Close

Tag Archive for: Peter Weiderud

by

Stoppa våldet och häv blockaden

”Därför kräver vi idag inte bara eld upphör – omedelbart och från båda parter – samt att Israels armé lämnar Gaza. Vi kräver också att Israel upphör med ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt häver blockaden av Gaza. Israel måste också omedelbart lämna sin bosättnings- och mur-politik och använda sin militära och ekomomiska styrka till att skapa fred snarare än konflikt med det folk som man ska dela sin framtid med.”

Gaza kommer att minnas söndagen 20 juli som den blodiga söndagen. Den värsta dagen sedan den förra israeliska invasionen för fem år sedan. Mer än 100 döda på en dag.

Under de senaste två veckornas upptrappade våld har omkring 650 palestinier dödats, de flesta civila och många av dem barn. Antalet skadade är mångdubbelt fler.

I Israel har förlusterna redan överstigit de som dödades under hela invasionen för drygt fem år sedan. Totalt cirka 30 israeliska soldater och två civila har fått sätta livet till..

Varje död människa i en konflikt är en tragedi – för den som blir bestulen på sin framtid, för de anhöriga, för samhället. När den som dödats är en civilperson är det att betrakta som ett krigsbrott, till dess det kan bevisas vara en olyckshändelse.

De två döda civila israelerna blev offer för det regn av Qassamraketer som Hamas låtit sända över Israel den senaste veckan. Det är militärt billiga och klumpiga vapen, som sällan träffar några särskilda mål. Men de skiljer inte på militära eller civila mål och strider därför mot folkrätten. De måste fördömas som ett brott mot krigets lagar. Palestiniernas rätt till självförsvar mot ockupation, blockad, bomber och invasion rymmer inte missiler mot civila.

Detsamma gäller den israeliska militära aktionen den senaste veckan. Man har bombat bostäder, sjukhus och lekande barn. Hela markinvasionen är också ett tydligt exempel på bristande proportionalitet. Vad vi ser är ett flagbrant brott mot folkrätten och det är korrekt av FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon att ”fördöma dessa avskyvärda handlingar”. Israels massaker i Gaza ryms inte i landets rätt till självförsvar.

Konflikten mellan Israel och Palestina är asymmetrisk. En är militärt stark, den andre svag. Det går cirka 20 döda palestinier på varje död israel under denna konfliktupptrappning. Det kostar cirka 7 000 kronor att skicka iväg en Qassam-raket, men åtminstone 700 000 att skjuta ner den.

I många asymmetriska konflikter vinner den resursstarke. Men vi har sett exempel på motsatsen. I Vietnam, Sydafrika eller i kampen mot kommunismen i Östeuropa, liksom i avskaffandet av slaveriet, avgick till sist den svagare parten med segern, därför att den starke inte lyssnade i tid och gick för långt med sina handlingar. Legitimiteten eroderade.

Det vi bevittnat denna månad är ett större hot mot Israels än Palestinas framtid. Israel existerar inte med någon historisk, biblisk eller militär rätt. Israel, som judisk stat, finns som resultatet av ett beslut i FN att ge det judiska folket ett hemland, efter den fruktansvärda behandling som judarna utsattes för i Europa under Andra världskriget.

Det faktum att FN-beslutet tog land från Palestinierna för att göra den judiska staten möjlig, gör oss alla medansvariga i konflikten. Ett enigt världssamfund har accepterat att Israel i 1948 års krig tog mer land än vad som var tänkt i FN:s delningsplan, men accepterar inte Israels ockupation efter sexdagarskriget 1967.

Det finns alltjämt både israeler och palestinier som önskar och hävdar att hela landet borde tillhöra endast dem själva. Men det palestinska politiska ledarskapet, inklusive den nybildade enhetsregeringen, accepterar en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser. Israels regering bör göra detsamma.

Alla människor som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden har rätt att leva i säkerhet, med demokrati och mänskliga rättigheter.  Det är upp till människorna själva att avgöra om det ska vara som en eller två stater. Men om det ska finnas en stat med särskilda rättigheter för det judiska folket, som var tanken i FN-beslutet, då har vi alla ett ansvar för att det också bildas en palestinsk stat.

Därför kräver vi idag inte bara eld upphör – omedelbart och från båda parter – samt att Israels armé lämnar Gaza. Vi kräver också att Israel upphör med ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt häver blockaden av Gaza. Israel måste också omedelbart lämna sin bosättnings- och mur-politik och använda sin militära och ekomomiska styrka till att skapa fred snarare än konflikt med det folk som man ska dela sin framtid med.

Vi välkomnar dagens beslut i FN att utreda om det begåtts krigsförbrytelser i samband med den israeliska militäroperationen i Gaza. Vi kräver också en ökad närvaro av FN med stöd av dess säkerhetsråd, för att skydda och hjälpa civila mot ytterligare övergrepp och för att klarlägga de folkrättsbrott som skett under den senaste veckan.

Vi fördömer samtidigt de antisemitiska övergrepp som följt på olika platser i världen i konfliktens kölvatten. Det judiska folket, dess kultur och religion kan aldrig göras ansvarig för de militära övergrepp och politiska misstag som den israeliska staten gör. Identitetspolitik som blandar samman politik med religion och kultur är alltid fel, och i synnerhet i denna konflikt bidrar det till ökat våld, fanatism och oförsonlighet.

by

Fanatismen löper amok när hoppet tänds

Vi har sett mönstret flera gånger tidigare. När det finns en smula hopp för den allt skörare fredsprocessen, slår fanatismen till och en ny våldets spiral bryter ut.

För en månad sedan skapades en palestinsk enhetsregering. Fatah, som dominerar på Västbanken, och Hamas, som styr Gaza, inledde en sedan länge efterlängtad försoningsprocess. Och till skillnad från de misstag omvärlden gjorde vid enhetsregeringen 2006, var det internationella samfundet denna gång beredda att tala med enhetsregeringen.

Här fanns en regering som kunde företräda bredden av det palestinska folket och se till att skapa förutsättningar för allmänna val, för första gången sedan 2006. För de i Israel som alltjämt tror och hoppas på en tvåstatslösning, var detta de bästa nyheterna på länge.

Några dagar senare kidnappades Gilad Shaár, Naftali Fraenkel och Eyal Yifrah. De tre tonåringarna påträffades senare döda. Israels premiärminister Netanyahu beskyllde Hamas för kidnappningen, men utan att presentera några bevis. Det öppnade för massarresteringar, flera döda och att några fanatiker kidnappade en palestinsk tonåring – Muhammed Abu Kheidr – och brände honom levande.

Den händelsen fördröjde förmodligen Israels militära svar mot Hamas i Gaza, som när den kom utlöste en våg av raketer mot Israel. Israels bombningar mot Gaza har de senaste dagarna dödat cirka 90 palestinier, många av dem kvinnor och barn. Även om inga dödsoffer har rapporterats från raketerna, sprider de skräck hos civila i hela Israel. Båda aktionerna strider mot folkrätten, eftersom de drabbar oskyldiga civila och måste med kraft fördömas.

Det är alldeles klart att det finns krafter både bland israeler och bland palestinier som inte vill se en förhandlad fred, utan bärs av fanatismens logik om att det egna perspektivet ska kunna segra på den andres bekostnad. När en strimma av hopp tändes, väcktes dessa krafter.

De som kidnappade och dödade de tre israeliska ungdomarna begick ett fruktansvärt brott. Men brott måste beivras med hjälp av polis och domstolar på ett rättssäkert sätt. Det gäller överallt, men blir livsavgörande i en konflikt där riskerna för våldsupptrappning är så stora.

Här valde Israels regering att agera militärt istället för polisiärt. Vi kan inte säkert veta om detta var ett medvetet agerande för att begrava fredsprocessen, eller ett uttryck för bristande regeringsförmåga. Vad vi vet är att Israels regering varit splittrad, och att Netanyaho beskyllts av sin utrikesminister för att vara alltför eftergiven i våldet mot Hamas och palestinierna.

Fanatikerna i denna konflikt har återigen fått dominera scenen och hoppet om en fredlig tvåstatslösning tycks alltmer avlägsen. Då är det viktigt att påminna om att detta är den plats där insikten fötts om att stjärnorna lyser starkast när natten är som mörkast.

I takt med att de fysiska förutsättningarna för en tvåstatslösning blir alltmer urgröpta, genom israeliska bosättningar och murbygge på ockuperad mark, går det att se en förändring i omvärldens syn på konflikten.

