Close

Tag Archive for: Gaza

by

Fanatismen löper amok när hoppet tänds

Vi har sett mönstret flera gånger tidigare. När det finns en smula hopp för den allt skörare fredsprocessen, slår fanatismen till och en ny våldets spiral bryter ut.

För en månad sedan skapades en palestinsk enhetsregering. Fatah, som dominerar på Västbanken, och Hamas, som styr Gaza, inledde en sedan länge efterlängtad försoningsprocess. Och till skillnad från de misstag omvärlden gjorde vid enhetsregeringen 2006, var det internationella samfundet denna gång beredda att tala med enhetsregeringen.

Här fanns en regering som kunde företräda bredden av det palestinska folket och se till att skapa förutsättningar för allmänna val, för första gången sedan 2006. För de i Israel som alltjämt tror och hoppas på en tvåstatslösning, var detta de bästa nyheterna på länge.

Några dagar senare kidnappades Gilad Shaár, Naftali Fraenkel och Eyal Yifrah. De tre tonåringarna påträffades senare döda. Israels premiärminister Netanyahu beskyllde Hamas för kidnappningen, men utan att presentera några bevis. Det öppnade för massarresteringar, flera döda och att några fanatiker kidnappade en palestinsk tonåring – Muhammed Abu Kheidr – och brände honom levande.

Den händelsen fördröjde förmodligen Israels militära svar mot Hamas i Gaza, som när den kom utlöste en våg av raketer mot Israel. Israels bombningar mot Gaza har de senaste dagarna dödat cirka 90 palestinier, många av dem kvinnor och barn. Även om inga dödsoffer har rapporterats från raketerna, sprider de skräck hos civila i hela Israel. Båda aktionerna strider mot folkrätten, eftersom de drabbar oskyldiga civila och måste med kraft fördömas.

Det är alldeles klart att det finns krafter både bland israeler och bland palestinier som inte vill se en förhandlad fred, utan bärs av fanatismens logik om att det egna perspektivet ska kunna segra på den andres bekostnad. När en strimma av hopp tändes, väcktes dessa krafter.

De som kidnappade och dödade de tre israeliska ungdomarna begick ett fruktansvärt brott. Men brott måste beivras med hjälp av polis och domstolar på ett rättssäkert sätt. Det gäller överallt, men blir livsavgörande i en konflikt där riskerna för våldsupptrappning är så stora.

Här valde Israels regering att agera militärt istället för polisiärt. Vi kan inte säkert veta om detta var ett medvetet agerande för att begrava fredsprocessen, eller ett uttryck för bristande regeringsförmåga. Vad vi vet är att Israels regering varit splittrad, och att Netanyaho beskyllts av sin utrikesminister för att vara alltför eftergiven i våldet mot Hamas och palestinierna.

Fanatikerna i denna konflikt har återigen fått dominera scenen och hoppet om en fredlig tvåstatslösning tycks alltmer avlägsen. Då är det viktigt att påminna om att detta är den plats där insikten fötts om att stjärnorna lyser starkast när natten är som mörkast.

I takt med att de fysiska förutsättningarna för en tvåstatslösning blir alltmer urgröpta, genom israeliska bosättningar och murbygge på ockuperad mark, går det att se en förändring i omvärldens syn på konflikten.

EU-ländernas tydliga uttalanden mot bosättningspolitiken, som jag berättade om häromdagen är ett uttryck för detta. Det faktum att USA är beredda att medla och därmed tala med enhetsregeringen, inklusive Hamas, är ett annat.

Israel har gått för långt, och kan inte längre räkna med det ensidiga stöd man haft från USA och ett splittrat EU som inte orkar stå upp för folkrätten fullt ut.

Det är främst Israel som har intresse av att nå en tvåstatslösning, eftersom det är en förutsättning för en judisk stat. Men en tvåstatslösning kräver ett stopp för ockupationen. Detta ser omvärlden allt tydligare. Det kommer tids nog att hjälpa en politisk majoritet också i Israel att komma till en rationell slutsats.

Problemet är att det brådskar.

