Close

Tag Archive for: mänskliga rättigheter

by

Vägen till fred i Palestina och Israel går genom dialog

Den 29 januari deltog förbundssekreteraren Hans Josefsson i ett seminarium om Palestina på ABF-huset i Stockholm. Josefsson lyfte vikten av dialog med mänskliga rättigheter som en oavvislig grund. Här publiceras hans talmanus.

Jag har besökt Israel och Palestina, särskilt Gaza, några gånger de senaste åren. Mina resor är ett led i ett långsiktigt engagemang som burits av många i min organisation, bl.a. av vår förre ordförande Evert Svensson som tillsammans med Sten Andersson och Olof Palme bidrog till att samla den palestinska rörelsen till en part att räkna med vid förhandlingsbordet.

Socialdemokrater för tro och solidaritet är en organisation som tror starkt på dialog. Det är genom att mötas och lyssna på varandras argument som vi kan föra frågor framåt, också där vi är djupt splittrade. Därför har vi också varit kritiska mot omvärldens noncontact-policy gentemot Hamas. Det finns många goda skäl att ogilla Hamas men genom att inte respektera resultatet av demokratiska val har omvärlden snarare fördjupat krisen än bidragit till en lösning.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har en speciell ställning i svensk politik eftersom vi förstår oss på både religion och politik. De flesta av oss är progressiva troende som företräder en progressiv politisk vänster och mot den bakgrunden tror vi oss ha en särskild förståelse för den israelisk-palestinska konflikten. Vi har ett samarbete med Civitas Institute i Gaza, en politiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för att på olika sätt stärka civilsamhället i Gaza. Civitas arbetar också till stöd för internflyktingarna från kriget 2014.

***

I denna introduktion vill jag därför fokusera på Gaza. Två miljoner människor i vad som brukar kallas för världens största utomhusfängelse. Gränserna till både Israel och Egypten i princip stängda. En arbetslöshet på 45 procent. En vattensituation som gör att Gaza enligt FN riskerar att vara obeboeligt om bara ett par år. Ett stort antal internflyktingar.

Den senaste resan dit gjorde jag i slutet av november, bara några dagar innan Donald Trump gjorde sitt olycksaliga uttalande om Jerusalem, men också några veckor efter det att Hamas börjat lämna ifrån sig makten i Gaza till den palestinska myndigheten, i enlighet med det avtal som skrevs någon månad tidigare. På mina resor har jag träffat politiker av olika slag, FN-medarbetare, människorättsaktivister och inte minst vanligt folk – däribland många unga människor.

Vad ser jag? Jag möter en oerhörd frustration. Frustration över att vara inlåst av en brutal ockupationsmakt. Frustration över det egna ledarskapet som helt saknar visioner och som inte förmår skapa en dräglig situation för sitt eget folk. Frustration över Hamas repressiva styre. Frustration över en omvärld som sviker. Jag möter ungdomar som inget hellre vill än att resa, upptäcka världen, lära sig och lära ut – men som istället riskerar att dras in i radikalisering eftersom det i deras ögon inte finns något annat som hjälper. Jag möter internflyktingar som inte får hjälp med återuppbyggnaden efter Israels oproportionerliga krigshandlingar, senast 2014, som bor i misär och väntar på den hjälp som dröjer. Behovet är stort av internationellt stöd som medför en genomgripande förändring. Det bistånd som lämnas nu blir bara plåster på såren.

Men jag möter också hopp. Även här hos unga människor, som arbetar för kvinnors rätt, som bidrar konstruktivt till ett anständigt debattklimat och som arbetar för mänskliga rättigheter. Jag möter människorättsaktivister som talar väl om Gaza som ett framtida paradis för turism, jordbruk och fiske. Om de bara fick chansen. Och jag möter en stor tacksamhet till Sverige som vågat erkänna Palestina, men också en förväntan om kommande steg i linje med erkännandet.

Tio år efter inbördeskriget i Gaza pågår nu något som vi skulle kunna kalla för en försoningsprocess mellan Fatah och Hamas. Vi socialdemokrater för tro och solidaritet har länge förespråkat detta – de stora parterna i palestinsk politik måste på något sätt bli överens om den demokratiska strukturen även om de är djupt oense i sak. De jag talar med uttrycker en försiktig optimism inför överenskommelsen om att Hamas ska lämna över styret av Gaza till palestinska myndigheten – kanske är det sista chansen, den här gången MÅSTE det gå – men det har inte förändrat något för folket ännu. Försoningen gäller inte bara de politiska partierna. Den måste också silas ner till folket. Det kommer att ta tid, tio års splittring läker du inte på tio månader.

***

Samtidigt får behovet av inompalestinsk försoning inte skymma det faktum att det grundläggande problemet finns i ockupationen, blockaden och den olagliga bosättarpolitiken.

