Close

by

Låt Camerons och Hägglunds populism bli en väckarklocka

David Camerons tal i veckan är ett uttryck för nationalistisk populism av ett slag som för tankarna tillbaka till tiden innan EU bildades och också varför samarbetet kom till.

Tanken på att i grunden omförhandla villkor och relationer, med hjälp av hot om en folkomröstning om utträde, riskerar öppna en Pandoras ask som i sin förlängning kan rasera hela det Europeiska fredsprojektet.

Ett utträde skulle vara förödande för Storbritannien, som liksom Sverige har blivit för litet för att lösa en lång rad uppgifter som de och vi tidigare klarade galant. För miljö, fred och migration är detta uppenbart. Men även frågor om ekonomi, trygghet och utbildning kommer i framtiden att kräva mer gemensam politik och inte mindre.

Våra svenska väl fungerade kollektivavtal kommer långsiktigt urholkas som svenska rariteter på en europeisk arbetsmarknad, men kan blomma när vi lyfter fram dem som en del av en europeisk arbetsmarknadspolitik.

Vår stolta alkoholpolitik kommer att urvattnas som en svensk särlösning, medan insikten om att alkohol inte bara är näringspolitik utan också hälso- och socialpolitik, har alla möjligheter att få genomslag i europeisk politik. Då kan vi vänta oss gemensamma minimiskatter och införselkvoter.

En svensk vägran att delta i militära insatser utan FN-mandat värnar vår egen tradition, medan en principiell politik för att hela EU måste agera på folkrättens grund bygger fred i världen.

Ordning i statsfinanserna är nödvändigt, men inte tillräckligt, för att hantera en globaliserad ekonomi. Marknaden har internationaliserats, medan politiken, som ska ge marknaden de ramar den behöver för att stå i människans tjänst, förblivit nationell. Därför behöver det ekonomisk-politiska samarbetet både fördjupas och göra EU till en aktör för starkare globala ramverk. Det är i det solidariska ljuset, snarare än utifrån den svenska kortsiktiga egennyttan, som vi bör diskutera svenskt medlemskap i både bankunionen och valutaunionen.

Vi behöver betrakta EU som politikens och demokratins möjlighet att möta globaliseringens utmaningar. Bärande framtidsvisioner för människor i Sverige är intimt kopplade till möjligheterna att bättre använda EU:s potential och formulerandet av sociala, politiska och ekologiskt hållbara visioner med samarbetet – ett folkens Europa.

Detta kan vi inte begära att Cameron ska ska se eller vara engagerad i. Men att utnyttja krisen i Europa till att diskutera hur det egna landets nytta ska kunna maximeras är djupt populistiskt.

I Sverige är det ännu så länge främst vänsterpartiets och kristdemokraternas partiledare som följt i Camerons spår. Vänsterpartiet är i detta sammanhang förutsägbart för att de gjort EU-motståndet till ledstjärna. Kristdemokraterna är förutsägbara för att de gjort populismen till ledstjärna. Hägglunds utspel igår om en mer EU-kritisk hållning och sågningen av Euron ligger i linje med tidigare förslag om sänkt bensinskatt, slopad fastighetskatt eller vårdnadsbidrag. Ett brutalt röstfiskande som river sönder system eller bortser från större värden och sammanhang.

Moderaterna har ställt sig mera försiktiga och avvaktande till Camerons utspel. Men de har därmed också bekräftat den mer EU-skeptiska hållning de utvecklat under senare år, där de inte diskuterar vilket Europa de vill se i framtiden, utan snarare Sveriges relation till övriga EU.

De två svenska partierna med tydligast EU-politik, dock var för sig mycket olika – Folkpartiet och Miljöpartiet – har ännu så länge inte ramlat i den fallgrop Cameron grävt. Inte heller Centerpartiet, men som ju för närvarande seglar utan vare sig moralisk eller politisk kompass, varför det är svårt att ha någon klar bild av var de landar i denna fråga.

Även i socialdemokratin finns röster som i Eurokrisens spår vill minska snarare än öka samarbetet. Den Eurokritiska opinionen vill gärna kamma hem ”vad var det vi sa”, och likt Hägglund stänga dörren till framtiden vad gäller svenskt deltagande i valutaunionen.

Och det är alldeles självklart att det på kort sikt varit till fördel för Sverige att stå utanför valutasamarbetet. När krisen slog till 2008 sjönk vår valuta som en sten gentemot Euron och stimulerade en krisande exportindustri. När Sydeuropas strukturella problem fick Euron att svikta, har vi inte drabbats lika hårt som övriga EU-länder.

Men på lång sikt är Sveriges välstånd och ekonomiska utveckling intimt sammanflätad med övriga EU-länder. Då hjälper det inte att stå bredvid och peka finger. Vi måste vara med och ta ansvar för ett fungerande Europa. Varken vi eller Storbritannien är längre isolerade öar i den globala världen.

Jag skulle önska att vi som parti kunde använda tiden mellan kongressen i april i år och Europavalet om drygt ett år för att formulera en bärande vänstervision för det europiska samarbetet.

Det är inte idéerna som saknas för detta. Det viktigaste hindret är den mentala låsningen i att se på samarbetet som Sveriges relation till övriga EU snarare än vilket Europa vi sill se i framtiden.

Låt Camerons och Hägglunds populism bli en väckarklocka för en europisk vänstervision.

Comments

comments

Bli medlem - klicka här!