EU-ländernas tydliga uttalanden mot bosättningspolitiken, som jag berättade om häromdagen är ett uttryck för detta. Det faktum att USA är beredda att medla och därmed tala med enhetsregeringen, inklusive Hamas, är ett annat.

Israel har gått för långt, och kan inte längre räkna med det ensidiga stöd man haft från USA och ett splittrat EU som inte orkar stå upp för folkrätten fullt ut.

Det är främst Israel som har intresse av att nå en tvåstatslösning, eftersom det är en förutsättning för en judisk stat. Men en tvåstatslösning kräver ett stopp för ockupationen. Detta ser omvärlden allt tydligare. Det kommer tids nog att hjälpa en politisk majoritet också i Israel att komma till en rationell slutsats.

Problemet är att det brådskar.

 

by

Sverige släpar i EU:s kritik av olagliga investeringar

Den israeliska tidningen Haaretz skriver att totalt 17 av EU:s medlemsstater varnar sina medborgare för de risker det innebär att investera på de av Israel ockuperade palestinska områdena. Företagen riskerar både sina pengar och sitt anseende genom att investera i Israels bosättningspolitik.

“Financial transactions, investments, purchases, procurements as well as other economic activities (including services like tourism) in Israeli settlements or benefiting Israeli settlements, entail legal and economic risks stemming from the fact that the Israeli settlements, according to international law, are built on occupied land and are not recognized as a legitimate part of Israel’s territory,” säger EU-länderna i uttalandet och fortsätter.

“Israeli settlements are illegal under international law, constitute an obstacle to peace and threaten to make a two-state solution to the Israeli-Palestinian conflict impossible,” the statement read. “The EU and its Member States will not recognize any changes to the pre-1967 borders, including with regard to Jerusalem, other than those agreed by the parties.”

Det var Frankrike, Italien och Spanien, som genom sina uttalanden för några dagar sedan, snabbt fick tolv länder att följa med på en hållning som gemensamt diskuterats I EU. Tyskland och Storbritannien har sedan tidigare varnat sina medborgare för de finansiella risker det innebär att investera på områden som inte är internationellt erkända.

De länder som nu gick ut är Portugal, Österrike, Finland, Malta, Irland, Danmark, Luxemburg, Slovenien, Grekland, Slovakien, Belgien och Kroatien. Lettland, Sverige och Polen förväntas komma med sina uttalanden de närmaste dagarna.

Det inom EU diskuterade uttalandet är viktigt och politiskt intressant av flera skäl. Det är ett tydligt uttryck för att en betryggande majoritet av EU:s medlemsstater börjar tappa tålamodet med Israels folkrättsstridiga bosättarpolitik och söker vägar att sätta ner foten. Det man gör är ingen uppmaning till bojkott, men en tydlig markering att Israel måste följa folkrätten och att de europeiska företag som medverkar till brott, inte kommer att få stöd från sina regeringar när läget blir skarpt.

Det gemensamma EU-agerandet kan ses som ett svar på en växande internationell rörelse som är beredda till tydliga och kännbara ekonomiska åtgärder, för att bidra till en lösning av den långdragna konflikten i Mellanöstern. Ett exempel i samma anda är det beslut som Presbyterianska kyrkan i USA tog häromveckan att sälja alla sina aktier i de företag som tjänar pengar på bosättningarna.

Jag kan också konstatera att Sverige inte står i första linjen, utan snarare kommer efter. Det är beklagligt, men följer det mönster vi har sett hos alliansregeringen i relation till den arab-israeliska konflikten. Det är främst Folkpartiet och Kristdemokraterna som medverkat till att svenska ställningstaganden grumlats, försenats eller uteblivit. Jag hoppas att det stannar vid en försening i detta fall. Detta är ett ytterligare exempel på behovet av tydliga förändringar, som vi kan räkna med vid ett svenskt regeringsskifte efter 14 september.

Att en så massiv majoritet av EUs medlemmar samlats kring ett så tydligt ställningstagande inger hopp för framtiden, i relation till denna konflikt, men också andra.

Några länder har meddelat Israel att de inte kommer att ställa sig bakom ett sådant uttalande – Cypern, Litauen, Bulgarien, Rumänien, Tjeckien och Ungern. Här finns några av de unga medlemmarna i EU, som ännu kämpar med att finna en Europeisk identitet i denna fråga.

by

Arms Trade Treaty ska ge Sverige bättre lagstiftning

Jag hade idag glädjen att vara med när Sveriges FN ambassadör Mårten Grundtiz överlämnade det svenska ratifikationsinstrumentet för att tillträda Arms Trade Treaty. Riksdagen fattade sitt beslut i tisdags och regeringen har varit snabb efter det. Sverige blev därmed den 41 nationen som tillträtt ATT sedan möjligheten öppnades för ett år sedan.

Sveriges tillträde till ATT är viktigt av flera skäl. Först för att det krävs sammanlagt 50 nationer för att det internationella avtalet som ska reglera vapenhandeln i världen kan träde i kraft. Ytterligare några länder är på gång och vi kan räkna med att den kritiska massan kommer att nås lagom till FN:s generalförsamling öppnar i september.

Det är viktigt att Sverige är med från början. De tidiga länderna har störst möjligheter att påverka utformningen när arbetet går igång, och detta är nu säkrat.

Men det är också viktigt för att få en mer restriktiv vapenexportpolitik i Sverige. Regeringens hållning, som riksdagen anslöt sig till, har varit att det inte krävs någon lagändring i Sverige för att uppfylla ATT.

Detta kan man dock ha olika uppfattningar om, vilket bl a Röda Korset lyft fram i sitt remissvar till förslaget om svensk ratificering. Den svenska lagstiftningen står stark på flera av de kriterier som finns i ATT där staterna åtar sig att vara restriktiva med licenser. Det s k konfliktkriteriet, som ska förhindra export till stater som är i krig och riskerar att hamna i krig, har stor överensstämmelse med ATTs skrivningar om att export inte får underminera fred och säkerhet.

Kriteriet om att inte tillåta export till stater som begår grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter har liknande skrivningar i ATT, men ATT tar också upp motsvarande vad gäller internationell humanitär rätt.

Dessutom rymmer ATT kriterier relaterade till terrorism, organiserad brottslighet, risker i relation till förtroendeskapande åtgärder samt våld mot kvinnor och barn. Detta finns inte med i den svenska lagstiftningen.

Nu är den svenska vapenexportpolitiken under utredning och den rapporten är tänkt att komma på andra sidan valet. Hade riksdagen inväntat den, innan beslut om ratificering, hade vi missat möjligheten att vara bland de 50 första.

Jag tycker det finns ett stort värde att vi valde en snabb ratificering. Men det är viktigt att använda ATT på ett seriöst sätt i arbetet med att se över den svenska vapenexportlagstiftningen. ATTs kriterier bör föras in.

Till det kommer de frågor som den socialdemokratiska partikongressen i april i fjol beslutade om – ett demokratikriterium och en förstärkt parlamentarisk översyn. Det är frågor som inte ATT lyckades rymma.

På bilden syns (fr v):

Peter Weiderud, Teresa Dybeck, Parlamentarikerforum för lätta vapen-frågor, Christer Winbäck, Riksdagen (Fp), Paul Beijer, svensk chefsförhandlare för ATT, Mårten Grunditz, Sveriges FN-ambassadör, Roy Isbister, Control Arms, FN.s ansvarige för ratificeringar av ATT

Weiderud mfl ATT NYC, foto t blogg

by

Att göra bocken till trädgårdsmästare

I slutet av september i fjol bröts lugnet av ett par smällar, följt av skottlossning. Det var den första bombattacken på sju år in Erbil och den riktades mot säkerhetstyrkornas högkvarter några kvarter från mitt kontor.

Först smällde man av en bilbomb. Strax därpå kom en ambulans, som folkmassorna släppte igenom för att bistå de skadade. Då small också den. Ambulansen var en maskerad bomb.

Därefter rusade beväpnade män in på säkerhetstjänstens högkvarter. De stoppades av säkerhetsvakterna. Flera av dem fick sätta livet till.

Ansvariga för attacken var ISIS, den Al Qaida närstående milisgruppen som spritt terror i Syrien. Den officiella kurdiska förklaringen var att några terrorister lyckats ta sig över gränsen från Syrien till den kurdiska provinsen tillsammans med flyktingströmmarna.

Idag har ISIS kontroll över stora delar av nordvästra Irak. De har tagit Mosul – en stad större än Stockholm – och Saddam Husseins födelsestad Tikrit, samt avancerar mot Baghdad. Samtidigt har de kurdiska trupperna – Peshmega – som varit posterade norr om Kirkuk, nu intagit den oljerika staden, vars tillhörighet varit föremål för dispyter mellan centralregeringen och den kurdiska provinsregeringen.