Isoleringen av Gaza måste brytas. Människor måste få möjlighet att mötas. Låt mig berätta om FN-tjänstemannen, vars tolvårige son hade fått tillstånd att resa till Jerusalem. Först vägrade han. Han var rädd för att resa in i fiendeland. Han var rädd för att aldrig få komma tillbaka. Men pappan insisterade och sonen åkte. När han kom tillbaka berättade han för pappan om sin stora förvåning över att ha sett israeler utan uniform, vänliga israeler. De enda israeler han hade träffat var soldater som representerar förtrycket. Så skapas bilder av varandra, av den andre. Bilder som bara blir sanna om vi får se varandra.

***

VAD KAN GÖRAS?

Min egen organisation, STS: Fortsätta stötta Civitas arbete med ungdomar, jämställdhet och ledarskap. Föra samman religiösa ledare och andra intellektuella – de religiösa ledarna är nyckelpersoner i freds- och försoningsarbetet. Fortsätta med studieresor och låta unga människor se hur det verkligen ser ut på marken. Knyta kontakter med en alltmer trängd israelisk fredsrörelse.

Mitt eget land, Sverige: Bidra till demokratiuppbyggnad och stöd för infrastruktur. Fortsätt stå upp för vårt erkännande av Palestina och verka för att fler europeiska länder följer efter.

***

I slutändan måste ambitionen vara att människor ska kunna leva sida vid sida, i säkerhet. Man måste inte älska varandra, men man måste respektera varandra och utgå från att mänskliga rättigheter gäller alla, inte bara några.

En önskan om att leva sida vid sida, med ömsesidig respekt, är också vad jag snappat upp att människorna i Gaza, på Västbanken och i Israel bär på. De vanliga människorna, de som är som du och jag. De förtjänar bättre än det som deras ledare ger dem.

by

Är det vi som är ”dumskallarna”?

Kulturministern talade vid högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg.

Kvällen före Förintelsens minnesdag bjöd Centrum för marxistiska samhällsstudier in till en diskussion om vänstern och antisemitismen på teater Tribunalen i Stockholm. Titeln för samtalet var en av vänstern flitigt använd sentens för att ta avstånd från antisemitismen inom den egna rörelsen: ”Dårarnas socialism”. Bland paneldeltagarna fanns den judiska debattören Jackie Haikui Mhitaryan och historikerna Rasmus Fleischer och Olof Bortz.

Kvällen började med en översiktlig genomgång av antisemitismen från 1800-talet fram till idag. Som kritik av ett missriktat hat mot kapitalet har kanske begreppet ”dårarnas socialism” sina förtjänster, men andra problem ger sig till känna när man avfärdar antisemitismen inom vänstern som egentligen något slags tankevurpa, ett misstag som begås av i grunden välvilliga personer.

Inte minst skyls spänningen mellan nationalism och internationalism inom vänstern över: Under 1800-talet drevs de antisemitiska stämningarna på av konservativa krafter som såg judiskheten som ett hot mot den kristna nationalstaten. Tydligast märktes de antisemitiska strömningarna inom den fascistiska höger som växte fram under 1900-talets början, men de möjliggjordes i de breda folklagren av vänsterns fundamentala misslyckande att rota ut judehatet ur de egna sympatisörernas led. Projektet att skydda den judiska minoriteten sattes alltid i andra rummet.

Kvällen utvecklades till ett verkligt intressant samtal först när människor med judiska erfarenheter själva fick tala, och historielektionen förankrades i samtiden. Som Jackie Haikui Mhitaryan påpekade så hade själva samtalet stor bäring på den judiska minoriteten i Sverige, men det var förlagt till fredagskvällen, det vill säga till precis den tid då shabaten börjar. Många som iakttar judisk tro blir alltså utestängda från att komma.

Jackie satte därmed fingret på något som skavde med hela kvällens resonemang, nämligen att antisemitismen alltid utpekas som något exceptionellt. Den diskuteras i termer av attityder, hatisk retorik och hatiska stereotyper. Men när diskuterar vi de samhällsstrukturer som går ut över det judiska livet i Sverige? Normaliteten är ju bara neutral för dem som omfattas av den. När resonerar majoriteten självkritiskt om det sätt varigenom exempelvis en sekulär debatt, med ett till synes neutralt språkbruk, kan ge upphov till situationer som kringskär livet för judar i Sverige och bidrar till att skapa utsatthet på sätt som kanske inte ens marginella men högljudda antisemiter kan lyckas med?

Det går att peka ut en majoritetens tondövhet inför judisk historia och vikten av en judisk identitet, och inte minst inom vänstern en viss form av israelkritik som oavsett sakfrågans legitimitet visar på en fundamental likgiltighet inför den judiska situationen. Dessa vittnesbörd bar flera i publiken med sig in i samtalet, och laddade det med en politisk spänning som gjorde det angeläget. Historien klev in i samtiden.

