Close

Tag Archive for: altright

by

Högerradikala DJ:s på det politiska dansgolvet

Den nya radikala högern remixar historien, sanningen och orden varje dag. Målet är inte att vinna debatter utan att få hela dansgolvet att röra sig efter deras musik, skriver Mattias Irving i del fyra av bloggserien om den nya högern.

Det är lätt att känna sig överväldigad inför den nya högerrörelsen. Den skapar nya begrepp och hittar på nya politiska konflikter snabbare än vad de flesta hinner uppdatera sig i politiken. Ena dagen är symboliken mjölk och gröna grodor, andra dagen skyller de västvärldens påhittade undergång på sojaprodukter. Ena dagen har Jonas Sjöstedts minnesanteckningar från mötet med Stefan Löfven inför riksdagsomröstningen om regeringen, blivit till ”ett hemligt avtal” och ytterhögern (med några opportunistiska moderater i släptåg) reagerar med den yttersta harm, men bara några dagar senare är detta omvälvande ”avtal” i princip bortglömt. Hur agerar man mot en rörelse som ständigt uppfinner och överger angreppspunkter?

Detta beteende är sannolikt inte resultatet av någon medveten strategi från nyhögern, utan det är resultatet av deras förhållningssätt till politik och debatt i stort. Om man inte är så noga med sanningshalten i det man säger, så graviterar istället diskussionen naturligt mot det som väcker mest känslor.

Det är lätt att dras in i dessa kortsiktiga strider, lätt att intala sig att man har vunnit frågan när högern nästa dag har bytt ämne. Men sanningen är att de inte har bytt ämne för att frågan skulle vara förlorad, utan för att den har hunnit tappat känslomässig laddning, och det nu finns något annat, mer opportunt att rasa över – till exempel kulturministerns frisyr.

”…det är i praktiken meningslöst att säga emot dem eftersom de inte är intresserade av att föra en diskussion med utgångspunkt i sanningen.”

Detta känslobaserade fokus på politiken är svårförutsägbart. Vissa frågor kan tvärtom leva vidare i årtionden. Som en jämförelse grasserar fortfarande myterna om Socialdemokrater för tro och solidaritets ”hemliga avtal” med muslimer på 90-talet, fastän detta ska ha ägt rum för över 20 år sedan. Det går fortfarande att väcka vrede över detta, så de fortsätter att sprida lögner om det, och det är i praktiken meningslöst att säga emot dem eftersom de inte är intresserade av att föra en diskussion med utgångspunkt i sanningen.

Publicister på många håll i världen har observerat denna nya trend som vi kan kalla för ”mytbildning”, som tränger ut vanlig debatt. Inte minst i USA sedan valet 2016 har flera av de stora tidningarna börjat arbeta med att ställa fakta mot myter, samtidigt som presidenten ohejdat devalverar deras anseende genom att år efter år kalla dem ”fake news”. I Sverige var inte minst den tvärmediala satsningen Faktakollen under valrörelsen en spegling av den amerikanska ambitionen. Lögnerna skulle granskas och fakta skulle läggas på bordet, men initiativet blev nästan universellt kritiserat, från höger till vänster. Politikens ideologiska dimensioner försvann, och granskningen reducerades allt som oftast till ett ordmärkande som inte utvidgade läsarnas förståelse för frågorna.

De enda som nästan helt ignorerade Faktakollen var just den extremhöger som gjorde faktakollen nödvändig till att börja med. Högerns nätaktivister är inte ute efter att ha rätt. De vill bara få oss andra att prata om deras frågor istället för våra egna. Hittills har de också lyckats makalöst väl. När jag följde Hillary Clintons presidentvalskampanj 2016 räknade jag till att knappt hälften av kampanjens utspel i sociala medier handlade om hennes motståndare, och inte om den egna politiken. En redan omöjligt bred liberal politik som försökte vara vän med både Wall street och Wall street-ockupanterna blev därmed ännu mer diffus, gentemot en motståndare vars politiska budskap var extremt förenklade och skamlöst färgstarka.

Politiska DJ:s

Denna högerradikala nonchalans inför sanningen går hand i hand med ett aggressivt inlånande av koncept och idéer. De approprieras, förbrukas och glöms bort i ett händelseförlopp som ter sig förvånande postmodernt. Och när vi ser till rörelsens främsta ideologer framträder samma strategi.
En av den nya högerns intellektuella förgrundsgestalter, Alain de Benoist, är en otroligt produktiv skribent och författare, som enligt egen utsago har givit ut över hundra böcker om den nya högerns politik och ideologi.

