Close

Tag Archive for: Peter Weiderud

by

Hjälp inte högerextremer i kostym

Solen sken över stora delar av landet på Internationella kvinnodagen den 8 mars och vårkänslorna spirade. Men mörkret i form av politiskt våld av värsta sort kom ikapp, när feminister på natten attackerades i Malmö av nazister.

Samma vecka visade återigen Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna sitt rätta ansikte, genom att öppet söka samarbete med högerextrema krafter i Europa inför valet till Europaparlamentet (DI 10/3). Och i Ukraina har det nazi-anstrukna Svoboda tagit plats i interimsregeringen.

Högerextremister påstår ofta att de har gjort upp med sin historia av antisemitism, islamofobi, flyktingfientlighet, kvinnohat, homofobi och så vidare. Gång på gång bevisas motsatsen. Nazister har våld som metod för att sprida skräck och skada demokratin och det öppna samhället. Det är självfallet inte en slump att svenska nazister kommer just till Möllan den 8 mars, eller att de angriper en skola med judiska klasser i samma veva. De vill som på andra platser i Europa hota det öppna och demokratiska samhälle vi känner och vill ha. Det är inte förvånande, om än skrämmande, att nazisterna på Möllan visade sig att ha kopplingar till Svoboda i Ukraina.

Vi kan aldrig ta demokratin för given. De mörka fascistiska krafter som sprider sig över Europa och Sverige, försvinner tyvärr inte av sig självt.

Det behövs en mobilisering för att ge stöd för ett Europa för alla, ett Sverige för alla.

Vi kan inte tillåta att högerextremer och nazister går samman och sprider sitt hat och våld, någonstans. Självklart ska vi inte ha några nazister på våra gator! Det är grundläggande och borde inte behöva sägas. Vi vet hur nazisternas önskevärld ser ut. Europa har varit där och vi ska inte tillbaka.

Men mänskliga fri- och rättigheter – som att få tro och älska som du vill och uttrycka dig öppet – måste ständigt försvaras, aldrig glömmas. Det går inte att bagatellisera eller axelrycka bort nazistiska angrepp, hot och maktövertag – varken här eller i andra delar av Europa.

Vi ska heller inte hjälpa parlamentariskt valda högerextremer att dölja sitt förflutna och sitt nära släktskap med nazism och fascism, genom att normalisera språkbruk och politik som går i deras riktning.

För extremism och nazism hämtar all sin näring från vardagsrasism och slentrianmässigt kvinnohat och homofobi. De som slåss på gatan är kanske enklare att känna igen. Men de som bär kostym i politiska församlingar är ett långsiktigt större hot. Vi måste därför kämpa vidare för ett inkluderande samhälle på alla nivåer.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har med stöd i vår tro länge arbetat inkluderande för ett öppet och demokratiskt samhälle. Där du och jag har lika rätt att delta och ta plats i offentligheten. Och i politiken. Även om vi till exempel är troende muslimer, judar, eller tillhör en annan minoritet.

Det är det synligt avvikande från rasistens trånga norm som utgör hotet. Igår en jude, idag en muslim eller en homosexuell. Imorgon en jude igen. En hijab, en kippa eller ett helskägg som röjer religiös tillhörighet blir ofta ursäkt för diskriminering av alla de slag. Och för våld.

För att motverka vardagsrasism och bryta diskriminerande mönster tror vi på öppenhet, dialog och bred samverkan med alla delar av samhället. Vi har under vintern inlett ett arbete mot rasism i Malmö. S-politiker möter företrädare för religiösa delar av civilsamhället för att diskutera hur en konkret politik för mångfald bör se ut. Ambitionen är att fortsätta i andra delar av Skåne och i hela landet. Syftet är att Socialdemokraterna, Sveriges största parti, ska kunna ta ett större ansvar i kampen mot rasismen och för att minska antisemitism och islamofobi.

Det är nu tydligare än någonsin att alla vi som tror på ett samhälle grundat på mänskliga rättigheter och allas lika värde behöver driva den antirasistiska kampen tillsammans, på bred front.

Helgens manifestation i Malmö med över 10 000 deltagare gav hopp och en riktning framåt. Tillsammans kan vi försvara och leva i demokrati och mångfald.

Peter Weiderud
förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Lennart Hallengren
Malmö, ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet i Skåne

Adrian Kaba
Malmö, styrelseledamot för Socialdemokrater för tro och solidaritet i Skåne

by

Krim: Sverige kan agera med folkrättlig trovärdighet

Rysslands militära agerande på Krim-halvön är den allvarligaste krisen i vårt närområde sedan det kalla krigets slut.

Därför är det på sin plats att Sveriges utrikesminister Carl Bildt är tydlig med att Rysslands agerande strider mot folkrätten och FN-stadgans våldsförbud. Inget land – stort eller litet – har rätt att våldföra sig på ett annat land.

Stormakter har dock inte samma relation till folkrätten som små och medelstora, och i synnerhet inte militärt alliansfria länder. För Sverige är folkrätten vår första och viktigaste försvarslinje och vi måste värna den med konsekvens.

När USA och västvärlden i stort kritiserar Ryssland för folkrättsbrott, blir den självklara jämförelsen Irak 2003 eller Kosovokrisen 1999 eller att man gick längre än vad säkerhetsrådet gett mandat för i Libyen-krisen 2011. Trovärdigheten är ordentligt urvattnad.

Sverige har i dessa sammanhang agerat med större konskevens. Vi deltog inte i Natos bombningar av Serbien 1999 och valde att betrakta dem som legitima, om än inte legala. Regeringen tog tydligt avstånd från den USA-ledda invasionen av Irak 2003. Vi deltog i Libyenaktionen, men bara i uppgifter som med ordentlig marginal låg innanför säkerhetsrådets mandat.