Iraks President Jalal Talabani – själv kurd – drabbades av stroke vid Lucia-tid 2012, och har sedan dess behandlats på sjukhus i Berlin. Iraks parlament klarade inte av att samlas i går, för att nå ett samlat agerande – kurder, sunni och kristna deltog inte i mötet. Det saknas grundförtroende för den shiadominerande premiärministern Maliki. Maliki har samtidigt vänt sig till USA med begäran om militär hjälp.

Irak befinner sig i akut sönderfall. Premiärminister Maliki har bäddat för detta genom att under en längre tid hävdat den egna gruppens intressen på bekostnad av andra och sammanhållningen av landet.

Bland kurderna finns en stark folklig drivkraft till självständighet, men kurdiska politiker har fram till denna kris visat en pragmatisk hållning och tagit ansvar för att arbeta inom den federation som skapades efter den USA-ledda invasionen och Saddam Husseins fall.

Det finns nu en risk för att Irak spricker upp i tre delar. En Shiadel i söder. En kurdisk i nordöst. Och en sunni i nordväst. Starka krafter verkar för detta, men riskerna är stora att det blir början till ytterligare konflikter och fortsatt instabilitet. I synnerhet med ISIS som aktör i nordväst.

Malikis vädjan till USA om militär hjälp och Obamas försiktiga intresse av att hjälpa till med drönare adderar till ironin. USA:s invasion 2003 – under förre presidenten George W Bush – gjordes med hänvisning till att Irak hade massförstörelsevapen och samarbetade med Al Qaida. Båda påståendena var felaktiga.

Det fanns inga massförstörelsevapen. Däremot lyckades det sekteristiska våld, som blev resultatet efter att man slagit sönder Iraks infrastruktur, skapa en grund för dagens situation, för ISIS framgångar och därmed en närvaro av Al Qaida i Irak.

ISIS måste stoppas. Men det skulle ske effektivare genom att samla nationen, än genom att bjuda in USA att lösa det militära problemet. Det senare är igen att göra bocken till trädgårdsmästare. Om Iraks arme och det kurdiska Peshmega samarbetar är det svårt att se att det saknas militär kapacitet för att hantera ISIS.

Problemet är, som så ofta, främst politiskt och inte militärt.

by

Historien straffar den som kommer för sent: Peter Weideruds tal vid förbundsårsmötet 2014

”Om vi inte ändrar någonting i vårt nuvarande upplägg inför valet till riksdagen i september, kommer vi att göra ett utmärkt val i stora delar av landet. Tack vare samarbetet med miljöpartiet som fångar upp delar av den moderna vänsteragendan, och vår historiska relation till vänsterpartiet, kommer det att räcka till vårt viktigaste kortsiktiga mål – att byta regering.

Men förmår vi fånga upp erfarenheterna från EU-valet och förstärka vårt viktiga grundbudskap – jobb, skola, välfärd – med en kraftfullare politik för klimat, jämställdhet, mångfald och antrasism – frågor som fångar upp den moderna mer frihetligt orienterade vänsterväljaren – kan vi nå längre.

Då kan vi lägga grunden till att bli ett verkligt framtidsparti”

 

För 25 år sedan, sommaren 1989, besökte jag DDR. Jag träffade vänner från kyrkan och fredsrörelsen och diskuterade den politiska utvecklingen.

I Leipzig hade måndagsmarscherna, en kombination av gudstjänst och protest, börjat ta form. Många östtyskar sökte sig till Ungern, för att därifrån ta sig vidare till väst. På den västtyska ständiga representationen i Östberlin samlades fredliga ockupanter. Det kokade politiskt. Något var på gång.

En av de vänner jag besökte var generalsekreteraren för de östtyska kyrkodagarna. Han hade sitt kontor i de evangeliska kyrkornas förbund på Oranienburgerstrasse, nära den klassiska synagogan och några kvarter från gränsövergången till Västberlin vid Friedrichstrasse.

När vi satte oss visade han stolt upp sin nya mobiltelefon – en klumpig tingest, stor som en portfölj. Han hade precis fått den från sina västtyska kollegor, för att kunna stå i direktkontakt med kyrkodagskontoret i Västtyskland. Med den kunde han tala fritt, utanför den östtyska statens kontroll.

Det var uppenbart vilken enorm politisk betydelse denna tekniska nydaning hade. Det blev med ens så mycket svårare för förtryckarstaten DDR att låsa in de fria tankarna. Järnridåns dagar var räknande.

Detta såg förmodligen också kommunistpartiet generalsekreterare i Sovjetunionen, Michail Gorbatjov. Några veckor efter mitt besök, var han hedersgäst vid det östtyska kommunistpartiet sista kongress. Det var där han fällde de magiska orden:

”Historien straffar den som kommer för sent”, sa han med tydlig adress till de ledare som försökte trycka tillbaka östtyskarnas frihetslängtan. Fem veckor senare föll muren.

 

Förbundsvänner,

För två veckor sedan kunde vi notera en tydlig vänsterframgång i EU-valet. De fyra vänsterpartierna samlade 51.39 procent, jämfört med de fyra borgliga som samlat inte nådde 36 procent.

Det är en tydlig indikation på att svenska väljare är trötta på högerpolitik både i Europa och i Sverige. Det bådar gott inför riksdagsvalet i september. Vi har stora möjligheter att få till ett regeringsskifte.

Men samtidigt som vi jublar, tvingas vi konstatera att vårt eget resultat ligger på historiskt låga 24,19 procent och att vi dessutom tappar ett mandat jämfört med förra EU-valet.

Det socialdemokratiska parti jag växte upp med och blev aktiv medlem i för 25 år sedan brukade prestera nära nog det dubbla. Vi nådde 41,7 procent i valet 1932 och presterade sedan alltid bättre än det, vid några tillfällen t o m över 50 procent, fram till Gorbatjovs besök i Berlin. Vad har hänt?

1991 misslyckades vi för första gången med att nå 40 procent, med det historiskt låga 37,6. Sedan dess har vi kämpat med en vikande trend.

Vi kom visserligen tillbaka starkt 1994, efter Bildtregeringens misslyckande. Vi presterade nästan 40 procent i valet 2002, men i kamp med en splittrad borglighet under ledning av Bo Lundgren.

När de borgliga tog sig samman och samlade alliansen till ett regeringsdugligt alternativ tappade vi fästet 2006 och såg en ännu värre situation 2010.

Det finns två ytliga förklaringar till den utveckling vi haft de senaste 25 åren. En säger att socialdemokraterna är ett arbetarparti, och när arbetarna blir färre blir rösterna det också. En annan säger att vi idag har åtta eller nio partier som konkurrerar om väljarna, och då blir det färre till varje parti.

Jag har två problem med dessa förklaringsmodeller. För det första ser de på väljarna som icke reflekterande egoister. Det finns inget som säger att människor med ökad utbildning och mer självständiga yrken skulle söka sig högerut. Tvärtom motsäger valresultatet från EU-valet just det.

För det andra skulle förklaringarna innebära att socialdemokratin går en hopplös framtid till mötes som statsbärande parti. Det tror jag inte alls. Makten över framtiden ligger hos oss själva.

Vi behöver börja med att ställa oss frågan varför vi under så många år hade så unikt starkt förtroende. Vad gjorde oss till världens mest framgångsrika parti, sett till väljarförtroende över tid?

Det viktigaste svaret, som jag ser det, var socialdemokratins förmåga att vara i takt med tiden. Att i varje samhällsförändring läsa behoven och formulera en bärande väg framåt.

Det gällde när vi formulerade visionen om folkhemmet och fick bort arbetslösheten med kombinationen av klasskamp och samarbete i Saltsjöbadsavtalet på 1930-talet.

Det gällde när vi klarade Sverige från Andra världskriget och samtidigt lade grunden till det starka samhället på 1940-talet.

Det gällde när vi byggde det starka samhället och utvecklade korporativismen – det institutionaliserade samarbetet med civilsamhället – på 1950-talet.

Det gällde när vi såg till att människor fick anständiga bostäder och fångade upp den nya mer internationellt orienterade vänstern på 1960-talet.

Det gällde när vi byggde ut välfärdssektorn och skapade världens mest jämställda arbetsmarknad på 1970-talet.

Det gällde i kampen mot kärnvapen och för full sysselsättning på 1980-talet.

