetenskap visar att fokus på kvinnors delta- gande och makt utgör ett effektivt instrument för prevention, att skapa fred där våldet redan är ett faktum samt att främja försonings- och återuppbyggnadsprocesser efter krig. För uppbyggandet av hållbara institutioner och rule of law visar forskningen att jämställda samhällen även har minskad vålds- benägenhet och korruption. Så ska vi tackla det som främst dödar och hotar människor i dag – och som leder till sönderfallande stater, interna och mellanstatliga konflikter – måste denna omformulering ske av vår utrikes- och säkerhetspolitik. Sjukdomar och epidemier, klimatförändringar, organiserad brottslighet, sexuellt våld, fattigdom och samhällens sårbarhet genom bristande krisberedskap utgör grunden till världens säkerhetspolitiska problem. Dessa måste utmanas innan de leder till katastrofer och kapprustning – detta är grundanalysen i en feministisk utrikespolitik. Kvinnors deltagande i ekonomin leder till stärkt tillväxt. Bistånd med genusperspektiv når vanligen bättre hållbarhet och långsiktighet.

En annan skiljelinje är vilka frågor som prioriteras. Frågor om arbete, fackliga rättigheter och uppbyggandet av formella sektorer där jobbtillväxten sker innebär att bekämpa barn- arbete och barnfattigdom. Vita organiserade arbeten – till skillnad från svartjobb – och möjligheten för alla barn att gå i skolan är inte bara viktigt för den enskilde, utan för ett lands välståndsutveckling och säkerhet. Fattigdomsbekämpningen kan inte fortsättningsvis ske i enlighet med borgerlighetens välgörenhetsagenda utan måste fokusera på individen och samhällets möjlighet att själv lyfta sig ur fattigdom.

För att stärka barnens rättigheter kan vi använda samma politiska filosofi som Olof Palme hade. En kostnadsfri och jämlik skola i Sverige och i världen är nyckeln till att göra upp med ojämlikheten nationellt och internationellt. Lika möjligheter ska ersättas med likvärdighet. Detsamma gäller barnomsorgen som både underlättar för kvinnors deltagande i ekonomin och stärker varje lands tillväxt, men även till uppfostrandet av aktiva samhällsmedborgare. Barn får lära sig sina grundläggande mänskliga rättigheter, påverka beslut som de berörs av och göra sin röst hörd.

Så kan en utrikespolitik trettio år efter Palme förändra vår värld idag. I slutändan är det vi som bestämmer hur ”vår enda verkligt praktiska anknytning till framtiden” kommer att bli. För är det barnen som lider, så lider även framtiden.

NOTER:

1 Mulley Clare (2009), The woman who saved the children: a biography of Eglantyne Jebb, founder of Save the Children, Oxford, One world publication, s 226.

2 A a, s 237.

3 Olof Palme, SAP:s kongress 13 juni 1968.

4 Olof Palme, ”Ett barnvänligare samhälle”, Sydsvenska Dagbladet 27 juni 1976.

5 ”Speech made by the Prime Minister, Mr Olof Palme, at the ’Swedish People’s Parliament against Apartheid’ at Folkets Hus on 21 February 1986”, tillgänglig via www.olofpalme.org.

6 Olof Palme, anförande vid Statsanställdas kongress, Stockholm, 21 september 1977. Publicerat i Olof Palme, Med egna ord, Brombergs, Stockholm, 1977, s 140.

7 Olof Palme, ”Demonstration i Prag”, Svenska Dagbladet, 15 juni 1949.

8 Kul C. Gautam, ”Sweden and Unicef: 60 Years of Special Partnership for the World’s Children”, anförande i Sveriges riksdag den 17 maj 2006. Tillgänglig via www.unicef.org.

