IS – Socialdemokrater för tro och solidaritet

30 juni, 2016 by trosolidaritet

Sorg när Istanbuls terroroffer blir fler

Idag, torsdag, har flera begravningar för offren för tisdagskvällens terrorattack i Istanbul hållits. Dödssiffran har stigit och vi vet nu att skotten och bomberna på Atatürk-flygplatsen tog minst 42 liv. Upp mot 240 personer skadades.

Det mesta tyder idag på att det var Daesh/IS som utförde det fasansfulla dådet mot de helt oskyddade flygresenärerna. Under torsdagen har razzior utförts i Istanbul och 22 personer uppges nu ha gripits. Bl a personer som ska ha finansierat och rekryterat styrkor till Daesh i Syrien.

Turkiet har med Erdogan försatt sig i en klämd position och regimens politik är med rätta illa sett av många. Turkiet går med på att vara Europas portvakt och skjuter flyende människor vid gränsen. Turkiet trakasserar och fängslar oliktänkande och minoriteter – i söndags försökte t ex hbtq-aktivister hålla en Pride-parad i Istanbul, men den stoppades av polisstyrkor med tårgas och kulor.

Turkiet för också ett hänsynslöst och orättfärdigt krig mot den kurdiska befolkningen. Samtidigt som man uppenbart ses som måltavla för våldsfundamentalister som Daesh/IS. Trots att Turkiet tidigare i hemlighet försett stridande IS-män med vapen, med argumentet att kurderna är det större hotet.

Erdogan och den turkiska staten begår fatala misstag och leder en brutal politik. Men mot angrepp som det på flygplatsen Atatürk finns förstås inga försvar, inga förklaringar som någonsin duger. Att attackera människor genom terrordåd som detta är alltid fegt och vidrigt.

Vi sörjer med de drabbade och deras familjer. Vi ber för de överlevande, sårade, traumatiserade och rädda – att livet kan få fortsätta för dem som det ska. Och vi hoppas innerligt att det är rätt personer som nu grips.

Terrorns stödben måste slås undan: Daesh möjligheter att finansiera sitt fortsatta mördande måste stoppas med alla medel. Deras möjligheter att få tag på vapen och nya rekryter måste förhindras. Världen har för länge sedan sett alldeles nog av blind terror.

Att all världens muslimer får lida för att dessa mordiska män kallar sin fascistiska världsbild för islam, det är ännu en sorg att bära och ännu en uppgift för oss alla att motverka.

7 januari, 2015 by trosolidaritet

Massakern i Paris. Låt inte extremister definiera vare sig muslim eller europé.

Frankrike skakas idag av en fruktansvärd massaker på medarbetare på satirtidningen Charlie Hebdo. Våra varmaste tankar går till de avlidna, de skadade och alla deras nära. I skrivande stund har tolv personer mist livet, två av dem poliser. Samma tidning har tidigare varit utsatt för bombhot och andra försök till attentat. En förklaring är dess publiceringar av satirteckningar på profeten Mohammed. I natt ska tidningen ha publicerat satiriska bilder på IS ledare. Om detta är skälet till morden är ännu oklart.

En sådan här horribel massaker måste självfallet fördömas av alla med största kraft. Det som hänt ska inte kunna hända.

Det som tar de många åratal att bygga upp, kan av de få raseras på ett ögonblick. Det gäller vare sig gärningsmännen heter Vilks, Behring Breivik, Atta al-Sayed, al-Hazmi eller Abdulwahab.

Dåden i Paris sker samtidigt som Europas mörkaste sidor gör sig påminda: I Tyskland har upprepade marscher hållits i flera städer, mot ”islamisering av västvärlden”. Under rubriken Pegida, Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes – patriotiska européer mot islamisering av väst – har tusentals tyskar enats i ultranationalistisk iver och i sin avsky mot muslimer. Att bevara tysk ”judisk-kristen kultur” är ett av huvudmålen för det löst sammanhållna nätverket. Tyska flaggor såväl som saxiska och romerska syns bland demonstranterna, utöver rent antimuslimska plakat.

