Close

Tag Archive for: islam

by

Stoppa vandaliseringen av moskéer

Vandaliseringen av moskéer riskerar att normaliseras. Det vore ett misslyckande för rättsstaten, skriver Mohamed Nuur och Ulf Bjereld efter veckans attack mot Stockholms moské.

Stockholm moské är bara en av alltför många moskéer som regelbundet utsätts för vandalism med hatiska inslag. På torsdagen skedde det igen, för tredje gången på bara ett halvår. Andra moskéer har tvingats sätta upp galler, säkerhetsfönster och liknande för att kunna bedriva sin verksamhet. Som Mattias Gardell och Heléne Lööw skriver i boken Den ensamme terroristen är moskéer bland de mest svårförsäkrade byggnaderna i Europa. Sverige är inget undantag.

Religionsfriheten är en av våra grundlagsskyddade rättigheter, som ska ge människor möjlighet att utöva sin religion fritt i Sverige. Om kriminella och politiskt extrema krafter tillåts att ostraffat fortsätta trakassera och försvåra för troende muslimer är det svårt att se det som något annat än ett misslyckande för rättsstaten.

Vi oroas över att våldet och vandalismen mot moskéer har normaliserats så långt att det uppfattas som vardagligt och inte alltid ens blir en notis i tidningarna, vilket gör det än svårare att få en sanningsenlig överblick över hur vanlig vandalismen är. Men vi har nu under längre tid kunnat ta del av snarliga berättelser om utsatthet från moskéer runtom i landet. Det är tydligt att detta är ett samhällsproblem.

Det är positivt att konstruktiva krafter i samhället mobiliserar. All heder åt LUF som bemötte vandalismen med en s. k. ”kärleksbombning” av Stockholmsmoskén efter attacken i veckan. Det är viktigt att civilsamhället markerar, men det innebär inte att de som har det yttersta ansvaret kan svära sig fria från det.

Polisen måste börja prioritera bekämpning av hatbrott igen, och utsatta samfund måste kunna räkna med stöd från stat och kommuner för att kunna bedriva sin verksamhet i säkerhet, vare sig det är kyrkor, synagogor eller moskéer. Vi tror också att det är särskilt viktigt att troende står upp för varandras rättigheter över religionsgränserna i denna fråga. Mot hatet och fundamentalismen måste vi stå enade.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Mohamed Nuur
S-riksdagskandidat

by

Verkningslöst att förbjuda konfessionella friskolor

Debatten om konfessionella friskolor förs nu på såväl DN debatt som i Människor och tro i P1, där STS styrelseledamot Thomas Strand ger sin syn på frågan.

Diskussionen som har förts om konfessionella friskolors vara eller icke vara, ger anledning till kommentarer. För det första ska skolans verksamhet naturligtvis och i enlighet med Skollagen vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Skolan ska lika naturligt vara öppen för alla och vara en mångfaldsplats där elever med olika bakgrunder och livsåskådningar möts.

Genom det rådande friskolesystemet finns det utrymme för friskolor med konfessionell inriktning, och idag finns det 60-70 sådana skolor i Sverige, av vilka en är judisk, ett dussintal är muslimska och de övriga kristna. Dessa skolor utgör en viktig trygghet för många elever, inte minst den enda judiska friskolan i Sverige. Att stänga dessa skulle därmed riskera att få långtgående konsekvenser. Vi kan inte bortse från Europakonventionens skrivning om mänskliga fri- och rättigheter.

Det finns därtill ett antal exempel där systemet har rundats genom att man har ansökt om att bli aktiebolag sedan man fått avslag på ansökan om att bilda konfessionell friskola. Då blir insynen mindre medan problemet förblir olöst. Därför vore ett förbud mot konfessionella friskolor för allt väsentligt verkningslöst utan en samtidig översyn av hela friskolesystemet.

Konfessionella friskolor ska följa skollagen, vilket betyder att man ska ha en icke-konfessionell undervisning, följa läroplaner, kursplaner och timplaner samt vara öppna för alla. I detta avseende bör kvalitetskontrollen öka på friskolorna från skolinspektionens sida, vad gäller efterlevnad av skollagen, uppfyllandet av grundläggande demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter, inte minst vad gäller jämställdhet.

 

 

 

 

Ulf Bjereld, förbundsordförande STS

 

 

 

 

Thomas Strand, Styrelseledamot STS

Spara

Spara

by

Ta våldet mot muslimer på allvar

Ulf-Bjereld-STS-Foto-Emma-Fredriksson-större-format-e1485773089420 (1)Natten till måndagen sköts sex personer till döds i en moské i Quebec. ”Det ökande våldet mot muslimer måste nu tas på större allvar”, säger Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Nattens attack mot en moské i Quebec har av myndigheter och premiärminister Justin Trudeau kallats för en terrorattack. Sex är döda och åtta skadade. Vi tänker idag på och ber för offren och deras familjer.