Därför kan Sverige som nation argumentera med trovärdighet. Men, säger den minnesgode, hur är det då med Carl Bildt som person? Argumenterade inte han för kriget 2003 och var t o m kopplad till den amerikanska krigslobbyn Kommitteen för Iraks befrielse?

Så var det. Det finns en skillnad mellan Carl Bildts agerande som moderatledare 1999, då han var folkrättligts principiell, som fri tyckare 2003, då han argumenterade maktpolitiskt och som utrikesminister 2011, då folkrättsargumenten är tillbaka.

I Krimkrisen, när folkrättsargumenten också kan kombineras med en mer maktpolitisk kritik av Ryssland bärs de också av ett starkt engagemang.

Statsminister Fredrik Reinfeldt fick på söndagen också en tillrättavisning av utrikesministern för att han uttryckt viss förståelse, inte för det ryska agerandet, men för den ryska oron för den ryska minoriteten i Ukraina.

Det Fredrik Reinfeldt uttryckte var ganska likt det Tyskland utrikesminister Steinmeier sa. Tyskland har både historiska erfarenheter av konflikt med Ryssland och är beroende av Ryssland för sin energiförsörjning. Det gynnar en viss eftertanke, och en naturlig strävan att söka dialogöppningar i kriser.

Det är, ur ett MR-perspektiv, alltid mycket allvarligt att utifrån nationalistiska motiv ge sig på en minoritet. Är minoriteten dessutom i ett bredare geografiskt och historiskt perspektiv del av en majoritet är det dessutom dålig säkerhetspolitik.

I går bytte dock Fredrik Reinfeldt spår och sällade sig till ledamöterna i Riksdagens försvarsutskott som med anledning av Krimkrisen vill lägga mer resurser på det svenska försvaret.

Krimkrisen är allvarlig. Men den kan inte mötas militärt, vare sig från Sverige eller Nato. Den kan heller inte lösas genom att isolera Ryssland. En viktig orsak till Ryssland agerande är just upplevelsen av isolering och marginalisering. Samtidigt som man militärt är en stormakt. Det är ingen bra kombination.

Sverige har självklart en roll ett spela i detta. Vi kan med trovärdighet stå upp för de folkrättsliga argumenten. Som militärt alliansfritt land har vi andra möjligheter att nå dialog och samspel med Ryssland, som inte är präglat av den kalla krigets logik som alltjämt omgärdar Natos relation till Ryssland.

Det är i år 25 år sedan muren föll i Berlin. Vår uppgift idag är att se till att den inte byggs upp längre österut, utan förpassas till historiens skräpkammare en gång för alla.

Det kräver en trovärdig kombination av tydlighet för att vi inte kan acceptera övergrepp mot folkrätten, med en långsiktig strävan till samarbete, samspel och samhörighet mellan Europa och Ryssland där demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är grunden för samlevnaden.

Peter Weiderud

 

by

Bildt mörkar om folkrätten

Våldet i Ukrainas huvudstad Kiev satte sin prägel på dagens utrikespolitiska debatt. Enigheten var stor i tydliga fördömanden av våldet och kritiken av Janukovytj och hans regering.

Utrikesminister Carl Bildts deklaration vid årets utrikespolitiska debatt var i år en ganska traditionell katalog över Sveriges olika arenor för samarbete, med huvudsaklig betoning på EU.

Mycket av det som står i deklarationen skulle också kunna återfinnas i en socialdemokratisk deklaration. Inte ens under ett valår är grunderna i utrikespolitiken ett område som bör polariseras.

Men på några områden är skillnaden likväl tydlig. I synen på vår militära alliansfrihet och vikten av FN-mandat vid internationella insatser. I synen på utvecklingen i vårt närområde. I synen på FN. I synen på mänskliga rättigheter. Och i synen på utvecklingen i Mellanöstern.

I sin utrikesdeklaration väljer Carl Bildt att inte med ett ord nämna Sveriges militära alliansfrihet. Istället talar han om att vår säkerhetspolitiska linje och vår solidaritetsförklaring ligger fast och att vi både ska kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.

Att medvetet skapa oklarhet om den princip och den gräns som är så viktig – skillnaden mellan de folkrättsliga undantagen från FN-stadgans våldsförbud om självförsvar, som vi sköter själva, och på FN:s uppdrag ta ansvar för att upprätthålla fred, som vi samarbetar i men bara när det föreligger ett mandat från Säkerhetsrådet – är måhända ingen stor sak i den svenska inrikespolitiska debatten. Men det uppmärksammas av de diplomater som har att rapportera hem till sina huvudstäder.

Här har inte Sverige samma intresse som en del andra medlemmar av EU. I den klassiska balansen mellan maktpolitik och folkrätt finns det en skillnad mellan medlemmar i militärallianser och alliansfria, mellan stormakter och andra – och mellan höger och vänster.

Högern har inget emot folkrätt, men när det kolliderar med maktpolitiska intressen svajar man. För oss socialdemokrater är folkrätt utryck för civilisation – lika viktig för relation mellan länder som demokrati är för relationer inom länder.

Att upprätthålla folkrättens principer är för oss socialdemokrater uttryck för ett upplyst egenintresse. Det är ett redskap för att säkra fred både för oss själva och bidra till fred i vår omvärld. Carl Bildt vill att Sverige blir medlem av Nato och har därför inte samma intresse att stå upp för nödvändigheten av FN-mandat vid internationella militära insatser.

Samma logik gäller utvecklingen i vårt närområde. Vi har ett starkt egenintresse av en positiv demokratisk utveckling i Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Därför räcker det inte att vi, som Carl Bildt, duckar bakom EU i vår relation till utvecklingen. Vi kommer att kunna utvecklas tillsammans med våra grannar vid en positiv demokratisk utveckling. Men det är också vi som är närmast berörda av en negativ utveckling.

