cURL error 28: Failed to connect to trosolidaritet.se port 443 after 2714 ms: Operation timed out demokrati-arkiv - Socialdemokrater för tro och solidaritet
Close

Tag Archive for: demokrati

by

Vägen till fred i Palestina och Israel går genom dialog

Den 29 januari deltog förbundssekreteraren Hans Josefsson i ett seminarium om Palestina på ABF-huset i Stockholm. Josefsson lyfte vikten av dialog med mänskliga rättigheter som en oavvislig grund. Här publiceras hans talmanus.

Jag har besökt Israel och Palestina, särskilt Gaza, några gånger de senaste åren. Mina resor är ett led i ett långsiktigt engagemang som burits av många i min organisation, bl.a. av vår förre ordförande Evert Svensson som tillsammans med Sten Andersson och Olof Palme bidrog till att samla den palestinska rörelsen till en part att räkna med vid förhandlingsbordet.

Socialdemokrater för tro och solidaritet är en organisation som tror starkt på dialog. Det är genom att mötas och lyssna på varandras argument som vi kan föra frågor framåt, också där vi är djupt splittrade. Därför har vi också varit kritiska mot omvärldens noncontact-policy gentemot Hamas. Det finns många goda skäl att ogilla Hamas men genom att inte respektera resultatet av demokratiska val har omvärlden snarare fördjupat krisen än bidragit till en lösning.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har en speciell ställning i svensk politik eftersom vi förstår oss på både religion och politik. De flesta av oss är progressiva troende som företräder en progressiv politisk vänster och mot den bakgrunden tror vi oss ha en särskild förståelse för den israelisk-palestinska konflikten. Vi har ett samarbete med Civitas Institute i Gaza, en politiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för att på olika sätt stärka civilsamhället i Gaza. Civitas arbetar också till stöd för internflyktingarna från kriget 2014.

***

I denna introduktion vill jag därför fokusera på Gaza. Två miljoner människor i vad som brukar kallas för världens största utomhusfängelse. Gränserna till både Israel och Egypten i princip stängda. En arbetslöshet på 45 procent. En vattensituation som gör att Gaza enligt FN riskerar att vara obeboeligt om bara ett par år. Ett stort antal internflyktingar.

Den senaste resan dit gjorde jag i slutet av november, bara några dagar innan Donald Trump gjorde sitt olycksaliga uttalande om Jerusalem, men också några veckor efter det att Hamas börjat lämna ifrån sig makten i Gaza till den palestinska myndigheten, i enlighet med det avtal som skrevs någon månad tidigare. På mina resor har jag träffat politiker av olika slag, FN-medarbetare, människorättsaktivister och inte minst vanligt folk – däribland många unga människor.

Vad ser jag? Jag möter en oerhörd frustration. Frustration över att vara inlåst av en brutal ockupationsmakt. Frustration över det egna ledarskapet som helt saknar visioner och som inte förmår skapa en dräglig situation för sitt eget folk. Frustration över Hamas repressiva styre. Frustration över en omvärld som sviker. Jag möter ungdomar som inget hellre vill än att resa, upptäcka världen, lära sig och lära ut – men som istället riskerar att dras in i radikalisering eftersom det i deras ögon inte finns något annat som hjälper. Jag möter internflyktingar som inte får hjälp med återuppbyggnaden efter Israels oproportionerliga krigshandlingar, senast 2014, som bor i misär och väntar på den hjälp som dröjer. Behovet är stort av internationellt stöd som medför en genomgripande förändring. Det bistånd som lämnas nu blir bara plåster på såren.

Men jag möter också hopp. Även här hos unga människor, som arbetar för kvinnors rätt, som bidrar konstruktivt till ett anständigt debattklimat och som arbetar för mänskliga rättigheter. Jag möter människorättsaktivister som talar väl om Gaza som ett framtida paradis för turism, jordbruk och fiske. Om de bara fick chansen. Och jag möter en stor tacksamhet till Sverige som vågat erkänna Palestina, men också en förväntan om kommande steg i linje med erkännandet.

Tio år efter inbördeskriget i Gaza pågår nu något som vi skulle kunna kalla för en försoningsprocess mellan Fatah och Hamas. Vi socialdemokrater för tro och solidaritet har länge förespråkat detta – de stora parterna i palestinsk politik måste på något sätt bli överens om den demokratiska strukturen även om de är djupt oense i sak. De jag talar med uttrycker en försiktig optimism inför överenskommelsen om att Hamas ska lämna över styret av Gaza till palestinska myndigheten – kanske är det sista chansen, den här gången MÅSTE det gå – men det har inte förändrat något för folket ännu. Försoningen gäller inte bara de politiska partierna. Den måste också silas ner till folket. Det kommer att ta tid, tio års splittring läker du inte på tio månader.

***

Samtidigt får behovet av inompalestinsk försoning inte skymma det faktum att det grundläggande problemet finns i ockupationen, blockaden och den olagliga bosättarpolitiken.

