Close

Tag Archive for: socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Från fruktansvärt till olidligt i Aleppo

De senaste dagarna har utvecklingen i Syrien gått åt precis fel håll. Situationen i det belägrade Aleppo har gått från fruktansvärt till absolut olidligt. På tisdagen kallade Zeid Ra’ad al Hussein, FNs kommissionär för mänskliga rättigheter, Assad-regimens och Rysslands bombattacker mot sjukhus och civila för en ”ohygglig lavin av våld och förstörelse.” Ban Ki Moon har jämfört med ett slakthus – fast Aleppo är värre. Påven Franciskus vädjar till de ansvarigas samvete och dömer dem att stå till svars för sina handlingar inför Gud.

Utrikesminister Margot Wallström twittrade efter sjukhusattackerna förra veckan att det är ”Oacceptabelt att bomba civila, barn och sjukhus i Aleppo. Ingen medmänsklighet. Assad och Ryssland rör sig längre bort från fred.”

Krigets lagar är uppenbart fullständigt åsidosatta. Civila mål tycks mer regel än undantag och på bara en vecka har mer än 100 barn dödats. Hjälpkonvojer med mat och medicin har bombats och sjukhus upprepat attackerats. Samtidigt kan ingen lämna Aleppo. Ingen kan fly bomberna och nästan inga läkare finns kvar i staden.

I Sveriges radios P5 intervjuades häromdagen Israa Abdali, en hjälparbetare och sjuksköterska från Sollentuna som nyligen varit på plats i Aleppo. Hon berättar sakligt om läget och konstaterar att vi i Sverige talar om andrum, men att ”i Aleppo finns ingen luft att andas, inget liv att leva”.

USAs utrikesminister John Kerry säger idag att USA inte kommer att svika det syriska folket. Tidigare har Kerry kallat Putins och al-Assads agerande för medeltida och det läckte nyligen ut hemliga uppgifter om att han vill han attackera Assad militärt, men att Obama säger nej.

Det är lätt att sympatisera med John Kerrys frustration, men att låta kriget eskalera är inte självklart ett säkert sätt att avsluta det. Tvärtom riskerar fler vapen i omlopp att förlänga och om möjligt förvärra den.

Den italiensk-svenske diplomaten Staffan di Mistura har lång erfarenhet av krigshärdar och som FN:s särskilda sändebud för Syrien har han upprepat talat om att det inte finns någon militär lösning till konflikten i Syrien, bara politisk. Enligt honom hindrar för mycket vapen i omlopp – som i Syrien idag – alltid fred. ”Det är först när tillgången till vapen sinar som alla parter är beredda att börja tala om fred”, säger di Mistura. Även Svenska Freds slår fast att det är entydigt så, att ju fler vapen det finns i en konflikt, desto värre blir den.

Vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet har tidigare talat om vikten av att strypa krigets ekonomi. Då gällde det främst Daesh/IS och deras handel med olja och stulet kulturarv. Även regimen i form av Bashar al-Assad måste kunna angripas ekonomiskt och trycket på Ryssland öka.

Nu jämförs Rysslands agerande i Aleppo med Groznyj – blodiga attacker som fördömdes i väst, men ändå strax glömdes. Kanske har Moskva detta i färskt minne och låter hårda fördömanden från hela världen passera, kyligt kalkylerande att vinsten gör det hela värt i slutändan.

Det kan tyckas svårbegripligt hur någon överhuvudtaget kan agera så brutalt som Assad och Putin gör mot Aleppos civilbefolkning. Klart är att mycket står på spel för de båda: Faller Aleppo sitter Assad säkert på makten för lång tid framöver, det är de flesta bedömare jag tagit del av överens om.

Så vad kan göras, där vi sitter framför nyheterna och gråter över alla dessa förfärande bilder på döda barn under rasmassorna? Rent akut skulle jag rekommendera att du som privatperson skänker pengar till t ex hjältarna i de Vita Hjälmarna, som agerar räddningstjänst när ingen annan finns.

Sverige som nation gör redan många insatser för att stödja civila i Syrien och har sedan konflikten började bidragit med nära 2 miljarder kronor i humanitärt stöd och bistånd. Med vår kommande plats i Säkerhetsrådet har vi större chanser att påverka så att veto inte kan användas för att förhindra krigsförbrytelser från att stoppas. Detta har Margot Wallström också uttalat som mål. Utrikesminister Wallström har som sagt även varit nödvändigt hård i sina uttalanden om attackerna på civila.

Utöver att ge plats åt Wallströms ambitioner, att fortsätta kräva att FNs hjälpsändningar måste få komma fram och att stötta FN:s di Misturas och andras ansträngningar för vapenvila, ser jag tre möjligheter för Sverige att ytterligare bidra:

  • Ansträngningarna för att förhindra tillgången till vapen och ammunition i Syrien måste vara högsta prioritet, liksom alla tänkbara insatser för att stoppa krigets ekonomi.
  • Göra vad som behövs för att Bashar al-Assad och alla ansvariga snarast ska kunna ställas inför rätta för krigsbrott. Även Ryssland riskerar krigsbrottsdomar med de senaste bombningarna av civila. Det bör även göras vad som går för att förhindra Ryssland att använda sitt veto i Säkerhetsrådet, vilket de tidigare gjort för att skydda al-Assad och sina intressen.
  • Med många syrier i Sverige har vi en unik chans att bidra till ett återupprättat starkt civilsamhälle i Syrien, den dag freden äntligen kommer. Vi kan bidra till en demokratisk utveckling och samtidigt ingjuta ett litet, litet ljus av hopp hos vår syrisksvenska befolkning genom att stärka det syrisksvenska civilsamhället – så låt oss. Framtiden byggs underifrån!
  • Sist och slutligen bör vi förstås genast återgå till de regler som tidigare gällt för flyktingpolitiken, så att syrier i Sverige tryggt kan starta ett nytt liv här och få återförenas med sina familjer. Vi bör också höja antalet kvotflyktingar från Syrien, för att kunna hjälpa fler till säkerhet.

Nu behövs en stark, fredlig, feministisk utrikespolitik mer än någonsin.

by

Sammanfattning från debatt om religiösa friskolor

Den 22 september arrangerade tankesmedjan Tiden en debatt om religiösa friskolor. Debatten filmades av SVT Forum. I debatten deltog THOMAS STRAND, styrelseledamot för Socialdemokrater för tro och solidaritet och riksdagsledamot (Utbildningsutskottet) och DANIEL FÄRM, styrelseledamot Humanisterna och socialdemokratiskt aktiv i Vallentuna. Samtalsledare var MONIKA ARVIDSSON, utredare på Tankesmedjan Tiden.

foto-thomas-strand-daniel-fa%cc%88rm-tidendebatt-21-sep16-religio%cc%88sa-friskolorMonika Arvidsson började med att fråga varför de religiösa friskolorna överhuvudtaget finns. Daniel Färms uppfattning var att många ”tror att man måste” för att leva upp till Europakonventionens bestämmelser om de mänskliga rättigheterna. Thomas Strand menade istället att friskolereformen ritade om kartan i Sverige och att det i kombination med Europakonvention och globalisering lett fram till friskolor med konfessionell huvudman.

Det är inget ovanligt i andra länder, fortsatte Strand och undrade samtidigt vad som egentligen är problemet. Daniel Färm lyfte då fram integration som ett problem. Han menade också att han vill slå ett slag för barnens frihet också från religiositet.

Thomas Strand slog fast två huvudprinciper för skolan: Att skolan ska vila på vetenskaplig grund och att skolan ska vara öppen för alla. Helst ska skolan också fungera som en mötesplats. Dessa två punkter menade han är grundfundament för svensk skola. Med dagens friskolesystem görs frågan något mer komplex, men alla ska ändå följa samma läroplan, påminde Thomas Strand.

Thomas Strand fortsatte med att säga att Europakonventionens bestämmelser måste relateras till. I Sverige har vi som ett resultat skiljt i lagtext mellan utbildning och undervisning, förklarade han. Det finns bara 66 skolor med konfessionell huvudman i Sverige, 11 av dessa har muslimsk inriktning, de flesta är kristna.

–  Vi lever i ett tydligt majoritetssamhälle. Som sådant måste vi sätta upp skydd för minoriteter. Hur är det egentligen med de judiska eller de katolska skolorna? Många är egentligen mest ute efter de muslimska skolorna, sade Thomas Strand.

Ett förbud skulle dessutom kunna bli ett slag i luften, menade Thomas Strand och exemplifierade med Plymouthbröderna i Småland, som bara ändrade sin ansökan från religiöst grundad till att ansöka som ett AB istället. (Plymouthbrödernas fick alltså avslag på ansökan att öppna en skola med konfessionell huvudman, men fick godkänt att som aktiebolag öppna den kontroversiella Labora-skolan.)

