Close

Tag Archive for: folkrätt

by

Israel axlar inte sitt ansvar för freden

Den blodiga militära repressionen mot palestinier som använder sin mänskliga rättighet att protestera, försvårar för fredsprocessen och riskerar att göra Israel isolerat i världen, säger Ulf Bjereld i en kommentar till påskhelgens skeende.

I maj firar Israel sitt 70-årsjublieum medan det för Palestina är 70 år sedan al Nakba, den palestinska flyktingkatastrofen. I Gaza och på flera platser runt om Israel genomförs därför under våren aktioner där flera palestinska politiska grupper deltar för att manifestera nationell enhet för rätten att återvända och rätten till Jerusalem som sin huvudstad.

Men under påskhelgen har de palestinska manifestationerna längs gränsen till Gazaremsan mötts av blodig militär repression. Minst har 17 dödats och ett tjugotal kritiskt skadade. Sammanlagt har mer än 1400 personer skadats i protesterna, där israelisk militär öppnade eld med skarp ammunition.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gör inga försök att dölja sin förtjusning. På Twitter skriver han tvärtom och hyllar den israeliska armén efter den blodiga attacken. Den tragiska förlusten av människoliv i en långvarig och infekterad konflikt får inte hanteras så lättvindigt av en statsman som gör anspråk på att kalla sig demokrat. Då har man också ansvar för att söka demokratiska lösningar och respektera människovärdet.

FN-chefen António Guterres har begärt en oberoende och transparent utredning av den israeliska attacken, men detta har tillbakavisats av Netanyahu. Den israeliska hållningen riskerar därmed att läsas som maktfullkomlig och likgiltig inför palestiniernas lidande. Det innebär en påtaglig risk för att konflikten eskalerar, vilket kan få ödesdigra konsekvenser för fredsprocessen och för människors liv.

En av världens mest moderna arméer har alla metoder till sitt förfogande för att möta konflikter enligt proportionalitetsprincipen, men underlåter konsekvent att göra så. Det inger inte förhoppningar om en fredlig och demokratisk lösning på konflikten och ökar det moraliska och medmänskliga ansvaret för omvärlden att värna om konfliktens mest utsatta part.

Israels agerande riskerar att göra landet isolerat i världssamfundet och omgivet av fiender. Det är inte en situation som någon kan önska sig. Nedtrappning av våldet är den enda framkomliga vägen för fred. Här bär Israel som den ojämförligt starkare parten ett stort ansvar, som det återigen blivit uppenbart att man inte är beredd att axla. Därför måste världssamfundet protestera kraftfullt mot Israels och Netanyahus agerande, men även konsekvent påminna parterna om vikten av att respektera de mänskliga rättigheterna.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Vägen till fred i Palestina och Israel går genom dialog

Den 29 januari deltog förbundssekreteraren Hans Josefsson i ett seminarium om Palestina på ABF-huset i Stockholm. Josefsson lyfte vikten av dialog med mänskliga rättigheter som en oavvislig grund. Här publiceras hans talmanus.

Jag har besökt Israel och Palestina, särskilt Gaza, några gånger de senaste åren. Mina resor är ett led i ett långsiktigt engagemang som burits av många i min organisation, bl.a. av vår förre ordförande Evert Svensson som tillsammans med Sten Andersson och Olof Palme bidrog till att samla den palestinska rörelsen till en part att räkna med vid förhandlingsbordet.

Socialdemokrater för tro och solidaritet är en organisation som tror starkt på dialog. Det är genom att mötas och lyssna på varandras argument som vi kan föra frågor framåt, också där vi är djupt splittrade. Därför har vi också varit kritiska mot omvärldens noncontact-policy gentemot Hamas. Det finns många goda skäl att ogilla Hamas men genom att inte respektera resultatet av demokratiska val har omvärlden snarare fördjupat krisen än bidragit till en lösning.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har en speciell ställning i svensk politik eftersom vi förstår oss på både religion och politik. De flesta av oss är progressiva troende som företräder en progressiv politisk vänster och mot den bakgrunden tror vi oss ha en särskild förståelse för den israelisk-palestinska konflikten. Vi har ett samarbete med Civitas Institute i Gaza, en politiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för att på olika sätt stärka civilsamhället i Gaza. Civitas arbetar också till stöd för internflyktingarna från kriget 2014.