Är det tolerant att bedriva raljant debatt om kosherslakt och omskärelse av pojkar? Att efter århundraden av judisk närvaro inte ha stiftat lagar som underlättar firandet av judiska högtider? Som del av vänsterrörelsen måste vi ställa oss frågan om det inte alltid i visionen om folkrörelserna har funnits en underförstådd homogenitet: ni är välkomna i vårt samhällsbygge, så länge som ni är som vi. En sådan mentalitet kan bäst beskrivas med sociologen och filosofen Herbert Marcuses myntade begrepp ”repressiv tolerans”.

I den mån som vi som vänsterrörelse har misslyckats med att skapa en rörelse som på allvar är för alla, och som tar alla på allvar, så är det kanske i själva verket vi som är de ”socialistiska dumskallarna”? Är det inte så man bäst känner igen en dumskalle? På att det är personen som är omedveten om sin egen dårskap?

Idag är det Förintelsens minnesdag, och vi påminns om att dessa frågor ännu ropar efter svar. Vi återupprepar som ett mantra att vi inte får glömma. Att säga ”vi visste inte” är inte en giltig ursäkt. Okunskapen är barn av likgiltigheten, och likgiltigheten är, med förintelseöverlevaren Livia Fränkels ord, farligare än ondskan själv.

Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Jonas Magnusson om de ensamkommande: ”Det handlar om socaldemokratins själ”

Jonas Magnusson, ledamot i Förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet och distriktsordförande i STS i Jönköping höll på lördagen tal vid Medborgarplatsen, till stöd för de utvisningshotade ensamkommande.

Talet spelades in av liberala riksdagsledamoten Christina Örnebjär och kan ses här.

Du kommer som en flykting över bergen,
Du följer oss dit ingen annan når,
Du är den sång om livet som jag glömde
Den sanning jag förrådde dag för dag
Jag svek mig själv, den spegel som jag gömde
Bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bliv kvar hos mig, det mörknar!
Och kanske ljusnar det på nytt igen,
Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast,
Som sjunger timman innan gryningen
– Ylva Eggehorns kloka ord i det som blivit en svensk psalm.

Det handlar ytterst om socialdemokratins själ när våra medlemmar nu går hen ur huse och reagerar. Det är värderingar om rätt och riktighet, om alla människors lika värde, om att alltid se människan som riskeras. Hos oss är det inte längre bara Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, S-kvinnor, SSU, och S-studenter som reagerar. Det är vanliga socialdemokrater, våra S-föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt. Det är fackliga föreningar. Kort sagt kärnan i det socialdemokratiska engagemanget som står på spel.

De ställer sig sida vid sida med er idag. Det civila samhällets organisationer och kyrkor. Rädda Barnen, Amnesty International, Unicef Sverige, BRIS, Sveriges stadsmissioner, Svenska Kyrkan, Equmeniakyrkan, Pingströrelsen, Godemansrörelsen, socialsekreterare, lärare och förskolelärare, vårdarbetare, och rättsläkare, poliser.

Vi i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet välkomnar stödet i denna fråga och i denna kamp från Liberaler, Centerpartister, Miljöpartister och Vänsterpartister och enskilda aktiva i Kristdemokrater från exempelvis Jönköpings län.

Ett särskilt tack idag här och nu till den liberala riksdagsledamoten Christina Örnebjär. Särskilt gott, detta år, då det är 100 år sedan vi från Socialdemokraternas och Liberalernas sida, i starkt motstånd från dåtidens makthavare i den svenska högern, tillsammans kämpade igenom den allmänna och lika rösträtten i Sverige. Tack, Christina!

Vi säger alla samfällt: I denna fråga har regeringen gjort fel. Som socialdemokrat är det då min skyldighet att säga: Vi har gjort fel, nu måste vi göra rätt!

Kärnan i frågan handlar om följande:

Barn, människor, kom till Sverige under en mycket tuff tid i sina hemländer, i Afghanistan, men även i världen som helhet, som 14-15-16- 17-åringar. Pga en stor och tuff arbetssituation hos Migrationsverket, våra myndigheter och välfärdsinstitutioner, för så var det, hinner många fylla 18 år innan processen är klar.

Då bedöms de, inte som varande den ålder de hade när de sökte, utan enligt den ålder de hade när bedömningen var klar. Och detta påverkar. Det utgör i själva verket en katastrofal skillnad. En skillnad på en framtid med ljusnande möjligheter i ett på alla sätt växande Sverige, eller en framtid av desperation, utsatthet och hot mot liv, tro, hälsa och utveckling. En skillnad från att runt 80-90% får stanna, eller om hen är 18, 15-20%. Detta är problemets kärna.

Naturligtvis finns det många andra aspekter, med i sig långa handläggningstider och väntan, osäkra försök till bedömningar av vilken ålder människor har, bristande kunskaper i det svenska samhället om tro, som drabbar exempelvis konvertiter och deras hotbild i sina hemländer och här, men även i vid mening situationen för judar, muslimer och kristna i ett av världens mest sekulariserade länder, där ovanan vid religiösa människor vuxit sig stark. Vi har det djupt allvarliga säkerhetsläget i Afghanistan för de flesta där.

