cURL error 28: Failed to connect to trosolidaritet.se port 443: Operation timed out Framtidsarvet-arkiv - Socialdemokrater för tro och solidaritet
Close

Tag Archive for: Framtidsarvet

by

Lisa Pelling: I migrationens tid. Ur antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid.  Här på bloggen bjuder vi på några textutdrag ur boken.

JULKLAPPSTIPS! Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet.

Lisa Pelling (foto dagens arena)LISA PELLING (f 1973) är fil. dr. i statsvetenskap specialiserad på migrationsfrågor och utredningschef på tankesmedjan Arena Idé. Hon har tidigare varit politiskt sakkunnig på Utrikesdepartementet och programchef på tankesmedjan Global Utmaning. Här skriver Lisa om ”I migrationens tid”:

När detta skrivs, tidig höst 2015, upplever världen de mest omfattande flyktingrörelserna på sjuttio år. Inte under någon tidpunkt sedan andra världskriget har så här många människor varit på flykt. Enligt FN:s flyktingkommissarie befann sig sextio miljoner människor på flykt förra året. Två tredjedelar av dem hade fördrivits från sina hem i sitt eget land, och tjugo miljoner är internationella flyktingar under UNHCR:s mandat. Av dem befinner sig de allra flesta – två tredjedelar – i låg- och medelinkomstländer. År 2014 var det endast en bråkdel som var asylsökande: knappt två miljoner (UNHCR 2015). Syrien är ett tydligt exempel: åtta miljoner syrier befann sig på flykt inom landet, fyra miljoner människor hade flytt från Syrien. De allra flesta av dem till grannländerna, över en miljon bara till Libanon, drygt två miljoner till Turkiet. Detta ska sättas i relation till de 120 000 syrier som sökte asyl i EU under 2014.

Totalt ansökte 625 000 människor om asyl i något av EU:s 28 medlemsländer under 2014. Det är färre än de 672 000 som sökte asyl i EU 1992, då EU hade femton medlemsländer.

EU har idag 507 miljoner invånare. Om vi var en ö med tusen personer, skulle vi då kunna ta emot en flykting som kom i en gummibåt? Det var den magnituden det handlade om 2014. Under 2015 kommer antalet asylsökande som tar sig till EU att bli högre, förmodligen mer än dubbelt så högt. Men antalet kommer ändå att vara litet i relation till att EU har en befolkning på en halv miljard.

Detta är den så kallade flyktingkrisens magnitud: den är alltså inte särskilt stor. Antalet flyktingar är inte stort i jämförelse med EU:s befolkning, och kostnaderna för att ta emot dem är små i relation till storleken på våra ekonomier och resurser. Enligt beräkningar från den tyska regeringen skulle det kosta 12,5 miljarder euro att ta emot en miljon flyktingar i Tyskland.1 Samtidigt är kostnaderna för skatteflykt inom EU svindlande 1 000 miljarder euro om året.

Det som är avgörande är en helt annan magnitud: storleken på vår medmänsklighet och vår beslutsamhet att omsätta den i praktiken. Det största antalet flyktingar sedan andra världskriget – och ändå är flyktingarnas antal litet jämfört med det totala antalet migranter. FN:s statistikenhet skrev nyligen upp sin beräkning av antalet internationella migranter i världen: det finns numera 250 miljoner internationella migranter. Om migranterna skulle utgöra en stat skulle det vara världens femte största land. Större än Brasilien. Till det kommer ungefär 730 miljoner interna migranter, det vill säga människor som migrerat inom sitt eget land. Totalt knappt en miljard migranter, eller nästan var sjunde invånare på jorden.

Migration är alltså mycket mer än flyktingar. De flesta av världens migranter har migrerat av andra skäl: för att arbeta, för att studera, för att bilda familj. De olika kategorierna täcks av olika internationella och nationella konventioner, normer och regelverk. Tidigare användes begreppet mixed migration för att beskriva hur olika typer av migranter ofta tar samma rutter och korsar gränser tillsammans, bokstavligt talat i samma båt. Idag är en utmaning att migranter allt oftare har mixed motivations. Syrier som tar sig till Europa är på flykt undan kriget i Syrien, men har kanske lämnat flyktinglägren i Turkiet eller Libanon för att kunna jobba, kanske läsa klart på universitetet och skapa drägliga livsvillkor för sig själva och sina familjer.

Europeiska arbetsgivare – både privata och offentliga –kommer att efterfråga arbetskraft från länder utanför EU. Här finns ett val att göra. Antingen öppnar vi lagliga vägar in i EU, och ger arbetskraftsmigranter möjlighet att resa tryggt och lagligt. Lagliga arbetskraftsmigranter har på plats förutsättningar att förhandla till sig vettiga villkor och rimliga löner, att integrera sig i den reguljära ekonomin. På samma sätt måste de ha möjlighet att så småningom bli medborgare.

Om de migranter som efterfrågas istället tvingas ta sig över höga murar, och på plats i EU erbjuds tillfälliga uppehållstillstånd eller inga tillstånd alls, kommer migranterna inte nödvändigtvis att vara färre, men mycket mer sårbara för exploatering.

Särskilt brännande blir frågor om arbetskraftsmigration längs med gränsen mellan EU och Afrika. FN räknar med att Afrikas befolkning kommer att fördubblas till drygt två miljarder invånare före 2050, samtidigt som EU:s befolkning kommer att stagnera kring ca 500 miljoner invånare. Det här kommer att ge upphov till migration inom Afrika, inte minst till tillväxtområden i Sydafrika och Nigeria, men också till Europa. Våra båda kontinenter måste formulera en politik för att hantera de migrationsströmmar som kommer att gå från den unga afrikanska kontinenten till det allt mer åldrande Europa. Ska vi möta den med murar och taggtråd, eller med lagliga vägar?

I takt med att antalet migranter har ökat, har frågor som rör migration och migranter ökat i betydelse. Denna text är ett försök att beskriva hur en socialdemokratisk utrikespolitik för migrationens tidsålder kan se ut. Jag argumenterar här för att en sådan politik ska sträva efter att bejaka mänsklig rörlighet, stärka migrationens bidrag till utveckling och fattigdomsbekämpning, och ha ett särskilt fokus på att skydda migranters rättigheter.

Utgångspunkten för en sådan politik bör inte enbart vara migrationens magnitud: att allt fler människor är i rörelse, utan framförallt de enorma möjligheter till utveckling och ökat välstånd som migrationen har potential att skapa.

Sverige är ett av de EU-länder som har tagit och tar störst ansvar för dem som flyr till EU. Var fjärde flykting från Syrien som sökt sig till EU sökte asyl i Sverige under 2014. Vi är en viktig aktör för att stärka banden mellan migration och utveckling. Sverige var i form av Jan O Karlsson medordförande i den Globala kommissionen för migration (GCIM) som lämnade en på många sätt banbrytande rapport till FN:s generalsekreterare 2005, och vi var fram till 2014 ordförande för det Globala forumet för migration och utveckling (GFMD).

Sverige har ett av höginkomstländernas mest öppna system för arbetskraftsinvandring, samtidigt som den svenska regeringen är drivande för att bekämpa utnyttjande av arbetskraftsmigranter, såväl genom att arbeta för att stärka arbetskraftsinvandrares rättigheter i Sverige som genom att verka för att etablera etiska riktlinjer för rekrytering av migrantarbetare på global nivå. Ett av fyra explicita mål för den svenska migrationspolitiken är att den ska ta tillvara och främja migrationens positiva utvecklingseffekter.

Vi är också en av världens största biståndsgivare.

Inte minst väcker regeringens feministiska utrikespolitik respekt och hopp världen över. En feministisk utrikespolitik riktar strålkastarna mot dagens ojämlika fördelning av makt och resurser, och ställer mänskliga rättigheter i centrum. Det nya anslaget i svensk utrikespolitik öppnar för att bättre ta vara på de resurser och den vilja som nns i civilsamhällets organi- sationer. Dessa kan vara avgörande för att – med migrantens rättigheter i centrum – formulera och genomdriva en politik som tillvaratar migrationens potential att bidra till utveckling.

Vad innebär det att Sverige för EU:s kanske mest ansvarsfulla flyktingpolitik, är ett av världens mest generösa biståndsgivare och har en feministisk utrikespolitik? Vad borde Sverige göra som moralisk supermakt, vad kan vi använda vårt inflytande och vårt förtroende till? Den här texten är ett försök att skissa några svar. Här följer några konkreta förslag för en utrikespolitik för migrationens tid.

Skapa ett WTO för migrationen. En feministisk utrikespolitik sätter strålkastarljuset på maktstrukturer. Det strålkastarljuset måste vi använda för att belysa de maktstrukturer som formar dagens migration. Inte minst gäller det människor som migrerar för att arbeta, som har ett svagare skydd än asylsökande och flyktingar.

Sveriges system med arbetskraftsinvandring är unikt enhetligt: samma regler gäller för människor från alla länder utanför EU, och för alla yrken och branscher. Många andra länder har särskilda bilaterala avtal om arbetskraftsinvandring, ofta i form av årliga kvoter. Fler länder skulle kunna ha er sådana avtal, vilket skulle möjliggöra för ett större antal arbetskraftsmigranter att arbeta lagligt i ett annat land. Mycket kan också göras för att stärka migrantarbetares rättigheter inom ramen för sådana avtal.

För att fler och bättre avtal ska kunna komma till stånd skulle det behövas någon form av förhandlingsmekanism. En organisation som underlättar förhandlingar om bilaterala avtal, en organisation som samlar bra exempel och som kan sprida smarta lösningar. Ett WTO för migrationen.

När det första Allmänna tull- och handelsavtalet (på engelska förkortat GATT) undertecknades 1947 lär det ha avskaffat 45 000 olika tullar. Det är dags för det första Allmänna avtalet om friare migration.

Arbetet med att skapa en förhandlingsmekanism för lagliga vägar för arbetskraftsmigranter måste åtföljas av ett starkare skydd för migrantarbetare. Det nns en FN-konvention om migrantarbetares rättigheter. Den har trätt i kraft, men efter det att den undertecknats främst av sändarländer. Sverige liksom många andra höginkomstländer som tar emot många arbetskraftsmigranter har inte undertecknat den. Om det inte är möjligt att underteckna konventionen borde Sverige ta initiativ till att revidera den: det borde gå att ta fram en konvention som såväl sändar- som mottagarländer kan enas kring.

Slut rörlighetsavtal mellan Sverige och våra mänskliga grannländer. Facebooks statistik över var vi som bor i Sverige har våra vänner på Facebook ger en intressant karta över Sveriges mänskliga grannländer. På första plats kommer de andra nordiska länderna: människor som bor i Sverige har vänner på Facebook som bor i Norge, Danmark och Finland. Dessa länder är våra geografiska grannländer. På fjärde plats kommer Irak. Mycket längre bort rent geografiskt, men mänskligt sett ett nära grannland.

Idag har Sverige över 130 000 invånare som är födda i Irak. Människor födda i Irak är den näst största gruppen utrikes födda efter människor födda i Finland. Inflyttningen från Irak har skapat transnationella band mellan Sverige och Irak som kommer att finnas kvar under decennier framöver.

Det finns de som kallar bostadsområdet Ronna i Södertälje för Lilla Bagdad, eftersom där bor så många människor som flyttat till Sverige från Irak. I framtiden kommer det säkert att finnas ett ”Lilla Stockholm” i Bagdad, där irak-svenskar och svensk-irakier som flyttat tillbaka – tillfälligt eller mer permanent – bor. Många av dem kommer att vilja möblera sina hem med möbler från IKEA, och de kommer att importera inlagd sill och Kalles kaviar. De kommer att vara en ovärderlig resurs för svenska företag som vill etablera sig i Irak, och de kommer att vara en tillgång för svensk utrikespolitik.

Den som vill få en bild av framtiden kan rikta blicken mot Kurdistanregionen i norra Irak. Vid ett tillfälle hade sex ministrar i den kurdiska regeringen svenska pass. I de kurdiska bergen nns ”Swedish Village” och era andra semesterorter som erbjuder besökare möjlighet att övernatta i direktimporterade friggebodar eller testa att åka en skidlift som stått i de svenska fjällen.

Inom Norden finns redan ett omfattande rörlighetssamarbete. Nordiska rådet arbetar till exempel för att underlätta för nordiska studenter att plugga i ett land med studiemedel från ett annat, och för att pensionspoäng som tjänats in i Norge ska kunna betalas ut i Sverige. Sverige skulle behöva bygga upp liknande samarbeten med några av våra mänskliga grannländer. Bilaterala rörlighetsavtal skulle kunna underlätta överföring av remitteringar. Förra året skickade migranter enligt Världsbanken 436 miljarder dollar i remitteringar till utvecklingsländerna, vilket var tre gånger så mycket som det samlade o ciella biståndet (ODA uppgick till 135 miljarder USD 2014 enligt OECD-DAC). Migranterna är alltså världens största biståndsgivare. Flera länder som tar emot mycket remitteringar som andel av BNP, som Somalia och Eritrea, är länder som Sverige har starka transnationella band med. Om det blir billigare att skicka pengar från Sverige till dessa länder kan Sveriges bidrag till utveckling och fattigdomsminskning förstärkas.

Bilaterala rörlighetsavtal behövs för att göra det enklare för människor med rötter i både Sverige och till exempel Irak att resa mellan sina båda hemländer. Ett bilateralt rörlighetssamarbete skulle också kunna uppmuntra och underlätta studentutbyten, vänortssamarbeten och gemensamma forsk- ningsprojekt. I alltför många fall (och Irak är tyvärr ett tydligt exempel) har migrationsfrågorna en repressiv slagsida: kontak- terna mellan Sverige och hundratusentals svenskars hemländer handlar om sådant som återtagande av avvisade asylsökande.

Höj ambitionerna för den svenska politiken för migration och utveckling. Frågor som rör migration måste vara en del av såväl utvecklings- som utrikespolitiken. Fram till 2030 kommer världssamfundet att fokusera på genomförandet av de nya sociala hållbarhetsmålen (Sustainable Development Goals, SDG) som antogs av FN under hösten 2015.

2030-agendan för hållbar utveckling innehåller en slags portalparagraf om migration som är uppfordrande: We recognize the positive contribution of migrants for inclusive growth and sustainable development. We also recognize that international migration is a multi-dimensional reality of major relevance for the development of countries of origin, transit and destination, which requires coherent and comprehensive responses. We will cooperate internationally to ensure safe, orderly and regular migration involving full respect for human rights and the humane treatment of migrants regardless of migration status, of refugees and of displaced persons. Such cooperation should also strengthen the resilience of communities hosting refugees, particularly in developing countries. We un- derline the right of migrants to return to their country of citizenship, and recall that States must ensure that their returning nationals are duly received.2

Flera av delmålen berör migration direkt. Det handlar om mål som rör ekonomisk tillväxt, sysselsättning och decent work (SDG 8), ojämlikhet (SDG 10) och genomförande (SDG 17).

I mål 8.8 förbinder sig världen till exempel att ”verka för att skydda arbetares rättigheter och verka för trygga och säkra arbetsmiljöer för alla arbetare, inklusive migrantarbetare, och särskilt kvinnliga migrantarbetare och de som har osäkra (pre- carious) anställningar.”

Mål 10.7 är tydligt med att världens länder ska bidra till ”reglerad, säker, laglig och ansvarsfull migration och mänsklig rörlighet, inklusive genom att genomföra en planerad och välorganiserad migrationspolitik”.

Enligt 10.c ska målet vara att sänka transaktionskostnaderna för remitteringar till tre procent före 2030, och avskaffa transaktionskorridorer där kostnaderna för överföring av remitteringar är högre än fem procent.

Det är i det här sammanhanget viktigt att påminna om att det mest effektiva sättet att öka utvecklingseffekten av remitteringar så klart är att ge fler människor möjlighet att skicka hem pengar, och göra det möjligt för dem att skicka större summor. Detta skulle kräva att antalet migranter i höginkomstländerna ökar, och att migranterna får bättre villkor. Detta är mycket svårare att åstadkomma än att sänka trans- aktionskostnaderna för remitteringar. Arbetet med att sänka transaktionskostnaderna har varit relativt framgångsrikt under senare år. Kostnaderna för att skicka remitteringar från Sverige verkar också ha sjunkit, även om de fortfarande är högre än i många andra EU-länder.

Bistånd kan användas som en hävstång för remitteringars utvecklingseffekt på plats, till exempel genom att biståndet finansierar sjukförsäkringar som migranterna kan betala, istället för att de ska behöva skicka pengar till dyra sjukhusräkningar. Här kan svenskt bistånd göra mycket mer.

Rusta alla länder för ökande migration. Det behövs strategier för att förbereda länder på att snabbt kunna ta emot yktingar, och för att ge arbetskraftsinvandrare lagliga vägar. Kort sagt: Alla länder måste rusta sig för ökande migration. Det här är en fråga som måste finnas på FN-organens och de stora multilaterala organisationernas dagordning, liksom i Sveriges bilaterala utrikespolitiska kontakter.

Alla länder måste bygga upp rättssäkra system för att pröva människors rätt till asyl, och alla länder måste bidra till det som UNHCR kallar varaktiga lösningar för flyktingar. Det finns tre typer av varaktiga lösningar: återvändande, vidarebosättning eller integration.

Det första alternativet är det som de flesta människor på flykt önskar sig: att få återvända hem. I allt för många fall är det inte möjligt. Det krig som drivit iväg yktingarna kan ha lämnat efter sig så pass omfattande förödelse att det är omöjligt för människor att försörja sig på den plats där de levde innan de tvingades fly. Om de inte heller kan leva i det land dit de flytt, försöker UNHCR förmå andra länder att ta emot flyktingar för vidarebosättning. Vidarebosättning en av få lagliga vägar för flyktingar att ta sig till EU, men den här vägen är väldigt smal. Under 2014 tog EU emot totalt 6 380 flyktingar för vidarebosättning (ofta kallade kvotflyktingar). Samma år tog EU emot nästan tio gånger så många asylsökande. Sverige tog emot nästan en tredjedel av kvotflyktingarna: 1 900 personer under 2014.

Många fler länder måste skapa lagliga vägar för flyktingar att integrera sig i det land dit de flytt. Det handlar om möjligheten att kunna äga och bruka en bit jord, att få äga en bostad, att kunna läsa på universitet och utöva ett yrke, att så småningom kunna få medborgarskap. Ofta hindras flyktingar från detta för att det mottagande samhället är rädda för att flyktingarna ska påverka den etniska eller religiösa balansen i landet. Libanons ovilja att integrera de palestinska flyktingarna (som sedan 1948 fortfarande i huvudsak lever i flyktingläger) är ett exempel. Att rusta länder för ökande migration handlar alltså om att bygga samhällen som inte bygger på etnicitet, ursprung eller religion, utan som är öppna för att inflyttade människor ska kunna göra landet till sitt nya hemland.

Det här synsättet på länder som platser där människor av olika ursprung, språk och religion kan leva tillsammans i ständigt nya blandningar kräver enligt min mening att devisen ”Alla folks frihet – hela världens fred” ges en ny betydelse. Slagordet andas uppfattningen att varje folk har rätt att ha ett land, och i förlängningen att varje land ska bestå av (endast) ett folk. Frigörelse och frihet ska inte förutsätta att människor tillhör slutna identiteter, utan måste vara något som varje människa tillerkänns inte i kraft av sin grupptillhörighet, utan i kraft av att vara människa.

Rädda liv. Res en tredje pelare i svensk migrationspolitik. Den svenska migrationspolitiken har under efterkrigstiden byggt på två pelare: reglerad invandring och respekt för asylrätten.

Det har funnits och finns konsensus kring uppfattningen att invandringen till Sverige ska vara reglerad. Invandringen ska inte vara helt fri, men vi ska inte heller ha helt stängda gränser. Regleringen har sett olika ut över tid och olika typer av invandring har reglerats olika. I princip helt fri invandring från de nordiska länderna, arbetskraftsinvandring från andra europeiska länder som till en början byggde på avtal mellan företag och stater och så småningom omvandlades till olika möjligheter att söka om arbetstillstånd före eller – under en kort tid på slutet av sextiotalet – inifrån Sverige.

Respekten för asylrätten är den andra pelaren. Idag är det dags att lägga till en tredje pelare: rädda liv. Idag kan asylsökande inte ta sig fram till en plats där de kan lämna in sin ansökan om asyl. Principen att visum inte ges till asylsökande genomdrivs med hjälp av transportörsansvaret, och skyddssökande stoppas redan vid flygbolagens incheckningsdiskar eller vid färjeterminalens biljettlucka.

Arbetskraftsmigranter har sällan tillgång till lagliga vägar. Vi kommer inte att hinna skapa och bredda de lagliga vägarna till Europa i den takt som vi skulle behöva. Men vi måste inte acceptera att människor mister livet vid Europas gränser.

Sverige bör verka för att stärka sjöräddningen, och förtydliga civila båtars ansvar att hjälpa människor i sjönöd.

Ett konkret sätt att förebygga dödsfall vid EU:s gränser är att dokumentera dödsfall. Dokumentation är ett nödvändigt underlag för att kunna fatta beslut om åtgärder för att i största möjliga mån skona liv.

Idag är det enskilda organisationer som enligt IOM (International Organization for Migration) har den mest tillförlitliga statistiken över dödsfall vid EU:s gränser. Sverige bör driva att myndigheter och andra som bevakar EU:s gränser i unionens eller en medlemsstats namn ska ha en ovillkorlig plikt att do- kumentera dödsfall: var, när, och hur det inträ ade. Statistiken bör publiceras regelbundet, och ligga till grund för åtgärder som är inriktade på att minimera antalet dödsfall vid EU:s gränser.

 

FOTNOTER:

1 ”Kosten für Flüchtlinge auf zehn Milliarden Euro geschätzt”, Der Spiegel, 5 september 2015.

2 Förenta Nationerna, ”Transforming our World: e 2030 Agenda for Sustainable Development”, 12 augusti 2015. Tillgänglig via www.un.org.

by

Sara Karlsson: Hållbarhet är målet. Ur antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid.  Här på bloggen bjuder vi på några textutdrag ur boken.

JULKLAPPSTIPS! Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet.

Sara Karlsson (foto riksdagen)SARA KARLSSON (f 1985) är sedan 2010 ledamot av Sveriges riksdag. Är utbildad socionom. I riksdagen är hon ordinarie ledamot i Miljö- och jordbruksutskottet, Skatteutskottet samt i Riksdagens överklagandenämnd. Hon sitter även i Nordiska rådets svenska delegation. I Framtidsarvet skriver hon om hur  Hållbarhet är målet:

Klimatkrisen och andra stora miljöproblem är brännande frågor. Oavsett på vilken nivå en verkar behöver en förhålla sig till och agera utifrån påverkan på utsläpp av växthusgaser, kemikaliespridning och utarmning av biologisk mångfald. Det gäller i högsta grad också utrikespolitiken. Det är dock svårt att skriva om hur utrikespolitiken bör behandla miljöfrågorna utan att ta avstamp i en större helhet.

Så länge jag kan minnas har ett dominerande tema i många olika politiska frågor varit globaliseringen. Den har flitigt använts som förklaring till eller argument för olika förändringar, som en diffus men obönhörlig variabel i all samhällsförändring. Men många av de frågor som ställts dessa decennier är fortfarande obesvarade, och det som präglar socialdemokratins hållning till globaliseringen kan nog bäst beskrivas som ambivalens och räddhågsenhet. Detta är dock inte bara utmärkande för socialdemokratin utan snarare något som alla traditionella partier mer eller mindre brottas med.

Sensommaren 2015, när detta skrivs, är den internationella flyktingkris som uppkommit i spåren av kriget i Syrien och era andra konflikter och oroshärdar den dominerande frågan i den offentliga debatten. Överhuvudtaget har migration varit ett underliggande tema i samhällsdebatten under flera år och polariseringen är påtaglig. Men den konflikt som dras upp mellan SD och ”alla andra” om huruvida vi ska ge skydd åt människor på flykt är förenklad. Konflikten går egentligen djupare än så, just om hur vi förhåller oss till nationen och världen. Vi står liksom och väger mellan då- och framtid, mellan nationalstatens föreställda bekymmerslöshet och globaliseringens skrämmande ovisshet. En konfliktdimension som varit tämligen frånvarande i svensk politik under lång tid. Och en konflikt – mellan kosmopoliter och nationalister – som skär mer på tvärsen i det politiska landskapet än det riktigt är bekvämt att erkänna.

Kosmopolitism, alltså hållningen att världen ska betraktas som ett samfund med likaberättigade medborgare, är på intet sätt någon ny idé. Den har rötterna betydligt längre tillbaka än nationalismen som uppkom med bildandet av nationalstaterna under 1700- och 1800-talets Europa. Den har däremot varit ordentligt tillbakatryckt under lång tid. De förändringar som världen genomgått de senaste decennierna, framför allt den ekonomiska integrationen, för dock kosmopolitismen tillbaka upp på bordet. Nationalstaten blir som konstruktion allt mer apart. Och, som en naturlig följd av reella förändringar, skönjer vi också stora värderingsförskjutningar och nya, eller nygamla, sätt att se på världen.