Isoleringen av Gaza måste brytas. Människor måste få möjlighet att mötas. Låt mig berätta om FN-tjänstemannen, vars tolvårige son hade fått tillstånd att resa till Jerusalem. Först vägrade han. Han var rädd för att resa in i fiendeland. Han var rädd för att aldrig få komma tillbaka. Men pappan insisterade och sonen åkte. När han kom tillbaka berättade han för pappan om sin stora förvåning över att ha sett israeler utan uniform, vänliga israeler. De enda israeler han hade träffat var soldater som representerar förtrycket. Så skapas bilder av varandra, av den andre. Bilder som bara blir sanna om vi får se varandra.

***

VAD KAN GÖRAS?

Min egen organisation, STS: Fortsätta stötta Civitas arbete med ungdomar, jämställdhet och ledarskap. Föra samman religiösa ledare och andra intellektuella – de religiösa ledarna är nyckelpersoner i freds- och försoningsarbetet. Fortsätta med studieresor och låta unga människor se hur det verkligen ser ut på marken. Knyta kontakter med en alltmer trängd israelisk fredsrörelse.

Mitt eget land, Sverige: Bidra till demokratiuppbyggnad och stöd för infrastruktur. Fortsätt stå upp för vårt erkännande av Palestina och verka för att fler europeiska länder följer efter.

***

I slutändan måste ambitionen vara att människor ska kunna leva sida vid sida, i säkerhet. Man måste inte älska varandra, men man måste respektera varandra och utgå från att mänskliga rättigheter gäller alla, inte bara några.

En önskan om att leva sida vid sida, med ömsesidig respekt, är också vad jag snappat upp att människorna i Gaza, på Västbanken och i Israel bär på. De vanliga människorna, de som är som du och jag. De förtjänar bättre än det som deras ledare ger dem.

by

Ta våldet mot muslimer på allvar

Ulf-Bjereld-STS-Foto-Emma-Fredriksson-större-format-e1485773089420 (1)Natten till måndagen sköts sex personer till döds i en moské i Quebec. ”Det ökande våldet mot muslimer måste nu tas på större allvar”, säger Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Nattens attack mot en moské i Quebec har av myndigheter och premiärminister Justin Trudeau kallats för en terrorattack. Sex är döda och åtta skadade. Vi tänker idag på och ber för offren och deras familjer.

Denna attack mot troende muslimer i bönerummet kommer samma dag som Trudeau offentligt bemötte det nya Trumpska inreseförbudet, som av många redan har dubbats ”muslimförbudet”. Trudeau hade under söndagen sträckt ut en hand och bjudit inresande från de berörda länderna att komma till Canada.

En snabbt tilltagande hatisk retorik riskerar att eskalera våldet. Samma natt som inreseförbudet trädde i kraft i USA brann en moské i Victoria, Texas. Bara tre veckor tidigare brändes ett moskébygge i Austin.

Statsminister Stefan Löfven har redan fördömt attacken i Quebec. Dådet understryker att troende muslimer i världen i dag är en mycket utsatt grupp. De har ställts i en korseld av dödliga attacker och trakasserier från islamofoba krafter i väst, och från terrorgrupper såsom IS.

Även i Sverige finns omfattande säkerhetshot mot många moskéer. Sabotage och trakasserier är vanliga. Det ökande våldet mot muslimer måste nu tas på större allvar även här. Det är vi skyldiga våldets offer, som medmänniskor och som demokrater.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Spara

Spara

Spara

Spara

by

Låt aldrig likgiltigheten vinna

taggtråd

På Förintelsens minnesdag påminns vi om den systematiska ondskan i koncentrationslägren. Ingen flyktingkonvention skyddade de judar som undflydde nazisternas frammarsch. De var helt utlämnade åt andra människors känsla för mänsklig anständighet och rättvisa. Av detta måste vi lära än idag.

30-talets antisemitism yttrade sig ofta i barbariska övergrepp, men ett mer raffinerat och ofta förbisett uttryck för hatet mot judarna stod att finna i den utbredda folkliga likgiltigheten inför deras öde. Förintelsen började inte med gaskamrar, utan med offentliga trakasserier inför passiv publik och hatretorik som tilläts stå obesvarad.

Det är bara två år sedan de romer som mördades av nazisterna fick en egen minnesdag, den 2 augusti. Men de EU-medborgare som på grund av systematiskt hat i sina hemländer drivs att tigga för sitt uppehälle på svenska gator i dag, möts ofta med just likgiltighet.

Detsamma gäller i stor omfattning de människor som idag flyr från krig och förföljelser i bland annat Syrien, Irak och Afghanistan. Högerextrema brandattacker mot svenska asylboenden och romska läger riskerar att legitimeras om de möts av en ljummen hållning från polis, allmänhet och politiker.