Låt oss göra några saker klart:

Det är inte tillfälliga opinioner som ska få människor att stanna
Det är inte de som etablerar sig framgångsrikt på svensk arbetsmarknad som ska få stanna.
Det är inte ett fixt antal människor som ska få stanna.

Det är humanismens princip, nedkokad i den individuella asylrätten som ska ges uttryck för. Det görs bäst genom ett domstolsförfarande, som ska ges de bästa förutsättningar vi kan uppbringa, som är det bästa sätt vi idag har, som ska avgöra vilka enskilda människor som ska få stanna. Här finns, milt uttryckt mycket att göra av förbättring!

Men politiken har ett ansvar att ge rätt förutsättningar. Det är därför vi har folkstyre. Regeringen är den yttersta garanten för att det ska fungera att göra rätt oftare än vi gör fel. Att ta det ansvaret är regeringens, mitt partis, och Miljöpartiets just nu. I förtroende givet av folket.
Vi i socialdemokrater för Tro och Solidaritet är sökare. Som kristna, muslimer och judar, ser vi att Gud är den ende som har och äger sanningen. Vår uppgift är att ständigt söka den. Inte äga den. Det ger oss en stabil kärna av ödmjukhet. Också i dessa tider då den viktiga frågan om ensamkommande ska lösas. Vi behöver klokskap.

Vi har en uppgift att medan vi går här på jorden, på samma jordklot, sittande i samma globala båt, att göra livet för oss själva och varandra så drägligt det kan bli. Att se alla fantastiska människor, var och en som hen är. Att bidra. Att lyfta människan och varandra. Att se det som en del kristna kallar helvetet, redan där det finns idag på jorden, och göra vad vi kan för att lindra nöd. Så gott vi kan. Varken mer eller mindre. Detta är trons kärna.
Därför avslutar jag med den helige Franciskus bön om sinnesro. Och tackar därmed för min möjlighet att vara närvarande bland er idag. Alla härliga människor fyllda av kamp, men klokskap. Dessa två. Kamp och klokskap. Något som min partiledning också har förmåga till. Låt oss nyttja det möjlighetsfönster som en samlad folkrörelse öppnat på vid gavel. Nu.

Gud, ge mig sinnesro,
Att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan,
Och förstånd att inse skillnaden.

by

Extremhögern hotar minnet av Novemberpogromen

Judeförföljelserna kulminerade i Förintelsen men stegrades först i och med Novemberpogromen

Den 9 november påminner vi oss om Novemberpogromen, också känd som Kristallnatten. Den innebar en dramatisk stegring av judeförföljelserna i Nazityskland, och är ett av de viktigaste datumen att hålla fast vid för att hålla medvetenheten levande om antisemitismens faror.

Tidningen Sändaren skriver i sin pappersupplaga att Polens president Andrzej Duda nu är på väg att under nationalismens täckmantel göra något som i dagligt tal kallas historierevisionism. Han vill dra tillbaka en stor officiell utmärkelse från den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross, på grund av dennes forskning om polackernas antisemitiska dåd under Andra världskriget. Gross är känd för att i sin bok Neighbours ha avslöjat att en pogrom 1941 utfördes av polacker och inte av nazister, som man tidigare hade antagit.

Denna sorts forskning anses skadlig för Polens anseende, och därmed anser det ultrakonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa (PIS) att det är legitimt att motarbeta den. Nationens intresse går före.

När svenska Yle nyligen frågade Duda om Polens problem med att följa europeiska värderingar, stämde presidentens svar till eftertanke: Polen respekterar medborgerliga rättigheter. När mänskliga rättigheter knyts till medborgarskapet är det dags att ringa i samtliga larmklockor. För en viktig idé hos den nygamla radikala nationalism som har etablerat sig i flera länder i Europa är att medborgarskap ska kunna villkoras. Exempelvis pekar Sverigedemokraterna i sitt partiprogram ut lojalitet med nationen som ett grundvillkor för svensk nationstillhörighet.

Vad betyder den luftiga frasen ”lojalitet med nationen” översatt i konkret politik? I Polen översätter SD:s partisläkting PIS lojalitet till nationen med att man inte ska svärta Polens goda namn genom att berätta om landets djupt antisemitiska historia. På så sätt bänder partiet i en grym manöver isär nationens intressen från den judiska minoritetens intressen, och tvingar befolkningen att välja sida.

Så löd nazisternas skoningslösa antisemitism: Den ”kosmopolitiska juden” var i kraft av en slags inneboende statslöshet ett hot mot nationens gemenskap, alltid misstrodd och genom nedärvd karaktär oförmögen att känna äkta lojalitet till den nazistiska staten. Därmed var juden alltid misstänkt, och ”kosmopolit” blev ett skällsord.

The European jewish congress (ECJ) uttrycker idag oro över den starkt ökande antisemitismen i Polen, och de högerextrema slagorden som hörs i parlamentet.