Denna attack mot troende muslimer i bönerummet kommer samma dag som Trudeau offentligt bemötte det nya Trumpska inreseförbudet, som av många redan har dubbats ”muslimförbudet”. Trudeau hade under söndagen sträckt ut en hand och bjudit inresande från de berörda länderna att komma till Canada.

En snabbt tilltagande hatisk retorik riskerar att eskalera våldet. Samma natt som inreseförbudet trädde i kraft i USA brann en moské i Victoria, Texas. Bara tre veckor tidigare brändes ett moskébygge i Austin.

Statsminister Stefan Löfven har redan fördömt attacken i Quebec. Dådet understryker att troende muslimer i världen i dag är en mycket utsatt grupp. De har ställts i en korseld av dödliga attacker och trakasserier från islamofoba krafter i väst, och från terrorgrupper såsom IS.

Även i Sverige finns omfattande säkerhetshot mot många moskéer. Sabotage och trakasserier är vanliga. Det ökande våldet mot muslimer måste nu tas på större allvar även här. Det är vi skyldiga våldets offer, som medmänniskor och som demokrater.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Spara

Spara

Spara

Spara

by

Massakern i Paris. Låt inte extremister definiera vare sig muslim eller europé.

Frankrike skakas idag av en fruktansvärd massaker på medarbetare på satirtidningen Charlie Hebdo. Våra varmaste tankar går till de avlidna, de skadade och alla deras nära. I skrivande stund har tolv personer mist livet, två av dem poliser. Samma tidning har tidigare varit utsatt för bombhot och andra försök till attentat. En förklaring är dess publiceringar av satirteckningar på profeten Mohammed. I natt ska tidningen ha publicerat satiriska bilder på IS ledare. Om detta är skälet till morden är ännu oklart.

En sådan här horribel massaker måste självfallet fördömas av alla med största kraft. Det som hänt ska inte kunna hända.

Det som tar de många åratal att bygga upp, kan av de få raseras på ett ögonblick. Det gäller vare sig gärningsmännen heter Vilks, Behring Breivik, Atta al-Sayed, al-Hazmi eller Abdulwahab.

Dåden i Paris sker samtidigt som Europas mörkaste sidor gör sig påminda: I Tyskland har upprepade marscher hållits i flera städer, mot ”islamisering av västvärlden”. Under rubriken Pegida, Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes – patriotiska européer mot islamisering av väst – har tusentals tyskar enats i ultranationalistisk iver och i sin avsky mot muslimer. Att bevara tysk ”judisk-kristen kultur” är ett av huvudmålen för det löst sammanhållna nätverket. Tyska flaggor såväl som saxiska och romerska syns bland demonstranterna, utöver rent antimuslimska plakat.

Kanske har det skämtsamma twitterkontot ”The good God above” allra bäst uttryckt den olust marscherna väcker:

Dear Germany,

Your anti-Muslim marches are similar to the anti-Jewish marches you had before the Holocaust.

Please stop.

God

Ibland är humor avväpnande. Men situationen är skrämmande. Lyckligtvis har även stora motdemonstrationer mot Pegida hållits i Tyskland, som även de samlat tiotusentals. I måndags släcktes Kölns domkyrka ner, till stöd för landets muslimer.

Angela Merkel gick igår ut i starka fördömanden mot marscherna. Hon bad det tyska folket att inte delta i anti-muslimska demonstrationer och att inte lyssna på dem med ”hat i sina hjärtan”. Det är kanske inte varje dag jag och Angela Merkel gör gemensam sak, men jag hoppas innerligt hennes ord kan klinga högt, tvärsöver Europa – religiös intolerans har ingen plats i det moderna samhället. Det är en självklarhet.

I Stockholm och flera andra svenska städer hölls i helgen likaledes stödmanifestationer för moskéer och muslimska församlingar, efter att flera svenska moskéer blivit utsatta för attentat. Socialdemokrater för tro och solidaritet var en av medarrangörerna till stöddemonstrationerna.

Dagens hemska attack lär inte göra det lättare för Europas muslimer. Det gör det nu extra viktigt att inte låta de som vill se ökade schismer, de som vill odla motsättningar, få mer luft under sina vingar. Vi får aldrig vika oss för någons hat, någons terror.

Det är nu av största vikt att inte låta våldsförhärligande extremister definiera vare sig islam, muslimer eller tyskar, svenskar, européer eller något annat. Nu är det hög tid att enas kring allas mänskliga rättigheter.

by

Skarp kritik av ISIS från lärda sunnimuslimer

I förra veckan publicerade ett hundratal sunnimuslimska skriftlärda ett öppet brev till ISIS ledare. Förstanamn är HKH Sultanen av Sokoto från Nigeria och bland de övriga finns stormuftis, akademiker, skriftlärda, predikanter och sufiledare från närmare 40 olika länder i stora delar av världen. Svensk undertecknare är Hassan Moussa, med bakgrund i Stockholms moské.

