Tag Archive for: socialdemokrater för tro och solidaritet

Också publicerad i Dagens Nyheter den 22 januari 2011

Så har Socialdemokraterna inom loppet av ett drygt år förbrukat två partiledare. Även om jag har respekt både för Mona Sahlins och Håkan Juholts individuella beslut att kasta in handduken, givet intern kritik och det kärva opinionsläget, är partiets kris mycket djupare än partiledarens person och tillkortakommanden.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti är en unik framgångssaga. Under de senaste 100 åren har Socialdemokraterna regerat i 65. I hälften av de återstående 35 har Socialdemokraterna även i opposition präglat svensk samhällsutveckling. Vi kan med fog betrakta Socialdemokraterna som ett av världens mest framgångrika politiska partier, möjligen det allra mest framgångsrika.

Detta folkliga förtroende var kopplat till Socialdemokraternas enastående förmåga att vara i takt med tiden. Att på djupet analysera samhällsutvecklingen och de politiska utmaningarna och formulera en bärande vision mot framtiden, ingav respekt hos folkflertalet och resulterade i ett stöd på mellan 40 och 50 procent av väljarkåren, i val efter val.

Denna trend bröts i valet 1991, då Socialdemokraterna för första gången i modern tid inte nådde 40 procent. Visserligen erövrade vi ett gott resultat i valet 1994. Detta var dock kopplat till Bildt-regeringens misslyckande och en önskan hos väljarna att återvända till den socialdemokratiska tryggheten. Tack vare en svag opposition och ett riksdagssamarbete med Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet behöll vi regeringsmakten i valen 1998 och 2002.

Ställd inför en samlad och så småningom regeringsduglig borgerlighet, föll socialdemokratin samman. Vi nådde 35 procent i valet 2006, 30 i valet 2010 och kämpar i dag med en opinion på cirka 25 procent, eller hälften av det som varit vår egen självbild.

Politik är en konstart som för att attrahera, inge respekt och kunna skapa förändring utövas i tre grenar. Den måste baseras på ett tydligt intresse (”All politics are local” – Tip O´Neil). Den behöver drivas av en tydlig vision och färdriktning (”Politik är att vilja” – Olof Palme). För det tredje kräver god politik ett solitt hantverkskunnande, en förmåga att läsa det mogna ögonblicket och med realistiska och pragmatiska åtgärder stegvis bygga förändring.

Socialdemokratins starka intressebas i fackföreningsrörelse och övrig folkrörelse, samt de robusta lokala och regionala partistrukturerna, byggdes för att möta industrisamhällets politiska utmaningar. Skarpa, kloka och välutbildade partiledare och stora grupper intellektuella, som fått göra klassresan, balanserade intressestrukturerna och bidrog till dynamik och framåtblickande visioner. De bästa fick de viktiga politiska uppdragen och ett statsbärande självförtroende attraherade de vassaste politiska rådgivarna. Vi bars av en självgenererande positiv spiral.

Även om valet 1991 utgör en synlig brytpunkt, är resan till dagens kollaps lång och präglad av många faktorer. Kalla kriget och det alliansfria Sveriges särställning tog slut, ekonomins globalisering har förändrat förutsättningarna för traditionell konjunkturpolitik och påskyndat en omfattande strukturomvandling. Urbanisering, utbildningsnivå, resande och kommunikationer påverkar också människors sätt att tänka och leva. Dagens väljare är mer internationella, mer miljömedvetna, mer jämställda, mer självständiga, mer toleranta – kort sagt mer vänster – men inte självklart socialdemokrater.

I samhällsförändringens ljus har bilden av socialdemokratin blivit mer konservativ. Vi framstår som mer stolta över gårdagen än nyfikna på framtiden. Vi värnar, snarare än bygger nytt. Partiets intressestruktur gör det svårt för de människor som flyttar runt i landet för att utvecklas med hjälp av jobb och utbildning, att engagera sig. Våra företrädare utses bland dem som blivit hemorten trogen. Vi attraherar inte längre de bästa politiska tjänstemännen. Vi har tappat i jämställdhet, modernitet och pluralism. Den positiva spiralen av självförtroende och framåtblickande byts mot osäkerhet, ängslan och inåtblickande.

Samtidigt som frihetslängtan utvecklas i väljarkåren, blir socialdemokratin inte trovärdig som motor för denna frihet. Vi värnar system snarare än de människor systemen ska tjäna. Vi uppfattas som starka förespråkare för utbildning, men med en ambivalens till de utbildade. Detta accentueras av att socialdemokratins partiledare var välutbildade i en tid när väljarna inte var det, medan de ledare vi valt efter 1991 alla saknat högskoleexamen, samtidigt som väljarna gått i andra riktningen.