Den tidiga arbetarrörelsen var till sin natur präglad av kosmopolitiska, eller internationalistiska, ideal – ”arbetare i alla länder, förenen eder”. Nationen som projekt står i bjärt kontrast till den gemensamma klasskampen. Det var en fråga som också splittrade den tidiga svenska socialdemokratin. Men nationalstaten var då den arena som fanns att verka på, för den som via parlamentariskt arbete och politiska reformer ville förändra samhället. Det gjorde också många socialdemokratiska partier med framgång.

Men idag, drygt hundra år senare, är förutsättningarna för gemensam kamp – eller politik om man så vill – förändrade. Nationalstaten är i många fall snarare en begränsning än en tillgång för progression, eftersom kapitalet definitivt inte känner några gränser och kan kryssa mellan olika jurisdiktioner för att ställa arbetare mot varandra och undvika reglering och beskattning. Ändå tycks den vänster som vill riva gränser och driva kosmopolitik avfärdas som nyttiga idioter förförda av nyliberaler som vill använda internationalisering för att montera ner välfärden och öka klyftorna. Det är givetvis sant att denna dimension i politiken driver fram nya allianser som innebär att delar av vänstern och många liberaler landar i gemensamma ståndpunkter, till exempel vad rör migration, men det betyder inte mer än just att vi delar uppfattning i några centrala principiella frågor. Precis som när liberaler och socialdemokrater kring förra sekelskiftet stred tillsammans för allmän rösträtt. Det var just utgångspunkten som var gemensam, inte det politiska programmet.

Det jag förespråkar är dock inte nedrivna stater, anarki och kaos. Jag tror att staterna kommer spela stor roll även framöver, dock med mindre suveränitet. Och vi har redan kommit en bit på väg, vår suveränitet är inskränkt i och med folkrätten och framför allt genom EU-inträdet. Det mest utmanande är kanske den omdefiniering av medborgarskapet som vi gradvis måste gå igenom, och redan gör, där den enskildes rättigheter uppvärderas på bekostnad av nationers.

I boken Kosmopolitism: ideal och verklighet gör den brittiske statsvetaren David Held, som länge intresserat sig för dessa frågor, en genomgång av kosmopolitism som idé samt analyserar nuvarande politiska nivåer och uppnådda kosmopolitisering.1 Han skisserar en väg framåt för att lösa ”vår tids politiska paradox”: att våra stora problem är gränsöverskridande men att beslutsfattandet sker nationellt och lokalt. Förslaget är inte alls så revolutionerande som man kan föreställa sig. I korthet handlar det om att bygga på de strukturer som finns och skapa en ”skiktad” styrning från global till lokal nivå, med stater och större regionala strukturer som viktiga beståndsdelar.

Held är dock långt ifrån ensam om att fundera över global styrning. Sedan 2007 pågår en kampanj för inrättandet av ett världsparlament knutet till FN-systemet, UNPA Campaign (Campaign for the Establishment of a United Nations Parliamentary Assembly). Kampanjen stöds av närmare fyrahundra NGO:er runt om i världen och många nationella parlamentariker har undertecknat petitionen. Även andra initiativ har tagits av kampanjer eller begynnande internationella organisationer. De är värda att ta på allvar och diskuteras.

Att förändra världsordningen är naturligtvis ett stort och långsiktigt åtagande, men den ambitionen bör re ekteras i utrikespolitiken och vara det som ligger till grund för våra vägval och prioriteringar. Det är dock i sammanhanget också viktigt att framhålla skillnaden mellan svenska staten och socialdemokratin. Som parlamentariker och inte minst regeringsföreträdare representerar vi Sverige i olika internationella organ, där vi har möjlighet att agera och driva förändring. Men en strategi för demokratisering bortom nationalstaten och byggandet av nya normer och institutioner måste även inbegripa gemensam politik och integration med våra systerpartier. Detta gäller i synnerhet också fackföreningsrörelsen, som har allt att vinna på att stärka fackföreningarnas ömsesidiga förtroende och minska ytorna på vilka arbetare kan ställas mot varandra. Miljöpolitiken är ett exempel på viktiga frågor att samla oss kring, i utrikespolitiken såväl som i vår rörelse.

***

Hållbarhet är målet. Klimatfrågan är den fråga som allt som oftast dominerar miljödebatten. Det är ingen idé att lägga någon större vikt vid att rangordna olika miljöproblem men jag vill ändå framhålla det problematiska i att isolera klimatfrågan. Kommunikativt och strategiskt är det högst förståeligt, men det medför att klimatfrågans oundvikliga avhängighet av andra skeenden i biologiska och biofysiska system undervärderas. Idén om att gå från en ”brun” till en ”grön” ekonomi bara genom att byta från kol och olja till förnyelsebar energi är bedräglig, eftersom förutsättningarna för förnyelsebar energi också har fysiska begränsningar i form av tillgång till mark och andra ändliga resurser. Klimatförändringarna påskyndar dessutom utarmningen av ekosystem och havsförsurning, och vi vet att även om vi når ”målet” om maximalt två graders uppvärmning så kommer det att få stora effekter.

Det vetenskapliga konceptet om ”planetära gränser” som togs fram under ledning av Johan Rockström, professor i miljövetenskap, ger en pedagogisk bild av miljöproblemen.2 Det går helt enkelt ut på att definiera en gräns för hur mycket mänsklig påverkan jorden ”tål” på ett antal områden, innan den medför irreversibla konsekvenser. Forskargruppen har identifierat nio områden och med hjälp av data och modellerande försöker de fastställa hur läget är i förhållande till det planetära livsutrymmet. Det handlar givetvis inte om en knivskarp gräns mellan frid och fröjd å ena sidan och apokalyps å den andra, utan om ett längre osäkerhets-/riskintervall. För fyra av dessa områden är gränsen för risk/stor risk nådd: klimatförändringar, artutrotning, markanvändning samt utsläpp av kväve och fosfor. Vad gäller färskvattenanvändning, havsförsurning och skyddande ozonskikt befinner vi oss under gränsen och för resterande områden, kemikalieflöden och aerosolutsläpp, finns ännu inga kvantifierade gränsvärden.

Budskapet är alltså det enkla, och svåra, att planeten har gränser. Men idag lever vi som att dessa gränser inte existerade. För att skapa hållbarhet krävs ett paradigmskifte i synen på samhällsekonomin. Utan ett stabilt klimat och fungerande ekosystem som vi är beroende av är förutsättningarna dåliga, för att inte säga obe ntliga, för ekonomisk aktivitet. Att vårda naturen är därför helt grundläggande för den mänskliga väl- stånds- och välfärdsutvecklingen. Vi behöver vända på det som idag är miljöpolitikens förutsättning – att prioritera (kortsiktig) ekonomisk tillväxt för att först därefter syssla med miljöpolitik – och istället låta andra mål styra de politiska prioriteringarna. Därför är inriktningen på den nya FN-agendan för hållbarhet, post millenniemålen, mycket hoppfull. I skrivande stund är ramverket inte helt färdigt men riktningen fastslagen. Det är ett bredare tag, och målen är universella och omfattar alla länder. Utifrån det ramverket kan ett internationellt, nationellt och lokalt arbete formas som bygger hållbarhet och knyter världen lite närmare.

***

Institutioner: osexigt men livsviktigt. Miljöfrågor är ett synner- ligen relevant område för globala regleringar. Som nämndes ovan är FN:s nya hållbarhetsmål lovande, vilka innehåller era miljömål. Det finns också sedan tidigare en rad överenskommelser och konventioner på området, som fastslår viktiga principer också om rättvis fördelning inom ramen för den internationella miljöpolitiken. Men, problemet är ofta att det saknas mekanismer och institutionell kapacitet och tyngd för uppföljning och ansvarsutkrävande.

Under ett antal år har en kampanj pågått för att föra in ”ecocide” (ekomord) jämsides med folkmord i Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen. Det är ett intressant initiativ men möjligen väl teatraliskt och missriktat. Snarare finns rimliga skäl att skapa en egen rättsordning för miljöfrågorna som är anpassad för att hantera just dem, och inspiration bör kanske hellre hämtas från Europadomstolen (för de mänskliga rättigheterna) eller Internationella havrättsdomstolen (som bevakar havrättskonventionen och förvisso är en tämligen liten verksamhet). Dessa domstolar fungerar närmast som kontrollorgan visavi domstolarna (och lagstiftarna) i medlemsländerna och kan inte ändra beslut fattade av nationella domstolar eller myndigheter, även om den kan inhibera beslut i väntan på prövning samt utdöma skadestånd till klagande. En domstol med denna konstruktion skulle alltså inte fånga in det stra rättsliga som ecocide-kampanjen tar sikte på, mer än indirekt om en medlemsstat får ett visst utslag emot sig. Däremot borde en sådan konstruktion ha potential att ge betydligt större resultat vad gäller harmonisering av centrala principer för den nationella miljörätten i olika stater samt mellan- och överstatliga samarbeten som EU. Men det skulle också kunna gripa in i andra områden som regleras internationellt, i exempelvis WTO:s principer för handelsavtal, där grundläggande skydd för miljön (och arbetstagares rättigheter) ofta spelas bort.

Det nns dock ofta en instinktiv skepsis hos socialdemo- kratin för denna typ av tilltag. Det vi uppfattar som ökat expertstyre och juridi ering går emot vår ryggrad och den svenska författningstraditionen. Hur rädda behöver vi vara för juristerna? Tja, jag vet inte, men kanske inte mer än för kapitalisterna. Dagens situation, med bristande regleringar och konventioner och avtal som inte följs upp och efterlevs, är knappast ideal. Om vi vill skapa internationella regleringar, vilket verkar nödvändigt även på er områden, så är en domstol som följer upp nationell lagstiftning utifrån gemensamt beslutade konventioner att föredra framför någon form av ”världsregering” som utfärdar diktat, vilket ibland förespråkas.

Inför och under FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro 2012 (Rio+20) uppmärksammades den relativa svaghet som de FN-organ som handhar miljöfrågor har i relation till andra. På mötet beslutade stats- och regeringscheferna att uppgradera miljöprogrammet UNEP till ett permanent organ, vilket sedan fick stöd i generalförsamlingen. Arbetet fortgår med att stärka den institutionella kapaciteten och legitimiteten. En av de större utmaningarna för FN-systemet, såväl klimatarbetet som arbetet med de nya hållbarhetsmålen, kommer dock att vara nansieringsfrågorna. I olika internationella förhandlingar ingår oftast utfästelser om resurser som ska gå från de rika till de fattiga länderna, något förenklat. I klimatförhandlingarna har hundra miljarder dollar om året ut- lovats från och med 2020, och i arbetet med hållbarhetsmålen har siffror mellan 3 300 och 4 500 miljarder dollar diskuterats. Pengarna kommer dock inte bara att komma från de rika ländernas statsbudgetar, även privata pengar är en nyckel. Men det behövs också ny gemensam nansiering. Diskussioner har pågått ett tag och kommer att fortsätta om globala skatter, på flyg- och fartygstrafik eller på finansiella transaktioner till exempel. Även detta kräver väl fungerande institutioner.

Detta är några exempel på institutionsbyggande som Sverige har varit med i, men som behöver intensifieras och där Sverige kan spela en viktig roll. Både i att bistå med engagemang och kompetens och att verka för att förbättra förutsättningarna för deltagande från utvecklingsländerna. Det behövs mer samordning och effektivitet, men också legitimitet, för att fungera. Det är ett arbete som inte rymmer några stora möjligheter att plocka inrikespolitiska poänger, men är nog så viktigt.

***

Staten och kapitalet. Ett av de stora problemen med miljödebat- ten är bristen på analys av ekonomi och makt. Fokus tenderar ofta att ganska ensidigt hamna på konsumtionsmönster, och då individers beteenden. Det påverkar i sin tur de politiska förslagen mot mer av pekpinnar istället för strukturomvandling. I miljörörelsen nns också en stark civilisationskritik som riskerar att föda konservativa politiska ideal. Socialdemokra- tins uppgift som en progressiv och i grunden antikapitalistisk rörelse måste vara att driva en systemkritisk miljöpolitik. Olika organisationer och opinionsbildare väljer ibland att lyfta fram exempelvis de stora oljebolagen och peka på ansvaret för utsläppen av växthusgaser, och därmed ansvaret för omställning. Det är ibland befriande i debatten, att kunna peka ut skurkar som inte är bilberoende landsbygdsbor. Men det blir lätt missvisande och otillräckligt. Givetvis bär vissa företag ett större ansvar än andra, och företagen är uppenbart i olika grad intresserade av ansvarstagande även inom mer miljöskadliga branscher. Men det är inte det mest intressanta. Kapitalismen som system och produktionsmodell drivs inte av värderingar, ”ondska” eller ”godhet”, utan av vinstintresse. Och så länge miljöförstöring lönar sig bättre än miljöförbättring kommer vi att dras med dessa problem. Därför behövs politik, i form av offentliga investeringar, forskning och utveckling, lagregleringar och ekonomiska styrmedel. Men, och detta är viktigt, statlig inblandning i ekonomin är också en stor källa till problem. Då syftar jag inte på den statliga inblandning som primärt handlar om miljöstyrning, utan den som har andra egentliga syften.

I regel handlar det om olika o entliga insatser som syftar till att skapa eller upprätthålla arbetstillfällen på ett visst geografiskt område. Inte enbart protektionistiskt utifrån nationella intressen utan lika gärna som en del av regionalpolitiken eller mer generellt för att ”boosta” den ekonomiska tillväxten. Denna typ av inblandning skapar en korporativism som förhindrar strukturomvandling och därmed utveckling som vore gynnsam för miljön.

Det tydligaste exemplet är de subventioner till fossila bränslen som enligt IEA (International Energy Agency) uppgick till 532 miljarder dollar 2011, ca sex gånger så mycket som till förnybar energi som ofta beskrivs som översubventionerat.3 Men det nns också en rad exempel på subventioner som indirekt gynnar miljöskadlig produktion, samt indirekta subventioner som har samma effekt. EU:s jordbruks- och fiskeripolitik är exempel på det första, som håller ohållbar produktion under armarna och dessutom bidrar till att slå ut produktion i utvecklingsländer. Olika undantag från skatter för vissa branscher är exempel på det senare. Att vi inte, som vi kommit överens om internationellt, tillämpar principen om att förorenaren betalar fullt ut, eller ens i närheten, ligger inom samma sfär. Det är inte att betrakta som subventioner i samma bemärkelse som aktiva politiska beslut, men är likväl kostnader för miljöför- störing och hälsoskador som andra (i regel skattekollektivet som helhet) får bära.

Frågan om utfasning av miljöskadliga subventioner har varit uppe för diskussion i internationella sammanhang, framför allt fossilbränslesubventionerna som är så direkt miljöskadliga och tydligt knutna till klimatfrågan. Det är en fråga som Sverige bör driva hårt. Men, som med allt annat, ska det göras med trovärdighet så måste det inhemska arbetet med frågan förstärkas. En del av de undantag från koldioxidskatten som nns tas nu successivt bort, vilket är bra, men det behöver finnas en mer genomgående fortsatt planering. Ett slående exempel är hur den svenska politiken med hjälp av skatteundantag och riktat stöd gynnar gruvdrift framför återvinning av metall, som nyligen lyfts fram av forskaren Linus Johansson vid Linköpings universitet.4 Stick i stäv med de miljöpolitiska ambitioner vi har och en direkt bromskloss för en mer cirkulär ekonomi.

Ett annat område som i sammanhanget bör nämnas är im- materialrätten, som är en tvistefråga också på miljöområdet, om än något i bakgrunden. All ny miljöteknik patenteras inte, det nns era exempel på innovatörer som vill sprida sin teknik. Biltillverkaren Tesla är ett, som valt att öppna sina patent för att driva utvecklingen mot mer hållbarhet i tra ksektorn istället för att bromsa den. Oavsett skäl, altruistiska eller varumärkesstrategiska, är det positivt. Men alla aktörer i de olika branscher som behöver ställas om arbetar inte på det sättet och det har skapat problem. Och konflikter. Utvecklingsländer och tillväxtekonomier har i klimatförhandlingarna krävt att klimatvänlig teknik helt ska undantas från patent, och att det ska byggas upp pooler för delande av teknik. Som lekman är det å ena sidan lätt att se att immaterialrätten förhindrar spridning av viktig teknik, å andra sidan svårt att föreslå hur immaterialrätten skulle kunna reformeras. Men det är en angelägen fråga att arbeta med för att de länder som, till skillnad från västvärlden, står i kast med att bygga upp och ut infrastruktur som energi och tra k inte ska behöva återupprepa de misstag som västvärlden gjort och som skapat de problem vi nu försöker lösa.

Det jag försöker argumentera för är alltså inte att lämna marknaden ifred. Det behövs regleringar och styrning men det behöver ske på rätt sätt. Stora strukturella förändringar behövs i ekonomin och politiken behöver hitta rätt roll i det. Där är vi långt ifrån idag.

***

Det goda exemplet. En av de frågor jag tampats mest med under de åren jag sysslat med miljöpolitik är att den ofta betraktas som fri från värderingar och politiska vägval utöver de som rör själva (den ekologiska) hållbarhetsdimensionen. Givetvis är det inte så. Socialdemokratin måste bygga miljöpolitiken på samma värderingsbas som annan politik: frihet, jämlikhet och solidaritet. Och förutom hållbarhetsdimensionen måste också den globala dimensionen hela tiden finnas närvarande. Miljöpolitiken är i stor utsträckning en fråga om fördelning av makt och resurser.

Om alla i världen levde så som vi svenskar gör idag skulle det krävas 3,7 jordklot. Att minska vår miljöpåverkan är därför i sig en solidaritetshandling, eftersom det företrädesvis är andra – fattigare människor som inte varit med och bidragit till miljöproblemen – som får bära konsekvenserna.

Vi ska inte heller underskatta betydelsen av goda exempel. Vi är på era sätt ett sånt, och vi ska fortsätta vara det. För att det kan ge effekt. Men också för att det är gott i sig. Det känns extra viktigt just nu, när godhet närmast blivit ett skällsord i debatten och kärvhet en dygd. Vi ska göra gott, för att det är rätt. Och vi ska bära det med värdighet och stolthet, men inte självtillräcklighet. Att göra vår del är ju faktiskt inte mer än just det. Men det är också så vi bygger trovärdighet i det internationella arbetet.

 

NOTER:

1 Held, David (2010), Kosmopolitism: ideal och verklighet, Daidalos.

2 Mer information om forskningen tillgänglig via www. stockholmresilience.org.

3 IEA (2013), Redrawing the energy-climate map:World energy outlook special report.

4 Monica Westman Svenselius, ”Politiken missgynnar återvinning”, 9 maj 2014, på www.liu.se.

by

Monica Pourshahidi: Hatet ska inte följa oss längre. Från antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. 

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen bjuder vi på textutdrag ur boken.

monica-pourshahidi2015foto-aurora-pirrakuMONICA FUNDIN POURSHAHIDI är politisk sekreterare hos Socialdemokrater för tro och solidaritet. I antologin Framtidsarvet skriver hon om rasism, antirasism, feminism, migration – och om sin morfar och sig själv, ’Hatet ska inte följa oss längre’:

 

Mina första riktiga minnen av Olof Palme, mer än någon vag koll på att han var statsminister, är klistermärkena. Affischerna på stan. Klistermärkena på bakrutan på bilar.

Jag minns att de var så skrämmande, trots att jag förstod att de var tänkta att vara roliga. Roliga för någon. Inte för Palme förstås. Olof Palme avbildad med en enorm krokig karikerad näsa. Jag reagerade för precis en sådan näsa hade min mamma, min syster, min bror, min morfar – ja, jag.

”Det föds en Palme varje dag – använd kondom”. Skratten som liksom var elaka. Dockan som skulle föreställa Palme som sparkades, stampades på. En löpsedel för en kvällstidning – eller vad var det? – med Palmes ansikte som en piltavla. Man skulle kasta pil på Olof Palmes ansikte.

I mitt minne satte någon i min familj upp den, på skämt. Min familj var inte socialdemokrater. Jag tyckte det var olustigt, piltavlan. Den där karikatyren. Näsan. Den krokiga. För vi hade ju också den där näsan? Och hatet skrämde mig. Redan då.

***

Varför hatades denna man så mycket? Vad var det de hotades av, de som hatade?

Någon hatade tillräckligt mycket för att ta fram pistolen den där februarikvällen 1986. Då var jag fjorton år. Mamma väckte mig och syskonen. Vi lyssnade på radio. Vi väntade på att rapporter skulle komma. Det spelades sorglig musik medan vi väntade. Hela svenska folket väntade. Sedan kom pratet. En allvarlig röst. Vi minns det alla. Statsministern var död.

Många år senare dök de upp, männen som säkert hade de där dekalerna då för länge sen. Eller deras pappor och bröder. Systrar kanske. Mammor? Nu är de män som för fem-sex år sedan sjöng ”Olof Palme gick på bio, shalalalala. Han kom ut strax efter tio, tra la la la laa, tra lal lal laa. Skottet brann, blodet rann, Olof Palme – han försvann.” De sjöng den och någon filmade. Det var riksdagsmän och partiledare som sjöng sången. Kommunpolitiker. Det var Moderata ungdomsförbundet som 30 år tidigare stampade på Palme-dockan. På en scen. Med partiledaren i rummet. Det filmades det också.

Vad hände däremellan?

Mellan dekalerna med nidbilderna av Palme och hatsången om honom? Mellan männen som körde bilar med kondomdekaler på 80-talet och männen som sjunger Palme-nidsånger och ”jimmie ååååkesson – sha la la la la” idag?

Hans motståndare, de hatiska, uppfattade Olof Palme som allt från judisk konspiratör till rysk infiltratör. Lögner spreds. Rasistiska lögner och påhittade historier. Som nu. Men nu är det andra som drabbas. Och nu sprids de rasistiska och påhittade hathistorierna med vindens hastighet. Fortare. Och längre.

Hatet följer oss.

Hatet mot socialdemokratin. Sossehatet når kanske sin vidriga kulmen när Anders Behring Breivik utför sitt fasansfulla terrordåd. När han kallblodigt mördar socialdemokratiska barn och ungdomar. För att han hatar deras sätt att se på världen. För att de var socialdemokrater. För att de som socialdemokrater stod upp för alla människors lika rätt och värde. För att de som socialdemokrater stod upp för internationell solidaritet. För mångfald. För ett mångkulturellt samhälle. Det Breivik hatade mest av allt. Det som socialdemokratin kom att symbolisera.

Hatet följer oss och sprider sig.

***

Jag skriver detta när sommaren 2015 just passerat. Den brukar kallas the summer of love, sommaren 1967. Nästan femtio år senare upplevde vi något av the summer of hate. Troligen har hatet aldrig tidigare varit så intensivt och kunnat färdas så långt. Den digitala revolutionen innebar en kommunikations- revolution. Kanske överraskade det oss alla att den till så stor del innebar en helt ny vid värld att hata och sprida sitt hat i.

Samma sommar som antalet döda, drunknade, flyende från krig och terror chockade en yrvaken europeisk allmänhet – samma sommar firade näthatet nya triumfer. Massivt och oresonligt hat riktades mot människor på flykt, mot de fattiga migranter som tigger i våra gathörn, mot de som slåss för asylrätt och mänskliga rättigheter, mot de journalister som vill berätta om hatet och hoten.

Konspiratoriska och apokalyptiska idéer formligen flödar på nätet. Ofta under täckmantel av yttrandefrihet. En tolkning av yttrandefriheten som skadar densamma. De digitala hoten leder inte sällan till fysiska hot, särskilt mot offentliga personer och journalister som tvingas ändra sina livsmönster. Det digitala hatet matar en utbredd misstro, cynism och egoism.

Tusentals har dött för att det har saknats lagliga vägar att ta sig in i Europa, men hatet har fortsatt. Misstro, hetsande och förakt har spritts. Rasistiska lögner och påhittade konspirationer. De når långt.

Samhällsdebatten förändras fort nu. Opinionen svängde synbart efter en peripeti under någon enda septembervecka 2015. Nu ville fler än någonsin hjälpa människor på flykt, välkomna asylsökande, ta emot ensamkommande i sina hem, vara faddrar, ge pengar, samla in kläder, skor, sovsäckar till människor förtvivlat strandade i Östeuropa eller till flyktingläger i Grekland.

När hatets apostlar så fick färre öron som lyssnade, färre huvuden som nickade instämmande, triggades vissa att vara ännu mer öppna med sitt hat. När resten av samhället enades i medkänsla för människor bakom stängsel, kallade andra samma människor för lyxflyktingar. När en hel värld sörjde en treårig drunknad kurdisk pojke på en strand, hånade andra ”en mindre att försörja”.

Rasismen göds av okunskap. Av egoism. Av rädsla. Av lögner, rykten, vantolkningar, misstänksamhet, missunnsamhet. Av nationalism.

För ett par decennier sedan var det vanligt med ”lyxflyktingar” – det vill säga de som flyttade från Sverige för att slippa betala den skatt Sverige krävde av dem, till vår gemensamma välfärd. Idag flyttar vi härifrån främst för att få jobb. Och för att slippa Sveriges kalla klimat.

Just nu emigrerar så många människor från Sverige att det bara kan mätas med åren då en tredjedel av landets befolkning lämnade för nya liv i Amerika och Australien.