Brevet är format som ”broderliga” råd till den självutnämnde kalifen Abu Bakr al-Baghadadi, men innehåller skarpa fördömanden av ISIS agerande. Offentliggörandet skedde i Amman.

”Ni har utan barmhärtighet dödat journalisterna James Foely och Steven Sotloff, även efter att Sotloffs mor vädjat till er om nåd. Biståndsarbetare är emissarier för barmhärtighet och godhet, ändå har ni dödat biståndsarbetaren David Haines. Vad ni har gjort tveklöst förbjudet …. Att döda fångar är förbjudet i islamisk lag. Ändå har ni dödat många fångar, bland dem 1700 vid Camp Speicher i Tikrit i juni 2014, 200 fångar vid Sha’er gasfält i juli 2014 och de 700 fångarna, varav 600 var obeväpnade civila, av Sha’etet stammen i Deir el-Zor samt många ytterligare som bara Gud känner. Detta är avskyvärda krigsbrott”.

Kritiken utgår inte från folkrätten, utan från islams lära, vilket är viktigt inte minst för att förebygga och förhindra fortsatt internationell rekrytering till ISIS. Brevet rymmer följande 24 punkter i sammanfattning:

  1. Enligt islam är det tillåtet att avge en fatwa, endast om man uppfyller de behörighetskrav för skrifttolkning, som stadgas i urkunderna.  Det är inte tillåtet att åberopa en enskild koranvers som grund för något domslut – av vilket slag det vara må – utan att därvid taga alla texter i beaktande.
  2. Det är inte tillåtet att utfärda någon lag eller påbud i islams namn utan att till fulländning behärska det arabiska språket.
  3. Enligt islam är det inte tillåtet att förenkla juridiska frågor utan att beakta rättsvetenskaperna.
  4. Enligt islam är det tillåtet att hysa skilda uppfattningar i sådana frågor, där religionen inte ger ett för alla och envar uppenbart svar.
  5. Enligt islam är det inte tillåtet att bortse från verklighetens rättsprinciper (fiqh al-wâqi’).
  6. Enligt islam är det inte tillåtet att döda oskyldiga.
  7. Enligt islam är det inte tillåtet att döda sändebud och ”ambassadörer” och således inte heller tillåtet att döda journalister.
  8. Enligt islam är jihad en försvarhandling, tydligt definierad ifråga om orsak, metod och syfte.
  9. Enligt islam är det inte tillåtet att kättarförklara någon, som inte öppet deklarerat sitt kätteri.
  10. Enligt islam är det inte tillåtet att på något sätt behandla kristna illa eller någon annan av Bokens Folk.
  11. Yazidierna skall betraktas som tillhöriga Bokens Folk.
  12. Enligt islam är slaveri inte tillåtet, efter att det avskaffats med konsensus.
  13. Enligt islam är det inte tillåtet att påtvinga någon en religion.
  14. Enligt islam är det inte tillåtet att kränka kvinnors rättigheter.
  15. Enligt islam är det inte tillåtet att kränka barns rättigheter.
  16. Enligt islam är det inte tillåtet att utmäta hudud-straff utan att först garantera rättvisa och barmhärtighet.
  17. Enligt islam är tortyr inte tillåten.
  18. Enligt islam är likskändning inte tillåten.
  19. Enligt islam är det inte tillåtet att åberopa Guds namn, när man begår brottsliga och skändliga dåd.
  20. Enligt islam är det inte tillåtet att förstöra profeters eller följeslagares gravar eller deras heliga platser (maqâmât).
  21. Enligt islam är det inte tillåtet att göra uppror mot en härskare, utom då denne offentligt medger kätteri eller förbjuder förättande av tidebönen.
  22. Enligt islam är det inte tillåtet att utropa ett kalifat utan konsensus i muslimernas världsvida gemenskap (ummah).
  23. Nationstillhörighet/ patriotism/  är tillåten enligt islam.
  24. Enligt islam kan ingen efter Profetens tid tvingas gå i landsflykt (hijrah).

 

by

Sörj inte – organisera er!

Jag har precis återkommit till Stockholm efter tre dagars turnerande i Jönköpings län i valrörelsens sista vecka. Det är ett viktigt län för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Här finns många troende väljare, inte minst frikyrkliga. Här har vi många och aktiva grupper och ett stort förtroende hos inte minst kyrkor och civilsamhälle.

På grund av historiska motsättningar mellan den sekulära socialdemokratin och frikyrkorörelsen har vi tidigare haft lågt förtroende bland de frikyrkliga väljarna, som upplevt att partiets stött bort dem genom att inte förstå. När svensken i snitt röstade till 40 procent på oss, röstade bara 20 procent av frikyrkligheten socialdemokratiskt.

I senaste valet var den frikyrkliga gruppen den som tydligast ökade sitt stöd för oss, från 20 till 25 procent, samtidigt som svensken i stort gick från 30 till 35. Detta är människor som genom diakonalt arbete kommer nära dagens samhällsproblem, vilket fått dem att tänka ytterligare en gång.

