Close

Tag Archive for: FN

by

Israel axlar inte sitt ansvar för freden

Den blodiga militära repressionen mot palestinier som använder sin mänskliga rättighet att protestera, försvårar för fredsprocessen och riskerar att göra Israel isolerat i världen, säger Ulf Bjereld i en kommentar till påskhelgens skeende.

I maj firar Israel sitt 70-årsjublieum medan det för Palestina är 70 år sedan al Nakba, den palestinska flyktingkatastrofen. I Gaza och på flera platser runt om Israel genomförs därför under våren aktioner där flera palestinska politiska grupper deltar för att manifestera nationell enhet för rätten att återvända och rätten till Jerusalem som sin huvudstad.

Men under påskhelgen har de palestinska manifestationerna längs gränsen till Gazaremsan mötts av blodig militär repression. Minst har 17 dödats och ett tjugotal kritiskt skadade. Sammanlagt har mer än 1400 personer skadats i protesterna, där israelisk militär öppnade eld med skarp ammunition.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gör inga försök att dölja sin förtjusning. På Twitter skriver han tvärtom och hyllar den israeliska armén efter den blodiga attacken. Den tragiska förlusten av människoliv i en långvarig och infekterad konflikt får inte hanteras så lättvindigt av en statsman som gör anspråk på att kalla sig demokrat. Då har man också ansvar för att söka demokratiska lösningar och respektera människovärdet.

FN-chefen António Guterres har begärt en oberoende och transparent utredning av den israeliska attacken, men detta har tillbakavisats av Netanyahu. Den israeliska hållningen riskerar därmed att läsas som maktfullkomlig och likgiltig inför palestiniernas lidande. Det innebär en påtaglig risk för att konflikten eskalerar, vilket kan få ödesdigra konsekvenser för fredsprocessen och för människors liv.

En av världens mest moderna arméer har alla metoder till sitt förfogande för att möta konflikter enligt proportionalitetsprincipen, men underlåter konsekvent att göra så. Det inger inte förhoppningar om en fredlig och demokratisk lösning på konflikten och ökar det moraliska och medmänskliga ansvaret för omvärlden att värna om konfliktens mest utsatta part.

Israels agerande riskerar att göra landet isolerat i världssamfundet och omgivet av fiender. Det är inte en situation som någon kan önska sig. Nedtrappning av våldet är den enda framkomliga vägen för fred. Här bär Israel som den ojämförligt starkare parten ett stort ansvar, som det återigen blivit uppenbart att man inte är beredd att axla. Därför måste världssamfundet protestera kraftfullt mot Israels och Netanyahus agerande, men även konsekvent påminna parterna om vikten av att respektera de mänskliga rättigheterna.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Låt aldrig likgiltigheten vinna

taggtråd

På Förintelsens minnesdag påminns vi om den systematiska ondskan i koncentrationslägren. Ingen flyktingkonvention skyddade de judar som undflydde nazisternas frammarsch. De var helt utlämnade åt andra människors känsla för mänsklig anständighet och rättvisa. Av detta måste vi lära än idag.

30-talets antisemitism yttrade sig ofta i barbariska övergrepp, men ett mer raffinerat och ofta förbisett uttryck för hatet mot judarna stod att finna i den utbredda folkliga likgiltigheten inför deras öde. Förintelsen började inte med gaskamrar, utan med offentliga trakasserier inför passiv publik och hatretorik som tilläts stå obesvarad.

Det är bara två år sedan de romer som mördades av nazisterna fick en egen minnesdag, den 2 augusti. Men de EU-medborgare som på grund av systematiskt hat i sina hemländer drivs att tigga för sitt uppehälle på svenska gator i dag, möts ofta med just likgiltighet.

Detsamma gäller i stor omfattning de människor som idag flyr från krig och förföljelser i bland annat Syrien, Irak och Afghanistan. Högerextrema brandattacker mot svenska asylboenden och romska läger riskerar att legitimeras om de möts av en ljummen hållning från polis, allmänhet och politiker.

Trots protester från judiska församlingen i Stockholm har polisen vid upprepade tillfällen låtit nazistanstrukna Folkets demonstration manifestera utanför synagogan på sabbaten. Säkerhetssituationen för judar i Sverige och i övriga Europa gör att judiska församlingar får allt svårare att genomföra arrangemang då säkerhetskostnaderna kraftigt ökat. Sveriges andre vice talman menar att det finns en motsättning mellan att vara jude och svensk. Bland hans partikollegor är övertrampen för många för att enkelt överblicka, och attackerna riktar sig tydligt mot främst muslimer och romer i Sverige.

Vår samtids högerextrema krafter hotar våra etniska och religiösa minoriteter. Historien ålägger oss att solidariskt stå upp som allierade för varandra mot deras retorik och de övergrepp som den driver fram. Frasen ”aldrig igen” har varit ledord för efterkrigstiden. Då måste vi hålla Förintelsen i levande åminnelse och inte låta den reduceras till en kalenderdag som bara angår de närmast sörjande.

Spara

by

Natos värdlandsavtal behöver granskas kritiskt

Regeringens förslag om att sluta ett så kallat värdlandsavtal med Nato har åter fört in säkerhetspolitiken i valrörelsen. Vänsterpartiet går emot, vilket är förutsägbart eftersom de motsatt sig alla steg till samarbete med Nato. Miljöpartiet uttrycker tveksamhet. Vår talesperson i försvarsfrågor, Peter Hultqvist, uttrycker sitt stöd utifrån förvarsberedningens tidigare beslut och då han inte ser någon konflikt med Sveriges alliansfrihet. Men två tidigare FN-ambassadörer, nära medarbetare till Olof Palme och centrala uttolkare av svensk säkerhetspolitik under de senaste 30 åren, Anders Ferm och Pierre Schori, är kritiska.