Trots protester från judiska församlingen i Stockholm har polisen vid upprepade tillfällen låtit nazistanstrukna Folkets demonstration manifestera utanför synagogan på sabbaten. Säkerhetssituationen för judar i Sverige och i övriga Europa gör att judiska församlingar får allt svårare att genomföra arrangemang då säkerhetskostnaderna kraftigt ökat. Sveriges andre vice talman menar att det finns en motsättning mellan att vara jude och svensk. Bland hans partikollegor är övertrampen för många för att enkelt överblicka, och attackerna riktar sig tydligt mot främst muslimer och romer i Sverige.

Vår samtids högerextrema krafter hotar våra etniska och religiösa minoriteter. Historien ålägger oss att solidariskt stå upp som allierade för varandra mot deras retorik och de övergrepp som den driver fram. Frasen ”aldrig igen” har varit ledord för efterkrigstiden. Då måste vi hålla Förintelsen i levande åminnelse och inte låta den reduceras till en kalenderdag som bara angår de närmast sörjande.

Spara

by

Om statsministerns fru – och om konsten att vara både religiös och sosse

De senaste veckorna har den politiska debatten präglats av mycket misstro, misstänkliggöranden och ryktesspridningar. I vissa fall också ren islamofobi.

Ett envist rykte som använts i konspiratoriska försök kan vi börja med att avfärda rakt av: Nej, statsministerns fru har aldrig varit anställd hos Socialdemokrater för tro och solidaritet, varken nu eller tidigare. Men Ulla – du är väldigt välkommen hit till oss på en fika, när du vill!

Debatten runt muslimer och muslimska politiker känns fortfarande aktuell och intressant, även om vi redan tidigare kommenterat både Mehmet Kaplans avgång och Yasri Khans avhopp. Demokratiska och partipolitiska principer ska självklart hålla även när de synas i sömmarna. Gör de det inte måste man som företrädare lämna sina uppdrag, det är inget att diskutera. Detta hände Kaplan och Kahn och är i sak inte så mycket att ifrågasätta.

Men i kölvattnet av debatten om Kaplan och Khan har det blivit allt tydligare att du som praktiserande muslim och politiker är granskad och betraktad med särskild blick. Den blicken är de antimuslimska strömningarna snabba att fånga upp och utnyttja, för att spinna den muslimhatande debattväven än starkare. Media bör inte bistå dem i detta. Inte heller politiken.

Debatten är inte ny, men nästan som yrvaken. Det är inte längre bara i konservativa eller extrema kretsar och på högerradikala ledarsidor vi kan se en nymornad religionsrädsla. Även vänsterpartiet slåss just nu med frågan om partiföreträdare som spridit grova rasistiska och muslimhatande yttranden.

Inom hela den löst definierade ”vänstern” kan man lätt enas om att kollektivt arbeta mot en nationell extremhöger. Mot muslimsk radikalhöger är det uppenbart svårare. Väldigt skilda personliga erfarenheter tar sig väldigt olika uttryck. Resultatet kan bli att samma islamofoba, avindividualiserade yttringar som sprids av högerextremerna, plötsligt sprids av vänsteranhängare. Även av dem som i andra fall är dagliga förkämpar för mänskliga rättigheter och allas lika värde.

Det behöver inte ens handla om huruvida någon är islamofob eller rasist eller inte. Det handlar om att som demokrat aldrig bidra – direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet – till generaliseringar som är rasistiska och/eller islamofoba. Precis som sades i kritiken mot Mehmet Kaplan gäller det att visa gott omdöme.

Det känns märkligt men nödvändigt att behöva påminna om att all tro inte är dogmatisk. Att vara religiös betyder inte per definition att vilja ha en teokrati. Inte ens om du är muslim.

Det finns många länder där religionen tillåts inte bara påverka utan ofta även styra politiken. USA är ett exempel på ett sådant land, Israel ett annat, Iran ett tredje och extremt exempel.

Men alla kristna politiker världen över har inte en agenda att göra bibeln till lag och återkristna alla. Judiska politiker har generellt sett inte en vilja att ta egen makt över lagstiftningen och införa koshertvång för alla. Så varför tillskriver vi så gärna muslimska politiker den önskan – att all politik ska dikteras utifrån islam?

I mångas ögon verkar det inte vara troligt, eller kanske ens möjligt (önskvärt?) att en som är praktiserande muslim samtidigt kan vara miljöpartist, socialdemokrat, eller demokrat överhuvudtaget, tycks det. Då måste det istället handla om ”infiltrering” av företrädare som inte har något gemensamt med de partier de verkar i. Eller om cyniskt röstfiske från maktsugna politruker.

Det är också intressant att se att ordet ”identitetspolitik” verkar ha blivit det allra värsta skällsordet bland i alla fall högerns tyckare. Men identitetspolitik kan det uppenbart bara bli när det handlar om muslimers rätt i samhället. Är det istället fråga om t ex kvinnors rättigheter – eller kristnas – då är det nästan aldrig identitetspolitik eller någon kohandel det rör sig om.

