(Anförande av förbundsordförande Peter Weiderud vid Utrikespolitiska Institutets seminarium 10 december 2014 ”Hur kan Sverige främja säkerhet i vår del av världen?”)
För många i min generation var risken för kärnvapenkrig och konfrontation mellan kalla krigets supermakter det som fick oss att engagera oss politiskt.
Det var naturligt att vi då såg på säkerhet framför allt i termer av militära hot även mot vårt eget land.
Det fick oss att dra vissa slutsatser, som alltjämt är viktiga att komma ihåg:
- Utrikespolitiken är vår första försvarslinje och det militära territoriella försvaret den sista. Vi måste använda alla tänkbara politiska och diplomatiska redskap för att förhindra krig och säkra en fredlig utveckling.
- Sverige ska vara militärt alliansfritt. Bara så kan vi få full handlingsfrihet att använda de utrikespolitiska redskapen och det är bästa sättet att undvika att dras in i militära konflikter mot vår vilja.
- Försvaret ska vara robust för att kunna hävda vår territoriella integritet, men också strikt defensivt. Det får aldrig finnas skäl för motståndaren att uppleva sig som militärt utmanad, eftersom det är rustningsdrivande och ökar risken för konflikt.
Med kalla krigets slut fick vi möjlighet att vidga vår syn på säkerhet att rymma också civila hot – naturkatastrofer, miljöförstöring, cyberhot, flyktingströmmar, politisk extremism, ekonomisk kris och samhällets sårbarhet. Vi började tala om mänsklig säkerhet.
Samtidigt ökade möjligheterna dramatiskt att bygga hållbar mänsklig säkerhet även i vårt närområde, med stärkande av demokrati och mänskliga rättigheter. Ökad handel och politiskt samarbete. Vi stärkte redskapen för att förebygga konflikter utifrån samma logik som att det är bättre att bygga brandsäkra bostäder än att enbart vara duktig på att släcka bränder.
Militärallianser blev omoderna. Warszawa-pakten kapsejsade och NATO ställde om mot militärkrishantering, en utveckling som Sverige i hög grad medverkade till på ett självklart sätt.
Den militära komponenten av vår säkerhetspolitik är som jag ser det tydligt kopplad till FN-stadgans absoluta våldsförbud, som bara medför två undantag, vid självförsvar enligt artikel 51 eller när FN:s säkerhetsråd beslutar om insatser med hänvisning till hot mot internationell fred och säkerhet, enligt kapitel sju.
Det första undantaget – försvaret av svenskt territorium – sköter vi strikt på egen hand. Men för det andra samarbetar vi med andra. Att möjligheterna till samarbete i krishantering ökade är bra och inget problem, så länge vi är klara över den här folkrättsliga rågången.
Men många av länderna i Central- och Östeuropa hade historiska erfarenheter som gjorde att den gamla rollen hos NATO kom att leva kvar och i viss mening stärkas. Det är begripligt och varje land har rätt att välja sin egen säkerhetspolitiska linje.
Vi kan i historiens ljus konstatera att vi skulle behövt göra ännu mer på det förebyggande och civila området och integrationen av Ryssland till de europiska institutionerna. Den polarisering som byggdes in gör uppgiften idag större och svårare.
De redskap som jag främst ser är följande (själva och inom EU):
- Undvik svensk NATO-anslutning vilket skulle öka spänningarna i regionen och även minska vår egen säkerhet och handlingsfrihet.
- Undvik offensiva inslag i den svenska försvarsstrukturen, t ex långdistansrobotar för markmålsbekämpning.
- Initiera dialog om rustningsbegränsningar och kontroll i Östersjöområdet, inte minst för att få bort de taktiska kärnvapnen i området.
- Ökat samarbete med Ryssland i FN kring internationell fred och säkerhet – vi såg ett exempel i den framgångsrika avrustningen av Syriens kemvapen.
- Använd de Europiska institutionerna mer. Både där Ryssland är medlem och få EU att se Ryssland som en del av det europeiska fredsprojektet.