Oavsett det eventuella framtida avtalets innehåll är regeringens agerande ett uttryck för dålig timing, förmodligen dessvärre medvetet. Av två skäl. Detta är för det första inte en fråga som lämpar sig att diskutera i en stressig valrörelse. Säkerhetspolitiken måste ligga medvetet stadig och att öppna för utspel kan bränna broar och skapa låsningar som kan ta lång tid att reparera.

För det andra riskerar utspelet bli en del av upplevd omorientering av Sveriges säkerhetspolitik i ljuset av Ukrainakrisen. Det saknar dels grund, eftersom detta i sig inte innebär något ökat hot mot Sverige, dels kan det felaktigt ge bilden av att Sverige gör militär armkrok med Nato och vilket underminerar våra möjligheter till ett självständigt agerande i risken för en tilltagande spänning mellan Ryssland och Nato.

Innehållsligt är det viktigt att minnas att den militära dimensionen av svensk säkerhetspolitik sedan Andra världskrigets slut och i synnerhet efter Berlinmurens fall haft sin utgångspunkt i FN-stadgans våldsförbud. Detta förbud är absolut, så när som på två undantag. Rätten till självförsvar (artikel 51) och när FN:s säkerhetsråd fattar beslut om våldsanvändning enligt kapitel sju vid hot mot internationell fred och säkerhet.

Militär alliansfrihet innebär att vi själva, till skillnad från Natos medlemsländer, tar fullt ansvar för det första undantaget. Däremot samarbetar vi med andra länder kring det andra undantag, att skapa fred i världen på FN:s uppdrag.

Det som hände efter det kalla krigets slut var att möjligheterna och behovet till samarbete för internationell krishantering ökade kraftigt. Och därmed nya möjligheter till samarbete också med Nato. Den viktigaste strukturen för detta var det så kallade Partnerskap för fred.

Framgång i detta kräver självklart samarbete i övning, planering och politisk dialog, vilket lett till ett i huvudsak okomplicerat samarbete med Nato de senaste 20 åren. Vi socialdemokrater har varit kritiska till att alliansregeringen lagt i princip alla svenska krishanteringsägg i Nato-korgen, vilket minskat våra möjligheter att delta i FN-uppdrag som inte varit Natos prioritering. Några av oss har också uttryckt tveksamhet till inriktningen på vårt engagemang i Afghanistan. Men det principiella samarbetet med Nato kring krishantering har varit riktigt och korrekt.

Även om det är samma svenska militärer och samma svenska vapen som har till uppgift att försvara svenskt territorium och medverka i internationell krishantering på FN:s uppdrag är det absolut nödvändigt att strikt hålla isär dessa olika funktioner, eftersom de vilar på helt olika folkrättsliga grunder.

Detta gör inte Nato åt oss, eftersom det är en struktur också för kollektivt självförsvar, enligt Natos artikel fem. Det gör heller inte moderaterna åt oss, eftersom de, tillsammans med folkpartiet, vill se en svensk anslutning till Nato. För alliansregeringen är det inget problem om gränserna suddas ut och om vi får en smyganslutning till Nato. Det är ju dit de vill. Därför ska vi inte förvånas över försvarsminister Karin Enström språk om att kunna ge och ta emot militärt stöd vid en konflikt i vårt närområde.

För oss socialdemokrater, som vill värna den militära alliansfriheten, inte för att den har ett egenvärde utan för att den ger oss ökade möjligheter att bidra till en fredlig utveckling, är det nödvändigt att söka en annan hållning. Det är inget principiellt problem att öka samarbete med Nato för krishantering på FN:s uppdrag eller för att kunna hantera civila kriser. Detta stärker vår egen förmåga och bidrar till Nato civilisering efter det kalla krigets slut.

Men det går en mycket skarp gräns för samarbete för att möta eventuella militära kriser och konfrontationer i vårt närområde. Spelar vi bort den rågången har vi också spelat bort den politiska grunden och det politiska mervärdet av vår militära alliansfrihet.

Därför måste denna rågång granskas kritiskt och ordentligt i samband med riksdagsbehandlingen av det beslut som regeringen nu har tagit. Det är i det sammanhanget avgörande att Sverige har den fulla och egna beslutsrätten av när och hur detta avtal ska användas på svenskt territorium.

Sedan ligger det ett stort ansvar på en kommande regering hur detta avtal ska tillämpas. Här är jag inte orolig för hur en rödgrön regering kommer att agera. Det kan möjligen vara en positiv bieffekt att alliansen fattade sitt beslut i valrörelsen. Det ger den majoritet av Sveriges folk som vill värna den militära alliansfriheten ytterligare ett argument till att byta regering.

Sverige firar i år 200 år av oavbruten fred, vilket är längre än något annat land. Det sammanfaller med vårt beslut att inte söka krig med våra grannar och att inte ingå i militära allianser. Även om politiken utvecklats och förfinats med tanke på två världskrig, bildandet av NF och FN, kalla kriget, EU och kalla krigets slut finns det principer som vi inte har anledning att ompröva. Dit hör strukturen på vårt försvar – det ska kosta på att anfalla oss, men det ska inte provocera andra till anfall – och att militärt försvar är vårt eget fulla ansvar.

Det var trots allt militärallianser som blev omoderna vid det kalla krigets slut. Inte frihet från dessa.

