Nalin Pekgul gör uppseendeväckande anklagelser mot Mehmet Kaplan, nytillträdd minister i den s-ledda regeringen, samtidigt som hon själv ger ut en bok. Pekgul skyller bostads- och stadsutvecklingsministern för att ha en dold, islamistisk agenda. Hennes egen agenda, utöver att sälja fler böcker, tycks vara att ge röst till den alltmer högljudda kören av religionsfientliga. Trist. Nalins röst hade behövts bland oss som hellre ser gemenskap än motsättningar.
Som partikamrater, och som troende, vill vi gärna be Nalin Pekgul att fundera över vilket samhälle hennes anklagelser kan bidra till.
Vår politiska vision är ett öppet samhälle där alla är likar, om än inte lika. Den bygger på mänskliga rättigheter, där religionsfrihet är en. Vår frihet bygger på allas frihet. Den som i sin nit att förändra samhället samtidigt misstänkliggör andra, riskerar att istället förändra själva visionen om det öppna, fria och jämlika samhället.
När Åkesson & co talar om invandrare som roten till allt ont är det oftast muslimer de menar. Sedan den 11 september 2001 är muslimer som måltavla om inte legitimt, så åtminstone lättare att komma undan med. I ambitionen att stoppa risker och förövare, tenderar vi att kväsa just det öppna samhälle vi säger oss försvara.
Med SD har vi fått del av mönster som syns i hela den traditionellt kristna världen – politiska partier som hämtar näring ur muslimofobi och muslimhat, parat med antisemitism. För att smutskasta denne ”andre” används gamla hotbilder om världsherravälde osv. Under McCarthy-eran i USA användes samma typ av teorier om katoliker, med Kennedy som påstådd del i en katolsk sammansvärjning.
Att påstå att Kaplan har en ”dold agenda” är samma gamla unkna teorier och hotbilder om ”den andre”.
Och när Nalin Pekgul gör en provocerande jämförelse mellan Kaplan och Jimmie Åkesson, skriver hon in en skillnad mellan muslimska kvinnor och ungdomar och ”svenskar”. Som om muslimerna inte vore svenskar? Hennes sätt att göra skillnad är talande för motsättningar som finns – och som Pekgul tyvärr spär på.
I Sverige är den sekulära normen så stark att religiositet i sig är ett rött skynke för den som letar motsättningar och syndabockar.
Alice Bah Kuhnke, ytterligare en nytillträdd troende minister, har sagt att hon får som mest hatbrev när hon talar om sin kristna tro – och då, tillade hon, är hon ändå både svart och kvinna. Föreställ er då att vara muslim.
Men att vara troende är en del av det moderna och framtida Sverige. Tron har en enorm kraft att skapa gemenskap. Vi vinner inget på att söka undertrycka den. Tvärtom. Våra olika religiösa traditioner manar oss till respekt för varandra. I strävan efter ett samhälle som genomsyras av denna respekt är dialog nödvändig
En vänstertradition är därför sökande. Den kristna högern, precis som islamismen, utger sig istället för att äga sanningen. Nalin Pekgul beter sig här precis som de islamister hon varnar för: Hon vill drämma sin egen sanning i skallen på oss andra.
Det är fel väg att gå om vi vill försvara det öppna och jämlika samhället. Motsättningar ska motarbetas, inte odlas.
Peter Weiderud, förbundsordförande
Mariam Osman Sherifay, styrelseledamot
Socialdemokrater för tro och solidaritet