Det mest slående med de Benoists utgivning är en närmast Warholsk nonchalans inför källmaterialet. Koncept och tankar lånas fritt från både höger och vänster, alltifrån marxisten Antonio Gramsci till fascistideologen Julius Evola och hermeneutikern Hans-Georg Gadamer.

De Benoist kallar sig själv ”bortom vänster och höger”, kritiserar amerikansk liberalism med vänsterradikala argument och kallar europeisk mångkultur för ”rasistisk” eftersom den utplånar det han kallar för ”kulturernas särart”. Mot samtidens möten mellan människor ställer han ett ”rent” kulturellt förflutet, som måhända är postulerat med uppriktighet, men ändå lika påhittat och nonchalant mot verkligheten som alla andra mytbildningar och vandringssägner inom den radikala högern. Men det är knappast förvånande att finna starka drag av just sådan mystisk primitivism i en radikal, reaktionär rörelse. Dessa tankegångar är starka hos de flesta intellektuella inom den radikala högern, till exempel Guillaume Faye och Gerd Bergfleth.

Denna primitivism rymmer också en hundraårig konservativ kritik mot den moderna demokratin, ett ”urspårat tillstånd” som sägs kännetecknas av splittring och dekadens istället för klarhet i tanke och renhet i samhället. Det demokratiska samtalet nedvärderas som ett ”hyperreflekterande” som gör verklig beslutsfattning omöjlig.

Denna förnuftspessimism kommer tydligt till uttryck i en radiodebatt från 1965 mellan den konservativa f d nazistiska tänkaren Arnold Gehlen, och Frankfurtskolans Theodor Adorno (utbytet finns återgivet i Göran Dahls utmärkta skrift Folk och identitet, 2018). Där argumenterar Gehlen för att myndigheternas viktigaste uppgift i samhället är att hjälpa människor att leva sina liv utan att behöva tänka så mycket, medan Adorno ställer sig i en upplysningstradition och menar att det är ett överordnat gott att samhället tvärtom lyfter människor till större självständighet.

Den nya högern är dåliga kompositörer. Så snart de ska komponera den egna ideologin i ett sammanhållet verk så börjar den att skorra. Men de är förträffliga DJ:s, med en särskild förmåga att känna av den politiska stämningen, låna andras idéer och remixa dem. De varierar sig kring teman som funkar för att sätta en folkmassa i svängning. Men medan den reguljära SD-sympatisören i sociala medier mest efterapar dagens snackisar eller sprider kryptiska nyord som ”godhetssignalering” eller ”sojapojke”, lånar rörelsens intellektuella in historiska begrepp som ”reconquista”, återerövringen av Spanien från muslimerna 1492, eller ”Heimat”, det tyska nationalistiska hembygdsbegreppet, och remixar dem för att föra in en ny och skrämmande symbolik.

Hur kan vi göra motstånd?

Den nya högern använder snabbheten i nätets sociala medier för att spela på starka känsloströmmar och bygga en känsla av gemensam identitet mot yttre fiender. De håller i regel aldrig i en fråga länge nog för att de ska hinna förlora den, och därför är det i regel fruktlöst att försöka tala emot dem i sak. Tvärtom kan detta riskera att gynna deras mytspridning – särskilt om man låter sig dras med i känsloläget. När en demokrat och en populist skriker åt varandra är det som regel inte populisten som tappar ansiktet.

Istället bör vi vara tydliga med våra egna budskap och upprepa dem precis lika ihärdigt som den nya extremhögern upprepar sina. För varje gång som en högerradikal försöker prata om ”kriminella invandrare” (och ofrånkomligen om S svek mot ”vanligt folk”) behöver vi prata om alla som dör i arbetsplatsolyckor, om de kriminella vit makt-miljöerna i MC-gängen, om den nya otryggheten för arbetare och om våra egna visioner för ett tryggare och rättvisare samhälle.

”…vår förmåga att visa solidaritet gentemot andra demokrater /…/ är vår största tillgång”

Under valrörelsen ställde vi Sverigedemokraterna mot väggen i andra frågor än migration och integration. Vi pekade ut alla de områden där de saknar politiska lösningar, och det gav resultat både i opinionen och i samhällsdebatten.

Historiskt har inte bara vänsterkrafter utan även liberaler varit måltavlor för den radikala högern, så även idag. Nu går vi in i ett ansträngt samarbete över de gamla blockgränserna, och det har lett till stor vrede som riktats mot de liberala krafterna i svensk politik. Vi bör vara försiktiga med att anta att vi kan vinna kampen mot extremhögern på egen hand. I en situation där vi inte alltid har möjligheten att vinna kampen över den mediala dagordningen mot den högerradikala mytbildningen, kan det istället vara vår förmåga att visa solidaritet gentemot andra demokrater som är vår största tillgång.

Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Bli medlem - klicka här!