Både vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet och vissa muslimska företrädare brukar i samma sammanhang beslås med att vilja definiera människor utifrån deras religiösa tro. I själva verket är det ju istället misstänksamma kritiker som gång efter annan reducerar människor till att bli endast sin tro: En muslim tycks aldrig kunna vara lika sammansatt som företrädare för majoritetsbefolkningen.

Nej, är man muslim är man tydligen per definition inte i första hand t ex socialdemokrat, utan förväntas vara lojal endast med sin religiösa tillhörighet. Märkligt, eftersom andra obesvärat kan vara både kvinnor, män, sossar, moderater, stockholmare, norrlännningar och kristna utan att någon reagerar.

Elisabeth Svantesson var, som ett tydligt exempel, minister med ansvar för frågor om bl a diskriminering i regeringen Reinfeldt. Samma personer som nu misstänkliggör muslimer såg det aldrig som ett problem att Svantesson varit aktiv i abortmotstånd och negativt inställd till homosexuellas rätt att adoptera, uppfattningar hon finner stöd för i hennes konservativt kristna tro. Svantessons tro betraktades istället – med rätta – som något hon kan ha och ändå kunna fatta beslut i enlighet med sitt parti. Varför skulle detsamma inte gälla för politiker med muslimsk tro?

På GPs ledarsida skriver Adam Cwejman om identitetspolitik, ”religiös-politisk kohandel” och om de hotfulla muslimerna. Han använder vårt förbund som främsta exempel, baserat på att vi sedan 1990-talet helt odramatiskt arbetat inkluderande med marginaliserade grupper, ja även i dialog med muslimska organisationer. Det ”avtal” Cwejman nämner är en offentlig arbetsrapport från slutet av 90-talet som sammanfattar dialogsamtal som förts, i syfte att på demokratiska grunder få fler muslimer som delade arbetarrörelsens värderingar att bli politiskt aktiva.

Att överhuvudtaget tala om kohandel och cyniskt ”röstfiske”, senast använt också om Margot Wallström av Expressen, som skäl till att verka för människors demokratiska och mänskliga rättigheter – det säger nog egentligen mer om den som skriver, än om den som på goda grunder fattar ett beslut.

Media har, precis som politiken, ett ansvar.

Alla vi som envist tror på allas lika rätt och värde måste kraftfullt motverka den obehagliga undervegetation i debatten som nu får näring i stora delar av medielandskapet – och tyvärr även i demokratiska politiska partier, också vårt eget.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet ser det därför som oerhört viktigt att fortsätta vårt arbete för att inkludera minoritetsgrupper i samhället och i politiken. Långsiktigt och i dialog. Det är väl den hållningen som gett vissa en bild av att vi ”mångkulturalister”, sossar som miljöpartister och andra, vill ha in troende människor i våra partier, oavsett värderingar. Inget kan för vår del vara mer felaktigt.

Många av oss i vårt förbund, men inte alla, är troende. Men först och främst är vi socialdemokrater. Vi värnar troende, och icke troende, människor med socialdemokratiska värderingar. Med största sannolikhet gäller detsamma för Miljöpartiet.

Vi har självklart ingen anledning att ge stöd åt konservativa krafter i politiken. Höger inom islam och höger inom kristenheten och ja, all form av höger är vårt politiska motstånd. Tron som progressiv kraft är det som är vårt förbunds styrka. En tro som ger stöd till uppfattningen om alla människors lika värde och rätt är det som gör oss unika i svensk politik. Så var det 1929 när vårt förbund startades – och så är det idag.

Alla socialdemokrater engagerar sig i ett brett och sekulärt parti för att tillsammans med politiskt likasinnade bidra till att förändra samhället, med en socialdemokratisk ideologi som grund. Det gäller kristna, judar, muslimer, buddister, sikher, likväl som ateister och andra. Det gäller förstås också oss.

Sverige måste vara för alla. Politiken likaså.

Att så split och misstro mellan människor och grupper kan aldrig vara en väg framåt. Vi verkar för ett socialdemokratiskt samhälle byggt på rättvisa och solidaritet, respekt och gemenskap. Alldeles oberoende av hur du definierar din identitet. Att ett sådant samhälle är helare, tryggare och friare – för alla – det är vår gemensamma tro och politiska ambition.

 

by

REMISSVAR: Tydligare krav på mänskliga rättigheter och demokrati vid vapenexport

Tro och Solidaritets REMISSVAR på Skärpt exportkontroll av krigsmateriel (SOU 2015:72) lämnades till Utrikesdepartementet den 6 november 2015:

Socialdemokrater för tro och solidaritet bejakar att utredningen har sett till ökad transparens, skärpt parlamentarisk kontroll och tydliggjort att regeringen har det avgörande ansvaret samt att inga sysselsättnings-, regional- eller näringspolitiska skäl ska utgöra grund för svensk krigsmaterielexport. Nedan följer några punkter där vi velat se skärpningar.