Kanske har det skämtsamma twitterkontot ”The good God above” allra bäst uttryckt den olust marscherna väcker:

Dear Germany,

Your anti-Muslim marches are similar to the anti-Jewish marches you had before the Holocaust.

Please stop.

God

Ibland är humor avväpnande. Men situationen är skrämmande. Lyckligtvis har även stora motdemonstrationer mot Pegida hållits i Tyskland, som även de samlat tiotusentals. I måndags släcktes Kölns domkyrka ner, till stöd för landets muslimer.

Angela Merkel gick igår ut i starka fördömanden mot marscherna. Hon bad det tyska folket att inte delta i anti-muslimska demonstrationer och att inte lyssna på dem med ”hat i sina hjärtan”. Det är kanske inte varje dag jag och Angela Merkel gör gemensam sak, men jag hoppas innerligt hennes ord kan klinga högt, tvärsöver Europa – religiös intolerans har ingen plats i det moderna samhället. Det är en självklarhet.

I Stockholm och flera andra svenska städer hölls i helgen likaledes stödmanifestationer för moskéer och muslimska församlingar, efter att flera svenska moskéer blivit utsatta för attentat. Socialdemokrater för tro och solidaritet var en av medarrangörerna till stöddemonstrationerna.

Dagens hemska attack lär inte göra det lättare för Europas muslimer. Det gör det nu extra viktigt att inte låta de som vill se ökade schismer, de som vill odla motsättningar, få mer luft under sina vingar. Vi får aldrig vika oss för någons hat, någons terror.

Det är nu av största vikt att inte låta våldsförhärligande extremister definiera vare sig islam, muslimer eller tyskar, svenskar, européer eller något annat. Nu är det hög tid att enas kring allas mänskliga rättigheter.

1 oktober, 2014 by Peter Weiderud

Skarp kritik av ISIS från lärda sunnimuslimer

I förra veckan publicerade ett hundratal sunnimuslimska skriftlärda ett öppet brev till ISIS ledare. Förstanamn är HKH Sultanen av Sokoto från Nigeria och bland de övriga finns stormuftis, akademiker, skriftlärda, predikanter och sufiledare från närmare 40 olika länder i stora delar av världen. Svensk undertecknare är Hassan Moussa, med bakgrund i Stockholms moské.

Brevet är format som ”broderliga” råd till den självutnämnde kalifen Abu Bakr al-Baghadadi, men innehåller skarpa fördömanden av ISIS agerande. Offentliggörandet skedde i Amman.

”Ni har utan barmhärtighet dödat journalisterna James Foely och Steven Sotloff, även efter att Sotloffs mor vädjat till er om nåd. Biståndsarbetare är emissarier för barmhärtighet och godhet, ändå har ni dödat biståndsarbetaren David Haines. Vad ni har gjort tveklöst förbjudet …. Att döda fångar är förbjudet i islamisk lag. Ändå har ni dödat många fångar, bland dem 1700 vid Camp Speicher i Tikrit i juni 2014, 200 fångar vid Sha’er gasfält i juli 2014 och de 700 fångarna, varav 600 var obeväpnade civila, av Sha’etet stammen i Deir el-Zor samt många ytterligare som bara Gud känner. Detta är avskyvärda krigsbrott”.