 

by

Sverige släpar i EU:s kritik av olagliga investeringar

Den israeliska tidningen Haaretz skriver att totalt 17 av EU:s medlemsstater varnar sina medborgare för de risker det innebär att investera på de av Israel ockuperade palestinska områdena. Företagen riskerar både sina pengar och sitt anseende genom att investera i Israels bosättningspolitik.

“Financial transactions, investments, purchases, procurements as well as other economic activities (including services like tourism) in Israeli settlements or benefiting Israeli settlements, entail legal and economic risks stemming from the fact that the Israeli settlements, according to international law, are built on occupied land and are not recognized as a legitimate part of Israel’s territory,” säger EU-länderna i uttalandet och fortsätter.

“Israeli settlements are illegal under international law, constitute an obstacle to peace and threaten to make a two-state solution to the Israeli-Palestinian conflict impossible,” the statement read. “The EU and its Member States will not recognize any changes to the pre-1967 borders, including with regard to Jerusalem, other than those agreed by the parties.”

Det var Frankrike, Italien och Spanien, som genom sina uttalanden för några dagar sedan, snabbt fick tolv länder att följa med på en hållning som gemensamt diskuterats I EU. Tyskland och Storbritannien har sedan tidigare varnat sina medborgare för de finansiella risker det innebär att investera på områden som inte är internationellt erkända.

De länder som nu gick ut är Portugal, Österrike, Finland, Malta, Irland, Danmark, Luxemburg, Slovenien, Grekland, Slovakien, Belgien och Kroatien. Lettland, Sverige och Polen förväntas komma med sina uttalanden de närmaste dagarna.

Det inom EU diskuterade uttalandet är viktigt och politiskt intressant av flera skäl. Det är ett tydligt uttryck för att en betryggande majoritet av EU:s medlemsstater börjar tappa tålamodet med Israels folkrättsstridiga bosättarpolitik och söker vägar att sätta ner foten. Det man gör är ingen uppmaning till bojkott, men en tydlig markering att Israel måste följa folkrätten och att de europeiska företag som medverkar till brott, inte kommer att få stöd från sina regeringar när läget blir skarpt.

Det gemensamma EU-agerandet kan ses som ett svar på en växande internationell rörelse som är beredda till tydliga och kännbara ekonomiska åtgärder, för att bidra till en lösning av den långdragna konflikten i Mellanöstern. Ett exempel i samma anda är det beslut som Presbyterianska kyrkan i USA tog häromveckan att sälja alla sina aktier i de företag som tjänar pengar på bosättningarna.

Jag kan också konstatera att Sverige inte står i första linjen, utan snarare kommer efter. Det är beklagligt, men följer det mönster vi har sett hos alliansregeringen i relation till den arab-israeliska konflikten. Det är främst Folkpartiet och Kristdemokraterna som medverkat till att svenska ställningstaganden grumlats, försenats eller uteblivit. Jag hoppas att det stannar vid en försening i detta fall. Detta är ett ytterligare exempel på behovet av tydliga förändringar, som vi kan räkna med vid ett svenskt regeringsskifte efter 14 september.

Att en så massiv majoritet av EUs medlemmar samlats kring ett så tydligt ställningstagande inger hopp för framtiden, i relation till denna konflikt, men också andra.

Några länder har meddelat Israel att de inte kommer att ställa sig bakom ett sådant uttalande – Cypern, Litauen, Bulgarien, Rumänien, Tjeckien och Ungern. Här finns några av de unga medlemmarna i EU, som ännu kämpar med att finna en Europeisk identitet i denna fråga.

by

Fler dagsrapporter från Gaza: Att lära av Gaza – mångfald det normala

Ulf Carmesund är internationell sekreterare för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Han har många gånger besökt och även levt i Palestina. Just nu är Ulf för förbundets räkning i Gaza, där vi har kontinuerliga samarbeten. Ulf blev kvar längre än beräknat pga stängda gränser. Här är några betraktelser av Ulf Carmesund om den ohållbara situationen i Gaza:

Ulf Carmesund

”Israels och Egyptens politik runt Gaza är närmast ogenomtränglig för logik. Läget för Gaza kan nog bäst liknas vid stämningen i Franz Kafkas Processen. Knappt 2 miljoner individer styrs med dekret som verkar utfärdas efter en hemlig logik och alla beslut fattas utan insyn för den berörde.

