Jag har precis återkommit till Stockholm efter tre dagars turnerande i Jönköpings län i valrörelsens sista vecka. Det är ett viktigt län för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Här finns många troende väljare, inte minst frikyrkliga. Här har vi många och aktiva grupper och ett stort förtroende hos inte minst kyrkor och civilsamhälle.
På grund av historiska motsättningar mellan den sekulära socialdemokratin och frikyrkorörelsen har vi tidigare haft lågt förtroende bland de frikyrkliga väljarna, som upplevt att partiets stött bort dem genom att inte förstå. När svensken i snitt röstade till 40 procent på oss, röstade bara 20 procent av frikyrkligheten socialdemokratiskt.
I senaste valet var den frikyrkliga gruppen den som tydligast ökade sitt stöd för oss, från 20 till 25 procent, samtidigt som svensken i stort gick från 30 till 35. Detta är människor som genom diakonalt arbete kommer nära dagens samhällsproblem, vilket fått dem att tänka ytterligare en gång.
Denna trend kommer att fortsätta i årets val. I synnerhet i ljuset av den förändring som moderpartiet genomgått under senare år. Medan den tidigare ordföranden i arbetarkommunen I Jönköping representerat en klassisk religionsskeptisk syn, är dagens ordförande en modern svensk med invandrarbakgrund och aktiv i sitt syriskt ortodoxa sammanhang. När han häromdagen deltog i en debatt i pingstkyrkan kom en familj fram och bekände att de alltid röstat borgligt, men att de efter ha hört vad han sagt, bestämt sig för att ny byta till socialdemokraterna. För de medlemmar i STS i Jönköping som arbetat hårt genom åren för att skapa förtroende i dessa led blev det en dag av gåshud.
En väljare med en trosbakgrund tenderar att tänka mer än på sin egen plånbok när de röstar. De ser till sitt sammanhang och till det samhälle de vill se, utifrån de värderingar de bär på. Det får en troende väljare att gå till vänster, såvida det inte finns något som stöter bort hen. När bortstötningsmekanismerna avtar, som nu i Jönköping, kommer rösterna.
Vänsterpreferensen gäller i hög grad muslimer, som i det senaste valet till 67 procent röstade på oss socialdemokrater. Här har vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet arbetat hårt under många år för att vaccinera mot bortstötningstendenser. Okunskapen om islam är stor både i samhället och bland många partimedlemmar. Och lägger vi till socialdemokratins klassiska svårighet att förstå religion, kan det ibland uppstå missförstånd.
Därför tog jag med sorg och smärta del av socialdemokraternas svar på en enkät som ett muslimskt nätverk i Malmö, med kopplingar till det muslimska studieförbundet Ibn Rushd, gjort i veckan och som idag delas ut i stadens moskéer.
Enkätens frågor är ställda utifrån ett religionsfrihetsperspektiv i stil med; om det skulle ställas krav på halal mat i skolan, respekt för avskildhet i skolans omklädningsrum, möjlighet till andaktsrum på skolan, undanröja byråkratiska hinder vid moskébyggen etc, skulle partiet då stödja detta. Man har också ställt frågor tillämpningen av folkrätten i relation till länder med muslimsk majoritet och kommunens syn på att ordna offentliga Eid-firande, något som för övrigt både partiet och kommunen gjorde i år.
Här lyckades den som svarade för Malmö arbetarekommun svara nej på åtta av tio frågor. Vänsterpartiet svarade ja på alla. Moderaterna och Miljöpartiet ja på nio av frågorna och undvek att svara på den folkrättsliga frågan om neutralitet i konflikter med muslimsk majoritet. De små borgliga partierna spretar, men vi sticker ut som mest negativt.
Ja och nej är inte alltid det bästa vägvalet i komplicerade frågor och i flera av de svar som Malmö arbetarekommun utvecklar hade de lika gärna kunna landat på ett ja. I ett fall – om offentliga Eidfiranden – blev det också fel i enkätens sammanställning. Att det trots allt blivit så många nej är främst ett uttryck för att den som fått uppdrag att svara haft en mer bakåtblickande än framåtblickande syn på hur vi som parti och samhälle ska möta kraven i ett mångkulturellt samhälle samt att man inte ser att frågorna kräver ett politiskt ansvarstagande utan ska hanteras av myndigheter och verksamhetsansvariga.
Man har också haft en något selektiv syn på hur den gällande lagstiftningen ser ut, och inte sett religionsfrihetsdimensionen som en del av mänskliga rättigheter. Flera av frågorna är kopplade till religionsfriheten, som på ett övergripande plan regleras i grundlagen, där religionsfriheten har en mycket stark ställning. Dessutom regleras mycket i Europarådskonventionen om mänskliga rättigheter, som gäller som svensk lag.
Svaret från Malmö arbetarekommun blev djupt olyckligt. Utifrån partiets gällande politik borde det blivit ja på alla frågor, eller möjligen nja på någon. Den linje som vi från Socialdemokrater för tro och solidaritet – inte minst med hjälp av våra muslimska medlemmar – drivit både mot samhälle och vårt parti handlar om vikten av att ha en framåtblickande vision om hur vi också på detta område kan nå ett Sverige för alla. Att det finns ett politiskt ansvar för att lösa samhällsproblem som har sin grund i diskriminering, rasism och ovana att förstå frihetslängtan hos religiösa minoriteter.
Denna linje har vi med åren fått allt större gehör för i partiet som helhet. Vår partiledare för t ex regelbundna samtal med ledarna för de judiska, muslimska och kristna paraplyorganisationerna i Sverige och exemplet från Jönköping är ett tydligt kvitto på att det så tydligt går framåt.
Enkätsvaren från det lokala partiet i Malmö är en ny bekräftelse på den viktiga roll som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har i moderpartiet och det finns därför bara ett sätt att hantera detta: Sörj inte, organisera er!