I varje tid förmådde vi läsa tidsandan och formulera den politik som krävdes för att kunna bygga det goda samhället. I det ligger den viktigaste förklaringen till socialdemokratins framgångssaga.

Väljarna belönar inte det vi åstadkommit historiskt, utan de visioner vi presenterar för framtiden.

 

Förbundsvänner,

Mycket har hänt sedan Gorbatjov konstaterade att historien straffar den som kommer för sent.

Kalla kriget tog slut – och med den Sveriges speciella roll mellan två militära block.

Globaliseringen har gjort att konjunkturpolitik tappat kraft, ökat vår sårbarhet och luckrat upp våra gränser.

Vår globala konsumtion, framför allt av fossila bränslen, har gett jorden fått feber och utmanar vårt traditionella sätt att se på ekonomisk tillväxt – den enkla omvandlingen av ändliga råvaror till materiellt välstånd.

Informationsteknologin har sprängt alla gränser. Information är tillgänglig för alla som har kunskap och resurser att ta den till sig.

Sverige har snabbt förändras från ett enhetligt kristet protestantiskt till att idag rymma all världens religiösa mosaik.

Sverige blir alltmer välutbildat, Jag var den förste i min familj som tog studenten. För mina barn är det minst masterexamen som gäller, och delar av utbildningen har de skaffat internationellt.

Sverige är samtidigt ett ovanligt land. I de värderingsundersökningar som görs av den globala värderingsundersökningen World Values Survey, sticker vi ut.

Endast 17 procent tycker att Gud är viktig och 35 procent tycker att religion är viktig. Det är med internationella mått mycket lågt, men speglar inte bristande andlighet hos svensken. Snarare att svensken värderingar är frihetliga, självständiga och myndiga.

Undersökningen speglar de värderingsförskjutningar i det svenska samhället som vuxit de senaste 25 åren. Från ett materiellt sätt att tänka till immateriellt. Från ett nationellt perspektiv till ett internationellt. Från ett kollektivt ansvarstagande till mer av individuellt. Från ett hierarkiskt till ett frihetligt. Från enhet till mångfald.

Alla förändringar är en spegling av de genomgripande samhällsförändringar som skett.

Dagens svensk är mer tolerant, mer miljömedveten, mer jämställd och mer ansvarskännande än tidigare generationer. Detta är för mig vänster.

Huruvida det är socialdemokratiskt beror på hur vi svarar upp mot värderingsförskjutningarna är formulerar vår politik.

Dessa värderingsförskjutningar är tydligare i storstad än på landsbygd. Tydligare bland yngre än äldre. Tydligare hos kvinnor än hos män. Och tydligare hos välutbildade än hos lågutbildade.

Sällan har vi fått en så tydlig politisk spegling av detta som i resultat av EU-valet för två veckor sedan.

I Arboga, där jag växte upp och har min arbetarkommuntillhörighet, nådde vi socialdemokrater 36,59 procent. Men Sverigedemokraterna var näst största parti med 11,64, tätt följt av moderaterna och miljöpartiet. Övriga partier är marginella.

I Stockholm, där jag i huvudsak bor och verkar idag, blev Miljöpartiet största parti (21,7), följt av moderaterna (16,2), oss (15,1), folkpartiet (12,3) och Fi (10,5). Här är Sverigedemokraterna marginella.

Är Arboga eller Stockholm mest vänster. I slutändan ganska lika, mätt med utfallet för oss, vänsterpartiet, miljöpartiet och Fi tillsammans – ungefär 54 procent – lite bättre än riket i stort. Men det konkreta utfallet är helt olika, beroende på hur partierna och deras agendor speglar de värderingar och viktiga frågor som människor bär på.

Men Arboga är tydligt mer socialdemokratiskt. Samtidigt kommer värderingsförskjutningarna att fortsätta och Arboga bli mer som Stockholm om några år.

Vad drar vi socialdemokrater för slutsats av detta?

 

Förbundsvänner,

Kan det vara så att vi socialdemokrater är så stolta över våra historiska framgångar att vi försummat att analysera konsekvenserna av de genomgripande samhällsförändringarna, värderingsförskjutningarna och framtidens viktiga utmaningar. Har vi blivit lomhörda i det som var vår historiskt bästa gren – att förstå och svara upp mot väljarnas frihetslängtan?

Vad har vi gjort sedan vi fick den första allvarliga tillsägelsen från väljarna 1991?

Vi har självklart försökt.

Under Ingvar Carlsson ledning genomförde vi varannan damernas på våra listor för att svara upp mot människors längtan till mer jämställd politik. Vi utvecklade utrikes- och säkerhetspolitiken för att ta vara på de ökade politiska möjligheterna till fredsbyggande och samarbete, i den trygga förvissningen att det var försvarsallianser som blivit obsoleta med kalla krigets slut och inte frihet från desamma. Vi insåg att globaliseringen gjort nationen för liten för många politiska utmaningar och sökte medlemskap i EU.

Jämställda listor är idag norm för alla partier utom Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ. Men de politiska möjligheterna med EU-medlemskap är ännu efter 20 år inte ägt av partiet. Vår huvudfråga i EU-valet var inte vad vi vill göra med Europa, utan vad vi inte vill att Europa ska göra med oss. Detta i kombination med att vår toppkandidat säger att hon också idag skulle röstat nej i en folkomröstning om EU-medlemskap, kommunicerade inte framtidvision till väljarna.

Utrikes- och säkerhetspolitiken är ingen stor valfråga. Samtidigt har Ukraina-krisen lockat fram lösningar som bär bakåt snarare än framåt. Försvarsberedningen förslag om att göra det svenska försvaret mer provokativt med hjälp av markmålsrobotar till JAS med lång räckvidd är det allvarligaste avsteget från Sveriges möjligheter att på sikt kunna upprätthålla vår militära alliansfrihet och det största säkerhetspolitiska feltänket sedan tankarna på att utveckla svensk atombomb. Detta må vara OK för de borgliga partier som aspirerar på Nato-medlemskap, men det är inte vår väg.

Under Göran Persson ledning utvecklade vi insikten att en globaliserad ekonomi kräver stabila statsfinanser. Vi inledde också ett mycket framåtsträvande arbete i klimatfrågan, med oljekomission och ambitiösa miljömål. Vi inledde avveckling av kärnkraften.

Insikten om att det inte är vänster att spendera kommande generationers pengar har blött igenom i vårt parti. Men vår klimatpolitik är idag mindre tydlig än den var för tio år sedan, samtidigt som väljarnas engagemang i denna fråga har ökat.

Under Mona Sahlins ledning gjorde vi rejäla satsningar för att utveckla, fördjupa och modernisera partidemokratin med rådslagsgrupper, kriskommission och ett öppnare arbetssätt. Vi utvecklade också vår politik för mänskliga rättigheter, mångfald och minoriteters delaktighet. Vi inledde ett fördjupat samarbete med miljöpartiet, utifrån en insikt att kommande regeringsbildningar kräver att Miljöpartiet mognar som ett parti till vänster.

Idag kan vi konstatera att moderpartiet inte var riktigt moget för den delaktighetsprocess vi provade under Monas ledning och att resultatet av denna process till stora delar ligger i byrålådan. Vi har också tonat ned vår integrationspolitik och gjort den till en del av arbetsmarknadspolitiken. Det är logiskt utifrån att jobb är det främsta redskapet till en framgångsrik integration, men det riskerar skicka signaler till väljarna att vi inte tar den strukturella rasismen på allvar. Däremot är vi trygga i vår syn på Miljöpartiet.

Alla de förändringsprocesser jag berört har varit riktiga strategiska vägval till varaktig förnyelse utifrån en insikt om de genomgripande samhällsförändringarna, värderingsförskjutningarna och framtidens viktiga utmaningar. Men bara delar av dessa har blött igenom.

Idag befinner vi oss alltjämt i en fas av konsolidering efter de inre striderna efter valförlusten 2010 och kollapsen 2011. I den processen gjorde vi varandra mycket illa och det finns idag ingen annan väg än att jobba tätt tillsammans för att säkra ett regeringsskifte. Erfarenheterna har lärt oss att vi behöver det självförtroende, de resurser och den pragmatism som följer av regeringsansvaret, för att nå varaktig förnyelse av oss själva.

Tre månader innan riksdagsvalet har vi utomordentliga möjligheter nå ett regeringsskifte. Väljarna är trötta på högerpolitik, vilket resultatet av EU-valet är ett tydligt kvitto på.