Ett par dagar på kafé vid Rafah Crossing stämmer till eftertanke. Nu sitter jag på hotellet i Kairo. Efter ett par samtal i Kairo reser jag hemåt. Gaza är fortfarande under blockad.”

Rafah Crossing 
I går, måndag den 19 maj, fick jag möjlighet att lämna Gaza via Rafah Crossing. Gränsen var öppen för pilgrimer söndag, måndag och kanske i dag tisdag. Jag är ingen pilgrim men efter en och en halv dags väntan släpptes jag igenom. Medan jag väntade satt jag hela söndagen och halva måndagen på kaféet vid Rafah Crossing. MR-advokaten Raji Sourani vid Palestine Centre for Human Rights (PCHR) hade bjudit mig till Gaza och han hjälpte mig även att resa ut. PCHR i Gaza arbetar för allas rätt till värdighet. Sourani har fått flera internationella utmärkelser för sitt arbete och i december 2013 mottog han Right Livelihood Award i Stockholm i Riksdagens andrakammarsal.

De lastbilar jag såg passera kaféet vid Rafah Crossing med grönsaker, diesel, bensin, cement, etc kom från Israel och kanske från Egypten. Svårt att veta. Att Gaza ”får” varor kan verka humant. Men leveranserna är inga gåvor. Gaza måste betala. Dessutom kan Gaza inte välja vem de ska köpa från. Och vad värre är: Gaza får inte exportera sina egna produkter. Leveranserna till Gaza är därför ett slags tvångsköp.

Israels och Egyptens politik runt Gaza är närmast ogenomtränglig för logik. Läget för Gaza kan nog bäst liknas vid stämningen i Franz Kafkas Processen. Knappt 2 miljoner individer styrs med dekret som verkar utfärdas efter en hemlig logik och alla beslut fattas utan insyn för den berörde. Den egyptiske författaren Sonallah Ibrahim har i boken Kommittén beskrivit en liknande stämning från Nassers Egypten under 1960-70-tal. I boken forslas huvudpersonen runt i Kairo. Sonallah Ibrahim var själv fängslad i fem år under Nassers regim. Regeringen kunde stänga in honom, men kunde inte stänga in hans skärpa och humor. Boken är fruktansvärt rolig.

Ett par dagar på kafé vid Rafah Crossing stämmer till eftertanke. Nu sitter jag på hotellet i Kairo. Efter ett par samtal i Kairo reser jag hemåt. Gaza är fortfarande under blockad.

Ulf Carmesund, Kairo, 2014-05-20

************************************************************************************************************

Det är helt normalt att resa till och från Gaza

”Att stänga in alla människor i Gaza är en kollektiv bestraffning och ett brott mot folkrätten. Men det avbryter också en mångtusenårig praxis av rörlighet mellan Afrika, Asien och Europa. Denna rörlighet är lika självklar som att människan har två ben samt att häst och kamel har fyra ben – att gå med.”

Man ska aldrig skylla på media, men för européer är Gazaremsan nog mest en hemvist för islamister som skjuter raketer mot Israel. Under en extra vecka av möten, diskussioner, besök på kaféer och restauranger, fritid att strosa runt – märker jag istället att mångfald är det normala i Gaza.

Här finns konstnärer och klassisk gitarr – som jag hörde på Europadagen i onsdags. Här finns dyra fiskrestauranger som serverar friterad kalamari, räkor i tomatsås och vitlök, samt otaliga fiskrätter men även hål i väggen där man köper falafel i bröd för ingenting. Här finns Hamas moralpoliser som tvingar sin patriarkala moral på Gazas invånare. Men i Gaza City är moralpoliserna genuint illa omtyckta. De flesta här tycker att det är mer än nog att tvingas vara instängda av blockaden och vill vara fria från moralpolisernas kontroller. Många upprepar det självklara, att islam är större än Hamas. Vänner som besöker moskén berättar om predikningar som inskärper sund moral: man ska inte ljuga. Hamas kontrollerar inte varje imam. I Gaza finns författare och intellektuella liksom deras publik. Och här finns även de som brygger sin egen whiskey och prövar sig fram mellan recept. Här finns de med svart hud vars förfäder nån gång invandrat från Afrika och här finns blonda med ljusa mustaschers vars förfäder nån gång sannolikt invandrat från Europa. Många har stannat eller blivit kvar här under årtusenden av resor. Här finns människan. Men människan är instängd.