Måtte varningen ringa från varje klockstapel.

Mattias Irving
Politisk sekreterare

by

Verkningslöst att förbjuda konfessionella friskolor

Debatten om konfessionella friskolor förs nu på såväl DN debatt som i Människor och tro i P1, där STS styrelseledamot Thomas Strand ger sin syn på frågan.

Diskussionen som har förts om konfessionella friskolors vara eller icke vara, ger anledning till kommentarer. För det första ska skolans verksamhet naturligtvis och i enlighet med Skollagen vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Skolan ska lika naturligt vara öppen för alla och vara en mångfaldsplats där elever med olika bakgrunder och livsåskådningar möts.

Genom det rådande friskolesystemet finns det utrymme för friskolor med konfessionell inriktning, och idag finns det 60-70 sådana skolor i Sverige, av vilka en är judisk, ett dussintal är muslimska och de övriga kristna. Dessa skolor utgör en viktig trygghet för många elever, inte minst den enda judiska friskolan i Sverige. Att stänga dessa skulle därmed riskera att få långtgående konsekvenser. Vi kan inte bortse från Europakonventionens skrivning om mänskliga fri- och rättigheter.

Det finns därtill ett antal exempel där systemet har rundats genom att man har ansökt om att bli aktiebolag sedan man fått avslag på ansökan om att bilda konfessionell friskola. Då blir insynen mindre medan problemet förblir olöst. Därför vore ett förbud mot konfessionella friskolor för allt väsentligt verkningslöst utan en samtidig översyn av hela friskolesystemet.

Konfessionella friskolor ska följa skollagen, vilket betyder att man ska ha en icke-konfessionell undervisning, följa läroplaner, kursplaner och timplaner samt vara öppna för alla. I detta avseende bör kvalitetskontrollen öka på friskolorna från skolinspektionens sida, vad gäller efterlevnad av skollagen, uppfyllandet av grundläggande demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter, inte minst vad gäller jämställdhet.

 

 

 

 

Ulf Bjereld, förbundsordförande STS

 

 

 

 

Thomas Strand, Styrelseledamot STS

Spara

Spara

by

Låt aldrig likgiltigheten vinna

taggtråd

På Förintelsens minnesdag påminns vi om den systematiska ondskan i koncentrationslägren. Ingen flyktingkonvention skyddade de judar som undflydde nazisternas frammarsch. De var helt utlämnade åt andra människors känsla för mänsklig anständighet och rättvisa. Av detta måste vi lära än idag.

30-talets antisemitism yttrade sig ofta i barbariska övergrepp, men ett mer raffinerat och ofta förbisett uttryck för hatet mot judarna stod att finna i den utbredda folkliga likgiltigheten inför deras öde. Förintelsen började inte med gaskamrar, utan med offentliga trakasserier inför passiv publik och hatretorik som tilläts stå obesvarad.

Det är bara två år sedan de romer som mördades av nazisterna fick en egen minnesdag, den 2 augusti. Men de EU-medborgare som på grund av systematiskt hat i sina hemländer drivs att tigga för sitt uppehälle på svenska gator i dag, möts ofta med just likgiltighet.

Detsamma gäller i stor omfattning de människor som idag flyr från krig och förföljelser i bland annat Syrien, Irak och Afghanistan. Högerextrema brandattacker mot svenska asylboenden och romska läger riskerar att legitimeras om de möts av en ljummen hållning från polis, allmänhet och politiker.

Trots protester från judiska församlingen i Stockholm har polisen vid upprepade tillfällen låtit nazistanstrukna Folkets demonstration manifestera utanför synagogan på sabbaten. Säkerhetssituationen för judar i Sverige och i övriga Europa gör att judiska församlingar får allt svårare att genomföra arrangemang då säkerhetskostnaderna kraftigt ökat. Sveriges andre vice talman menar att det finns en motsättning mellan att vara jude och svensk. Bland hans partikollegor är övertrampen för många för att enkelt överblicka, och attackerna riktar sig tydligt mot främst muslimer och romer i Sverige.

Vår samtids högerextrema krafter hotar våra etniska och religiösa minoriteter. Historien ålägger oss att solidariskt stå upp som allierade för varandra mot deras retorik och de övergrepp som den driver fram. Frasen ”aldrig igen” har varit ledord för efterkrigstiden. Då måste vi hålla Förintelsen i levande åminnelse och inte låta den reduceras till en kalenderdag som bara angår de närmast sörjande.

Spara

by

Public service har ett särskilt ansvar att värna demokratins principer

På fredag avlägger Donald Trump presidenteden i USA. Därmed inleds ett nytt och historiskt ovisst skede i landets historia. Men Trumps väg till makten är inte en isolerad händelse. Den retorik som bar honom till Vita huset går igen över hela västvärlden.

