Close

Tag Archive for: skuld

by

Det personliga ansvaret är avgörande

Håkan Juholts agerande med bostadstillägget träffar oss socialdemokrater där vi är som allra känsligast – hanteringen av pengar.

Vi socialdemokrater har en materialistisk historia, där bättre ekonomiska villkor för de utsatta, jämlikhet, lön efter förtjänst och ekonomisk hederlighet har byggt en speciell arbetarmoral. Av de klassiska sju dödssynderna, är det främst den andra – avaritia eller girighet – som kan få rörelsen att mullra, indigneras och uppröras.

De båda justitieministrarna Ove Rainer och Laila Freivalds följde på sin tid gällande lagar och regler, men tvingades ändå lämna därför att de ansågs bryta mot den socialdemokratiska synen på vilka pengar som är rimligt att tjäna på skatteavdrag eller lägenhetsaffärer. Mona Sahlin tvingades till en lång sorti som ledande politiker, för en slarvig, om än begränsad och utan uppsåt om bestående egen vinning, hantering av regeringskansliets kreditkort.

Allvaret blir inte mindre av att vi socialdemokrater precis presenterat en skuggbudget där vi argumenterar för höjd sjukförsäkring och a-kassa. Generösa trygghetssystem är avgörande för att hålla ihop vårt samhälle socialt och säkra att också utsatta människor har ett värdigt liv. Trygghetssystem som gör Sverige till ett mönsterland, men som förutsätter att de träffar precis där de ska träffa, och inte missbrukas.

Debatten om partiledarens bostadstillägg kommer också bara någon vecka efter ekots granskning av kommun- och landstingspolitikers missbruk av pensionsavtal. Också den drabbade oss socialdemokrater hårt. Dels är vi det parti som har flest förtroendevalda, dels predikar vi ett budskap som fordrar en högre moral om det i slutändan ska gå hem hos väljarna.

Båda dessa aktuella debatter indikerar också att politikers agerande – och då från i princip samtliga partier – inte självklart är i takt med framför allt den yngre väljarkåren och media. Vi har under de senaste 20 åren upplevt en värderingsförskjutning från ett legalt synsätt till ett mer moraliskt. Det handlar inte bara om att följa gällande regler och lagar, utan också om att ta det personliga ansvaret och göra det som kan anses rimligt och korrekt.

Värderingsförskjutningarna har att göra med att medborgarna har bättre möjligheter att själva informera sig. De bär en större skepsis mot hierarkier och system och betonar en högre grad av personligt ansvarstagande. Det försvar som Björn Rosengren anförde när han kvitterade ut dubbla löner för drygt 15 år sedan – som avgådd TCO-ordförande och tillträdd landshövding – att han endast följde ingångna avtal och att ansvaret således inte var hans, fungerade då, men hade inte gjort det idag.

För det flesta människor är det uppenbart att människor i maktpositioner – vd i företag, ledare i stora organisationer och ledande politiker – befinner sig i styrkepositioner där de har stort inflytande för hur de egna villkoren utformas eller hur reglerna tillämpas och att man inte sällan förhandlar med en svagare eller mer omedveten motpart. Att hänvisa till att man följt reglerna, uppfattas därför som ett sätt att skylla ifrån sig.

Att följa regelverken är alltjämt nödvändigt, men inte tillräckligt. Tack vare en hårdare mediagranskning och mer utvecklat syn på moral, har det personliga ansvaret kommit att bli allt viktigare för det politiska förtroendet.

De politiker som förmår ta till sig dessa nygamla värderingar om moral och personligt ansvar har större möjligheter att finna nåd och förtroende hos väljarna. Inte för att de är bättre människor. Men väl för att de använder den inre kompass de är utrustade med – samvetet – för att i tid upptäcka grynnorna och undvika att gå på dem.

Och skulle de trots allt gå på vissa grynnor, är det personliga ansvaret alltjämt en väg som kan bära vidare. Alla människor kan göra misstag och skuld är inget att håna eller raljera med. Skuld är djupt mänskligt och kan tillsammans med förlåtelse och bättring leda till upprättelse och även fördjupat förtroende.

Men istället för att ta steget in i en sund skuldkultur, riskerar många politiker att hålla fast vid en skamkultur. I en skamkultur är allt tillåtet, så länge det inte upptäcks. Och när liken upptäcks i garderoben hänvisar man till att man bara följt ingångna avtal, eller att man inte visste.

Skamkultur är förfärlig, för den innebär ingen väg till en sund skuld med bekännelse, förlåtelse och bättring. I skamkulturen finns bara förakt och förnedring som konsekvens. Man får skämmas, och vägen tillbaka är obefintlig, lång eller mycket krokig.

Vi behöver därför föra en mycket djupare diskussion om etik i politiken, succesivt fasa ut skamkulturen och återerövra en sund kultur där det aldrig går att krypa ur det personliga ansvaret.