Om vi inte ändrar någonting i vårt nuvarande upplägg inför valet till riksdagen i september, kommer vi att göra ett utmärkt val i stora delar av landet. Tack vare samarbetet med miljöpartiet som fångar upp delar av den moderna vänsteragendan, och vår historiska relation till vänsterpartiet, kommer det att räcka till vårt viktigaste kortsiktiga mål – att byta regering.

Men förmår vi fånga upp erfarenheterna från EU-valet och förstärka vårt viktiga grundbudskap – jobb, skola, välfärd – med en kraftfullare politik för klimat, jämställdhet, mångfald och antrasism – frågor som fångar upp den moderna mer frihetligt orienterade vänsterväljaren – kan vi nå längre.

Då kan vi lägga grunden till att bli ett verkligt framtidsparti – ett parti som förstår den moderna människans frihetslängtan och kan formulera en trovärdig vision för ett jämlikt samhälle, inte bara i industrisamhällets folkhemsmiljö, utan också i ett modernt, globaliserat och av mångfald präglat kunskapssamhälle.

 

Socialdemokratins politiska framgångskoncept är att bygga ett jämlikt samhälle genom att väva samman intresset hos dem som finns på samhällets botten, med en ansvarskännande medelklass. Att visa att ett jämlikt samhälle är bäst – inte bara för de socialt utsatta – utan faktiskt för alla.

Därför måste vår vision rymma ett svar på många människors frihetslängtan – allt från de nya svenskarna i miljonprogramsområden, som kämpar mot rasism och diskriminering, till en välmående men ansvarskännande medelklass som ställer höga krav på medinflytande, valfrihet och kvalité i skola och omsorg. Den måste också rymma frihetslängtan från bruksorternas lågutbildade män, som är rädda för att mista jobb eller trygghet som ett resultat av globalisering och i sin desperation söker syndabockar under ledning av Sverigedemokraterna, och hos de unga välutbildade som trots enorm kompetens har svårt att få fast arbete, bostad och kunna träda in vuxenlivet.

Det är bara socialdemokratin som kan gå i land med en sådan uppgift. V, Mp och Fi kan visserligen markera hårt mot Sverigedemokraterna, men gör det genom att öka polariseringen. Det är inget problem att förakta Sverigedemokraternas politik. Men vi ska inte förakta deras väljare. Det är bara vi som har trovärdigheten att väva samman alla de intressen som krävs för att skapa ett jämlikt samhälle.

Men det kräver samtidigt att vi kraftfullt avvisar moderaternas analys av utanförskap. Att samhället består av ett varmt centrum, som människor i den kalla periferin på individuell basis ska inbjudas till.

Vi måste stolt hävda vår klassiska analys av över- och underordning. Makten har annorlunda uttryck i ett globaliserat kunskapssamhälle, jämfört industrisamhällets enkla uppdelning i kapitalägare och löntagare.  Men det är likväl en klassanalys som behövs. Samhällets måste förstås vertikalt och inte horisontellt och bearbetas politiskt nerifrån och upp. Maktstrukturerna måste adresseras.

 

Förbundsvänner,

Socialdemokrater för Tro och Solidaritet samlade sig för tre år sedan till ett historiskt beslut till byte av identitet.

Likt Gorbatjov förstod vi att det krävdes en genomgripande förändring för att möta framtiden. Vi hade nått den insikten efter många år av hårt arbete.

Dessvärre gjorde vi vår genomgripande resa för att förstå det nya Sverige alltför isolerat i förhållande till partiet, vilket gav ett högt pris för ett drygt år sedan.

Av det har vi lärt oss att vi alltid måste se oss som en integrerad del av partiet och säkra att partiet får del av våra viktiga erfarenheter.

Vi har att förmedla vår lärdom av att man ibland måste ge upp något av det man är trygg med för att nå en ny, djupare och större trygghet.

Vi ska berätta om vår erfarenhet av att låta det nya Sverige förändra oss själva och våra politiska prioriteringar. Att inte bara löntagare och protestanter, utan också muslimer, ortodoxa, katoliker, judar och buddister – många av dem egenföretagare – är vårt folk.

Vi ska låta vår trygga internationalism inspirera partiet i resan från avvaktande skeptiker till kritiska entusiaster i EU-samarbetet. Vi måste ta vara på alla politiska arenor.

Vi har att dela med oss av vårt starka engagemang för mänskliga rättigheter. Den socialdemokratiska tveksamheten till att inte juridifiera politiken och därmed begränsa kraften i majoritetsbesluten hade sin logik när samhället var homogent och vi hade varaktig majoritet i de flesta beslutsförsamlingar – när majoriteten var god. I ett mångkulturellt, komplext och föränderligt samhälle kan vi inte förutsätta att majoriteten alltid är god, eller ens tolerant. Då är mänskliga rättigheter vänsterns viktigaste vän.

Vi ska stå upp för vår tro på en fredsbyggande säkerhetspolitik, tryggt förankrad i militär alliansfrihet. Det är folkrätt, diplomati och utrikespolitik som utgör vår första försvarslinje och det militära försvaret den sista. Det är därför den inte kommit till användning de senaste två hundra åren.

Vi ska värna vår förankring i arbetarrörelsens frihetstradition. När den dominerande nyttotraditionen hävdar att arbetaren är ofri för att han är fattig, och fokuserar på materiella behov, plånboksfrågor och kollektiva insatser, säger vi att arbetaren är fattig för att hen är ofri. Det är framför allt genom utbildning, kultur och bildning, ett ideologiskt fokus och genom att se varje människas unika behov, som vi kan nå verklig frihet.

Vi ska vara stolta över att vi står med ett ben i arbetarrörelsen och ett i mångtusenåriga idétraditioner. Det hjälper oss att lyfta blicken utanför den logik som är begränsad av de senaste 100 årens erfarenhet av industrisamhälle och modernism. Det perspektivet är alldeles nödvändigt för att kunna orientera sig i de avgörande framtidsfrågorna om vårt klimat och sökande efter en hållbar ekonomisk utveckling.

Vi ska låta vår insikt på religionsfrihetens område inspirera vårt parti att hitta ett starkt, modernt och hållbart sätt att utveckla demokratin i Svenska kyrkan.

Detta och en del annat är vår huvudsakliga agenda från den 15 september och framåt. Då måste det förnyelsearbete som vårt parti trängtat, trotsat och tvekat inför under 25 år genomföras med kraft, hopp och målmedvetenhet.

Men det kommer bara att ske om vi klarar av den uppgift vi har framför oss till den 14 september. Att vinna valet och få en socialdemokratiskt ledd regering.

Uppgiften för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet är att vara ett särskilt stöd i partiets valrörelse gentemot de grupper där vi har stor trovärdighet.

Det handlar om de 17 procent av svenskarna, enligt World Values Survey, för vilka Gud är viktig. Och, i den mån de inte finns där också, människor som är aktiva i freds- miljö- och solidaritetsrörelsen. Det är totalt en miljon väljare – fler än som röstade på oss i EU-valet för två veckor sedan.

Självklart måste vi prioritera. Men vi måste också jobba hårt.

Vi ska finnas där dessa väljare samlas. I kyrkor, moskéer, synagogor, tempel och föreningslokaler. Vi ska vara aktiva på facebook, twitter och bloggar. Vi ska skriva i våra lokaltidningar och delta i debatter.

Vår huvudmotståndare i dessa debatter är ofta densamma som för vårt moderparti – moderaterna. Men för stora delar av vår målgrupp är det också kristdemokraterna och den religiösa högern. Därför söker vi aktivt debatt med Kd i valrörelsen.

Och det är alltid Sverigedemokraterna och extremhögern, som inte varit så välorganiserade sedan 1930-talet. Den använder demokratin för att nå sina politiska syften, men respekterar demokratin like lite nu som då. Sverigedemokraterna blundar för det som är demokratins fundament – alla människors lika värde.

Samtidigt ska vi vara klara över att det förhåller sig med Sverigedemokratiska väljare ungefär som de schweizare som i en folkomröstning för några år sedan nådde en majoritet på att förbjuda minareter.

I Geneve, Lausanne, Basel, Zürich och andra platser där det bor muslimer som kan behöva en minaret, röstade människor för att tillåta dessa. Men i intellektuellt isolerade alpkantoner, där ingen skulle komma på tanken att bygga minareter därför att det inte finns några muslimer där, röstade så många för ett förbud att det blev en knapp majoritet i landet som helhet.

I Stockholm, Göteborg och Malmö – där det mångkulturella samhället är mest närvarande – är andelen Sverigedemokrater påtagligt lägre än i de omgivande länen och riket som helhet.