1. Bra med demokratikriterium, men det ska vara ett absolut hinder
Vi är helt eniga med utredningen att utgångspunkten fortsatt ska vara ett förbud mot krigsmaterielexport. Detta generella förbud kan överträdas i undantagsfall och då ligger ansvaret hos regeringen. Utredningen föreslår dessutom ett demokratikriterium enligt följande: Gentemot icke-demokratiska stater som har grava brister i sin demokratiska status föreligger hinder mot export.

Då den politiska helhetsbedömningen där utrikespolitiska skäl ska vägas mot säkerhets- och försvarspolitiska blir kvar befarar vi ändå att nuvarande otydlighet kvarstår. Vi vill, i enlighet med beslut av Socialdemokraternas partikongress 2013, se att export av krigsmateriel till diktaturer inte försvåras utan hindras. Utredningens skrivning behöver därför göras tydligare. Det gäller också skrivningen kring mänskliga rättigheter.

Vår utgångspunkt är att mänskliga rättigheter är något vi genom internationella avtal förbundit oss att följa. Tyvärr har det hittills spelat en allt för undanskymd roll i såväl regelverk som tolkning och praxis. Det är ett viktigt steg framåt att kommittén föreslår begreppet ”allvarliga och omfattande” istället för nuvarande ”grova och omfattande”.

Vi anser dock att en formulering som sätter gränsen vid ”allvarliga och/eller omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter” skulle öka möjligheten att respekten för mänskliga rättigheter säkerställs.

Därför föreslår vi följande lydelse på det nya kriteriet: Ifall det i den aktuella staten förekommer allvarliga och/eller omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter, eller grava brister i den demokratiska statusen, ska tillstånd för krigsmaterielexport inte beviljas.”

Detta ska gälla all krigsmateriel som omfattas av regelverket, såväl krigsmateriel för strid som övrig krigsmateriel.

Vi vill också understryka, i likhet med utredningen (SOU 2015:72, del 1, s. 395), att synsättet på mänskliga rättigheter inte enbart ska vara materielspecifikt utan gälla situationen i mottagarstaten i sin helhet.

2. Offentlighet som huvudregel i Exportkontrollrådet
Utredningen har sett över hur öppenheten och ansvarsutkrävandet i krigsmaterielexporten kan öka. Åtgärder föreslås som tar steg mot ökad transparens, bland annat i Exportkontrollrådet. Men rådets ledamöter ska enligt förslaget själva avgöra vilka av sina ställningstaganden som ska göras offentliga och inte.

Ett reellt ansvarsutkrävande liksom en konstruktiv debatt kräver större öppenhet. Ett nödvändigt steg är, som huvudregel, att de ställningstaganden ledamöterna i Exportkontrollrådet gör ska vara offentliga. Sekretess ska inte tillämpas slentrianmässigt utan bara när det finns synnerligen starka skäl.
3.  Politik för global utveckling (PGU) ska vara ett centralt och bindande villkor
Det är bra att kommittén föreslår att det i beslutsunderlag inför tillståndsprövning för export ska framgå ”vilka konsekvenser en krigsmaterielexport förväntas få för uppfyllandet av målen för PGU” (SOU 2015:72, del 1, s. 39). Kommittén föreslår att riktlinjerna kompletteras med följande:

”Vid tillståndsprövningen av en ansökan om utförsel av krigsmateriel, lämnande av tekniskt bistånd till någon i utlandet samt annan utlandssamverkan avseende krigsmateriel ska särskilt beaktas samstämmigheten med politik för global utveckling (PGU). I tillämpliga ärenden ska en analys göras av vilken framgår huruvida den tänkta krigsmaterielexporten kan komma att motverka arbetet för att nå uppsatta mål inom PGU.”

Att PGU ”ska beaktas” i tillämpliga ärenden” utgör emellertid ett alltför vagt och icke-bindande förslag. Den tilltänkta mottagarstatens förmåga och vilja till att prioritera fattigdomsbekämpning ska inte enbart analyseras, utan i regelverk och praxis utgöra ett avgörande villkor. Stora krigsmaterielaffärer kan ge omfattande negativa konsekvenser för till exempel rätten till hälsa i form av minskade resurser till mödrahälsovård eller möjligheter för flickor att få undervisning. I det fall beslutsunderlag och analys visar att den aktuella krigsmaterielexporten inte skulle vara i linje med PGU, ska export inte beviljas.