Kritiken utgår inte från folkrätten, utan från islams lära, vilket är viktigt inte minst för att förebygga och förhindra fortsatt internationell rekrytering till ISIS. Brevet rymmer följande 24 punkter i sammanfattning:

Enligt islam är det tillåtet att avge en fatwa, endast om man uppfyller de behörighetskrav för skrifttolkning, som stadgas i urkunderna. Det är inte tillåtet att åberopa en enskild koranvers som grund för något domslut – av vilket slag det vara må – utan att därvid taga alla texter i beaktande.
Det är inte tillåtet att utfärda någon lag eller påbud i islams namn utan att till fulländning behärska det arabiska språket.
Enligt islam är det inte tillåtet att förenkla juridiska frågor utan att beakta rättsvetenskaperna.
Enligt islam är det tillåtet att hysa skilda uppfattningar i sådana frågor, där religionen inte ger ett för alla och envar uppenbart svar.
Enligt islam är det inte tillåtet att bortse från verklighetens rättsprinciper (fiqh al-wâqi’).
Enligt islam är det inte tillåtet att döda oskyldiga.
Enligt islam är det inte tillåtet att döda sändebud och ”ambassadörer” och således inte heller tillåtet att döda journalister.
Enligt islam är jihad en försvarhandling, tydligt definierad ifråga om orsak, metod och syfte.
Enligt islam är det inte tillåtet att kättarförklara någon, som inte öppet deklarerat sitt kätteri.
Enligt islam är det inte tillåtet att på något sätt behandla kristna illa eller någon annan av Bokens Folk.
Yazidierna skall betraktas som tillhöriga Bokens Folk.
Enligt islam är slaveri inte tillåtet, efter att det avskaffats med konsensus.
Enligt islam är det inte tillåtet att påtvinga någon en religion.
Enligt islam är det inte tillåtet att kränka kvinnors rättigheter.
Enligt islam är det inte tillåtet att kränka barns rättigheter.
Enligt islam är det inte tillåtet att utmäta hudud-straff utan att först garantera rättvisa och barmhärtighet.
Enligt islam är tortyr inte tillåten.
Enligt islam är likskändning inte tillåten.
Enligt islam är det inte tillåtet att åberopa Guds namn, när man begår brottsliga och skändliga dåd.
Enligt islam är det inte tillåtet att förstöra profeters eller följeslagares gravar eller deras heliga platser (maqâmât).
Enligt islam är det inte tillåtet att göra uppror mot en härskare, utom då denne offentligt medger kätteri eller förbjuder förättande av tidebönen.
Enligt islam är det inte tillåtet att utropa ett kalifat utan konsensus i muslimernas världsvida gemenskap (ummah).
Nationstillhörighet/ patriotism/ är tillåten enligt islam.
Enligt islam kan ingen efter Profetens tid tvingas gå i landsflykt (hijrah).

16 augusti, 2014 by Peter Weiderud

IS måste stoppas innan vi bevittnar ett folkmord

Tal av Peter Weiderud om situationen i Irak vid valupptakt i Arboga

Utrikespolitiken brukar inte vara en stor valfråga i Sverige. Men i år kommer den att vara större än tidigare.

Många svenskar har rötter i andra delar av världen och har familjer, vänner och släktingar i delar av världen där det råder konflikt eller allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.

Tydligast ser vi detta just nu i Irak, där vi riskerar ett folkmord på yazidier, kristna och oppositionella sunnimuslimer från den brutala jihadistgruppen Islamiska staten.

Människor och grupper som levt sida i flera tusen år, tvingas fly hals över huvud. Kvinnor och flickor tas till fånga, våldtas eller säljs som sexslavar. Män avrättas brutalt. Familjer tvingas upp i bergen i olidlig hetta utan vatten och mat.

Islamiska staten är ett monster som måste stoppas. Detta är ett nödläge och det är precis i nödlägen som FN:s säkerhetsråd måste ta sitt ansvar, och även ingripa militärt enligt kapitel 7.

De kristna och yazidierna i norra Irak behöver vår solidaritet. De har inga egna arméer. De har levt som minoriteter i detta område i generation efter generation. De behöver mat, skydd och politiskt stöd. De behöver verklig solidaritet.

En solidaritet som säkerställer att deras närvaro kan finnas i området i framtiden, i de kommande tusen åren.

Då krävs det politiska lösningar som bygger på folkrätt och mänskliga rättigheter. Då räcker det inte att som folkpartiet föreslå att vi ska skicka svensk militär hjälp till de kurdiska styrkorna.