Att stänga in alla människor i Gaza är en kollektiv bestraffning och ett brott mot folkrätten. Men det avbryter också en mångtusenårig praxis av rörlighet mellan Afrika, Asien och Europa. Denna rörlighet är lika självklar som att människan har två ben samt att häst och kamel har fyra ben – att gå med. Efter en extra vecka i Gaza City anar jag att fundamentalismen inte drivs av religion, men i sitt ursprung är ett missriktat försök till kraftsamling mot instängdhet.

Kanske kommer jag att kunna lämna Gaza i morgon. Vi får se. Det blir i så fall tillsammans med pilgrimer på väg till Mecka. De har kanske fått tillstånd att resa ut. Troende muslimers längtan att resa – med eller utan mig i sällskapet – bidrar till att ifrågasätta och bryta isoleringen av Gaza. Europa har nåt att lära: det är helt normalt att resa till och från Gaza!

Ulf Carmesund, Gaza City, 2014-05-17

Fotnot: Idag på eftermiddagen, måndag 19 maj, fick vi nyss besked om att Ulf har kunnat passera gränsen till Egypten och alltså kan ta sig hem nu.

***************************************************** ******************************************************

Nåt att lära från Gaza

”Intellektuella i Gaza vill veta hur vi tänker i Europa. Nyfikenhet är ett bra sätt att motverka fördomar. Tänk om samma nyfikenhet kunde finnas i Sverige gentemot utländska akademiker som flytt till vårt land. Varför inte bjuda in dem till samtal över synliga och osynliga gränser och att föreläsa? Det skulle skapa nya perspektiv i föreningar, kyrkor och i partier. Arbete mot rasism och stereotyper blir då en resa där vi lär oss av varandra. Jag tror vi har nåt att lära från Gaza.”

Igår förmiddag (15 maj 2014) föreläste jag för Council on International Relations i Gaza. Det är en liten organisation som samlar intellektuella för samtal om internationella frågor. Det var 16-18 personer på föreläsningen och merparten arbetar på något av universiteten i Gaza. Det övergripande tema de formulerat var möjligheterna för ökad kontakt och ökad dialog mellan Europa och Gaza. De vill veta hur vi tänker, och det återgav jag för dem. Som del av detta samtal ville de veta vilka stereotyper det finns i Europa och Sverige om muslimer och hur dessa kan bytas till förtroende och vänskap. Jag tyckte att det var ett klokt formulerat tema.

Jag berättade om forskningsresultat som tagits fram av professor Muhamad Fazlhashemi i Uppsala. Han kan visa att Europas stereotyper av muslimer på 2000-talet liknar de stereotyper Européer hade mot judar på 1930-talet. De är giriga och kommer till oss bara för att ta våra pengar eller att få bidrag. De försöker dessutom ta makten hos oss antingen genom att föda många barn eller genom att infiltrera våra organisationer och politiska partier. På 1930-talet trodde många i Europa att judar förberedde en världskonspiration.

Under debatten i Sverige det senaste året påstår vissa att muslimska brödraskapet försöker ta över makten i Socialdemokraterna. Inledningsvis gjorde jag en del politiska markeringar mot Hamas och nu vet de att vi inte håller med Hamas, men att vi respekterar dem för att de är valda av det palestinska folket. Man kan jämföra med vår hållning till George W Bush-regeringen i USA. De bröt mot folkrätten och gjorde fruktansvärda brott mot befolkningen i Irak. Men de var valda av USAs befolkning. Därför har Sverige kontakt med USA. Eftersom vi baserar vår politik på folkrätten kritiserar vi både Israel, Fatah och Hamas när de bryter mot denna. Vi kritiserar givetvis Hamas när de skjuta raketer från Gaza mot civilbefolkningen i Israel.

I Europa kommer fördomar mot muslimer och araber till uttryck på olika sätt. Jag återkom i min föreläsning till Europas försök att bearbeta Förintelsen av judar. Europa har varit förövare av ett fruktansvärt brott mot judar och kolonialismen. Judar är offer för Europas politik. Araber är också offer för Europas politik. Detta ger oss en komplicerad relation.