4. Frågor som kvarstår att utreda
a) Tillsätt en utredning som gör en liknande översyn av hur import av krigsmateriel från icke-demokratier och länder som allvarligt bryter mot mänskliga rättigheter kan hindras

Det är lika viktigt att reglera importen av krigsmateriel så att Sverige inte där legitimerar och stödjer diktaturer och länder som allvarligt bryter mot mänskliga rättigheter.

b) Tillsätt en utredning om hur en omställning av svensk krigsmaterielindustri kan ske på ett ordnat sätt

Föreslagna skärpningar av regelverket innebär sannolikt tuffare villkor för krigsmaterielindustrin i Sverige. Det behöver därför finnas en beredskap för att industrin ska kunna stå på andra ben. Redan idag har en del militär produktion ställts om till fredsteknik. Det finns därför starka skäl att göra en uppföljning av utredningen ”Med sikte på nedrustning – omställning från militär till civil produktion i Sverige” (SOU 1984:62, 1985:43).

by

Krigsmaterialutredningen nådde inte hela vägen fram

ulf ylva klas foto ETC

Idag lämnade den parlamentariska kommittén för översyn av kontrollen av krigsmaterielexport (KEX) sitt betänkande. Utredningen redovisar flera bra förslag, men helheten är tyvärr ändå otillräcklig. Sverige kommer fortfarande att kunna sälja vapen till länder med grava demokratiska brister och som begår övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Det är viktigt att komma ihåg varför utredningen tillsattes. När diktaturerna i Tunisien och Egypten föll blev det tydligt att Sverige stått på fel sida. Sedan 1980 hade vi sålt krigsmateriel till Tunisien och bara under 2000-talet har Sverige exporterat till varannan diktatur i Nordafrika och Mellanöstern. En stark opinion krävde förändring och dåvarande regeringen kände sig tvungen att agera.

 

Socialdemokrater för tro och solidaritet och S-studenter har länge varit motståndare till en expansiv vapenexport och förespråkat stopp för försäljning av krigsmateriel till länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Vi har velat se ett tydligt demokratikriterium för att förhindra vapenexport till diktaturer.

Utredningen skriver i Dagens Industri: ”Respekt för mänskliga rättigheter och den mottagande statens demokratiska status utgör centrala villkor vid tillståndsprövningen”, liksom att tillstånd inte ska ges om det förekommer omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.

Det är mycket bra. Men, och här kommer ett stort men – i nästa andetag är alla ledamöter utom en överens om att ”den politiska helhetsbedömningen blir kvar där utrikespolitiska skäl ska vägas mot säkerhets- och försvarspolitiska skäl. Det föreslagna demokratikriteriet kommer att utgöra ett hinder för att exportera till stater som inte lever upp till detta.” Det blir alltså inget absolut krav. Vi förväntar oss förstås att ”hinder” ändå betyder att diktaturer och auktoritära stater inte kan köpa svenskt krigsmateriel.

Socialdemokraterna har kongressbeslut om att export av vapen och krigsmaterial undantagslöst skall förhindras till diktaturer, stater som kränker mänskliga rättigheter och krigförande länder. Utredningens förslag landar inte i absoluta krav. Vi ser det som nödvändigt att avtal även ska kunna omförhandlas eller brytas om omständigheterna förändras i ett land. Liksom att följdleveranser omfattas av samma hårda krav som vid nya affärer. Inte heller här kan vi se att utredningen når ända fram.

Det är positivt att utredningen har sett till ökad transparens, skärpt parlamentarisk kontroll och att regeringen ges det avgörande ansvaret samt att inga sysselsättnings- eller näringslivsskäl ska kunna utgöra grund för svensk vapenexport. Att endast säkerhetspolitiska skäl kan utgöra grund för tillståndsprövning är också en väldigt bra markering.

Förväntningarna på KEX-utredningen har varit skyhöga, inte minst sedan vinterns och vårens diskussioner om vapensamarbete med Saudiarabien. Att kompromisser varit givna är fullt förståeligt.

Men vi ser en risk att utredningen landar i tandlöshet, där de istället borde satt ett tydligt avtryck.

Regeringen ges med dessa förslag full frihet att låta säkerhets- och försvarspolitiska skäl möjliggöra vilka undantag som helst. Det kan få till följd att ingenting förändras i praktiken.

Självklart hade vi föredragit ett absolut krav på att svenska vapen aldrig går dit mänskliga rättigheter kränks. Vi hade också velat se ett tydligare långsiktigt politiskt ansvarstagande för att minska den svenska överkapaciteten i försvarsindustrin. Att Sverige är tredje bäst i världen på att exportera vapen per capita är inte försvarbart. Överkapaciteten är en kvarleva från det kalla kriget. Det har varit slut i många år nu.

Vi hoppas att regeringskansliets hantering nu innebär chansen att skapa en vapenexportlagstiftning och en politik som bättre passar det samhälle och den värld vi lever i idag. En politik och lagstiftning som passar den feministiska utrikespolitik med betoning av mänskliga rättigheter och demokrati som vår regering står för.

Ulf Bjereld, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Elin Ylvasdotter, förbundsordförande S-studenter

Klas Corbelius, talesperson för vapenexportfrågor, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Texten publicerades som debattartikel i Dagens ETC den 26 juni 2015.

by

Att fiska i grumliga vatten

Många väntade sig möjligen en presskonferens som aviserade FP-ledaren Jan Björklunds avgång. Få förväntade sig att KDs partiledare Göran Hägglund skulle avgå. Åtminstone inte just idag. Men så blev det. Hägglund avgår ett drygt halvår innan KD skulle haft sitt riksting, som de nu tidigarelägger, och strax efter det att partiet gjort uppmärksammade utspel om migrationspolitik.