–  Jag tror mer på att öka kontrollen, att ha en tuff Skolinspektion, snarare än att förbjuda. Jag är en varm anhängare av icke konfessionella skolor, men kan tillåta mig rätten att ha också religiösa friskolor.

Thomas Strand upprepade också att det inte är ett stort problem, eftersom det bara finns 66 (av runt 10.000) skolor i landet som kan betecknas som religiösa friskolor.

–  Det finns 11 muslimska friskolor. Jag är orolig för att det är dem man skjuter in sig på. Få kritiserar den judiska skolan, eftersom den ses som ett skydd för den judiska minoritetsgruppen. Vi som majoritetssamhälle måste kunna erbjuda skydd för minoriteter, sade Thomas Strand.

Hela friskolesystemet är ett problem, medgav Daniel Färm. Inte minst med vinstintressen. Men han menade ändå att andra incitament än vinst kan vara lika skadliga – som religiositet.

– Varför skulle man annars starta en friskola, om man inte vill missionera? frågade Daniel Färm retoriskt.

Daniel Färm menade också att han inte har problem med religiösa skolor, så länge de inte finns inom ramen för skolplikten. Det bör alltså inte finnas konfessionella huvudmän inom den skattefinansierade skolverksamheten, sade han.

Jag tror inte på att man vill missionera, svarade Thomas Strand. Snarast handlar det om att man står i en tradition som man vill värna, menade han. Jag vill inte öppna upp för ett system med betalbara skolor – de ska alla vara öppna för alla, sade Strand. De religiösa friskolorna handlar mer om social sammanhållning än om religion. Att kunna skapa trygghet i gruppen och en känsla för den egna kulturen. Thomas Strand fortsatte:

– Den ”vanliga” skolan är så präglad av det kristna arvet att majoriteten kanske inte ens tänker på det, medan någon som har en annan tro gör det, sade Thomas Strand. Men visst är det allra bäst för alla om vi får en mötesplats för alla, oavsett bakgrund, slog han fast.

Daniel Färm invände att svensk skola är mer präglad av upplysning än av kristendom: Skolan ska vara en fristad! manade han.

Hur är det då med Finska, Franska, Romska skolorna då?, undrade Monika Arvidsson.

Vikten är att få fram integrerande miljöer, framhöll Thomas Strand: Skolorna får inte bli konserverande. Men vi kan hitta de miljöerna ändå, menade han. Det beror på hur vi bygger upp systemen och ser till att alla skolor följer den skolplan vi har. Att verkligen se till att alla skolor följer plan är långt viktigare än att angripa de religiösa friskolorna, tyckte Thomas Strand.

”Det får man titta på, det är en annan sak”, svarade Daniel Färm på Arvidssons fråga och fick ingen egentlig följdfråga. När Monika Arvidsson fortsatte med att fråga om den neutrala skolan är så neutral, svarade Daniel Färm att skolan SKA vara livsåskådningsneutral. Thomas Strand talade om att man kan skärpa kontrollen av också huvudmannens värderingsgrund.

Thomas Strand fick sista ordet och berörde då bl a att han anser att frågor om vinster i skolan är en mycket större fråga. Det är också en viktig fråga hur vi kan överhuvudtaget kan hitta de integrerande miljöerna, avslutade han.

 

Från vänster på fotot ovan: Monika Arvidsson, Daniel Färm, Thomas Strand. Foto och text: Monica Pourshahidi

Se hela samtalet HÄR!

 

 

by

Budgetpropositionen: Robin Hood-budget som borde varit tydligare

nadigaluntan-br

 

När Stefan Löfven förra veckan gjorde sin regeringsförklaring var oppositionens kommentarer genomskinligt välregisserade: Oroande att statsministern är så nöjd, hette det från i stort sett alla borgerliga kommentatorer. Idag upprepas att regeringen underskattar utmaningarna. Alliansen och missnöjesexperterna i Sverigedemokraterna vill förstås hellre måla ut en bild av ett Sverige i fritt fall.

Men i sin regeringsförklaring var Stefan Löfven oerhört tydlig med svåra globala utmaningar och hur han vill ta sig an dem. Lika tydligt är det att budgeten nu syftar till att överbrygga samhällsklyftor och utveckla den redan framgångsrika svenska modellen. Samtidigt visar regeringen på framgångar som nåtts – t ex att ekonomin går stadigt framåt, att statsfinanserna nu är återställda i gott skick och långt fler är i arbete.

Dagens budget och budgetpresentation kunde ändå gärna ha varit tydligare. Presentationen spretar nämligen och den raka linjen som kunde tydliggöra ideologiska syften saknas. I budgeten finns många bra reformer, men vilka goda effekter de får för individen och för samhället i stort kunde synliggjorts bättre.

I valrörelsen 2014 hette det att Sverige är ett bra land, men något håller på att gå sönder. Här vore det på sin plats att berätta på vilket sätt den här budgeten binder ihop, lagar, bygger nytt. För det är ju precis vad den gör.

Regeringen kallar budgeten för samhällsbygget. Den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas är mantrat. Det är en bra riktningsvisare och budgeten går i absolut i takt med den egna uppmaningen, om än med rätt små steg.

På tal om att bygga: Bostadsbristen är fortfarande en bromskloss för landets och storstädernas ekonomi, för att inte tala om för den enskilde. En egen bostad är den ungas väg in i vuxenlivet. Men i finansministerns presentation nämns inte alls bostadsbrist och bostadsbyggande. Det är synd.

Vi socialdemokrater för tro och solidaritet har tidigare efterlyst både fler nybyggda bostäder och en stark statlig bostadspolitik med sociala förtecken. Vi skulle t ex vilja se en nationell plan för att bryta städernas eskalerande segregation.

Ett modernt välfärdssamhälle i ett land styrd av en rödgrön regering satsar förstås på att bygga ett ”grönt folkhem” – rejäla investeringar för ökad välfärd, på jämställdhet och jämlikhet, på ett inkluderande, sammanhållet samhälle och på miljön. Med två år kvar till nästa val och med ett enormt komplicerat parlamentariskt läge vore det läge att satsa och att visa tydligt vad som gäller. Regeringen tar inte riktigt de stora, synliga kliven, utan pusslar och tråcklar.

Trots pussel och tråckel: Ulla Andersson från Vänsterpartiet menade att budgeten har Robin Hood-inslag – tar från de rika och ger till de fattiga. Och det är ju precis vad socialdemokrati går ut på! Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Det är det vi kallar för välfärdssamhället.

Behoven har varit och är enorma i välfärden, som knäat efter alliansens lika enorma skattesänkningar. Kommunerna drar ett stort lass, inte minst för investeringar som krävs för att nyanlända ska kunna bli en del av vårt lands välfärdsutveckling. Den största och viktigaste nyheten i budgeten är nog därför de 10 miljarderna som går till kommuner och landsting. Regeringen uppskattar att satsningen ger 30.000 nya anställda i välfärden.

Kostnadseffektiviteten ska öka i flyktingmottagandet och Migrationsverket ges extra medel. Regeringens numera hårdföra flyktingpolitik och övriga Europas lika vassa murar har gjort prognoserna över antalet nyanlända långt lägre. Det gör att 6,4 miljarder kan återföras till biståndsbudgeten. Pengar som tidigare avsatts till flyktingmottagande.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet har inte uppskattat att utsatta ställts mot utsatta. Att flyktingmottagande bekostats av biståndspengar, som kunde bidragit till att förhindra just flykt. Det är därför mycket välkommet att pengarna går tillbaka till biståndet. Det är förstås illa att det sker på grund av att vi i princip stängt landets gränser för människor i nöd. Att 2,5 miljarder avsätts för att särskilt hjälpa barn på flykt är däremot en mycket bra prioritering.

Att nära 9 miljarder satsas på järnvägen är även det ett mycket välkommet inslag. De miljövänliga alternativen har inte på länge varit konkurrenskraftiga nog, för att folk ska ställa bilen och skippa flyget. Bristande underhåll och kommersialiseringen av rälstrafiken har gjort stor skada. Nu är det hög tid att försöka vända trenden för miljövänlig transport – av både varor och människor.

Välkommet också med satsningar på cykel som färdmedel. Men med tanke på regeringens berömvärt höga miljöambitioner, hade kanske miljösatsningarna behövt vara ännu större och ännu synligare. Det är den största klimat- och miljöbudgeten i Sveriges historia, sägs det. Så är också behoven mer än enorma. Juli månad mätte i år högst temperaturer någonsin, globalt sett.