Denna trend kommer att fortsätta i årets val. I synnerhet i ljuset av den förändring som moderpartiet genomgått under senare år. Medan den tidigare ordföranden i arbetarkommunen I Jönköping representerat en klassisk religionsskeptisk syn, är dagens ordförande en modern svensk med invandrarbakgrund och aktiv i sitt syriskt ortodoxa sammanhang. När han häromdagen deltog i en debatt i pingstkyrkan kom en familj fram och bekände att de alltid röstat borgligt, men att de efter ha hört vad han sagt, bestämt sig för att ny byta till socialdemokraterna. För de medlemmar i STS i Jönköping som arbetat hårt genom åren för att skapa förtroende i dessa led blev det en dag av gåshud.

En väljare med en trosbakgrund tenderar att tänka mer än på sin egen plånbok när de röstar. De ser till sitt sammanhang och till det samhälle de vill se, utifrån de värderingar de bär på. Det får en troende väljare att gå till vänster, såvida det inte finns något som stöter bort hen. När bortstötningsmekanismerna avtar, som nu i Jönköping, kommer rösterna.

Vänsterpreferensen gäller i hög grad muslimer, som i det senaste valet till 67 procent röstade på oss socialdemokrater. Här har vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet arbetat hårt under många år för att vaccinera mot bortstötningstendenser. Okunskapen om islam är stor både i samhället och bland många partimedlemmar. Och lägger vi till socialdemokratins klassiska svårighet att förstå religion, kan det ibland uppstå missförstånd.

Därför tog jag med sorg och smärta del av socialdemokraternas svar på en enkät som ett muslimskt nätverk i Malmö, med kopplingar till det muslimska studieförbundet Ibn Rushd, gjort i veckan och som idag delas ut i stadens moskéer.

Enkätens frågor är ställda utifrån ett religionsfrihetsperspektiv i stil med; om det skulle ställas krav på halal mat i skolan, respekt för avskildhet i skolans omklädningsrum, möjlighet till andaktsrum på skolan, undanröja byråkratiska hinder vid moskébyggen etc, skulle partiet då stödja detta. Man har också ställt frågor tillämpningen av folkrätten i relation till länder med muslimsk majoritet och kommunens syn på att ordna offentliga Eid-firande, något som för övrigt både partiet och kommunen gjorde i år.

Här lyckades den som svarade för Malmö arbetarekommun svara nej på åtta av tio frågor. Vänsterpartiet svarade ja på alla. Moderaterna och Miljöpartiet ja på nio av frågorna och undvek att svara på den folkrättsliga frågan om neutralitet i konflikter med muslimsk majoritet. De små borgliga partierna spretar, men vi sticker ut som mest negativt.

Ja och nej är inte alltid det bästa vägvalet i komplicerade frågor och i flera av de svar som Malmö arbetarekommun utvecklar hade de lika gärna kunna landat på ett ja. I ett fall – om offentliga Eidfiranden – blev det också fel i enkätens sammanställning. Att det trots allt blivit så många nej är främst ett uttryck för att den som fått uppdrag att svara haft en mer bakåtblickande än framåtblickande syn på hur vi som parti och samhälle ska möta kraven i ett mångkulturellt samhälle samt att man inte ser att frågorna kräver ett politiskt ansvarstagande utan ska hanteras av myndigheter och verksamhetsansvariga.

Man har också haft en något selektiv syn på hur den gällande lagstiftningen ser ut, och inte sett religionsfrihetsdimensionen som en del av mänskliga rättigheter. Flera av frågorna är kopplade till religionsfriheten, som på ett övergripande plan regleras i grundlagen, där religionsfriheten har en mycket stark ställning. Dessutom regleras mycket i Europarådskonventionen om mänskliga rättigheter, som gäller som svensk lag.

Svaret från Malmö arbetarekommun blev djupt olyckligt. Utifrån partiets gällande politik borde det blivit ja på alla frågor, eller möjligen nja på någon. Den linje som vi från Socialdemokrater för tro och solidaritet – inte minst med hjälp av våra muslimska medlemmar – drivit både mot samhälle och vårt parti handlar om vikten av att ha en framåtblickande vision om hur vi också på detta område kan nå ett Sverige för alla. Att det finns ett politiskt ansvar för att lösa samhällsproblem som har sin grund i diskriminering, rasism och ovana att förstå frihetslängtan hos religiösa minoriteter.

Denna linje har vi med åren fått allt större gehör för i partiet som helhet. Vår partiledare för t ex regelbundna samtal med ledarna för de judiska, muslimska och kristna paraplyorganisationerna i Sverige och exemplet från Jönköping är ett tydligt kvitto på att det så tydligt går framåt.

Enkätsvaren från det lokala partiet i Malmö är en ny bekräftelse på den viktiga roll som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har i moderpartiet och det finns därför bara ett sätt att hantera detta: Sörj inte, organisera er!

by

Eid Mubarak

I år infaller Eid al-Adha – Offerdagen – 16 oktober.