Sökandet efter en bärande framtidsvision måste börja i en vilja att se och analysera det förändrade samhället. Det faktum att socialdemokratin inte längre organiserar samhällets mest utsatta kräver ett nytt förhållningssätt i balansen mellan intresse och idé. Globaliseringen och det gränslösa kommunikationssamhället kräver att de politiska visionerna inte längre begränsas till nationell nivå. Klimatkris och global resursknapphet kräver ett mer kreativt och ansvarskännande förhållningssätt till det som varit vårt viktigaste redskap för förändring – ekonomisk tillväxt.

Svensk socialdemokrati lever i dag på lånad tid, har på några få år mist sin unika roll och kämpar med liknande identitetsproblem som våra systerpartier i andra europeiska länder. Det genomgripande förnyelsearbete som skulle ha gjorts redan efter valförlusten 1991, och som Ingvar Carlsson inledde, är nu tvingande. De allvarliga försök som gjorts till förnyelse de senaste 20 åren – budgetdisciplin, EU-medlemskap, nyorientering i utrikes- och säkerhetspolitiken, det gröna folkhemmet, rödgrönt samarbete, rådslag och utvecklad partidemokrati, starkare fokus på mänskliga rättigheter – har med få undantag stannat av eller inte trängt igenom i partiorganisationen. Här finns en enorm utmaning, inte minst för partiets programkommission.

Den viktigaste uppgiften för en ny partiledare är att leda partiet in i framtiden. Arbetet kräver djup förankring i socialdemokratins idétradition, men samtidigt förmåga att förstå den frihetslängtan som finns både hos den nya underklassen, ofta med utomeuropeisk bakgrund, och en ansvarskännande urban medelklass.

Detta kräver självförtroende och en analysförmåga som bäst erövras med gedigen utbildning. Det kräver ledarskapserfarenhet och internationell kunnighet. Rejäl erfarenhet från annat än politiska uppdrag är en bra hjälp för att söka nya lösningar både organisatoriskt och politiskt.

Det är orealistiskt att söka en person som i dag kan ena vårt spretiga parti. Däremot behövs någon som kan samla det och förändra både partikultur och organisation så att partiet igen kan bli i takt med tiden. Ett delikat sökande, som bara kan bli framgångsrikt i en öppen process.

Partistyrelsens beslut på fredag måste därför hantera både det långsiktiga, som kräver öppenhet, och det akuta, som kräver omedelbarhet.

Peter Weiderud
Ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Läs också 1, 2, 3, 4, 5 liksom

Cecilia Dalman Eeks (vice förbundsordförande) och

Ulf Bjerelds (förbundsstyrelseledamot) blogg.

Med Håkans Juholts avgång som partiledare förlorar mitt parti en mycket engagerad ledare, en stark inspiratör och en erkänt skicklig retoriker. Han har som få förmågan att vara medryck ande från talarstolen och sorgen är nu stor hos många partimedlemmar, framför allt lokalt och ute i landet.

Samtidigt respekterar jag hans beslut. Politik är en extrem förtroendebransch, och hans bedömning att uppförsbacken till att återställa förtroendet hade blivit för brant, är självklart korrekt.

Håkan Juholt blev ett offer för ett otidsenligt sätt hos mitt parti att utse ledare, i en sluten process. Han började och fortsatte under sina 10 månader med två grundläggande problem som inte han kan lastas för, utan som beror på partiorganisationen och valberedningens sätt att arbeta. För det första med ett ständigt ifrågasättande av sina kvalifikationer. För det andra med ett oklart, eller obefintligt, mandat att förnya, förändra och modernisera både partiorganisation och den politiska färdriktningen in i framtiden.

En öppen process, där olika kandidater kan tävla och prövas mot varandra, hade inneburit att den hårda granskning som media måste ha av ledande politiker hade kommit innan och inte efter kongressvalet. Det hade vaccinerat mot den förtroendekris som drabbade honom redan i oktober.

Men ännu viktigare hade varit det mandat som kan växa i ett samtal om förnyelse och förändring av partiet, dess kultur och den politiska färdriktningen.

Socialdemokratin är Sveriges mest framgångsrika parti genom tiderna och en modell för socialdemokratiska partier i hela världen. I över 70 år hade vi ett förtroende hos svenska folket som i val uttrycktes med ett stöd av runt 45 procent av väljarna. Det är också alltjämt detta som är vår egen självbild och strävan – att över tiden vara ett statsbärande parti.

Håkan Juholt tog över ett parti som i senaste valet nådde 30 procent. Han lämnar ett parti med opinionssiffror på cirka 25. Det är alltså maximalt en fjärdedel av tappet som kan tillskrivas tiden för hans ledarskap.

Som jag ser det tappade vi socialdemokrater vår unika förmåga att vara i takt med tiden för ungefär 20 år sedan.