 

by

IS måste stoppas innan vi bevittnar ett folkmord

Tal av Peter Weiderud om situationen i Irak vid valupptakt i Arboga

Utrikespolitiken brukar inte vara en stor valfråga i Sverige. Men i år kommer den att vara större än tidigare.

Många svenskar har rötter i andra delar av världen och har familjer, vänner och släktingar i delar av världen där det råder konflikt eller allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.

Tydligast ser vi detta just nu i Irak, där vi riskerar ett folkmord på yazidier, kristna och oppositionella sunnimuslimer från den brutala jihadistgruppen Islamiska staten.

Människor och grupper som levt sida i flera tusen år, tvingas fly hals över huvud. Kvinnor och flickor tas till fånga, våldtas eller säljs som sexslavar. Män avrättas brutalt. Familjer tvingas upp i bergen i olidlig hetta utan vatten och mat.

Islamiska staten är ett monster som måste stoppas. Detta är ett nödläge och det är precis i nödlägen som FN:s säkerhetsråd måste ta sitt ansvar, och även ingripa militärt enligt kapitel 7.

De kristna och yazidierna i norra Irak behöver vår solidaritet. De har inga egna arméer. De har levt som minoriteter i detta område i generation efter generation. De behöver mat, skydd och politiskt stöd. De behöver verklig solidaritet.

En solidaritet som säkerställer att deras närvaro kan finnas i området i framtiden, i de kommande tusen åren.

Då krävs det politiska lösningar som bygger på folkrätt och mänskliga rättigheter. Då räcker det inte att som folkpartiet föreslå att vi ska skicka svensk militär hjälp till de kurdiska styrkorna.

Förutom att det skulle underminera svensk vapenexportlagstiftning, folkrätt och vår politiska integritet, skulle det riskera att injicera mer av det som har skapat de problem vi idag ser.

Kartan att den här regionen ritades upp av framför allt Storbritannien och Frankrike efter det Ottomanska rikets sönderfall för 100 år sedan. Det skedde med en okunnighet och arrogans som byggde in bestående problem i samhällena.

Under Saddam Husseins brutala styre fick framför allt kurderna betala ett fruktansvärt pris för den irakiska sammanhållningen. Även shiterna i syd upplevde sig marginaliserade av den sunnidominans som Saddam representerade.

Efter USAs folkrättsstridiga invasion 2003, som folkpartiet också stödde, såg både shiter och kurder möjligheter till revansch. Kurderna började bygga upp en hög grad av självständighet och den shitiska premiärministern Al-Maliki tog allt hårdare kontroll över centralregeringen.

I den kurdiska regionen blev det säkrare och möjligt att utveckla ekonomi och demokrati. I övriga Irak växte det sekteristiska våldet. De stora förlorarna blev arabiska sunnimuslimer, kristna och andra minoriteter.

Dessutom ständiga motsättningar mellan centralregeringen och den kurdiska provinsregeringen i norr. Kurderna har hela tiden burit på en stark självständighetssträven, men agerat politiskt klokt och pragmatiskt i lojalitet med den federala konstitutionen för Irak.

När barbarerna från den Islamiska staten, IS, tog sig in i Irak fanns det ingen vilja att försvara Irak. Hade de kurdiska och irakiska styrkorna samarbetat hade de stoppat dem omedelbart. Men båda hade intressen av att den andre försvagas och många sunnimuslimer i norr hade tappat sin lojalitet med det shiadominerade Bagdad.

Inte ens parlamentet förmådde samlas de kritiska dagarna och de kurdiska trupperna passade på att inta den oljerika staden Kirkuk, som har kurdisk historia, men blandad befolkning och vars status, som så mycket annat, måste lösas politiskt och inte militärt för att det ska hålla i längden.

När Mosul intogs av IS begärde Bagdad-regeringen militärt stöd från USA, som först såg ut att bejaka detta, men som vid närmare eftertanke villkorade sitt stöd med att regeringen måste samla hela nationen.

Detta vägrade Al-Maliki, vilket till slut ledde till hans politiska exit. Det finns nu en ny premiärminister och hoppet ökar att politiken kan börja fungera igen.

Samtidigt har USA gett militärt stöd till de kurdiska trupperna, vilket några av EU-länderna också överväger och folkpartiet vill att Sverige gör.

Men det är inte mer vapen regionen behöver, utan mer politik, demokrati och mänskliga rättigheter. De kurdiska peshmerga-styrkorna är dessutom inte ansvariga mot den kurdiska provinsregeringen, utan mot de två kurdiska partierna, KDP och PUK. Att i denna politiska och folkrättsliga oklarhet skeppa in ytterligare vapen kan ge mer av de problem som vi sett för mycket av i detta land och denna region under senare år.

IS måste stoppas, också militärt. Men det är ett samlat irakiskt ansvar, eller om detta inte är möjligt, ett ansvar för FN:s säkerhetsråd. En ny utländsk inblandning för att förskjuta de militära balanserna i denna krutdurk riskerar att leda till nya konflikter.

Samtidigt måste vi vara beredda att tänka och agera snabbt för att förhindra folkmord och lösa den nödsituation som är. De humanitära insatserna brådskar. De svårigheter som människor i Syrien upplevt för att kunna söka asyl får inte upprepas. Knutarna som finns i FN:s säkerhetsråd måste knytas upp.

Den kan också vara värt att titta på de förslag om särskilda skyddszoner som kristna politiska grupperingar lyft fram för den kristna minoriteten. Precis som kyrkoledare i regionen hävdat menar jag att den långsiktiga lösningen handlar om att skapa förutsättningar för samlevnad mellan alla folkgrupper i regionen. Här har kristna alltid levt sida vid sida med andra grupper och de måste de kunna göra också i framtiden.