Idag emigrerar sannolikt ingen enda från Sverige på grund av svält eller armod. Som man gjorde då, vid artonhundratalets slut och nittonhundratalets första år. Idag är vi välfärdsemigranter. Lyxemigranter om vi så vill. Vi flyttar till Thailand (20 000 svenskar bor där), till Spanien, Storbritannien och Norge (90 000 svenskar vardera) och till USA (där det idag bor cirka 150 000 svenska medborgare).

Under den stora emigrationsvågen då 1,5 miljoner människor lämnade landet var orsakerna fattigdom, klassklyftor, konservativ politik som inte gav alla rösträtt, bristande framtidstro, religiös förföljelse och drömmen om ett bättre liv.

***

Min morfar, Eric Albert Forsberg (han som liksom Palme hade en stor tjusig krokig näsa) föddes 1901 i Värmland, nära norska gränsen. Hans bröder reste alla till Amerika. De bosatte sig som så många svenskar före dem i USA:s nordvästra hörn, i trakterna kring Seattle. Eric Albert var på väg även han. For till Göteborg för att stiga på fartyget från Amerikakajen, ungefär där Nordstan ligger idag. Han var nyss fyllda 17 år. Han höll på att dö redan innan han klev på någon båt. Våren 1918 hade nämligen spanska sjukan kommit till Göteborg, från England, med ångfartyget Thorsten sägs det.

Nära 38 000 svenskar beräknas ha dött i spanska sjukan under de två år den härjade. Eric Albert, min morfar, var nära att bli en av dem. I ett litet hyrt rum i Göteborgs hamnkvarter låg han ensam i flera dygn och svettades ut sjukdomen. När han tillfrisknade, ännu utmärglad, lade han i ren förskräckelse Amerika på hyllan. Eric Albert, min morfar, flyttade istället till södraste Östergötland för att bli traktens första omnibussägare. Jag tror inte att han någonsin ångrade sig. Eric Alberts lika värmländska bröder stannade i Washington, USA.

Tre generationer. Mer än så behöver vi alltså inte färdas i tiden för att hamna i svenska emigrantöden. Tre generationer. Min familj har fler berättelser om att byta land. Andras flykt, andras emigration. I denna generation. Flykt från krig i Iran och Irak. Emigration för att undkomma förföljelse. Emigration för att undkomma när pest blev kolera efter revolutionen i Iran. Emigration för att undkomma förtryck. Emigration för att livet blev omöjligt att leva. Emigration för att ge säkerhet och skapa bättre livsförutsättningar för barn och barnbarn. Flykt över bergen till Turkiet. Tacksamheten över det land familjen råkade hamna i och välkomnades av – Sverige. Mina barns far kom från Iran till Sverige samma år som Olof Palme sköts till döds, 1986.

Vad hände däremellan?

Mellan svensk massutvandring och den påstådda ”massinvandringen” till samma land? Mellan Värmland-USA och Iran-Sverige?

I samband med andra världskriget tog vi emot ett stort antal människor i behov av säkerhet, däribland runt 70 000 ensamkommande flyktingbarn och 100 000 lapplänningar bara från Finland. Nu beräknas antal asylsökande bli rekordstort, men om vi ser till invånarantalet var omfattningen större då. Strax därpå kom arbetskraftsinvandringen och från 1980-talet började asylsökande komma. Iran-Irak-kriget. Balkankriget på 90-talet. Krig i Irak och Afghanistan på 00-talet. Krig och förtryck på Afrikas horn. 2010-talets krig i Syrien.

Idag kan människor inte längre komma i flygplan och bilar. Idag flyr människor i båtar som inte för dem till säkerhet, utan till död. Idag emigrerar människor i desperation på jakt efter ett bättre liv, i båtar som inte för dem till det förlovade landet utan till döden. Idag fastnar människor som vill bort – från fattigdom, från förtryck, från förföljelse, från krig – i taggtråd.

År 1986 kunde en mor och en far någon gång ta sin minderåriga son och med hjärtat konstant i halsgropen, men ändå, ta sig från Iran till Sverige utan att resa med någon båt alls. Och i medmänsklighet få stanna här.

Vad hände däremellan?

Mellan möjligheten att resa mellan Teheran och Göteborg och omöjligheten att ta sig någonstans från Mellanöstern till någonstans i Europa?

Hatet följer oss.

***

Fem år efter mordet på statsministern, 1991, skjuter den så kallade Lasermannen sitt första offer. Det skulle komma att bli ytterligare tio innan han greps. Alla med det gemensamt att de hade svart hår och mörkare hy än vad blonda människor har.

Vi vet att Lasermannen – en av vår tids värsta seriemördare i Sverige – var påverkad av de nationalistiska och främlingsfientliga strömningar som fanns under den här tiden. Det tidiga 1990-talet var en tid då en moderat var statsminister och då rasismen flödade.

Lasermannen säger själv att han var som förblindad av hat. Hat mot invandrare, mot alla med mörkare hår än hans eget förvisso ganska mörka. Lasermannen säger själv att han var influerad av samma man som idag driver asylboenden – Bert Karlsson och hans parti Ny Demokrati. Han säger själv att han var influerad av jimmie-åkesson-sha-lalalala och hans Sverigedemokraterna.

Lasermannen influerades i sitt hat, i sitt mördande, av samma parti som idag sitter i riksdagen och i många kommunhus. Sverigedemokraterna med sina då tydliga kopplingar till bland annat Bevara Sverige Svenskt, en rörelse som var som kanske allra mest aktiv vid tiden för Palmes död.

Våren 1986 går jag ut åttan. En svår tid. Pubertet och adolescens och betyg och osäkerhet. BSS – Bevara Sverige svenskt – står det klottrat i min skolas korridorer. Överallt. På klassfotot från åttan har jag rosa och lila tröja med tryck, blont tuperat hår, nästan inget smink men ljuslila läppstift och ett osäkert leende. Det var 80-tal och jag försökte smälta in, vara som de andra, se ut som tjejerna i pastellfärgade kläder. Det gick sådär.

Redan året därpå hade jag accepterat att andra ändå såg mig som annorlunda, så jag bejakade det udda istället. Klädde mig i helsvart, i 20-30-talskläder från second hand, morfar Eric Alberts gamla gubbkavajer, mycket svart smink och tunga halsband. På skolfotot från nionde klass har jag en trasig svart frackjacka, massa svart smink och en svart hög hatt.

Det som då sågs som provocerande – ja, jag fick inte komma in i vissa butiker, delar av omgivningen var öppna med sitt förakt och det hände att unga killar spottade på mig på stan (vilket förstås bara stärkte mig i mitt självpåtagna utanförskap) – precis det blev några år senare ett mode som andra. Helsvarta kläder den nya normala outfiten för medelklassens akademiker. Och ingen alls provoceras längre av ungdomarna som idag hänger runt i sina stora svarta kängor, svarta kläder och vitmålade ansikten med svartsotade ögon.

Vad som provocerar oss varierar. Men en sak verkar hålla över tid. Vissa säger att det rentav är genetiskt betingat: vårt förakt för det annorlunda. För den som kan ses som svag. Eller stark på ett eget vis, inte på gruppens. Föraktet mot det som bryter normerna.

Men normerna varierar förstås.

Då i åttan, nian bodde jag i Linköping. Där var nazi-skinsen ett vanligt och obehagligt inslag i stadsbilden. De var väldigt unga, de klottrade BSS på väggarna, de söp, de stökade, de bar bomberjackor, doctor marten-kängor och fanor med hakkors, De var självklart själva högst normbrytande, såg långt ifrån ut som tidens andra pastellfärgade unga. Ändå var det de som allra högst och allra mest hatade de normbrytande. Sådana som mig, svartklädda. Några år senare bodde jag i Göteborg, där fick jag flera gånger springa ifrån nazi-skinsens vilja att slå ihjäl mig.

Men allra mest hatade nazi-skinsen förstås invandrare, alla svarthåriga, alla med mörkare hy än filmjölk och alla bögar. Alla de som inte själva valt att stå utanför normerna. Det är de som aldrig kunnat välja hur andra skulle kunna uppfatta dem, det är de som då liksom nu möter det största hatet.

Man kan kalla nazi-skinheadsen för en marginell grupp, men de var ändå en stark subkulturell grupp. Framför allt var de spjutspetsen för tidens hat. Att de överhuvudtaget existerade var ett uttryck för att det fanns utbredda tankar i samma vegetation. Även om skinheadsen var det enda som syntes ovan jord.

John Hron mördas 1995 utanför Kungälv av samma sorts unga män. Unga män med ett glödande hat mot invandrare, alla med mörkare hår än de själva, mot socialister. Ett glödande hat mot egentligen alla som inte delar deras hat. John Hron blev bara fjorton år.

Hatet följer oss.

***

Våren 2014 attackerades en ung antirasist och feminist av samma sorts män som mördade John Hron. Nynazister knivhögg och slog så när ihjäl Showan Shattak. Men han överlevde. Hans skalle krossades, men Showan Shattak överlevde och blev under sin tid i koma en symbol för en kamp mot nazism, rasism, hat. När Showan Shattak senare fick pris av Malmö stad var hans egentligen enda uppmaning att stadens politiker måste fördela resurserna rättvist.

Vad hände däremellan? Mellan en ung människas kamp för sitt liv och en annans? Showan Shattak föddes två år efter mordet på Palme. John Hron bara fem år tidigare. De hade i en annan värld kunnat vara vänner.

Rasism föds inte i ett vakuum. Rasismen göds av politiken. Tydliga politiska högergirar och borgerligt regeringsinnehav föregick både 1990-talets framgångar för invandrar entliga Ny Demokrati och 2010-talets muslimhatande Sverigedemokrater. De kunde båda tacka borgerliga nedskärningar av välfärden för sina framgångar.

Palmes död sammanföll grovt sett med den nyliberala omsvängningen i Sverige och i världen. I Sverige började det från slutet på 80-talet att avregleras och privatiseras. Mycket av det var en absolut nödvändighet – att betala 102 procent i skatt är väl till exempel inte rimligt att begära ens av Astrid Lindgren, som skrev en uppmärksammad berättelse om att hon gjorde just detta. Få av oss tycker väl heller idag att det är en bra idé att ha statliga hotell och hamburgerkedjor. Eller att enbart ha tillgång till två statligt stödda tv-kanaler.

Men under samma period – från 80-talet och framåt – har de ekonomiska klyftorna också ökat, för att under det åtta år långa alliansstyret öka snabbare än i något annat OECD-land. Fattiga har idag blivit fattigare och rika mycket rikare.

”Fördela resurserna rättvist”, var Shattaks uppmaning för att förhindra rasism. Inget urholkar solidariteten och humanismen så mycket som ökade klassklyftor.

***

I takt med ökad immigration och ökade skillnader mellan rik och fattig kan klassklyftorna sägas ha etnifierats. Med en grov förenkling är den rika idag blond och den fattiga svarthårig. Makt och resurser har samtidigt centraliserats: I centrum bor de resursstarka, i småorter och i förorten de resurssvaga.

Problem som uppstår där resurser saknas, när det är fattigt och maktsvagt, kan istället för att skyllas på ett ojämlikt samhälle, skyllas på ”invandrarna”, på förortsborna. Den som helt saknar maktanalys och klassperspektiv kan bekvämt landa i ”kulturskillnader” som förklaringsmodell. Parat med rasistiska myter blir det en farlig cocktail.

Hatet följer oss.

***

Sommaren 2015 satt en magsur tidigare DN-journalist i en stuga i skogen utanför den välbärgade lilla staden Vaxholm och spydde galla över det ”mångkulturella samhället”, ”invandrare”, politiker och etablerad media – eller ”eliten”. Under pseudonymen Julia Ceasar nådde hennes hat en stor skara anhängare. Det nns en stark symbolik i att hon själv suttit i sin slutna internet-bubbla på landsorten och klagat så högljutt på livet i storstädernas förorter.

Vaxholm är idag en av landets sämsta kommuner när det kommer till att ta ansvar för asylsökande. Trots att Julia Ceasar därmed svårligen kan ha haft daglig kontakt med yktingar och andra invandrade återkom hon till sina påstådda insikter om orter där normen är långt mörkhårigare än Vaxholms. Julia Ceasars djupt rasistiska och konspiratoriska texter delas itigt av nätets arméer av hatare.

I en bubbla av likasinnade föder hatet mer hat. Männis- kan och samhället utvecklas först i mötet med andra, aldrig i slutenhet.

***

För mer än tjugo år sedan blev Sverige medlem i den Europeiska unionen. I september 2003 stod Sverige inför folkomröstning om vi skulle ta nästa steg, om vi även skulle ingå i EU:s gemen- samma valutaunion. Jag jobbade då på Kulturdepartementet.

Tidigt på morgonen den 11 september, bara dagar före omröstningen, möter jag en av mina chefer på gatan utanför vårt kontor. Hon var vän till utrikesminister Anna Lindh. Nu är hon vit i ansiktet, rusar framåt och upprepar chockat ”Hon dog. Hon dog. Anna är död, Anna är död…” Kvällen innan hade Sveriges utrikesminister stuckits ner med kniv på ett varuhus. Vi var många som hoppades och tog för självklart att hon skulle överleva. Vi fick fel.

Hatet följer oss.

Anna Lindh ville föra Sverige närmre omvärlden, närmre den europeiska unionen. Få oss att fortsätta utveckla vårt land i mötet med andra EU-länder. Hon ck betala med sitt liv. Som ansiktet utåt för den stundande folkomröstningens Ja- sida, på a scher över hela landet, blev hon en måltavla för sin mördare.

Vad hände däremellan?

Vad hände mellan begravningen av statsminister Olof Palme – där SSU-ordföranden Anna Lindh fäller de ofta citerade orden om att man kan mörda en människa, men aldrig hennes idéer – och begravningen av utrikesministern Anna Lindh?

En människas idéer kan inte mördas. Det är sant. Tolv år efter Anna Lindhs död är Sverige ett öppnare land. Vi gick inte med i eurosamarbetet som Anna Lindh ville, men landet fortsatte att internationaliseras.

År 2045 beräknas var fjärde svensk vara stockholmare. Stockholmaren är redan nu oftast någon som velat eller tvingats möta en ny verklighet och vardag. Stockholmaren har flyttat in från Linköping, från Göteborg, Tidaholm, Arvidsjaur, Storfors eller Bromölla. Stockholmaren kommer från Iran, Serbien, Irak, Afghanistan, Somalia och Syrien. Precis som svensken i gemen.

Aldrig har våra städer, vårt land varit så internationellt. Trots det tycks intresset märkligt svagt för internationella frågor. Utrikespolitiken är aldrig med på topp fem-listor över områden väljarna lägger störst vikt vid. Kanske var det utrikespolitiska intresset större på Palmes tid. Kanske har en ökad individualism, ett nyliberalare samhällssystem, även påverkat synen på världen – som i tanken ”det har inte med oss, det har inte med mig att göra”.

I eftermälet efter Palme vill vi gärna lyfta den stora inverkan Palme hade på utrikespolitiken. Och hur det påverkade hemmaopinionen. Utrikespolitiken är inrikespolitik. Palmes utrikespolitiska engagemang och mod stärkte ideologisk glöd hos generationer av socialdemokrater. ”Satans mördare”, ”Diktaturens kreatur”. USA:s bombningar av Hanoi som Guernica.

Sex år innan jag föddes höll Olof Palme tal på Socialdemokrater för tro och solidaritets kongress i Gävle. (Eller, ja, Broderskapsrörelsens kongress). Temat för talet var, med Palmes egna ord efteråt: ”att vi måste ha förståelse för de fattiga folkens strävan till nationell och social frigörelse”. Västmakternas påverkan på fattigare länder. Han säger att västvärldens syndaregister i Asiens och Afrikas länder sträcker sig långt tillbaka i tiden, att friheten i västliga länder drevs fram på bekostnad av ett förtryck någon annanstans.

Genom att tala om drivkrafter och strävan efter utopier byter Olof Palme inför Broderskaps kongress geografisk till tidsmässig jämförelse och glider elegant över på samtidens inrikespolitik. Strävan efter ett bättre liv som universell.

Utrikespolitiken är inrikespolitik. 1965 och idag mer än kanske någonsin. Sverige och världen sammansvetsas med många fogar.

Emigrationen. Immigrationen. Migrationen. Vi rör oss. Allt rör sig. Men vi är inte gränslösa. Vi har så många gränser. Allt flyter inte. Massdöden i Medelhavet chockade Europa. Båt på båt som sjönk. Lastbilar med kvävda människor i låsta lastutrymmen. Drunknade barn på våra stränder.

Både mängden flyktingar och mängden död chockade trots att ett brutalt krig utspelats hos vår granne i Syrien under många år. Trots att västlig invasion av Irak bidrog till att skapa monstret IS. Trots att EU mycket medvetet lagt sten på sten i sin försvarsmur runt kontinenten.

Välkommen att få asyl i vår europeiska gemenskap. Men bara om du kan. Lämna krig och terror och kom hit! Men simma först över våra hav, klättra först över våra murar, kryp först under vår taggtråd. Vi bjuder in till kalas, men låser dörren när gästerna kommer. Fort Europa. Medelhavet, Europas evigt älskade Medelhav, blev ett dödens hav.

***

Under hösten 2015 stod Stefan Löfven bredvid Tysklands Angela Merkel i fronten för en human flyktingpolitik. Sverige lovade asyl och uppehållstillstånd för alla flyktingar från krigets Syrien. Så blev utrikespolitiken inrikespolitik – och domen mot denna medmänsklighet är hård. Domen mot internationellt solidarisk, socialdemokratisk politik allra hårdast.

För hatet följer oss.

På sociala medier får statsminister Löfven betala genom att mordhotas om och om igen av hatets predikanter. Bilder på palmemördaren Christer Pettersson med ord som ”Ni vet vad vi måste göra” eller ”Christer, kom tillbaka!”.

Utrikespolitiken är inrikespolitisk. En generös flyktingpolitik används som en ny hävstång för en gammal rasism. Svartskallarna tog våra kvinnor, våra jobb – nu tar de inga jobb, bara våra bidrag. De våldtar och mördar våra kvinnor och tar våra pensionärers pengar. Europa har gränser, men hatet är gränslöst. Högerextremerna har mobiliserat under åratal i hela Europa, så ock i Sverige.

Ingen vinner val på en bra utrikespolitik, men alla kan förlora på en dålig. För den ger också en dålig inrikespolitik.

Vi som är unga behöver tro på framtiden, sade Anna Lindh, SSU-ordföranden, på Olof Palmes begravning. Vi behöver visioner, sade hon. Olof Palme hade på Anna Lindhs begravning kunnat säga något om hur Anna Lindh tog vidare hans vilja till ett öppet och fritt Sverige, utan rasism och främlingsfientlighet.

Socialdemokratin är vävd av många människors trådar. De tvinnas i varandra.

***

När Margot Wallström blev utrikesminister hösten 2014 var det som en liten vink genom tiden från hennes goda vän Anna Lindh. Elva år tidigare talade Margot Wallström till sin väns söner på minnesstunden för deras mamma, den mördade utrikesministern. Margot Wallström sade att hon trodde Anna Lindh skulle sagt att framtiden skapar vi tillsammans, att det goda måste vinna inom oss och dela med oss av. Det meningslösa våldet ska aldrig segra och kärleken är det som vinner över allt. Och den senaste veckan, avslutade Margot Wallström sitt tal, har vi känt så mycket kärlek.

De var något av en socialdemokratins supertrio. En kvinnlig supertrio. Anna Lindh. Margot Wallström. Mona Sahlin.

En fjärde stark kvinnlig socialdemokrat ur samma generation som Anna, Mona, Margot är Marita Ulvskog. Jag är några generationer yngre än dem. I olika tidsepoker var dessa fyra kvinnliga sossar förebilder för mig, också långt innan jag själv blev partimedlem. Som politiker. Som kvinnor. Som feminister. Jag gick med i partiet först när jag jobbade som tjänsteman för Marita Ulvskog och hade Grupp 8-feministen Gunilla Thorgren som statssekreterare.

Jag gick inte med i Socialdemokraterna, jag gick med i Olof Palme, sade Mona Sahlin. Liksom Anna Lindh har hon fört vidare hans vaksamhet mot rasism.

Mona Sahlin har själv sagt att hon är den politiker som blivit hårdast ansatt i sverigedemokratiskt anknutna kanaler. Under valrörelsen 2010 markerade hon benhårt mot sverigedemokrater och rasistiska fördomar. Hon har tydliggjort sambandet mellan rasism och klass och hon tillsatte som minister en stor utredning om strukturell diskriminering. Få har förknippats så mycket med socialdemokratisk vilja till ett öppet och ”mångkulturellt” samhälle som Mona Sahlin. Men kanske var hennes kön till syvende och sist ändå den allra största provokationen.

Inte ens på 2010-talet verkar Sverige ha varit redo för vare sig sin första kvinnliga socialdemokratiska partiledare eller för landets första kvinnliga statsminister. Många, om inte alla, politiker gör mänskliga misstag. Mona Sahlin fick betala oerhört dyrt för sina. Även om skälen till Mona Sahlins fall varit många är det tveklöst så att det faktum att hon är kvinna och slagits för jämlikhet och jämställdhet tycks ha inverkat negativt. Mona Sahlin har hatats, hotats, bombhotats – men överlevt. Både som människa och som offentlig person.

När Mona Sahlin nu är regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism är det en stor ironi i att de svenska näthatarna och den mordiska sekten IS/Daish hatar precis samma sak: kvinnors rättigheter och feminism.

***

Margot Wallström mötte jubel när hon direkt efter valvinsten 2014 lanserade begreppet ”feministisk utrikespolitik”. Målen ska vara att motverka diskriminering av kvinnor, förbättra kvinnors villkor och därigenom bidra till fred och utveckling.

Samma år, 2014, tilldelades Malala Yousafzai Nobels fredspris, för hennes kamp för flickors rättigheter. Den tidigare brittiska utrikesministern William Hague argumenterade för att ”det främsta strategiska målet under 2000-talet är att försäkra oss om att överallt öka kvinnors ekonomiska, sociala, och politiska makt”. Hillary Clinton, möjligen Amerikas nästa president, uttryckte att kvinnors rättigheter och deltagande är en strategiskt mycket viktig fråga.

Åratal av feministisk forskning och kamp tycks alltså äntligen ha slagit ordentlig rot bland makthavare.

Kvinnor drabbas hårdast, proportionerligt sett, av både krig, klimatförändringar och katastrofer. Kvinnor deltar trots det nästan aldrig i fredsförhandlingar eller i återuppbyggnad efter krig. Vi kan se kvinnors rätt som värdemätare för ett samhälles mänskliga rättighetsstatus överlag – att stå upp för kvinnors rätt är att stå upp för allas rätt.

En feministisk utrikespolitik betyder inte en ”mjukare” politik, utan handlar om att genderperspektiv inte bara ger en mer jämlik, utan också en säkrare värld.

Att Socialdemokraternas Sverige är det land som vill gå längst och 2015 utropar sin regering till ”världens första feministiska regering” är kanske inte förvånande. Här finns vår långa tradition av kamp för kvinnors rättigheter och för jämställdhet. Men det krävdes en Margot Wallström, som varit FNs särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter, för att komma dit.

Det krävdes en Margot, Mona, Anna. Inte en Olof, inte en Ingvar, inte en Göran, definitivt inte en Fredrik och inte heller en Stefan.

Margot Wallström har nåtts av applåder från hela världen för sin rättframhet och sitt utmanande av patriarkala makter. Margot Wallström har inte varit okontroversiell, men har ändå lyckats hålla vågskålen med kärlek tyngre än hatets. Hon avslutade sitt tal till Anna Lindhs söner med att de veckan efter mordet känt så mycket kärlek.

Margot Wallström kommer aldrig att bli en piltavla, inte en docka att trampa på, aldrig ett klistermärke som skrämmer små barn.

Kanske är det delvis för att hennes politiska gärning till största del varit utanför Sverige. Svensken är som sagt inte så bekymrad om utrikespolitik eller utrikisk inrikespolitik, ens den i vår egen europeiska union.

Men att stå upp för människors lika värde, för medmänsklighet och solidaritet med människor som flytt länder långt från vårt, det har idag blivit en ny slags folkrörelse. Överallt syns engagemanget för att hjälpa människorna i vår tids folkvandringar. Flyktens. Desperationens. Fattigdomens. Förföljelsens.

Svenskar fullständigt utrymde landet mot Amerika. Finländare kom i hundratusentalet över gränsen mellan Torneå och Haparanda. Nu kommer irakier, eritreaner, syrier in över våra gränser. Och så många vill hjälpa.

Människors lika värde manifesteras i utrikespolitiken, syns i inrikespolitiken.

***

I Göteborg samlades år 2001 EU:s ledare för ett toppmöte som kantades av kravaller. Svenska Attac-rörelsen som startat och vuxit lavinartat samma år förknippades med kravallerna och dog sotdöden kort därefter. Attac ville mobilisera människor för att internationellt samla alternativa ekonomiska lösningar.

När USA invaderade Irak 2003 skedde troligen de största demonstrationerna västvärlden skådat. Tio miljoner människor tågade världen över för fred. I Sverige samlades fler än under Vietnamkriget.

Tio år senare blev den sömniga stockholmsstadsdelen Kärrtorp en ort på allas läppar, när närmare 15 000 personer reagerade mot nazistiska anfall på en tidigare väldigt liten antirasistisk demonstration och mot rasism. Sommaren därpå, 2014, blev en antirasistisk sommar när tiotusentals markerade mot Sverigedemokraternas framgångar och nationella valturné. När vi nått 2015 slås rekordet i Kärrtorp av samlingarna landet runt under parollen ”Refugees welcome”, flyktingar är välkomna.