Förutom att det skulle underminera svensk vapenexportlagstiftning, folkrätt och vår politiska integritet, skulle det riskera att injicera mer av det som har skapat de problem vi idag ser.

Kartan att den här regionen ritades upp av framför allt Storbritannien och Frankrike efter det Ottomanska rikets sönderfall för 100 år sedan. Det skedde med en okunnighet och arrogans som byggde in bestående problem i samhällena.

Under Saddam Husseins brutala styre fick framför allt kurderna betala ett fruktansvärt pris för den irakiska sammanhållningen. Även shiterna i syd upplevde sig marginaliserade av den sunnidominans som Saddam representerade.

Efter USAs folkrättsstridiga invasion 2003, som folkpartiet också stödde, såg både shiter och kurder möjligheter till revansch. Kurderna började bygga upp en hög grad av självständighet och den shitiska premiärministern Al-Maliki tog allt hårdare kontroll över centralregeringen.

I den kurdiska regionen blev det säkrare och möjligt att utveckla ekonomi och demokrati. I övriga Irak växte det sekteristiska våldet. De stora förlorarna blev arabiska sunnimuslimer, kristna och andra minoriteter.

Dessutom ständiga motsättningar mellan centralregeringen och den kurdiska provinsregeringen i norr. Kurderna har hela tiden burit på en stark självständighetssträven, men agerat politiskt klokt och pragmatiskt i lojalitet med den federala konstitutionen för Irak.

När barbarerna från den Islamiska staten, IS, tog sig in i Irak fanns det ingen vilja att försvara Irak. Hade de kurdiska och irakiska styrkorna samarbetat hade de stoppat dem omedelbart. Men båda hade intressen av att den andre försvagas och många sunnimuslimer i norr hade tappat sin lojalitet med det shiadominerade Bagdad.

Inte ens parlamentet förmådde samlas de kritiska dagarna och de kurdiska trupperna passade på att inta den oljerika staden Kirkuk, som har kurdisk historia, men blandad befolkning och vars status, som så mycket annat, måste lösas politiskt och inte militärt för att det ska hålla i längden.

När Mosul intogs av IS begärde Bagdad-regeringen militärt stöd från USA, som först såg ut att bejaka detta, men som vid närmare eftertanke villkorade sitt stöd med att regeringen måste samla hela nationen.

Detta vägrade Al-Maliki, vilket till slut ledde till hans politiska exit. Det finns nu en ny premiärminister och hoppet ökar att politiken kan börja fungera igen.

Samtidigt har USA gett militärt stöd till de kurdiska trupperna, vilket några av EU-länderna också överväger och folkpartiet vill att Sverige gör.

Men det är inte mer vapen regionen behöver, utan mer politik, demokrati och mänskliga rättigheter. De kurdiska peshmerga-styrkorna är dessutom inte ansvariga mot den kurdiska provinsregeringen, utan mot de två kurdiska partierna, KDP och PUK. Att i denna politiska och folkrättsliga oklarhet skeppa in ytterligare vapen kan ge mer av de problem som vi sett för mycket av i detta land och denna region under senare år.

IS måste stoppas, också militärt. Men det är ett samlat irakiskt ansvar, eller om detta inte är möjligt, ett ansvar för FN:s säkerhetsråd. En ny utländsk inblandning för att förskjuta de militära balanserna i denna krutdurk riskerar att leda till nya konflikter.

Samtidigt måste vi vara beredda att tänka och agera snabbt för att förhindra folkmord och lösa den nödsituation som är. De humanitära insatserna brådskar. De svårigheter som människor i Syrien upplevt för att kunna söka asyl får inte upprepas. Knutarna som finns i FN:s säkerhetsråd måste knytas upp.