En kristen autonom enklav i Nineve riskerar att tillföra mer identitetspolitik och mer separation. Men i ett läge av brutal etnisk resning och risk för folkmord måste vi också vara beredda att titta på hur det kortsiktiga skyddet kan värnas.

by

Eid Mubarak!

Eid Mubarak önskar vi idag alla muslimska vänner i Sverige och resten av världen. Efter en månad av umbäranden, reflektion och andlig stimulans under Ramadan följer glädje med fest, försoning och firande.

Med sitt teologiska innehåll om förlåtelse för oförätter påminner Eid al-Fitr om den kristna påsken. Men med sin betoning av gemenskap, fest och presenter har den mycket gemensamt med den kristna julen.

I år infaller denna den största av de muslimska högtiderna i svenska semestertider, vilket ger särskilt goda förutsättningar för en rik gemenskap.

För Gazas muslimer infaller Eid al-Fitr medan bomberna faller och den israeliska armén rycker fram. Just nu sammanträder FN:s säkerhetsråd med krav på villkorslös vapenvila från båda parter för att kunna föra in förnödenheter. Här kommer man minnas Eid al-Fitr med sorg och smärta.

Detsamma gäller många av mina vänner i norra Irak där Islamiska statens brutalitet gör att många väljer att inte fira Eid, eller göra det i tysthet.

Men på Cypern pågår just nu ett unikt firande, som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet genom vårt dialogarbete på Cypern medverkat till. 1000 muslimer från norra Cypern, många av dem av turkisk börd, har för första gången fått möjlighet att besöka den unika moskén Hala Sultan Tekke i Larnaca. Den moské som är byggt på graven av profetens Muhammeds faster.

De turkar som flyttat till Cypern efter 1974 får normalt inte passera gröna linjen och besöka det regeringskontrollerade området i söder, eftersom grekcyprioterna ser dem som bosättare, som flyttat till Cypern i brott mot fjärde Geneve-konventionen. Men som en förtroendeskapande åtgärd kom i förra veckan de två politiska ledarna överens om att låta FN övervaka ett besök av 21 bussar med pilgrimer under måndagens förmiddag. Därmed anslöt sig de politiska ledarna till den position som de religiösa ledarna, under vårt arbete under senare år, kommit att inta – att Genevekonventionen inte ska få begränsa MR-lag, där rätten att fira gudstjänst ingår.

Här blir Eid al Fitr ett stort och positivt minne och byggsten för den efterlängtade freden på Cypern.

by

Stoppa våldet och häv blockaden

”Därför kräver vi idag inte bara eld upphör – omedelbart och från båda parter – samt att Israels armé lämnar Gaza. Vi kräver också att Israel upphör med ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt häver blockaden av Gaza. Israel måste också omedelbart lämna sin bosättnings- och mur-politik och använda sin militära och ekomomiska styrka till att skapa fred snarare än konflikt med det folk som man ska dela sin framtid med.”

Gaza kommer att minnas söndagen 20 juli som den blodiga söndagen. Den värsta dagen sedan den förra israeliska invasionen för fem år sedan. Mer än 100 döda på en dag.

Under de senaste två veckornas upptrappade våld har omkring 650 palestinier dödats, de flesta civila och många av dem barn. Antalet skadade är mångdubbelt fler.

I Israel har förlusterna redan överstigit de som dödades under hela invasionen för drygt fem år sedan. Totalt cirka 30 israeliska soldater och två civila har fått sätta livet till..

Varje död människa i en konflikt är en tragedi – för den som blir bestulen på sin framtid, för de anhöriga, för samhället. När den som dödats är en civilperson är det att betrakta som ett krigsbrott, till dess det kan bevisas vara en olyckshändelse.

De två döda civila israelerna blev offer för det regn av Qassamraketer som Hamas låtit sända över Israel den senaste veckan. Det är militärt billiga och klumpiga vapen, som sällan träffar några särskilda mål. Men de skiljer inte på militära eller civila mål och strider därför mot folkrätten. De måste fördömas som ett brott mot krigets lagar. Palestiniernas rätt till självförsvar mot ockupation, blockad, bomber och invasion rymmer inte missiler mot civila.

Detsamma gäller den israeliska militära aktionen den senaste veckan. Man har bombat bostäder, sjukhus och lekande barn. Hela markinvasionen är också ett tydligt exempel på bristande proportionalitet. Vad vi ser är ett flagbrant brott mot folkrätten och det är korrekt av FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon att ”fördöma dessa avskyvärda handlingar”. Israels massaker i Gaza ryms inte i landets rätt till självförsvar.

Konflikten mellan Israel och Palestina är asymmetrisk. En är militärt stark, den andre svag. Det går cirka 20 döda palestinier på varje död israel under denna konfliktupptrappning. Det kostar cirka 7 000 kronor att skicka iväg en Qassam-raket, men åtminstone 700 000 att skjuta ner den.

I många asymmetriska konflikter vinner den resursstarke. Men vi har sett exempel på motsatsen. I Vietnam, Sydafrika eller i kampen mot kommunismen i Östeuropa, liksom i avskaffandet av slaveriet, avgick till sist den svagare parten med segern, därför att den starke inte lyssnade i tid och gick för långt med sina handlingar. Legitimiteten eroderade.