Samtidigt är detta en resa som i hög grad beror på ett fungerande samspel med media. Å ena sidan är en sund och kritisk granskning en förutsättning för att kunna utveckla ett sunt personligt ansvarstagande. Å andra sidan är mediadrev, som utan nyanser och med bristande källkritik, ett effektivt sätt att nagla fast politiker i en skamkultur.

Håkan Juholts möjligheter att reda ut krisen med bostadstillägget handlar därför inte bara, eller ens främst, om förundersökningens resultat om vad som varit lagligt eller i fas med riksdagens regelverk.

Det handlar om möjligheterna att ta steget från skam till skuld. Om han trovärdigt kan visa hur han ser på sitt personliga ansvar i de fel som begåtts, få sin begäran om förlåtelse att tas emot som genuin och få löftet om bättring att framstå som ärlig, kan han till och med gå stärkt ur denna svåra kris.

Gudrun Schymans bekännelse och hantering av sin alkoholism för ett tiotal år sedan visar att det med rätt hantering och tilltal går att komma tillbaka och till och med gå stärkt ur de svåraste kriser och felsteg. Väljarna vill inte ha felfria politiker.

Men de vill ha ärliga och pålitliga politiska ledare.

– – –

Läs detta också i DN

by

Från skam till skuld

Ekots och lokalradions granskning av lokalpolitikers pensionsavtal och missbruket av dessa är välkommet och kan förhoppningsvis skynda på processen med att få en förändring av rekommendationerna från SKL.

Alla partier drabbas av tappat förtroendekapital av den här typen av historier, men vi drabbas värst. Dels är vi största parti i kommuner och landsting och har därmed flest politiker på banan, dels har vi ett budskap om rättvisa och jämlikhet som fordrar en högre moral om det i slutändan ska gå hem hos väljarna.

Självklart måste politiker ha rimliga villkor. Det är lätt att bli bränd som politiker och det kan vara svårt att i ett sådant läge hitta ett nytt och rimligt jobb. Därför måste det finnas rimliga avgångsvederlag. Upp till ett eller två år är, beroende på uppdragets karaktär, ingen orimlig tid.

Som debatten förs så här långt hamnar ansvaret hos den anonyma organisationen SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. Kommuner säger sig följa rekommendationer och enskilda följer avtal.

Foto: Nanouh Rahajason
Foto: Nanouh Rahajason

Men Sveriges Kommuner och Landsting är en sammanslutning av de beslutande i dessa församlingar. Så självklart sticker det i ögonen hos väljarna att politiker själva har möjlighet att besluta om rekommendationer över sina egna villkor. Därför finns det ett direkt och personligt ansvar för de folkvalda som också sitter i SKLs beslutande organ.

Men SKLs rekommendationer är just också rekommendationer. Varje kommun eller landsting har själv ansvar för de villkor man avtalar om. Den socialdemokratiska kommunpolitiker som lämnade sina uppdrag för att bosätta sig på Filippinerna och lyfta pension, kommer från min hemkommun. Det skapade en ordentlig tillnyktring i partiet och hans efterträdare har idag villkor som inte gör den typen av missbruk möjliga. Det finns alltså ett ansvar i varje kommun som kan tas och utkrävas.

Självklart finns det också ett personligt ansvar. För politiker som fortsätter i andra uppdrag är det heller inget stort problem. Där är man beroende av fortsatt förtroende och anseende, vilket är det mest effektiva skyddet för att undvika missbruk.

Men för några politiker som lämnar det aktiva arbetet släpper dessa spärrar och girigheten tar vid.

Alla människor kan göra misstag och skuld är inget att håna eller raljera med. Skuld är djupt mänskligt och kan tillsammans med förlåtelse och bättring leda till upprättelse och även fördjupat förtroende.

Men istället för en sund skuldkultur har vi fått en växande skamkultur i politiken. Där är allt tillåtet, så länge det inte upptäcks. Och när det upptäcks skyller vi på någon annan eller att vi följer bara avtal.

Skamkultur är förfärlig, för den innebär ingen väg till en sund skuld med bekännelse, förlåtelse och bättring. I skamkulturen finns bara förakt och förnedring som konsekvens. Man får skämmas.

Därför behöver vi föra en mycket djupare diskussion om etik i politiken, succesivt tas ur skamkulturen och återerövra en sund kultur där det aldrig går att krypa ur det personliga ansvaret.

Men parallellt med detta måste vi också som parti ta ansvar för villkoren och se till att täppa till möjligheterna till missbruk. För även om de enskilda som lämnar är beredda att sälja ut den personliga hedern för de extra pengarna, är priset i form av tappat förtroende för vårt parti och politiken som helhet alldeles för högt.

Bli medlem - klicka här!