Vi måste vara dem som driver EU och även ha egna visioner och idéer för denna utveckling. När andra i EU är trötta på utvidgning, måste vi stå upp. När andra i EU kan kosta på sig att sitta på läktarplats, måste vi vara drivande för relationsskapande och samarbete. Den stora kraften i EU som fredsprojekt är möjligheten att bli del av gemenskapen.

Genom att vara tydliga vad gäller medlemskapsperspektivet för länderna österut, kan vi också ha framgång i vår kritik om vad gäller bristen på mänskliga rättigheter. Det gäller för övrigt också Turkiet, som idag behöver sina vänners kritik.

Regeringens passiva syn på FN tydliggjordes också i utrikesdeklarationen. Carl Bildt annonserade kandidaturen till FN:s säkerhetsråd 2017-2018. Men han vill kandidera på gamla meriter, snarare än på idéer mad vad han vill med FN. Paradoxalt nog är dessa gamla meriter i huvudsakliga socialdemokratiska.

Lika pliktskyldig var avsnittet om fredsprocessen i Mellanöstern. Inte heller här räcker det med att gömma sig bakom EU. Det krävs tydlighet i frågan om Israels fortsatta folkrättsstridiga utbyggnad av bosättningar och vikten av att Sverige erkänner Palestina.

Det saknades inte ord om nedrustning och bistånd i årets utrikesdeklaration. Här är problemen snarare vad som finns bakom orden.

Sverige har varit en moralisk stormakt i FN, vad gäller vårt arbete för fred, nedrustning, fattigdomsbekämpning och respekten för mänskliga rättigheter. Detta är områden som till viktiga delar fått ligga i träda under alliansregeringen.

Världen och Sverige förtjänar bättre, vilket är viktigt att minnas, inte minst ett valår.

by

Kan vi tala om klass eller rasism utan att tala religion?

Daniel Suhonens artikel ”Vänsterprassel med islam” från Aftonbladet 2011 cirkulerar på nytt digitalt, varför vi här ger en kommentar. 

Om vi klarar att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt så måste vi alltså värna alla mänskliga rättigheter samtidigt. Att få ha sin religiösa tro är en. Att inte bli diskriminerad en annan. Ett generellt religionsförakt och religionshat går helt enkelt inte ihop med kamp för mänskliga rättigheter.

Visst är det lätt att hålla med Daniel Suhonen när han i artikeln ”Vänsterprassel med islam” skriven redan 2011, efterlyser en samtida klassanalys. Suhonen skriver bl.a.:

”Det är i ett allt brutalare klassamhälle där klyftorna djupnat som invandring blivit ett ’problem’. I själva verket är det svenska mångkulturella samhället en formidabel succé. Men det välfärdssamhälle som kunde härbärgera olika människor i jämlika villkor bryts nu ner av nyliberalismen. Alla problem som i dag finns med segregation och fattigdom hänger samman med den nyliberala politik som alla regeringar fört sedan 1980-talet. I ett mångkulturellt Sverige har även klassklyftorna fått hudfärg. Tyvärr tolkas de därmed också kulturellt. Men i stället för att tala om sådant man kan göra någonting åt – bostäderna, skolorna, arbetslösheten, välfärdens brister – riktas sökarljuset mot frågor som är mycket svåra att ändra med gemensam politisk kamp.”

Eftersom den här artikeln nu plötsligt cirkulerar på nätet och i sociala media igen, trots att den har tre år på nacken, vill jag gärna ge en replik, eller en uppdatering.

Suhonen skriver att tal om rasism blir kontraproduktivt, om det inte samtidigt talas om klass. En enligt mig troligen korrekt uppfattning. Men sedan pekar han plötsligt ut Per Wirtén, Åsa Linderborg, Mattias Gardell, Masoud Kamali – och Socialdemokrater för tro och solidaritet, som någon form av kulturrelativister som ”gullar med islam”, humanister som i vår naivitet spelar högern och främlingsfientlighet i händerna eller rentav ”dubbelexponerande kolonialister”. Här vill jag självfallet inte riktigt vara med längre och blir uppriktigt sagt fundersam.

Artikeln dyker upp igen efter att STS – igen – blivit indragen i diskussioner om islam, muslimska väljare och politisk representativitet (se hemsidan för urval artiklar). Alltför ofta kommer kopplingen mellan muslimsk delaktighet och islamistisk fanatism i dessa diskussioner som ett brev på posten. Det gör mig mycket bekymrad.

Det finns oerhörda problem med att olika religiösa strömningar inte respekterar olika gruppers mänskliga rättigheter. Självklart. Det gäller inom i snart sagt alla typer av religioner och religiösa grupperingar, problem av det slaget existerar i alla delar av världen. Kristen fundamentalism är lika illa som hinduisk eller muslimsk. Självklart. Och att olika minoriteters rättigheter inte respekteras är lika illa oavsett vilken minoritet det gäller – och under vilken flagg det sker.

Vi kan inte tillåta att all kritik av religion blir kallad rasism, menar Suhonen, samtidigt som han tillstår att islamofobi och rasism är ett högst reellt problem. Nej, det kan vi inte. Och vi kan svårligen arbeta mot rasism utan att tala om klass. Men frågan är om vi ens kan tala om klass eller om rasism utan att idag även tala om religion; det är den religiösa ”araben” med slöja och helskägg som provocerar rasister mest, det är lätt att se.

Om vi klarar att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt så måste vi alltså värna alla mänskliga rättigheter samtidigt. Att få ha sin religiösa tro är en. Att inte bli diskriminerad en annan.

Ett generellt religionsförakt och religionshat går helt enkelt inte ihop med kamp för mänskliga rättigheter.

Självklart kan vi uppmärksamma och motarbeta förtryck riktat mot religiösa, som t.ex. muslimer, samtidigt som vi uppmärksammar och också arbetar emot förtryck som utförs i religionens namn eller inom religiösa kretsar.

