Close

Tag Archive for: KDU

by

Att fiska i grumliga vatten

Många väntade sig möjligen en presskonferens som aviserade FP-ledaren Jan Björklunds avgång. Få förväntade sig att KDs partiledare Göran Hägglund skulle avgå. Åtminstone inte just idag. Men så blev det. Hägglund avgår ett drygt halvår innan KD skulle haft sitt riksting, som de nu tidigarelägger, och strax efter det att partiet gjort uppmärksammade utspel om migrationspolitik.

Även FP gör i dagarna migrationspolitiska utspel. Utspel så kontroversiella och framhastade att partiets egen expert på området, Frida Johansson Metso, kallade förslagen rätt och slätt dåliga. I SVTs Aktuelltstudio bjöd Jan Björklund sina meningsmotståndare i sociala medier på många skämt, genom att vägra prata direkt med sin partistyrelsekamrat. Och samtidigt påstå att det är ”högt i tak” hos Folkpartiet.

Det märks att allianspartierna vill röra sig åt det håll de vet att regeringspartierna och vänstern ogärna går – en mer restriktiv invandring- och flyktingpolitik. Regeringen och vänstern vill tala om jobben, skolan, infrastruktur – tågen som aldrig går i tid, de fortsatt höga arbetslöshetstalen, hur vårdköerna kan kortas och hur skolan kan få stabilitet. Ja, välfärdens kärna helt enkelt. Den som allianspartierna försummade eller misskötte under sina åtta år. Den som väljarna också i höstas tyckte var de viktigaste frågorna. Men envetet har media, allianspolitiker och borgerliga ledarsidor talat om invandring, flyktingvolymer och integration. Idag kom så undersökningen som visar att medborgarna sätter invandring och integration som den näst viktigaste politiska frågan – efter skolan. Ipsos opinionschef slår fast att ”det hänger ihop med att frågan fått så stort utrymme i samhällsdebatten under senare tid”. Ju mer debattutrymme, ju mer växer en fråga alltså.

Så är det förstås också viktigt att föreställa sig att det inom ramen för dem som tycker integration är en viktig samhällsfråga, även ryms de som tycker så för att det är erfarenheter de själva bär på, dvs alla med bakgrund i andra länder. De som inte menar assimilering när de säger integration. Vi har fortfarande en omfattande läxa att göra när det kommer till ett inkluderande samhälle, utan diskriminering, negativ särbehandling och hatbrott. Integration kommer ur det latinska ordet integrum som betyder intakt – att lämna någon oskadd.

SVTs Uppdrag granskning har gjort två uppmärksammade program – ett om antisemitism och ett om islamofobi. Initiativet och programmen är väldigt lovvärda. Problemen är stora och måste adresseras. Samtidigt har programmen kritiserats för att inte tillräckligt lyfta de underliggande problemen och strukturerna för dessa former av rasism. Istället ägnade programmen stor tid åt att fokusera på schismer mellan olika grupper i samhället, som har sitt ursprung i olika delar av Mellanöstern. Schismer som härrör från storpolitik och konflikter i området.

Precis den typen av krokar hänger vissa upp populistisk inrikespolitik på. När Hägglund meddelat sin avgång twittrade KDUs ledare Sara Skyttedal en länk till låten ”Vinden har vänt”. Visserligen skrev hon en minut senare ”jag bara skojade”, men nog kan man gissa att hon och ungdomsförbundskollegorna vädrar morgonluft när den mer mittenorienterade Hägglund är borta ur leken. Skyttedal har annars kanske mest gjort sig känd genom att kalla pacifister för ett hot mot vår säkerhet, och för att ge röst åt en högerfalang inom KD.

I Expressen skriver Skyttedal att ”islamismen är det största hotet mot demokratin”. Hon vill se hårdare tag med fängelsestraff och utvisningar, väldigt snarlikt hur SD brukar formulera sig. Skyttedal tycks inte bekymra sig nämnvärt för att åsikter och handlingar är olika saker och talar om ”grundlagsfientliga” organisationer, utan att fundera över att den demokrati hon vill försvara också måste innefatta åsikter som inte delas av henne själv.

Organiserat hat är ett hot mot demokratin. Därom är vi överens. Organiserat hat – uppenbara hot mot demokratin – är också det som den senaste tiden drabbat allt fler synagogor, moskéer, vänsteraktivister, antirasister, muslimer, judar, afrosvenskar, människor med härkomst från Mellanöstern, romer och HBTQ-personer. Dessa hot mot demokratin nämner inte Skyttedal med ett ord.

