Många väntade sig möjligen en presskonferens som aviserade FP-ledaren Jan Björklunds avgång. Få förväntade sig att KDs partiledare Göran Hägglund skulle avgå. Åtminstone inte just idag. Men så blev det. Hägglund avgår ett drygt halvår innan KD skulle haft sitt riksting, som de nu tidigarelägger, och strax efter det att partiet gjort uppmärksammade utspel om migrationspolitik.
Även FP gör i dagarna migrationspolitiska utspel. Utspel så kontroversiella och framhastade att partiets egen expert på området, Frida Johansson Metso, kallade förslagen rätt och slätt dåliga. I SVTs Aktuelltstudio bjöd Jan Björklund sina meningsmotståndare i sociala medier på många skämt, genom att vägra prata direkt med sin partistyrelsekamrat. Och samtidigt påstå att det är ”högt i tak” hos Folkpartiet.
Det märks att allianspartierna vill röra sig åt det håll de vet att regeringspartierna och vänstern ogärna går – en mer restriktiv invandring- och flyktingpolitik. Regeringen och vänstern vill tala om jobben, skolan, infrastruktur – tågen som aldrig går i tid, de fortsatt höga arbetslöshetstalen, hur vårdköerna kan kortas och hur skolan kan få stabilitet. Ja, välfärdens kärna helt enkelt. Den som allianspartierna försummade eller misskötte under sina åtta år. Den som väljarna också i höstas tyckte var de viktigaste frågorna. Men envetet har media, allianspolitiker och borgerliga ledarsidor talat om invandring, flyktingvolymer och integration. Idag kom så undersökningen som visar att medborgarna sätter invandring och integration som den näst viktigaste politiska frågan – efter skolan. Ipsos opinionschef slår fast att ”det hänger ihop med att frågan fått så stort utrymme i samhällsdebatten under senare tid”. Ju mer debattutrymme, ju mer växer en fråga alltså.
Så är det förstås också viktigt att föreställa sig att det inom ramen för dem som tycker integration är en viktig samhällsfråga, även ryms de som tycker så för att det är erfarenheter de själva bär på, dvs alla med bakgrund i andra länder. De som inte menar assimilering när de säger integration. Vi har fortfarande en omfattande läxa att göra när det kommer till ett inkluderande samhälle, utan diskriminering, negativ särbehandling och hatbrott. Integration kommer ur det latinska ordet integrum som betyder intakt – att lämna någon oskadd.
SVTs Uppdrag granskning har gjort två uppmärksammade program – ett om antisemitism och ett om islamofobi. Initiativet och programmen är väldigt lovvärda. Problemen är stora och måste adresseras. Samtidigt har programmen kritiserats för att inte tillräckligt lyfta de underliggande problemen och strukturerna för dessa former av rasism. Istället ägnade programmen stor tid åt att fokusera på schismer mellan olika grupper i samhället, som har sitt ursprung i olika delar av Mellanöstern. Schismer som härrör från storpolitik och konflikter i området.
Precis den typen av krokar hänger vissa upp populistisk inrikespolitik på. När Hägglund meddelat sin avgång twittrade KDUs ledare Sara Skyttedal en länk till låten ”Vinden har vänt”. Visserligen skrev hon en minut senare ”jag bara skojade”, men nog kan man gissa att hon och ungdomsförbundskollegorna vädrar morgonluft när den mer mittenorienterade Hägglund är borta ur leken. Skyttedal har annars kanske mest gjort sig känd genom att kalla pacifister för ett hot mot vår säkerhet, och för att ge röst åt en högerfalang inom KD.
I Expressen skriver Skyttedal att ”islamismen är det största hotet mot demokratin”. Hon vill se hårdare tag med fängelsestraff och utvisningar, väldigt snarlikt hur SD brukar formulera sig. Skyttedal tycks inte bekymra sig nämnvärt för att åsikter och handlingar är olika saker och talar om ”grundlagsfientliga” organisationer, utan att fundera över att den demokrati hon vill försvara också måste innefatta åsikter som inte delas av henne själv.
Organiserat hat är ett hot mot demokratin. Därom är vi överens. Organiserat hat – uppenbara hot mot demokratin – är också det som den senaste tiden drabbat allt fler synagogor, moskéer, vänsteraktivister, antirasister, muslimer, judar, afrosvenskar, människor med härkomst från Mellanöstern, romer och HBTQ-personer. Dessa hot mot demokratin nämner inte Skyttedal med ett ord.
De två partier som nervöst darrar vid 4-procentstrecket borde ägna sin tid åt att stärka en öppen demokrati för alla, istället för att härma ett parti som vill stänga vårt samhälle och låta demokratin bara gälla vissa. De bör dessutom minnas att väljarna tenderar att rösta på ”originalet” när andra partier kopierar en politik.
Visst kan det finnas en frestelse för den som balanserar på 4 procent att fiska i de grumliga och rasistiska vatten där det bor 13 procent. Det kan kanske ge någon procent. Men det innebär samtidigt att man stöter bort nästan lika många tidigare väljare, som inte är bekväma med den rasistiska vägen. Men ett sådant byte av väljarbas är riskabelt, inte minst eftersom populistiska och rasistiska väljare är rätt flyktiga. Minns T.S. Eliots ord om att den som ingår äktenskap med tidsandan, riskerar att bli änkling i nästa generation.
Göran Hägglund må ha strukit gud ur KDs vokabulär, men förhoppningsvis finns där fortfarande en bas som vill låta det kärleksbudskap som går igen i alla de stora världsreligionerna vara grundläggande för kommande politik: Gör mot andra, det som ni vill att de ska göra mot er. Han lämnar nu skutan innan han riskerar att bli politisk änkling. För Jan Björklund finns fortfarande vägvalet.
Vår tro är grundmurad på att det är det öppna, generösa och inkluderande samhället som bäst skyddar vår frihet och vår demokrati. Allas frihet och demokrati. Att låta påskina att hotet mot vår välfärd, mot vår demokrati, kommer utifrån skapar bara större slitningar i samhället. Och ett segregerat samhälle där olika regler gäller för olika individer är om något ett hot mot demokrati och välfärd.
Skånedistriktets ordförande Lennart Hallengren menar här att ordet integration ofta missförstås och att landets minoriteter borde uppmärksammas mer:
Det holländska politiska klimatet har varit tuffare än det svenska. Högerpopulismen har ätit sig in i de etablerade partierna i mycket större utsträckning, och socialdemokratin har, enligt Pronks analys, inte klarat av att leva upp till sina grundläggande ideal. Vi har sett en liknande utveckling i Danmark och Pronk menar sig se liknande tendenser bland flera europiska socialdemokratiska partier, t ex brittiska labour.