Kanske kommer hatet att sluta följa oss nu.

1968-rörelsen satte avtryck. Den ledde till något av en ny världsordning, med kvinnors frigörelse som den kanske största synbara effekten. Även om det tog lång tid. Vi har fortfarande att upptäcka och se effekterna av samtidens folkliga rörelser. För fred, för jämlikhet, för solidaritet och för mänskliga rättigheter.

Folket drar politiken framåt.

Intrycken och impulserna av situationen i världen är många, de skiftar snabbt som mönstren i ett kaleidoskop, sade Palme där i Gävle på Broderskapsrörelsens kongress. Ja, intrycken och impulserna och hela världens situation och kaleidoskopen och mönstren finns varje dag här nu, på Sveriges gator och torg.

Frågan är hur politiken kan samspela med det. Hur politiken svarar. Det finns mycket kvar att bevisa. Och Stefan Löfven har mycket riktigt sagt att regeringen ännu bara börjat resan mot ett samhälle som håller ihop.

Fördela resurserna rättvist, sade Showan Shattak. Palme sade att hans tids stora dilemma var att försöka förena fred och social frigörelse, utan att det sker på den sociala rättvisans bekostnad. Därför att just fattigdomen och missförhållandena är en så väsentlig orsak till oron i världen.

Så vad har hänt däremellan? Mellan Palmes 60-tal och Shattaks 10-tal? Mellan Broderskap i Gävle och den feministiska utrikespolitiken, mellan fredsaktivisterna och den antirasistiska folkrörelsen? Allt och inget. Strävan efter ett bättre liv är universell.

Margot Wallström sade för länge sedan och vi lyssnar än: Framtiden skapar vi tillsammans. Det meningslösa våldet ska aldrig segra och kärleken är det som vinner över allt. Och den senaste veckan har vi känt så mycket kärlek.

Den senaste tiden har vi känt så mycket kärlek. Hatet ska inte följa oss mer.

 

 

 

 

 

 

by

Johan Öberg: En fråga om komplexitet och politik – Olof Palme och Sovjetunionen. Från antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. 

Framtidsarvet: Den 28 februari 2016 var det trettio år sedan Olof Palme togs ur tiden. Under de trettio år som gått har världen förändrats. Det kalla kriget mellan väst och öst har tagit slut, Sovjetunionen är upplöst och Berlinmuren finns inte mer. De flesta konflikter idag äger rum inom nationalstatens ram och flyktingströmmar känner inga gränser. Även den svenska utrikespolitiken har förändrats. Sverige är medlem av EU och samordnar sin utrikespolitik med övriga EU-stater. Den militära alliansfriheten består, men ordet ”neutralitet” används inte längre för att beteckna den svenska säkerhetspolitiken.

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen bjuder vi på textutdrag ur boken.

http://akademinvaland.gu.se/digitalAssets/1437/1437125_johanoberg220px.jpg

Johan Öberg. (Foto: Göteborgs universitet)

JOHAN ÖBERG var under åren 1994-2000 kulturråd vid Sveriges ambassad i Moskva. Verksam inom Göteborgs universitet som forskningskoordinator och rådgivare inom fr. a. de konstnärliga områdena. Leder sedan 2014 arbetet med att bygga ett nytt universitetsområde för konst och humaniora. Utgav 2015 översättningar av den ryske konceptpoeten Lev Rubinsteins Ryska dagsedlar (Ersatz) och den franske konst- teoretikern Georges Didi-Hubermans Gruvgas (Daidalos). Här skriver Johan Öberg om ”En fråga om komplexitet och politik – Olof Palme och Sovjetunionen”:

Det är som om vi för att förstå vårt eget förgångna måste rekonfigurera nuet genom ett anakronistiskt om-montage, där oron för Framtiden grundas i ett Då och i den specifika kunskap som är inneboende i handlingen att känna faran.1

Man kan börja var som helst. Så varför inte på Nordpolen?2 En sommar för några år sedan kom ett email från en författare ombord på isbrytaren Oden som befann sig på Nordpolsexpedition. Brevet berörde den ryske naturforskaren, polarforskaren och poeten Michail Lomonosovs (1711-1765) berömda dikt om norrskenets väsen. Författaren skrev: ”Och medan vi stod där på isen drev Nordpolen bort från oss. Flera hundra meter.”

Expeditionen hade kanske en politisk avsikt, i likhet med mycket av det som berör Arktis idag. Den bildade en dansk- svensk vetenskaplig och kulturell närvaro i en situation av ett slags ”fara” som utgörs av de ryska ambitionerna i Arktis, som ju blir allt mer omfattande. Den bottnar i en etablerad rysk geografisk doktrin och i en monolog som går ut på att undervattensområdena under Nordpolen egentligen är en del av Ryssland, en utlöpare till Uralbergen och en del av den eurasiska kontinenten: Lomonosovryggen. Och Danmark betraktar Norra Ishavets undervattensgeografi ur ett grönländskt perspektiv och Kanada har ett parallellt perspektiv.

Den ryska militariseringen av Norra ishavet sätter natur- resurser och handelsvägar i fokus, men är också en del i ett försök av Ryssland att omdefiniera den geopolitiska kontexten för samtalen mellan Ryssland och Väst om hur världen ser ut och bör se ut.

Reglerna för umgänget öst-väst är oklara idag. Spelet flyttar runt, och flyter runt. De spelregler som utformades 1945 och därefter i samband med ESK (Europeiska Säkerhetskonferensen) i Helsingfors 1975 tycks inte gälla längre. Vi lever i en tid av trial and error och reconnaissance operations.

Moderniteten är således ytande, Michail Bachtin skulle från sin himmel kalla den ”karnevaliserad modernitet”, säkerhetspolitiken är agonistisk och Ryssland sätter en ”polyfon” strategi (”hybridkriget”) i verket för att stärka sina krav på överinseende över sina forna undersåtar och sina nya grannländers politiska utveckling.

Om det hårda men kalla och samtidigt ytande Nordpolen är en metafor för vad Zygmunt Bauman betecknar som ”flytande modernitet”, där hårdheten i den egna fasta positionen är så hård för att den är så bräcklig, så är den också en möjlig metafor för vad som har skett med våra föreställningar om Europa sommaren 2015, då Sverige mer än någonsin har flutit fram och tillbaka mellan andra flytande poler som Washing- ton, Bryssel och Moskva.

Ja, och Nordpolen ligger därtill i ett slags förhandlings- korg, precis som Syrien och IS, Kina och mycket annat, för samtal som Ryssland allt intensivare önskar föra om en ny ”Jaltaöverenskommelse”, ett Jalta II. Och man bör då också minnas att den ursprungliga Jaltaöverenskommelsen, och vad man i Ryssland kallar ”Potsdamfreden”, då de en gång ingicks, ingalunda tilldelade Sovjetunionen några särskilda rättigheter i förhållande till sina östeuropeiska grannar.

I själva verket bröt Sovjetunionen relativt snart mot den första Jaltaöverenskommelsen i och med kuppen i Prag 1948 och vid många andra tillfällen under det kalla kriget. Det är givetvis möjligheten också av en sådan upprepning som ligger i idén om ett ”Jalta II”.

Just kuppen i Prag var en av Olof Palmes första utrikespolitiska erfarenheter. Men problemet är, att ju mer vi närmar oss frågan om Palme och Sovjetunionen – och finner likheter i vår egen tid med hans, desto längre riskerar vi också att driva bort från honom i andra avseenden, eftersom dagens sociala och politiska kontext är så fundamentalt olik den då Palme inledde sin bana. Samtidigt är Olof Palme också som ”kalla- krigare” nödvändig att förstå om man vill vinna insikt just i hans tvetydiga försök under 1980-talet att få slut på det kalla kriget.

En samtida kontext för varje text som föresätter sig att tänka över frågan om Olof Palme och Sovjetunionen är frågan huruvida Sverige bör gå med i Nato. Den styr, medvetet eller omedvetet, de flesta försöken att reflektera över minnet av utrikespolitikern Olof Palme och det svenska dubbelspelet eller trippelspelet under det kalla kriget. Men även om också den här texten definieras av samtidens kontext leder den inte fram till något ställningstagande i Nato-frågan.

Syftet är tvärtom att visa att frågan om medlemskap i Nato riskerar att bli lika problematisk för den politiska diskussionen som frågan om neutraliteten var under det kalla kriget, det vill säga ett slagträ eller en säkerhetspolitisk postilla med föga förankring i verkligheten, samtidigt som Sverige i kraft av sin position och sin historia redan håller på att glida in i en för landet traditionell buffertposition av formell oklarhet, tydlig tillhörighet till Europa-USA och relativt förmånliga säkerhetspolitiska förutsättningar.

Föga änglalika har vi backat in i framtiden till en position som har föreskrivits oss av en slagskugga av förutsättningar som egen militär förmåga, geografi , historia och tradition. Frågan är vad denna ”givenhet” innebär i form av ”uppgifter” för oss – för att tala som en nykantian. Och svaren är ju på en nivå ganska enkla: upprustning, Natosamarbete, nordiskt samarbete och arbete för avspänning och nedrustning parade med en fortsatt tydlig attityd i den politiska och säkerhetspolitiska kritiken av Rysslands aggressiva politik både mot den egna befolkningen och mot sina grannar.

Men antagligen också ett mer solidariskt samhälle, vilket är den bästa säkerhetsgaranti ett land kan ha. Det är en lärdom man kan dra av den komplexa, visionära och pragmatiska politikern Olof Palme. Och kanske ett smartare internationellt samarbete?

Och Sverige borde naturligtvis vara med i Nato. Det är där landet hör hemma ideologiskt, ekonomiskt, politiskt och geografiskt. Sverige saknar ju idag ändå en socioekonomisk eller utrikespolitisk agenda som avviker från den internationella normen på ett sätt som skulle omöjliggöras av ett Nato- medlemskap. Men detta betyder inte att vi bör gå med i Nato nu.

Om Sverige skulle ha gått med borde det rimligen ha skett under 1990-talet, då Nato och Ryssland stod varandra relativt nära. Att Sverige inte i gick med i Nato vid denna tid var en biprodukt av den fråga som den här texten berör. Av vårt sätt att minnas Olof Palme som politiker och utrikespolitiker.

Så låt oss försöka göra det då.

***

Min ingång i frågan om ”Palme och Sovjetunionen” har jag, som läsaren möjligen redan hunnit märka, hämtat från Walter Benjamin.

I första hand från hans ”historiefilosofiska teser”. Jag tänker mig att de är synnerligen relevanta för att närma sig Olof Palme. Och det av minst tre skäl.

Det första har att göra med frågan om varför och på vilka villkor man närmar sig det förflutna, ja, att kontexten för närmandet till det förflutna alltid är ”en fara”, att det är ”fara på färde”. Lyckliga folk har som bekant ingen historia. Historikerns uppgift är då inte att ta reda på ”hur det egentligen var”, utan istället att ”i farans stund” betrakta historien som ett dynamiskt förlopp som pekar ut oss som aktiva subjekt och liksom vänder oss mot framtiden. Historieskrivningen kan avslöja hur vi, i likhet med ”historiens ängel”, Angelus novus hos Paul Klee, i själva verket backar in i historien, drivna bakåt/framåt in i historien av en storm från ”paradiset” (här spelas paradisets roll av fiktionen ”Olof Palmes Sverige”, eller fiktionen ”Sverige under 1970-talet”).

Det betyder också att det enda ”hopp” som historieskrivningen, eller för den delen ”politiken” kan skänka – de är två sidor av samma sak hos Benjamin – hänger samman med en gestaltning av ett värdecentrum som gått förlorat, det vill säga av ett förgånget av vilket en värdefull hågkomst framträder i ”farans ögonblick”. Konsten att ärva är en politisk konst. Liksom frågan om vad vi definierar som värdecentrum.

Benjamin talar alltså både om historia och om politik (och förvisso, med tanke på att teserna skrevs ned strax före hans påtvingade självmord, om en blandning av marxism, extrem utsatthet, eskatologi och kanske också om mystik).

Men just det politiska är det självklara andra skälet till Benjamins relevans här: Olof Palme var just en sådan politiker som i kraft av en känsla för såväl fara som för historia förmådde formulera och inge hopp, i ”farans stund”. Och vi minns till exempel Palmes berömda tal om bombningarna av Hanoi julen 1972:

Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men efter- världens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.

I sitt sätt att tänka och att tala kunde han med vad som har betecknats som en förpliktigande komplexitet förhålla sig till det förgångna, nuet och framtiden, till det lokala, där både det förgångnas ”paradis” och ”den andres ondska” oundvikligen är belägna, men också till det globala, där framtiden alltid är belägen, en framtid, det vill säga vår eftervärld, dit vi alltså drivs baklänges av vinden från paradiset och som om vi bara ville (och vågade) skulle kunna bli en plats för ”gemensam”, ”solidarisk” ”befrielse”.

Henrik Berggren refererar i sin bok en intressant tanke av dåvarande socialministern Sven Aspling som berör Palmes förmåga till komplext tänkande och till hur man kan göra saker med språket: Palme kombinerade, menade Aspling ”aspekterna framåt och bakåt i tiden på ett för alla uppfordrande sätt. Man förstod och sa: Karln har ju rätt, karln har ju rätt.”3

Denna agens hos det politiska språket och det politiska tänkandet var något som Olof Palme på ett självklart sätt praktiserade också som utrikespolitiker. Det är för övrigt intressant att jämföra Asplings kommentar med en politisk motståndare, som förefaller vara lika drabbad som socialministern, men inte står ut med tanken och i enlighet med tidens sed diaboliserar Palme, nämligen moderatledaren Gösta Bohman: ”Jag rycks med och jag räds. Framför allt över förmågan att bortse från verkligheten och sanningen samt att vädja till känslor och un- dermedvetna stämningar, av både medkänsla och motvilja”.4

Det tredje skälet till att bjuda in Walter Benjamin till det här samtalet om Olof Palme är just det som Benjamin hävdar i de ovan refererade teserna, att historikerns uppgift inte är att med Ranke beskriva hur någonting ”egentligen var”. Men det är lätt att se att mycket av nyare litteratur om Sveriges alliansfrihet och dolda allianser under det kalla kriget är inriktad just på detta: wie es eigentlich gewesen. Det är i och för sig inte så konstigt, med tanke på det rådande hemlighetsmakeriet då men också nu. Och på många sätt framstår svagheterna i de här texterna också som en teoretisk och en empirisk fälla som har konstruerats inte så mycket av hemlighetsmakarna själva som av dem som litade på dem, och som fortfarande litar på dem i den meningen att de tror på att det som hemlighölls kan ge något slags djupare förståelse för ett skeende om det publiceras. Men så är det naturligtvis inte, förståelsen kommer först sedan det nya materialet har satts in i en bredare historisk ram för dialog med historien och nuet. Och stundtals tränger en bitterhet fram i den här litteraturen som uppenbarligen är rotad i en upplevelse av att ha varit utsatt för ett bedrägeri, ett bedrägeri av den värsta sorten, som innebär att man också har bedragit sig själv genom att ha trott på den o entliga lögnen.

Med allt detta i minne nns det antagligen en rad lärdomar att hämta från Olof Palmes långvariga gärning som utrikespolitiker (det gäller också de djupare skikt som underbyggde hans pragmatiska inställning till Sovjetunionen) när vi idag ska förhålla oss till ytande och föränderliga storheter som Ryska federationen, Nordpolen, Nato, IS, Kina – och nuvarande och kommande migrationer.

Palme framstår, initialt, i relation till dagens säkerhetspolitiska tänkare som så mycket bredare både i kraft av sina historiska och filosofiska referenser, men också i kraft av sin insiktsfullhet ifråga om ekonomiska, socialpolitiska, industriella och andra realiteter, det vill säga sådant som vi historiskt förknippar med kärnan i arbetarrörelsens politik. Därför öppnar han också för ett postumt samtal.

Men om vi ska kunna avlocka Olof Palmes insatser någonting användbart så måste vi antagligen klä av honom, eller klä på honom, den politiska kontext där han verkade. Och vi måste konfrontera den gamla kontexten med de nya, samtida förutsättningarna, och dessutom företa en avancerad ”översättningsövning” från ett tid-rum ”efter katastrofen”, efter andra världskriget och holocaust, till ett tid-rum som beklagligtvis inte kan kallas för något annat än ”före katastrofen”, det vill säga försöka de niera den ”fara” som utgör grunden för begäret efter det grumligt förgångna, och för somliga ”paradisiskt förgångna”, som vi fakultativt kan beteckna som ”Olof Palme och Sovjetunionen under folkhemmets tid”.

Om det komplexa politiska tänkandet är den ena av de in- tressanta egenskaper som kännetecknade Palme och som skulle kunna ”ärvas” in en ny tid, eller kanske måste ärvas, så är den andra egenskapen retoriskt-litterär.

I Olof Palmes egen biografi föregår det litterära engage- manget det politiska. Skönlitteraturen hade varit hans väg till politiken, hade han förklarat för Vilgot Sjöman.5 Man skulle rentav kunna säga att Palme arbetar medvetet/omedvetet med ktion, utsägningsrum och utsagoposition som en dimension av sitt politiska arbete.

Mot slutet av hans liv kommer den retoriska ktion som Palme skapade att råka i konflikt med det svenska och amerikanska säkerhetsetablissemangets fiktioner och regler. Han försöker då berätta en ny historia, skapa ett nytt utsägningsrum (”Palmekommissionen”) om ”gemensam säkerhet”. Om den fiktionen hade fått goda recensioner, då skulle det radikalt ha kunnat förändra spelreglerna i det internationella umgänget.

Men någonting hände, eller hade hänt, och händer fortfarande, som omöjliggjorde detta.

***

Så låt oss då börja från början. Olof Palmes insats och inrikt- ning i svensk utrikespolitik måste ha bestämts av hans egen självständiga tolkning och förståelse av de villkor och möjlig- heter som rådde ”efter katastrofen” i Europa och världen under 1940- och 50-talen.

I villkoren ingick den komplexa roll som Sverige hade spelat i världskriget, Förenta Nationernas tillkomst, USA som den nya ledande stormakten, Sovjetunionens och Kinas roller som uppstigande världsmakter, Frankrikes och Storbritanniens re- lativa tillbakagång och det kalla krig som utbröt på grund av allt detta.

Vad som då kan uppfattas som intressant med Olof Palme är hans dokumenterade initiala insikt om komplexa samband, och om det smala näset mellan rättvisa och välfärd, försvarsvilja, avkolonisering, solidaritet och nedrustning som tiden erbjöd.

Här fanns förvisso också en försiktighetsprincip, som Palme möjligen bibringats i USA, till exempel vid läsningen av Friedrich Hayek, men också av sin konservativa ursprungsmiljö i Sverige. Denna var uppenbarligen parad med en optimistisk insikt, förvärvad i USA, om den potential som fanns också i det svenska samhället för fortsatta demokratiska reformer och rationaliseringar, av mänsklig växt och tillväxt på alla plan. I Sverige fanns en stark potentiell framtid och framtidstro som replikerade de amerikanska förhållandena.

Det är alltså genom en komplex syn på politikens helhet, på dynamiken i samhällsutvecklingen och ett komplext modus operandi som Olof Palme framstår som en intressant röst i dagens säkerhetspolitiska debatt, som stundtals lider av idémässig tvinsot, oavsett om man förespråkar en anslutning till Nato eller motsätter sig en sådan. Detta förhållande, parat med en svag minneskultur, och ett socialt allt mindre solidariskt samhälle, utgör sammantaget i sig ett slags svårkalkylerbar säkerhetspolitisk fara.

Palme däremot, ser med utgångspunkt i sina amerikanska intryck just sambanden mellan välfärdens utveckling, den ökade resursstyrkan, de säkerhetspolitiska förhållandena och möjligheterna att uppnå andra betydelsefulla, politiska och ideologiska mål såväl nationellt som internationellt.

Denna förmåga till komplext tänkande befruktades utan tvivel av en positiv kontakt med den svenska arbetarrörelsens erfarenheter av att driva fram samhällsförändring. Denna komplexitet är förmodligen också vad som kan vara intressant att ”ärva” från Olof Palme.

Möjlighetsbetingelserna för detta tänkande klingade förvisso av under 1980-talet, handlingsfriheten minskade, säkerhetspolitiken blev just säkerhetspolitik och kunde inte längre relateras till en idé om ”ökad jämlikhet” eller radikala reformer. Därmed upphörde också relevansen för just detta modus operandi. Men inte för principen om en bred och komplex syn på säkerhetspolitik.

I en artikel i studenttidningen e Advocate våren 1948 gör Palme sitt första o entliga påstående om Sveriges förhållande till Sovjetunionen. Han beskriver här egentligen ingångs- värdena för sin senare kommande utrikespolitiska gärning, liksom de objektiva gränserna för en sådan gärning – eller ”vilja” –, gränser som han i sitt konkreta handlande mot slutet möjligen vägrade att respektera eller överskred.

Det neutrala Sverige var inte omedelbart hotat av Sovjet- unionen, förklarade Palme 1948. Det svenska samhällsbygget hade till exempel reducerat grogrunden för det kommunistiska partiet. Ett hot mot Sverige skulle emellertid kunna uppstå om den västerländska säkerhetsarkitekturen fallerade, till exempel på grund av en ekonomisk kris i USA eller Storbritannien.

Sverige var, om man hårdrog det hela, å ena sidan ohotat såsom alliansfritt, det var mer och mer harmoniskt, välmå- ende och stabilt. Å andra sidan var det uppenbarligen helt beroende av västmakterna för att kunna föra sin alliansfria politik. I historiens ljus kan dessa påståenden te sig para- doxala, lika paradoxala som den svenska utrikespolitik som hade just dessa utgångspunkter under åtminstone fyra decen- nier. Och samtidigt ter sig dessa betingningar som den unge Olof Palme beskriver ännu frapperande aktuella. De bildar rentav en slagskugga som sträcker sig också framom och utö- ver dagens diskussion. Den maktpolitiska komplexiteten har inte minskat, den har tvärtom ökat, men samtidigt har den politiska diskussionen om rättvisefrågor och deras relation till försvarsviljan, som var en given dimension av Palmes och socialdemokratins alliansfria politik, förtvinat helt i den säkerhetspolitiska debatten.

För att förstå möjlighetsbetingelserna för hur en sådan paradox kunde fungera som en doxa (som när det i dag, när våra politiker med lika osäker som rituell högtidlighet upp- repar att ”alliansfriheten har tjänat oss väl”, låter så fruktans- värt tomt), är det av betydelse att förstå parallelliteten mellan den växande välfärden, den starka solidariteten i det svenska samhället och den starkt upplevda fara som behärskade de år då Palme formade och praktiserade sin politiska världsbild.

Fruktan för ett tredje världskrig dikterade människors val av ideologi och engagemang. Det lilla landets önskan om att ytterligare en gång frälsas från en världskris var utan tvekan vad som – tillsammans med Undéns kategoriella och juri- diska tänkande (som alltid förutsatte att det fanns en domstol någonstans) – vad som kunde underbygga den så kallade kålsuparteorin – att Väst och Sovjetblocket var lika oacceptabla modeller för Sverige och bägge förtjänade ”kritik”.

Skräcken var (och är) en stark drivkraft i kulturen och den överdeterminerade hur människor kom att verka intellektuellt och politiskt för att försöka undvika det värsta. I sin bok om Palme pekar Henrik Berggren på just denna paradox i tiden: ”optimism och hotet om total undergång levde sida vid sida”.6

Denna anda framträder också i de möjligen redan övertolkade kommentarer som Palme 1947, på Kenyon college, gör till Hayeks Vägen till träldom: det gäller att ”undvika extrema positioner”.

Men en liknande rädsla, fara och osäkerhet präglar oss också idag, då vi, bland mycket annat, ägnar oss åt att försöka tolka Palmes insatser och undersöka validiteten i hans position i förhållande till Sovjetunionen för att söka oss bakåt efter ett ”hopp”.

Den politiska kontexten för dagens ställningstagande i förhållande till Nato och Ryssland är en postkolonial, individualiserad och globaliserad värld, präglad av klimatproblem och tilltagande migrationer och därmed fundamentalt annorlunda än den var på Palmes tid.

Att uppnå en stark integration och stark disciplinering, det vill säga en försvarsvilja av ”folkhemsk” typ, som hade uppkommit under andra världskriget och var stark under det kalla kriget, är idag otänkbart. Den komplexa balans mellan inrikespolitik och utrikespolitik som kunde bedrivas av Erlander och Palme saknar förutsättningar idag i och med att klassklyftorna undan för undan blir större, utan att någon försöker, eller kan, göra något åt det, de sociala och etniska kon ikterna tenderar att öka och möjligheterna att lansera en svensk modell för kon iktlösning i internationell skala avtar.

