När President Obama höll det årliga State of the Union talet fick han 80 applåder. Det är som sig bör. En lysande talare. Ett viktigt tal.
Men när han, kopplat till det Nordkoreanska kärnvapenprovet, nämnde att USA måste fortsätta ta ansvar i kampen mot spridning av kärnvapen, genom att fortsätta reducera sin egen arsenal tillsammans med Ryssland, möttes han dock med tystnad.
Nordkoreas kärnvapenprov är ett allvarligt tilltag och ett brott mot NPT. Det öppnar för förödande konsekvenser. De får hela världen i mot sig. Varför gör de ändå detta misstag?
Det beror självklart på att det råder en slags apartheid på kärnvapenområdet, där NPT hela tiden måste hållas levande och utvecklas, för att vi ska kunna undvika katastrofer i framtiden.
I NPT förbinder sig fem stater att inte sprida teknologin och avskaffa sina kärnvapenvapen. Alla andra lovar att inte skaffa dessa vapen.
Men de fem kärnvapenstaterna har dessvärre inte levererat. Och det är samtidigt de fem som är upphöjda till permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd. Kärnvapen ger prestige.
Det har också de tre länder som står utanför NPT – Israel, Indien och Pakistan – kommit fram till, och därför utvecklat egna kärnvapen. Och så här långt så har sluppit från sin olydnad relativt lättvindigt.
Agerandet hos dessa åtta kärnvapenmakter, och omvärldens hantering av dem, har självklart påverkat både Iran och Nordkorea. Och har man en grumlig politisk agenda kan det vara frestande att söka navigera i det internationella samfundets dubbelmoral.
Obama tycks ha insikten att enda vägen att förhindra spridning av detta domedagsvapen är att värna NPT och att gå vidare med kärnvapennedrustning. Om han inser att man till slut också måste gå i mål, kan vi för tillfället låta vara osagt. Det ligger trots allt några år framåt i tiden.
Men han utmanar med sin koppling något mycket känsligt i det amerikanska samhället, och för den delen hos militarister i många delar av världen. Det är inställningen att det finns inget problem med vapen i sig. Problemet består bara i att de andra – de dumma – kan ha tillgång till vapen. Därför är det viktigt att vi – de snälla – kan försvara oss ordentligt.
Den logiken gäller lika starkt i diskussionen om inhemsk vapenkontroll som i hanteringen av massförstörelsevapen. Den är inte enkel att bryta, eftersom den i grunden bygger på rädsla. En kortsiktig rädsla som hela tiden för oss djupare in i problemet. Vem som är dum och snäll ligger ju delvis i betraktarens öga, och är dessvärre inte helt befriat från etnocentriskt inflytande.
Dessutom finns ju risken att kriminella får fatt i vapnen och är tillräckligt desparata för att negligera den avskräckning som ligger i att de ”snälla” har större eller fler vapen. Det gäller dessvärre både enskilda kriminella och kriminella stater.
Därför måste vapen regleras. Det gäller allt från handeldvapen till kärnvapen. Och vad gäller kärnvapen så har vi i NPT kommit fram till att det bara finns en hållbar reglering – avskaffande.
Sverige har sedan tillkomsten av NPT varit dess varmaste till skyndare, med politiska initiativ, hårt diplomatiskt arbete och delande av kunskap. Vi har agerat utifrån en speciell trovärdighet. Vi hade egen kapacitet att skaffa kärnvapen. Men kom på alldeles egen hand fram till insikten att dessa vapen skulle göra oss mindre – inte mer – säkra.
Med Anna Lindh dog också svenska regeringars initiativ på kärnvapenområdet. The New Agenda Coalition, som initierades av Lena Hjelm-Wallén skördade sina stora framgångar vid NPT konferensen 2000, men förlorade strax därpå sitt bäst före datum. Anna Lindh tillsatte Blixkommissionen som levererade en rad konkreta idéer och förslag som efter att rapporten lades fram 2006, i princip hamnat i byrålådan.
Kärnvapenfrågan är inte det enda skälet till att vi behöver en ny regering, men ett av dem. Och något som vi påminns om när Riksdagen har sin årliga utrikespolitiska debatt.
Men också vi socialdemokrater behöver anstränga oss för att tänka nytt i denna fråga. Det gick trots allt tre år mellan Anna Lindhs död och till dess vi förlorade regeringsmakten.
Ett förslag som vi från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet lanserade tillsammans med Palmecentret på 60-årsminnet av Hiroshimadagen 2005 är att samla de länder, som likt Sverige, haft kapacitet att utveckla kärnvapen, men genom NPT frivilligt avstått. Det är en spännande grupp av länder som, utöver oss själva, bl a rymmer Tyskland, Japan, Kanada, Sydafrika, Ukraina, Kazakstan, Brasilien och Libyen.
Detta är en grupp länder som med särskilt trovärdighet kan driva frågan ur ett politiskt moraliskt perspektiv och samtidigt har förutsättningar att knyta samman de olika viljor som bryts i det internationella systemet i dessa mänsklighetens ödesfrågor.
Det vore också en bättre krets för både Iran och Nordkorea att hamna i, än den skurkkrets de nu siktar på, i nära släktskap med Israel, Indien och Pakistan.