Det vi bevittnat denna månad är ett större hot mot Israels än Palestinas framtid. Israel existerar inte med någon historisk, biblisk eller militär rätt. Israel, som judisk stat, finns som resultatet av ett beslut i FN att ge det judiska folket ett hemland, efter den fruktansvärda behandling som judarna utsattes för i Europa under Andra världskriget.

Det faktum att FN-beslutet tog land från Palestinierna för att göra den judiska staten möjlig, gör oss alla medansvariga i konflikten. Ett enigt världssamfund har accepterat att Israel i 1948 års krig tog mer land än vad som var tänkt i FN:s delningsplan, men accepterar inte Israels ockupation efter sexdagarskriget 1967.

Det finns alltjämt både israeler och palestinier som önskar och hävdar att hela landet borde tillhöra endast dem själva. Men det palestinska politiska ledarskapet, inklusive den nybildade enhetsregeringen, accepterar en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser. Israels regering bör göra detsamma.

Alla människor som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden har rätt att leva i säkerhet, med demokrati och mänskliga rättigheter.  Det är upp till människorna själva att avgöra om det ska vara som en eller två stater. Men om det ska finnas en stat med särskilda rättigheter för det judiska folket, som var tanken i FN-beslutet, då har vi alla ett ansvar för att det också bildas en palestinsk stat.

Därför kräver vi idag inte bara eld upphör – omedelbart och från båda parter – samt att Israels armé lämnar Gaza. Vi kräver också att Israel upphör med ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt häver blockaden av Gaza. Israel måste också omedelbart lämna sin bosättnings- och mur-politik och använda sin militära och ekomomiska styrka till att skapa fred snarare än konflikt med det folk som man ska dela sin framtid med.

Vi välkomnar dagens beslut i FN att utreda om det begåtts krigsförbrytelser i samband med den israeliska militäroperationen i Gaza. Vi kräver också en ökad närvaro av FN med stöd av dess säkerhetsråd, för att skydda och hjälpa civila mot ytterligare övergrepp och för att klarlägga de folkrättsbrott som skett under den senaste veckan.

Vi fördömer samtidigt de antisemitiska övergrepp som följt på olika platser i världen i konfliktens kölvatten. Det judiska folket, dess kultur och religion kan aldrig göras ansvarig för de militära övergrepp och politiska misstag som den israeliska staten gör. Identitetspolitik som blandar samman politik med religion och kultur är alltid fel, och i synnerhet i denna konflikt bidrar det till ökat våld, fanatism och oförsonlighet.

by

Arms Trade Treaty ska ge Sverige bättre lagstiftning

Jag hade idag glädjen att vara med när Sveriges FN ambassadör Mårten Grundtiz överlämnade det svenska ratifikationsinstrumentet för att tillträda Arms Trade Treaty. Riksdagen fattade sitt beslut i tisdags och regeringen har varit snabb efter det. Sverige blev därmed den 41 nationen som tillträtt ATT sedan möjligheten öppnades för ett år sedan.

Sveriges tillträde till ATT är viktigt av flera skäl. Först för att det krävs sammanlagt 50 nationer för att det internationella avtalet som ska reglera vapenhandeln i världen kan träde i kraft. Ytterligare några länder är på gång och vi kan räkna med att den kritiska massan kommer att nås lagom till FN:s generalförsamling öppnar i september.

Det är viktigt att Sverige är med från början. De tidiga länderna har störst möjligheter att påverka utformningen när arbetet går igång, och detta är nu säkrat.

Men det är också viktigt för att få en mer restriktiv vapenexportpolitik i Sverige. Regeringens hållning, som riksdagen anslöt sig till, har varit att det inte krävs någon lagändring i Sverige för att uppfylla ATT.

Detta kan man dock ha olika uppfattningar om, vilket bl a Röda Korset lyft fram i sitt remissvar till förslaget om svensk ratificering. Den svenska lagstiftningen står stark på flera av de kriterier som finns i ATT där staterna åtar sig att vara restriktiva med licenser. Det s k konfliktkriteriet, som ska förhindra export till stater som är i krig och riskerar att hamna i krig, har stor överensstämmelse med ATTs skrivningar om att export inte får underminera fred och säkerhet.

Kriteriet om att inte tillåta export till stater som begår grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter har liknande skrivningar i ATT, men ATT tar också upp motsvarande vad gäller internationell humanitär rätt.

Dessutom rymmer ATT kriterier relaterade till terrorism, organiserad brottslighet, risker i relation till förtroendeskapande åtgärder samt våld mot kvinnor och barn. Detta finns inte med i den svenska lagstiftningen.

Nu är den svenska vapenexportpolitiken under utredning och den rapporten är tänkt att komma på andra sidan valet. Hade riksdagen inväntat den, innan beslut om ratificering, hade vi missat möjligheten att vara bland de 50 första.

Jag tycker det finns ett stort värde att vi valde en snabb ratificering. Men det är viktigt att använda ATT på ett seriöst sätt i arbetet med att se över den svenska vapenexportlagstiftningen. ATTs kriterier bör föras in.

Till det kommer de frågor som den socialdemokratiska partikongressen i april i fjol beslutade om – ett demokratikriterium och en förstärkt parlamentarisk översyn. Det är frågor som inte ATT lyckades rymma.

På bilden syns (fr v):

Peter Weiderud, Teresa Dybeck, Parlamentarikerforum för lätta vapen-frågor, Christer Winbäck, Riksdagen (Fp), Paul Beijer, svensk chefsförhandlare för ATT, Mårten Grunditz, Sveriges FN-ambassadör, Roy Isbister, Control Arms, FN.s ansvarige för ratificeringar av ATT

Weiderud mfl ATT NYC, foto t blogg

by

Krim: Sverige kan agera med folkrättlig trovärdighet

Rysslands militära agerande på Krim-halvön är den allvarligaste krisen i vårt närområde sedan det kalla krigets slut.