9 Ingvar Carlsson (2014), Lärdomar: personliga och politiska, Norstedts.

15 januari, 2016 by trosolidaritet

Inget erkännande av Västsahara – nu måste andra påtryckningar göras mot ockupationen

Nej, Sverige kommer inte att erkänna Västsahara som självständig stat. Det tydliggör UD på fredagseftermiddagen.

Vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet är förstås besvikna över detta. Det var ett helt annat beslut än det som varit väntat och önskvärt.

Vår rödgröna regering och utrikesminister har med erkännande av Palestina och kritik mot Saudiarabien m m gjort sig kända som starka förespråkare för internationell rätt. Och Marocko bryter tydligt mot folkrätten genom att ockupera Västsaharisk mark. Vi utgår därför från att Sverige, trots dagens besked, kommer att erkänna den Västsahariska staten i ett senare – men ändå snart – skede.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har länge drivit frågan om ett erkännande och kommer självfallet att fortsätta tala om vikten av att erkänna Västsahara. För omvärldens erkännande av Västsahara som en suverän stat tydliggör ockupationen. Att inte erkänna staten blir på samma sätt ett indirekt accepterande av ockupationen.

Västsahara gick 1975 direkt från spansk kolonisering under Franco till marockansk ockupationsmakt. Stora delar av Västsaharas befolkning lever sedan dess i flyktingläger, de flesta i Algeriet. Västsahara har därmed varit under ockupation i över fyrtio år. Generationer har fötts, levt och dött i flyktingläger. Det räcker nu. Det räckte för länge se’n…

Riksdagen beslutade för fyra år sedan att Sverige snarast bör erkänna den sahariska arabiska demokratiska republiken som en fri och självständig stat. Sverige bör även verka för detta inom EU, sade riksdagen då på uppmaning av bl a regeringspartierna. Några år tidigare (2009) beslutade Socialdemokraternas kongress att partiet ska driva frågan om erkännande. S-kongressens krav återkom 2013.

Men idag kom alltså beskedet att den rödgröna regeringen inte kommer att fatta beslut om ett erkännande. I alla fall inte i dagsläget.

Margot Wallström säger idag att de folkrättsliga förutsättningarna för ett erkännande av Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken/Västsahara inte är uppfyllda. Så sent som i höstas påpekade dock tre av våra främsta folkrättsexperter att så inte alls är fallet. Att Västsaharierna tvärtom har en statsbildning som hade varit effektiv om det inte varit för Marockos olagliga ockupation – att den svenska regeringen bör kunna erkänna staten. (Bring, Mahmoudi, Wrange, DN 6 nov 2015.)

Nu måste Sverige och regeringen snabbt se till vilket lidande och vilka brott mot internationell rätt som eventuellt kan mildras genom andra internationella påtryckningar. Och vilka dessa påtryckningar kan vara. Relativt lättfunna exempel bör vara att biståndet och stödet till FN-processen ökas och att partiarbetet intensifieras för att stärka möjligheterna till ett fritt Västsahara framöver.

14 januari, 2016 by trosolidaritet

Vi står bakom Margot Wallströms rakryggade försvar för folkrätten!

Utrikesminister Margot Wallström står rakryggat upp för allas mänskliga rättigheter. I veckan påtalade hon vikten av att misstankarna om israeliska utomrättsliga avrättningar av palestinier utreds. För detta får hon det officiella Israel att gå i taket och porta henne från landet.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har tidigare med kraft ställt oss bakom Margot Wallström och hennes idoga försvar för folkrätten (bl a här och här i Expressen).

Alla staters användande av oproportionerligt och olagligt våld måste kritiseras. Flera oberoende rapporter från människorättsorganisationer som Amnesty International, B’Tselem m fl beskriver flera fall av vad som liknar rena gatuavrättningar av misstänkta. Israelisk militär har alltså skjutit ihjäl palestinska barn, ungdomar och vuxna – när de istället rimligen borde ha arresterat, åtalat och dömt i domstol. Om brott begåtts, vill säga.