Det är inte invandringen som lockar röster till Sverigedemokraterna. Det är rädsla. Rädsla för förändring, rädsla för religion, rädsla för det annorlunda, rädsla för att förlora jobbet, rädsla för vad som händer med sjukvården när jag blir gammal, rädsla för att förlora de privilegier man haft.

Vi botar inte rädsla genom att vara högljudda. Men vi gör det genom att lyssna, förklara och vara tydliga. Det är i det lågmälda samtalet som vi bäst möter hotet från Sverigedemokraterna.

Vi ska inte förakta rädsla. Men vi ska ha nolltolerans mot alla politiska försök att skapa syndabockar – vare sig det handlar om judar, muslimer, romer, homosexuella, kvinnor, gamla, kommunister eller mörkhåriga. Vilka som drabbas och berövas sitt grundläggande människovärde beror på tidens strömningar. Det får aldrig finnas någon tvekan i vårt ställningstagande mot rasism.

Det var detta som pastor Martin Niemöller så tydligt fångade i sin dikt.

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Niemöller var u-båtskapten under första världskriget, men sadlade sedan om för att bli teolog och präst. Han blev en av grundarna av den tyska bekännelsekyrkan och tillbringade krigsåren i koncentrationsläger. Efter kriget ägnade han sig främst åt kamp mot kärnvapen och för mänskliga rättigheter.

Han dog i det delade Tyskland fem år innan Gorbatjov höll sitt tal, men genom hela sitt liv visade han på vikten av att inte komma för sent.

I en demokrati lever vi med rikedomen att historien utvärderar oss vart fjärde år. Väljarna har i en demokrati alltid rätt. Att vi kom för sent 2006 och 2010 har djupa förklaringar som vi nu börjar ana och förstå vidden av.

Nu har vi möjlighet att vara i tid. Kanske inte med den marginal vi helst skulle vilja.

Men det är det övergripande resultatet som räknas. Ett avsked till en högerregering efter åtta år av växande ojämlikhet och att nå en socialdemokratiskt ledd regering.

Vi har börjat nedräkningen. Det är idag 99 dagar kvar till valet. Därmed blir också vårt förbundsårsmöte valupptakt för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Med det förbundsvänner, vill jag förklara förbundsårsmötet 2014 för öppnat.

 

by

Attentat i Belgien kastar mörk skugga över EU-valet

De fruktansvärda morden vid judiska museet i Bryssel kastar en allvarlig skugga över dagens val till Europaparlamentet, i Belgien men även i hela Europa.

Det finns visserligen ingen bekräftad motivbild, men platsen för morden och att två av de mördade var israeler gör att det finns risk för antisemitiska kopplingar.

Extremhöger – med dess antisemitiska, islamofobiska och andra rasistiska förtecken, har inte varit så stark, så välorganiserad och så våldsam i Europa sedan 1930-talet. Det finns risk också för en stor framgång för högerextremismen i dagens val.

Även i Sverige. Sverigedemokraterna ser ut att göra ett bättre val än för fem år sedan med just denna nationalistiska retorik. Både vår tidigare partiledare Mona Sahlin och vänsterpartiets Dror Feiler har fått hakkors ritade på sina dörrar, för sin öppna kritik mot rasismen.

Det politiska våldet har ökat markant. I den statistik som Brottsförebyggande rådet och Säpo sammanställt för åren 1999-2009 kan man notera en markant ökning, både av våldet från högerextrema och vänsterextrema.

Det är visserligen en markant skillnad mellan de båda gruppernas beteenden. Samtliga 14 mord som finns registrerade har begåtts av högerextrema. Detsamma gäller hets mot folkgrupp. Här är statistiken 411 för de högerextrema och ingen för vänsterextrema. Men misshandel, skadegörelse våldsamt upplopp och en rad andra brott finns registrerade både på höger och vänsterextrema.

Den alltmer extrema högerextremismen är ett direkt hot mot vår demokrati. Dess polerade form – Sverigedemokraterna – använder demokratin för att nå sina syften, men respekterar demokratin lika lite som de högerextrema gjorde på 1930-talet. Man vägrar acceptera det grundläggande demokratiska fundamentet om alla människors lika värde och hanterar mänskliga rättigheter selektivt. Den är också, som statistiken visar, livshotande för de grupper man inte gillar, och för dem som tydligt vänder sig mot deras metoder.

Men även det vänsterextrema våldet undergräver vår demokrati. Politiskt våld är alltid fel och det vänsterextrema bidrar till är att sänka trösklarna för användningen av politiskt våld.

När jag skriver detta är det några timmar kvar på en av de viktigaste dagarna för den europeiska demokratin på mycket länge. Har du inte röstat ännu, så finns det tid. De högerextrema är i år massivt mobiliserade och varje utebliven röst är en halv röst på dessa.

by

Borgerlig politik lika passé som Bush

När George W. Bush yttrade sitt ”You’re either with us or against us” reagerade vi världen över. Brutaliteten i det han sade, tänkbara konsekvenser – men också för att det var ett så uppseendeväckande förenklat sätt att se på världen. För eller emot.

Idag talas det i svensk politisk debatt om trängseln i mittfåran, om svårigheten att se vad politiken står för; den s.k. trianguleringen. Men samtidigt – eller kanske just därför? – ser vi en tydlig önskan att förenklat polarisera, inte minst i media. Det är nazister och vänsterextremister, rasister och antirasister, feminister och näthatare, fotbollshuliganer och poliser, kristna och muslimer. Världen ter sig svartvit. Sanningen är sällan så enkel.

Men visst finns det motsättningar för oss demokrater att bekämpa – de som inte ser alla som likar, de som blandar ihop våld och politik. Visst finns det motsättningar vi som socialdemokrater måste motarbeta – de som tror att deras rätt till välfärd och frihet är större än andras.

Våldet, nazismen och fascismen har bytt utseende sedan 1930-talet, precis som Europa självt, men är lika hotfullt. Sverigedemokraternas position understödjer mer våldsamma rörelser i deras kölvatten och svenska nazister mobiliserar. HBT-personer, mörkhyade, flyktingar och synligt religiösa hotas och angrips. Hatbrott ökar, särskilt mot den afrosvenska befolkningen, och hotbilden mot moskéer och synagogor stärks.

Tendenserna går igen i hela Europa. Ultranationalistiska rörelser tar plats i parlamenten, med följd att minoriteter kränks, hotas, förföljs, diskrimineras och misshandlas. Många upplever att det verkligen är ”vi mot dom”, med eller mot mig.

Vi vill såklart inte ha det samhället. Vi vill ha ett bättre samhälle för alla.

Högern har nu styrt Sverige i åtta år, EU i femton. Deras politik har helt uppenbart inte kunnat ge oss ett sammanhållet och inkluderande samhälle. Istället har motsättningarna ökat.

Sverige är det land inom OECD där klyftorna ökar snabbast. Rika blir rikare, samtidigt som fattiga blir fattigare, även om den generella välfärden kan öka. I Europa har vi en anmärkningsvärt hög arbetslöshet med 26 miljoner arbetslösa. Gapet mellan ett ekonomiskt och socialt starkt Nordeuropa och ett svagare söder växer dessutom, precis som segregationen mellan stad och land.

Den sociala och ekonomiska ojämlikhet vi ser idag riskerar de fri- och rättigheter vi ofta tar för givna. Social oro och risken för politiskt våld växer i takt med ekonomisk polarisering. Politiken måste bidra till balans och till att vi får med oss alla. Inte motsatsen.

Vi måste hjälpas åt att förhindra gamle Bush’s logik – med eller mot.

Vår viktigaste uppgift måste därför vara att hålla ihop samhället. Att minska klyftorna. Att värna alla mänskliga rättigheter och stärka minoriteters rätt. Att få en rättssäker och human migrationspolitik. Att se till så att alla kan få arbete och sjyssta arbetsvillkor. Att skolan och vården är likvärdig, så att alla har samma förutsättningar till ett bra liv. Att skapa rättvisa och jämlikhet så att alla kan känna trygghet.

Din viktigaste uppgift måste vara att använda de demokratiska rättigheter du har: rösta i valen! Och engagera dig gärna politiskt du också. Det är tillsammans vi kommer framåt.

För här ÄR sanningen faktiskt sådär enkel: Det är inte du och jag mot de andra. Det är alla vi tillsammans som är Sverige, som är Europa. Vi kan skapa ett modernt samhälle med framtidstro – som gör massarbetslöshet, ojämlikhet, rasism och nynazism lika passé som George W. Bush.

Tillsammans gör vi skillnad.