***

I denna introduktion vill jag därför fokusera på Gaza. Två miljoner människor i vad som brukar kallas för världens största utomhusfängelse. Gränserna till både Israel och Egypten i princip stängda. En arbetslöshet på 45 procent. En vattensituation som gör att Gaza enligt FN riskerar att vara obeboeligt om bara ett par år. Ett stort antal internflyktingar.

Den senaste resan dit gjorde jag i slutet av november, bara några dagar innan Donald Trump gjorde sitt olycksaliga uttalande om Jerusalem, men också några veckor efter det att Hamas börjat lämna ifrån sig makten i Gaza till den palestinska myndigheten, i enlighet med det avtal som skrevs någon månad tidigare. På mina resor har jag träffat politiker av olika slag, FN-medarbetare, människorättsaktivister och inte minst vanligt folk – däribland många unga människor.

Vad ser jag? Jag möter en oerhörd frustration. Frustration över att vara inlåst av en brutal ockupationsmakt. Frustration över det egna ledarskapet som helt saknar visioner och som inte förmår skapa en dräglig situation för sitt eget folk. Frustration över Hamas repressiva styre. Frustration över en omvärld som sviker. Jag möter ungdomar som inget hellre vill än att resa, upptäcka världen, lära sig och lära ut – men som istället riskerar att dras in i radikalisering eftersom det i deras ögon inte finns något annat som hjälper. Jag möter internflyktingar som inte får hjälp med återuppbyggnaden efter Israels oproportionerliga krigshandlingar, senast 2014, som bor i misär och väntar på den hjälp som dröjer. Behovet är stort av internationellt stöd som medför en genomgripande förändring. Det bistånd som lämnas nu blir bara plåster på såren.

Men jag möter också hopp. Även här hos unga människor, som arbetar för kvinnors rätt, som bidrar konstruktivt till ett anständigt debattklimat och som arbetar för mänskliga rättigheter. Jag möter människorättsaktivister som talar väl om Gaza som ett framtida paradis för turism, jordbruk och fiske. Om de bara fick chansen. Och jag möter en stor tacksamhet till Sverige som vågat erkänna Palestina, men också en förväntan om kommande steg i linje med erkännandet.

Tio år efter inbördeskriget i Gaza pågår nu något som vi skulle kunna kalla för en försoningsprocess mellan Fatah och Hamas. Vi socialdemokrater för tro och solidaritet har länge förespråkat detta – de stora parterna i palestinsk politik måste på något sätt bli överens om den demokratiska strukturen även om de är djupt oense i sak. De jag talar med uttrycker en försiktig optimism inför överenskommelsen om att Hamas ska lämna över styret av Gaza till palestinska myndigheten – kanske är det sista chansen, den här gången MÅSTE det gå – men det har inte förändrat något för folket ännu. Försoningen gäller inte bara de politiska partierna. Den måste också silas ner till folket. Det kommer att ta tid, tio års splittring läker du inte på tio månader.

***

Samtidigt får behovet av inompalestinsk försoning inte skymma det faktum att det grundläggande problemet finns i ockupationen, blockaden och den olagliga bosättarpolitiken.

Isoleringen av Gaza måste brytas. Människor måste få möjlighet att mötas. Låt mig berätta om FN-tjänstemannen, vars tolvårige son hade fått tillstånd att resa till Jerusalem. Först vägrade han. Han var rädd för att resa in i fiendeland. Han var rädd för att aldrig få komma tillbaka. Men pappan insisterade och sonen åkte. När han kom tillbaka berättade han för pappan om sin stora förvåning över att ha sett israeler utan uniform, vänliga israeler. De enda israeler han hade träffat var soldater som representerar förtrycket. Så skapas bilder av varandra, av den andre. Bilder som bara blir sanna om vi får se varandra.

***

VAD KAN GÖRAS?