Offerdagen infaller 40 dagar efter slutet på Ramadan – Eid al-Fitr – och markerar också slutet på Hajj, den årliga pilgrimsfärden till Mecca.

Att offra innebär att ge upp något av det snävt egna, för att nå något större både för sig själv och sin gemenskap.

Traditionen går tillbaka till Abraham, urfadern till alla de tre monoteistiska religionerna, som enligt legenden utmanades av Gud att offra sin son Ishmael, för att bekräfta sin kärlek till Gud.

Enligt muslimsk tradition ska det får som slaktas på offerdagen delas i tre delar. Den första tredjedelen ska ätas av familjen. Den andra tredjedelen ska ges till vänner. Och den sista tredjedelen ska ges till de fattiga.

Offerdagen rymmer ett starkt budskap och en radikal fördelningspolitisk etik. Offerdagens mekanism är viktig att minnas inte minst i relation till Europas oförmåga att hantera sin egen finanskris.

Jag vill önska alla Sveriges muslimer och muslimska organisationer all välgång på denna viktiga dag – Eid Mubarak.

by

Utsatta troende hjälps inte av förenklad världsuppfattning

Det är kriminella som ska lagföras, inte religioner, konstaterar Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Dagens nyheters ledarsida beskyller oss i synnerhet och vänstern i allmänhet för att förminska våldet mot kristna i Mellanöstern. Socialdemokrater för tro och solidaritet deltar i kväll i en manifestation i Stockholm för utsatta troende.

I kväll arrangerar Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet en manifestation i Stockholm för utsatta troende. Riksdagsledamot Jonas Gunnarsson kommer att tala för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Det är klokt av de kristna ekumeniska organen att tala om utsatta troende, även om det omedelbara skälet till manifestationen just nu är att uppmärksamma de kristnas situation i Pakistan och Mellanöstern.

Det har nyligen kommit flera rapporter som visar på de kristnas stora utsatthet i Egypten, Syrien, Irak och även på andra håll i världen. Det har också fått Dagens Nyheters ledarsida, som genom sin medarbetare Erik Helmerson har ett stort engagemang i frågan, att åter lyfta fram det fruktansvärda våld som drabbar och hotar den kristna närvaron där den funnits i två tusen år.

När Helmerson för två år sedan lyfte fram övergreppen som den muslimska majoriteten utfört mot den kristna minoriteten såg jag anledning att varna för att denna förenklade beskrivning spelar extremisterna i händerna. Våld måste fördömas på sina egna meriter och kriminella ställas till svars för att de är kriminella. Att koppla övergrepp som resultat av religionstillhörighet riskerar att späda på en oförsonlighetens spiral.

Därför noterar jag att Helmerson i söndagens ledare (13 oktober 2013) tydligt gör distinktionen mellan kriminella och muslimer när han på nytt tar upp frågan. Han är dock fortfarande störd av vår tidigare diskussion och beskyller nu mig och Socialdemokrater för tro och solidaritet för att inte tillräckligt tydligt ta ställning för offren och vänstern i allmänhet för att problematisera genom att blanda in historia och storpolitiska skeenden.

Under mina år som utrikespolitisk chef för Kyrkornas världsråd ägnade jag en mycket stor del av min energi till att bistå utsatta medlemskyrkor och dess medlemmar – i Palestina, Pakistan eller någon annan del av världen.

Jag lärde mig mycket genom att stå i nära dialog med ledare i dessa kyrkor. Först och främst vikten av att vara tydlig och precis i kritiken och basera den på principer i MR-konventioner om religionsfrihet och existerande lagrum. Det är kriminella som ska lagföras, inte religioner. Här noterar jag att DN:s ledarsida rört sig framåt.

För det andra att inte falla i den fälla Samuel Huntington kallat spänningar mellan civilisationer. De kristna i Mellanöstern lever och vill leva i Mellanöstern. Det finns fanatiker som vill betrakta dem som västerländska medlöpare, vilket ökar deras utsatthet.

Därför var förmodligen den största insats jag gjorde under mina år i Kyrkornas världsråd när jag fick samtliga 345 medlemskyrkor – även de i USA och Storbritannien – att entydigt ta avstånd från den folkrättsstridiga USA-ledda invasionen av Irak 2003. Det stoppade inte kriget, men det skickade signalen till regionen att detta inte var ett kristenhetens krig mot islam. Här hade jag gärna sett DN:s ledarsida på samma barrikad.

För det tredje vikten av att religiösa ledare – över religionsgränserna – talar med varandra och gemensamt agerar mot alla försöka att legitimera våld i Guds namn. När övergrepp sker – vare sig det är kristna som ger sig på en moské, muslimer eller hinduer som ger sig på en kyrka – i ett sammanhang där det finns ett inter-religiöst samarbete, finns redskapen att desarmera den kulturella bomben. Här har jag gott hopp att kunna bli överens med DN:s ledarsida om vi får samtala vidare.