Den kan också vara värt att titta på de förslag om särskilda skyddszoner som kristna politiska grupperingar lyft fram för den kristna minoriteten. Precis som kyrkoledare i regionen hävdat menar jag att den långsiktiga lösningen handlar om att skapa förutsättningar för samlevnad mellan alla folkgrupper i regionen. Här har kristna alltid levt sida vid sida med andra grupper och de måste de kunna göra också i framtiden.

En kristen autonom enklav i Nineve riskerar att tillföra mer identitetspolitik och mer separation. Men i ett läge av brutal etnisk resning och risk för folkmord måste vi också vara beredda att titta på hur det kortsiktiga skyddet kan värnas.

3 augusti, 2014 by Peter Weiderud

Tal av Peter Weiderud vid Eidfestival i Malmö

Salam Aleikum. Eid Mubarak.

Efter en månad av fasta, umbäranden och andlig reflektion följer glädje med fest, försoning och firande.

Eid al Fitr handlar inte bara om att avbryta fastan. Det handlar om att avbryta dåliga vanor. Att ställa till rätta. Att förlåta oförätter. Att kunna starta på nytt.

Att få möjlighet att vända blad i livet är något vi alla behöver. Vi är alla människor med en blandning av god vilja och tillkortakommanden.

Vi behöver högtider som Eid al-Fitr – eller Yom Kippur, jul eller påsk – för att som människor ställa våra egna liv i ett större sammanhang, att kalibrera vår kompass, att få ny kraft.

I år infallar Eid al-Fitr i den svenska högsommaren. Det ger en särskild rikedom. Det är lätt att samlas. Det är lätt att få ledigt från jobbet och det är skollov. Två av de viktigaste hindren som många svenska muslimer upplever för att kunna leva ut denna viktiga helgdag är lösta genom Guds försorg.

Varje människa ska ha rätt att få vara sig själv, och fullt ut få leva ut sina traditioner och sin kultur, så länge det inte allvarligt kränker någon annan.

Om alla blommor tillåts blomma, får vi en fantastiskt vacker och rik trädgård. Och i mötet mellan olika kulturer kommer vi att nå en samlat högre kultur.

Men där är vi ännu inte. Muslimer, och andra minoritetsgrupper, diskrimineras i Sverige. Det är svårare att få jobb om du heter Hassan än Hans. När Eid infaller i september är det inte lika enkelt att få ledigt. Antalet hatbrott både mot muslimer och mot judar ökar i Sverige.

Malmö är en del av detta och på många sätt en spegel av framtidens Sverige. En tredjedel av Malmös invånare har sina rötter från andra länder.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet vill motverka all form av diskriminering och negativ särbehandling. Vi arbetar för ett samhälle för alla, ett samhälle i mångfald. Utan rasism. För att få hjälp att formulera framtidens politiska prioriteringar, har Socialdemokrater för Tro och Solidaritet sedan ett år tillbaka medvetet arbetet i dialog med muslimska och judiska ledare i Malmö om hur vi bäst kan motverka antisemitism och islamofobi.

De religiösa ledarna i Malmö har varit tydliga med att det finns brister i religionsfriheten för minoritetsgrupper i Sverige och att man upplever en växande utsatthet. Man har också visat hur mycket som förenar utsattheten för muslimer och judar i Malmö. Det gäller till exempel förbudet mot religiös slakt eller hot om förbud av omskärelse av pojkar. Samtidigt som man upplever en ökande förståelse bland många svenskar, ser man också en växande intolerans.

De allvarligaste utrycken för antisemitism och islamofobi kommer från höger. Från de rasistiska Sverigedemokraterna och deras mer öppet fascistiska kusiner på den yttersta högerkanten.

Men i den politiska mitten finns också en liberalism som blivit så individualiserad att den glömt värdet av kollektiva uttrycksformer och riter.

Och från vänster har den historiska religionskritiken inte sällan lett till en missriktat modernism, sekularism och lomhördhet till religionsfrihet och därför rymt en svårighet att förstå värdet av religiösa traditioner.