Jag håller igen med Suhonen när han menar att ”den sekulära tanken är det yppersta försvaret både för yttrandefrihet och för religionsfrihet”. Vi i STS samlar troende socialdemokrater ur alla trosuppfattningar, men har alltid förfäktat att en sekulär stat är en förutsättning för religionsfrihet; en religion ska t.ex. inte kunna ställas över en annan och ingen ska behöva bli pådyvlad en tro eller en religiös livsstil. Det har vi gjort sedan 1929 – och det fortsätter vi att göra. Av samma skäl nu som då.

Som socialdemokrater är vi helt i samklang när det gäller att lyfta fram klassperspektiv och samhällsproblem skapade av nyliberalism. Som socialdemokrat för tro och solidaritet har jag svårt att acceptera det utbredda misstänkliggörandet av en religion – islam – som Suhonen här sällar sig till. Jag kan heller inte acceptera att yttrandefrihet och religionsfrihet framställs som vore de varandras motpoler.

Till sist vill jag klargöra att det muslimska manifest Suhonen hänvisar till härrör från 2010. Det är idag överspelat av ett förbundsgemensamt manifest (som antogs i juni 2012), där bland annat hbt-rättigheter är med fullt ut.

Socialdemokrater för tro och solidaritet arbetar för global rättvisa, ett öppet och demokratiskt samhälle, allas lika rätt och värde – ett Sverige för alla. Vi bekämpar ALL form av förtryck och vill värna ALLA mänskliga rättigheter. Samtidigt. Det är för oss ingen motsättning.

Peter Weiderud, förbundsordförande

by

Expressen avslöjar integrationsrapport

Expressen ”avslöjar” idag en rapport som den arbetsgrupp inom dåvarande Broderskapsrörelsen skrev 1999 om det dialogarbete som vår organisation då stod i med Sveriges muslimska råd. Arbetet påbörjades på uppdrag av integrationsminister Leif Blomberg 1994 i syfte att se hur svenska muslimer kan bli mer aktiva i det politiska arbetet. Detta kallas nu en skriven överenskommelse och Expressen menar sig ha avslöjat det ”hemliga avtal” som riksdagsledamoten Carina Hägg tidigare hänvisat till.

Denna öppna rapport, som lämnades till Förbundsstyrelsen 1999, är en sammanfattande beskrivning av dialogen med företrädare för svenska muslimer om hur religionsfriheten kan stärkas och hur en stor grupp svenskar ska nå ökad delaktighet i samhället. Den finns att läsa på vår hemsida. Några år senare – 2003 – lämnade Förbundsstyrelsen en rapport till kongressen om hur detta arbete fortskred. Även den finns på vår hemsida.

Broderskapsrörelsen – Tro och Solidaritet – har sedan vi bildades 1929 varit en plattform för människor, som inspirerade också av sin tro, vill arbete för ett mer jämlikt, rättvist och inkluderande samhälle inom det Socialdemokratiska arbetarepartiet. I detta uppdrag ingår självklart att föra dialog också med religiösa samfund (för att fånga upp brister i religionsfriheten). Därför har vi en självklar dialog med såväl Sveriges muslimska råd, Sveriges kristna råd och Judiska centralrådet, och även med enskilda samfund. Det är ju i dessa sammanhang våra medlemmar och många av de frågor man vill se en politisk lösning på finns.

Det är djupt oroande att det som alla betraktar som fullständigt normalt och självklart när det gäller den kristna majoritetsreligionen, misstänkliggörs när det handlar om muslimer. Det stärker mig i min uppfattning om vikten av det pionjärarbete som de som ledde förbundet för 20 år sedan var beredda att gå in i. Då var svenska muslimer betydligt mer marginaliserade än vad de är idag, även om misstänksamhet och fobin mot islam på många sätt kvarstår nu och var densamma då.

I rapporten beskriver arbetsgruppen bl a om vikten av att muslimer är beredda och får möjlighet att ta politiska uppdrag, i kommuner, landsting och riksdag. Man lyfter också fram önskemål om stärkt rätt för muslimska helgdagar, statlig imamutbildning och överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter om att tillmötesgå möjlighet att delta i fredagsbön.

Delar av dessa frågor har gått framåt sedan 1999. Det finns fler muslimer i politiska församlingar och respekten för muslimska högtider har stärkts. Jag är glad över att vi som politisk organisation kunnat medverka till detta.

Andra väntar fortfarande på sin lösning. Den statliga imamutbildningen sjabblade dåvarande utbildningsminister Lars Leijonborg bort genom att i presentation av den utredning han tillsatte beskriva detta primärt som ett sätt att vaccinera mot muslimsk extremism. Genom att beskylla muslimer som grupp för att vara extremister, lyckades han få muslimska organisationer att avvisa den idé man själva önskade, vilket var en stor förlust för muslimer, men också för samhället, inklusive den bieffekt som Leijonborg gjorde till huvudfråga.

Expressen lyfter också fram Sveriges muslimska råd som islamistiskt och ifrågasätter hur vi kan föra dialog med dem. Sveriges muslimska råd är ett samarbetsorgan för praktiserande muslimer, inget politiskt organ. Lika självklart är att vi som socialdemokrater inte samarbetar med islamistiska partier. Islamism och socialdemokrati precis som kristdemokrati och socialdemokrati låter sig inte förenas. De förra söker forma en politik snävt utifrån den specifikt egna kulturtraditionen. Socialdemokratin är en bred sekulär politisk rörelse som utifrån ett klassperspektiv samlar alla människor av god vilja att arbeta för ett mer jämlikt samhälle.

Islamism är ett komplext begrepp som rymmer allt från enskilda fanatiker till breda politiska rörelse som t ex turkiska AKP. Med dessa kan vi självklart föra samtal, i synnerhet om de i val företräder stora grupper av väljare. Men vi ska inte och kan inte samarbeta, eftersom de per definition är våra politiska motståndare.