Min egen organisation, STS: Fortsätta stötta Civitas arbete med ungdomar, jämställdhet och ledarskap. Föra samman religiösa ledare och andra intellektuella – de religiösa ledarna är nyckelpersoner i freds- och försoningsarbetet. Fortsätta med studieresor och låta unga människor se hur det verkligen ser ut på marken. Knyta kontakter med en alltmer trängd israelisk fredsrörelse.

Mitt eget land, Sverige: Bidra till demokratiuppbyggnad och stöd för infrastruktur. Fortsätt stå upp för vårt erkännande av Palestina och verka för att fler europeiska länder följer efter.

***

I slutändan måste ambitionen vara att människor ska kunna leva sida vid sida, i säkerhet. Man måste inte älska varandra, men man måste respektera varandra och utgå från att mänskliga rättigheter gäller alla, inte bara några.

En önskan om att leva sida vid sida, med ömsesidig respekt, är också vad jag snappat upp att människorna i Gaza, på Västbanken och i Israel bär på. De vanliga människorna, de som är som du och jag. De förtjänar bättre än det som deras ledare ger dem.

by

Risk för ny våldsvåg efter Trumps beslut om Jerusalem

Jerusalem erkänns nu som Israels huvudstad och USA förlägger sin ambassad till den omtvistade heliga staden.

Det är djupt olyckligt att president Donald Trump nu deklarerar att USA avser att flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. En sådan flytt försvårar avsevärt åstadkommandet av den tvåstatslösning som såväl världssamfundet som parterna själva är överens om.

Agerandet gynnar extremistiska krafter på båda sidor i konflikten, spär på motsättningarna mellan parterna och medför en ökad risk för en ny våldsvåg i regionen.

Jerusalem har i årtusenden varit en stad där människor med olika religion, olika kulturer och olika språk levt sida vid sida. Vägen framåt för Israel, Palestina och Europa är att vi finner sätt för människor med olika bakgrund att ha en gemensam framtid i samma region.

Nu går USA emot denna ambition och motverkar mångfalden genom att ge ensidigt stöd till Israel i kampen om Jerusalem. Sverige och EU måste protestera och kraftfullt markera att Jerusalem ska kunna vara huvudstad för både Israel och för Palestina, i linje med folkrätten och med vägen för en rättvis och varaktig fred.

by

Jonas Magnusson om de ensamkommande: ”Det handlar om socaldemokratins själ”

Jonas Magnusson, ledamot i Förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet och distriktsordförande i STS i Jönköping höll på lördagen tal vid Medborgarplatsen, till stöd för de utvisningshotade ensamkommande.

Talet spelades in av liberala riksdagsledamoten Christina Örnebjär och kan ses här.

Du kommer som en flykting över bergen,
Du följer oss dit ingen annan når,
Du är den sång om livet som jag glömde
Den sanning jag förrådde dag för dag
Jag svek mig själv, den spegel som jag gömde
Bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bliv kvar hos mig, det mörknar!
Och kanske ljusnar det på nytt igen,
Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast,
Som sjunger timman innan gryningen
– Ylva Eggehorns kloka ord i det som blivit en svensk psalm.

Det handlar ytterst om socialdemokratins själ när våra medlemmar nu går hen ur huse och reagerar. Det är värderingar om rätt och riktighet, om alla människors lika värde, om att alltid se människan som riskeras. Hos oss är det inte längre bara Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, S-kvinnor, SSU, och S-studenter som reagerar. Det är vanliga socialdemokrater, våra S-föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt. Det är fackliga föreningar. Kort sagt kärnan i det socialdemokratiska engagemanget som står på spel.

De ställer sig sida vid sida med er idag. Det civila samhällets organisationer och kyrkor. Rädda Barnen, Amnesty International, Unicef Sverige, BRIS, Sveriges stadsmissioner, Svenska Kyrkan, Equmeniakyrkan, Pingströrelsen, Godemansrörelsen, socialsekreterare, lärare och förskolelärare, vårdarbetare, och rättsläkare, poliser.

Vi i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet välkomnar stödet i denna fråga och i denna kamp från Liberaler, Centerpartister, Miljöpartister och Vänsterpartister och enskilda aktiva i Kristdemokrater från exempelvis Jönköpings län.