Därför är det på sin plats att Sveriges utrikesminister Carl Bildt är tydlig med att Rysslands agerande strider mot folkrätten och FN-stadgans våldsförbud. Inget land – stort eller litet – har rätt att våldföra sig på ett annat land.

Stormakter har dock inte samma relation till folkrätten som små och medelstora, och i synnerhet inte militärt alliansfria länder. För Sverige är folkrätten vår första och viktigaste försvarslinje och vi måste värna den med konsekvens.

När USA och västvärlden i stort kritiserar Ryssland för folkrättsbrott, blir den självklara jämförelsen Irak 2003 eller Kosovokrisen 1999 eller att man gick längre än vad säkerhetsrådet gett mandat för i Libyen-krisen 2011. Trovärdigheten är ordentligt urvattnad.

Sverige har i dessa sammanhang agerat med större konskevens. Vi deltog inte i Natos bombningar av Serbien 1999 och valde att betrakta dem som legitima, om än inte legala. Regeringen tog tydligt avstånd från den USA-ledda invasionen av Irak 2003. Vi deltog i Libyenaktionen, men bara i uppgifter som med ordentlig marginal låg innanför säkerhetsrådets mandat.

Därför kan Sverige som nation argumentera med trovärdighet. Men, säger den minnesgode, hur är det då med Carl Bildt som person? Argumenterade inte han för kriget 2003 och var t o m kopplad till den amerikanska krigslobbyn Kommitteen för Iraks befrielse?

Så var det. Det finns en skillnad mellan Carl Bildts agerande som moderatledare 1999, då han var folkrättligts principiell, som fri tyckare 2003, då han argumenterade maktpolitiskt och som utrikesminister 2011, då folkrättsargumenten är tillbaka.

I Krimkrisen, när folkrättsargumenten också kan kombineras med en mer maktpolitisk kritik av Ryssland bärs de också av ett starkt engagemang.

Statsminister Fredrik Reinfeldt fick på söndagen också en tillrättavisning av utrikesministern för att han uttryckt viss förståelse, inte för det ryska agerandet, men för den ryska oron för den ryska minoriteten i Ukraina.

Det Fredrik Reinfeldt uttryckte var ganska likt det Tyskland utrikesminister Steinmeier sa. Tyskland har både historiska erfarenheter av konflikt med Ryssland och är beroende av Ryssland för sin energiförsörjning. Det gynnar en viss eftertanke, och en naturlig strävan att söka dialogöppningar i kriser.

Det är, ur ett MR-perspektiv, alltid mycket allvarligt att utifrån nationalistiska motiv ge sig på en minoritet. Är minoriteten dessutom i ett bredare geografiskt och historiskt perspektiv del av en majoritet är det dessutom dålig säkerhetspolitik.

I går bytte dock Fredrik Reinfeldt spår och sällade sig till ledamöterna i Riksdagens försvarsutskott som med anledning av Krimkrisen vill lägga mer resurser på det svenska försvaret.

Krimkrisen är allvarlig. Men den kan inte mötas militärt, vare sig från Sverige eller Nato. Den kan heller inte lösas genom att isolera Ryssland. En viktig orsak till Ryssland agerande är just upplevelsen av isolering och marginalisering. Samtidigt som man militärt är en stormakt. Det är ingen bra kombination.

Sverige har självklart en roll ett spela i detta. Vi kan med trovärdighet stå upp för de folkrättsliga argumenten. Som militärt alliansfritt land har vi andra möjligheter att nå dialog och samspel med Ryssland, som inte är präglat av den kalla krigets logik som alltjämt omgärdar Natos relation till Ryssland.

Det är i år 25 år sedan muren föll i Berlin. Vår uppgift idag är att se till att den inte byggs upp längre österut, utan förpassas till historiens skräpkammare en gång för alla.

Det kräver en trovärdig kombination av tydlighet för att vi inte kan acceptera övergrepp mot folkrätten, med en långsiktig strävan till samarbete, samspel och samhörighet mellan Europa och Ryssland där demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är grunden för samlevnaden.

Peter Weiderud

 

by

Bildt mörkar om folkrätten

Våldet i Ukrainas huvudstad Kiev satte sin prägel på dagens utrikespolitiska debatt. Enigheten var stor i tydliga fördömanden av våldet och kritiken av Janukovytj och hans regering.

Utrikesminister Carl Bildts deklaration vid årets utrikespolitiska debatt var i år en ganska traditionell katalog över Sveriges olika arenor för samarbete, med huvudsaklig betoning på EU.

Mycket av det som står i deklarationen skulle också kunna återfinnas i en socialdemokratisk deklaration. Inte ens under ett valår är grunderna i utrikespolitiken ett område som bör polariseras.

Men på några områden är skillnaden likväl tydlig. I synen på vår militära alliansfrihet och vikten av FN-mandat vid internationella insatser. I synen på utvecklingen i vårt närområde. I synen på FN. I synen på mänskliga rättigheter. Och i synen på utvecklingen i Mellanöstern.

I sin utrikesdeklaration väljer Carl Bildt att inte med ett ord nämna Sveriges militära alliansfrihet. Istället talar han om att vår säkerhetspolitiska linje och vår solidaritetsförklaring ligger fast och att vi både ska kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.