Den tidens möjligheter såg alltså annorlunda ut. Så här skrev Östen Undén i slutet av sina Minnesanteckningar:

En annan stor omvälvning i andra världskrigets spår är av politisk och social natur. Den gäller de beroende folkens frigörelse från kolonialt och imperialistiskt förtryck. I förbindelse härmed står den ökade insikten om nödvändigheten av hjälp till de underutvecklade folken såsom en form av socialpolitik i mondial skala. Perspektivet på den framtida internationella politiken visar som alltid både ljus och skuggor.7

Det förelåg således en stark tro på att en förening av svensk internationalism och alliansfrihet i förening med stärkt biståndspolitik i partnerskap med FN skulle vara det bästa sättet att dämpa den internationella spänningen och leda mänskligheten ut ur det kalla kriget.

Det svenska exemplet hade ju visat, och fortsatte under några decennier att visa, att en välfärdspolitik och ökande social rättvisa hade kunnat minska kon ikter och spänningar i ett land som Sverige som ännu under 1930-talet hade präglats av starka motsättningar och destruktiva inre kon ikter.

I Palmes medvetande överensstämde troligen också den övertygelse han hade erhållit under sina studier av förhål- landena i USA om att de öppna, demokratiska och jämlika länderna alltid till slut kunde besegra orättvisa och förtryck, och hade förmått besegra nazismen, med den idé han så små- ningom ska ade sig om socialdemokratins roll och mission i det svenska samhället. Detta blev en bas som kunde under- bygga hans internationella engagemang.

Komplexiteten i situationen innebar emellertid att motsat- ser skulle och kunde hanteras: ett relativt utanförskap och ett starkt internationellt engagemang; en stark ”neutralitetsvakt” som inte var mindre starkt beroende av säkerhetsgarantier från makter med betydligt större militära och ekonomiska musk- ler än Sveriges, demokratiska friheter skulle förenas med ett system för hemlig övervakning av kommunister och andra vänsteraktivister i samverkan mellan svensk och utländsk sä- kerhetstjänst och svenska fackföreningar.

Det var en mycket krävande uppgift att hantera denna på många sätt omöjliga men ändå då under det kalla kriget kanske enda möjliga inrikespolitiska och säkerhetspolitiska plattform.

Kompetensen att hantera den hade formats under världs- kriget, och precis som då genererade den också tigande och tystnad och illusioner om viktiga delar av det lilla landet Sveriges försvars- och utrikespolitik, illusioner som åtminstone rent principiellt kan ha varit skadliga för det demokratiska systemet och den folkliga kontrollen av politik och myndigheter.

Olof Palmes utrikespolitiska gärning hade sin utgångspunkt och legitimitet här: Han var beroende av dessa ingångsvärden, men han ville förmodligen också undanröja dem och trodde uppenbarligen under 1980-talet att detta hade blivit möjligt fullt ut. Det vill säga att en europeisk allians mellan social- demokratiskt styrda stater i Europa skulle vara bättre ägnad att bringa avspänning än den upprustning i regionen som Nato och USA inledde vid denna tid.

I det slutande 1950-talet drev de nämnda determinismerna i den svenska positionen Palme och Erlander in på tankar att ska a svenska atomvapen. En intensiv debatt fördes då inom socialdemokratin om detta. Atomvapen skulle ha kunnat un- derbygga den neutralistiska positionen på ett helt annat och mycket mer trovärdigt sätt än vad den dittills förda försvars- politiken förmådde.

Såväl Erlander som Palme förefaller ha varit förespråkare för en sådan lösning, medan Östen Undén var en uttalad motstån- dare. Berggren påpekar i sin Palmebiogra hur exotiskt och främmande det ter sig att socialdemokratin i Sverige, och inte minst den försiktige Erlander, sekunderad av sin medarbetare Olof Palme, skulle ha kunnat vara förespråkare för svenska kärnvapen.8

Men legitimeringsprincipen är hela tiden densamma: att utan atomvapen var den svenska regeringens påståenden om en stark neutralitetsvakt, utom i den egna befolkningens ögon, egentligen bara en ktion. Egna atomvapen däremot skulle ha kunnat göra den amerikanska bakdörren mindre betydelsefull.

Argumentationen de byggde var dessutom mer o ensiv än så: svenska kärnvapen skulle i förlängningen också kunna tvinga kärnvapenmakterna till nedrustning och på så sätt vara befordrande för det svenska oberoendet.

Tanken att ska a sig atomvapen baserade sig på synnerligen realistiska kalkyler som handlade om kompetens, utrustning och material: det skulle utan problem gå att ska a sig atomvapen i Sverige. En utgift som dock måste ställas mot andra militära utgifter och behov.

Men utvecklingen tog alltså en annan väg – den aktiva utrikespolitikens – och under ”strömkantringens år” i mitten av 1960-talet bedrev Sverige en ny variant av den neutralitetspolitik som ”sedan andra världskriget lämnat en obehaglig bismak i munnen”. Den kunde nu ”också sammanställas med positiva begrepp som solidaritet, självständighet och mod”.9

Ett av Palmes bästa redskap för att hantera komplexiteten och formulera en väg genom det minerade utrikespolitiska landskapet var politikerns och vältalarens, den ljudande och viljande människans. Den makt som tillkommer den som kan göra saker med ord. Och göra saker genom att tiga. Nu handlade det om att utveckla former av internationell solidaritet med den nya värld som växte fram i avkoloniseringens spår. Här skriver också Palmes och Sveriges engagemang för den alliansfria rörelsen in sig.

Under den socialdemokratiska partikongressen 1969 då Olof Palme valdes till partiordförande fanns på plats i Stock- holm ett tiotal representanter för nationella befrielserörelser – bland annat Frelimo, ANC och FNL. I oktober 1970 talade Palme i FN:s generalförsamling och kritiserade stormakterna – och fick applåder från så djupt olika statschefer som Nicolae Ceaucescu, Kenneth Kaunda och Indira Gandhi.

Men det handlade också, mindre retoriskt storslaget, om nya samverkansformer i närområdet. 1970 försöker Palme skala upp den neutralistiska idén i nordisk skala genom att lansera den ekonomiska samarbetsorganisationen Nordek som han betraktade som ”en nordisk oavhängighetsförklaring gent- emot de båda maktblocken”.10

Och i början av 1970-talet hoppas Palme uppenbarligen att ett svenskt medlemskap i EEC skulle kunna spela samma roll att främja svensk oavhängighet.

Den internationella plattform som Palme skapade tillsam- mans med Erlander, och sedan ärvde från Erlander, utvecklades och konsoliderades under 1960-talets ”rekordår”. Den skulle också, som ovan antytts, kunna betecknas som ett mycket sär- skilt politiskt utsägningsrum som skapade en internationell mobilisering och skapades av denna mobilisering.

Denna plattform gjorde det möjligt att i ett litet land med ett starkt internationellt nätverk att (i vad som djupast sett låg också i USA:s eget intresse) argumentera mot dess inbland- ning i Indokina. Här ser Palme ”runt hörnet”. Han accepterar inte dominoteorin och Vietnam som en bricka i spelet mellan Sovjetunionen och USA, utan har en mer komplex och his- toriskt förankrad och egentligen mer politisk syn: det är det nationella självbestämmandet som form för social frigörelse som står i fokus, han ser redan 1965 styrkan i den nationella befrielsekampen i Vietnam, och kan med sitt stöd till Vietnams folk hävda också andra små nationers – och Sveriges – rätt till självbestämmande och på så sätt stärka också det svenska utrikespolitiska ”utsägningsrummet”.

Som man kan se ligger denna strategi relativt långt från den på många sätt kompensatoriska och bisarra ideologin om ”den moraliska stormakten” Sverige. Den minns fel. Det handlar snarare om politiskt och nationellt oberoende i en komplicerad tid. Å andra sidan var naturligtvis kriget i Vietnam en del av kon ikten mellan USA/Nato och Sovjetunionen och Nord- vietnams och FNL:s seger var också en seger för Sovjetunionen på den indokinesiska arenan. Men det skulle av olika skäl visa sig vara en Pyrrhus-seger för Sovjetunionen. Det viktiga här är att historien i denna fråga inte är mer entydig än Olof Palmes politik. Den är komplex och endast tillgänglig genom en medveten minnespolitik, i ett nytt politiskt utsägningsrum, som det ännu återstår att skapa.

Och det som är viktigt att se i relation till denna plats är att just språkets performativa kraft – to do things with words, opinionsbildningen, opinionsyttringen, deltagandet i demon- strationer osv. – blir en del av stärkandet av diplomatins effektivitet och stärkandet av positionen. Politiken medialiseras dessa år. Den litteräre Palme får genom sitt sätt att säga sådant som många vet och tycker, tillgång till viktiga internationella medieplattformar framför allt inom amerikansk media.

I den utrikespolitiska linje som skapades under Undén- Erlander-Palme fanns alltså det amerikanska ledarskapet av världen med som en tyst förutsättning, tillsammans med en hel rad andra tysta och uttalade förutsättningar.

Den Bildtska utrikespolitik som vi därefter har fått se, i opposition eller i regeringsställning, under de gångna decen- nierna, har kanske inte inneburit så mycket mer än ett öppet erkännande och ett bejakande av ett tidigare förtiget geostra- tegiskt faktum: att utrikespolitik för små länder också handlar om att liera sig med större länder.

Denna politik saknar ännu en långsiktig aktiv och strategisk relationsbyggande dimension, framför allt med sådana ”partners” som i princip och genom hela sin historia alltid har brustit i förståelse för just ”de små nationernas rätt”. Men också med en bredare grupp av länder. En sådan dimension är givetvis lika viktig vare sig Sverige går med i Nato eller väljer att ställa sig utanför. Men samtidigt rymmer den Bildtska utmaningen en relevant, indirekt varning för att den värld av små självbestämmande nationer som Palme förespråkade i så många sammanhang, men inte i alla (han ville till exempel gå med i EEC 1970) har många problematiska likheter med den multipolära värld som sedan 1998 är ett av den ryska diplomatins glansnummer.

Med detta inte alls sagt att det är särskilt troligt att Palme med sin komplexa och långsiktiga syn på historiska skeenden, idag skulle ha varit en principiell förespråkare för små neutrala nationalstater.

För Palme var frågan om modernisering och om möjligheten att driva en (social-)demokratisk politik, sannolikt överordnad frågan om nationsgränser (så som den hade varit överordnad frågan om huruvida Sverige borde skaffa sig ”atomvapen” under 1950-talet, eller frågan om ett gå med i EEC kring 1970), om det skulle visa sig att dessa gränser inte längre förmådde understödja den ekonomiska och demokratiska infrastruktur som behövdes för att förverkliga ett demokratiskt program.

Det kan också här vara värt att påminna om att det var i samband med Olof Palmes återkomst till makten, med Kjell Olof Feldt som nansminister, som era av de tidigare restriktionerna för in- och utförsel av kapital avskaffades och Sverige på allvar blev en del av den globaliserade ekonomin. De begränsade förutsättningar vi idag har att driva en självständig ekonomisk politik gavs i hög grad av de beslut som fattades av Palmes regeringar under 1980-talet.

Däremot är det väl troligt att en internationalist som Olof Palme idag skulle ha engagerat sig för en mycket starkare roll för ett förnyat FN-system.

Det som möjligen är viktigt att ta till sig av den Palmeska utrikespolitiken är alltså dess bejakande av en komplexitet, dess relativa förutsättningslöshet, dess explicita försök att mot- verka skadliga geopolitiska betingningar. Utrikespolitiken, det vill säga alliansfriheten, användes således alltså också för att hävda rätten att driva och forma en oberoende ekonomisk politik och socialpolitik.

Men Olof Palme är inte Alexis Tsipras. Den oerhört framgångsrika ”inrikespolitiken” (som ju också skulle kunna synas i sömmarna, men en annan gång) används här för att hävda ett nationellt oberoende, och vice versa. I botten ligger ett modernistiskt projekt som behöver rörelsefrihet och internationell uppbackning. Men det är ett moderniseringsprojekt som ännu är lika internationalistiskt som det är nationellt: det handlar också därför, för att återigen använda sig av Undéns ord, om en socialpolitik i ”mondial skala”.

Vid 1980-talets ingång försvinner marken under fötterna för denna politik.

***

I samband med den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968 hade Palme påpekat att ”Det var i Tjeckoslovakien som jag personligen först såg stalinismens terror på nära håll”.11 Det fanns givetvis också en tydlig koppling mellan Vietnam och Tjeckoslovakien. Sverige var ”en liten nation som för en fast och konsekvent neutralitetspolitik”.12 Neutraliteten innebar alltid en förpliktelse att ”hävda de små nationernas rätt till nationellt oberoende, deras rätt att utan inblandning från främmande länder forma sin politik och sin framtid”.13 Protes- ten mot invasionen av Tjeckoslovakien var stark, trovärdig och välformulerad. Den var fullt i nivå med den kritik som riktades mot USA:s krig i Vietnam.

Men Olof Palme var ändå ovillig att formulera en ”anti- sovjetisk” diskurs av den typ som var dominerande i USA och inom delar av den svenska borgerligheten. Vid något tillfälle, inför ett besök i Moskva, uttalar han också att ”vi” inte ska ”vara antisovjetiska”. Ändå var ”antikommunismen” en självklarhet för honom, som ju också tillhörde det svenska säkerhetsetablissemanget och på sitt sätt hade tagit aktiv del i övervakningen av ”kommunistiska element” i studentrörelsen, samtidigt som han hade nära band till ledningen för IB. Det rådde alltså inget tvivel om hans åsikter om sovjetsystemet.

Men för Palme som politiker och som retoriker, var och förblev relationen till Sovjetunionen och östblocket en svag punkt, där det strategiska intresset att skapa avspänning i Östersjöområdet och garantera ett gott samtalsklimat med den stora grannen, lade sordin på såväl hans historiska som visionära tänkande och agitatoriska kraft. Denna hållning var säkert produktiv på många sätt, men den försvagade samtidigt Palmes och Sveriges trovärdighet som oberoende aktör för mänskliga rättigheter.

På denna punkt har Palme med rätta ifrågasatts. Och hans, och hans rådgivares, position som utrikespolitiker kom att utsättas för en allt starkare, ja bittrare misstro både från svenska intellektuella och demokratiaktivister och från borgerliga politiker under den två sista regeringsperioderna på 1980-talet, de som följde på arbetet i Palmekommissionen för gemensam säkerhet.

Hur förvaltar vi denna uppenbara problematik kring Olof Palme in i framtiden? ”I farans stund?” Genom att överkompensera för det som fallerade i Sveriges beteende under det kalla kriget? Kanske inte så? Genom att låtsas att det är möjligt att återgå till denna politik? Inte det heller. Den har i likhet med isen över Nordpolen drivit iväg någonstans långt, långt bort.

År 1986, det år då Palme mördades, dominerade emeller- tid ännu en dubbel ktion, fredsstiftandets och realpolitikens, relationen till Sovjetunionen (”Sverige som neutral medlare”) och det var välbekant att Palme i mars 1986 skulle företa en resa till Moskva både för att diskutera fortsatt avspänning och gemensam säkerhet i regionen och gränsdragningar i Östersjön mellan Ryssland och Sverige.

1970-talet hade varit var en tid då kritiken av de totalitära regimerna i Östeuropa – av en rad olika skäl – fick en oerhörd kraft. Symboliskt hängde detta samman med publiceringen av Alexander Solzjenitsyns böcker och med hans nobelpris, med den nya franska loso n och sist men absolut inte minst, med att demokratirörelserna i länder som Ungern, Polen och Tjeckoslovakien och till och med i Sovjetunionen blev mycket starkare än tidigare och fick kraftfulla talespersoner i personer som Adam Michnik, Vaclav Havel, Andrej Sacharov och många er.

Det blir som antytts av era skäl svårt för den svenska utri- kespolitiken under Olof Palme att knyta an till dessa rörelser och därmed till framtiden. Ett av skälen var förstås det känsliga förhållandet till Sovjetunionen – men ett annat skäl var naturligtvis också att ”kritiken” mot den kommunistiska ideologin också innebar en grundläggande kritik mot socialismens idéer och därför också i viss utsträckning innebar ett slag mot ”den svenska socialismen” av socialdemokratisk typ, hur orättvist och orättfärdigt detta än kunde te sig.

Detta var en politisk strid som socialdemokratin uppen- barligen hade svårt att vinna, trots den på era sätt liberala ekonomiska politik som den socialdemokratiska regeringen de facto började föra i och med återkomsten till makten 1982.

Det är svårt att veta något exakt om Olof Palmes bevekelse- grunder för att inte anamma kampen mot den totalitarismen som en del av ett förnyat socialdemokratiskt program, men det är väl ganska självklart att hans omdöme styrdes av en fundamental, nedärvd pessimism om de spelregler som ytterst gäller för umgänget med Ryssland och dess vasaller.

Men kanske handlade det också om en mer eller mindre naturlig men ändå självklar rollfördelning, om en planerad eller oplanerad ”polyfon” strategi från de västliga demokra- tierna i deras agerande mot Sovjetunionen för att å ena sidan knu a fram förändringar och å andra sidan lämna säkerheter för att helt enkelt undvika väpnade kon ikter under vad som uppfattades som ett känsligt och instabilt läge.

Ett slags ofrivillig men funktionell ”polyfoni” mellan ”makt” och ”paradis” alltså, mellan Reagans USA (”Mars”) och Palmes, Brandts, Kreiskys och Mitterrands Europa (”Venus”).

En verkande orsak måste dessutom ha varit att Olof Palme, i samband med sin återkomst till regeringsmakten 1982 ansåg sig ha en process färdig för att tillsammans med sina europeiska partners på några års sikt både minska spänningarna i vår del av världen och bidra till en demokratisk förändring i Sovjet- unionen i form av resultaten av arbetet i Palmekommissionen för gemensam säkerhet i Europa.

Det är – givet det benjaminska perspektivet – bara alltför självklart att relatera den tidens strid kring Palmekommissio- nens rapport till dagens diskussion om Sverige, neutraliteten och Nato, och indirekt till den starka politik för mänskliga rättigheter i Östeuropa som Sverige har bedrivit som en del av sin utrikespolitik alltsedan murens fall då frågan egentligen upphörde att vara kontroversiell och kunde mainstreamas (och därmed byråkratiseras) som en offciell del av UD:s och Sidas uppdrag.

Frågan blir emellertid kontroversiell på nytt idag då Sverige på ett eller annat sätt måste nna en väg att samarbeta och lugna den stora grannen i öster med någon form av policy för just gemensam säkerhet i en situation då i stort sett alla kontrollinstanser i det internationella systemet, inklusive FN, förefaller stå maktlösa inför den hotfulla utvecklingen.

Det problematiska i Sveriges förhållande till Sovjetunionen hade alltså blivit än mer problematiskt efter Helsingforskonferensen 1975, då det demokratiska motståndet mot de totalitära diktaturerna i Östeuropa utvecklades, delvis med stöd just av resultaten av samma konferens, vars slutdokument i artikel 10 betonade ”respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inklusive frihet för tankar, samvete, religion eller tro”.

Även om man skulle påstå att Palmekommissionens slutdokument, på samma sätt som det neutrala Sveriges försiktiga strategi mot Sovjetunionen hjälpte till att lugna ner situationen i Europa under en tid av upprustning, så ska man inte heller bortse från de moraliska och därmed politiska dilemman detta handlingssätt rymde.

Ur ett sovjetiskt perspektiv kom rapporten naturligtvis synnerligen lämpligt. Den sovjetiska politiken var – precis som den ryska är idag – inriktad på att splittra USA och Europa och skapa konflikter också mellan de demokratiska europeiska staterna.

Ur detta perspektiv var Palmekommissionens rapport – precis som segern i Vietnam och Vietnamrörelsen och andra projekt som antydde en tredje väg till avspänning – naturligtvis en framgång.

Men den innebar också en framgång för de krafter i Sovjet- unionen som insåg att man i realiteten hade förlorat det kalla kriget och den teknologiska och ekonomiska kapplöpningen med väst, det vill säga att spelet förr eller senare skulle ta slut. Den innebar en utväg: om de militära och politiska förhållandena i Europa nu ändå var på väg mot avspänning, så kunde slutet för Sovjetunionen bli mindre blodigt och kaotiskt än om en avspänning inte var för handen.

Men Socialdemokraterna i Sverige hade som tidigare nämnts, i likhet med sina tyska kolleger, stora problem med att hantera och förhålla sig till den politiska oppositionen i Östeuropa, vilket blev särskilt tydligt ifråga om Polen, med dess stora oberoende fackförening Solidarnosc. Förmodligen ansåg sig Sverige vara bundet också till en annan artikel i slutdokumentet från Helsingforskonferensen, som hävdade ”icke intervention i interna angelägenheter”.

Den gemensamma europeiska säkerheten prioriterades de facto framför kraven på och stöd till aktivismen för mänskliga rättigheter. Det ska sägas att Olof Palme vid era tillfällen klargjorde på vilken sida han stod i Polenfrågan, men han gick aldrig över den gräns där dessa frågor skulle kunna bli ett hot mot utvecklingen mot en kollektiv säkerhet och han förblev solidarisk med Brandt, Bahr och Kreisky och deras relativa tigande ifråga om mänskliga och politiska rättigheter i Östeuropa.

Henrik Berggren kommenterar detta med all den nyansrikedom det kräver i sin Palmebok:

Varken Vaclav Havel, Adam Michnik eller andra medborgarrättskämpar i Östeuropa önskade ett kärnvapenkrig. Men ur deras perspektiv erbjöd inte de engagerade kvinnorna vid Greenham common något större hopp om frihet. Olof Palme var inte likgiltig, men situationen var komplicerad. Tidigare hade han prioriterat nationell självständighet och social förändring framför internationell stabilitet. Nu, inför hotet om ett kärnvapenkrig, ansåg han att kollektiv säkerhet var viktigare än allt annat. Tanken var att avspänningen skulle bana väg för ökad tillit och mer kontakter mellan öst och väst. På sikt skulle detta gynna en demokratiseringsprocess.

Om man betraktar det hela litet djupare ska man alltså finna att här finns logik och konsekvens. Avspänningspolitiken och den aktiva neutralismen hade den amerikanska militära, politiska och ekonomiska styrkan som förutsättning. Avspänningspolitiken förblev objektivt sett en bu ert. Spelet var känsligt och insatserna höga, men det var också ett spel som gjorde det möjligt att upprätthålla en dialog mellan öst och väst, och eventuellt lugna ner spänningen i Europa. Sverige och den svenska socialismen blev populära i Sovjetunionen. Det är inte alltid lätt att vara ett litet land. Palme fick en gata och ett minnesmärke i Moskva.

Det är av många skäl svårt att i dagens läge utvärdera hur stort hotet om kärnvapenkrig i Europa var i början och mitten av 1980-talet. Vi vet inte vad Palme och den svenska regering- en visste, det vill säga vilket underrättelsematerial de förfogade över, rörande sovjetiska militära avsikter eller de stundande ekonomiska katastroferna i Östeuropa, det vill säga om sammanbrottet för de socialistiska ekonomierna.

Vi känner egentligen inte heller till vilken roll Palmekommissionens arbete med att skapa avspänning faktiskt spelade för skeendet under 1980-talets första del. Vad vi vet är emellertid att någon reell omsvängning i Sovjetunionen aldrig ägde rum, trots de skenbara förändringar som inträffade kring 1990. Vi vet att det säkerhetsetablissemang som idag har kontrollen i Ryssland är detsamma som styrde Sovjetunionen på Palmes tid.

Vad vi vet är också att historien inte tog slut 1991 och att ju mer den utvecklas, desto mer kommer vi att få anledning att omvärdera Palmekommissionen för gemensam säkerhet. Och att den form av komplext politiskt tänkande som Palme utvecklade under 1960- och 70-talen visade sig svårare att utöva under 1980-talet och knappast går att förvandla till någon utrikespolitisk ”app” idag. Men att komplexiteten ännu nns där, i form av ett antal kravfyllda betingelser för reflektion och politisk handling.

Framtidsarvet poster[1](bild)

Fotnoter:

1 Georges Didi-Huberman, Sentir le grisou, Paris 2014, s 21 (min övers.).

2 För min generation var Olof Palme en ständig referens och nästan en personlig bekant, vars åsikter man inte alltid delade, och som man ibland stördes av eller irriterades på, just för att man delade referenser: till exempel socialismen, arbetarrörelsen, arbetet mot kolonialismen och fascismen i Europa. Den här texten syftar i första hand till att göra detta välbekanta mindre välbekant. Den följer i stort sett Henrik Berggrens stora monogra Underbara dagar framför oss (Stockholm, 2012). Beträ ande avsnittet om 1980-talet och relationerna till Sovjetunionen och Nato är Robert Dalsjös Life-line Lost (Stockholm, 2006) huvudkällan. Jag saknar yrkesmässig kännedom om de konkreta förhållanden som här diskuteras. Min kompetens för att förstå relationerna mellan Sovjetunionen, Ryssland och Sverige nns framför allt på det litterära och kulturella området.

3 Henrik Berggren (2012), Underbara dagar framför oss, Norstedt, s 282.

4 A a, s 277.

5 A a, s 277.

6 A a, s 192.

7 Östen Undén (1966), Minnesanteckningar, Bonniers, s 170.

8 Berggren, s 270.

9 A a, s 357. 10 A a, s 446.

11 Berggren s 407. 12 Ibid.
13 Ibid.

14 A a, s 598.

by

Göran Hydén: Politiken gentemot Afrika. Från antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i februari i år ut en antologi, för att låta olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. 