Samhället befinner sig i ständigt förändring, och från 1920-talet fram till i slutet på 1980-talet var förändringarna socialdemokratins vän. Vi läste förändringarna och såg ständigt till att ligga i framkant med våra politiska förslag. Per-Albins Folkhemsvision, Saltjöbadsandan och en politik som höll oss utanför andra världskriget lade grunden för Erlanders visioner om det starka samhället. Olof Palmes internationalism och utbyggnaden av den offentliga sektorn byggde vidare på ett mönsterland i en tid då många av våra europeiska grannar började knäa under samhällsförändringarna.

När Ingvar Carlsson tog över som partiledare i slutet av 1980-talet accelererade samhällsförändringarna på ett sätt som utmanande många av partiets trygga lösningar. Kalla krigets slut innebar en förändring av Sveriges särställning som alliansfritt land. Ekonomins globalisering gjorde det mycket svårare att tillämpa traditionell konjunkturpolitik och gjorde oss mer ekonomiskt sårbara. Miljöutmaningarna krävde redan då ett mer ansvarsfullt förhållande till ekonomisk tillväxt.

Vid valet 1991 hamnade Socialdemokraterna för första gången under 40 procent. Vi kom tillbaka 1994 tack vare Bildt-regeringens misslyckande, men har sedan dess haft en långsiktig kräftgång till dagens låga nivåer.

Det har självklart inte saknats politiska förslag för att möta utmaningarna. Ingvar Carlsson program för sanering av statsfinanserna och budgetdisciplin, beslutet att söka medlemskap i Europeiska Unionen och förnyelsen av utrikes- och säkerhetspolitiken var genomgripande förändringar i tiden. Göran Perssons vision av det Gröna Folkhemmet kunde blivit ett kraftfullt svar på klimatutmaningarna. Mona Sahlins rödgröna samarbete, ambitioner att ta de nya svenskarnas situation på större allvar, bejakande av ökat individuellt ansvar och en öppnare partidemokrati var alla nödvändiga nyorienteringar som svar på utmaningarna.

Problemet var dels att många av förändringarna inte blödde igenom i partiorganisationen och blev fullt ägda. Dels att förändringarna fortsätter accelerera och kräver ännu mer av oss.

Människor flyttar, både inom, till och från vårt land. Nya gränslösa sätt att kommunicera påverkar vårt sätt att tänka och leva våra liv. Arbetslivet förändras och individualiseras. Människor blir allt mer välutbildade och ställer högre krav.

Jämfört med det brukssamhälle jag växte upp i, så är människor idag, och framför allt unga, mer jämställda, mer internationella, mer toleranta och mer kritiska. Det är för mig mer vänster, men leder inte självklart till att man identifierar sig med socialdemokratin.

För människor är samtidigt mer skeptiska till kollektiva lösningar. Man söker mer av immateriella värden, snarare än materiella. Man tänker mer frihetligt än hierarkiskt. Detta märks i synnerhet i storstäderna och på våra universitetsorter. Där identifierar många väljare socialdemokratin med gårdagens snarare än dagens och framtidens vänstervärderingar.

Den spänning i socialdemokratin mellan höger och vänster som media så ofta, och ibland vi själva, beskrivit i diskussionerna de senaste månaderna är i grunden ett missförstånd. Visst finns det socialdemokrater som i mötet med det nya samhället konstaterat att vissa kollektiva lösningar som tidigare fungerade inte längre gör det och därmed sett sig nödgade att acceptera mer av marknadslösningar. Främst därför att man saknat alternativ. Men ingen vettig människa väljer Socialdemokraterna om man vill föra samhället åt höger, i betydelsen mot mindre jämlikhet. Till det finns det lämpligare partier att gå med i.

Spänningen handlar istället om hur man förmår läsa de samhällsförändringar vi står i. Och här är skillnaderna naturligt stora mellan bruksorter där industrisamhällets strukturer i mycket lever kvar, och storstäderna där det förändrade samhället slagit igenom med kraft. Förändringarna kommer självklart också till bruksorterna, men det tar lite längre tid.

Vår nästa partiledares viktigaste uppgift är därför att på allvar leda partiet in i framtiden och söka en politik för hela landet. Förändra den partikultur och de strukturer som gör det svårt för oss att nyfiket bejaka framtidens vänstervärderingar och utmaningar och utifrån detta formulera en politik som bär framåt.

Att finna rätt person tror jag kräver en öppen process inför den kongress som ska fatta beslutet. Samtidigt behöver Partistyrelsen redan inom en vecka lösa den akuta ledarkrisen, vilket kräver en omedelbar och med nödvändighet sluten process.

Därför är de närmaste dagarna oändligt viktiga för ett parti, vars värderingar och ideal är viktigare än någonsin.