Anna Hedh, kandidat till Europaparlamentet, Socialdemokraterna

Peter Weiderud, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Lennart Hallengren, ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet, Skåne

Inger Nilsson, ordförande S-kvinnor, Skåne

 

Texten publicerades ursprungligen i tidningen Norra Skåne, 30 april 2014, inför Anna Hedhs och Peter Weideruds 1 maj-tal i Helsingborg.

by

Tänk om Norrköping vore Europa?

Debattartikel publicerad i Norrköpings Tidning, 2014-04-30:

Europa och Bryssel kanske känns långt borta. Men Europa är här. Mer än 60 procent av frågorna som tas upp i Norrköpings kommun- och landstingsfullmäktige påverkas direkt eller indirekt av EU.

Någon sade skämtsamt att Stockholm är Europas Gävle. Fyndigt och kanske lite dumt. Men tänkvärt? Tänk om Norrköping var Europa i miniatyr? Om, säg Navestad var till exempel Bulgarien och Lindö var Sverige. Norrköpings stadskärna skulle då kanske vara…Bryssel?

Och om det vore så, då kanske Navestadbor skulle åka till Lindö för att arbeta; leva där i marginalen, ha sämre villkor, skicka hem pengar till familjen. Arbetslösheten skulle vara skandalöst mycket högre i Hageby, som vore Rumänien – än i Smedby, som vore Nederländerna. Minoriteter i maktens periferi skulle känna sig diskriminerade och deras religiösa uttryck motarbetas. Boende i Klockaretorpet eller Skärblacka skulle kanske känna sig exkluderade från innerstadens beslutsfattande, precis som ofta svenskar upplever sig långt ifrån EU.

Men vänta lite – är det inte ungefär så här det faktiskt är? I en global värld är Europa relativt litet och Norrköping ännu mindre. Avstånden är små. Ändå kan det vara så oerhört långt mellan människor. Trots en generell välfärd brottas delar av staden, landet, unionen, med hög arbetslöshet, diskriminering, social och ekonomisk segregation. Och våld.

I Ukraina är läget mycket spänt med ryska och ukrainska trupper som hotar drabba samman. I Bulgarien misshandlas flyktingar systematiskt och nationalistiska partier vinner mark. Kriget i Syrien leder fortsatt till stora flyktingströmmar; Grekland har försvårat passage över land och havet är det enda alternativet. Italiensk kustbevakning räddar dagligen flyktingar på rangliga båtar i Medelhavet och ber nu andra EU-länder om hjälp.

Välkammade fascister i svenska och andra parlament ger spelrum åt radikala och militanta grenar på gatorna. Nazister misshandlar människor på öppen gata i flera svenska städer och marscherar provokativt på 1 maj.

Alla vi som tror på demokrati och allas lika värde behöver mobilisera oss för ett Europa för alla. Det är ett ansvar vi delar.

I Europa går 26 miljoner arbetslösa. Den stora arbetslösheten bidrar till motsättningar och segregation, både inom städer och mellan länder. Europas ojämlika fördelning och diskriminering syns extra tydligt när fattiga EU-migranter, ofta rumänska romer, söker sig till svenska städer för att tigga.

För att råda bukt på arbetslöshet, motsättningar och ojämlikhet måste vi agera både lokalt, nationellt och inom EU. Europa och Bryssel kanske känns långt borta. Men Europa är här. Mer än 60 procent av frågorna som tas upp i Norrköpings kommun- och landstingsfullmäktige påverkas direkt eller indirekt av EU.

Efter 15 år av högerstyre i EU är det nu hög tid för förändring. Du och jag kan påverka. Det vi tror på och arbetar för – mångfald, arbete åt alla, likvärdig utbildning – bidrar till ett sammanhållet samhälle för alla. Vi kan arbeta för det tillsammans, över synliga och osynliga gränser. Lokalt och internationellt samtidigt.

Den 25 maj är det dags för val till EU-parlamentet. Då kan även du bidra till ett Europa för alla, ett Europa som tar vara på mångfalden och ser till att alla har lika rätt och möjligheter. Så får vi också ett Sverige och ett Norrköping för alla. För Norrköping är Europa, inte i miniatyr, men en del av.

Aleksander Gabelic, kandidat till EU-parlamentet för socialdemokraterna

Peter Weiderud, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Ingen ung utan jobb (Första maj-tal)

Anförande av förbundsordförande Peter Weiderud i Helsingborg, 1 maj 2014:

 

Partivänner,

Det är en ära för mig att fira arbetarrörelsens högtidsdag i Helsingborg. Här har socialdemokrater demonstrerat på Första maj i mer än hundra år.

Här har socialdemokrater, genom att göra sin röst hörd, genom att ställa politiska krav, genom att säga ifrån och genom att formulera pragmatiska och reformistiska lösningar på politiska utmaningar, varit drivande i en fantastisk samhällsutveckling.

Socialdemokrater i Helsingborg, tillsammans med partivänner i hela Sverige, har tagit ansvar för en fantastisk resa från fattigdom, främlingskap och förtryck in i ett modernt välfärdssamhälle.

Det är en fantastisk resa.

Låt mig ta min egen familj som exempel.

År 1900, i samma tid som socialdemokrater började demonstrera på Första maj i Helsingborg, blev min mormor föräldralös. Hon var åtta år – näst yngst i en syskonskara på nio – när hennes mor dog.

Larsgården i Hedared såldes på exekutiv auktion och syskonen skingrades. Mormor hamnade först på fattighus, senare i fosterhem. Tre bröder valde att emigrera till USA, eftersom de inte såg någon framtid i Sverige. En dog ung. En stupade i första världskriget. Men en bildade familj, och vi fick en gren också i den nya världen.

1920 kom min morfar, som en av kooperationens pionjärer, för att öppna konsumaffär i Hedared. Han förälskade sig i min högkyrkliga mormor och de fick fyra barn. Men hade bara råd att låta två av dess få utbildning. De tvingades välja.

Min mor fick en vinstlott. Hon utbildade sig till sjuksköterska. Medan mina morföräldrar levde hela sitt liv i byn, med kortare utflykter till Borås eller Alingsås, kom min mor att upptäcka Sverige.

Hon flyttade till Vetlanda, Strömstad, Kil och Karlstad innan hon så småningom slog sig ner i Arboga under folkhemstidens bästa år.

Mina barn ser på världen ungefär som mina morföräldrar såg på Västergötland och min mor på Sverige. De äldsta fick tillbringa delar av sina tonår och gymnasietid med sin far i Geneve. En har utbildat sig i Kanada, en annan valde Nordirland.

Min yngsta dotter växer upp med två hemländer, minst två religioner, fyra språk och en förfärligt massa flaggor. Min fru är från Cypern av armeniskt ursprung.

På hundra år och tre generationer har min familj fått göra en fantastisk resa.

Från byn genom Sverige ut i världen.

Från bondesamhälle genom industrisamhälle till kunskapssamhället.

Från sex-årig folkskola genom grundskolereformer till internationella universitet.

Från schartauansk högkyrklighet genom sekularisering till internationell religionsdialog.

Det är en fantastisk resa, som påverkat hela vårt sätt att tänka och vara. Men inte nödvändigtvis våra värderingar. Morfar, min mor, jag och barnen har alla burits av vänstervärderingar.

Resan var möjlig tack vare en enastående ekonomisk utveckling och globalisering, kombinerad med en framåtblickande, utjämnande, progressiv reformpolitik. En politik som gett goda möjligheter, inte bara för de som föds med guldsked i munnen.

Partivänner,

Det finns de som tycker att utvecklingen gott för fort eller för långt. Som önskar att vi kunnat göra halt på vägen.

Vänsterpartiet för i EU-valet fram en politik där de önskar att utvecklingen stannat för 25 år sedan, innan vi tog steget in i den europiska gemenskapen.

Det är en politisk illusion. Det finns ingen väg bakåt. Politikens uppgift är att visa på vägen framåt.

När vi i skapandet av folkhemmet tog steget från byn till nationen, var det nödvändigt att flytta delar av den politiska beslutskraften till nationell nivå för att kunna skapa det starka samhället. Byn var för liten.

Därför behöver vi idag bygga ett socialt jämlikt och stark Europa, tillsammans med progressiva krafter i Slovakien, Spanien och Storbritannien och alla de andra medlemsländerna.

Miljön, arbetslöshet, migration, brottslighet, mänskliga rättigheter – för att nämna några – är frågor där varje enskilt land är för litet för att hantera de politiska utmaningarna.