När regeringen tidigare i år godtog statliga Vattenfalls affär som innebär fortsatt och ökad brytning av brunkol i Tyskland, fick miljö-imagen en rejäl blåtira. Den tycks inte riktigt helas med hjälp av den här budgeten, trots lokala klimatåtgärder och utsläppsbroms. För det hade det krävts ett större, tydligare helhetsgrepp. Sverige har målet att bli fossilfritt och att trycka på också andra EU-länder att minska sina utsläpp. Gott så, och kanske går det att utläsa mer vid en noggrannare granskning, men nu känns det som pussel och tråckel och lagning också här, snarare än den nyordning som nog krävs.

Det ska bli intressant att följa hur stora miljösteg man törs ta nästa gång, då det också är valår i antågande.

Kortfattat och mycket förenklat kan vi konstatera att Robin Hood, den rödgröna politiken, denna gång pusslat ihop ett läge som blir bättre för lärare, deras skolelever och deras gamla sjuka men datorsugna mormödrar – och möjligheten att resa miljövänligt dem emellan. Men något sämre för de med allra högst inkomster, som driver privata flyktingboenden och som gillar att dricka alkohol.

Med en sådan sammanfattning känns själva budgeten som något av en vinnare. Kvällspressen brukar gilla att utmåla ”vinnare” och ”förlorare”, som om den egna plånboken är det enda som räknas. I själva verket vinner vi förstås alla när de som har det sämst får det bättre.

Nu ser vi fram emot att politiken blir ännu tydligare och mer konkret. Och än mer rödgrön, förstås. Då vinner vi alla, allra mest. När alla hjälps åt fortsätter Sverige åt rätt håll. Då får vi alla det där välfärdslandet som alla vill vara nöjda över.

 

 

by

Monica Pourshahidi: Hatet ska inte följa oss längre. Från antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. 

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen bjuder vi på textutdrag ur boken.

monica-pourshahidi2015foto-aurora-pirrakuMONICA FUNDIN POURSHAHIDI är politisk sekreterare hos Socialdemokrater för tro och solidaritet. I antologin Framtidsarvet skriver hon om rasism, antirasism, feminism, migration – och om sin morfar och sig själv, ’Hatet ska inte följa oss längre’:

 

Mina första riktiga minnen av Olof Palme, mer än någon vag koll på att han var statsminister, är klistermärkena. Affischerna på stan. Klistermärkena på bakrutan på bilar.

Jag minns att de var så skrämmande, trots att jag förstod att de var tänkta att vara roliga. Roliga för någon. Inte för Palme förstås. Olof Palme avbildad med en enorm krokig karikerad näsa. Jag reagerade för precis en sådan näsa hade min mamma, min syster, min bror, min morfar – ja, jag.

”Det föds en Palme varje dag – använd kondom”. Skratten som liksom var elaka. Dockan som skulle föreställa Palme som sparkades, stampades på. En löpsedel för en kvällstidning – eller vad var det? – med Palmes ansikte som en piltavla. Man skulle kasta pil på Olof Palmes ansikte.

I mitt minne satte någon i min familj upp den, på skämt. Min familj var inte socialdemokrater. Jag tyckte det var olustigt, piltavlan. Den där karikatyren. Näsan. Den krokiga. För vi hade ju också den där näsan? Och hatet skrämde mig. Redan då.

***

Varför hatades denna man så mycket? Vad var det de hotades av, de som hatade?

Någon hatade tillräckligt mycket för att ta fram pistolen den där februarikvällen 1986. Då var jag fjorton år. Mamma väckte mig och syskonen. Vi lyssnade på radio. Vi väntade på att rapporter skulle komma. Det spelades sorglig musik medan vi väntade. Hela svenska folket väntade. Sedan kom pratet. En allvarlig röst. Vi minns det alla. Statsministern var död.

Många år senare dök de upp, männen som säkert hade de där dekalerna då för länge sen. Eller deras pappor och bröder. Systrar kanske. Mammor? Nu är de män som för fem-sex år sedan sjöng ”Olof Palme gick på bio, shalalalala. Han kom ut strax efter tio, tra la la la laa, tra lal lal laa. Skottet brann, blodet rann, Olof Palme – han försvann.” De sjöng den och någon filmade. Det var riksdagsmän och partiledare som sjöng sången. Kommunpolitiker. Det var Moderata ungdomsförbundet som 30 år tidigare stampade på Palme-dockan. På en scen. Med partiledaren i rummet. Det filmades det också.

Vad hände däremellan?

Mellan dekalerna med nidbilderna av Palme och hatsången om honom? Mellan männen som körde bilar med kondomdekaler på 80-talet och männen som sjunger Palme-nidsånger och ”jimmie ååååkesson – sha la la la la” idag?

Hans motståndare, de hatiska, uppfattade Olof Palme som allt från judisk konspiratör till rysk infiltratör. Lögner spreds. Rasistiska lögner och påhittade historier. Som nu. Men nu är det andra som drabbas. Och nu sprids de rasistiska och påhittade hathistorierna med vindens hastighet. Fortare. Och längre.

Hatet följer oss.

Hatet mot socialdemokratin. Sossehatet når kanske sin vidriga kulmen när Anders Behring Breivik utför sitt fasansfulla terrordåd. När han kallblodigt mördar socialdemokratiska barn och ungdomar. För att han hatar deras sätt att se på världen. För att de var socialdemokrater. För att de som socialdemokrater stod upp för alla människors lika rätt och värde. För att de som socialdemokrater stod upp för internationell solidaritet. För mångfald. För ett mångkulturellt samhälle. Det Breivik hatade mest av allt. Det som socialdemokratin kom att symbolisera.

Hatet följer oss och sprider sig.

***

Jag skriver detta när sommaren 2015 just passerat. Den brukar kallas the summer of love, sommaren 1967. Nästan femtio år senare upplevde vi något av the summer of hate. Troligen har hatet aldrig tidigare varit så intensivt och kunnat färdas så långt. Den digitala revolutionen innebar en kommunikations- revolution. Kanske överraskade det oss alla att den till så stor del innebar en helt ny vid värld att hata och sprida sitt hat i.

Samma sommar som antalet döda, drunknade, flyende från krig och terror chockade en yrvaken europeisk allmänhet – samma sommar firade näthatet nya triumfer. Massivt och oresonligt hat riktades mot människor på flykt, mot de fattiga migranter som tigger i våra gathörn, mot de som slåss för asylrätt och mänskliga rättigheter, mot de journalister som vill berätta om hatet och hoten.

Konspiratoriska och apokalyptiska idéer formligen flödar på nätet. Ofta under täckmantel av yttrandefrihet. En tolkning av yttrandefriheten som skadar densamma. De digitala hoten leder inte sällan till fysiska hot, särskilt mot offentliga personer och journalister som tvingas ändra sina livsmönster. Det digitala hatet matar en utbredd misstro, cynism och egoism.

Tusentals har dött för att det har saknats lagliga vägar att ta sig in i Europa, men hatet har fortsatt. Misstro, hetsande och förakt har spritts. Rasistiska lögner och påhittade konspirationer. De når långt.

Samhällsdebatten förändras fort nu. Opinionen svängde synbart efter en peripeti under någon enda septembervecka 2015. Nu ville fler än någonsin hjälpa människor på flykt, välkomna asylsökande, ta emot ensamkommande i sina hem, vara faddrar, ge pengar, samla in kläder, skor, sovsäckar till människor förtvivlat strandade i Östeuropa eller till flyktingläger i Grekland.

När hatets apostlar så fick färre öron som lyssnade, färre huvuden som nickade instämmande, triggades vissa att vara ännu mer öppna med sitt hat. När resten av samhället enades i medkänsla för människor bakom stängsel, kallade andra samma människor för lyxflyktingar. När en hel värld sörjde en treårig drunknad kurdisk pojke på en strand, hånade andra ”en mindre att försörja”.

Rasismen göds av okunskap. Av egoism. Av rädsla. Av lögner, rykten, vantolkningar, misstänksamhet, missunnsamhet. Av nationalism.

För ett par decennier sedan var det vanligt med ”lyxflyktingar” – det vill säga de som flyttade från Sverige för att slippa betala den skatt Sverige krävde av dem, till vår gemensamma välfärd. Idag flyttar vi härifrån främst för att få jobb. Och för att slippa Sveriges kalla klimat.

Just nu emigrerar så många människor från Sverige att det bara kan mätas med åren då en tredjedel av landets befolkning lämnade för nya liv i Amerika och Australien.

Idag emigrerar sannolikt ingen enda från Sverige på grund av svält eller armod. Som man gjorde då, vid artonhundratalets slut och nittonhundratalets första år. Idag är vi välfärdsemigranter. Lyxemigranter om vi så vill. Vi flyttar till Thailand (20 000 svenskar bor där), till Spanien, Storbritannien och Norge (90 000 svenskar vardera) och till USA (där det idag bor cirka 150 000 svenska medborgare).