I Europa i vår tid finns fortfarande rasister. Nu är problemet stor arbetslöshet och en strukturell rasism som t.ex. innebär att bara Kjell och Kristina kallas på anställningsintervju, medan Khaled och Fariza kan vara lika meriterade eller mer, men alltför sällan får visa vad de kan. Detta bidrar till högre arbetslöshet bland invandrare som i sin tur ökar klyftor i samhället. Den nationella självbilden är en annan sida av vad som skapar distans, vilken i sin tur kan skapa stereotyper. När nationen Sverige betraktar sig som en grupp människor med samma språk, samma kultur och samma religion. Då passar judar och muslimer inte in.

Det blev ett mycket intressant samtal som drog långt över tiden. Det går inte att redovisa alla kommentarer. Men en sak slog mig: Det är roligt att träffa människor som är nyfikna på ens egen bakgrund. Intellektuella i Gaza vill veta hur vi tänker i Europa. Nyfikenhet är ett bra sätt att motverka fördomar. Tänk om samma nyfikenhet kunde finnas i Sverige gentemot utländska akademiker som flytt till vårt land. Varför inte bjuda in dem till samtal över synliga och osynliga gränser och att föreläsa? Det skulle skapa nya perspektiv i föreningar, kyrkor och i partier. Arbete mot rasism och stereotyper blir då en resa där vi lär oss av varandra. Jag tror vi har nåt att lära från Gaza.

Ulf Carmesund, Gaza City 2014-05-16

  freedom-for-all_129697157

***********************************************************************************************

Europadagen är ingen självklar högtid i Palestina.  

”…ett avgörande problem är att EU kräver att Palestina ska erkänna Israel innan landets gränser bestämts. Frågan är vilket Israel ska Palestina erkänna? Är det FN:s delningsplan från 1947, 1967 års gränser eller är det dagens gränser? Och varför måste inte Israel erkänna Palestina? I rättvisans namn måste EU ställa samma krav även på Israel. Orättvisa ger osäkerhet. Men fred och rättvisa förstärker varandra.”

I går firades Europadagen i Gaza på hotellet Al Mathaf. Jag kom lite sent för jag hade ett möte med en ledare inom Fatah och missade det tal som hölls av John Gatt-Rutter, EU:s representant i Jerusalem. När jag kom till hotellet, som är ett av Gazas lyxigaste, var det redan underhållning – musik och dans på scenen. I den stora lokalen stod 200-300 personer i kostym och dräkt i halvmåne och lyssnade till unga artister från Gaza som framförde sånger av Feyrus, klassisk gitarr och palestinska dans. Strax efteråt bjöds det på en fin lunchbuffé.

Eftersom jag missat talet sökte jag upp John Gatt-Rutter i minglet, presenterade mig och frågade vad han sagt. Jo, EU står helt bakom försoningsprocessen i Palestina, berättade John Gatt-Rutter.  Försoningen är enda vägen framåt, fortsatte han.  John Gatt-Rutter är en professionell och trevlig diplomat i oklanderlig kostym som talar ledigt om dessa frågor på elegant brittisk engelska. Men, sa han, i slutet av vårt samtal: enhetsregeringen mellan Fatah och Hamas måste förstås motsvara de villkor som EU ställer.

EU ställer samma krav på Palestinas regering nu som efter valet 2006. Den palestinska regeringen måste:

1)    Acceptera alla tidigare avtal dvs Oslo-processen

2)    Erkänna staten Israel

3)    Ta avstånd från våld

Vid en första anblick kan dessa villkor verka OK. Men ett avgörande problem är att EU kräver att Palestina ska erkänna Israel innan landets gränser bestämts. Frågan är vilket Israel ska Palestina erkänna? Är det FN:s delningsplan från 1947, 1967 års gränser eller är det dagens gränser? Vi menar att båda parter ska erkänna varandra vid 1967 års gränser vilket anges i FNs säkerhetsråds resolution 242. Och varför måste inte Israel erkänna Palestina? I rättvisans namn måste EU ställa samma krav även på Israel.

Orättvisa ger osäkerhet. Men fred och rättvisa förstärker varandra.