Att medvetet skapa oklarhet om den princip och den gräns som är så viktig – skillnaden mellan de folkrättsliga undantagen från FN-stadgans våldsförbud om självförsvar, som vi sköter själva, och på FN:s uppdrag ta ansvar för att upprätthålla fred, som vi samarbetar i men bara när det föreligger ett mandat från Säkerhetsrådet – är måhända ingen stor sak i den svenska inrikespolitiska debatten. Men det uppmärksammas av de diplomater som har att rapportera hem till sina huvudstäder.

Här har inte Sverige samma intresse som en del andra medlemmar av EU. I den klassiska balansen mellan maktpolitik och folkrätt finns det en skillnad mellan medlemmar i militärallianser och alliansfria, mellan stormakter och andra – och mellan höger och vänster.

Högern har inget emot folkrätt, men när det kolliderar med maktpolitiska intressen svajar man. För oss socialdemokrater är folkrätt utryck för civilisation – lika viktig för relation mellan länder som demokrati är för relationer inom länder.

Att upprätthålla folkrättens principer är för oss socialdemokrater uttryck för ett upplyst egenintresse. Det är ett redskap för att säkra fred både för oss själva och bidra till fred i vår omvärld. Carl Bildt vill att Sverige blir medlem av Nato och har därför inte samma intresse att stå upp för nödvändigheten av FN-mandat vid internationella militära insatser.

Samma logik gäller utvecklingen i vårt närområde. Vi har ett starkt egenintresse av en positiv demokratisk utveckling i Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Därför räcker det inte att vi, som Carl Bildt, duckar bakom EU i vår relation till utvecklingen. Vi kommer att kunna utvecklas tillsammans med våra grannar vid en positiv demokratisk utveckling. Men det är också vi som är närmast berörda av en negativ utveckling.

Vi måste vara dem som driver EU och även ha egna visioner och idéer för denna utveckling. När andra i EU är trötta på utvidgning, måste vi stå upp. När andra i EU kan kosta på sig att sitta på läktarplats, måste vi vara drivande för relationsskapande och samarbete. Den stora kraften i EU som fredsprojekt är möjligheten att bli del av gemenskapen.

Genom att vara tydliga vad gäller medlemskapsperspektivet för länderna österut, kan vi också ha framgång i vår kritik om vad gäller bristen på mänskliga rättigheter. Det gäller för övrigt också Turkiet, som idag behöver sina vänners kritik.

Regeringens passiva syn på FN tydliggjordes också i utrikesdeklarationen. Carl Bildt annonserade kandidaturen till FN:s säkerhetsråd 2017-2018. Men han vill kandidera på gamla meriter, snarare än på idéer mad vad han vill med FN. Paradoxalt nog är dessa gamla meriter i huvudsakliga socialdemokratiska.

Lika pliktskyldig var avsnittet om fredsprocessen i Mellanöstern. Inte heller här räcker det med att gömma sig bakom EU. Det krävs tydlighet i frågan om Israels fortsatta folkrättsstridiga utbyggnad av bosättningar och vikten av att Sverige erkänner Palestina.

Det saknades inte ord om nedrustning och bistånd i årets utrikesdeklaration. Här är problemen snarare vad som finns bakom orden.

Sverige har varit en moralisk stormakt i FN, vad gäller vårt arbete för fred, nedrustning, fattigdomsbekämpning och respekten för mänskliga rättigheter. Detta är områden som till viktiga delar fått ligga i träda under alliansregeringen.

Världen och Sverige förtjänar bättre, vilket är viktigt att minnas, inte minst ett valår.

by

Kalla vindar i Sälen

Folk och Försvars årliga konferens i Sälen fick detta år, för första gången sedan kalla krigets slut så vitt jag kan bedöma, en något nationalmilitaristisk prägel.

Bakgrunden är bl a den kritik av den svenska försvarsförmågan, försvarets effektivitet och omställningssvårigheter som lyfts fram både från ÖB, riksrevision, försvarspolitiker och media. Dessutom är det valår, vilket lockar alla partier att framstå som kraftfulla i relation till en växande oro i opinionen.

Försvars- och säkerhetspolitiken är dock inget lämpligt område att söka ta enkla politiska poänger i. Frågor som ytterst handlar om människors trygghet, fred och nationens säkerhet mår bäst av långsiktiga perspektiv, realistiska analyser och ett kyligt politiskt sinne.

Mest anmärkningsvärt var KDU:s ordförande Sara Skyttedal som beskyllde socialdemokrater och liberaler (tidigare) samt miljöpartister och media (idag) för att vara förförda av pacifismen och att hon såg pacifismen som ett värre hot än alla kärnvapenmakter tillsammans.  Hon passade också på att raljera över FN och EU som någon form av ”magisk garant för fred”. (Du kan se KDUs Sara Skyttedal uttalanden här.)

Det ligger inget nytt i att KDU söker erövra högerflanken bland de politiska ungdomsförbunden, men att så förenklat och onyanserat försöka döma av i den klassiska säkerhetspolitiska balansgången mellan avskräckning och fredsbyggande fick åtminstone mig att höja på ögonbrynen.

Det finns förvisso tomtar bland både pacifister och kärnvapenförespråkare. Men bland dem som sökt göra ickevåldsidealet till realpolitik finner vi människor som Mahatma Ghandi, Martin Luther King och Nelson Mandela. Bland kärnvapenländerna finner vi idag inte bara de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, utan också Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan.

Sara Skyttedal är för ung för att ha egen erfarenhet av det kalla kriget och det mer omedelbara hotet av kärnvapenkrig. Den tid då så många av oss drog slutsatsen att säkerhet inte främst och längre kan sökas mot motparten, utan med. Det som Olof Palme så väl formulerade som strävan till gemensam säkerhet.