Sverige är ett rikt land, där människor från i princip alla världens hörn och kulturer samlas och måste samsas. Sverige måste vara för alla. Vårt speciella bidrag till den processen är att vi organiserar progressiva troende från alla religioner och erbjuder en plattform för politiskt ansvarstagande.

Detta kommer vi att fortsätta göra med glädje och stolthet.

 

by

Där rättigheter kränks är minoriteter alltid hårdast drabbade

Lars Aduktusson vill att Sverige och EU ska sätta press till stöd för utsatta kristna genom att koppla bistånd till religionsfrihet. Men i de länder Adaktusson räknar upp är det inte bara kristna som drabbas. Jag ser hellre utökat arbete för alla mänskliga rättigheter, skriver Peter Weiderud i Dagens Nyheter debatt.
I söndags medverkade Socialdemokrater för tro och solidaritet i manifestationen ”Solidaritet för religionsfrihet”. Bakgrunden var bland annat hakkorsangrepp på gudstjänstlokaler. Muslimer, judar, kristna, andra politiker och icke troende antirasister försvarade religionsfriheten som en av grunderna för demokratin. Attacker på troende är en attack på vårt öppna samhälle. På vår demokrati. På de mänskliga rättigheterna, som rymmer rätten att utöva sin tro.
Den rätten förvägras många i världen. Att värna religionsfriheten globalt måste vara ett fokus för svensk och europeisk politik. Så långt är jag med Lars Aduktusson (KD), som samma söndag debatterade i DN om förföljelse på världens kristna.Förföljelsen av kristna måste tas på allvar och kristnas rätt att leva i sin tro ska försvaras över hela världen. Men när vi försvarar de kristna är det religionsfriheten som del av de mänskliga rättigheterna vi försvarar.
Organisationen Pew Forum placerar Sverige på en osmickrande position i listan över länder med hög hotbild mot religiösa. Hatbrotten ökar mot moskéer och synagogor, mot judar och muslimer som uttrycker sin tro. Sverige delar i listan kategori med länder som Iran, Saudiarabien och Ukraina.
”Att vara utsatt för hatbrott borde inget samfund behöva uppleva, det är ovärdigt ett demokratiskt samhälle”, skriver Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) i tidningen Dagen (21/1). SST kommer särskilt kartlägga hoten mot muslimska bönelokaler. När Judiska centralrådet berättar om de ökande hoten mot judiska församlingar, svarar Säpo att det inte är deras problem eller ett hot mot demokratin (Ekot 21/1).
Säpo har fel. Problemen för troende hårdnar när demokratin och respekten för mänskliga rättigheter brister eller inte alls finns. Som i Nordkorea, Somalia, Myanmar, Mali, Tanzania, Niger, Irak, Egypten, Saudiarabien.De länder Adaktusson lyfter fram, där förföljelser av kristna nått skrämmande nivåer, är inte länder med utvecklad demokrati och likhet inför lagen. Här saknas ofta respekt för de mänskliga rättigheterna. Skydd mot diskriminering är långt ifrån givet. I Myanmar är förföljelserna mot landets muslimer så extrema att vissa kallar det etnisk rensning. I Somalia kan homosexuella dömas till döden.
Det är i de länder Adaktusson räknar upp inte bara kristna som drabbas. Varhelst mänskliga rättigheter bryts är minoriteter alltid de hårdast drabbade.Aduktusson vill att Sverige och EU ska sätta press till stöd för utsatta kristna genom att koppla bistånd till religionsfrihet. Jag ser hellre utökat arbete för alla mänskliga rättigheter. Jag vill se ansträngningar för demokratisering och global säkerhet för minoriteter. Oavsett tro och minoritet.
Till skillnad mot Adaktusson vill jag inte mobilisera Europa att ta ställning för kristna mot muslimer. Med Europas historia riskerar det att uppfattas som korstågstänkande, något som inte är värdigt en demokrati utan riskerar skapa motsättningar, både här och globalt.
Solidariteten för religionsfrihet – som en del av mänskliga rättigheter – måste vara universell.

Peter Weiderud, förbundsordförande, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Publicerad i dn.se/debatt 23 januari 2014, som en replik på Lars Adaktusson (KD), söndag 19/1. 

by

Kalla vindar i Sälen

Folk och Försvars årliga konferens i Sälen fick detta år, för första gången sedan kalla krigets slut så vitt jag kan bedöma, en något nationalmilitaristisk prägel.

Bakgrunden är bl a den kritik av den svenska försvarsförmågan, försvarets effektivitet och omställningssvårigheter som lyfts fram både från ÖB, riksrevision, försvarspolitiker och media. Dessutom är det valår, vilket lockar alla partier att framstå som kraftfulla i relation till en växande oro i opinionen.

Försvars- och säkerhetspolitiken är dock inget lämpligt område att söka ta enkla politiska poänger i. Frågor som ytterst handlar om människors trygghet, fred och nationens säkerhet mår bäst av långsiktiga perspektiv, realistiska analyser och ett kyligt politiskt sinne.

Mest anmärkningsvärt var KDU:s ordförande Sara Skyttedal som beskyllde socialdemokrater och liberaler (tidigare) samt miljöpartister och media (idag) för att vara förförda av pacifismen och att hon såg pacifismen som ett värre hot än alla kärnvapenmakter tillsammans.  Hon passade också på att raljera över FN och EU som någon form av ”magisk garant för fred”. (Du kan se KDUs Sara Skyttedal uttalanden här.)

Det ligger inget nytt i att KDU söker erövra högerflanken bland de politiska ungdomsförbunden, men att så förenklat och onyanserat försöka döma av i den klassiska säkerhetspolitiska balansgången mellan avskräckning och fredsbyggande fick åtminstone mig att höja på ögonbrynen.