Ett särskilt tack idag här och nu till den liberala riksdagsledamoten Christina Örnebjär. Särskilt gott, detta år, då det är 100 år sedan vi från Socialdemokraternas och Liberalernas sida, i starkt motstånd från dåtidens makthavare i den svenska högern, tillsammans kämpade igenom den allmänna och lika rösträtten i Sverige. Tack, Christina!

Vi säger alla samfällt: I denna fråga har regeringen gjort fel. Som socialdemokrat är det då min skyldighet att säga: Vi har gjort fel, nu måste vi göra rätt!

Kärnan i frågan handlar om följande:

Barn, människor, kom till Sverige under en mycket tuff tid i sina hemländer, i Afghanistan, men även i världen som helhet, som 14-15-16- 17-åringar. Pga en stor och tuff arbetssituation hos Migrationsverket, våra myndigheter och välfärdsinstitutioner, för så var det, hinner många fylla 18 år innan processen är klar.

Då bedöms de, inte som varande den ålder de hade när de sökte, utan enligt den ålder de hade när bedömningen var klar. Och detta påverkar. Det utgör i själva verket en katastrofal skillnad. En skillnad på en framtid med ljusnande möjligheter i ett på alla sätt växande Sverige, eller en framtid av desperation, utsatthet och hot mot liv, tro, hälsa och utveckling. En skillnad från att runt 80-90% får stanna, eller om hen är 18, 15-20%. Detta är problemets kärna.

Naturligtvis finns det många andra aspekter, med i sig långa handläggningstider och väntan, osäkra försök till bedömningar av vilken ålder människor har, bristande kunskaper i det svenska samhället om tro, som drabbar exempelvis konvertiter och deras hotbild i sina hemländer och här, men även i vid mening situationen för judar, muslimer och kristna i ett av världens mest sekulariserade länder, där ovanan vid religiösa människor vuxit sig stark. Vi har det djupt allvarliga säkerhetsläget i Afghanistan för de flesta där.

Låt oss göra några saker klart:

Det är inte tillfälliga opinioner som ska få människor att stanna
Det är inte de som etablerar sig framgångsrikt på svensk arbetsmarknad som ska få stanna.
Det är inte ett fixt antal människor som ska få stanna.

Det är humanismens princip, nedkokad i den individuella asylrätten som ska ges uttryck för. Det görs bäst genom ett domstolsförfarande, som ska ges de bästa förutsättningar vi kan uppbringa, som är det bästa sätt vi idag har, som ska avgöra vilka enskilda människor som ska få stanna. Här finns, milt uttryckt mycket att göra av förbättring!

Men politiken har ett ansvar att ge rätt förutsättningar. Det är därför vi har folkstyre. Regeringen är den yttersta garanten för att det ska fungera att göra rätt oftare än vi gör fel. Att ta det ansvaret är regeringens, mitt partis, och Miljöpartiets just nu. I förtroende givet av folket.
Vi i socialdemokrater för Tro och Solidaritet är sökare. Som kristna, muslimer och judar, ser vi att Gud är den ende som har och äger sanningen. Vår uppgift är att ständigt söka den. Inte äga den. Det ger oss en stabil kärna av ödmjukhet. Också i dessa tider då den viktiga frågan om ensamkommande ska lösas. Vi behöver klokskap.

Vi har en uppgift att medan vi går här på jorden, på samma jordklot, sittande i samma globala båt, att göra livet för oss själva och varandra så drägligt det kan bli. Att se alla fantastiska människor, var och en som hen är. Att bidra. Att lyfta människan och varandra. Att se det som en del kristna kallar helvetet, redan där det finns idag på jorden, och göra vad vi kan för att lindra nöd. Så gott vi kan. Varken mer eller mindre. Detta är trons kärna.
Därför avslutar jag med den helige Franciskus bön om sinnesro. Och tackar därmed för min möjlighet att vara närvarande bland er idag. Alla härliga människor fyllda av kamp, men klokskap. Dessa två. Kamp och klokskap. Något som min partiledning också har förmåga till. Låt oss nyttja det möjlighetsfönster som en samlad folkrörelse öppnat på vid gavel. Nu.