Det är dessa händelser som Margot Wallström med rätta reagerat på, redan i höstas i riksdagen. Även FN och EUs Federica Mogherini har reagerat på liknande sätt. Men när Wallström nu svarar Liberalernas Jan Björklund att ”det är centralt att det görs grundliga och trovärdiga undersökningar kring dessa dödsfall i syfte att bringa klarhet och få till stånd möjligt ansvarsutkrävande” reageras det som om hon sagt något fullständigt otillbörligt.

Utrikesministern framhåller upprepat att hon självklart fördömer terror och allt våld mot Israel. Ändå framställs det i debatten både i Sverige och i Israel som att utrikesminister Wallström ”står bakom terror”, ”motarbetar Israel” och ”ensidigt stöder Palestina”.

Det är ohederligt och fel.

I sammanhanget är det värt att påminna om att Carl Bildt som utrikesminister även han blev portad från Israel, på liknande grunder. Om de två ministrarnas olika könstillhörighet spelar in i reaktionerna låter vi vara osagt. Det är dock intressant – och sorgligt – att följa de senaste dagarnas svenska debatt:

Mot bakgrund av sextrakasserier och kvinnovåld i bl a Köln och Stockholm har mängder av ”sverigevänner”, SD-anknutna och deras svans, varit lika högljudda som plötsliga jämställdhetsförespråkare. Men kvinnors frihet och rättigheter är som väntad bara viktiga om det gäller att få elda på sin hatbrasa med män från Afrika och Mellanöstern.

För när vår kvinnliga utrikesminister orubbat talar om vikten att efterleva internationell rätt låter kommentarerna inte vänta på sig på SDs facebooksida. Där flödar just nu könskodade tillmälen till Margot Wallström, det ena grövre än det andra. Så mycket var deras jämställdhetsiver alltså värd…

Vi ser det som viktigare än någonsin att tydligt solidarisera med Margot Wallström och hennes beslutsamma arbete för mänskliga rättigheter och för en feministisk utrikespolitik, världen över.

24 november, 2015 by trosolidaritet

Tillfälliga uppehållstillstånd och medicinsk åldersbestämning – ovärdiga medel i asylpolitiken

Regeringen har nu under eftermiddagen lagt fram förslag på åtgärder ”för att skapa andrum för svenskt flyktingmottagande”. Socialdemokrater för tro och solidaritets ordförande Ulf Bjereld kommenterar här:

”Flyktingkris”. ID-kontroller, temporära uppehållstillstånd, gränskontroller, skärpningar. Idag lade regeringen fram förslag som tar ytterligare steg. Jag har stor respekt för de svåra arbetsuppgifter som myndigheter, civilorganisationer, politiker och enskilda individer ställs inför. Men förslag om att enbart utfärda tillfälliga uppehållstillstånd och att börja tillämpa medicinsk åldersbestämning av asylsökande är ovärdigt och minskar inte antalet flyktingar.

Visst innebär det utmaningar att så många människor kommer till Sverige på samma gång. Det är ett problem att 7.000 asylboendeplatser står tomma för att beslut överklagas, medan ideella krafter sliter dag och natt. Det är ett problem att människor sätts i sysslolöshet och inte ens får städa sina egna boenden, medan privata aktörer kammar hem stora vinster. Och det är ett problem att kommuner inte får en rimlig chans att hinna förbereda platser till barn i skolan, för att samordning av flyktingars placering brister. Men den kris det talas om är inte vår. Att tvingas fly är att befinna sig i en kris. Ett land i krig befinner sig i en kris.

Kanske finns det någon symbolik i att det Europa som en gång upplevde krigets alla fasor, idag en efter en stänger sina gränser allt mer. Medan Sverige, som då klarade sig undan krigets våld och död, är det land som fortsatt hålla en dörr öppen. Med stolt självklarhet. Ska vi behålla vår stolthet bör det fortsätta så.