Framtidsarvet: Den 28 februari 2016 var det trettio år sedan Olof Palme togs ur tiden. Under de trettio år som gått har världen förändrats. Det kalla kriget mellan väst och öst har tagit slut, Sovjetunionen är upplöst och Berlinmuren finns inte mer. De flesta konflikter idag äger rum inom nationalstatens ram och flyktingströmmar känner inga gränser. Även den svenska utrikespolitiken har förändrats. Sverige är medlem av EU och samordnar sin utrikespolitik med övriga EU-stater. Den militära alliansfriheten består, men ordet ”neutralitet” används inte längre för att beteckna den svenska säkerhetspolitiken.

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen kommer vi att bjuda på textutdrag ur boken.

250px-Göran_Hydén_01GÖRAN HYDÈN är professor emeritus i statsvetenskap och har verkat som forskare och lärare i Östafrika, USA och Sverige. Han har genom åren skrivit ett stort antal artiklar och böcker om Afrika, dess politik och utvecklingsutmaningar. Här skriver Göran Hydén om ”Politiken gentemot Afrika”:

Ett halvsekel har gått sedan Sverige utformade sin politik gentemot Afrika baserad på principerna om frihet, rättvisa och solidaritet med de fattiga. Denna politik återspeglade de vid den tiden förhärskande värderingarna inom det socialdemokratiska partiet. Den fanns praktiskt utformad i regeringens biståndsproposition från 1962 – ofta kallad ”Biståndsbibeln” – som än idag officiellt gäller som riktlinje för svenskt bistånd. Den politiska verkligheten har i många avseenden radikalt förändrats sedan dessa dagar och så har även biståndets roll i svensk utrikespolitik. Det finns därför anledning att närmare granska vad som ändrats och vilka konsekvenser det har för en politik gentemot Afrika baserad på de ursprungliga principerna om frihet, rättvisa och solidaritet.

Denna artikel inleds med en kort sammanfattning av de förhållanden för femtio år sedan som uppmuntrade och ledde till den svenska solidaritetspolitiken gentemot Afrika. Det följande avsnittet är ägnat åt de faktorer som på olika plan ändrat förutsättningarna för svensk utrikespolitik i allmänhet och gentemot Afrika i synnerhet. Den avslutande delen skissar på förslag som borde och kunde utgöra inslag i en Afrikapolitik baserad på frihet, rättvisa och solidaritet men anpassad till det nya århundradets realiteter.

***

Imperialismens upplösning började i samband med det första världskriget och fastställdes med freden i Versailles 1919. Principen om statlig suveränitet baserad på identierbara nationer blev riktlinje för mellanstatliga relationer. Det nya systemet för internationell politik nådde inte den afrikanska kontinenten förrän efter andra världskriget. Detta hade att göra med kvarvarande uppfattningar om att afrikanerna inte var förmögna att regera sig själva. De europeiska kolonialmakterna såg sig vid den tiden som civilisationens fanbärare. De gjorde mänskligheten en tjänst genom att förse afrikanerna med utbildning, hälsovård och andra viktiga komponenter i samhällsutvecklingen.

Denna inställning levde kvar efter andra världskriget då dock afrikanerna själva började ifrågasätta kolonialismen. Inte minst utbildade människor hade upplevt att världen kunde förändras genom ett nytt medvetande och en effektiv politisk organisation. I både engelsk- och fransktalande kolonier började en nationell befrielserörelse växa fram. Den var i början ganska modest i sina krav – självbestämmanderätt inom ramen för ett kolonialt överstyre – men radikaliserades under 1950-talets slut till att kräva full nationell självständighet. Kolonialmak- terna som fortsatte att insistera på att afrikanerna ännu inte var ”mogna” för demokrati fick se sig överkörda av den afrikanska nationalistvågen. Mot sin egen vilja och under tryck från inte bara afrikanskt håll utan även de nya stormakterna – Sovjetunionen och USA – fick de europeiska kolonialmakterna tänka om och planera för sina egna imperiers upplösning.

Så skedde i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Processen gick relativt smärtfritt på många håll eftersom de styrande i London, Paris och andra koloniala huvudstäder insåg de ekonomiska och politiska kostnaderna förknippade med att hålla kvar sina kolonier mot afrikanernas vilja. Motståndet mot avkoloniseringen kom främst från europeiska inbyggare som slagit sig ned i Afrika för att bedriva näringsverksamhet. Särskilt aviga ställde sig de vita farmarna i södra Afrika. Det blev klart i början av 60-talet att många länder i Afrika inte skulle få sin självständighet utan väpnad kamp. Stämningen radikaliserades i Afrika och bland de människor runt om i världen som sympatiserade med afrikanernas krav på politiska självständighet. Många ledande afrikaner fängslades för sin politiska verksamhet. Efter frigivning begav de sig i landsflykt och började organisera sig både politiskt och militärt för att uppnå självständighet för sina respektive länder. Även om fröna till dessa befrielserörelser såtts i det egna landet blev deras närvaro i redan fria stater som Tanzania och Zambia samt i Europa och Amerika det som på världsplanet accelererade och förstärkte stödet för afrikanernas frihetskamp.

När den radikala tanken om afrikanernas politiska självständighet med hjälp, om så behövdes, av militära medel nådde Sverige i slutet av 50-talet var den politiska reaktionen först tvetydig. Även om små grupper inom högern var de enda som offentligt ifrågasatte afrikansk självständighet fanns inom alla partierna en tveksamhet. En del menade att Sverige stod för fred och kunde inte säga ja till de afrikanska befrielserörelsernas begäran om militärt stöd. Andra insisterade på att de politiska förutsättningarna inte fanns på plats för att dessa länder på egen hand skulle kunna driva en effektiv samhällsutveckling. Man hänvisade till frånvaron av en inhemsk statsidentitet samt bristen på utbildade människor som skulle kunna ta över den offentliga verksamheten efter kolonialmakternas reträtt.

Stödet för Afrika fanns i det svenska samhället bland den yngre generationen, inte minst inom studentkårerna och ungdomsrörelserna. Olof Palme hade varit engagerad inom bägge och blev en ledande kraft för att vi skulle ta emot afrikanska studenter vid våra universitet. Dessa som började anlända till Sverige i slutet av 50-talet spelade också en viktig opinionsbildande roll inte bara på universitetsorterna utan även på andra platser runt om i landet. De hjälpte till för att få till stånd en ändring i den offciella svenska inställningen till Afrika.

Det socialdemokratiska partiet var vid denna tidpunkt delat när det gällde engagemanget för Afrika och tanken om bistånd till dessa nya stater. SSU och folkrörelserepresentanterna var genomgående positiva och ledde kravet på ett engagemang för Afrika baserat på frihet, rättvisa och solidaritet. Inom regeringen var dåvarande finansministern Gunnar Sträng den främste motståndaren. Eftersom han hade statsminister Tage Erlanders stöd fick den förste biståndsministern Ulla Lindström ofta förgäves kämpa för sin sak. Det var först under senare delen av 60-talet som det politiska läget ändrades till förmån för afrikanernas sak.

Det var dock inte givet att den svenska socialdemokratiska regeringen skulle ta sig an en djärv och progressiv inställning gentemot Afrika. Den allmänna radikaliseringen i slutet av 60-talet spelade säkert sin roll, men det var framväxten av en ny generation inom det styrande partiet som fick engagemanget att bli verklighet. Självklart spelade Palme en viktig roll inte minst efter det han blivit en framträdande och inflytelserik aktör inom statsministerkansliet. Afrikapolitiken skulle baseras på principerna om frihet, rättvisa och solidaritet och skulle praktiskt utformas med hjälp av den svenska erfarenheten från att bygga den egna välfärdsstaten. De afrikanska staterna skulle inte behöva gå igenom samma smärtsamma historiska utveckling som länderna i Europa. Med hjälp av internationell solidaritet och mellanstatligt bistånd skulle Afrika via en historisk genväg inom en överskådlig tid bli som alla andra länder.

Ungefär så resonerade man i socialdemokratiska kretsar när väl stödet för Afrika stabiliserats inom partiet. Kopplingen till den egna historien blev viktig för att rättfärdiga engagemanget och det var ingen tillfällighet att den förste generaldirektören för Sida – det svenska biståndsorganet – blev Ernst Michanek som tidigare spelat en ledande roll i framväxten av det svenska välfärdssystemet.

Afrika blev det främsta målet för svenskt bistånd inte bara för att dess stater var fattiga men också för att det gick att bygga ett progressivt politiskt engagemang kring deras frigörelse. Stödet till befrielserörelserna visar att Sverige tog det extra steg som afrikanerna uppfattade som ett genuint engagemang mot förtryck. En politik baserad på rättvisa och solidaritet tedde sig därför trots den initiala tveksamheten inom vissa kretsar i partiet så småningom som självklar. Man kan säga att bitarna föll på plats i slutet av 60-talet för den politik som gjorde Sverige till ett progressivt och respekterat biståndsland.

***

Femtio år har gått sedan dessa progressivitetens guldår. Förändringar har ägt rum på alla plan från världsordningen ända ned till hur biståndet förvaltas. För att förstå hur en möjlig ny Afrikapolitik baserad på frihet, solidaritet och rättvisa kan utformas är det nödvändigt att först beskriva och analysera de nya förutsättningar som råder en bra bit in på 2000-talet.

På det globala planet har en nyliberal ekonomisk världsordning slagit igenom. Resultatet är en tonvikt på handelns välsignelse. All verksamhet värderas i monetära termer. Effektivitet och resultat överskuggar principer som rättvisa och solidaritet. Internationella aktörer, vare sig de är multilaterala eller bilaterala, har anpassat sig till detta nyliberala tänkande. Världshandelsorganisationen WTO har blivit det mest infly- telserika organet samtidigt som UNDP och andra FN-organ förlorar i inflytande över jordens många hotande problem – klimatet, freden och ojämlikheten länder och folk emellan. Samtidigt förväntas just dessa multilaterala institutioner ta ledningen för en global massmobilisering av resurser för att en gång för alla lösa dessa komplexa problem. Svårigheten att uppnå millenniemålen i de länder där de är mest kritiska antyder vilken utmaning det rör sig om. De nya globala målsättningar med tonvikt på hållbarhet som världsförbundet just antagit för tiden fram till år 2030 lär inte bli enklare.

Ett skäl till försiktighet är den multipolaritet som idag råder på den internationella arenan. Nya inflytelserika länder som Kina, Indien och Brasilien kräver att deras röster får genomslagskraft i globala sammanhang. De har ett allt större inflytande inte minst över afrikanska länder där de står för de största investeringarna samtidigt som de ger sitt eget bistånd.

Även om svenska och europeiska värderingar och synpunkter fortfarande är viktiga i de stora globala ödesfrågorna är deras genomslagskraft inte lika stor idag som i slutet av 1900-talet. De västerländska demokratierna kunde flytta fram sina politiska positioner efter kommunismens fall men den våg av optimism som andades i västvärlden på 90-talet har nu märkbart försvagats. Tilltagande hot från islamistiska terrorgrupper, sämre relationer med Ryssland samt bakslag i demokratiseringen i Afrika har tvingat länderna att övergå från offensiv till defensiv. Istället för att ta en liberal och demokratisk världsordning för given är de progressiva krafterna i Europa i allt större utsträckning engagerade i ett ställningskrig mot extremistiska rörelser både på det globala och nationella planet. Politiken hotar allt mer att anta karaktären av ett nollsummespel där det gemensamma intresset får ge vika för särintressen, vare sig dessa är nationella, religiösa eller av annan art. Världen är i många avseenden på väg mot en westfalisk ordning där enskilda staters suveränitet snarare än det för jordens befolkning gemensamma råder. Skuggan från 1648 vilar allt mer över 1948 års överenskommelser att göra demokrati och mänskliga rättigheter till en internationell angelägenhet.

Detta är påtagligt i Afrika där politikerna ofta reagerar med motstånd mot att givarregeringarna ställer krav på att de till varje pris måste leva upp till västerländska värderingar utan hänsyn till de ekonomiska och sociala omständigheter i vilka de be nner sig. Deras kritik av den internationella brottsdomstolen ICC är ett exempel på detta. Tendensen att prioritera utveckling framför demokrati, som är mest uttalad i Etiopien och Rwanda, men som återfinns även i andra länder, är ett annat. Afrikanska regeringar i gemen intar idag en pragmatisk inställning till politiken och är mest intresserade av att se resultat i de utvecklingsansträngningar som är politiskt meningsfulla på det nationella planet. De hänger gärna med på globala projekt som millenniemålen, men snarare för pengarnas än det faktiska innehållet skull. I den utsträckning detta intresse leder till reella insatser på det egna planet skapar dessa ofta snedvridningar i resursanvändandet och blir inte sällan till förfång.

Ett exempel på detta har varit världssamfundets krav som del av millenniemålen på allmän skolplikt för barn före år 2015. Många afrikanska regeringar har lockats med av detta internationella åtagande men resurserna – för att de ska kunna mätas av statistikerna på FN-högkvarteret i New York – har i första hand använts till att bygga skolor så enrolleringen blir så hög som möjligt. Detta har skett på bekostnad av skolbänkar, lärare, skolböcker och sådana elementära saker som toaletter för eleverna. Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att eleverna inte lär sig mycket – och att politiken i många avseenden motverkar sitt syfte. I till exempel Tanzania har utbildningsministern själv bekräftat att över hälften av grundskoleeleverna härom året kuggades i sin slutexamen och att många som går vidare till gymnasienivå inte ens kan skriva eller läsa, än mindre klara matematiska ekvationer. Det har skett en katastrofal försämring av utbildningen inte bara i Tanzania utan även på andra håll.

En del av förklaringen till att regeringarna i de afrikanska länderna förlorat sin förmåga att styra och övervaka samhällsutvecklingen är den djupa korruption som utbrett sig i både stat och samhälle. Det finns enstaka länder som Botswana och Rwanda där korruptionen inte är ett problem, men de utgör undantag. Det vanligare mönstret är att transaktioner, vare sig de görs i offentligt eller privat sammanhang, innefattar någon form av motprestation. Detta synsätt är en viktig del av den afrikanska samhällskulturen och har sedan självständigheten vuxit i betydelse på bekostnad av den ämbetsmannakultur man ärvde från kolonialtiden. Respekten för det allmänna och offentliga saknas idag i de flesta afrikanska länderna vilket utgör det främsta skälet till att politiska målsättningar sällan uppfylls. Den politiska oppositionen, där den finns, har sällan någon annan ambition än att komma till makten för att, i likhet med de som sitter i regeringen, kunna sko sig på det allmännas bekostnad. Civilsamhället utgör vanligtvis ett mer hederligt och löftesrikt alternativ.

Det som hänt på afrikanskt regeringshåll under senare decennier antyder därför att avståndet mellan tyckandet och tänkandet där har distanserat sig allt mer från de värderingar som styr svensk utrikespolitik. Den solidaritet och det samförstånd som en gång rådde har uppluckrats i takt med att de afrikanska länderna blivit en del av den globala ekonomin. Regeringarna upplever att investeringar med hjälp av utländskt kapital är lättare att hantera politiskt, än ett bistånd som ställer krav på internationella förpliktelser om demokrati och mänskliga rättigheter.

Även på det svenska politiska planet har förändringar skett med konsekvens för vår Afrikapolitik. Det viktigaste är inträdet i den Europeiska Unionen. Svensk utrikespolitik sätter förhållandet till Europa främst, på ett sätt som inte var fallet för femtio år sedan. Då rådde en tidvis häftig debatt om huruvida Sverige skulle ansluta sig till det europeiska frihandelsområdet Efta eller prioritera relationen med u-länderna. Afrika stod då mot Europa i debatten, och regeringen höll en längre tid dörren öppen för en solidaritetspolitik med Afrikas nya, men fattiga stater. Trycket för att ansluta Sverige till Europa växte dock allt starkare och sedan 1990-talet har integrationen gått allt längre. Det är uppenbart i Sveriges utrikespolitik gentemot Afrika som nu regelbundet harmoniseras med EU. Enskilda EU- länder kan ha olika uppfattningar om hur man går till väga i en viss fråga, men vad gäller målet råder sällan oenighet. Sveriges förhållande till Afrika bestäms därför inte bara i Stockholm utan även i Bryssel. Eftersom det råder stor enighet kring värderingarna i EU:s egen utrikespolitik upplevs detta i Sverige sällan som en tvistefråga, men ur ett afrikanskt perspektiv blir upplevelsen annorlunda.

Ett enat givarsamfund i form av en OECD-ledd kartell som ställer politiska krav på regeringarna att bli demokratiska och respektera mänskliga rättigheter uppfattas lätt som övermaga (om inte rent av nykolonialt) i sitt uppträdande. Erfarenheten visar att det är mycket lättare för enskilda givarländer att agera effektivt om de inte ses som lierade med EU eller USA. Poängen är dock att på plats Afrika är det mycket svårare för diplomater att idag agera på egen hand, jämfört hur det var innan Sverige inom ramen för EU och OECD bestämde sig för att i Afrika synkronisera sitt agerande med andra givarländer.

En annan viktig förändring i svensk utrikespolitik när det gäller Afrika är den nya politiken för global utveckling (PGU) som regering och riksdag godkände 2003. Den syftar till att bredda tänkandet om utveckling till att innefatta inte bara bistånd för sociala ändamål utan även handel och miljöfrågor. Denna breddning i hur man närmar sig utvecklingsproblematiken i Afrika och på andra håll är i många avseenden berättigad mot bakgrund av nödvändigheten att kunna tackla de stora frågorna om klimat och fattigdom på ett effektivare sätt. Men kravet på att samordna bistånd och handel i ett politiskt paket gör också att det blir mer komplicerat att i praktiken tillgodose sådana värderingar som frihet, rättvisa och solidaritet. Dessa tenderar att urvattnas och bli mer retoriska än faktiska.

I och med att Sveriges förhållande till de afrikanska staterna kringskurits av bredare politiska hänsynstagande – inom den egna regeringen, EU och det internationella samfundet – så har relationerna också blivit mer reglerade och byråkratiska. Även om ambassaderna idag har större formell autonomi, styrs deras arbetsrutiner av behovet att samordna med andra givarländer och att förse både regering och andra myndigheter på hemmaplan med ständiga rapporter. Detta skiljer sig väsentligt från den ”gamla goda tiden” då Sverige hade en påtaglig fältnärvaro i afrikanska länder i form av biståndsarbetare och volontärer som förkroppsligade tanken om solidaritet. Visserligen finns idag många enskilda organisationer på plats i Afrika och deras medlemmar arbetar vanligtvis solidariskt med afrikanska medarbetare, på ett opretentiöst men givande sätt. Dock hamnar tyvärr detta arbete alltför lätt i skuggan av det diplomatiska och ekonomiska samarbetet på regeringsnivå.

Byråkratin är idag också mer påtagligt närvarande i själva biståndsadministrationen. Bistånd ska både planeras, genomföras och utvärderas enligt mallar som arbetats fram inom OECD. Allt har standardiserats på ett sätt som förvandlat biståndet till en egen gigantisk industri för privata konsultfirmor, vilka frodas genom lönsamma kontrakt för design, planering och utvärdering av enskilda projekt och program. Under Sveriges glansdagar som biståndsland på 70-talet var det just djärvheten i att gå en egen väg och inte tveka att göra saker som andra givare inte gjorde som präglade Sida. Man eftersträvade att ge biståndet på mottagarnas villkor, snarare än bara på sina egna. Regeringen ansåg sig inte behöva styra biståndet i den utsträckning som nu är fallet. Detta ledde till att Sverige hade en status i Afrika som de esta andra givarländer avundades. Äldre afrikanska beslutsfattare och tjänstemän talar fortfarande om Sverige som ett speciellt givarland men den yngre generationen har svårare att se vårt land i liknande ljus. För dem tenderar Sverige att vara bara ytterligare ett europeiskt givarland med samma inställning som de andra. Det är därför mycket svårare för svenska diplomater att profilera vårt land på ett sätt som gör rättvisa åt den ursprungliga solidaritetspolitiken. Det finns undantag som Tanzania där Sverige fortfarande står högt i kurs och där man än idag kan knyta an till den anda av samförstånd som grundlades under 70-talet.

***

Många afrikanska länder har gjort påtagliga framsteg sedan självständigheten och viljan att fortsätta i progressiv riktning finns i skilda kretsar i varje land. Trots många motgångar är bilden inte enbart negativ. En progressiv hållning gentemot de afrikanska länderna är därför fortfarande aktuell. Utmaningen är hur den bäst kan utformas inom ramen för de globala och svenska förutsättningar som nu råder.

Svensk utrikespolitik vilar på fasthet och konsekvens. Därmed är den inte lätt att ändra. Inte minst idag när den också är bunden av hänsynstagande till medlemskapet i EU. Tolkningen av vad en progressiv utrikespolitik gentemot dafrikanska länderna skulle kunna innebära måste göras också mot bakgrund av denna politiska och institutionella verklighet.

Den första iakttagelsen är att en homogen Afrikapolitik knappast är möjlig. Undantaget gäller ärenden som berör Afrikanska Unionen. AU är en svag organisation med stort ansvar för kontinentens väl, inte minst vad gäller säkerhet. I era länder råder omständigheter som bekräftar förekomsten av en failed state. Extremister hotar både landets och medborgarnas säkerhet på era håll. Enskilda länders regeringar är vanligtvis oförmögna att ta itu med dessa utmaningar. Afrikanerna vill själva lösa sina säkerhetsproblem och bör så göra men samtidigt måste er resurser än vad de kan mobilisera på egen hand ställas till förfogande. Mot bakgrund av de hot som idag finns mot frihet, rättvisa och nationell sammanhållning är en svensk satsning på stöd till en gemensam afrikansk säkerhetsstyrka en nödvändig komponent. Ett sådant engagemang på kontinental nivå skulle de flesta afrikanska beslutsfattare uppfatta som inte bara relevant men också progressivt. Till skillnad från femtio år sedan då målet var att befria kontinenten från europeiska kolonialmakters kontroll, gäller det idag att försvara den mot nya hot med ursprung oftast i andra världsdelar. Dessa hot består främst av åtgärder ägnade att splittra nationerna längs religiösa eller etniska linjer. Ett svenskt engagemang till förmån för ökad säkerhet bör begränsas till kontinental eller regional nivå för att undvika misstankar om inblandning i enskilda länders inrikespolitik.

Den andra iakttagelsen är att förhållandena från ett afrikanskt land till ett annat idag skiljer sig på ett sätt som inte var fallet för femtio år sedan. Detta gäller både ekonomi och politik. Det innebär att den svenska politiken gentemot enskilda länder bör anpassas efter de allmänna samhällspolitiska omständigheter som råder och den inställning regeringen intar. Det finns dock gemensamma komponenter som skulle förstärka medborgarnas frihet och rättssäkerhet liksom den nödvändiga sociala sammanhållningen.

En solidarisk politik gentemot de afrikanska länderna kan idag inte utgå från att de sittande regeringarna på eget bevåg är redo att förverkliga principerna om frihet och rättvisa. En sådan politik måste inkludera stöd till just de instanser som är avsedda att hålla regeringarna i schack och i denna roll representerar medborgarnas intressen. Solidariteten måste sträcka sig hela vägen till folket.

PGU behöver profileras på ett sätt som får ansvarsutkrävandet på det politiska planet att framstå som en klar prioritet. Denna del av det politiska utövandet är den svagaste länken i de afrikanska ländernas demokratiseringsansträngningar. Det innebär ett fokus på att fria val kan hållas under regelrätta och rättssäkra former. Statsrevisorsuppdraget är alltid utsatt för politiskt tryck att hålla igen och behöver all hjälp att bli mer självständigt och effektivare. Biståndet till statsrevisorskontoret i Tanzania under senare år har varit lyckat och kan tjäna som modell och inspiration till andra liknande projekt.

Fattigdom och sjukdomar härjar fortfarande bland befolkningen i de afrikanska länderna. En social och ekonomisk satsning som gynnar de mest utsatta grupperna i samhället är också en självklar ingrediens i solidaritetspolitiken. Kvinnornas emancipation är fortfarande en viktig angelägenhet. Denna satsning kan dock inte bara förlita sig på statliga myndigheter eller marknadskrafternas påstådda magi. Det krävs en betydligt klarare satsning på civilsamhället och framförallt folkrörelser. Dessa som en gång var så starka i Afrika men efter självständigheten försvagats måste byggas upp på nytt för att motverka den växande klyftan mellan rika och fattiga. Denna har nu nått en sådan grad att jämlikhetsargumentet som varit politiskt neutraliserat på senare år kan vitaliseras och fungera som en sporre till en mer rättvis och solidarisk samhällsutveckling.

En satsning på civilsamhället måste också innefatta frågan om hur dess självständighet kan försäkras. Detta gäller inte minst hur biståndsfinansieringen ska ske. Hittills har givar- pengar till civila sammanslutningar slussats via svenska enskilda organisationer. Detta har visserligen lett till fruktbärande samarbete men har sällan lett till hållbar utveckling eftersom energin på plats i Afrika försvunnit, i och med att samarbetet upphört efter utlöpt projekttid.