Under den stora emigrationsvågen då 1,5 miljoner människor lämnade landet var orsakerna fattigdom, klassklyftor, konservativ politik som inte gav alla rösträtt, bristande framtidstro, religiös förföljelse och drömmen om ett bättre liv.

***

Min morfar, Eric Albert Forsberg (han som liksom Palme hade en stor tjusig krokig näsa) föddes 1901 i Värmland, nära norska gränsen. Hans bröder reste alla till Amerika. De bosatte sig som så många svenskar före dem i USA:s nordvästra hörn, i trakterna kring Seattle. Eric Albert var på väg även han. For till Göteborg för att stiga på fartyget från Amerikakajen, ungefär där Nordstan ligger idag. Han var nyss fyllda 17 år. Han höll på att dö redan innan han klev på någon båt. Våren 1918 hade nämligen spanska sjukan kommit till Göteborg, från England, med ångfartyget Thorsten sägs det.

Nära 38 000 svenskar beräknas ha dött i spanska sjukan under de två år den härjade. Eric Albert, min morfar, var nära att bli en av dem. I ett litet hyrt rum i Göteborgs hamnkvarter låg han ensam i flera dygn och svettades ut sjukdomen. När han tillfrisknade, ännu utmärglad, lade han i ren förskräckelse Amerika på hyllan. Eric Albert, min morfar, flyttade istället till södraste Östergötland för att bli traktens första omnibussägare. Jag tror inte att han någonsin ångrade sig. Eric Alberts lika värmländska bröder stannade i Washington, USA.

Tre generationer. Mer än så behöver vi alltså inte färdas i tiden för att hamna i svenska emigrantöden. Tre generationer. Min familj har fler berättelser om att byta land. Andras flykt, andras emigration. I denna generation. Flykt från krig i Iran och Irak. Emigration för att undkomma förföljelse. Emigration för att undkomma när pest blev kolera efter revolutionen i Iran. Emigration för att undkomma förtryck. Emigration för att livet blev omöjligt att leva. Emigration för att ge säkerhet och skapa bättre livsförutsättningar för barn och barnbarn. Flykt över bergen till Turkiet. Tacksamheten över det land familjen råkade hamna i och välkomnades av – Sverige. Mina barns far kom från Iran till Sverige samma år som Olof Palme sköts till döds, 1986.

Vad hände däremellan?

Mellan svensk massutvandring och den påstådda ”massinvandringen” till samma land? Mellan Värmland-USA och Iran-Sverige?

I samband med andra världskriget tog vi emot ett stort antal människor i behov av säkerhet, däribland runt 70 000 ensamkommande flyktingbarn och 100 000 lapplänningar bara från Finland. Nu beräknas antal asylsökande bli rekordstort, men om vi ser till invånarantalet var omfattningen större då. Strax därpå kom arbetskraftsinvandringen och från 1980-talet började asylsökande komma. Iran-Irak-kriget. Balkankriget på 90-talet. Krig i Irak och Afghanistan på 00-talet. Krig och förtryck på Afrikas horn. 2010-talets krig i Syrien.

Idag kan människor inte längre komma i flygplan och bilar. Idag flyr människor i båtar som inte för dem till säkerhet, utan till död. Idag emigrerar människor i desperation på jakt efter ett bättre liv, i båtar som inte för dem till det förlovade landet utan till döden. Idag fastnar människor som vill bort – från fattigdom, från förtryck, från förföljelse, från krig – i taggtråd.

År 1986 kunde en mor och en far någon gång ta sin minderåriga son och med hjärtat konstant i halsgropen, men ändå, ta sig från Iran till Sverige utan att resa med någon båt alls. Och i medmänsklighet få stanna här.

Vad hände däremellan?

Mellan möjligheten att resa mellan Teheran och Göteborg och omöjligheten att ta sig någonstans från Mellanöstern till någonstans i Europa?

Hatet följer oss.

***

Fem år efter mordet på statsministern, 1991, skjuter den så kallade Lasermannen sitt första offer. Det skulle komma att bli ytterligare tio innan han greps. Alla med det gemensamt att de hade svart hår och mörkare hy än vad blonda människor har.

Vi vet att Lasermannen – en av vår tids värsta seriemördare i Sverige – var påverkad av de nationalistiska och främlingsfientliga strömningar som fanns under den här tiden. Det tidiga 1990-talet var en tid då en moderat var statsminister och då rasismen flödade.

Lasermannen säger själv att han var som förblindad av hat. Hat mot invandrare, mot alla med mörkare hår än hans eget förvisso ganska mörka. Lasermannen säger själv att han var influerad av samma man som idag driver asylboenden – Bert Karlsson och hans parti Ny Demokrati. Han säger själv att han var influerad av jimmie-åkesson-sha-lalalala och hans Sverigedemokraterna.

Lasermannen influerades i sitt hat, i sitt mördande, av samma parti som idag sitter i riksdagen och i många kommunhus. Sverigedemokraterna med sina då tydliga kopplingar till bland annat Bevara Sverige Svenskt, en rörelse som var som kanske allra mest aktiv vid tiden för Palmes död.

Våren 1986 går jag ut åttan. En svår tid. Pubertet och adolescens och betyg och osäkerhet. BSS – Bevara Sverige svenskt – står det klottrat i min skolas korridorer. Överallt. På klassfotot från åttan har jag rosa och lila tröja med tryck, blont tuperat hår, nästan inget smink men ljuslila läppstift och ett osäkert leende. Det var 80-tal och jag försökte smälta in, vara som de andra, se ut som tjejerna i pastellfärgade kläder. Det gick sådär.

Redan året därpå hade jag accepterat att andra ändå såg mig som annorlunda, så jag bejakade det udda istället. Klädde mig i helsvart, i 20-30-talskläder från second hand, morfar Eric Alberts gamla gubbkavajer, mycket svart smink och tunga halsband. På skolfotot från nionde klass har jag en trasig svart frackjacka, massa svart smink och en svart hög hatt.

Det som då sågs som provocerande – ja, jag fick inte komma in i vissa butiker, delar av omgivningen var öppna med sitt förakt och det hände att unga killar spottade på mig på stan (vilket förstås bara stärkte mig i mitt självpåtagna utanförskap) – precis det blev några år senare ett mode som andra. Helsvarta kläder den nya normala outfiten för medelklassens akademiker. Och ingen alls provoceras längre av ungdomarna som idag hänger runt i sina stora svarta kängor, svarta kläder och vitmålade ansikten med svartsotade ögon.

Vad som provocerar oss varierar. Men en sak verkar hålla över tid. Vissa säger att det rentav är genetiskt betingat: vårt förakt för det annorlunda. För den som kan ses som svag. Eller stark på ett eget vis, inte på gruppens. Föraktet mot det som bryter normerna.

Men normerna varierar förstås.

Då i åttan, nian bodde jag i Linköping. Där var nazi-skinsen ett vanligt och obehagligt inslag i stadsbilden. De var väldigt unga, de klottrade BSS på väggarna, de söp, de stökade, de bar bomberjackor, doctor marten-kängor och fanor med hakkors, De var självklart själva högst normbrytande, såg långt ifrån ut som tidens andra pastellfärgade unga. Ändå var det de som allra högst och allra mest hatade de normbrytande. Sådana som mig, svartklädda. Några år senare bodde jag i Göteborg, där fick jag flera gånger springa ifrån nazi-skinsens vilja att slå ihjäl mig.

Men allra mest hatade nazi-skinsen förstås invandrare, alla svarthåriga, alla med mörkare hy än filmjölk och alla bögar. Alla de som inte själva valt att stå utanför normerna. Det är de som aldrig kunnat välja hur andra skulle kunna uppfatta dem, det är de som då liksom nu möter det största hatet.

Man kan kalla nazi-skinheadsen för en marginell grupp, men de var ändå en stark subkulturell grupp. Framför allt var de spjutspetsen för tidens hat. Att de överhuvudtaget existerade var ett uttryck för att det fanns utbredda tankar i samma vegetation. Även om skinheadsen var det enda som syntes ovan jord.

John Hron mördas 1995 utanför Kungälv av samma sorts unga män. Unga män med ett glödande hat mot invandrare, alla med mörkare hår än de själva, mot socialister. Ett glödande hat mot egentligen alla som inte delar deras hat. John Hron blev bara fjorton år.

Hatet följer oss.

***

Våren 2014 attackerades en ung antirasist och feminist av samma sorts män som mördade John Hron. Nynazister knivhögg och slog så när ihjäl Showan Shattak. Men han överlevde. Hans skalle krossades, men Showan Shattak överlevde och blev under sin tid i koma en symbol för en kamp mot nazism, rasism, hat. När Showan Shattak senare fick pris av Malmö stad var hans egentligen enda uppmaning att stadens politiker måste fördela resurserna rättvist.