Även FP gör i dagarna migrationspolitiska utspel. Utspel så kontroversiella och framhastade att partiets egen expert på området, Frida Johansson Metso, kallade förslagen rätt och slätt dåliga. I SVTs Aktuelltstudio bjöd Jan Björklund sina meningsmotståndare i sociala medier på många skämt, genom att vägra prata direkt med sin partistyrelsekamrat. Och samtidigt påstå att det är ”högt i tak” hos Folkpartiet.

Det märks att allianspartierna vill röra sig åt det håll de vet att regeringspartierna och vänstern ogärna går – en mer restriktiv invandring- och flyktingpolitik. Regeringen och vänstern vill tala om jobben, skolan, infrastruktur – tågen som aldrig går i tid, de fortsatt höga arbetslöshetstalen, hur vårdköerna kan kortas och hur skolan kan få stabilitet. Ja, välfärdens kärna helt enkelt. Den som allianspartierna försummade eller misskötte under sina åtta år. Den som väljarna också i höstas tyckte var de viktigaste frågorna. Men envetet har media, allianspolitiker och borgerliga ledarsidor talat om invandring, flyktingvolymer och integration. Idag kom så undersökningen som visar att medborgarna sätter invandring och integration som den näst viktigaste politiska frågan – efter skolan. Ipsos opinionschef slår fast att ”det hänger ihop med att frågan fått så stort utrymme i samhällsdebatten under senare tid”. Ju mer debattutrymme, ju mer växer en fråga alltså.

Så är det förstås också viktigt att föreställa sig att det inom ramen för dem som tycker integration är en viktig samhällsfråga, även ryms de som tycker så för att det är erfarenheter de själva bär på, dvs alla med bakgrund i andra länder. De som inte menar assimilering när de säger integration. Vi har fortfarande en omfattande läxa att göra när det kommer till ett inkluderande samhälle, utan diskriminering, negativ särbehandling och hatbrott. Integration kommer ur det latinska ordet integrum som betyder intakt – att lämna någon oskadd.

SVTs Uppdrag granskning har gjort två uppmärksammade program – ett om antisemitism och ett om islamofobi. Initiativet och programmen är väldigt lovvärda. Problemen är stora och måste adresseras. Samtidigt har programmen kritiserats för att inte tillräckligt lyfta de underliggande problemen och strukturerna för dessa former av rasism. Istället ägnade programmen stor tid åt att fokusera på schismer mellan olika grupper i samhället, som har sitt ursprung i olika delar av Mellanöstern. Schismer som härrör från storpolitik och konflikter i området.

Precis den typen av krokar hänger vissa upp populistisk inrikespolitik på. När Hägglund meddelat sin avgång twittrade KDUs ledare Sara Skyttedal en länk till låten ”Vinden har vänt”. Visserligen skrev hon en minut senare ”jag bara skojade”, men nog kan man gissa att hon och ungdomsförbundskollegorna vädrar morgonluft när den mer mittenorienterade Hägglund är borta ur leken. Skyttedal har annars kanske mest gjort sig känd genom att kalla pacifister för ett hot mot vår säkerhet, och för att ge röst åt en högerfalang inom KD.

I Expressen skriver Skyttedal att ”islamismen är det största hotet mot demokratin”. Hon vill se hårdare tag med fängelsestraff och utvisningar, väldigt snarlikt hur SD brukar formulera sig. Skyttedal tycks inte bekymra sig nämnvärt för att åsikter och handlingar är olika saker och talar om ”grundlagsfientliga” organisationer, utan att fundera över att den demokrati hon vill försvara också måste innefatta åsikter som inte delas av henne själv.

Organiserat hat är ett hot mot demokratin. Därom är vi överens. Organiserat hat – uppenbara hot mot demokratin – är också det som den senaste tiden drabbat allt fler synagogor, moskéer, vänsteraktivister, antirasister, muslimer, judar, afrosvenskar, människor med härkomst från Mellanöstern, romer och HBTQ-personer. Dessa hot mot demokratin nämner inte Skyttedal med ett ord.

De två partier som nervöst darrar vid 4-procentstrecket borde ägna sin tid åt att stärka en öppen demokrati för alla, istället för att härma ett parti som vill stänga vårt samhälle och låta demokratin bara gälla vissa. De bör dessutom minnas att väljarna tenderar att rösta på ”originalet” när andra partier kopierar en politik.

Visst kan det finnas en frestelse för den som balanserar på 4 procent att fiska i de grumliga och rasistiska vatten där det bor 13 procent. Det kan kanske ge någon procent. Men det innebär samtidigt att man stöter bort nästan lika många tidigare väljare, som inte är bekväma med den rasistiska vägen. Men ett sådant byte av väljarbas är riskabelt, inte minst eftersom populistiska och rasistiska väljare är rätt flyktiga. Minns T.S. Eliots ord om att den som ingår äktenskap med tidsandan, riskerar att bli änkling i nästa generation.