För det fjärde vikten av att vi i västerlandet är konsekventa i vårt agerande vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Israels, USAs och senare EUs vägran att godkänna den valda Palestinska regeringen efter valet 2006, trots att valen betraktades som fria och rättvisa, skapade djup frustration i hela Mellanösternregionen och bidrog mer än något annat till radikalisering av Hamas. Här är det långt till samsyn med DN:s ledarsida.

För det femte är det viktigt att inte sätta religiösa etiketter på politiska problem. De palestinska kristna var vid staten Israels grundande 20 procent av den palestinska befolkningen. Idag är de nere i cirka två. De palestinska kristna är dock tydliga med att de är utsatta för att de är palestinier, och att det är Israels ockupation som är grundproblemet. Att de kristna minskat så kraftigt beror främst på att de genom bättre utbildning och internationella kontakter haft lättare att flytta. Det finns gott hopp att nå samsyn med DN:s ledarsida och andra i principfrågan, men inte lika enkelt i insikten om den arab-israeliska konfliktens betydelse i sammanhanget.

För det sjätte är det viktigt att Europa tillämpar det goda exemplets princip för den religionsfrihet och behandling av minoriteter vi vill se i Mellanöstern också i våra sammanhang. Muhammedkarikatyrer, förbud mot slöjor och minareter eller andra åtgärder som försvårar livet för religiösa minoriteter i Europa ger näring till intolerans i andra delar av världen.

Det är i dessa sammanhang som historiska erfarenheter av korståg och kolonialism och mer samtida insatser i ”kriget mot terrorism” alltjämt spelar in. Europeisk provinsialism eller arrogans tar sig idag betydligt mindre våldsamma uttryck än historiskt sett, men det bästa sättet att vaccinera mot dem är att stå stadigt på principer av folkrätt och mänskliga rättigheter. Här får jag också acceptera att det finns anledning att fortsätta dialogen med DN:s ledarsida.

Att vi behöver problematisera våldet mot kristna, för att nå de hållbara lösningarna av mänsklig samlevnad, får dock aldrig hindra oss från att solidarisera oss med offren och kraftigt agera mot övergreppen var helst de sker.

Irak har efter invasionen 2003 kraftigt dränerats på sina historiska kristna. I både Pakistan och Egypten uttrycks ett våld mot kristna med tydliga rötter i religiös fanatism, och där myndigheter väljer att se mellan fingrarna. Orsakerna bakom fanatism kan ofta vara en svår utsatthet i nutid där fanatiska aktioner legitimeras med stöd av historiska motiv.

Brott mot mänskliga rättigheter måste alltid beivras och kriminella ställas till ansvar. Detta är en första nödvändighet för att bryta oförsonlighetens spiral. Och här är det bra att vi är överens med DN:s ledarsida.

Peter Weiderud, förbundsordförande

OBS: Ett kort genmäle i samma ärende publicerades i DN 16 oktober 2013, på vilket DN ledare också svarade.

by

Intoleransen slår mot redan utsatta grupper

Konflikter som den kring omskärelse av pojkar måste hanteras med stor varsamhet, och kan inte lösas med domstolsutslag eller att en ombudsman sätter ner foten, skriver Sven-Bernhard Fast, biskop i Visby, och Peter Weiderud , förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Vi är inte omskurna. Vi har heller inte låtit omskära våra söner. Det gör oss väl anpassade till den svenska normen.

Men i många länder – i Nordamerika, Mellanöstern eller delar av Afrika – skulle vi utgöra en minoritet. WHO beräknar att cirka 35 procent av världens manliga befolkning är omskuren.

Skälen varierar. Det kan vara religiösa, kulturella, sociala, medicinska eller hygieniska. För judar, muslimer och vissa ortodoxa kristna är omskärelsen en del av den religiösa seden, och görs neonatalt. Hos flera grupper i östra och södra Afrika är det en del av den manliga initiationsriten och görs i tonåren. I USA och andra länder har det främst handlat om hygeniska, medicinska och sociala skäl. Här har antalet omskurna skiftat över generationer och har ingen koppling till förändring i religiös tillhörighet.

Religion inte bara tro

Religion är inte bara tro, utan rymmer också identitet och riter, inte minst i livets viktiga skeden. En grundläggande rit i judisk tro är omskärelse av pojkar – b´rit milah. Då namnges pojken och omskärelsen bekräftar judisk identitet och samhörighet med sin familj. Det finns judiska grupper som söker förnyelse i frågan om omskärelse, men för många är detta att se som obligatoriskt.

Även inom islam och hos vissa orientala ortodoxa kristna är omskärelse ett tecken på religiös tillhörighet. Det finns självklart olika uppfattningar, men för stora grupper är detta, om inte obligatoriskt, så i alla fall en stark rekommendation.