Trumps retorik har skapat en genomgripande villrådighet på många håll i samhället – inte minst på mediernas redaktioner, men även i politiken. Som politisk organisation är det inte vår roll att recensera den generellt goda medierapporteringen i Sverige. Men som antirasister reagerar vi på språkbruk och ämnesval som trängt in i nyhetsrapporteringen och i politiska utspel.

Svensk debatt behöver bli bättre på att hålla emot de krafter som gör politik av att piska upp ogrundade farhågor och hetsa mot enskilda utsatta grupper, inte minst asylsökande och människor som tigger. En anständig diskussion misstänkliggör inte hela grupper utifrån deras ursprung, etnicitet eller tro.

Snart börjar valrörelsen inför valet 2018. Nu är det viktigare än någonsin att vi alla som ägnar oss åt att påverka och beskriva vår samtid drar vårt strå till stacken för att inte ge näring åt den skadliga Trumpska retoriken. Det är naturligtvis viktigt att Sverige inför valet 2018 även diskuterar frågor om migration, integration och kultur. Både medier och politiker har ett stort ansvar för att utforma frågorna och bjuda in brett till samtalet, så att inte debatten ska få en rasistisk slagsida.

Inte minst public service har en viktig uppgift, som vi förväntar oss att man tar på fullaste allvar. Vi vill särskilt påminna om den så kallade demokratibestämmelsen i Radio- och tv-lagen, som säger att programverksamheten inte får förhålla sig opartisk i frågor om människors lika värde, och de demokratiska grundidéerna. Därtill ställs villkor i sändningstillståndet för public service, som säger att public service ska kontrollera sakuppgifter i sina program och ta sikte på vad som är relevant och väsentligt i sina ämnesval och framställningar.

by

Försvaret ska bygga fred, inte exportera otrygghet

Konferensen Folk och försvar avslutas precis i Sälen. På borgerligt håll råder det kappbjudning om vem som vill höja försvarsanlagen mest. Liberalerna leder, med ett förslag på att skjuta till hela 28 miljarder. Men mer är inte alltid bättre. De senaste månaderna har visat att världens starkaste krigsmakt USA kan falla offer för angrepp utifrån, utan att militären lyft ett finger. Försvarsbegreppet måste breddas, för att inte bli en koloss på lerfötter.

Försvarets funktion som fredsbevarare får inte reduceras till att upprätthålla en vinglig militär terrorbalans. Erfarenheten säger att fred bygger på tillit och rättvisa, både mellan och inom länder. Det är därför hög tid att vi börjar tänka in hela samhället när vi diskuterar försvarsfrågor.

Stefan Löfven har nyligen presenterat en lista på hot mot den svenska säkerheten, och militära hot är numera bara en punkt av åtta på listan. Där finns även bland annat våldsbejakande extremism, organiserad brottslighet, hälsohot, cyberattacker och hot mot infrastruktur och energiförsörjning.

Dessa frågor löser vi inte med vapenmakt, och definitivt inte genom att exportera vapen till diktaturer. Ett redan riskabelt och svåröverskådligt Natomedlemskap ter sig än mer farligt när det innebär att Sverige i praktiken sätter stora delar av sin säkerhetspolitik i knät på Donald Trump. Ett mindre fredligt och mer vanskligt sätt att skapa säkerhet är idag svårt att tänka sig.

En uppdaterad vision om ett rustat Sverige utgår från insikten att säkerhetshot idag oftast är asymmetriska, svårlokaliserade och oförutsägbara. Priset för att hålla fast vid en gammal modell för säkerhetspolitik blir kraftigt utbyggd övervakning av medborgarna, digra militära utgifter och i stora grupper en stadigt eroderande tillit till samhället. Denna modell skapar nya problem i takt med att den löser de gamla.

Vi tror att ett rustat Sverige inkluderar och bejakar minoriteter istället för att misstänkliggöra dem. Ett rustat Sverige har också en trygg och utbildad befolkning, som inte luras av propaganda och populism. Ett rustat Sverige bygger bort kriminalitet och parallellsamhällen genom att motverka segregationen och fördela resurser rättvist, så att alla kan få en god start i livet och delta i samhället på lika villkor.

Sverige blir tryggt när omvärlden är trygg. Vår vapenexport bidrar tvärtom till ökad otrygghet, och är därför kontraproduktiv för en uppdaterad svensk säkerhetspolitik.

Istället för vapen bör Sverige exportera fred. Ett nytt sätt att försvara Sverige på inkluderar att utbilda diplomater i hållbart samhällsbygge och hållbara internationella relationer, bedriva en aktiv och demokratiskt pådrivande biståndspolitik och att ständigt sträva efter att vara en respekterad röst för fred och mänskliga rättigheter i världen.

by

I sorg över dåden i Orlando: Kampen för mänskliga rättigheter måste föras varje dag.