Det finns förvisso tomtar bland både pacifister och kärnvapenförespråkare. Men bland dem som sökt göra ickevåldsidealet till realpolitik finner vi människor som Mahatma Ghandi, Martin Luther King och Nelson Mandela. Bland kärnvapenländerna finner vi idag inte bara de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, utan också Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan.

Sara Skyttedal är för ung för att ha egen erfarenhet av det kalla kriget och det mer omedelbara hotet av kärnvapenkrig. Den tid då så många av oss drog slutsatsen att säkerhet inte främst och längre kan sökas mot motparten, utan med. Det som Olof Palme så väl formulerade som strävan till gemensam säkerhet.

Med det kalla krigets slut blev det möjligt att omsätta tankarna om gemensam säkerhet på ett helt annat sätt i praktiken. Det var i hög grad detta som fick mig att gå från tvekande till entusiast för det europeiska samarbetet.

Det var också i denna förändring som omstruktureringen av det svenska försvaret och säkerhetspolitiken inleddes. Det viktigaste var inte längre hotet om en massiv militär invasion.  Andra och civila hot mot vår säkerhet var mer akuta. Men framför allt öppnade sig helt nya möjligheter att förebygga fred – genom internationellt samarbete för att utveckla demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och ömsesidigt beroende.

Utifrån den mycket grundläggande principen att man inte biter den hand som föder en, är handel och ekonomiskt utbyte alldeles avgörande för att bygga säkerhet. Det är inte minst fredsprojektet EU ett exempel på. Göran Hägglund, som till skillnad från sin ungdomsordförande, tycks ha förstått hur det hänger ihop, talar om fredlig konflikthantering som en grundläggande bas för KD:s försvarspolitik.

Det hindrar inte att det i vissa lägen, och som en sista utväg, kan vara nödvändigt att använda militärt våld för att säkra fred. Detta kan för ett civiliserat land bara ske i enlighet med folkrätten. Detta principiella synsätt har varit avgörande för att Sverige i år firar 200 år – längre än något annat land -av oavbruten fred.

FN-stadgan förbjuder faktiskt våldsanvändning, utom i två mycket specifika fall. I självförsvar i enlighet med artikel 51. Och på FN:s säkerhetsråds uppdrag – enligt Kapitel 7 – när internationell fred och säkerhet hotas.

Försvaret av vårt eget land sköter vi själva, också utifrån en 200-årig tradition av framgång. När det handlar om att på Säkerhetsrådets uppdrag upprätthålla fred i världen samarbetar vi med andra, också utifrån en lång och god tradition.

Den stora skillnaden med det kalla krigets slut var att samtidigt som hotet om invasion av vårt land minskade, ökade möjligheterna till samarbete för internationell krishantering. Det fanns alltså goda skäl, för vår egen säkerhet, att ställa om vår försvarspolitik.

Därmed inte sagt att allt blir bra, och framför allt inte genast. Den nuvarande regeringen har lagt alldeles för stor vikt vid samarbete inom Nato och framför allt vår militära närvaro i Afghanistan. Det har styrts av andra skäl än en analys av hur vi bäst bidrar till fred.  Och det har inte varit det mest effektiva sättet att värna afghanska flickors rätt till utbildning.

Västvärlden har under det senaste årtiondet, mycket beroende av traumat från September 11, haft en för ensidig militär närvaro i den muslimska delen av världen under Nato, och lämnat till länder i det geografiska syd – dessutom ofta muslimska – att ta hand om FN:s fredsbevarande, framför allt i Afrika.

Detta har varit felbalanserat och kortsiktigt, men inte villigheten att delta i internationella insatser i sig.

Självklart har omställningen också skapat vissa tillkortakommanden i relation till det traditionella territoriella försvaret, i synnerhet om vi jämför med tiden för det kalla kriget. Det behöver rättas till, så att vi professionellt kan värna vår territoriella integritet, men är ett begränsat problem givet de förändringar som skett och utifrån en övergripande analys vad som främst ger oss säkerhet.

Därför blir jag bekymrad när Jan Björklund med hänvisning till hotet från Ryssland argumenterar både för svensk Nato-anslutning och egen militär upprustning. Eller när ledamöter i Riksdagens försvarsutskott motiverar uppgradering av JAS med upprustningen av det ryska flygvapnet.

Vi blir inte mer säkra som medlemmar av Nato eller om vi visar att vi kan utmana Ryssland till luftstrid. Ryssland utgör inget militärt hot mot Sverige. Och det som framför allt på sikt ökar vår säkerhet i relation till vår store granne är att medverka till att stärka demokratin och respekten för mänskliga rättigheter i Ryssland och ett ökat samarbete, på i princip alla områden.

Jag är inte alldeles bekväm med hur utrikesminister Carl Bildt förvaltat ansvaret för våra relationer till Ryssland under senare år. Jag blir också bekymrad när idrottsminister Lena Adelsohn Liljerot bestämmer sig för att bojkotta invigningen av ryska vinter-OS. Speciellt som hon säger att hon egentligen inte tror på bojkott.

Hennes hänvisning till de bristande rättigheterna för HBT-personer i Ryssland är mycket viktig och kräver att vi i samtalen med Ryssland är tydliga och uppriktiga. Men jag är övertygad om att dialog och samarbete är en bättre väg att stärka HBT-rättigheter i Ryssland än bojkott av OS. Att det samtidigt stärker vår egen säkerhet är i sammanhanget mer än en bonus.

Det må vara att President Obama har inrikespolitiska skäl för att bojkotta OS-invigningen. Men det är inte självklart att dessa skäl sammanfaller med svenska intressen.

Folk och Försvar och dess årskonferens skapades en gång utifrån behovet av att få en bättre folklig och demokratisk förankring av försvarspolitiken. Det är värt att minnas i ljuset av ett annat av Sara Skyttedals inlägg i sitt anförande: ”Demokrati gynnar inte försvaret”.