Med det kalla krigets slut blev det möjligt att omsätta tankarna om gemensam säkerhet på ett helt annat sätt i praktiken. Det var i hög grad detta som fick mig att gå från tvekande till entusiast för det europeiska samarbetet.

Det var också i denna förändring som omstruktureringen av det svenska försvaret och säkerhetspolitiken inleddes. Det viktigaste var inte längre hotet om en massiv militär invasion.  Andra och civila hot mot vår säkerhet var mer akuta. Men framför allt öppnade sig helt nya möjligheter att förebygga fred – genom internationellt samarbete för att utveckla demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och ömsesidigt beroende.

Utifrån den mycket grundläggande principen att man inte biter den hand som föder en, är handel och ekonomiskt utbyte alldeles avgörande för att bygga säkerhet. Det är inte minst fredsprojektet EU ett exempel på. Göran Hägglund, som till skillnad från sin ungdomsordförande, tycks ha förstått hur det hänger ihop, talar om fredlig konflikthantering som en grundläggande bas för KD:s försvarspolitik.

Det hindrar inte att det i vissa lägen, och som en sista utväg, kan vara nödvändigt att använda militärt våld för att säkra fred. Detta kan för ett civiliserat land bara ske i enlighet med folkrätten. Detta principiella synsätt har varit avgörande för att Sverige i år firar 200 år – längre än något annat land -av oavbruten fred.

FN-stadgan förbjuder faktiskt våldsanvändning, utom i två mycket specifika fall. I självförsvar i enlighet med artikel 51. Och på FN:s säkerhetsråds uppdrag – enligt Kapitel 7 – när internationell fred och säkerhet hotas.

Försvaret av vårt eget land sköter vi själva, också utifrån en 200-årig tradition av framgång. När det handlar om att på Säkerhetsrådets uppdrag upprätthålla fred i världen samarbetar vi med andra, också utifrån en lång och god tradition.

Den stora skillnaden med det kalla krigets slut var att samtidigt som hotet om invasion av vårt land minskade, ökade möjligheterna till samarbete för internationell krishantering. Det fanns alltså goda skäl, för vår egen säkerhet, att ställa om vår försvarspolitik.

Därmed inte sagt att allt blir bra, och framför allt inte genast. Den nuvarande regeringen har lagt alldeles för stor vikt vid samarbete inom Nato och framför allt vår militära närvaro i Afghanistan. Det har styrts av andra skäl än en analys av hur vi bäst bidrar till fred.  Och det har inte varit det mest effektiva sättet att värna afghanska flickors rätt till utbildning.

Västvärlden har under det senaste årtiondet, mycket beroende av traumat från September 11, haft en för ensidig militär närvaro i den muslimska delen av världen under Nato, och lämnat till länder i det geografiska syd – dessutom ofta muslimska – att ta hand om FN:s fredsbevarande, framför allt i Afrika.

Detta har varit felbalanserat och kortsiktigt, men inte villigheten att delta i internationella insatser i sig.

Självklart har omställningen också skapat vissa tillkortakommanden i relation till det traditionella territoriella försvaret, i synnerhet om vi jämför med tiden för det kalla kriget. Det behöver rättas till, så att vi professionellt kan värna vår territoriella integritet, men är ett begränsat problem givet de förändringar som skett och utifrån en övergripande analys vad som främst ger oss säkerhet.

Därför blir jag bekymrad när Jan Björklund med hänvisning till hotet från Ryssland argumenterar både för svensk Nato-anslutning och egen militär upprustning. Eller när ledamöter i Riksdagens försvarsutskott motiverar uppgradering av JAS med upprustningen av det ryska flygvapnet.

Vi blir inte mer säkra som medlemmar av Nato eller om vi visar att vi kan utmana Ryssland till luftstrid. Ryssland utgör inget militärt hot mot Sverige. Och det som framför allt på sikt ökar vår säkerhet i relation till vår store granne är att medverka till att stärka demokratin och respekten för mänskliga rättigheter i Ryssland och ett ökat samarbete, på i princip alla områden.

Jag är inte alldeles bekväm med hur utrikesminister Carl Bildt förvaltat ansvaret för våra relationer till Ryssland under senare år. Jag blir också bekymrad när idrottsminister Lena Adelsohn Liljerot bestämmer sig för att bojkotta invigningen av ryska vinter-OS. Speciellt som hon säger att hon egentligen inte tror på bojkott.

Hennes hänvisning till de bristande rättigheterna för HBT-personer i Ryssland är mycket viktig och kräver att vi i samtalen med Ryssland är tydliga och uppriktiga. Men jag är övertygad om att dialog och samarbete är en bättre väg att stärka HBT-rättigheter i Ryssland än bojkott av OS. Att det samtidigt stärker vår egen säkerhet är i sammanhanget mer än en bonus.

Det må vara att President Obama har inrikespolitiska skäl för att bojkotta OS-invigningen. Men det är inte självklart att dessa skäl sammanfaller med svenska intressen.

Folk och Försvar och dess årskonferens skapades en gång utifrån behovet av att få en bättre folklig och demokratisk förankring av försvarspolitiken. Det är värt att minnas i ljuset av ett annat av Sara Skyttedals inlägg i sitt anförande: ”Demokrati gynnar inte försvaret”.

Här har hon nog blandat ihop hönan och ägget. Det är försvaret som ska gynna, värna och försvara demokratin, freden och oss. Inte tvärtom.

Bli medlem - klicka här!