Vad hände däremellan? Mellan en ung människas kamp för sitt liv och en annans? Showan Shattak föddes två år efter mordet på Palme. John Hron bara fem år tidigare. De hade i en annan värld kunnat vara vänner.

Rasism föds inte i ett vakuum. Rasismen göds av politiken. Tydliga politiska högergirar och borgerligt regeringsinnehav föregick både 1990-talets framgångar för invandrar entliga Ny Demokrati och 2010-talets muslimhatande Sverigedemokrater. De kunde båda tacka borgerliga nedskärningar av välfärden för sina framgångar.

Palmes död sammanföll grovt sett med den nyliberala omsvängningen i Sverige och i världen. I Sverige började det från slutet på 80-talet att avregleras och privatiseras. Mycket av det var en absolut nödvändighet – att betala 102 procent i skatt är väl till exempel inte rimligt att begära ens av Astrid Lindgren, som skrev en uppmärksammad berättelse om att hon gjorde just detta. Få av oss tycker väl heller idag att det är en bra idé att ha statliga hotell och hamburgerkedjor. Eller att enbart ha tillgång till två statligt stödda tv-kanaler.

Men under samma period – från 80-talet och framåt – har de ekonomiska klyftorna också ökat, för att under det åtta år långa alliansstyret öka snabbare än i något annat OECD-land. Fattiga har idag blivit fattigare och rika mycket rikare.

”Fördela resurserna rättvist”, var Shattaks uppmaning för att förhindra rasism. Inget urholkar solidariteten och humanismen så mycket som ökade klassklyftor.

***

I takt med ökad immigration och ökade skillnader mellan rik och fattig kan klassklyftorna sägas ha etnifierats. Med en grov förenkling är den rika idag blond och den fattiga svarthårig. Makt och resurser har samtidigt centraliserats: I centrum bor de resursstarka, i småorter och i förorten de resurssvaga.

Problem som uppstår där resurser saknas, när det är fattigt och maktsvagt, kan istället för att skyllas på ett ojämlikt samhälle, skyllas på ”invandrarna”, på förortsborna. Den som helt saknar maktanalys och klassperspektiv kan bekvämt landa i ”kulturskillnader” som förklaringsmodell. Parat med rasistiska myter blir det en farlig cocktail.

Hatet följer oss.

***

Sommaren 2015 satt en magsur tidigare DN-journalist i en stuga i skogen utanför den välbärgade lilla staden Vaxholm och spydde galla över det ”mångkulturella samhället”, ”invandrare”, politiker och etablerad media – eller ”eliten”. Under pseudonymen Julia Ceasar nådde hennes hat en stor skara anhängare. Det nns en stark symbolik i att hon själv suttit i sin slutna internet-bubbla på landsorten och klagat så högljutt på livet i storstädernas förorter.

Vaxholm är idag en av landets sämsta kommuner när det kommer till att ta ansvar för asylsökande. Trots att Julia Ceasar därmed svårligen kan ha haft daglig kontakt med yktingar och andra invandrade återkom hon till sina påstådda insikter om orter där normen är långt mörkhårigare än Vaxholms. Julia Ceasars djupt rasistiska och konspiratoriska texter delas itigt av nätets arméer av hatare.

I en bubbla av likasinnade föder hatet mer hat. Männis- kan och samhället utvecklas först i mötet med andra, aldrig i slutenhet.

***

För mer än tjugo år sedan blev Sverige medlem i den Europeiska unionen. I september 2003 stod Sverige inför folkomröstning om vi skulle ta nästa steg, om vi även skulle ingå i EU:s gemen- samma valutaunion. Jag jobbade då på Kulturdepartementet.

Tidigt på morgonen den 11 september, bara dagar före omröstningen, möter jag en av mina chefer på gatan utanför vårt kontor. Hon var vän till utrikesminister Anna Lindh. Nu är hon vit i ansiktet, rusar framåt och upprepar chockat ”Hon dog. Hon dog. Anna är död, Anna är död…” Kvällen innan hade Sveriges utrikesminister stuckits ner med kniv på ett varuhus. Vi var många som hoppades och tog för självklart att hon skulle överleva. Vi fick fel.

Hatet följer oss.

Anna Lindh ville föra Sverige närmre omvärlden, närmre den europeiska unionen. Få oss att fortsätta utveckla vårt land i mötet med andra EU-länder. Hon ck betala med sitt liv. Som ansiktet utåt för den stundande folkomröstningens Ja- sida, på a scher över hela landet, blev hon en måltavla för sin mördare.

Vad hände däremellan?

Vad hände mellan begravningen av statsminister Olof Palme – där SSU-ordföranden Anna Lindh fäller de ofta citerade orden om att man kan mörda en människa, men aldrig hennes idéer – och begravningen av utrikesministern Anna Lindh?

En människas idéer kan inte mördas. Det är sant. Tolv år efter Anna Lindhs död är Sverige ett öppnare land. Vi gick inte med i eurosamarbetet som Anna Lindh ville, men landet fortsatte att internationaliseras.

År 2045 beräknas var fjärde svensk vara stockholmare. Stockholmaren är redan nu oftast någon som velat eller tvingats möta en ny verklighet och vardag. Stockholmaren har flyttat in från Linköping, från Göteborg, Tidaholm, Arvidsjaur, Storfors eller Bromölla. Stockholmaren kommer från Iran, Serbien, Irak, Afghanistan, Somalia och Syrien. Precis som svensken i gemen.

Aldrig har våra städer, vårt land varit så internationellt. Trots det tycks intresset märkligt svagt för internationella frågor. Utrikespolitiken är aldrig med på topp fem-listor över områden väljarna lägger störst vikt vid. Kanske var det utrikespolitiska intresset större på Palmes tid. Kanske har en ökad individualism, ett nyliberalare samhällssystem, även påverkat synen på världen – som i tanken ”det har inte med oss, det har inte med mig att göra”.

I eftermälet efter Palme vill vi gärna lyfta den stora inverkan Palme hade på utrikespolitiken. Och hur det påverkade hemmaopinionen. Utrikespolitiken är inrikespolitik. Palmes utrikespolitiska engagemang och mod stärkte ideologisk glöd hos generationer av socialdemokrater. ”Satans mördare”, ”Diktaturens kreatur”. USA:s bombningar av Hanoi som Guernica.

Sex år innan jag föddes höll Olof Palme tal på Socialdemokrater för tro och solidaritets kongress i Gävle. (Eller, ja, Broderskapsrörelsens kongress). Temat för talet var, med Palmes egna ord efteråt: ”att vi måste ha förståelse för de fattiga folkens strävan till nationell och social frigörelse”. Västmakternas påverkan på fattigare länder. Han säger att västvärldens syndaregister i Asiens och Afrikas länder sträcker sig långt tillbaka i tiden, att friheten i västliga länder drevs fram på bekostnad av ett förtryck någon annanstans.

Genom att tala om drivkrafter och strävan efter utopier byter Olof Palme inför Broderskaps kongress geografisk till tidsmässig jämförelse och glider elegant över på samtidens inrikespolitik. Strävan efter ett bättre liv som universell.

Utrikespolitiken är inrikespolitik. 1965 och idag mer än kanske någonsin. Sverige och världen sammansvetsas med många fogar.

Emigrationen. Immigrationen. Migrationen. Vi rör oss. Allt rör sig. Men vi är inte gränslösa. Vi har så många gränser. Allt flyter inte. Massdöden i Medelhavet chockade Europa. Båt på båt som sjönk. Lastbilar med kvävda människor i låsta lastutrymmen. Drunknade barn på våra stränder.

Både mängden flyktingar och mängden död chockade trots att ett brutalt krig utspelats hos vår granne i Syrien under många år. Trots att västlig invasion av Irak bidrog till att skapa monstret IS. Trots att EU mycket medvetet lagt sten på sten i sin försvarsmur runt kontinenten.

Välkommen att få asyl i vår europeiska gemenskap. Men bara om du kan. Lämna krig och terror och kom hit! Men simma först över våra hav, klättra först över våra murar, kryp först under vår taggtråd. Vi bjuder in till kalas, men låser dörren när gästerna kommer. Fort Europa. Medelhavet, Europas evigt älskade Medelhav, blev ett dödens hav.

***

Under hösten 2015 stod Stefan Löfven bredvid Tysklands Angela Merkel i fronten för en human flyktingpolitik. Sverige lovade asyl och uppehållstillstånd för alla flyktingar från krigets Syrien. Så blev utrikespolitiken inrikespolitik – och domen mot denna medmänsklighet är hård. Domen mot internationellt solidarisk, socialdemokratisk politik allra hårdast.

För hatet följer oss.

På sociala medier får statsminister Löfven betala genom att mordhotas om och om igen av hatets predikanter. Bilder på palmemördaren Christer Pettersson med ord som ”Ni vet vad vi måste göra” eller ”Christer, kom tillbaka!”.