Ulf Carmesund, Gaza City 15 maj 2014

 

by

Tre dagsrapporter från Gaza: Försoning i ett stängt rum

Ulf Carmesund är internationell sekreterare för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Han har många gånger besökt och även levt i Palestina. Just nu är Ulf för förbundets räkning i Gaza, där vi har kontinuerliga samarbeten. Här är några betraktelser av Ulf Carmesund om den ohållbara situationen i Gaza:

Bästa sättet att göra sig av med fienden är inte att spärra in, föra krig eller förinta. Bästa sättet att göra sig av med fienden är att bli vänner. Låt oss därför stödja försoningen!

Bästa sättet att göra sig av med fienden.

Gränsen mellan Gaza och Egypten verkar vara stängd ett par dagar. Så jag blir kvar här lika länge. Ingen vet riktigt. Medan jag väntar träffar jag intellektuella inom Fatah, Hamas och i civila samhället – och jag funderar över hur världen ter sig sedd från Gaza.

För det första är jag ovan vid att vara instängd. I mitt rättsmedvetande förknippar jag begränsad rörelsefrihet med straff. Men frågan är vad jag och alla andra 1,8 miljoner människor i Gaza är skyldiga till?

Försoningen mellan Fatah och Hamas påverkar Gaza, men även oss i väst. Som västerlänning har jag inte undgått att påverkas av det sk ”Kriget mot terrorismen”. Världen har fått en industri av säkerhetsbolag. Flygplatser och demokratiska institutioner har måst köpa nya dörrar och utrustning för miljardbelopp. Det hot som ”Kriget mot terrorismen” målar upp antas i huvudsak komma från muslimer och islamister.

Fatah har i 20 år fört fredssamtal med Israel som stöttats av USA. Fatah har varit ”på västerlandets sida”. Men samtalet med Israel har inte förbättrat livet i Palestina. Så nu har Fatah, tvärt emot USA och Israels krav, valt att försonas med Hamas, med islamister. Detta innebär att Fatah väljer Hamas och enhet i Palestina före USA.

Försoningen ifrågasätter själva logiken i det sk ”Kriget mot terrorismen” som ju säger oss att islamister som Hamas är hotet och att USA garanterar säkerhet. Men Fatah väljer istället att försonas med Hamas. Jag tror att de gör rätt. För, det ligger en djupare sanning i försoningen än i det sk ”Kriget mot terrorismen”.

Bästa sättet att göra sig av med fienden är inte att spärra in, föra krig eller förinta. Bästa sättet att göra sig av med fienden är att bli vänner. Låt oss därför stödja försoningen!

Politiker från Europa bör snarast stödja försoningen. Kom hit och säg det till både Israel och USA och till Fatah och Hamas! Men vi som tror på försoning måste vara beredda på bakslag. Alla de palestinier, västerlänningar – och andra – som ännu är fast i det sk ”Kriget mot terrorismen” kan ha vara svårt att få vänner.

*     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *

En lampa i ett mörkt rum

Försoningen mellan Fatah och Hamas tänder en lampa i ett mörkt rum. I ljuset avslöjas en sjaskig myt som Sverige, EU, Ryssland, FN och USA odlat sedan 11 september 2001 och sedan valen i Palestina 2006. Det är myten om hotet från islam och islamisterna.

Fatah har fram till nyligen samarbetat med USA, Israel och även med (S) i Sverige. Under dessa år har USA, Israel och även Sverige benhårt kritiserat terroristorganisationen Hamas och bannlyst alla kontakter och allt samarbete. SIDA har skrivit att denna policy hindrar bistånd till Gaza. För ett par år sedan konstaterade Socialdemokraternas partistyrelse att det ledde fel att inte samarbeta med den regering som valdes i 2006. I synnerhet med den samlingsregering som sedan formades.

Forskare eller någon av världens (få?) grävande journalister får försöka beskriva hur kritiken av Hamas skapades. Vem har makt att indoktrinera hela den fria världen? Eller har den fria världen använt sin frihet till att indoktrinera sig själv?