De två partier som nervöst darrar vid 4-procentstrecket borde ägna sin tid åt att stärka en öppen demokrati för alla, istället för att härma ett parti som vill stänga vårt samhälle och låta demokratin bara gälla vissa. De bör dessutom minnas att väljarna tenderar att rösta på ”originalet” när andra partier kopierar en politik.

Visst kan det finnas en frestelse för den som balanserar på 4 procent att fiska i de grumliga och rasistiska vatten där det bor 13 procent. Det kan kanske ge någon procent. Men det innebär samtidigt att man stöter bort nästan lika många tidigare väljare, som inte är bekväma med den rasistiska vägen. Men ett sådant byte av väljarbas är riskabelt, inte minst eftersom populistiska och rasistiska väljare är rätt flyktiga. Minns T.S. Eliots ord om att den som ingår äktenskap med tidsandan, riskerar att bli änkling i nästa generation.

Göran Hägglund må ha strukit gud ur KDs vokabulär, men förhoppningsvis finns där fortfarande en bas som vill låta det kärleksbudskap som går igen i alla de stora världsreligionerna vara grundläggande för kommande politik: Gör mot andra, det som ni vill att de ska göra mot er. Han lämnar nu skutan innan han riskerar att bli politisk änkling. För Jan Björklund finns fortfarande vägvalet.

Vår tro är grundmurad på att det är det öppna, generösa och inkluderande samhället som bäst skyddar vår frihet och vår demokrati. Allas frihet och demokrati. Att låta påskina att hotet mot vår välfärd, mot vår demokrati, kommer utifrån skapar bara större slitningar i samhället. Och ett segregerat samhälle där olika regler gäller för olika individer är om något ett hot mot demokrati och välfärd.

 

by

Kalla vindar i Sälen

Folk och Försvars årliga konferens i Sälen fick detta år, för första gången sedan kalla krigets slut så vitt jag kan bedöma, en något nationalmilitaristisk prägel.

Bakgrunden är bl a den kritik av den svenska försvarsförmågan, försvarets effektivitet och omställningssvårigheter som lyfts fram både från ÖB, riksrevision, försvarspolitiker och media. Dessutom är det valår, vilket lockar alla partier att framstå som kraftfulla i relation till en växande oro i opinionen.

Försvars- och säkerhetspolitiken är dock inget lämpligt område att söka ta enkla politiska poänger i. Frågor som ytterst handlar om människors trygghet, fred och nationens säkerhet mår bäst av långsiktiga perspektiv, realistiska analyser och ett kyligt politiskt sinne.

Mest anmärkningsvärt var KDU:s ordförande Sara Skyttedal som beskyllde socialdemokrater och liberaler (tidigare) samt miljöpartister och media (idag) för att vara förförda av pacifismen och att hon såg pacifismen som ett värre hot än alla kärnvapenmakter tillsammans.  Hon passade också på att raljera över FN och EU som någon form av ”magisk garant för fred”. (Du kan se KDUs Sara Skyttedal uttalanden här.)

Det ligger inget nytt i att KDU söker erövra högerflanken bland de politiska ungdomsförbunden, men att så förenklat och onyanserat försöka döma av i den klassiska säkerhetspolitiska balansgången mellan avskräckning och fredsbyggande fick åtminstone mig att höja på ögonbrynen.

Det finns förvisso tomtar bland både pacifister och kärnvapenförespråkare. Men bland dem som sökt göra ickevåldsidealet till realpolitik finner vi människor som Mahatma Ghandi, Martin Luther King och Nelson Mandela. Bland kärnvapenländerna finner vi idag inte bara de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, utan också Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan.

Sara Skyttedal är för ung för att ha egen erfarenhet av det kalla kriget och det mer omedelbara hotet av kärnvapenkrig. Den tid då så många av oss drog slutsatsen att säkerhet inte främst och längre kan sökas mot motparten, utan med. Det som Olof Palme så väl formulerade som strävan till gemensam säkerhet.

Med det kalla krigets slut blev det möjligt att omsätta tankarna om gemensam säkerhet på ett helt annat sätt i praktiken. Det var i hög grad detta som fick mig att gå från tvekande till entusiast för det europeiska samarbetet.

Det var också i denna förändring som omstruktureringen av det svenska försvaret och säkerhetspolitiken inleddes. Det viktigaste var inte längre hotet om en massiv militär invasion.  Andra och civila hot mot vår säkerhet var mer akuta. Men framför allt öppnade sig helt nya möjligheter att förebygga fred – genom internationellt samarbete för att utveckla demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och ömsesidigt beroende.