Utrikespolitiken är inrikespolitisk. En generös flyktingpolitik används som en ny hävstång för en gammal rasism. Svartskallarna tog våra kvinnor, våra jobb – nu tar de inga jobb, bara våra bidrag. De våldtar och mördar våra kvinnor och tar våra pensionärers pengar. Europa har gränser, men hatet är gränslöst. Högerextremerna har mobiliserat under åratal i hela Europa, så ock i Sverige.

Ingen vinner val på en bra utrikespolitik, men alla kan förlora på en dålig. För den ger också en dålig inrikespolitik.

Vi som är unga behöver tro på framtiden, sade Anna Lindh, SSU-ordföranden, på Olof Palmes begravning. Vi behöver visioner, sade hon. Olof Palme hade på Anna Lindhs begravning kunnat säga något om hur Anna Lindh tog vidare hans vilja till ett öppet och fritt Sverige, utan rasism och främlingsfientlighet.

Socialdemokratin är vävd av många människors trådar. De tvinnas i varandra.

***

När Margot Wallström blev utrikesminister hösten 2014 var det som en liten vink genom tiden från hennes goda vän Anna Lindh. Elva år tidigare talade Margot Wallström till sin väns söner på minnesstunden för deras mamma, den mördade utrikesministern. Margot Wallström sade att hon trodde Anna Lindh skulle sagt att framtiden skapar vi tillsammans, att det goda måste vinna inom oss och dela med oss av. Det meningslösa våldet ska aldrig segra och kärleken är det som vinner över allt. Och den senaste veckan, avslutade Margot Wallström sitt tal, har vi känt så mycket kärlek.

De var något av en socialdemokratins supertrio. En kvinnlig supertrio. Anna Lindh. Margot Wallström. Mona Sahlin.

En fjärde stark kvinnlig socialdemokrat ur samma generation som Anna, Mona, Margot är Marita Ulvskog. Jag är några generationer yngre än dem. I olika tidsepoker var dessa fyra kvinnliga sossar förebilder för mig, också långt innan jag själv blev partimedlem. Som politiker. Som kvinnor. Som feminister. Jag gick med i partiet först när jag jobbade som tjänsteman för Marita Ulvskog och hade Grupp 8-feministen Gunilla Thorgren som statssekreterare.

Jag gick inte med i Socialdemokraterna, jag gick med i Olof Palme, sade Mona Sahlin. Liksom Anna Lindh har hon fört vidare hans vaksamhet mot rasism.

Mona Sahlin har själv sagt att hon är den politiker som blivit hårdast ansatt i sverigedemokratiskt anknutna kanaler. Under valrörelsen 2010 markerade hon benhårt mot sverigedemokrater och rasistiska fördomar. Hon har tydliggjort sambandet mellan rasism och klass och hon tillsatte som minister en stor utredning om strukturell diskriminering. Få har förknippats så mycket med socialdemokratisk vilja till ett öppet och ”mångkulturellt” samhälle som Mona Sahlin. Men kanske var hennes kön till syvende och sist ändå den allra största provokationen.

Inte ens på 2010-talet verkar Sverige ha varit redo för vare sig sin första kvinnliga socialdemokratiska partiledare eller för landets första kvinnliga statsminister. Många, om inte alla, politiker gör mänskliga misstag. Mona Sahlin fick betala oerhört dyrt för sina. Även om skälen till Mona Sahlins fall varit många är det tveklöst så att det faktum att hon är kvinna och slagits för jämlikhet och jämställdhet tycks ha inverkat negativt. Mona Sahlin har hatats, hotats, bombhotats – men överlevt. Både som människa och som offentlig person.

När Mona Sahlin nu är regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism är det en stor ironi i att de svenska näthatarna och den mordiska sekten IS/Daish hatar precis samma sak: kvinnors rättigheter och feminism.

***

Margot Wallström mötte jubel när hon direkt efter valvinsten 2014 lanserade begreppet ”feministisk utrikespolitik”. Målen ska vara att motverka diskriminering av kvinnor, förbättra kvinnors villkor och därigenom bidra till fred och utveckling.

Samma år, 2014, tilldelades Malala Yousafzai Nobels fredspris, för hennes kamp för flickors rättigheter. Den tidigare brittiska utrikesministern William Hague argumenterade för att ”det främsta strategiska målet under 2000-talet är att försäkra oss om att överallt öka kvinnors ekonomiska, sociala, och politiska makt”. Hillary Clinton, möjligen Amerikas nästa president, uttryckte att kvinnors rättigheter och deltagande är en strategiskt mycket viktig fråga.

Åratal av feministisk forskning och kamp tycks alltså äntligen ha slagit ordentlig rot bland makthavare.

Kvinnor drabbas hårdast, proportionerligt sett, av både krig, klimatförändringar och katastrofer. Kvinnor deltar trots det nästan aldrig i fredsförhandlingar eller i återuppbyggnad efter krig. Vi kan se kvinnors rätt som värdemätare för ett samhälles mänskliga rättighetsstatus överlag – att stå upp för kvinnors rätt är att stå upp för allas rätt.

En feministisk utrikespolitik betyder inte en ”mjukare” politik, utan handlar om att genderperspektiv inte bara ger en mer jämlik, utan också en säkrare värld.

Att Socialdemokraternas Sverige är det land som vill gå längst och 2015 utropar sin regering till ”världens första feministiska regering” är kanske inte förvånande. Här finns vår långa tradition av kamp för kvinnors rättigheter och för jämställdhet. Men det krävdes en Margot Wallström, som varit FNs särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter, för att komma dit.

Det krävdes en Margot, Mona, Anna. Inte en Olof, inte en Ingvar, inte en Göran, definitivt inte en Fredrik och inte heller en Stefan.

Margot Wallström har nåtts av applåder från hela världen för sin rättframhet och sitt utmanande av patriarkala makter. Margot Wallström har inte varit okontroversiell, men har ändå lyckats hålla vågskålen med kärlek tyngre än hatets. Hon avslutade sitt tal till Anna Lindhs söner med att de veckan efter mordet känt så mycket kärlek.

Margot Wallström kommer aldrig att bli en piltavla, inte en docka att trampa på, aldrig ett klistermärke som skrämmer små barn.

Kanske är det delvis för att hennes politiska gärning till största del varit utanför Sverige. Svensken är som sagt inte så bekymrad om utrikespolitik eller utrikisk inrikespolitik, ens den i vår egen europeiska union.

Men att stå upp för människors lika värde, för medmänsklighet och solidaritet med människor som flytt länder långt från vårt, det har idag blivit en ny slags folkrörelse. Överallt syns engagemanget för att hjälpa människorna i vår tids folkvandringar. Flyktens. Desperationens. Fattigdomens. Förföljelsens.

Svenskar fullständigt utrymde landet mot Amerika. Finländare kom i hundratusentalet över gränsen mellan Torneå och Haparanda. Nu kommer irakier, eritreaner, syrier in över våra gränser. Och så många vill hjälpa.

Människors lika värde manifesteras i utrikespolitiken, syns i inrikespolitiken.

***

I Göteborg samlades år 2001 EU:s ledare för ett toppmöte som kantades av kravaller. Svenska Attac-rörelsen som startat och vuxit lavinartat samma år förknippades med kravallerna och dog sotdöden kort därefter. Attac ville mobilisera människor för att internationellt samla alternativa ekonomiska lösningar.

När USA invaderade Irak 2003 skedde troligen de största demonstrationerna västvärlden skådat. Tio miljoner människor tågade världen över för fred. I Sverige samlades fler än under Vietnamkriget.

Tio år senare blev den sömniga stockholmsstadsdelen Kärrtorp en ort på allas läppar, när närmare 15 000 personer reagerade mot nazistiska anfall på en tidigare väldigt liten antirasistisk demonstration och mot rasism. Sommaren därpå, 2014, blev en antirasistisk sommar när tiotusentals markerade mot Sverigedemokraternas framgångar och nationella valturné. När vi nått 2015 slås rekordet i Kärrtorp av samlingarna landet runt under parollen ”Refugees welcome”, flyktingar är välkomna.

Kanske kommer hatet att sluta följa oss nu.

1968-rörelsen satte avtryck. Den ledde till något av en ny världsordning, med kvinnors frigörelse som den kanske största synbara effekten. Även om det tog lång tid. Vi har fortfarande att upptäcka och se effekterna av samtidens folkliga rörelser. För fred, för jämlikhet, för solidaritet och för mänskliga rättigheter.

Folket drar politiken framåt.

Intrycken och impulserna av situationen i världen är många, de skiftar snabbt som mönstren i ett kaleidoskop, sade Palme där i Gävle på Broderskapsrörelsens kongress. Ja, intrycken och impulserna och hela världens situation och kaleidoskopen och mönstren finns varje dag här nu, på Sveriges gator och torg.