CkxlGQaXEAEs74_

 

 

 

 

 

 

 

Jag känner som alla andra en stor sorg över det fruktansvärda dådet i Orlando, mina tankar är med de drabbade och deras nära och kära. Hatet mot andras kärlek är ofattbart och gör mig förtvivlad och fylld av vrede. Att det var just hbtq-personer som kallblodigt sköts ihjäl ger oss en mörk påminnelse oss om att mänskliga fri- och rättigheter inte kommer av sig själva. Kampen för allas mänskliga rättigheter måste föras varje dag.

Många människor kan inte välja – de kämpar för att de måste. Med sin egen kärlek och sina egna liv som insats. Vi som kan välja måste nu och alltid stå vid deras sida. I kampen för hbtq-personers och alla människors rätt att leva de liv de vill leva och älska dem de vill älska.

Att massmördaren, ja terroristen, sägs ha varit en anhängare till Daesh/IS och deras fascistiska, dödsförhärligande världsbild får inte kantra debatten. Sorgen och vreden över att så många liv brutalt slutat i ett blodbad får inte leda till islamhat.

Att hat byts mot ett annat hat är hemskt och fullständigt oacceptabelt. Hbtq-personers utsatthet blir inte mindre av att miljoner muslimer över hela världen blir föremål för misstänksamhet och förnyat hat. Vi måste mana till sans och förmå debatten att stanna vid alla människors rätt att få älska och leva i frihet.

Det är bara tillsammans, och det är bara genom kärlek, som vi kan övervinna alla former av hat, våld och mörker.

//Ulf Bjereld har sedan igår också kommenterat masskjutningen i Orlando vid två tillfällen på sin egen blogg. Du kan läsa dem här:

Sorg och vrede över dådet i Orlando

Konspirationsteorier i terrorismens och hatets spår

by

Om statsministerns fru – och om konsten att vara både religiös och sosse

De senaste veckorna har den politiska debatten präglats av mycket misstro, misstänkliggöranden och ryktesspridningar. I vissa fall också ren islamofobi.

Ett envist rykte som använts i konspiratoriska försök kan vi börja med att avfärda rakt av: Nej, statsministerns fru har aldrig varit anställd hos Socialdemokrater för tro och solidaritet, varken nu eller tidigare. Men Ulla – du är väldigt välkommen hit till oss på en fika, när du vill!

Debatten runt muslimer och muslimska politiker känns fortfarande aktuell och intressant, även om vi redan tidigare kommenterat både Mehmet Kaplans avgång och Yasri Khans avhopp. Demokratiska och partipolitiska principer ska självklart hålla även när de synas i sömmarna. Gör de det inte måste man som företrädare lämna sina uppdrag, det är inget att diskutera. Detta hände Kaplan och Kahn och är i sak inte så mycket att ifrågasätta.

Men i kölvattnet av debatten om Kaplan och Khan har det blivit allt tydligare att du som praktiserande muslim och politiker är granskad och betraktad med särskild blick. Den blicken är de antimuslimska strömningarna snabba att fånga upp och utnyttja, för att spinna den muslimhatande debattväven än starkare. Media bör inte bistå dem i detta. Inte heller politiken.

Debatten är inte ny, men nästan som yrvaken. Det är inte längre bara i konservativa eller extrema kretsar och på högerradikala ledarsidor vi kan se en nymornad religionsrädsla. Även vänsterpartiet slåss just nu med frågan om partiföreträdare som spridit grova rasistiska och muslimhatande yttranden.

Inom hela den löst definierade ”vänstern” kan man lätt enas om att kollektivt arbeta mot en nationell extremhöger. Mot muslimsk radikalhöger är det uppenbart svårare. Väldigt skilda personliga erfarenheter tar sig väldigt olika uttryck. Resultatet kan bli att samma islamofoba, avindividualiserade yttringar som sprids av högerextremerna, plötsligt sprids av vänsteranhängare. Även av dem som i andra fall är dagliga förkämpar för mänskliga rättigheter och allas lika värde.

Det behöver inte ens handla om huruvida någon är islamofob eller rasist eller inte. Det handlar om att som demokrat aldrig bidra – direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet – till generaliseringar som är rasistiska och/eller islamofoba. Precis som sades i kritiken mot Mehmet Kaplan gäller det att visa gott omdöme.

Det känns märkligt men nödvändigt att behöva påminna om att all tro inte är dogmatisk. Att vara religiös betyder inte per definition att vilja ha en teokrati. Inte ens om du är muslim.

Det finns många länder där religionen tillåts inte bara påverka utan ofta även styra politiken. USA är ett exempel på ett sådant land, Israel ett annat, Iran ett tredje och extremt exempel.

Men alla kristna politiker världen över har inte en agenda att göra bibeln till lag och återkristna alla. Judiska politiker har generellt sett inte en vilja att ta egen makt över lagstiftningen och införa koshertvång för alla. Så varför tillskriver vi så gärna muslimska politiker den önskan – att all politik ska dikteras utifrån islam?