Utifrån den mycket grundläggande principen att man inte biter den hand som föder en, är handel och ekonomiskt utbyte alldeles avgörande för att bygga säkerhet. Det är inte minst fredsprojektet EU ett exempel på. Göran Hägglund, som till skillnad från sin ungdomsordförande, tycks ha förstått hur det hänger ihop, talar om fredlig konflikthantering som en grundläggande bas för KD:s försvarspolitik.

Det hindrar inte att det i vissa lägen, och som en sista utväg, kan vara nödvändigt att använda militärt våld för att säkra fred. Detta kan för ett civiliserat land bara ske i enlighet med folkrätten. Detta principiella synsätt har varit avgörande för att Sverige i år firar 200 år – längre än något annat land -av oavbruten fred.

FN-stadgan förbjuder faktiskt våldsanvändning, utom i två mycket specifika fall. I självförsvar i enlighet med artikel 51. Och på FN:s säkerhetsråds uppdrag – enligt Kapitel 7 – när internationell fred och säkerhet hotas.

Försvaret av vårt eget land sköter vi själva, också utifrån en 200-årig tradition av framgång. När det handlar om att på Säkerhetsrådets uppdrag upprätthålla fred i världen samarbetar vi med andra, också utifrån en lång och god tradition.

Den stora skillnaden med det kalla krigets slut var att samtidigt som hotet om invasion av vårt land minskade, ökade möjligheterna till samarbete för internationell krishantering. Det fanns alltså goda skäl, för vår egen säkerhet, att ställa om vår försvarspolitik.

Därmed inte sagt att allt blir bra, och framför allt inte genast. Den nuvarande regeringen har lagt alldeles för stor vikt vid samarbete inom Nato och framför allt vår militära närvaro i Afghanistan. Det har styrts av andra skäl än en analys av hur vi bäst bidrar till fred.  Och det har inte varit det mest effektiva sättet att värna afghanska flickors rätt till utbildning.

Västvärlden har under det senaste årtiondet, mycket beroende av traumat från September 11, haft en för ensidig militär närvaro i den muslimska delen av världen under Nato, och lämnat till länder i det geografiska syd – dessutom ofta muslimska – att ta hand om FN:s fredsbevarande, framför allt i Afrika.

Detta har varit felbalanserat och kortsiktigt, men inte villigheten att delta i internationella insatser i sig.

Självklart har omställningen också skapat vissa tillkortakommanden i relation till det traditionella territoriella försvaret, i synnerhet om vi jämför med tiden för det kalla kriget. Det behöver rättas till, så att vi professionellt kan värna vår territoriella integritet, men är ett begränsat problem givet de förändringar som skett och utifrån en övergripande analys vad som främst ger oss säkerhet.

Därför blir jag bekymrad när Jan Björklund med hänvisning till hotet från Ryssland argumenterar både för svensk Nato-anslutning och egen militär upprustning. Eller när ledamöter i Riksdagens försvarsutskott motiverar uppgradering av JAS med upprustningen av det ryska flygvapnet.

Vi blir inte mer säkra som medlemmar av Nato eller om vi visar att vi kan utmana Ryssland till luftstrid. Ryssland utgör inget militärt hot mot Sverige. Och det som framför allt på sikt ökar vår säkerhet i relation till vår store granne är att medverka till att stärka demokratin och respekten för mänskliga rättigheter i Ryssland och ett ökat samarbete, på i princip alla områden.

Jag är inte alldeles bekväm med hur utrikesminister Carl Bildt förvaltat ansvaret för våra relationer till Ryssland under senare år. Jag blir också bekymrad när idrottsminister Lena Adelsohn Liljerot bestämmer sig för att bojkotta invigningen av ryska vinter-OS. Speciellt som hon säger att hon egentligen inte tror på bojkott.

Hennes hänvisning till de bristande rättigheterna för HBT-personer i Ryssland är mycket viktig och kräver att vi i samtalen med Ryssland är tydliga och uppriktiga. Men jag är övertygad om att dialog och samarbete är en bättre väg att stärka HBT-rättigheter i Ryssland än bojkott av OS. Att det samtidigt stärker vår egen säkerhet är i sammanhanget mer än en bonus.

Det må vara att President Obama har inrikespolitiska skäl för att bojkotta OS-invigningen. Men det är inte självklart att dessa skäl sammanfaller med svenska intressen.

Folk och Försvar och dess årskonferens skapades en gång utifrån behovet av att få en bättre folklig och demokratisk förankring av försvarspolitiken. Det är värt att minnas i ljuset av ett annat av Sara Skyttedals inlägg i sitt anförande: ”Demokrati gynnar inte försvaret”.

Här har hon nog blandat ihop hönan och ägget. Det är försvaret som ska gynna, värna och försvara demokratin, freden och oss. Inte tvärtom.

Bli medlem - klicka här!