Folk och Försvars årliga konferens i Sälen fick detta år, för första gången sedan kalla krigets slut så vitt jag kan bedöma, en något nationalmilitaristisk prägel.
Bakgrunden är bl a den kritik av den svenska försvarsförmågan, försvarets effektivitet och omställningssvårigheter som lyfts fram både från ÖB, riksrevision, försvarspolitiker och media. Dessutom är det valår, vilket lockar alla partier att framstå som kraftfulla i relation till en växande oro i opinionen.
Försvars- och säkerhetspolitiken är dock inget lämpligt område att söka ta enkla politiska poänger i. Frågor som ytterst handlar om människors trygghet, fred och nationens säkerhet mår bäst av långsiktiga perspektiv, realistiska analyser och ett kyligt politiskt sinne.
Mest anmärkningsvärt var KDU:s ordförande Sara Skyttedal som beskyllde socialdemokrater och liberaler (tidigare) samt miljöpartister och media (idag) för att vara förförda av pacifismen och att hon såg pacifismen som ett värre hot än alla kärnvapenmakter tillsammans. Hon passade också på att raljera över FN och EU som någon form av ”magisk garant för fred”. (Du kan se KDUs Sara Skyttedal uttalanden här.)
Det ligger inget nytt i att KDU söker erövra högerflanken bland de politiska ungdomsförbunden, men att så förenklat och onyanserat försöka döma av i den klassiska säkerhetspolitiska balansgången mellan avskräckning och fredsbyggande fick åtminstone mig att höja på ögonbrynen.
Det finns förvisso tomtar bland både pacifister och kärnvapenförespråkare. Men bland dem som sökt göra ickevåldsidealet till realpolitik finner vi människor som Mahatma Ghandi, Martin Luther King och Nelson Mandela. Bland kärnvapenländerna finner vi idag inte bara de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, utan också Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan.
Sara Skyttedal är för ung för att ha egen erfarenhet av det kalla kriget och det mer omedelbara hotet av kärnvapenkrig. Den tid då så många av oss drog slutsatsen att säkerhet inte främst och längre kan sökas mot motparten, utan med. Det som Olof Palme så väl formulerade som strävan till gemensam säkerhet.
Med det kalla krigets slut blev det möjligt att omsätta tankarna om gemensam säkerhet på ett helt annat sätt i praktiken. Det var i hög grad detta som fick mig att gå från tvekande till entusiast för det europeiska samarbetet.
Det var också i denna förändring som omstruktureringen av det svenska försvaret och säkerhetspolitiken inleddes. Det viktigaste var inte längre hotet om en massiv militär invasion. Andra och civila hot mot vår säkerhet var mer akuta. Men framför allt öppnade sig helt nya möjligheter att förebygga fred – genom internationellt samarbete för att utveckla demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och ömsesidigt beroende.
Utifrån den mycket grundläggande principen att man inte biter den hand som föder en, är handel och ekonomiskt utbyte alldeles avgörande för att bygga säkerhet. Det är inte minst fredsprojektet EU ett exempel på. Göran Hägglund, som till skillnad från sin ungdomsordförande, tycks ha förstått hur det hänger ihop, talar om fredlig konflikthantering som en grundläggande bas för KD:s försvarspolitik.
Det hindrar inte att det i vissa lägen, och som en sista utväg, kan vara nödvändigt att använda militärt våld för att säkra fred. Detta kan för ett civiliserat land bara ske i enlighet med folkrätten. Detta principiella synsätt har varit avgörande för att Sverige i år firar 200 år – längre än något annat land -av oavbruten fred.
FN-stadgan förbjuder faktiskt våldsanvändning, utom i två mycket specifika fall. I självförsvar i enlighet med artikel 51. Och på FN:s säkerhetsråds uppdrag – enligt Kapitel 7 – när internationell fred och säkerhet hotas.
Försvaret av vårt eget land sköter vi själva, också utifrån en 200-årig tradition av framgång. När det handlar om att på Säkerhetsrådets uppdrag upprätthålla fred i världen samarbetar vi med andra, också utifrån en lång och god tradition.
Den stora skillnaden med det kalla krigets slut var att samtidigt som hotet om invasion av vårt land minskade, ökade möjligheterna till samarbete för internationell krishantering. Det fanns alltså goda skäl, för vår egen säkerhet, att ställa om vår försvarspolitik.
Därmed inte sagt att allt blir bra, och framför allt inte genast. Den nuvarande regeringen har lagt alldeles för stor vikt vid samarbete inom Nato och framför allt vår militära närvaro i Afghanistan. Det har styrts av andra skäl än en analys av hur vi bäst bidrar till fred. Och det har inte varit det mest effektiva sättet att värna afghanska flickors rätt till utbildning.
Västvärlden har under det senaste årtiondet, mycket beroende av traumat från September 11, haft en för ensidig militär närvaro i den muslimska delen av världen under Nato, och lämnat till länder i det geografiska syd – dessutom ofta muslimska – att ta hand om FN:s fredsbevarande, framför allt i Afrika.
Detta har varit felbalanserat och kortsiktigt, men inte villigheten att delta i internationella insatser i sig.
Självklart har omställningen också skapat vissa tillkortakommanden i relation till det traditionella territoriella försvaret, i synnerhet om vi jämför med tiden för det kalla kriget. Det behöver rättas till, så att vi professionellt kan värna vår territoriella integritet, men är ett begränsat problem givet de förändringar som skett och utifrån en övergripande analys vad som främst ger oss säkerhet.
Därför blir jag bekymrad när Jan Björklund med hänvisning till hotet från Ryssland argumenterar både för svensk Nato-anslutning och egen militär upprustning. Eller när ledamöter i Riksdagens försvarsutskott motiverar uppgradering av JAS med upprustningen av det ryska flygvapnet.
Vi blir inte mer säkra som medlemmar av Nato eller om vi visar att vi kan utmana Ryssland till luftstrid. Ryssland utgör inget militärt hot mot Sverige. Och det som framför allt på sikt ökar vår säkerhet i relation till vår store granne är att medverka till att stärka demokratin och respekten för mänskliga rättigheter i Ryssland och ett ökat samarbete, på i princip alla områden.
Jag är inte alldeles bekväm med hur utrikesminister Carl Bildt förvaltat ansvaret för våra relationer till Ryssland under senare år. Jag blir också bekymrad när idrottsminister Lena Adelsohn Liljerot bestämmer sig för att bojkotta invigningen av ryska vinter-OS. Speciellt som hon säger att hon egentligen inte tror på bojkott.
Hennes hänvisning till de bristande rättigheterna för HBT-personer i Ryssland är mycket viktig och kräver att vi i samtalen med Ryssland är tydliga och uppriktiga. Men jag är övertygad om att dialog och samarbete är en bättre väg att stärka HBT-rättigheter i Ryssland än bojkott av OS. Att det samtidigt stärker vår egen säkerhet är i sammanhanget mer än en bonus.
Det må vara att President Obama har inrikespolitiska skäl för att bojkotta OS-invigningen. Men det är inte självklart att dessa skäl sammanfaller med svenska intressen.
Folk och Försvar och dess årskonferens skapades en gång utifrån behovet av att få en bättre folklig och demokratisk förankring av försvarspolitiken. Det är värt att minnas i ljuset av ett annat av Sara Skyttedals inlägg i sitt anförande: ”Demokrati gynnar inte försvaret”.
Här har hon nog blandat ihop hönan och ägget. Det är försvaret som ska gynna, värna och försvara demokratin, freden och oss. Inte tvärtom.