Europa säger sig fortfarande upprätthålla de bestämmelser om asylrätt som antogs som en följd av bl a Andra världskriget. Ändå är Medelhavet fortfarande den enda möjliga vägen för att kunna söka asyl i Europa. Havet blir allt kallare och hårdare och så gott som varje dag dör människor. Döda barn och vuxna på flykt blir knappt ens en gång en notis längre. Svensk media är istället fullt upptagna med att tala om det vi kallar VÅR kris.

Flera av våra riksdagspartier vill gärna signalera handlingskraft – inte genom att lösa de praktiska problem som uppstår när många behöver trygghet, få äta och en plats att sova på – utan genom att stänga dörren för människor i nöd. Den rödgröna regeringens förslag riskerar att bli än mer långtgående när det skall processas i riksdagen och förhandlas med moderater och kristdemokrater.

Stänger Sverige sin dörr alltmer, stänger vi just nu i princip dörren till Europa. Och var ska de som flytt krig och terror då ta vägen? Stora grupper av människor riskerar att bli utsatta för ett verklighetens Svarte Petter-spel, när land efter land skjuter dem ifrån sig.

Alla EU-länder måste givetvis ta sitt ansvar – men inte för att Sverige ska kunna ta ett mindre ansvar, utan för att fler människor som flyr krig och terror ska kunna få en fristad.

//Texten sändes som en kommentar tidigare idag genom pressmeddelande.

21 september, 2015 by trosolidaritet

Klassisk sossepolitik och mer välfärd får högern att gå i taket

Så har finansminister Magdalena Andersson nu gått sin budgetpromenad med ”nådiga luntan”. Följd av ett digert pressuppbåd gick hon Drottninggatan fram, från Finansdepartementet för att lämna regeringens budget till riksdagen. Den budget som genom Decemberöverenskommelsen ska kunna passera riksdagen och bli verklighet, till skillnad från förra årets.

Budgeten innebär en investering i Sverige. Den innebär enligt Magdalena Andersson framför allt fler jobb, bättre skola och satsningar på smart miljöteknik. Grundperspektivet är att ökad jämlikhet är bra för alla, bra för Sverige. Att satsningar på att minska klimatpåverkan är akuta.

Reformer uppges göras på runt 44 miljarder kronor. Bland dessa finns väldigt välkomna infrastruktursatsningar, framför allt på järnväg och kollektivtrafik i landsbygden, den största bostadssatsningen på 20 år, mer pengar till pensionärer genom skattesänkningar, fri sjukvård och mer personal på äldreboende, fri tandvård och glasögon för barn och unga samt resurser för att hantera flyktingsituationen.

Moderaterna räknade i sin kommentar till budgeten upp skattehöjningarna till 154 miljarder, vilket fick dem att upprört tala om att ”utanförskapet” kommer att öka. Att RUT- och ROT – bidragen som i hög utsträckning utnyttjas av redan välbeställda – minskar (långt ifrån upphör, som man skulle kunna tro), det kallar Ulf Kristersson för ”rent destruktivt”. Vidare upprörs Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson över att det görs satsningar för ökad jämställdhet – ”män påverkas mer än kvinnor”, säger han med darr på rösten.

KD snurrar in sig i en fartygsmetafor och menar att ”besättningen nu gör revor i seglet och borrar hål i skrovet”. Detta bland annat mot bakgrund av att pensionärer inte längre ska behöva betala skatt.

I Svenska dagbladets ledare kallades i morse insatser för att människor som är sjuka och arbetslösa ska få det lite bättre, efter Alliansens politik som tvingat cancersjuka att söka jobb och arbetslösa att utnyttjas som gratis arbetskraft i Fas 3, för att det görs mer attraktivt att vara arbetslös och sjukskriven.