Detta är tre politiska spänningsfält som inte har mycket gemensamt, men som ibland kan mötas i en intolerans mot religiösa minoriteter, främst muslimer och judar.

Därför måste Eid al Fitr vara en manifestation för religionsfrihet. Inte bara för rätten att vara muslim. Utan för rätten att vara människa, alla människor har rätt till sin tradition, oavsett vilken tradition vi själva tillhör.

Eid al Fitr är också en dag av solidaritet, med de fattiga, med de utsatta.

Idag tänker vi särskilt på människorna på Gaza, för vilka årets Eid al Fitr är en mardröm.

Sedan konflikten inleddes för drygt tre veckor sedan har cirka 1500 palestinier, de flesta civila och många av dem barn, mist livet. Antalet skadade är mångdubbelt fler.

I Israel har förlusterna långt överstigit de som dödades under hela invasionen för drygt fem år sedan. Totalt cirka 70 israeliska soldater och fyra civila har fått sätta livet till.

Varje död människa i en konflikt är en tragedi – för den som blir bestulen på sin framtid, för de anhöriga, för samhället. När den som dödats är en civilperson är det att betrakta som ett krigsbrott, till dess det kan bevisas vara en olyckshändelse.

De döda civila israelerna blev offer för det regn av Qassamraketer som Hamas låtit sända över Israel. Det är militärt billiga och klumpiga vapen, som sällan träffar några särskilda mål. Men de skiljer inte på militära eller civila mål och strider därför mot folkrätten. De måste fördömas som ett brott mot krigets lagar. Palestiniernas rätt till självförsvar mot ockupation, blockad, bomber och invasion rymmer inte missiler mot civila.

Detsamma gäller den israeliska militära aktionen. Man har bombat bostäder, sjukhus, skolor och lekande barn. Hela markinvasionen är ett tydligt exempel på bristande proportionalitet. Vi bevittnar ett flagbrant brott mot folkrätten. Israels massaker i Gaza ryms inte i landets rätt till självförsvar.

Konflikten mellan Israel och Palestina är asymmetrisk. En är militärt stark, den andre svag. En är ockuperad, den andre ockuperar. Det kostar cirka 7 000 kronor att skicka iväg en Qassamraket, men åtminstone 700 000 att skjuta ned den. Det går cirka 20 döda palestinier på varje död israel under denna konfliktupptrappning.

I många asymmetriska konflikter vinner den resursstarke. Men vi har sett exempel på motsatsen. I Vietnam, Sydafrika eller i kampen mot kommunismen i Östeuropa, liksom i avskaffandet av slaveriet, avgick till sist den svagare parten med segern, därför att den starke inte lyssnade i tid och gick för långt med sina handlingar. Legitimiteten eroderade.

Det vi bevittnat under juli är ett större hot mot Israels än Palestinas framtid. Israel existerar inte med någon historisk, biblisk eller militär rätt. Israel, som judisk stat, finns som resultatet av ett beslut i FN att ge det judiska folket ett hemland, efter den fruktansvärda behandling som judarna utsattes för i Europa under Andra världskriget.

Det faktum att FN-beslutet tog land från Palestinierna för att göra den judiska staten möjlig, gör oss alla medansvariga i konflikten. Ett enigt världssamfund har accepterat att Israel i 1948 års krig tog mer land än vad som var tänkt i FN:s delningsplan, men accepterar inte Israels ockupation efter sexdagarskriget 1967.

Det finns alltjämt både israeler och palestinier som önskar och hävdar att hela landet borde tillhöra endast dem själva. Men det palestinska politiska ledarskapet, inklusive den nybildade enhetsregeringen, accepterar en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser. Israels regering måste göra detsamma.

Alla människor som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden har rätt att leva i säkerhet, med demokrati och mänskliga rättigheter. Det är upp till människorna själva att avgöra om det ska vara som en eller två stater. Men om det ska finnas en stat med särskilda rättigheter för det judiska folket, som var tanken i FN-beslutet, då har vi alla ett ansvar för att det också bildas en palestinsk stat.