Här har hon nog blandat ihop hönan och ägget. Det är försvaret som ska gynna, värna och försvara demokratin, freden och oss. Inte tvärtom.

by

Kristna värdepartiet – mer högerpopulistiskt än kristet

I veckan bildades det kristna värdepartiet, som säger sig bygga på den kristna värdegrunden. Hade man väntat till den 20 mars hade man på dagen prickat in 50-årsminnet av bildande av KDS.

Även om det populistiska syftet att fånga upp missnöjda KD-väljare tycks vara huvudskälet till bildande av det kristna värdepartiet är det svårt att se att detta skulle kunna ha någon annan politisk påverkan än att möjligen ta tillräckligt många av kristdemokraternas konservativa väljare för att hjälpa KD att hamna under riksdagsspärren.

För även om det är svårt att jämföra dagens politiska kontext med den för 50 år sedan framstår det kristna värdepartiet både som snävare, mer höger och mer konservativt än vad KDS var ens för 50 år sedan. Och KDS blev då en rörelse utan något som helst politiskt inflytande, fram till sin egen sekularisering, tydligare anknytning till den europeiska kristdemokratiska traditionen och med den ett politiskt program, om än höger så lite bättre anpassad till en svensk politisk verklighet.

Bortsett från att man i sitt principprogram inte driver frågor om dödsstraff, islamofobi och oreserverat stöd för staten Israel, och har lite mjuka skrivningar om asyl och miljö, så påminner det kristna värdepartiet mycket om den amerikanska kristna högern.

Totalförbud av aborter, anti-EU, liten stat, sambeskattning, borttagande av homosexuellas rättigheter, mer resurser till polis och militär, strängare straff, rätt till hemundervisning och inskränkningar i sexualundervisning är enligt detta parti uttryck för en kristen värdegrund.

Politiskt är det svårt att ta detta jippo på allvar, men jag reagerar med viss bestörtning över att de med ett språk av exklusivitet kallar sitt program kristet. Mycket få av de åtminstone 1,5 miljoner svenskar som tar sin kristna tro tillräckligt mycket på allvar för att det också har betydelse för vilket samhälle de vill se, skulle vilja se detta förverkligat.

Här har det kristna värdepartiet delvis samsyn med den exklusivitet som också återfinns i extrem islamism. Där man utifrån en förvriden syn på den egna religiösa traditionen radikalt vill förändra samhället att stå i samklang med sin egen fundamentalism.

Det krävs ett samhälle med utbrett demokratiskt missnöje, massivt politikerförakt och ekonomiskt kaos för att kunna få stöd för den här typen av extrema politiska visioner. Och Sverige är tack och lov alldeles för politiskt civiliserat för att bistå med den jordmånen.

Men möjligen skadar det kristna värdepartiet i viss mån bilden av kristna. Vi är många som tar både vår tro och politiken på allvar. Som kommit till slutsatsen att vi bäst förverkligar politiskt det vår tro inspirerar oss till, genom att engagera oss och slåss för det vi brinner för i ett brett sekulärt parti tillsammans med alla människor av god vilja.

För de flesta av oss leder kärleksbudskapet och trons åläggande om att ta emot barnen och att ställa den siste först, till att vi måste värna ett solidariskt samhälle. Stat och kommuner behöver ge det skyddsnät som de flesta människor någon gång under sitt liv behöver för att kunna leva ett människovärdigt och tryggt liv. Människovärdet kan inte bara gälla ofödda, utan måste gälla alla och hela livet.

Det innebär inte att vi i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet tar lätt på den svåra frågan om abort. Oönskad graviditet och abort innebär alltid ett lidande. Därför behövs det en lagstiftning som tar ansvar för att minimera det samlade lidandet.

Vi tar heller inte lätt på familjens ställning. Men alla vi som har erfarenhet av att den inte alltid ser ut som det kristna värdepartiet önskar, vet hur viktigt det är att samhället finns där för alla, och i synnerhet för dem som behöver stödet mest. Kärnfamiljen kan aldrig vara den yttre gränsen för en human politik.

Detta värdeparti är vare sig kristet eller uttryck för en kristen värdegrund. Det är genuin och förenklad högerpopulism.

Hur KD väljer att förhålla sig till detta fenomen återstår att se. Dess vägran att kommentera fenomenet är om möjligt en indikation på hur obekväm man är.

by

Försoning där försoning inte borde vara möjlig

Beskedet att Nelson Mandela efter ett långt och unikt liv somnat in möttes med en samlad saknad över världen som helhet. Många ställer frågan hur det är möjligt att efter 27 år i brutalt fängelse, komma ut utan bitterhet och kunna ta ansvar för att föra sitt land från våld och apartheid till försoning och demokrati.

Nelson Mandela bar en alldeles unik integritet. Han var en enastående politisk begåvning, men också ett varmt troende. Det sägs om Nelson Mandela att han under sina 27 år i fängelse aldrig missade en söndagsgudstjänst.

Även om det fanns begränsat med konkurrerande aktiviteter, är det förmodligen så att detta regelbundna värnande om att sätta sig själv i ett större sammanhang ger ett perspektiv på hans unika förmåga att söka lösningar där de flesta inte ens skulle försöka.

Till bilden hör också att Nelson Mandela insåg att så svåra frågor som bekännelse, förlåtelse och försoning kräver redskap som politiken inte självklart och normalt besitter. Det fick honom att söka nära samarbete med de religiösa ledarna, och framför allt Ärkebiskop Desmond Tutu. Han, i sin tur, är inte bara en lysande teolog, utan också politiskt mycket driven och begåvad, trots att han aldrig haft någon traditionell politisk roll. Det var samspelet mellan dessa båda politiska och spirituella giganter som gjorde det omöjliga möjligt, inom ramen för den s k Sanning- och Försoningskommissionen.