Frågan är hur politiken kan samspela med det. Hur politiken svarar. Det finns mycket kvar att bevisa. Och Stefan Löfven har mycket riktigt sagt att regeringen ännu bara börjat resan mot ett samhälle som håller ihop.

Fördela resurserna rättvist, sade Showan Shattak. Palme sade att hans tids stora dilemma var att försöka förena fred och social frigörelse, utan att det sker på den sociala rättvisans bekostnad. Därför att just fattigdomen och missförhållandena är en så väsentlig orsak till oron i världen.

Så vad har hänt däremellan? Mellan Palmes 60-tal och Shattaks 10-tal? Mellan Broderskap i Gävle och den feministiska utrikespolitiken, mellan fredsaktivisterna och den antirasistiska folkrörelsen? Allt och inget. Strävan efter ett bättre liv är universell.

Margot Wallström sade för länge sedan och vi lyssnar än: Framtiden skapar vi tillsammans. Det meningslösa våldet ska aldrig segra och kärleken är det som vinner över allt. Och den senaste veckan har vi känt så mycket kärlek.

Den senaste tiden har vi känt så mycket kärlek. Hatet ska inte följa oss mer.

 

 

 

 

 

 

by

Lennart Hallengren: Visa att minoriteterna är en viktig del av Sverige

Lennart HallengrenSkånedistriktets ordförande Lennart Hallengren menar här att ordet integration ofta missförstås och att landets minoriteter borde uppmärksammas mer:

Integration har varit ett populärt begrepp i den politiska diskussionen de senaste åren oavsett politisk kulör. Frågan är om alla förstår ordets innebörd. Integration innebär att vi alla möts och att våra kulturer och erfarenheter leder fram till en ny kultur och nya erfarenheter.

Något annat än assimilation som innebär att en minoritet helt suddar ut sin kultur och identitet.

Det bästa sättet att integreras i ett samhälle är självklart att lära sig språket i det nya landet, studera, börja arbeta och möta nya människor. Studier och arbete leder sannolikt till möten med människor med annan bakgrund och andra erfarenheter.

För att skapa arbete och studieplatser krävs en medveten politik och det måste vara det viktigaste socialdemokraterna ska genomföra i regeringsställning. Regeringen har börjat med bra satsningar i den riktningen men det krävs betydligt mer av politiska reformer som utjämnar klasskillnader. För det är klasskillnader det i huvudsak handlar om. Men det handlar också om viljan hos nyanlända att lära sig svenska och möta andra människor.

Utöver att bedriva en politik som leder till fler jobb och studieplatser vore det rätt att på andra sätt uppmärksamma minoriteterna i Sverige. Ett sätt kan vara fira minoritetsgruppers högtidsdagar.

Muslimer är en stor minoritet i Sverige och en av de största högtiderna är Eid al-fitr. Sedan har vi de fem nationella minoriteterna, judar, romer, samer, tornedalingar och sverigefinnar. Lagen om de nationella minoriteternas rättigheter finns sedan 2010. Den syftar till att skydda och stödja de nationella minoriteterna och deras språk och kultur.

För judar är Chanuka och Jom kipur viktiga högtider. Samer firar Samefolkens dag och romerna har sin nationaldag.

Varför inte göra dessa högtidsdagar till allmänna helgdagar eller på annat sätt uppmärksamma dessa dagar på starkare sätt? Det skulle vara en viktig symbolhandling för att visa att minoriteterna är en viktig del av Sverige.

Lennart Hallengren

ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet i Skåne

 

 

 

by

Socialdemokrati motarbetar fattigdom, inte fattiga

Igår uttalade civilminister Ardalan Shekarabi i en intervju att han inte kan utesluta ett förbud mot tiggeri. Frågan om att förbjuda tiggeri har varit uppe tidigare. Men då från framför allt moderat håll. Samt från sverigedemokraterna förstås, som gjort just tiggerifrågan till en profilfråga med en hårdför och brutal linje.

För över tio år sedan kallade en ung Ardalan Shekarabi en moderat Malmöpolitiker för verklighetsfrämmande, för att han föreslog ett förbud mot att tigga. Och i valrörelsen 2014 sade Stefan Löfven att ett sådant förbud må ligga i moderaternas linje, men inte i vår: ”Fattigdom går inte att förbjuda, den måste man göra något åt”.

Men nu påstår Shekarabi alltså att frågan inte alls är verklighetsfrämmande, utan fullt möjlig. Även arbetsmarknadsminister Ylva Johansson ger nu stöd för att lyfta fram ett förbud mot att tigga. Det är mycket olyckligt.

Jag har uttalat mig emot förbudsförslaget, bl a i Dagens Arena. Även tidigare har jag argumenterat varför jag anser att det vore så dåligt att förbjuda tiggeri, både mänskligt och sakligt. Vi måste hålla emot ett sådant förslag och vi måste hålla emot så att debatten inte kantrar i en människofientlig riktning, skrev jag då.

Mina motargument till ett tiggeriförbud handlar framför allt om att vi aldrig kan neka en människa i nöd att be om hjälp. Men också om att gränsdragningarna blir snudd på parodiska och ogörliga – är det bara en fattigs tiggande som räknas, eller skulle också rikare människors välgörenhetsgalor, som de facto tigger pengar, förbjudas?

Att flytta på en fattig och diskriminerad människa gör henne aldrig mindre fattig eller diskriminerad. En politik som bryr sig mer om symptomen än om orsakerna riskerar tvärtom att förvärra situationen. Särskilt som många människor som tigger tillhör en av historiens och samtidens mest utsatta minoriteter, kan bara den här diskussionen bidra till att normalisera förakt och förföljelse. Att kriminalisera tiggeri kan också bidra till att ge dem som tigger en kriminell identitet.

Nu på fredagseftermiddagen förtydligar statsminister Stefan Löfven att regeringen inte alls diskuterar något förslag om att förbjuda tiggeri. Ardalan Shekarabi har gett uttryck för att vilja titta på olika modeller runt om i världen, säger statsministern, men det finns inga förslag eller samtal om förbud. Det är gott så. Som sagt, fattigdom kan man inte förbjuda, den åtgärdar man. Socialdemokratisk politik motarbetar fattigdom, men självklart aldrig fattiga.

Att frågan ändå dyker upp överhuvudtaget även inom vårt parti gör mig bekymrad.

Vi måste uppenbart fortfarande hålla emot. Vi måste hålla emot hårt! Solidariteten och demokratin kommer sällan av sig själva. De kräver eftertanke, arbete och ord. I fortsättningen kan varken politik eller debatt föras i förbudsriktningen. Allra minst av en rödgrön regering. Av de kraftiga reaktionerna att döma, så verkar ni vara många som håller med mig om det.

På söndag ska det bli spännande att höra statsministerns sommartal om skola, bostadspolitik och allt annat som är välfärdens och socialdemokratins kärna. Frågan om att förbjuda tiggeri hoppas jag därmed blir glömd och djupt begraven.

by

Sorg när Istanbuls terroroffer blir fler

Idag, torsdag, har flera begravningar för offren för tisdagskvällens terrorattack i Istanbul hållits. Dödssiffran har stigit och vi vet nu att skotten och bomberna på Atatürk-flygplatsen tog minst 42 liv. Upp mot 240 personer skadades.

Det mesta tyder idag på att det var Daesh/IS som utförde det fasansfulla dådet mot de helt oskyddade flygresenärerna. Under torsdagen har razzior utförts i Istanbul och 22 personer uppges nu ha gripits. Bl a personer som ska ha finansierat och rekryterat styrkor till Daesh i Syrien.

Turkiet har med Erdogan försatt sig i en klämd position och regimens politik är med rätta illa sett av många. Turkiet går med på att vara Europas portvakt och skjuter flyende människor vid gränsen. Turkiet trakasserar och fängslar oliktänkande och minoriteter – i söndags försökte t ex hbtq-aktivister hålla en Pride-parad i Istanbul, men den stoppades av polisstyrkor med tårgas och kulor.

Turkiet för också ett hänsynslöst och orättfärdigt krig mot den kurdiska befolkningen. Samtidigt som man uppenbart ses som måltavla för våldsfundamentalister som Daesh/IS. Trots att Turkiet tidigare i hemlighet försett stridande IS-män med vapen, med argumentet att kurderna är det större hotet.

Erdogan och den turkiska staten begår fatala misstag och leder en brutal politik. Men mot angrepp som det på flygplatsen Atatürk finns förstås inga försvar, inga förklaringar som någonsin duger. Att attackera människor genom terrordåd som detta är alltid fegt och vidrigt.