Göran Hägglund må ha strukit gud ur KDs vokabulär, men förhoppningsvis finns där fortfarande en bas som vill låta det kärleksbudskap som går igen i alla de stora världsreligionerna vara grundläggande för kommande politik: Gör mot andra, det som ni vill att de ska göra mot er. Han lämnar nu skutan innan han riskerar att bli politisk änkling. För Jan Björklund finns fortfarande vägvalet.

Vår tro är grundmurad på att det är det öppna, generösa och inkluderande samhället som bäst skyddar vår frihet och vår demokrati. Allas frihet och demokrati. Att låta påskina att hotet mot vår välfärd, mot vår demokrati, kommer utifrån skapar bara större slitningar i samhället. Och ett segregerat samhälle där olika regler gäller för olika individer är om något ett hot mot demokrati och välfärd.

 

by

Urban Ahlin missade chansen att presentera ett alternativ

Partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin tog inte chansen i Ekots lördagsintervju, att presentera ett alternativ till regeringens diktaturkramande. Ahlin kräver inte att samarbetsavtalet med Saudiarabien sägs upp genast. Han kan inte heller lova att man inte kommer förnya avtalet nästa gång det kommer upp för översyn, vilket är i april 2015.

Detta är mycket märkligt. Ahlin hänvisar till att alla försvarsindustrisamarbeten bygger på att de hålls under väldigt lång tid. Att det handlar om förtroende också gentemot andra tänkbara köpare. Det finns dock en anledning till att avtalen måste förnyas var femte år. Det är ett tillfälle att ta vara på för att utvärdera om avtalet följts och om det varit till gagn för båda parter.

Om vi bortser från att Saudiarabien är en brutal diktatur som systematiskt förtrycker kvinnor, homosexuella och oliktänkande, vilket vi visste redan innan, så är det rimligt att hänvisa till Saudiarabiens ingripande i Bahrain. Svenska vapen användes när demokratirörelsen slogs ner och många demonstranter miste livet.

Det skulle säkert inte diktaturer som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten med flera nöja sig med. Däremot skulle det stämma väl överens med riksdagsbeslutet i maj förra året om att införa ett demokratikriterium i vapenexporten. Det skulle också stämma väl överens med de riktlinjer och lagar som redan idag omgärdar vapenexporten, att den inte ska ske till länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter.

På listan över de länder som Sverige exporterade krigsmateriel till 2011 dominerar icke-demokratier och länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter, vilket gör att det är hög tid att ifrågasätta vapenexporten i stort. Retoriken om en slags etisk vapenexport där vi ”bara” säljer till schyssta demokratier har mött verklighetens marknad där det som gäller är utbud och efterfrågan. Diktaturerna behöver vapen och Sverige är tydligen beredda att sälja utan att ställa särskilt många frågor.

Argumenten för vapenexporten som Ahlin nämner känns väldigt tunna. Det handlar om ”kostnadsspridning”, dvs att det är för dyrt att utveckla egna vapensystem, men att kostnaderna kan delas genom att vapnen säljs till andra. Men om vapnen är för dyra, köp av andra. Och det finns knappast någon svensk vapenindustri utan den ägs till stora delar av företag baserade i USA, Storbritannien, Tyskland, Finland och Norge. Intressant är också att av de anställda inom krigsindustrin arbetar ca 40 % redan med civil produktion. En ytterligare omställning borde därför inte vara allt för svår.

Vi måste fråga oss hur mycket denna kostnadsspridning är värd. Hur mycket är det värt att Sverige står på diktaturers sida, särskilt nu när de blir färre och deras framtid ser allt annat än ljus ut? Hur mycket osäkrare värld genom att diktaturer som Saudiarabien får tillgång till högteknologiska vapen och även kunnande för att bygga egna fabriker är det värt? Hur mycket skattepengar är det värt att stödja denna industri genom statsråd på PR-resor, som när Ewa Björling hösten 2009 förhandlade med Khaddaffis Libyen?

Nej, det finns ett annat sätt att bidra till en bättre värld. Låt Sverige exportera fred, rättvisa och demokrati. Här har vi en stolt tradition att bygga på. Socialdemokratin har länge gått i spetsen för nedrustning, medling och andra sätt att lösa konflikter på. Jag tänker på Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal, Olof Palme, Inga Thorsson, Margot Wallström och Jan Eliasson.

Det är också många i S som inte delar Urban Ahlins krassa syn. Några exempel är SSU, S-kvinnor, S-kvinnor i Sörmland, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, Ulf Bjereld och Jytte Guteland liksom en mycket stor majoritet av partiets väljare. Jag ber er, Urban Ahlin och partiledningen, gör om och gör rätt. En tydlig politik här kan också mycket väl löna sig på valdagen.

Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Bli medlem - klicka här!