Jag fick förmånen att som hastigast möta Nelson Mandela vid några mycket minnesvärda tillfällen. Desmond Tutu har jag haft möjlighet att komma närmare, genom mitt arbete i Svenska kyrkan, Kyrkornas Världsråd och under senare tid med Cypernfrågan.

Det minne som sticker ut tydligast är från 21 mars 2003. Det är minnesdagen av Sharpvillemassakern och jag landade den morgonen på Johannesburgs flygplats. Vi var en grupp kyrkligt aktiva från Sverige, Norge, Sydafrika och Namibia – alla med erfarenhet av att jobba politiskt i regering – och vi skulle ha ett seminarium om samspelet mellan tro, integritet och makt.

Detta var vid den tiden en infekterad fråga i relationen mellan kristna aktivister och ANC och jag hade planerat seminariet med Frank Chikane, som jag lärt känna som generalsekreterare för Sydafrikanska kyrkorådet, men som rekryterades av Mandela till att bli generaldirektör i presidentkansliet och sedan fortsatt i rollen också för Tabo Mbeki. Frank och jag hade planerat detta när jag jobbade för den svenska utrikesministern och vi återsågs i samband med Nelson Mandelas besök i Stockholm några år tidigare.

På flygplatsen berättade mina värdar att planerna ändrats. Desmond Tutu, som idag skulle överlämna rapporten från Sanning och Försoningskommissionen till President Mbeki, hade meddelat att han ville avsluta arbetet på samma sätt som han inlett det – med en gudstjänst. Jag var därför bjuden att åka direkt till den anglikanska katedralen i Pretoria.

Strax efter landade en man med planet från Durban som skulle till samma gudstjänst. Vi delade bil och jag försökte prata med honom under resan. Han svarade fåordigt att han medverkat i kommissionen, men han gav ett blygt eller reserverat intryck. Jag gissade att han var en av de vita som stått på rätt sida i kampen mot apartheid och nu var på väg att högtidlighålla det fantastiska som åstadkommits.

Vi kom till Pretoria när gudstjänsten hade börjat och kyrkan var överfylld, men vi leddes fram till första bänk där det fanns reserverade platser. Vi hade knappt satt oss innan Desmond Tutu bad min reskamrat komma fram till altaret. Han presenterade honom som Brian Mitchell, tidigare polischef och ansvarig för Trust Feed massakern. Han var en av de första som lämnade sin bekännelse till kommissionen.

Ärkebiskopen bad också två kvinnor att komma fram. En som förlorat sin man och en som förlorat sin son genom det beslut Brian Mitchell tagit. De började gråta alla tre, omfamnade av Desmond Tutu. Brian Mitchel bad om förlåtelse. Änkan sa att hon aldrig kommer att glömma. Men hon är beredd att förlåta.

Alla 3000 i kyrkan grät också. Vi upplevde något alldeles unikt i ett politiskt sammanhang. Ett land som trots allt brutalt våld man gått igenom, hade förmågan att söka vägarna att läka såren. Att i denna smärta söka sanningen är stort. Att kunna nå bekännelse och förlåtelse är närmaste obegripligt. Att ovan på detta också kunna försonas är det som gör Nelson Mandelas politiska gärning så stor.

Minneshögtiden i Johannesburg denna vecka kommer därför att präglas mer av tacksamhet än av sorg. Det skulle den fromme metodisten Mandela känt en ödmjuk glädje inför.

by

Hägg sprider osanna rykten

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg, i Jönköpings län, har just nu i nomineringsprocessen till riksdagen flyttats ned till plats sex på riksdagslistan. Hon hamnar sannolikt på en icke valbar plats. Hon säger idag att det beror på hennes kritik av Omar Mustafa. Jag har ingen insyn i partidistriktets överväganden och om hennes öppet starka aggressivitet mot muslimer har påverkat partidistriktets förtroende kan jag inte uttala mig om alls.

Vad som gör situationen särskilt besvärlig är dock att hon påstår att det skulle finnas ett hemligt avtal mellan Socialdemokrater för tro och solidaritet och Islamiska förbundet i Sverige och att detta har fått islamister att påverka utfallet i nomineringsprocessen.

Detta är naturligtvis rent nonsens. Vårt förbund skulle självklart aldrig gå in och försöka påverka en nomineringsprocess. Allra minst med ”hemliga avtal” eller diskussioner bakom enskildas ryggar. Jag oroas av att Carina Hägg sprider rykten som riskerar att skapa misstro mot muslimer i Sverige – och mot oss som förbund.

Socialdemokrater för tro och solidaritet organiserar individer som vill engagera sig i ett progressivt politiskt arbete med just tro och solidaritet som grund. Vi har normala och öppna relationer till alla trossamfund i Sverige – muslimska som kristna, judiska och andra – eftersom vi arbetar med frågor som berör dessa, inte minst religionsfrihetsfrågor.

En socialdemokrat engagerar sig i ett brett och sekulärt parti för att tillsammans med politiskt likasinnade förändra samhället. Det gäller kristna, judar, muslimer, buddister, likväl som ateister och andra.

Svensk, liksom europisk, politik i stort påverkas negativt av en växande främlingsrädsla där islamofobin är det utpräglade uttrycket för närvarande. Enskilda medlemmar ur alla partier kan influeras av dessa strömningar, men varje parti har ett ansvar att motverka dem.

Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har ett särskilt ansvar, utifrån vår historia, vårt mandat och vår medlemskrets, att visa på vikten av ett positivt samspel mellan olika kulturer och motverka alla former av rasism. Därför har vi tagit ett särskilt ansvar för att jobba med frågor om främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi.

Vi vill särskilt verka för att föra dialog mellan religioner, som en väg till ett helare och mer jämlikt samhälle.

Peter Weiderud

förbundsordförande

 

Se bl.a.:

Tis 3 dec

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5722624

Ons 4 dec

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5723035

Bli medlem - klicka här!