Fatah kan nu tänka sig att lämna stugvärmen i väst och istället inleda ett samarbete med Hamas. Perspektivet från Gaza säger oss att människor i samma land kan ha olika ideologi och ha olika tro, men för att hålla samman sitt land och för att värna människors väl kan de ändå välja att samarbeta. I Europa och även i Sverige tycks däremot kritiken mot islam och islamister fortfarande växa. Kriget mot terrorism kvarstår. För det västland som ännu lever i den rädsla som Kriget mot terrorismen skapat är Försoningen mellan Fatah och Hamas en lampa för trygghet och upplysning i rädslans mörker.

Ett stöd till Försoningen är ett stöd till upplysning i vår tid. Försoningen skapar även nya möjligheter för en rättvis fred mellan Israel och Palestina och den utmanar alla länder i väst att börja behandla judar och muslimer som fullvärdiga medborgare.  Oberoende av tro, tradition och bakgrund kan vi skapa oss en gemensam framtid.

Bara vi tänder lampan.

*     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *

Fångvaktarens betraktelse.

Igår var en dag fylld av möten med vänner och politiska kontakter. Det första ägde rum på Marna House kl 9.30. Dagen avslutades med en sen arbetsmiddag vid havet och jag var hemma på hotellet först kl 01. Jag träffar personer både från Fatah och från Hamas, civila samhället liksom journalister som tolkar det som sker. I går träffade jag även en trevlig norrman som är här för att skriva. Alla talar givetvis om Försoningen. En del är cyniska olyckskorpar och andra är hoppfulla humanister.

Mitt förslag är att svenska aktörer i alla politiska partier och i alla organisationer ger Försoningen sitt stöd.

Blockaden påverkar livets alla delar för dem som bor här. Och först när jag kommit hit inser jag att blockaden påverkar även alla dem som inte besöker Gaza men ibland hör eller ser ordet nämnas i nyhetsflödet. Många i Sverige verkar tänka att Gaza är en farlig plats. Men, i Gaza ser sanningen annorlunda ut. Det är omgivningen som är farlig för Gaza. När jag besöker en restaurang eller promenerar längs havet möter jag människor som behandlar mig som en människa.

Det slår mig en gång i timmen: Varför i himmelens namn är alla Gaza-bor inspärrade? Och, det spelar ingen roll om de är helgon eller kriminella, advokater eller murare, om de är gamla eller unga, förälskade eller förtvivlade.

Sedan hösten 2007 har knappt 2 miljoner människor spärrats in på denna lilla yta. Att omvärlden tillåter att detta fortgår innebär att omvärlden är förändrad.

Omvärlden är inte längre fria människor men fångvaktare.

by

Det brinner i soptunnan

På Västbanken och Gaza har många soptunnor brunnit och många stenar kastats. Palestinier har goda skäl att kasta sten mot Israels militär och bosättare som stjäl land och stänger in bakom murar. Efter en dryg veckas resa på Gaza har jag sedan ett par dagar åter börjat följa svenska nyheter. Sverige är en ort i världen, och även ungdomar i Husby har sina skäl att kasta stenar och tända eld på soptunnor.

Men alla i förorten kastar inte sten.
För en vecka sedan besökte vi jordbruk på Gazaremsan. Dr Ibrahim från Gazas (Hamas) jordbruksministerium, klädd i kostym och lackskor, berättade kunnigt om jordbruk på Gaza men också om hur gård efter gård bombats i spillror av Israel under de senaste krigen. Gårdarna har bombats och byggts upp flera gånger de senaste åren. De är inte i tipp topp skick, och Dr Ibrahim trippar fram mellan komockor för att inte solka sina skor.

Segregationen i Sverige är inte lika välutvecklad som den i Israel och Palestina. Men det finns gemensamma drag. En planerad eller oplanerad vana att inte dela med sig sätter soptunnor i brand.

Gaza strand. Foto: Jan Gillegård
Gaza strand. Foto: Jan Gillegård

När vi ställer kritiska frågor om bla moralpolisens framfart på Gaza svarar folk inom Hamas administration undvikande och låtsat ovetande. De känner vår kritik inför att män och kvinnor på stranden avkrävs vigselbevis för att få promenera tillsammans vid havet. Och, Hamas är nu inget liberalt mittenparti för medelklassen i ett land med kanske världens bästa välfärd och fred sedan 200 år. Hamas är en blandning av viljan att inte ge upp under Israels brutala politik och Israels avrättningar, och viljan att bygga sin egen politiska och mänskliga självkänsla på islams rika historia.