Det är inte orimligt att läkare och vårdorganisationer för en debatt om detta oåterkalleliga ingrepps medicinska konsekvenser, som nu sker i DN. Men den debatten måste ske med stor varsamhet. Att kräva förbud i svensk lag, kommer i sig inte att förändra mångtusenåriga traditioner som har stor betydelse för människors identitet och grupptillhörighet. Det kommer bara leda till att omskärelsen förpassas till för barnet mycket riskfyllda operationer, utanför professionell medicinsk kontroll. Här finns tydliga paralleller till diskussionen om förbud av aborter.

Manlig omskärelse strider inte mot konvention

Mer problematiskt är att barnombudsmannen gör sig till tolk av att omskärelse av pojkar strider mot Barnkonventionen.  FN:s Barnrättskommitté, som måste ses som den viktigaste riktningsgivaren för uttolkning av konventionen, har inte gett uttryck för att manlig omskärelse skulle strida mot konventionen, förutsatt att den sker på ett medicinskt betryggande sätt.

Barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet definieras i Barnkonventionens artikel 14. Det är en rättighet där barnet är beroende av föräldrar stöd och ledning och som successivt barnet får större eget ansvar för.  I artikel 20 berörs frågan om religiös och kulturell fostran där det stipuleras att minoriteter inte får förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha ett eget kulturliv och utöva sin religion. Det finns alltså inget i Barnkonventionen som stöder att religionsutövning enbart hör vuxenlivet till.

Artikel 24 uppdrar bl a åt konventionsstaterna att vidta åtgärder för att avskaffa sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. I förarbetena och i Barnrättskommittén har dessa preciserats till kvinnlig könsstympning, att föredra pojkar framför flickor vid barnafödande samt barnäktenskap.

FN:s särskilda rapportör för religions- och övertygelsefrihet har också berört frågan om omskärelse av pojkar och vänder sig emot att vissa länder hindrat föräldrar att utföra riter som omskärelse av pojkar.

Riskerar att undergräva rättigheter

Enligt Barnkonventionen har barnet rätt till en religion och att utöva den. Föräldrar som vill leda sitt barn in i sin egen religion har rätt att göra detta. Att beröva barnet dess tillhörighet är att frånta dem en väsentlig trygghetsfaktor och en mänsklig rättighet.

Det innebär inte att vi bortser från att det finns en konflikt mellan religionsfriheten och, en måhända snäv tolkning av, individens frihet. Men sådana konflikter måste hanteras med stor varsamhet, dialog med de berörda och kulturell känslighet. De kan inte lösas med domstolsutslag eller att en ombudsman sätter ner foten.

Även om vi är djupt bekymrade över barnombudsmannens ställningstagande, tvingas vi konstatera att hans agerande inte är unikt i ett europeiskt perspektiv. I tyska Köln kom nyligen en domstol till en liknande slutsats, vilket skapade bestörtning i judiska och muslimska grupper, fick läkare att stoppa ingreppet av rädsla för repressalier och ledde till stor förvirring i de politiska partierna.

Båda ställningstaganden är ett resultat av ett förändrat politiskt klimat, som riskerar att allvarligt undergräva judars och muslimers rättigheter i både vårt eget land och Europa. Det politiska klimatet är influerat av en allt mer sekulär vänster, som i ett mångkulturellt samhälle får allt svårare att förstå vad religion är. En alltmer individorienterad liberalism, som bortser från betydelse av kollektiv identitet. Och en växande islamofobi från höger.

Även om dessa grupper inte är överens i andra frågor, finns en risk i att man finner varandra i en majoritet av intolerans som slår mycket hårt på redan utsatta grupper.

Sven-Bernhard Fast, biskop i Visby

Peter Weiderud, förbundsordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

 

Artikeln är införd i DN debatt 3 oktober 2013, som replik på Barnombudsmannen m.fl. 

by

Socialdemokratisk framgång i kyrkovalet förpliktar i arbetet för religionsfrihet

En domare i London har i veckan beslutat att en muslimsk kvinna måste ta av sig sin heltäckande niqab när hon ska vittna inför hans domstol. Om hon nekar kan hon dömas för domstolstrots.

Domaren säger att han inte har anledning att betvivla allvaret i hennes religiösa övertygelse och att det heller inte spelar någon roll att den 22-åriga kvinnan började bära niqab först i maj 2012. Han inser samtidigt att hans utslag sätter nya prejudikat för religionsfriheten i Storbritannien och hoppas därför att en högre juridisk instans eller parlamentet avgör frågan. Kvinnans tro innebär att hon inte vill uppträda obeslöjad inför andra män. När hon framträtt tidigare har hon gått med på att först uppträda utan slöja inför en kvinnlig polis, så att identiteten säkrats. Sedan har hon förhörts med slöja. Nu vill domaren kunna se hennes ansiktsuttryck.

I Leipzig i Tyskland beslöt en domstol i förra veckan att tvinga en 12-årig muslimsk flicka att delta i den obligatoriska simundervisningen. Hon hade bett om att få slippa, eftersom hon, med hänvisning till sin tro, upplevde obehag att bada tillsammans med pojkar med bar överkropp.