Gud, ge mig sinnesro,
Att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan,
Och förstånd att inse skillnaden.

by

Extremhögern hotar minnet av Novemberpogromen

Judeförföljelserna kulminerade i Förintelsen men stegrades först i och med Novemberpogromen

Den 9 november påminner vi oss om Novemberpogromen, också känd som Kristallnatten. Den innebar en dramatisk stegring av judeförföljelserna i Nazityskland, och är ett av de viktigaste datumen att hålla fast vid för att hålla medvetenheten levande om antisemitismens faror.

Tidningen Sändaren skriver i sin pappersupplaga att Polens president Andrzej Duda nu är på väg att under nationalismens täckmantel göra något som i dagligt tal kallas historierevisionism. Han vill dra tillbaka en stor officiell utmärkelse från den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross, på grund av dennes forskning om polackernas antisemitiska dåd under Andra världskriget. Gross är känd för att i sin bok Neighbours ha avslöjat att en pogrom 1941 utfördes av polacker och inte av nazister, som man tidigare hade antagit.

Denna sorts forskning anses skadlig för Polens anseende, och därmed anser det ultrakonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa (PIS) att det är legitimt att motarbeta den. Nationens intresse går före.

När svenska Yle nyligen frågade Duda om Polens problem med att följa europeiska värderingar, stämde presidentens svar till eftertanke: Polen respekterar medborgerliga rättigheter. När mänskliga rättigheter knyts till medborgarskapet är det dags att ringa i samtliga larmklockor. För en viktig idé hos den nygamla radikala nationalism som har etablerat sig i flera länder i Europa är att medborgarskap ska kunna villkoras. Exempelvis pekar Sverigedemokraterna i sitt partiprogram ut lojalitet med nationen som ett grundvillkor för svensk nationstillhörighet.

Vad betyder den luftiga frasen ”lojalitet med nationen” översatt i konkret politik? I Polen översätter SD:s partisläkting PIS lojalitet till nationen med att man inte ska svärta Polens goda namn genom att berätta om landets djupt antisemitiska historia. På så sätt bänder partiet i en grym manöver isär nationens intressen från den judiska minoritetens intressen, och tvingar befolkningen att välja sida.

Så löd nazisternas skoningslösa antisemitism: Den ”kosmopolitiska juden” var i kraft av en slags inneboende statslöshet ett hot mot nationens gemenskap, alltid misstrodd och genom nedärvd karaktär oförmögen att känna äkta lojalitet till den nazistiska staten. Därmed var juden alltid misstänkt, och ”kosmopolit” blev ett skällsord.

The European jewish congress (ECJ) uttrycker idag oro över den starkt ökande antisemitismen i Polen, och de högerextrema slagorden som hörs i parlamentet.

Måtte varningen ringa från varje klockstapel.

Mattias Irving
Politisk sekreterare

by

Ta våldet mot muslimer på allvar

Ulf-Bjereld-STS-Foto-Emma-Fredriksson-större-format-e1485773089420 (1)Natten till måndagen sköts sex personer till döds i en moské i Quebec. ”Det ökande våldet mot muslimer måste nu tas på större allvar”, säger Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Nattens attack mot en moské i Quebec har av myndigheter och premiärminister Justin Trudeau kallats för en terrorattack. Sex är döda och åtta skadade. Vi tänker idag på och ber för offren och deras familjer.

Denna attack mot troende muslimer i bönerummet kommer samma dag som Trudeau offentligt bemötte det nya Trumpska inreseförbudet, som av många redan har dubbats ”muslimförbudet”. Trudeau hade under söndagen sträckt ut en hand och bjudit inresande från de berörda länderna att komma till Canada.

En snabbt tilltagande hatisk retorik riskerar att eskalera våldet. Samma natt som inreseförbudet trädde i kraft i USA brann en moské i Victoria, Texas. Bara tre veckor tidigare brändes ett moskébygge i Austin.

Statsminister Stefan Löfven har redan fördömt attacken i Quebec. Dådet understryker att troende muslimer i världen i dag är en mycket utsatt grupp. De har ställts i en korseld av dödliga attacker och trakasserier från islamofoba krafter i väst, och från terrorgrupper såsom IS.