Vi sörjer med de drabbade och deras familjer. Vi ber för de överlevande, sårade, traumatiserade och rädda – att livet kan få fortsätta för dem som det ska. Och vi hoppas innerligt att det är rätt personer som nu grips.

Terrorns stödben måste slås undan: Daesh möjligheter att finansiera sitt fortsatta mördande måste stoppas med alla medel. Deras möjligheter att få tag på vapen och nya rekryter måste förhindras. Världen har för länge sedan sett alldeles nog av blind terror.

Att all världens muslimer får lida för att dessa mordiska män kallar sin fascistiska världsbild för islam, det är ännu en sorg att bära och ännu en uppgift för oss alla att motverka.

by

Riksdagen debatterar försämringar på internationella flyktingdagen

Idag den 20 juni är det den internationella flyktingdagen. Samtidigt debatteras nu i riksdagen det förslag som kommer att radikalt lägga om svensk flyktingpolitik, i alla fall de närmsta tre åren. Imorgon, tisdag 21 juni, fattas beslut i riksdagen i samma fråga. Beslut som om de fattas kommer att kraftigt försämra möjligheterna för människor på flykt, riskera arbetssituationen för asylsökande, förvärra för barn som flyr och splittra familjer.

Socialdemokrater för tro och solidaritet är kritiska till lagförändringarna. Vi ställer oss också tveksamma till om det behövs en ytterligare försämring, med tanke på att höstens gränskontroller och EUs avtal med Turkiet redan fått allt färre människor att lyckas söka asyl i Sverige.

Nu kampanjar Rädda barnen, Amnesty m fl och svenska kyrkans biskopar har också vädjat för att hindra lagen att gå igenom.

Vårt förbundsårsmöte hölls förra helgen. Gemensamt uttalade Socialdemokrater för tro och solidaritet då krav på att barn- och kvinnoperspektiv, liksom arbetsrätt stärks. Om de nya reglerna inom flyktingpolitiken röstas igenom ska de avvecklas snarast. En human svensk flyktingpolitik måste återskapas. Läs hela uttalandet här.

by

Inför riksdagsröstning: Öppna muren – gör en human flyktingpolitik självklar igen!

Nästa vecka röstar riksdagen om en radikal omläggning av asyl- och migrationspolitiken. Socialdemokrater för tro och solidaritet ser stora risker och kräver att barn- och kvinnoperspektiv, liksom arbetsrätt stärks. Om de nya reglerna inom flyktingpolitiken röstas igenom, ska de avvecklas snarast. En human svensk flyktingpolitik måste återskapas.

Världen rymmer idag fler människor på flykt än någonsin tidigare. Krig, terror, förtryck, förföljelse och hunger har drivit 60 miljoner människor från sina hem. Alltfler söker sig också ett annat sätt att leva, på en annan plats, i en värld där 1% äger mer än alla andra tillsammans. Det var därför stort, men också självklart när statsminister Löfven utropade att hans Europa inte bygger några murar.

Europa byggde ändå murar. Höga murar. En av de få öppningarna i muren var Sverige, med lång, stolt tradition av solidaritet. En tradition som vi bar väl, genom att per capita ta emot flest människor på flykt av alla EU-länder. Men att vara det sista hoppet i Europa blev till slut ett för stort ansvar. Politik och retorik skiftades i höstas snabbt till något hårdare. Signaler och kontroller var upptakten. Det gav effekt, långt färre söker idag asyl i Sverige än förra året. Nu kommer ändå fortsättningen.

Den 21 juni röstar riksdagen om en radikal omläggning av den asyl- och migrationspolitik som tidigare fungerat väl. Politiken, men också bilden av Sverige – det land som associerats med generositet, öppenhet och solidaritet – ska nu förändras.

Som många andra ser vi stora problem med den nya stramare politiken. Den hotar att direkt motverka andra politiska ambitioner, t ex om övergripande barn- och jämställdhetsperspektiv. Rättssäkerheten riskeras vad gäller sådant som ursprungsland, åldersbestämning och asylskäl: Otillräckliga eller i värsta fall felaktiga språk- eller ålderstester får inte avgöra en människas liv. Inte heller misstro mot eller bristande förståelse för t ex HBTQ-personers utsatthet. Samkönade par, men också andra, kommer nu drabbas hårt eftersom de inte omfattas av en mer konservativ syn på familjeåterförening.

Redan idag händer att människor inte kan avvisas p g a statslöshet, utvisningsdom till fel land, att tänkt mottagarland vägrar ta emot osv. – samtidigt som de förvägras uppehållstillstånd och rätt till bistånd och bostad. Dessa fall ser ut att bli fler. Risken att människor hamnar i detta limbo måste hävas, inte öka.

En human svensk flyktingpolitik måste återskapas och bli självklar igen! En politik som ger alla människor chans att bidra till vårt välfärdssamhälle, inte stängas ute från det. Som förstärker medkänsla och solidaritet, inte sätter murar runt den. Sverige kan bättre. Samtidigt måste klargöras att EU inte kan förlita sig på Sverige – alla medlemsstater måste ta ett långt större ansvar och pressas hårdare för att leva upp till den gemensamt beslutade asylpolitiken.

Socialdemokrater för tro och solidaritet kräver att:

– Barnperspektivet stärks. Barn drabbas hårdast när familjer splittras. Rädda Barnen bedömer att med de nya reglerna kommer upp till två tredjedelar av barnen som fått uppehållstillstånd inte ha rätt att återförenas med sina föräldrar och syskon . Barnets bästa bör vara vägledande vid all tillståndsprövning; barns asylskäl utredas individuellt och barn inte placeras i utlänningsförvar.

–   Kvinnoperspektivet stärks. Bristande möjlighet till anhöriginvandring och tillfälliga uppehållstillstånd hotar förvärra situationen för utsatta kvinnor här och i hemländer – det nya regelverket saknar en grundlig genusanalys. Kvinnor hotar att drabbas dubbelt, bl a genom att invandrade kvinnor ofta har större svårigheter att få anställning. Kvinnor på flykt som utsatts för sexuellt våld och trauma måste också få snabbare hjälp än de får idag.

– Oseriösa arbetsgivares möjligheter att utnyttja systemen minimeras och immigrerade arbetstagares rättigheter stärks. Nya lagtexter medger endast permanenta uppehållstillstånd till dem med anställning och ställer högre krav på egen försörjning. Det öppnar upp för en marknad för falska anställningar och en situation där arbetstagare tvingas acceptera sämre villkor i rädsla för att inte bara förlora jobbet, utan också utvisas. Detta måste motverkas.

– De nya reglerna, skulle de röstas igenom, avvecklas så snart som möjligt, dock senast den 1 juli 2019. Permanenta uppehållstillstånd, rätten till familjeåterförening och rätten till sista länken-återförening ska återinföras som tidigare.

 

Detta uttalande antogs av ett enigt förbundsårsmöte den 12 juni och sändes som pressmeddelande den 15 juni 2016.

 

by

I sorg över dåden i Orlando: Kampen för mänskliga rättigheter måste föras varje dag.

CkxlGQaXEAEs74_

 

 

 

 

 

 

 

Jag känner som alla andra en stor sorg över det fruktansvärda dådet i Orlando, mina tankar är med de drabbade och deras nära och kära. Hatet mot andras kärlek är ofattbart och gör mig förtvivlad och fylld av vrede. Att det var just hbtq-personer som kallblodigt sköts ihjäl ger oss en mörk påminnelse oss om att mänskliga fri- och rättigheter inte kommer av sig själva. Kampen för allas mänskliga rättigheter måste föras varje dag.

Många människor kan inte välja – de kämpar för att de måste. Med sin egen kärlek och sina egna liv som insats. Vi som kan välja måste nu och alltid stå vid deras sida. I kampen för hbtq-personers och alla människors rätt att leva de liv de vill leva och älska dem de vill älska.

Att massmördaren, ja terroristen, sägs ha varit en anhängare till Daesh/IS och deras fascistiska, dödsförhärligande världsbild får inte kantra debatten. Sorgen och vreden över att så många liv brutalt slutat i ett blodbad får inte leda till islamhat.

Att hat byts mot ett annat hat är hemskt och fullständigt oacceptabelt. Hbtq-personers utsatthet blir inte mindre av att miljoner muslimer över hela världen blir föremål för misstänksamhet och förnyat hat. Vi måste mana till sans och förmå debatten att stanna vid alla människors rätt att få älska och leva i frihet.

Det är bara tillsammans, och det är bara genom kärlek, som vi kan övervinna alla former av hat, våld och mörker.

//Ulf Bjereld har sedan igår också kommenterat masskjutningen i Orlando vid två tillfällen på sin egen blogg. Du kan läsa dem här:

Sorg och vrede över dådet i Orlando

Konspirationsteorier i terrorismens och hatets spår

Bli medlem - klicka här!