De afrikanska organisationerna måste få plats i förarsätet och göra sina egna prioriteringar. Detta sker bäst genom att stödja inrättandet av självständiga offentliga fonder som med regeringens godkännande fungerar som finansiärer av icke-statliga aktörer. Genom att tvinga civila sammanslutningar på plats att själva lära sig att söka medel för sitt utvecklingsarbete, istället för att förlita sig på att en svensk eller annan partner ska göra det, stärker man organisationsförmågan och förutsättningarna för en hållbar utveckling. Samspelet mellan de offentliga fonderna och civilsamhällets aktörer skulle också kunna bidra till att stärka förståelsen för det allmännas betydelse i sättet att styra landet. Ett svagt civilsamhälle och en otillräcklig respekt för det allmänna utgör Afrikas akilleshäl. Med en djärvare satsning på institutionella mekanismer som till exempel dessa fonder kan mycket av det man med begränsade resultat försökt sig på i termen good governance lättare uppnås.

Hälsosektorn saknar resurser att ta itu med de epidemier som fortfarande härjar på kontinenten. Svenskt stöd till denna sektor bör byggas ut med ökad nansiering till icke-statliga aktörer, inte bara svenska utan också afrikanska sådana. Den statligt drivna sjukvården är tyvärr korrumperad och ineffektiv. Även om den måste förbättras är medel till den slöseri i ett läge där akuta ingripande för att rädda liv är nödvändiga. En sådan satsning kan också få den offentliga vården att inse nödvändigheten av att bli hederligare och patientvänligare.

Andra inslag i en svensk utrikespolitik gentemot Afrika kommer att drivas av globala projekt, till exempel på klimatområdet eller i miljöfrågor. Särskilt viktig är Sveriges hållning till de globala utvecklingsmål som ska gälla fram till 2030. Under senare år har Sverige anslutit sig till andra givarländer som inom FN har yrkat på bestämda kriterier för resultatutvärdering som en förutsättning att dessa mål ska kunna uppnås. Denna hållning uppfattas i Afrika som om givarnasjälva bestämmer den globala agendan. Många kallar den för ny-kolonial och det är klart att den inte uppmuntrar till solidaritet med de rikare länderna. Sverige bör istället prioritera de fattiga ländernas suveränitet vad gäller takten och metoderna för att uppnå dessa mål. Dessa länders regeringar ska inte behöva ringas in i ett givarbestämt utvecklingslopp utan ha friheten att själva bestämma hur och när de når mållinjen.

Till sist ska sägas att frihets- och rättviseprinciperna har funnits med i de utrikespolitiska uttalanden som svenska regeringar gjort sedan 1960-talet, men de har urvattnats och byråkratiserats. Denna text har därför argumenterat för att vitalisera dem på ett sätt som kunde göra politiken gentemot afrikanska länder mer anpassad till de förutsättningar och utmaningar som präglar kontinenten idag.

by

Somar Al Naher: Sverige i Syrien och Syrien i Sverige. Från antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i februari i år ut en antologi, för att låta olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. 

Framtidsarvet: Den 28 februari 2016 var det trettio år sedan Olof Palme togs ur tiden. Under de trettio år som gått har världen förändrats. Det kalla kriget mellan väst och öst har tagit slut, Sovjetunionen är upplöst och Berlinmuren finns inte mer. De flesta konflikter idag äger rum inom nationalstatens ram och flyktingströmmar känner inga gränser. Även den svenska utrikespolitiken har förändrats. Sverige är medlem av EU och samordnar sin utrikespolitik med övriga EU-stater. Den militära alliansfriheten består, men ordet ”neutralitet” används inte längre för att beteckna den svenska säkerhetspolitiken.

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen kommer vi att bjuda på textutdrag ur boken.

Somar Al NaherSomar Al Naher är frilansjournalist och ledarskribent på Aftonbladet. Här skriver hon om ”Sverige i Syrien och Syrien i Sverige”:

Jag får ofta frågan hur Sverige bör agera i Syrienfrågan. Eller vad man som privatperson kan göra. De flesta av oss har följt rapporteringen på TV och nyheterna om hur civila dödas och upplevt frustration över att inte kunna göra något. Det har blivit allt svårare att ge ett konkret svar. Syrien bör ses utifrån ett globalt och lokalt perspektiv. I det lokala perspektivet har Sverige en unik möjlighet att skapa en framtida fred med hjälp av syrierna som finns här. Detta ska jag återkomma till men först ska vi backa bandet lite.

Intresset för Syrien har pendlat fram och tillbaka. Men under sommaren 2015 chockades världen och inte minst Europa av drunkningsolyckorna i Medelhavet. Människor som flytt från krig dog utanför Europas stränder. Och när bilderna på den drunknade treåriga pojken Alan Kurdi från Kobane publicerades kunde vi inte längre låtsas som att barnens öde inte var vårt.

Jag har genom åren ofta skrivit om barnen. För det är ingen slump att just barnen kommit att symbolisera Syriens tragedi. Barnen har både utgjort hot mot diktaturen – men också, eller kanske just därför – varit den främsta måltavlan i regimens krig mot sin egen befolkning.

Det var i staden Daara i södra Syrien som allting började. Den 5 mars 2011 sprejade en ung skolpojke slagord på högstadieskolans vägg. Han skrev: ”Ner med regimen”, på arabiska. Slagord som han hade lärt sig från utländska tv-kanaler. Under den perioden pågick flitig medierapportering från Tahrirtorget i Kairo och från upploppen i Tunisien. Kraften från arabiska våren inspirerade syrierna och inte minst barnen.

När säkerhetstjänsten i staden upptäckte graffittin straffades femton barn från byn, de var mellan tretton och femton år gamla. Under en veckas tid utsattes de för brutala förhör och tortyr. När föräldrarna fick tillbaka barnen, var kropparna märkta av misshandel, en del barn saknade naglar på fingrarna.

Från den punkten förändrades allt. Berättelsen om barnen spred sig som en löpeld genom Syrien. I staden Daara hade något plötsligt brutits. Rädslan var inte längre ett hinder. Nu började allt er människor att samlas utanför säkerhetstjänstens kontor.

Tio upproriska veckor senare fick upploppen ett nytt ansikte. En trettonårig pojke vid namn Hamza Al Khateeb misshandlades till döds av regimstyrkor. Hans död skulle utgöra skräckexempel för andra familjer. Bilderna på hans uppsvällda sargade kropp spreds över nätet.

För att förstå hur en diktatur fungerar måste man förstå dess ideologi. En diktatur styr över sin befolkning med hjälp av våld, tvång och rädsla för att åstadkomma lydnad. Men vad gör en regim när människor ändå trotsar den? Man trappar upp brutaliteten ännu mer i syfte att kuva sin befolkning. Om det inte fungerar tas nästa steg: utrensning. Döda barn insvepta i filtar blev därför ett av regimens främsta signum. Ett tydligt meddelande adresserat till folket.

Tittar man på vilka områden i Syrien som straffats och tömts på befolkning ser man ett tydligt mönster. Det är platser som bebos av människor som uttryckt stöd för upproren eller som tagit emot flyktingar: Yarmouk, Douma, Daara, Idlib och Saraqeb, för att nämna några.

Radhika Coomaraswamy, FN:s särskilda sändebud för barn i väpnade konfikter, sa efter sitt besök i landet 2012 att hon aldrig tidigare har sett en sådan brutalitet mot barn som i Syrien. Unga flickor och pojkar greps, torterades, avrättades och användes som mänskliga sköldar. Några barn berättade om hur de har kidnappats och förts till en militärbuss. Där fick de sitta invid fönsterrutorna så att inga rebeller skulle våga skjuta på bussen. På så sätt kunde militären transportera utrustning igenom rebellfästen medan barnen tittade ut genom rutorna.

Även fotojournalisten Robert King, som arbetat tjugo år som krigsfotograf och som begav sig till Syrien 2012, vittnade om en exempellös brutalitet mot barn. Han följde läkare som arbetade på ett sjukhus i en stad i västra Syrien nära gränsen till Libanon, dit skadade och lemlästade barn fördes i en strid ström. Trots det brutala våldet blev King förvånad och bestört när han märkte att hans bilder knappt väckte några reaktioner i omvärlden. I en intervju med CNN sa han:

– Jag blev förundrad. Jag har fotograferat barn i Sarajevo och fått nationer att agera. Men här i Syrien har du sårade barn varje dag och ingen verkar bry sig. Det är fasansfullt.

Det som sker i Syrien är inte en etnisk rensning, men definitivt en politisk. Eller som Robert King också sa: det verkar som att regimen håller på att rensa ut revolutionärerna och deras barn.

Små pojkar och flickor har varit måltavla i Syrien sedan dag ett. Att barn flyter upp i Medelhavet är därför inte en slump. Det är ett resultat av en kallblodig strategi.

***

Assads mål var att kväva protesterna i sin linda. Armén beordrades att skjuta rakt in i demonstrationerna. Men alla soldater lydde inte order. Avhopparna samlade sig och bildade i juli 2011 Fria Syriska Armén, FSA. De tog som sin huvuduppgift att skydda civilbefolkningen och upproren.

Tidigare hade regimens taktik gått ut på att skapa rädsla kring ”det okända”. Alla har varit rädda för att hamna i klorna på regimen och dess säkerhetstjänst. Få visste exakt vad som skulle kunna inträffa. Vissa hamnade i fängelser, blev torterade. Många bara försvann och kom aldrig hem igen. Regimen lämnade inga spår efter sig. Det saknades kroppar, bilder, bevis och dokumentation. Allt som fanns var tomrummet, sorgen. Och rädslan.

Men efter 2011 insåg regimen att de gamla skrämselmetoderna inte skrämde medborgarna nog eftersom upploppen tilltog i styrka och spred sig över hela landet. Därför ändrades skrämseltaktiken i syfte att tvinga folk att stanna hemma. Nu skulle människor istället bli rädda för ”det kända”. Regimen började därför medvetet lämna lemlästade kroppar synliga. De såg även till att filma dödsoffren för att sedan sprida bilderna på nätet.

***

Syriens politiska historia har varit relativt okänd i Sverige. Innan upploppen 2011 fanns det knappt någon litteratur på svenska. Aron Lunds bok Drömmen om Damaskus från 2010 var den enda som berörde Syriens moderna politiska liv. Detta återspeglades i den svenska nyhetsrapporteringen, inte minst under de första åren.

Även relationerna mellan progressiva krafter i Sverige och oppositionen i Syrien har påverkats av anonymiteten. Hur bygger man en bro till en syrisk opposition man vet så lite om?

För att förstå den syriska oppositionen måste man titta historiskt och geografiskt på landet. Kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike delade i början av 1900-talet Mellanöstern mellan sig med hjälp av en linjal och några pennstreck. Inga hänsyn togs till människorna på marken. Fransmännen såg till att kontrollera syrierna genom att stycka upp regionen i mindre orter. Det viktigaste målet var att undvika att syrierna skulle bli en stark enad part som kunde hota ockupationslandet Frankrike. Än i dag syns effekterna från den tidens politik när man studerar dagens splittrade Syrien.

Efter den franska eran kantades Syrien av militärkupper och maktkonflikter. När Baathpartiet tog över makten i Syrien år 1963 – som sedan leddes av Hafez al-Assad från 1970 – tog maktskiftena i landet slut. Undantagstillstånd infördes och konkurrenter rensades ut. Den politiska makten koncentrerades till ett fåtal.

Oppositionen har haft mycket svårt att utvecklas och operera på grund av den hårda kontrollen och repressionen. Olika grupper i landet har av Assadregimen spelats ut mot varandra. Trots det har det alltid funnits ett levande motstånd och människor som varit beredda att offra sina liv för att åstadkomma förändring.

År 1982 kom det första stora bakslaget för regimmotståndarna i Syrien. Det uppror som hade brutit ut under slutet av 1970-talet nådde sin kulmen i staden Hama. Där och då krossades upproret brutalt av den syriska regimen. Mellan 10 000 och 40 000 människor beräknas ha dödats. Eftersom Muslimska brödraskapet deltog i protesterna beslöt regimen att förbjuda organisationen och allt samröre med den – ett sätt att hålla sunnimajoriteten under strikt kontroll.

En annan grupp som spelat en avgörande roll i kampen mot regimen är kurderna. Under 1980- och 1990-talen utsattes kurderna för hårda attacker och diskriminering från regimen. Bland annat ändrades de kurdiska ortsnamnen till arabiska. Butik- och vägskyltar på kurdiska – Kurmandji – förbjöds. Föräldrar hindrades från att registrera barnens kurdiska namn. De kunde inte heller fira nyår, Newruz, utan att trakasseras av regimen. Den syriska grundlagen innehåller många restriktioner mot kurder när det gäller ägande av mark och arvsrätt.

I mars 2004 utbröt kravaller under en fotbollsmatch i den kurdiska staden Qamishli i nordvästra Syrien. På läktaren satt ett gäng Baath-anhängare som provocerade fram en reaktion bland kurderna genom att vifta med bilder på den irakiska diktatorn Saddam Hussein. Efter händelsen spred sig upploppen till andra delar i regionen. Men liksom tidigare uppror lyckades syriska säkerhetstjänsten krossa allt motstånd och den kurdiska intifadan rann ut i sanden.

***

När Bashar al-Assad år 2000 tog över makten efter sin far såg syrierna en ljusning. Den nya ledaren lovade förbättringar och liberaliseringar. Bland annat tilläts internet för privatpersoner. Visserligen var man tvungen att registrera sig hos säkerhetstjänsten, men ändå. Den lilla öppning som uppstod kom att kallas ”Damaskusvåren” och gav syre och nya krafter åt oppositionella. Det skulle äntligen bli annorlunda nu, tänkte många. Ungdomar som aldrig tidigare deltagit i politiska aktiviteter gjorde det och formades under den här kortlivade perioden. Många av dem kom att spela en viktig roll senare under protesterna år 2011.

Det dröjde inte länge innan syrierna insåg att det inte skulle ske några större förändringar i landet. Oppositionella tvingades att återigen gå i exil. Men de här åren genererade ändå vissa framgångar, inte minst år 2005 när den så kallade Damaskusdeklarationen undertecknades. Ett dokument som mejslades fram av både sekulära oppositionsgrupper och religiösa. Det muslimska brödraskapet, assyrier och kurdiska organisationer fanns med. Deklarationen anses vara ett av de tydligaste uttalandena mot diktatorn Bashar al-Assads regim och samtidigt det farligaste, eftersom den samlade så breda grupper. Dessutom har rådet för deklarationen letts av en kvinna, Fida al-Horani, läkare och människorättsaktivist.

Kraven från oppositionen handlade bland annat om en gradvis demokratisering av landet. Man krävde att de politiska fångarna skulle släppas, att undantagstillståndet i landet skulle upphävas samt att yttrande- och tryckfrihet skulle införas.

Två år senare, i samband med ett möte kring Damaskus-deklarationen, greps mellan 30 och 50 deltagare. Flera fängslades. Detta var spiken i kistan för deklarationen och den progressiva oppositionen. Samtalen mellan olika grupper hade återigen krossats av regimen.

Oppositionen hade ingen gemensam plattform när protester åter blossade upp 2011. De som deltog var en blandning av missnöjda landsbygdsbor – som i fallet Daraa – vänstergrupper och intellektuella, gamla oppositionella, kurder, assyrier, alawiter och unga människor i städerna. Oppositionen var fragmenterad eftersom varje försök till samling dittills hade krossats.

Kurderna var lite avvaktande och splittrade internt liksom många andra grupper. Skulle oppositionen erkänna de kurdiska rättigheterna? Samtidigt ledde upploppen i Qamishli till att kurdiska och arabiska oppositionsgrupper närmade sig varandra i kampen mot Assad. Det här sågs givetvis som ett hot. Därför gjorde regimen det den kan bäst: splittra. I samband med att protesterna tilltog 2011 meddelade regimen plötsligt att kurderna skulle få vissa rättigheter. Bland annat skulle det bli tillåtet att ra Newruz och tusentals kurder fick syriskt medborgarskap.

Under de senaste fyra åren har det framförallt bildats två paraplyorganisationer i syfte att samla oppositionsgrupper. Syriens nationella råd, SNC, som var först, nådde få reella framsteg. Rådet bestod av bra och erfarna människor men majoriteten var exilsyrier och levde i utlandet och hade väldigt lite kontakt med revolutionärerna på marken inne i Syrien. Det har mer eller mindre hela tiden funnits en spricka mellan aktivisterna och exilsyrier just på grund av de förras känsla av att ha övergivits. I Syrien o rar aktivisterna sina liv medan exil-syrierna går på na internationella möten, har det hetat.

I takt med att Assadregimen tog till allt tyngre vapen mot civila blev det svårare för oppositionen i Syrien att hålla ihop. Och när utländska beväpnade aktörer med egna intressen blandade sig i blev läget ännu värre. Revolutionen som började fredligt blev snabbt militariserad. Ickevåldsförespråkarna inom oppositionen framstod som orealistiska och kraven på självförsvar och vapen ansågs allt viktigare bland aktivisterna. I slutet av 2012 bildades en ny koalition under namnet Syriens nationella koalition för oppositionen och revolutionära styrkor, med syfte att samla bredare grupper och med närmare anknytning till syrierna i landet. Tanken med den nya koalitionen var att bygga en grund för en övergångsregering erkänd av omvärlden.

Daish, eller Islamiska staten, och andra terroristorganisationer, har länge opererat inne i Syrien. Deras mål är att krossa oppositionen, kuva befolkningen och bygga ett kalifat. Det nns dock många indikationer på att regimen medvetet har använt Daish i kampen mot oppositionen. Den har låtit terroristerna härja och döda människor i områden som befolkas av regimkritiker.

Exilförfattaren och alawiten Samar Yazbek, skrev redan 2013 i en artikel i Svenska Dagbladet: ”Parallellt med kampen mot Assad-regimens terror måste det syriska folket nu kämpa mot jihadistiska grupper. Den folkliga resningen från 2011 har hamnat i en kamp mellan stridande diktaturer”.1

Sommaren 2014 intensierade Daish sina attacker mot civila och riktade in sina mål på norra Syrien inte minst mot Kobane. Terroristerna Islamiska staten har begått grova brott mot mänskligheten och drivit tusentals människor på flykt. Därför är det vår skyldighet att stå upp för de drabbade civila. Samtidigt kan den ena kampen inte isoleras från den andra.

Jag har försökt att förstå varför händelserna i Syrien inte uppbådar till handling. Eller ens ett erkännande. Varför förmår inte progressiva rörelser i västvärlden och i Sverige ge stöd, ens ett verbalt sådant? Rapporter, som avslöjar regimens brutalitet, från tunga aktörer som FN och Amnesty International har avlöst varandra. Liksom otaliga bilder och vittnesmål. Vi känner till att halva befolkningen är på flykt. Hittills har minst 200 000 människor dödats. Regimen misstänkts ha använt kemiska vapen vid ett ertal tillfällen.

Vi vet allt det här. Ändå är det som om vi ingenting vet. Upploppens egentliga motiv har varit ifrågasatt sedan dag ett. Inte minst i västvärlden. Jag som följer händelseutvecklingen med ena foten i Sverige och den andra i Syrien kan chockas över diskrepansen i rapporteringen. Det är komplicerat, säger en del. Vi vet inte vem vi ska heja på, säger andra. Som om syriernas liv vore en fotbollsmatch.

***

Hela mitt liv har kretsat kring Baathpartiet. Jag föddes 1981 i centrala Damaskus. Min familj tillhörde en irakisk oppositionsrörelse som hade flytt från Saddam Hussein under 1970-talet. Ironiskt nog växte jag upp på Baghdad Street i Damaskus. En huvudgata som sträcker sig ända fram till Sabaa Bahrat Square där flera centrala myndigheter ligger placerade. Gatan ligger i utkanten av gamla staden och alldeles i närheten finns heliga kristna platser som Bab Touma, Sankt Tomas port, uppkallad efter Tomas, en av Jesu lärjungar.

På tio minuters gångavstånd ligger Umayyadmoskén som är en av de äldsta och största moskéerna i världen. I dessa områden lever kristna, shiamuslimer, armenier, grekisk ortodoxa – ja alla möjliga människor. Det var inte ovanligt att se kvinnor med hijab gå i armkrok med välsminkade kvinnor i tajta kläder.

Damaskus är, eller åtminstone var, en smältdegel i ordets rätta bemärkelse. Därför fann jag det en smula onyanserat när Per Jönsson från Utrikespolitiska Institutet redogjorde för händelserna i Syrien 2011. Han skrev: ”Liksom i Egypten utgör de kristna i Syrien cirka en tiondel av befolkningen. Och när egyptiska kristna nu far illa efter det relativt fredliga störtandet av Mubarak har syriska kristna all anledning att frukta det värsta om regimen Assad skulle störtas i ett blodigt inbördeskrig.”2 Vem vill stödja ett störtande av regimen om de kristnas säkerhet inte kan garanteras? Ingen vettig person så klart. Men detta påstående – utan diktatur så kommer allt att gå åt helvete – är inget naturgivet faktum. Det har dessutom varit ett av diktaturens främsta propagandavapen i syfte att söndra och härska.

Men det finns helt motsatta bilder. Skribenten Malika Browne, själv kristen och tidigare bosatt i Damaskus, beskrev till exempel i The Guardian tvärtom Assad som den splittrande kraften: ”Mitt gamla kvarter i Damaskus, det livliga Bab Touma-distriktet, för samman människor från alla religioner – det är den gemenskapsanda som Bashar al-Assad försöker krossa.”3

Frågan om etniska konflikter och sekterism är något som Assadfamiljen utnyttjat skickligt i syfte att framställa sig själv som det enda vettiga alternativet. Människor ska frukta dik- tatorns fall: Försvinner den nns det inget som kan garantera minoriteternas säkerhet. Men det är inte så enkelt. Det nns också en historisk tradition i Damaskus och andra platser i Syrien där grannar levt sida vid sida utan att överhuvudtaget re ektera över varandras bakgrund eller trostillhörighet.

Sekterism och spänningar nns givetvis i landet och måste tas på allvar. Däremot är inte svaret på dessa utmaningar en hårdför diktatur. I själva verket drabbar den auktoritära re- gimen även minoriteter i opposition. Assadfamiljen tillhör gruppen alawiter, men det betyder inte att alla alawiter är fria att uttrycka sina åsikter och kritisera regimen. Tvärtom har många alawitiska aktivister vittnat om hårdare repressalier från regimen eftersom man betraktats som förrädare.

Samma gäller även kristna i Syrien. Paolo Dall’Oglio, en sextio år gammal italiensk präst, är en av dem som vet. För trettio år sedan yttade han till ett kloster i norra Damaskus för att driva och restaurera den historiska byggnaden. När upproren inleddes 2011 manade han till fred och kritiserade regimens angrepp på civila. Samtidigt lät Dall’Oglio klostret bli en plats för dialog mellan olika grupper. Det här ck regimen att se rött och slängde ut honom ur landet i juli månad 2012.

När jag växte upp var Damaskus ett sekulärt samhälle, modernt i vissa avseenden och inte särskilt konservativt på ytan. Men under ytan var vi otrygga och ofria.

Jag kan inte minnas att vi talade om politik i min familj under min uppväxt. Men vi talade desto mer om fruktan. Eller snarare om strikta regler. ”Prata inte högt, titta inte dit”, sa de vuxna till mig varje gång vi gick förbi militärposterna som var utstationerade längs med gatorna. Moukhabarat, säker- hetstjänsten, hade ett avancerat system för angiveri. Även en lärare, en frukthandlare, en apotekare i kvarteret kunde vara en avlönad angivare åt regimen. De ville upptäcka farliga tankar. Oppositionella tankar.

På 1980-talet styrdes landet av Hafez al-Assad, alltså Bashar al-Assads far. Presidentens ansikte syntes överallt. I skolor, i böcker, på byggnader och givetvis i media. TV-sändningarna påminde om de bilder vi är vana att se från Nordkorea. Det är alltid den vinkande diktatorn omgiven av glada friska barn och en uppsjö av blomarrangemang. Den totalitära maktens estetik.

En gång när jag var liten frågade jag min far varför Hafezs ansikte syntes överallt. Vi var på en offentlig plats och min far greps av panik, skrattade bort frågan och sa högt: ”Hon är bara ett barn”. Han tog min hand och gick därifrån med snabba steg.

Förutom det där ständiga hotet om våld fanns också andra makthierarkier som kuvade människor. Till exempel att bli utsatt för förnedrande behandling av polis och andra statligt anställda. Det gick inte att vinna mot en regimvän eller tjänste- man. Många av oss var tvungna att muta oss igenom samhället för att få vardagen att fungera. Unga akademiker ck inte jobb om de inte kände rätt personer. Frustrationen bubblade under ytan.

Som barn förstår man inte att man är hjärntvättad eftersom man inte känner till något annat. Det är egentligen först i vuxen ålder jag har insett graden av det mentala övergreppet som vi utsattes för i det vardagliga livet. Att Syrien styrs av en av världens mest hänsynslösa diktaturer är nog de esta överens om. Ändå var det få som förutsåg att regimen skulle slå tillbaka så hårt och hänsynslöst mot de fredliga demonstrationerna 2011.

Delar av min familj levde kvar i Damaskus fram till 2013. Under den tiden talade vi aldrig öppet om protesterna. Vi pratade bara om hälsa, vi talade i ett kodat språk om händel- serna. Men läget förvärrades allt mer. Så en natt bestämde de sig för att packa ihop sina saker och ge sig av. Först åkte de mot Jordanien och sedan vidare till Libanon.

