Varje anständigt välfärdssamhälle ser till att alla har rätt till en bostad. Bostaden är inte en vara vilken som helst. Att bo tryggt och bra är ett absolut grundläggande behov. Det är därför inte rimligt att driva bostadspolitiken allt mer till den marknadsfundamentalistiska branten.
På en marknad löser sig nämligen situationen så, att de allra flesta blir hyfsat tillgodosedda, de med tjock plånbok välförsedda, men de med tunn eller ingen plånbok blir utan. Den svarta marknaden för hyresrätter i Stockholm torde av marknadsivrarna kallas fri. Den är ju inte statligt reglerad, utan där hanteras allt genom att med priset balansera utbud och efterfrågan. Och just nu är, enligt Dagens Industri, priset för att få ett hyreskontrakt mer än 200 000 kronor. Per rum!
Bostadsrättsmarknaden, liksom småhusmarknaden, är också i köp/försäljningstillfället en fri marknad, även om den ju ingår i den vita ekonomin. I somras var normalpriset på en bostadsrättslägenhet 1,7 miljoner kronor. Det är således inte en marknad för vem som helst. Man måste helt enkelt ha pengar eller vara kreditvärdig för att kunna finnas där. Och det kan inte alla.
En bostadspolitik som har marknaden som enda lösning kan helt säkert fungera både smidigt och bra. Ur ett marknadsekonomiskt perspektiv. Men det innebär långt ifrån att alla människor därmed får möjlighet att bo tryggt och bra. Professor Erik Clark skriver klokt om detta på SVT-debatt. Han hävdar att vi är mitt inne i en bostadspolitisk katastrof. Jag skulle vilja säga att vi i alla fall med stormsteg faktiskt tar oss till den situationen. Men på en del sätt är situationen än värre, faktiskt.
Statlig reglering av 2014 leder istället till att subventionerna främst riktas till dem med mest pengar, och de med små resurser blir de som står för subventionerna. 2012 subventionerade staten privatlåntagarna med mer än 30 miljarder kronor i form av skattelättnader för räntekostnader. Tidigare balanserades detta upp av fastighetsskatten, men den tog ju den moderatledda regeringen bort. För villor och bostadsrätter. För mig framstår det som helt orimligt att staten ska subventionera räntekostnaderna. Det är fördelningspolitiskt huvudlöst och det mest klockrena sättet att tydliggöra ”omvänd Robin Hood-politik” på.
En del av dessa 30 miljarder kronor borde istället användas för klokt avvägda subventioner till byggande av hyresrätter. För det finns det för få av i Sverige. Enklast vore att ge en lika stor subvention per lägenhet. Därigenom kan ingångsvärdet på en nybyggd hyresfastighet sänkas, vilket kan leda till såväl lägre hyror som en högre upprustningstakt.
En annan del av dessa omfördelade subventioner borde därefter riktas till det befintliga bostadsbeståndet, för att öka reinvesteringar och upprustningar.
Så långt, och mycket förenklat, om direkta pengar.
Dessutom tror jag att den näringslivsstödda ”Nybyggarkommissionen” har en god poäng i att byggreglerna borde utvecklas. Det vore på sin plats att kunna öka konkurrensen för byggare genom gemensamma byggregler för hela Norden/Östersjöområdet. Men det förutsätter samtidigt att våra svenska byggregler skärps och moderniseras, så att de kommunala särkrav som idag finns inte längre behövs.
När SSU tar tag i bostadspolitiken, brukar det bli rätt bra. Så har det varit tidigare i historien, och den rapport SSU gav ut häromdagen innehåller flera riktigt bra idéer. Bland annat:
- En behövlig förstärkning av det regionala samhällsplaneringsansvaret.
- Krav på tydliga policies för kommunernas markanvisningsarbete.
- Likformig stämpelskatt för alla upplåtelseformer.
Flera av debattörerna som nu är aktiva stryker också under behovet av aktivare kommunalt engagemang i boendet. Jag delar helt den uppfattningen. Bostadsfrågan löses bäst med starkt lokalt engagemang. Vid sidan av ett kraftfullare bostadsförsörjningsansvar måste, tycker jag, också de allmännyttiga bostadsbolagens möjligheter att vara just allmännyttiga bli bättre. Ta därför bort möjligheten för kommuner att ta ut annat än utdelningar motsvarande ränteintäkter för aktierna, och förstärk bolagens ställning som hyresledande på den lokala marknaden.
Jag tror på en generellt utformad bostadspolitik. En bostadspolitik som gör det onödigt med ”social housing”. Men då måste vi lämna övertron på att marknaden ska se till att alla har någonstans att bo, och definitivt sluta subventionera dem som har mest.
Lars G Linder
ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet i Sörmland
tidigare politiskt sakkunnig på inrikesdepartementet