Även i Sverige finns omfattande säkerhetshot mot många moskéer. Sabotage och trakasserier är vanliga. Det ökande våldet mot muslimer måste nu tas på större allvar även här. Det är vi skyldiga våldets offer, som medmänniskor och som demokrater.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Spara

Spara

Spara

Spara

by

Låt aldrig likgiltigheten vinna

taggtråd

På Förintelsens minnesdag påminns vi om den systematiska ondskan i koncentrationslägren. Ingen flyktingkonvention skyddade de judar som undflydde nazisternas frammarsch. De var helt utlämnade åt andra människors känsla för mänsklig anständighet och rättvisa. Av detta måste vi lära än idag.

30-talets antisemitism yttrade sig ofta i barbariska övergrepp, men ett mer raffinerat och ofta förbisett uttryck för hatet mot judarna stod att finna i den utbredda folkliga likgiltigheten inför deras öde. Förintelsen började inte med gaskamrar, utan med offentliga trakasserier inför passiv publik och hatretorik som tilläts stå obesvarad.

Det är bara två år sedan de romer som mördades av nazisterna fick en egen minnesdag, den 2 augusti. Men de EU-medborgare som på grund av systematiskt hat i sina hemländer drivs att tigga för sitt uppehälle på svenska gator i dag, möts ofta med just likgiltighet.

Detsamma gäller i stor omfattning de människor som idag flyr från krig och förföljelser i bland annat Syrien, Irak och Afghanistan. Högerextrema brandattacker mot svenska asylboenden och romska läger riskerar att legitimeras om de möts av en ljummen hållning från polis, allmänhet och politiker.

Trots protester från judiska församlingen i Stockholm har polisen vid upprepade tillfällen låtit nazistanstrukna Folkets demonstration manifestera utanför synagogan på sabbaten. Säkerhetssituationen för judar i Sverige och i övriga Europa gör att judiska församlingar får allt svårare att genomföra arrangemang då säkerhetskostnaderna kraftigt ökat. Sveriges andre vice talman menar att det finns en motsättning mellan att vara jude och svensk. Bland hans partikollegor är övertrampen för många för att enkelt överblicka, och attackerna riktar sig tydligt mot främst muslimer och romer i Sverige.

Vår samtids högerextrema krafter hotar våra etniska och religiösa minoriteter. Historien ålägger oss att solidariskt stå upp som allierade för varandra mot deras retorik och de övergrepp som den driver fram. Frasen ”aldrig igen” har varit ledord för efterkrigstiden. Då måste vi hålla Förintelsen i levande åminnelse och inte låta den reduceras till en kalenderdag som bara angår de närmast sörjande.

Spara

by

Inget erkännande av Västsahara – nu måste andra påtryckningar göras mot ockupationen

Nej, Sverige kommer inte att erkänna Västsahara som självständig stat. Det tydliggör UD på fredagseftermiddagen.

Vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet är förstås besvikna över detta. Det var ett helt annat beslut än det som varit väntat och önskvärt.

Vår rödgröna regering och utrikesminister har med erkännande av Palestina och kritik mot Saudiarabien m m gjort sig kända som starka förespråkare för internationell rätt. Och Marocko bryter tydligt mot folkrätten genom att ockupera Västsaharisk mark. Vi utgår därför från att Sverige, trots dagens besked, kommer att erkänna den Västsahariska staten i ett senare – men ändå snart – skede.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har länge drivit frågan om ett erkännande och kommer självfallet att fortsätta tala om vikten av att erkänna Västsahara. För omvärldens erkännande av Västsahara som en suverän stat tydliggör ockupationen. Att inte erkänna staten blir på samma sätt ett indirekt accepterande av ockupationen.

Västsahara gick 1975 direkt från spansk kolonisering under Franco till marockansk ockupationsmakt. Stora delar av Västsaharas befolkning lever sedan dess i flyktingläger, de flesta i Algeriet. Västsahara har därmed varit under ockupation i över fyrtio år. Generationer har fötts, levt och dött i flyktingläger. Det räcker nu. Det räckte för länge se’n…

Riksdagen beslutade för fyra år sedan att Sverige snarast bör erkänna den sahariska arabiska demokratiska republiken som en fri och självständig stat. Sverige bör även verka för detta inom EU, sade riksdagen då på uppmaning av bl a regeringspartierna. Några år tidigare (2009) beslutade Socialdemokraternas kongress att partiet ska driva frågan om erkännande. S-kongressens krav återkom 2013.