Därför kräver vi idag inte bara eld upphör – omedelbart och från båda parter – samt att Israels armé lämnar Gaza. Vi kräver också att Israel upphör med ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt häver blockaden av Gaza. Israel måste också omedelbart lämna sin bosättnings- och mur-politik och använda sin militära och ekomomiska styrka till att skapa fred snarare än konflikt med det folk som man ska dela sin framtid.

Vi kräver också en ökad närvaro av FN med stöd av dess säkerhetsråd, för att skydda och hjälpa civila mot ytterligare övergrepp och för att klarlägga de folkrättsbrott som skett under den senaste månaden.

Till skillnad från den borgliga regeringen är vi socialdemokrater tydliga i vår kritik av Israels folkrättsbrott. Att vara konsekvent i kritiken av brott mot folkrätten har under lång tid varit svensk utrikespolitik och en förutsättning för vår trovärdighet. Att Carl Bildt utvecklat en tolkning av folkrätten för Ryssland i Ukrainakrisen och en helt annan för Israel är ytterligare ett utryck för att vi behöver en ny regering om 43 dagar.

Vi fördömer också de antisemitiska övergrepp som följt på olika platser i världen i konfliktens kölvatten. Det judiska folket, dess kultur och religion kan aldrig göras ansvarig för de militära övergrepp och politiska misstag som den israeliska staten gör. Många, många judar runtom i världen har också visat sin avsky mot den Israeliska statens attacker på befolkningen i Gaza, under stora demonstrationer och under parollen Not In My Name.

Identitetspolitik som blandar samman politik med religion och kultur är alltid fel, och i synnerhet i denna konflikt bidrar det till ökat våld, fanatism och oförsonlighet.

Visheten att ”ju mörkare natten, desto starkare lyser stjärnorna” har jag lärt mig från ortodoxa kristna i Mellanöstern. De senaste veckorna har jag läst flera rapporter om fördjupat samarbete mellan kristna och muslimer på Gaza. Eller som en katolsk präst, fader Manuel Musallam, uttryckte.

”När de bombar era moskéer, välkomna att ropa ut era böner från våra kyrkor.”

Nu under ramadan tänker vi även på det som sker i Irak och den förföljelse som Islamiska Staten (IS) utsätter kristna i Irak för. Vi tror på länder där människor med olika traditioner lever sida vid sida. Irak är ett land med flertusenårig närvaro av kristna och muslimer som levat sida vid sina, men töms nu på kristna genom den Islamiska Statens övergrepp.

Men lika orimligt som det är att anklaga judar som enskilda eller grupp för staten Israels politik får inte muslimer anklagas för vad Islamiska Staten idag gör i Irak. Det är ledarna för den IS som ska hållas ansvariga. De begår fruktansvärda brott och deras idé om ett samhälle i enfald är lika fel som när den framförs av Sverigedemokraterna i vårt eget land.

Precis som judar och muslimer i Malmö kan finna varandra i dialogen när religionsfriheten är hotad, precis som kristna, muslimer och andra traditioner tidigare kunnat leva sida vid sida i årtusenden i Irak, visar exemplet med prästen i Gaza att palestinier kan komma varandra närmare, över religiösa och politiska gränser.

Eid al Fitr handlar ju om just detta. Att bygga gemenskap, att ställa till rätta, att försonas, att börja om.

Enligt Koranen sura 30, vers 30, är fitrah det ursprungliga och inneboende mänskliga tillståndet:

”Ge dig hän med hela din själ, [du som söker sanningen,] åt den rena, ursprungliga tron, den tro som Gud vid skapelsen lade ned som en naturens norm i människan.”

Eid Mubarak.

25 juli, 2014 by Peter Weiderud

Lyssna till Mellanösterns kyrkoledare

Mosul uppges idag vara tömt på sin kristna befolkning. Den kristna närvaron i stora delar av Mellanöstern – det område där Kristendomen föddes och har levt och utvecklats i 2000 år – är idag hotad.