SvD skriver sedan om hur svårt det blir för höginkomsttagare – de som tjänar mer än 50.000-120.000 kronor/månad – som nu får mindre jobbskatteavdrag. Bakvänt, tycker SvD. Utan att förstås nämna ett ljud om att de som har betydligt mindre inkomster än så, nu får det bättre…

Företagarnas VD Günther Mårder toppade det hela genom att tala om en ”ytterlighetspolitik” och att regeringen med budgeten gör en ”överdriven vänstergir”.

Det är alltså bakvänt, en överdriven vänstergir och ett hål i skrovet att göra livet bättre för de som idag har det sämst i samhället. Att anta ett solidariskt perspektiv är ytterlighetspolitik. När kvinnor får det bättre och jämställdheten mellan män och kvinnor blir bättre, finns skäl att uppröras. Att höja taket i arbetslöshetskassan och förbättra sjukförsäkringarna är att öka (inte minska) utanförskap.

Aj då. Jag som trodde det handlade om klassisk socialdemokratisk fördelningspolitik. En ganska beskedlig svensk välfärdspolitik. Sossepolitik som den alltid sett ut. Lite Robin Hood som tar lite mer från de rika och ger lite mer till fattiga. Gott så.

Det var precis en sådan fördelningspolitik som vi efterlyste i Aktuellt i politiken i slutet på augusti. En tydlig fördelningspolitik motverkar alla slags samhällsklyftor och segregation, skrev jag då. Här får vi äntligen en budget som har just detta som mål. Det är mycket tacknämligt.

Här finns t ex en stor satsning på billiga hyresrätter, som en rättvisereform för att fler ska kunna nå allas rätt att få en bostad. Mer än 15.000 hyresrätter/år som utlovas kommer vara långt från nog, men det är i alla fall en god början. Med direkt stöd till kommuner för att kunna ta fram byggbar mark tas ett par steg framåt för att kunna komma ikapp bostadsbristen.

Tidigare har vi Socialdemokrater för tro och solidaritet velat att reformer för fler bostäder kombineras av insatser för att minska segregation, en social bostadspolitik. Att satsa på hyresrätten är återigen en början, men mer bör komma.

Vi har också velat se ökade satsningar på global solidaritet: När världen brinner och fler än på många decennier tvingas lämna sina hem för att söka trygghet i Europa och Sverige måste det finnas goda möjligheter att ta emot dessa människor. I budgeten ser vi nu att resurser tillförs bland annat civilsamhället och kommuner, för bättre mottagande av flyktingar. Det är mycket bra.

Jag reagerar dock på Magdalena Anderssons lugnande svar till journalister på pressträffen – att det mesta av de ökade kostnaderna för flyktingmottagandet räknas av mot biståndet. De oseriösa partier och debattörer som talar om att det kostar samhället för mycket att emot fler flyktingar kan alltså i princip pusta ut.

Komikern Henrik Schyffert räknade i ett välspritt inlägg i sociala medier, drastiskt men pedagogiskt, att det skulle kosta ett netflix-abonnemang, en pizza och en läsk om året att kunna solidarisera oss med fler människor som flyr. Det gör det nu inte. Väldigt få behöver alltså offra sitt netflix-abonnemang. Det är istället de fattiga i vår omvärld som står för det mesta av kostnaderna för att hjälpa andra fattiga.

Biståndet används demokratiutvecklande och fattigdomsbekämpande. Att sänka det, även på detta vis, är enligt mig mindre lyckat. Det innebär t ex i förlängningen färre möjligheter att kunna bidra till att minska skälen att fly länder med förtryck.

Att kungafamiljens apanage höjs med nära 8 miljoner kronor känns mot den bakgrunden än mer illa.