Men idag kom alltså beskedet att den rödgröna regeringen inte kommer att fatta beslut om ett erkännande. I alla fall inte i dagsläget.

Margot Wallström säger idag att de folkrättsliga förutsättningarna för ett erkännande av Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken/Västsahara inte är uppfyllda. Så sent som i höstas påpekade dock tre av våra främsta folkrättsexperter att så inte alls är fallet. Att Västsaharierna tvärtom har en statsbildning som hade varit effektiv om det inte varit för Marockos olagliga ockupation – att den svenska regeringen bör kunna erkänna staten. (Bring, Mahmoudi, Wrange, DN 6 nov 2015.)

Nu måste Sverige och regeringen snabbt se till vilket lidande och vilka brott mot internationell rätt som eventuellt kan mildras genom andra internationella påtryckningar. Och vilka dessa påtryckningar kan vara. Relativt lättfunna exempel bör vara att biståndet och stödet till FN-processen ökas och att partiarbetet intensifieras för att stärka möjligheterna till ett fritt Västsahara framöver.

by

Vi står bakom Margot Wallströms rakryggade försvar för folkrätten!

Utrikesminister Margot Wallström står rakryggat upp för allas mänskliga rättigheter. I veckan påtalade hon vikten av att misstankarna om israeliska utomrättsliga avrättningar av palestinier utreds. För detta får hon det officiella Israel att gå i taket och porta henne från landet.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har tidigare med kraft ställt oss bakom Margot Wallström och hennes idoga försvar för folkrätten (bl a här och här i Expressen).

Alla staters användande av oproportionerligt och olagligt våld måste kritiseras. Flera oberoende rapporter från människorättsorganisationer som Amnesty International, B’Tselem m fl beskriver flera fall av vad som liknar rena gatuavrättningar av misstänkta. Israelisk militär har alltså skjutit ihjäl palestinska barn, ungdomar och vuxna – när de istället rimligen borde ha arresterat, åtalat och dömt i domstol. Om brott begåtts, vill säga.

Det är dessa händelser som Margot Wallström med rätta reagerat på, redan i höstas i riksdagen. Även FN och EUs Federica Mogherini har reagerat på liknande sätt. Men när Wallström nu svarar Liberalernas Jan Björklund att ”det är centralt att det görs grundliga och trovärdiga undersökningar kring dessa dödsfall i syfte att bringa klarhet och få till stånd möjligt ansvarsutkrävande” reageras det som om hon sagt något fullständigt otillbörligt.

Utrikesministern framhåller upprepat att hon självklart fördömer terror och allt våld mot Israel. Ändå framställs det i debatten både i Sverige och i Israel som att utrikesminister Wallström ”står bakom terror”, ”motarbetar Israel” och ”ensidigt stöder Palestina”.

Det är ohederligt och fel.

I sammanhanget är det värt att påminna om att Carl Bildt som utrikesminister även han blev portad från Israel, på liknande grunder. Om de två ministrarnas olika könstillhörighet spelar in i reaktionerna låter vi vara osagt. Det är dock intressant – och sorgligt – att följa de senaste dagarnas svenska debatt:

Mot bakgrund av sextrakasserier och kvinnovåld i bl a Köln och Stockholm har mängder av ”sverigevänner”, SD-anknutna och deras svans, varit lika högljudda som plötsliga jämställdhetsförespråkare. Men kvinnors frihet och rättigheter är som väntad bara viktiga om det gäller att få elda på sin hatbrasa med män från Afrika och Mellanöstern.