I Irak förvärrades situationen för de kristna radikalt efter USAs invasion 2003. När nationens sammanhållning revs sönder och olika etniska grupper ställdes mot varandra blev de kristna särskilt utsatta. Våldets spiral, som närts under Saddam Hussein, fick nytt och friare spelrum.

Det politiska svaret från kristna politiska grupperingar i Irak har varit kravet på en kristen autonomi i ett område strax norr om Mosul, delvis i det område som den Islamiska staten (IS) idag kontrollerar. Detta har kyrkoledare varit tveksamma till. Man har motsatt sig tanken på att kristna skulle isolera sig i en särskild enklav. Poängen med den kristna närvaron i mellanöstern har ju varit att leva i samspel med andra, i synnerhet med den numerärt dominerande islam.

Vårt svar, från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, har varit att det är mänskliga rättigheter som måste stärkas. Pluralistiska samhällen är bra och berikande för alla. Men alla grupper måste ha rätt till sin identitet och att leva ut sina liv till fullo. Etnisk isolering, separation och identitetspolitik är en omöjlig tanke eftersom människor är blandade och leder bara till nya konflikter.

En viktig anledning till IS militära framgång i norra Irak har varit den brutna sammanhållningen i Irak. Den shiitiske premiärministern Al-Maliki har ägnat sig åt brutal identitetspolitik och därför fanns det ingen motivation hos soldaterna i det sunnidominerade nordvästra Irak att försvara landet. Kurderna, som ansvarat för sin egen sammanhållning i den kurdiska provinisen, har lyckats hålla IS borta men istället flyttat fram sina positioner genom att inta staden Kirkuk.

IS är fanatiska, brutala och skräckinjagande. En viktig del av deras krigföring är psykologisk. Därför är det viktigt att inte för snabbt anamma deras uppgifter som sanna. Det gällde t ex krigsbrottet att fiendesoldater avrättas eller fatwan att alla flickor i Mosul ska könsstympas. Under mina år i Irak förstod jag att kvinnlig könsstympning är mycket vanligt förekommande, men också mer kulturellt än religiöst motiverat.

Jag såg också IS brutalitet när de genomförde sin första självmordsattack i Erbil i september i fjol. De måste stoppas och det är av oerhörd betydelse för hela regionen att Irak som nation kan samla sig, värna landets integritet och stoppa dessa barbarer. Iraks regering måste rymma alla grupper i denna pluralistiska nation och snabbt se till att alla minoriteter skyddas.

För de kristna i Irak är det redan sent. Men inte för sent. Kristna i Mosul, Irak och hela Mellanöstern ropar efter vår solidaritet, och vi måste svara på deras rop. Nu, kanske mer än någonsin, är det nödvändigt att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter i Mellanösternregionen som helhet.

Det kommer att finnas krafter i Europa, även i Sverige, som menar att svaret på ropet ska vara kristen identitetspolitik – att försvara kristendom mot islam eller ett snävt fokus på kristnas rättigheter. Inte minst kristdemokrater har nära till den hållningen.

Då är det viktigt att komma ihåg att det är just bristen på mänskliga rättigheter och närvaro av identitetspolitik som är grundproblemet. Vi behöver stärka vår närvaro till de kristna i Mellanöstern, lyssna till deras oro och lidande och ta politiskt ansvar på alla områden som behövs. Det handlar om inte minst om asyl till de som tvingas fly, humanitär hjälp till de som i utsatthet håller sig kvar och försvar av religionsfrihet som en del av mänskliga rättigheter.

Inte minst är det viktigt att vi lyssnar till kyrkoledarna. De brukar ha förmågan att väva samman det omdelbara ansvaret för sina medlemmar, med ansvaret för den kristna närvaron i regionen också i framtiden.

Tag Archive for: IS