24 augusti, 2015 by trosolidaritet

Skydd för Ojnare styrkebevis för rödgrön regering

Vi ser med glädje att regeringen i veckan väntas fatta beslut om att söka skydd för Ojnareskogen på norra Gotland som ett Natura 2000-område. Uppgifterna att regeringen idag gett Länsstyrelsen i uppdrag att se över om det finns andra tillräckligt stora och värdefulla områden på Gotland att skydda är däremot något oroande, om det betyder att beslutet om Ojnare ytterligare drar ut på tiden. Vi förutsätter att dessa ytterligare områden inte är tänkta att skyddas på Ojnareskogens bekostnad.

Att få ett beslut till stånd nu vore politiskt – och juridiskt – klokt.

Företaget Nordkalk har länge velat bryta kalk i det sköra området i Ojnareskogen. Brytningen skulle ge ytterligare jobbmöjligheter till Gotland. Samtidigt finns risker att brytningen skulle skada grundvattnet och den biologiska mångfalden.

Det råder stor osäkerhet om hur många arbetstillfällen som bjuds, och dessa är heller inte långsiktigt säkrade; ett kalkbrott av den här storleken räcker uppskattningsvis i ett par decennier.

Ett osäkert antal arbetstillfällen under en inte alltför lång tid, som riskerar att skada vattentäkterna för en mycket längre framtid och naturen för alltid. Det är att spela roulette med höga insatser.

Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att ’Det gröna folkhemmet’ ska bli ett fältrop för svensk miljöpolitik. Men all klimat- och miljöpolitik är också internationell, även den som synes vara mest lokal. Norra Gotland och Ojnareskogen är en liten del av Sverige, en ännu mindre del av världen, men hur vi hanterar skydd av våra naturtillgångar är i allra högsta grad en fråga med internationella effekter.

”Not in my backyard” får aldrig vara en svensk hållning. Att skydda våra egna naturområden, men förvänta oss att andra länder ska offra sina för vår konsumtion är självfallet helt förkastligt.

Inom EU finns starka skyddsbestämmelser genom Natura 2000. Som medlemsstat i EU är Sverige förbundet att följa unionens direktiv. EU:s krav för att ett område ska ges skydd som Natura 2000-områden är tydliga, med krav på vetenskaplig information om ekologiska egenskaper som art- och habitatdirektiven vill skydda. Ojnare uppfyller dessa kriterier.

EU:s regelverk ger vid handen att Sverige inte självsvåldigt kan bestämma vilka områden som ska skyddas: den information som finns om Ojnare måste beaktas för att vi ska uppfylla våra förpliktelser.

Genom att ge skydd åt Ojnare visar regeringen sitt ansvar som medlemsstat och – långt viktigare – sitt ansvar för kommande generationer.

Ett slutgiltigt beslut som sätter punkt för den infekterade debatten om Ojnareskogens framtid skulle ge Gotland möjlighet att gå vidare, även med besvikelsen över förlorade arbetstillfällen.

Det vore också ett styrkebevis för den rödgröna regeringen att kunna komma överens om denna så symboliska fråga.

I det gröna folkhemmet sätts aldrig så många långsiktiga naturvärden på spel för så få kortsiktiga arbetstillfällen.

Tag Archive for: socialdemokraterna

Göran Hydén: Politiken gentemot Afrika. Från antologin Framtidsarvet

Ulf Bjerelds 1 maj-tal: Tillsammans bygger vi ett Sverige för alla

Om statsministerns fru – och om konsten att vara både religiös och sosse

Välkomna välfärdssatsningar i vårbudgeten – men klimat och bostäder kräver högre röst

Lawen Redar: Bilden av ett barn. Text från antologin Framtidsarvet

Inget erkännande av Västsahara – nu måste andra påtryckningar göras mot ockupationen

Vi står bakom Margot Wallströms rakryggade försvar för folkrätten!

Tillfälliga uppehållstillstånd och medicinsk åldersbestämning – ovärdiga medel i asylpolitiken

Klassisk sossepolitik och mer välfärd får högern att gå i taket

Skydd för Ojnare styrkebevis för rödgrön regering

Bli medlem - klicka här!