För när vår kvinnliga utrikesminister orubbat talar om vikten att efterleva internationell rätt låter kommentarerna inte vänta på sig på SDs facebooksida. Där flödar just nu könskodade tillmälen till Margot Wallström, det ena grövre än det andra. Så mycket var deras jämställdhetsiver alltså värd…

Vi ser det som viktigare än någonsin att tydligt solidarisera med Margot Wallström och hennes beslutsamma arbete för mänskliga rättigheter och för en feministisk utrikespolitik, världen över.

by

När 13-åringar dödas ökar våldet i Israel och Palestina

Våldet eskalerar igen i Palestina och Israel. Idag skedde på morgonen en rad samtidiga attacker mot israeler i Jerusalem och Ra’anana. I söndags dör en gravid kvinna och hennes tvååriga barn under rasmassor i Zeitun när en israelisk bomb slår sönder deras hus. En palestinsk 13-åring skjuts samma dag till döds av israelisk militär på Västbanken. På måndagen knivskärs en annan 13-årig pojke av palestinska ungdomar i Jerusalem när han cyklar på gatan.

Minst 4 israeler och 23 palestinier rapporteras ha dödats de senaste två veckorna. Hur många ytterligare som avlidit av dagens händelser vet vi i skrivande stund inte.

De senaste dagarnas uppmärksammade bilder på döda barn och tonåringar chockar igen västvärlden. Vi kan alla relatera till en liten kille med sneakers och jeans. Vi mår illa av att hans ben är vikta bakåt på ett märkligt sätt och att det är blod av ett medvetet skott från en militär vi ser i hans tunna bröst. Men i Palestina och i Israel är bilder som dessa något av en vardag.

Barn som ser familj och kompisar dödas växer upp till arga vuxna. Barn som ständigt hotas blir rädda vuxna. Barn som växer upp med känslan av orättfärdighet blir till sårade vuxna. Barn som blir skrämda och traumatiserade växer upp till arga, rädda, sårade vuxna. Hämndlystnad och oförsonlighet blir inte sällan resultatet.

I Israel växer många barn också upp med en rädsla. En rädsla att när som helst kunna attackeras, bli offer för raketer, bomber, explosioner, skottlossning. Eller för att jämnårig pojke plötsligt ska hugga dig med en kniv när du cyklar.

De här barnens upplevelser är sannolikt den allra sämsta grunden för fred. För liv i gemenskap och jämlikhet.

I Gaza är förödelsen efter förra sommarens krig fortfarande total. Nästan inget har kunnat byggas upp igen, i huvudsak för att Israel inte tillåter att byggmaterial förs in i Gaza. All död, all förstörelse, alla skador för livet kriget innebar förändrade ingenting. Ockupationen kvarstår, blockaden är kvar, bosättningspolitiken fortsätter, palestiniers frihet är ännu kraftigt kringskuren, hot och trakasserier fortgår.

Palestina och konflikten med Israel är ett öppet sår med mycket blod. Att folk fördrivs mot sin vilja har vi tyvärr sett alltför ofta i historien, inte minst i Europa. I många fall ger det sår som sakta läker, när världen och samhällen förändras. Människor förändras. Men i Palestina har alltför lite förändrats för att såret ska kunna läka, ens långsamt. Det finns människor som kallar sig palestinska flyktingar i upp till fyra- fem generationer.

Intifada innebär uppror. Önskan om uppror är inte förvånande. Men en regelrätt tredje intifada skulle innebära en förfärlig upptrappning av våld från båda sidor. Vi är ännu inte där, även om Hamas ledare påstås ha deklarerat att det är en intifada vi ser.

Allt folkrättsstridigt våld från båda håll måste nu omedelbart upphöra. Våldsspiralen vi sett så många gånger förut måste stoppas innan den dödliga kraften växer sig alltför stark för att kunna hejdas.

Israel bär som den starkare parten och som en demokrati ett särskilt ansvar. En stat med särskilda rättigheter för det judiska folket bör låta det även finnas rimliga möjligheter för en palestinsk stat på jämlika grunder. Israel måste därför omedelbart överge sin bosättnings- och murpolitik. Blockaden av Gaza och ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem måste hävas.

Israels militära styrka borde användas till att hjälpa både palestinska och israeliska barn att känna sig trygga och få hopp om framtiden – istället för att som nu bidra till att fler generationer växer upp i rädsla och hämndlystnad. Då först kan vi se förutsättningar för fred.

Bli medlem - klicka här!