- Öka dialogen med och kapacitetsstöd till Ryssland om mänskliga rättigheter, demokratisk samhällsstyrning och mänsklig säkerhet.
- Ökat utbyte med vänorter, civilsamhälle, kyrka, turism etc med Ryssland.
- Främja handel och investeringar åt båda håll och gör diplomatiska förstärkningar.
- Ökat samarbete inom en rad områden – kustbevakning, forskning, kultur, utbildning
- Särskilt stöd till integrering och demokratisk delaktighet av rysktalande befolkningar i fd sovjetstater.
”Fred är möjlig när människor kan leva i trygghet, under rättvisa och effektiva lagar och kan delta när beslut skapas, ha en rimlig levnadsstandard och säkra livsförhållanden.” (International Alert)
Ett modernt säkerhetspolitiskt tänkande kräver därför att vi ser och kan hantera samspelet mellan alla de olika faktorer som ytterst ger säkerhet. Jag tror det är viktigt att hålla några principer framför sig för att nå ett konfliktförebyggande perspektiv. Mina exempel är hämtade från personlig erfarenhet av arbete i den östra Medelhavsregionen, men har bäring också på vårt närområde:
- Ekonomisk otrygghet och orättvisor leder till konflikt – i stort och smått
- Skapa tillit till politiska lösningar för konflikter
- Förstå den andres utgångspunkt och intressen
- Tala med fienden, med den oliktänkande, med den som bestämmer
- Stärk mänskliga rättigheter
- Samspela med och stärk civilsamhället
- Slarva inte med begreppet terrorism
Till sist vill jag ge några mer dagsaktuella politiska reflektioner utifrån sambandet mellan yttre och inre hot.
Nazismen och högerextremismen i Europa och Sverige är idag starkare, arrogantare och våldsammare än den varit sedan andra världskrigets slut för snart 70 år sedan.
I den studie om Våldsam politisk extremism som SÄPO och Brottsförebyggande rådet gjort för perioden 1999-2009 konstaterar man att det begåtts 14 politiska mord. Alla har utförts av högerextrema förövare.
Sedan 2009 har våldet eskalerat och drabbade söndags den filmvisning som RFSU arrangerade kring aborträtt som attackerades med en rökgranat, några kvarter härifrån.
Det som hände stämmer på den gängse definitionen av terror. Våld mot oskyldiga civila för politiska syften. Men jag vill inte kalla det terrorism, för det bidrar ytterligare till polarisering.
Rasismen och nazismen har två ansikten, både i Sverige och i resten av Europa. Det ena är det direkta, brutala och våldsamma som vi såg exempel på mot RFSU i söndags. Det andra är det kostymklädda, normaliserade och anpassade ansiktet som tar plats i politiska församlingar och även regeringar. De behöver varandra.
Det är inte lätt att veta hur vi politiskt ska hantera en framväxande högerextremism.
Vi har sett två tydliga vägar som inte fungerar.
Det ena är Weimarrepubliken där den normalt ansvarstagande högern och vänstern var upptagna med att upprätthålla sina klassiska motsättningar och sökte ignorera det växande hotet även genom att utlysa flera extraval.
Det andra är det man provat i Danmark och Norge genom att ta in extremismen i regeringsvärmen i hopp om att ökat ansvar gör det extrema mindre extremt. Det har istället förändrat samhällena.
Den tredje vägen är att söka det samarbete som är möjligt för att kunna ta tag i de grundorsaker som gör att extremismen växer.
Det kan vara bra att påminna sig om den gamle krigsherren Machiavellis ord att man behöver skilja på hur man politiskt hanterar behovet av befrielse respektive frihet. För att nå befrielse måste man samla makt. För att nå frihet måste man distribuera makt.
Modern säkerhetspolitik handlar därför om att med integritet kunna analysera från vad vi behöver befrielse och när och hur vi söker frihet.
Det gäller både i utrikespolitiken och i inrikespolitiken.