När de kom till en säkrare plats kunde vi börja prata. Mina anhöriga berättade att de kände glädje över upproren. Och en stolthet över Fria syriska armén, FSA. ”Det var de naste ungdomarna som gick med” sa min släkt. Men i Damaskus infiltrerades FSA allt mer av andra krafter. Till slut visste man inte vem som bar vapen och i vilket syfte. Därför var flykten komplicerad. Å ena sidan gällde det att undvika syriska mili- tären och å andra sidan gällde det att inte fastna hos en okänd beväpnad grupp.

Samtidigt har jag också varit rädd under den här tiden, fastän jag lever många mil bort. När jag skrev artiklar och ordnade demonstrationer tänkte jag hela tiden på mina anhöriga. Det var få syrier som uttalade sig öppet i svenska medier. Dessutom påverkades vi oppositionella i Sverige av det faktum att den syriska ambassaden i Stockholm fortsatte att vara verksam. Det nns starka misstankar att den ägnar sig åt underrättelseverk- samhet och spionage på syrier i Sverige.

Det är mot bakgrund av sådant som man måste se hur rebeller och opposition har agerat. För givetvis har rädslan också spelat roll för organiseringen bland syriska oppositionella i

Sverige. De första två åren bjöd vi aldrig in till öppna möten. De flesta syriska aktivister hade fiktiva namn på sociala medier och bar solglasögon på manifestationer. Mod är en sak, men ingen vill utsätta sina nära och kära för lidande för att man handlat dumdristigt.

***

Två och en halv timmes bilfärd nordväst om Kobane ligger staden Saraqeb. Här bor barnfamiljer, flyktingar och civila. Saraqeb har historiskt – och än i dag – bebotts av blandade etniska grupper.

Området har frigjort sig från diktatorn Bashar al-Assad. Men regimen fortsätter att attackera från luften, ofta med så kallade ”barrel bombs”. Och IS/Daish och andra militanta grupper försöker att tränga sig in och terrorisera befolkningen.

Så fort staden kommer på fötter och får ordning på någon form av vardaglig tillvaro kommer nya flyganfall från regimen. Det här gör att staden ständigt är sårbar för attacker från Daish på marken.

En del lärare och läkare har ändå valt att stanna kvar för att bygga upp ett civilt samhälle. Och detta trots att just sjukhus och skolor ofta är måltavlor för regimen.

Läget ser allt dystrare ut och de goda krafterna håller på att ge upp, en efter en. Men städer som Kobane och Saraqeb kan utgöra embryon till framtidens Syrien och Kurdistan.

Som exilsyrier med erfarenhet av Assadregimens hårdföra diktatur är det svårt för mig att begripa omvärldens passivitet gentemot regimen. Det är en skam att världssamfundet inte agerat trots vetskapen om massakrerna som äger rum inne i landet. Syrien befolkas till stor del av muslimer och det är svårt att låta bli att undra om det inte har spelat roll. Västvärldens förhållande till Syrienfrågan har genomsyrats av misstänk- samhet: Går det att vara säker på att oppositionen har goda intentioner? Det kanske är lika bra att den nuvarande regimen får sitta kvar så länge vi inte vet vad alternativet är? Men det kan och får aldrig vara arbetarrörelsens alternativ. Här måste ställningstagandet vara tydligt antiauktoritärt.

Jag har svårt att förstå de som å ena sidan säger sig vilja bekämpa terrorismen och på samma gång visar sitt stöd, direkt eller indirekt, för Assadregimen. Hur ska kampen mot terro- rism och sekterism kunna förverkligas så länge Syrien fortsätter att styras av en diktatur?

***

Men det finns saker vi kan göra. Både globalt och lokalt. I det akuta läget bör omvärlden kräva flygförbudzoner för att stoppa regimens flygattacker och bomberna som dödar civila. Den bör även kräva säkra zoner för flyktingar i Syrien, skyddade av fredsbevarande styrkor. Vi kan också kräva att humanitära korridorer öppnas och att hjälpsändningar når in till civila i rebellkontrollerade områden.

I andra hand kan vi stötta städer likt Kobane och Saraqeb genom att bidra med resurser till sjukhus och skolor. Förutom krigsskador är vården i akut behov av mediciner och förnö- denheter mot ”vanliga” sjukdomar som diabetes och polio. Människor dör på grund av sjukdomar som hade kunnat åtgärdas enkelt om bara rätt medicin och sjukhusutrustning funnits på plats. Eller varför inte rikta ett särskilt stöd till bar-nen och deras skolor med allt sådant som kan ge dem någon meningsfullhet i livet?

Ibland tycks vi glömma att världen har kommit till oss i Sverige. Det bor syriska författare, journalister, poeter och politiker här som kan bygga broar mellan Sverige och Syrien.

Poeten och journalisten Faraj Bayrakdar är en av dem som överlevt längst i den syriska regimens tortyrkamrar. I fjorton år misshandlades han i fängelset. I dag är han fristadsförfattare i Sverige. Kurd-syriska Abdulbaset Sieda blev ledare för Syriska nationella rådet (SNC). Han har trä at världens alla ledare och är djupt insatt i Syrienfrågan. Han bor i Uppsala.

Arbetarrörelsen kan därför se till att bygga broar mellan olika grupper. Hjälpa människor genom att skapa plattformar där människor kan mötas. Satirtecknarna och konstnärerna Saad Hajo och Sahar Burhan har flytt Syrien och bor sedan några år tillbaka i Norrköping. De är några av Mellanösterns mer kända tecknare. De har träffat kollegor runt om i världen och haft stöd av tecknarna på Charlie Hebdo.

Detta är några av de betydelsefulla personligheter som lever och verkar i Sverige. Samtidigt kommer många syriska barn att växa upp här. Kan alla dessa äldre och yngre utgöra en grund i ett bygge av ett framtida fredligt Syrien? Här kan arbetarrörelsen spela en avgörande roll genom att via olika plattformar se till att människor fortsätter att mötas över etniska och religiösa gränser.

 

Fotnoter:

1 Samar Yazbek, ”Ett monster med tio huvuden”, Svenska Dagbladet, 3 sept 2013.

2 Per Jönsson, ”Syriens opposition är diktatorn Assads styrka”, UI- bloggen, 12 oktober 2012. Tillgänglig via www.ui.se.

3 Malika Browne, ”Syria bombing is a blast against social harmony”, Guardian, 25 oktober 2012.

by

Lawen Redar: Bilden av ett barn. Text från antologin Framtidsarvet

Framtidsarvet: Den 28 februari 2016 var det trettio år sedan Olof Palme togs ur tiden. Under de trettio år som gått har världen förändrats. Det kalla kriget mellan väst och öst har tagit slut, Sovjetunionen är upplöst och Berlinmuren finns inte mer. De flesta konflikter idag äger rum inom nationalstatens ram och flyktingströmmar känner inga gränser. Även den svenska utrikespolitiken har förändrats. Sverige är medlem av EU och samordnar sin utrikespolitik med övriga EU-stater. Den militära alliansfriheten består, men ordet ”neutralitet” används inte längre för att beteckna den svenska säkerhetspolitiken.

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i februari i år ut en antologi, för att låta olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. 

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen kommer vi att bjuda på textutdrag ur boken.

Lawen Redar är jurist och en av socialdemokraternas yngsta riksdagsledamöter. Här skriver hon om ”Bilden av ett barn”:

Lawen Redar

Lawen Redar

Bilden av ett barn

Nästan samtliga europeiska länder var skralt förberedda på kriget. Ransoneringspolitiken fungerade dåligt och den brittiska handelsblockaden mot tyska hamnar förorsakade akut hungersnöd i stora delar av Europa. För att vinna legitimitet och folkopinionen för fortsatt krigföring kontrollerades rap- porteringarna. Det brittiska parlamentet beslutade om statlig censur år 1914 vilket skapade grogrund för en chauvinistisk utveckling. Avhumaniseringen av tyskar blev ett dagligt inslag i The Times samtidigt som allt fler liberala kritiker eftersökte förbjuden rapportering från utlandet.

Journalisten Dorothy Frances Jebb var en av dem som i hemlighet importerade dagstidningar från övriga Europa, framförallt från Tyskland och Österrike-Ungern. Den skakande skildringen av ett Europa i akut hungersnöd och massflykt fick henne att driva en långdragen licensprocess mot regeringen. ”Handelsblockaden kommer att upphöra bara britterna får veta den hungersnöd vi orsakar!” sa hon.

Dorothys syster Eglantyne Jebb fann, bland de förbjudna importerade dagstidningarna, bilden av ett barn. Den svältande österrikiska tvååring, vars kropp var oproportionerligt mindre än huvudet, etsade sig fast i hennes minne. ”Vad är då skillnaden mellan detta och våra brittiska barn?” frågade hon sig. ”Varför ska ett av dem dö, i brist på näring, och ett annat ha privilegiet att överleva?”

Eglantyne Jebb beslutade sig att väcka allmänhetens medvetenhet om den mänskliga kostnaden av blockaden. På gator och torg i centrala London delade hon ut fotografiet. Förfrågningar från organisationer och dagstidningar vällde in. Plötsligt ville alla veta mer om bilden som till slut väckt anstöt i hela Storbritannien. Inte visste man att över tre miljoner barn led av undernäring i Europa!

I efterhand har bilden kommit att kallas ”det första krigets barn.” Och med facit i hand vet vi att det har tillkommit många många fler.

En annan bild som gjorde en hel ungdomsgeneration med- veten om de övergrepp som begicks i Vietnam är bilden på barnen som brännskadade flyr från sina napalmbombade hem. Nioåriga Phan Thi Kim Phúk, som springer naken på en väg efter att ha blivit svårt bränd på ryggen av en sydvietnamesisk attack, anses vara upphovet till statsminister Palmes skarpa ord om kriget samt den diplomatiska krisen mellan Sverige och USA. Ett år efter bildens publicering undertecknades fredsavtalet i Paris.

Treårige Alan Kurdi, som ligger livlös på en sandstrand i Turkiet, är en bild av samma slag. Den har kommit att representera offren för dagens flyktingkatastrof. Den hjärtskärande bilden av ett litet barn som tvingats på flykt från Kobane i Syrien har fått världsledare att reagera och EU-länderna tillbaka till förhandlingsbordet. Sedan publiceringen av bilden i flera brittiska tidningar den 2 september 2015 vände opinionen i Storbritannien, oviljan att ta emot flyktingar minskade. Premiärminister David Camerons eget konservativa parti ger nu uttryck för vilja till förändring efter att ha uttalat att ”situa- tionen är olidlig och måste lösas.” Frankrikes premiärminister Manuel Valls har twittrat att en ”snabb aktion krävs” liksom Spaniens premiärminister Mariano Rajoy att ”kriget måste få ett slut.”

Naturligtvis påverkar starka bilder opinionen som i sig påverkar politiker och slutligen den politik som förs. Men bilder på barn, offer för vuxenvärldens handlingsmönster, gör något med oss. Vi agerar oväntat bortom nationsgränser, etnicitet och religion. Kanske tvingas vi till en klarhet om vad som är rätt och vad som är fel?

Olof Palme sa en gång att ”den enda verkligt praktiska anknytningen till framtiden vi har är barnen.” Kanske reagerar och agerar vi på bilder av drabbade barn just för att de väcker vårt kollektiva medvetande? Vi alla vet att om barnen lider, så lider även framtiden. Därmed blir vi gemensamt ansvariga för framtidens utformning och förpliktade att agera.

***

Olof Palmes engagemang för barns rättigheter började redan med det första politiska sakområde han ansvarade för som statsråd: skolan. I hans politiska filosofi om hur klassamhället skulle avskaffas spelade skolan en avgörande roll. Många gånger upprepade han att ”skolan är nyckeln.”

Med en kostnadsfri och jämlik skola skulle klyftorna mellan barnen upphöra vilket också skedde i takt med att allt fler arbetarklassungdomar gick ut gymnasiet. Jämlikhet för Palme innebar inte enbart att göra upp med inkomstskillnaderna. I skolpolitiken exemplifierade han med två ytterligare komponenter: kompensering och omfördelning. Till skillnad från liberalismen, som också ställer jämlikhetskrav på skolan, var Palme starkt emot förslag som utpekande betygssystem, förmåner och konkurrens som måttstock på mänsklig framgång. Alla skulle ha en chans utifrån sina förutsättningar och motiveras till det livslånga lärandet.

Insikten att en radikal skolpolitik inte förändrar barnens liv utanför skolan, om föräldrarna missgynnas av socialt begränsande strukturer, bidrog till Palmes idé om skolans kompenserande roll. Så gott som det gick skulle skolan kompensera barnens olika livsvillkor och förutsättningar genom extra insatser, livskunskap, studievägledare, kuratorer, sjuksköterskor, vaktmästare, fritidshem och skolmorfar. Avgiftsfri idrott och kulturskola skulle ge alla barn kulturellt kapital. Lika möjligheter skulle ersättas med likvärdighet. Omfördelningen av resurser efter behov blev ett annat verktyg för att råda bot på barnens olika förutsättningar.

Sedan kom utbyggnaden av barnomsorgen. Till en början motiverades den med arbetskraftsbrist och syftet att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden. Men Palme insåg, till skillnad från borgerlighetens kritik av familjens sönderfall, värdet av mötet med andra barn i tidig ålder samt möjligheten till uppfostran av aktiva samhällsmedborgare. Barnen skulle lära sig om demokrati, samhällsvärden och mänskliga rättigheter. Det privata, menade han, var politik. Att kvinnor skulle förvärvsarbeta var ett steg i riktning mot jämställdhet. Det andra steget var en förändrad familjemodell där män och kvinnor skulle ha samma ansvar för hemmet och barnen.

I en debattartikel i Sydsvenskan 1976 skrev Olof Palme att papporna måste känna en större vilja att ta del av barnens uppväxt: ”Ett samhälle är människovärdigt när pappor har rätt till sina barn och barn har rätt till sin pappa.” Kort därefter beslutade riksdagen om införandet av föräldraförsäkringen.

Att barn intog en viktig plats i Palmes inrikespolitiska gärning råder det ingen tvekan om. Men i det utrikespolitiska engagemanget syntes det som allra mest. Ibland var det som att ilskan aldrig kunde stanna i hans kropp. Bilder på sönderbombade lekplatser, malariadrabbade barn och rassegregerade skolor kunde få honom fullständigt ursinnig.

Som talet han höll på Folkriksdagen mot apartheid i

Stockholm den 21 februari 1986 inför ANC, SWAPO och företrädare för FN och svenska folkrörelser, om vita och svarta barns förutsättningar i Sydafrika. För att dela med sig av sin upprördhet exemplifierade Palme med uppenbart absurda situationer:

What if a mixed marriage couple have two children: may this children, if one turns out white and the other black, go to the same school?5

Eller följande raka konstaterande i ett tal hösten 1977:

Apartheid är den enda formen av tyranni som brännmärker en person ända från födseln beroende på hudfärgen.

Inte heller skrädde han orden mot totalitära regimer när han skulle kommentera deras strategi att hjärntvätta barn och ung- domar:

De skall uppfostras till att tro på en absolut sanning, en dogm, som har den fördelen att den serverar patentlösningar och därför befriar människor från nödvändigheten att tänka. Det har tänkts färdigt i den totalitära staten.

Palme var mån om att efterlämna en värld bättre än den han själv växt upp i. Det gjorde han genom det talade or- det men även genom praktisk verksamhet. Han fördömde Vietnamkriget men såg samtidigt till att skydd, sjukvård och mat levererades till krigsdrabbade barn genom barnrättsorganisationer. Intresset för barns rättigheter delades dessutom med hustrun Lisbeth Palme som sedermera blev ordförande för Unicef. Än idag har parets insatser för att motverka barns särskilda utsatthet för sexuellt våld, människosmuggling och prostitution i konfliktdrabbade områden varit betydande för Unicef.

***

Bilden av den svältande österrikiska tvååringen, vars kropp var oproportionerligt mindre än huvudet, påverkade för hundra år sedan hela Europa. Handelsblockaden upphörde men Eglantyne Jebbs kamp för barnen slutade inte där. Hon menade att mänskligheten är skyldig barnet det bästa man har att ge för att säkra att framtiden blir bättre. ”Every generation of children offers mankind the possibility of rebuilding his ruin of a world” brukade hon säga. Hon formulerade barns särskilda behov och rättigheter i en deklaration som år 1924 antogs av Nationernas Förbund. Men det var inte förrän år 1978 som barnrättsorganisationerna i världen propagerade för ett lagligt bindande dokument. En arbetsgrupp under FN:s kommission för mänskliga rättigheter tillsattes med uppdraget att ta fram ett förslag till konvention om barnets rättigheter.

Olof Palme besökte Göteborgs arbetarekommuns 90-års- jubileum år 1980. I sitt tal Krigets ansikte delade han för första gången sin betraktelse av barn som egna individer och inte som bihang till sina föräldrar. ”Barndomen är ingen trans- portsträcka, ingen krigstid, barndomen har ett värde i sig.”

Samma grundläggande tanke bygger FN:s konvention om barns rättigheter på. Barns intressen formulerades uttryckli- gen som mänskliga rättigheter med fyra grundpelare: förbud mot diskriminering (artikel 2), barns bästa i främsta rummet (artikel 3), rätten till liv och utveckling (artikel 6) samt rätt till inflytande och att komma till tals (artikel 12). Barns utveckling ska därmed säkerställas till det yttersta av samhällets förmåga.

Sverige var ett av de första länderna i världen att skriva un- der konventionen. Ingvar Carlsson berättar i sina memoarer att det var tack vare Lisbeth Palmes engagemang i Unicef som han fick upp ögonen för frågorna.9 Enligt Carlsson syftade rati- ficeringen främst till sätta press internationellt, även om också Sverige får återkommande kritik av FN:s barnrättskommitté.

Vid Sveriges ratificering av barnkonventionen fanns inte Olof Palme vid liv. Vi behöver inte tvivla på vad hans inställning till den hade varit. Inte heller tror jag han hade väjt för att kritisera USA och Somalia för att vara de enda länder som inte skrivit under. Jag tror också han hade känt frustration över att Sverige fortfarande inte gett konventionen rättslig status i landet, vilket Finland gjorde 1991 och Norge 2003. Att sittande regering vill göra barnkonventionen till lag är ett viktigt steg för utökade rättigheter för barn. Men frågan är om Palme hade stannat där? Kanske hade han stridit för att Sverige dessutom skulle skriva på det tredje tilläggsprotokollet som ger barn rätt att lämna klagomål till FN:s barnrättskommitté?

Det är många frågor som vi aldrig kommer att få svar på. Världen har också, trettio år efter Olof Palmes död, markant förändrats. Frågan är vad vi kan göra för att de värden han så hårt stred för – frihet, jämlikhet och solidaritet – fortsätter att utgöra grunden för svensk utrikespolitik också i framtiden?

***

Sedan millenniemålen antogs av FN år 2000 har fattigdomen i världen halverats. Ändå lever 800 miljoner människor i absolut fattigdom idag. Avståndet mellan människor växer i takt med att de sociala klyftorna ökar. Från 1981 till 2015 har Arktis yta minskat med drygt 900 000 kvadratkilometer och lyckas vi inte hålla den globala uppvärmningen under två grader kom- mer extremväder, havsnivåhöjning, ökenutbredning och brist på jordbruksmark inom kort att vara en av vår tids största utmaningar. Detta påverkar givetvis säkerhetsläget i världen – som därutöver präglas av rysk aggression och annektering i Ukraina, ett Syrien som faller isär, ett Kongo som haft sex år av inbördeskrig, fortsatt bosättarpolitik i Palestina, utbredning av fascistisk terrorism i Irak och Nigeria, växande nationalism i Europa, alarmerande migrationskris och därtill ett handlings- förlamat säkerhetsråd i FN. Vi befinner oss i en verklighet som vår värld inte har skådat sedan andra världskriget.

Mitt i all denna sorg över tillståndet i världen vet vi att dagens generation är den första som kan utrota fattigdomen och den sista som kan stoppa klimatförändringarna, som Ban Ki-Moon uttryckt det. Möjligheten att kunna vara med och lösa dessa storslagna frågor lockar för närvarande en ny generation till det politiska arbetet. Drömmen om demokrati och levebröd har omdanat många samhällen i vår närtid. Händelserna har kommit att kallas den arabiska våren, trots att resningarna varken begränsats till ”arabvärlden” eller våren. Det var hundratusentals unga som fann styrkan i att kollektivt säga ifrån mot massarbetslösheten, den sociala ojämlikheten, korruptionen och diktaturernas övergrepp. I Syrien ser vi hur revolutionen dränkts i blod av diktaturens rädsla för en kol- lektiv förändrings- och upprorsvilja. Vad vi bevittnar är en ny generation medveten om att tillståndet i världen inte är ödesbestämd.

Detta får mig att tänka på arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Om ambitiösa målsättningar mot fattigdom, uppbyggandet av välfärd, ekonomisk och social demokrati, fördelning av rikedo- mar, teknologisk utveckling, krav på hög utbildningsstandard och en utrikespolitik bortom militarisering. Skulle vi våga tänka så kreativt idag?

Jag menar att vi inte har något val.

Vid regeringsbildandet hösten 2014 deklarerade utrikesminister Margot Wallström att Sverige från och med nu ska ha en feministisk utrikespolitik. Borgerligheten lät sig inte vänta med sin kritik, men för första gången används en politisk och vetenskaplig analys och metod som kan ge långsiktiga effekter. Det är ingen tillfällighet att Nobels fredspris samma år gick till Malala Yousafzai för hennes kamp för unga flickors rätt att gå i skolan.

Ett feministiskt perspektiv på problem och lösningar är ett viktigt redskap för att hantera de utmaningar som världen står inför idag. All vetenskap visar att fokus på kvinnors delta- gande och makt utgör ett effektivt instrument för prevention, att skapa fred där våldet redan är ett faktum samt att främja försonings- och återuppbyggnadsprocesser efter krig. För uppbyggandet av hållbara institutioner och rule of law visar forskningen att jämställda samhällen även har minskad vålds- benägenhet och korruption. Så ska vi tackla det som främst dödar och hotar människor i dag – och som leder till sönderfallande stater, interna och mellanstatliga konflikter – måste denna omformulering ske av vår utrikes- och säkerhetspolitik. Sjukdomar och epidemier, klimatförändringar, organiserad brottslighet, sexuellt våld, fattigdom och samhällens sårbarhet genom bristande krisberedskap utgör grunden till världens säkerhetspolitiska problem. Dessa måste utmanas innan de leder till katastrofer och kapprustning – detta är grundanalysen i en feministisk utrikespolitik. Kvinnors deltagande i ekonomin leder till stärkt tillväxt. Bistånd med genusperspektiv når vanligen bättre hållbarhet och långsiktighet.

En annan skiljelinje är vilka frågor som prioriteras. Frågor om arbete, fackliga rättigheter och uppbyggandet av formella sektorer där jobbtillväxten sker innebär att bekämpa barn- arbete och barnfattigdom. Vita organiserade arbeten – till skillnad från svartjobb – och möjligheten för alla barn att gå i skolan är inte bara viktigt för den enskilde, utan för ett lands välståndsutveckling och säkerhet. Fattigdomsbekämpningen kan inte fortsättningsvis ske i enlighet med borgerlighetens välgörenhetsagenda utan måste fokusera på individen och samhällets möjlighet att själv lyfta sig ur fattigdom.

För att stärka barnens rättigheter kan vi använda samma politiska filosofi som Olof Palme hade. En kostnadsfri och jämlik skola i Sverige och i världen är nyckeln till att göra upp med ojämlikheten nationellt och internationellt. Lika möjligheter ska ersättas med likvärdighet. Detsamma gäller barnomsorgen som både underlättar för kvinnors deltagande i ekonomin och stärker varje lands tillväxt, men även till uppfostrandet av aktiva samhällsmedborgare. Barn får lära sig sina grundläggande mänskliga rättigheter, påverka beslut som de berörs av och göra sin röst hörd.

Så kan en utrikespolitik trettio år efter Palme förändra vår värld idag. I slutändan är det vi som bestämmer hur ”vår enda verkligt praktiska anknytning till framtiden” kommer att bli. För är det barnen som lider, så lider även framtiden.

 

NOTER:

1 Mulley Clare (2009), The woman who saved the children: a biography of Eglantyne Jebb, founder of Save the Children, Oxford, One world publication, s 226.

2 A a, s 237.

3 Olof Palme, SAP:s kongress 13 juni 1968.

4 Olof Palme, ”Ett barnvänligare samhälle”, Sydsvenska Dagbladet 27 juni 1976.

5 ”Speech made by the Prime Minister, Mr Olof Palme, at the ’Swedish People’s Parliament against Apartheid’ at Folkets Hus on 21 February 1986”, tillgänglig via www.olofpalme.org.

6 Olof Palme, anförande vid Statsanställdas kongress, Stockholm, 21 september 1977. Publicerat i Olof Palme, Med egna ord, Brombergs, Stockholm, 1977, s 140.

7 Olof Palme, ”Demonstration i Prag”, Svenska Dagbladet, 15 juni 1949.

8 Kul C. Gautam, ”Sweden and Unicef: 60 Years of Special Partnership for the World’s Children”, anförande i Sveriges riksdag den 17 maj 2006. Tillgänglig via www.unicef.org.

9 Ingvar Carlsson (2014), Lärdomar: personliga och politiska, Norstedts.

Bli medlem - klicka här!