Därför går vi och röstar i EU-valet 25 maj. Och vi röstar socialdemokratiskt. För första gången på 15 år har den socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet möjlighet att bli den största gruppen. Och det gör stor skillnad med ett socialdemokratiskt styrt Europa.

Det är dags för oss svenska socialdemokrater att på allvar erövra den europiska politiska arenan. Vi kan vara kritiska till detaljer i EU:s politik. Men svaret på den kritiken är en entusiasm för att förändra – inget annat.

Partivänner,

Det finns politiska krafter som velat stoppa utvecklingen ännu tidigare. Den vision som Sverigedemokraterna går till val på, både till Europaparlamentet och Riksdagen, bygger på Sverige så som det såg ut när min mor och jag flyttade till Arboga, när vi alla tittade på Hylands hörna, lyssnade på frukostklubben, hade samma hårfärg, skrev med samma pennor och inte hade berikats med några invandrare.

Motsatsen till mångfald är enfald. Men Sverigedemokraterna stannar inte med en 50 år gammal vision. De söker metoder för sin politik med rötter i 1930-talet. Den tid som varit en av de svåraste i Helsingborgs arbetarkommuns historia och då det krävdes mod att demonstrera på Första maj.

I valet 1936 hade Sveriges nationella förbund stöd av sju procent av rösterna i Helsingborg. I valrörelsen krävde partiet: Omsorg om vårt svenska folkmaterial och rasen. Reform av svenska folkstyret, reducering av riksdagsväldet och partidiktaturen. Förbud mot kommunismen. Skärpt kamp mot kulturdekadens. Skydd mot andlig smittofara från kulturbolsjevismens många pesthärdar.

Rasismen och nazismen bygger på hat och accepterar inte den grundläggande demokratiska principen om alla människors lika värde. Den drar sig inte för att använda demokratin för att nå sina låga syften. Men, den respekterar den svenska demokratin lika lite som den respekterade demokratin i Tyskland på 1930-talet.

Rasismen och nazismen har två ansikten, både i Sverige och i resten av Europa. Det ena är det direkta, brutala och våldsamma som vi såg exempel på i Möllevången 8 mars. Det andra är det kostymklädda, normaliserade och anpassade ansiktet som tar plats i politiska församlingar.

Ibland sammanfaller de båda ansiktena, som när ledande SD-politiker går ut för att slåss med järnrör eller som hos Gyllene Gryning i Grekland. Det bekräftar sambandet och släktskapet.

Men ofta uppträder de båda ansiktena var för sig, eftersom de behöver varandra. Så var det får 20 år sedan i samspelet mellan Lasermannen och Ny Demokrati. Det mer polerade parlamentariska ansiktet förändrar den politiska diskursen och ger de mer våldsbenägna aktörerna legitimitet för sina aktioner.

Om vi som enskilda, som medborgare och som samhällsföreträdare undviker att ta ställning riskerar vi ett sluttande plan. Och då kan det vara för sent.

Därför är den starka folkliga uppslutning vi sett efter Kärrtorp och Möllevången så oerhört viktigt. Eller när brandmän och sjukvårdspersonal vägrar erbjuda Jimmie Åkesson en plattform. Därför får vi aldrig betrakta Sverigedemokraterna – eller något av de rasistiska eller nazistiska partierna i dagens Europa – som ett normalt politiskt parti.

All politik rymmer kompromisser med fina ideal, men utgångspunkten för ett demokratiskt parti måste vara alla människors lika värde, oavsett etnicitet, religion, kön, ålder, sexuell läggning, handikapp eller vilken annan grund för diskriminering vi kan se.

Allt annat är ett flagrant brott mot den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, som vi utvecklade efter andra världskrigets erfarenheter med det entydiga budskapet till mänskligheten som helhet: Aldrig mer!

Men att sätta upp en entydig och skarp gräns mot rasismens och nazismens båda ansikten är inte detsamma som att förakta de människor som röstar eller funderar på att rösta på Sverigedemokraterna.

Det finns politiska, ekonomiska och sociala orsaker till att rasismen växer sig stark. 1930-talets arbetslöshet och ekonomiska osäkerhet skapade en jordmån för förenklade lösningar. Det fanns en strävan att hitta syndabockar.

Syndabockar berövas sitt grundläggande människovärde. De kan vara judar, romer, muslimer, homosexuella, utvecklingsstörda, kommunister, kvinnor, mörkhåriga eller gamla. Vilka som drabbas beror på tidens strömningar, men metoden är densamma.

Skälet till att människor kan attraheras av dessa barbariska idéer är rädsla. Rädsla för att förlora sitt jobb. Rädsla för att bli utkonkurrerad. Rädsla för förändring. Rädsla för det okända. Rädsla för att förlora privilegier man haft.

Partivänner,

Globalisering, mångkulturalism och klimatförändringar ställer politiken inför nya utmaningar. Vi socialdemokrater var bäst i världen på att skapa det goda samhället i en tid när ekonomin var nationell, samhället homogent och tillväxten baserades på ett till synes oändligt uttag av råvaror som kunde omsättas till materiellt välstånd.

Dagens utmaningar kräver nya politiska redskap – inte minst på europeisk nivå – men vår grundhållning är densamma, och den klassiska skillnaden mellan höger och vänster finns kvar.

Högerns främsta svar på klimatutmaningar är att låta marknaden lösa problemet och minimera det politiska ansvaret. Vi vet att det krävs ett ordentligt politiskt ansvarstagande, med tydliga politiska mål, skarpa regleringar och ordentliga uppföljningar. Därför är våra klimatmål mer ambitiösa i EU-valet, i riksdagsvalet och i det kommunala ansvarstagandet.

Högerns svar på det mångkulturella samhällets utmaningar är att tala om utanförskap. Det finns en risk att vi anammar det borgerliga sättet och analysen av utanförskap. Att vi har ett samhälle med ett varmt centrum och en kyligare periferi – en horisontell analys.

Svensk socialdemokrati har ett klassperspektiv. Det var utifrån en klassanalys vi formulerade visionen om det nya Sverige, när vi gick från jordbrukssamhälle till Folkhem.

Vår analys är vertikal. Vi måste fortsätta tala om över och underordning. Vi får inte lämna klassperspektivet. För den politiska idé vi en gång bevisade som sann – att ett jämlikt samhälle är bra för alla, även de rika – gäller alltjämt. Det är det som är poängen med solidaritet – ett upplyst egenintresse. Samhället ska byggas nerifrån och upp.

Vi måste visa att ett bra samhälle för muslimsk homosexuell kvinna från Somalia, är ett bra samhälle för alla. Det är med ett klassperspektiv som vi kan väva ihop samhället så att det rymmer alla. Då

foto peter w 2013 kan vi hantera den rädsla en lågutbildad medelålders man kan känna inför att samhället förändras, och som får honom att gå till Sverigedemokraterna.

Globaliseringen kommer att kräva stor flexibilitet av oss alla – till förändring, till att byta jobb och till att söka nya lösningar.

Högern vill tvinga fram flexibiliteten hos den enskilda människan genom att öka pressen på individen. Genom utförsäkring av sjuka, urholkad arbetslöshetsförsäkring och ökade inkomstskillnader ska människan anpassas till en ny och brutalare verklighet.

Vårt svar är att det är samhällets ansvar att erbjuda människor möjlighet till anpassning. Hjälp till utbildning för att kunna ta ett annat jobb. Ordentliga försäkringar som gör att inte livet slås sönder om vi blir sjuka eller förlorar jobbet. Så att vi under värdiga former kan återhämta oss och gå in i ett annat jobb eller försörjning.

Det är utifrån den grundläggande skillnaden vi demonstrerar idag. 90-dagarsgarantin för unga arbetslösa är en signal att det är samhällets ansvar att se till att den mest utsatta gruppen på dagens arbetsmarknad – de unga som ännu inte fått sitt första riktiga jobb – ska kunna få en bra start i sitt arbetsliv.

Det är inte bara den enskildes eller föräldrarnas ansvar. Det är också vårt gemensamma ansvar.

Den resa som min familj – och många av oss som demonstrerar här idag – har fått möjlighet att göra, hade inte varit möjlig om högern fått råda. Idag ska nya svenskar få samma möjlighet.

Därför partivänner, behöver vi alla göra vårt yttersta för att få människor att rösta 25 maj och 14 september. Vi behöver få så många som möjligt att förstå vikten av att vi får en stark socialdemokratisk röst i Europaparlamentet och en socialdemokratiskt ledd regering efter nästa val.

Ingen ung utan jobb ska bli verklighet, i Helsingborg, i Sverige och i Europa.

 

 

 

Bli medlem - klicka här!