Tack vara Europas dubbelmoral och Israels attacker vill Hamas och många islamister för allt i världen inte vara lika västerlandet inklusive Israel.

Hamas representerar förstås inte alla muslimer, ens på Gaza. Men segregationens politiska logik fungerar åt båda håll.

Ulf Carmesund
Internationell sekreterare
Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Vad görs för att stoppa Israels blockad av Gaza?

I maj 2010 stoppades Ship to Gaza på internationellt vatten på väg för att bryta den olagliga blockaden av Gaza. Världen protesterade mot Israels våld, men världen ger samtidigt ännu sitt tysta medgivande till Israels blockad av Gaza. Hur kan blockaden hävas? Vad gör politiker, du och jag?

Medverkande: Mattias Gardell, talesperson Ship to Gaza och professor i religionshistoria, Dror Feiler, talesperson Ship to Gaza samt konstnär och musiker, Viktoria Strand, talesperson Ship to Gaza och överläkare, Anita Brodén, riksdagsledamot (FP) och Viola Furubjelke, fd ordförande (S) för Riksdagens utrikesutskott.
Moderator: Ulf Bjereld, Socialdemokrater för tro och solidaritet samt professor i statskunskap.

Se hela seminariet i efterhand här:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=hb-UmeN1uwY?rel=0&w=500&h=281]

Detta var det sista seminariet från årets Almedalsvecka som förbundet genomförde.

by

Två demokratier sida vid sida bästa garanten för fred

I november 1947 föreslog FNs Generalförsamling en delning av det brittiska mandatet Palestina i en judisk och i en arabisk stat. Året därpå utropades staten Israel i ena delen av det brittiska mandatet. Genom skicklig politik och genom att få stöd från många länder i västvärlden kunde Israel byggas till ett land av västerländsk typ. Emellertid har förverkligandet dröjt av den Palestinska stat som FN föreslog bredvid den judiska staten.

Under 1990-talet gjorde världssamfundet genom Oslo-processen en stor ansträngning att skapa fred mellan Palestina och Israel.  1993 tog Rabin och Arafat varandra i hand på gräsmattan framför Vita Huset i USA. De kommande fem åren kallades en interimsperiod, och avsedda att bygga förtroende mellan parterna. En bärande del i Oslo-avtalet var att de judiska bosättningarna på ockuperad palestinsk mark skulle stoppas. Israel stoppade inte bosättningarna, men fördubblade antalet bosättare från 1993 till 1998.  Palestinska terrorgrupper har beskjutit civila i Israel, och detta fördömer vi. Men Israel är den starkare parten och bär det tyngre ansvaret för områdets säkerhet.

Vi menar att två fungerande demokratier sida vid sida är den bästa garanten för fred i regionen. I år finns goda möjligheter att FNs delningsplan från 1947 skall kunna fullföljas. Palestina är beredd att utropa sin självständighet. Men stater byggs inte utan ansträngning. Liksom när Israel byggdes krävs stöd utifrån. Om vi låter stödet till Israel sätta agendan för hur västvärlden skall agera har Palestina stora möjligheter att lyckas.  Det handlar från västs sida om att behandla dessa båda stater lika.

I EU och i FN bör Sverige arbeta för att:

    • Staten Palestina – inklusive Gazaremsan – får samma förmånliga handelsvillkor med EU som Israel har.
    • Uppgradera Sveriges generalkonsulat i östra Jerusalem till ambassad.
    • Ge konkret stöd i alla slags förhandlingar som staten Palestina kommer att föra med EU, Israel, FN och USA.
    • Palestina ska erkännas som självständig stat.

Styrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet, 2011-09-03

För mer information

Lars G Linder, förbundssekreterare, presskontakt
070-366 54 46
lars@broderskap.se

Fria högupplösta bilder på våra personer och arrangemang finns på http://bildbank.broderskap.se

Vi är radikala troende som glöder för fred, solidaritet och rättvisa. Vi är lite rödare, lite grönare. Läs mer om oss på http://www.broderskap.se eller på bloggen http://blogg.kristenvanster.se

 

Bli medlem - klicka här!