I fjol beslöt en domstol i Köln att förbjuda omskärelse av pojkar med hänvisning till att det tillfogar allvarlig kroppsskada. Utslaget fick en lång rad läkare att vägra ingreppet, skapade stor bestörtning hos judar och muslimer och ledde till stor förvirring i de politiska partierna.
multireligionJag arbetade under förra veckan några dagar tillsammans med FN:s Speciella Rapportör för Religionsfrihet, den tyske filosofiprofessorn Heiner Bielefeldt, och fick i kaffepauser möjlighet att diskutera de aktuella domarna och konsekvenserna.
Han kände samma oro över att frågor som bara kan lösas i ödmjukt samförstånd och dialog alltför ofta tvingas till brutala avgöranden i domstol där konsekvenserna, oavsett utgång, tenderar att bli fyrkantiga.

Att de europeiska domstolsutslagen så tydligt går på tvärs med och inskränker religionsfriheten, tvingades vi båda konstatera, är ett uttryck för tidsandan. Även om en majoritet av européerna är toleranta, är kunskapen om religionsfrihetens principer och behoven hos minoritetsreligioner ofta otillräcklig. Det gör det svårt att stå emot den oheliga allians som bildas mellan militanta sekularister på vänsterkanten, alltmer individfixerade liberaler och högerns islamofober. I denna allians kan de flesta hitta något att knyta an till, vilket gör det möjligt att forma även oväntade och massiva majoriteter av intolerans.

I Sverige har vi än så länge varit förskonade från allvarliga bakslag för religionsfriheten i domstolar. Det beror delvis på att vi inte har samma konstitutionella tradition som en del andra europiska länder. De viktiga utslag som kommit, t ex det s k handskakningsmålet för något år sedan i arbetsdomstolen, landade också tydligt på Europarådskonventionen för Mänskliga Rättigheter och stärkte därmed religionsfriheten.

Däremot gör vi ett misstag om vi tror att det svenska politiska klimatet väsentligt skiljer sig från andra europeiska länder. Sverigedemokraterna gjorde i helgen stora framryckningar i kyrkovalet, i huvudsak på en islamofobisk agenda.

Visserligen gjorde också vi socialdemokrater ett bra kyrkoval, inte minst genom att skapa kontrast mot Sverigedemokraterna och lyfta fram vikten av religionsdialog. Detta är en tydlig, medveten och förankrad hållning hos Kyrkomötesgruppen, vilket också bidrar till att förbättra den bild av socialdemokratin som skapades hos många muslimer under turbulensen i våras.

Även i Svenska kyrkans beslutande församlingar kommer alltså religionsfrihetens principer att debatteras. Den diskussionen påverkar också biskopar och präster. I Ekots lördagsintervju fick ärkebiskop Anders Wejryd frågan om det på religiösa grunder ska vara möjligt att få avstå från obligatorisk dansundervisning i svenska skolor.

Han började med att säga att han inte såg någon kristen grund för att få avstå, men slog sedan till med att han inte såg någon grund alls. Denna religionsfrihetskritiska hållning från ärkebiskopen är självklart ingen anpassning till Sverigedemokraterna. Däremot är det en anpassning till de ”goda människornas tystnad”. Det kostar på att ta strid för religiösa minoriteters rätt och en ledare för en bred folkkyrka måste välja sin strider.

Religionsfrihetens principer – om varje människas rätt att kunna leva ut sin tro, men också varje människas rätt att stå fri från religiös påverkan – är fundamental för att vårt framtida mångkulturella samhälle ska fungera och byggandet av en fungerande sekulär stat. Det kräver kunskap och stor varsamhet med dessa frågor i många sammanhang – domstolar, arbetsplatser, politiska församlingar och civilsamhälle.

Det finns självklart sammanhang där religionsfriheten måste stå tillbaka, t ex inför hot mot hälsa och säkerhet. Men i de flesta situationer går kollisionerna mellan minoriteters särarter och samhällets norm att lösa, utan att den enskilde ska behöva utsättas för allvarliga kränkningar. Det finns kvinnliga domare som kan hantera den typen av problem som uppstod i London. Det borde gå att ordna simundervisning enbart för flickor även i Tyskland. I den mån dansundervisning ska anses obligatorisk i svenska skolan, borde det vara möjligt att hitta en form som gör den tillgänglig för alla.

Det mandat som socialdemokraterna har erövrat i kyrkovalet knyter i denna fråga an till en lång och stark ekumenisk tradition i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har de senaste 100 åren gjort en imponerande resa från exkluderande religiös intolerans till inkluderande ekumenisk samverkan. Det är viktigt att vi socialdemokrater, också i Svenska kyrkan, står upp för religionsfriheten på ett sätt som gör att också biskopar och präster känner trygghet att ställa sig på rätt sida i denna kulturkamp.

 

läs mer om kyrkovalet här:

svenska kyrkan

DN

Bli medlem - klicka här!