I mångas ögon verkar det inte vara troligt, eller kanske ens möjligt (önskvärt?) att en som är praktiserande muslim samtidigt kan vara miljöpartist, socialdemokrat, eller demokrat överhuvudtaget, tycks det. Då måste det istället handla om ”infiltrering” av företrädare som inte har något gemensamt med de partier de verkar i. Eller om cyniskt röstfiske från maktsugna politruker.

Det är också intressant att se att ordet ”identitetspolitik” verkar ha blivit det allra värsta skällsordet bland i alla fall högerns tyckare. Men identitetspolitik kan det uppenbart bara bli när det handlar om muslimers rätt i samhället. Är det istället fråga om t ex kvinnors rättigheter – eller kristnas – då är det nästan aldrig identitetspolitik eller någon kohandel det rör sig om.

Både vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet och vissa muslimska företrädare brukar i samma sammanhang beslås med att vilja definiera människor utifrån deras religiösa tro. I själva verket är det ju istället misstänksamma kritiker som gång efter annan reducerar människor till att bli endast sin tro: En muslim tycks aldrig kunna vara lika sammansatt som företrädare för majoritetsbefolkningen.

Nej, är man muslim är man tydligen per definition inte i första hand t ex socialdemokrat, utan förväntas vara lojal endast med sin religiösa tillhörighet. Märkligt, eftersom andra obesvärat kan vara både kvinnor, män, sossar, moderater, stockholmare, norrlännningar och kristna utan att någon reagerar.

Elisabeth Svantesson var, som ett tydligt exempel, minister med ansvar för frågor om bl a diskriminering i regeringen Reinfeldt. Samma personer som nu misstänkliggör muslimer såg det aldrig som ett problem att Svantesson varit aktiv i abortmotstånd och negativt inställd till homosexuellas rätt att adoptera, uppfattningar hon finner stöd för i hennes konservativt kristna tro. Svantessons tro betraktades istället – med rätta – som något hon kan ha och ändå kunna fatta beslut i enlighet med sitt parti. Varför skulle detsamma inte gälla för politiker med muslimsk tro?

På GPs ledarsida skriver Adam Cwejman om identitetspolitik, ”religiös-politisk kohandel” och om de hotfulla muslimerna. Han använder vårt förbund som främsta exempel, baserat på att vi sedan 1990-talet helt odramatiskt arbetat inkluderande med marginaliserade grupper, ja även i dialog med muslimska organisationer. Det ”avtal” Cwejman nämner är en offentlig arbetsrapport från slutet av 90-talet som sammanfattar dialogsamtal som förts, i syfte att på demokratiska grunder få fler muslimer som delade arbetarrörelsens värderingar att bli politiskt aktiva.

Att överhuvudtaget tala om kohandel och cyniskt ”röstfiske”, senast använt också om Margot Wallström av Expressen, som skäl till att verka för människors demokratiska och mänskliga rättigheter – det säger nog egentligen mer om den som skriver, än om den som på goda grunder fattar ett beslut.

Media har, precis som politiken, ett ansvar.

Alla vi som envist tror på allas lika rätt och värde måste kraftfullt motverka den obehagliga undervegetation i debatten som nu får näring i stora delar av medielandskapet – och tyvärr även i demokratiska politiska partier, också vårt eget.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet ser det därför som oerhört viktigt att fortsätta vårt arbete för att inkludera minoritetsgrupper i samhället och i politiken. Långsiktigt och i dialog. Det är väl den hållningen som gett vissa en bild av att vi ”mångkulturalister”, sossar som miljöpartister och andra, vill ha in troende människor i våra partier, oavsett värderingar. Inget kan för vår del vara mer felaktigt.

Många av oss i vårt förbund, men inte alla, är troende. Men först och främst är vi socialdemokrater. Vi värnar troende, och icke troende, människor med socialdemokratiska värderingar. Med största sannolikhet gäller detsamma för Miljöpartiet.

Vi har självklart ingen anledning att ge stöd åt konservativa krafter i politiken. Höger inom islam och höger inom kristenheten och ja, all form av höger är vårt politiska motstånd. Tron som progressiv kraft är det som är vårt förbunds styrka. En tro som ger stöd till uppfattningen om alla människors lika värde och rätt är det som gör oss unika i svensk politik. Så var det 1929 när vårt förbund startades – och så är det idag.

Alla socialdemokrater engagerar sig i ett brett och sekulärt parti för att tillsammans med politiskt likasinnade bidra till att förändra samhället, med en socialdemokratisk ideologi som grund. Det gäller kristna, judar, muslimer, buddister, sikher, likväl som ateister och andra. Det gäller förstås också oss.

Sverige måste vara för alla. Politiken likaså.

Att så split och misstro mellan människor och grupper kan aldrig vara en väg framåt. Vi verkar för ett socialdemokratiskt samhälle byggt på rättvisa och solidaritet, respekt och gemenskap. Alldeles oberoende av hur du definierar din identitet. Att ett sådant samhälle är helare, tryggare och friare – för alla – det är vår gemensamma tro och politiska ambition.

 

Bli medlem - klicka här!