I veckan bildades det kristna värdepartiet, som säger sig bygga på den kristna värdegrunden. Hade man väntat till den 20 mars hade man på dagen prickat in 50-årsminnet av bildande av KDS.
Även om det populistiska syftet att fånga upp missnöjda KD-väljare tycks vara huvudskälet till bildande av det kristna värdepartiet är det svårt att se att detta skulle kunna ha någon annan politisk påverkan än att möjligen ta tillräckligt många av kristdemokraternas konservativa väljare för att hjälpa KD att hamna under riksdagsspärren.
För även om det är svårt att jämföra dagens politiska kontext med den för 50 år sedan framstår det kristna värdepartiet både som snävare, mer höger och mer konservativt än vad KDS var ens för 50 år sedan. Och KDS blev då en rörelse utan något som helst politiskt inflytande, fram till sin egen sekularisering, tydligare anknytning till den europeiska kristdemokratiska traditionen och med den ett politiskt program, om än höger så lite bättre anpassad till en svensk politisk verklighet.
Bortsett från att man i sitt principprogram inte driver frågor om dödsstraff, islamofobi och oreserverat stöd för staten Israel, och har lite mjuka skrivningar om asyl och miljö, så påminner det kristna värdepartiet mycket om den amerikanska kristna högern.
Totalförbud av aborter, anti-EU, liten stat, sambeskattning, borttagande av homosexuellas rättigheter, mer resurser till polis och militär, strängare straff, rätt till hemundervisning och inskränkningar i sexualundervisning är enligt detta parti uttryck för en kristen värdegrund.
Politiskt är det svårt att ta detta jippo på allvar, men jag reagerar med viss bestörtning över att de med ett språk av exklusivitet kallar sitt program kristet. Mycket få av de åtminstone 1,5 miljoner svenskar som tar sin kristna tro tillräckligt mycket på allvar för att det också har betydelse för vilket samhälle de vill se, skulle vilja se detta förverkligat.
Här har det kristna värdepartiet delvis samsyn med den exklusivitet som också återfinns i extrem islamism. Där man utifrån en förvriden syn på den egna religiösa traditionen radikalt vill förändra samhället att stå i samklang med sin egen fundamentalism.
Det krävs ett samhälle med utbrett demokratiskt missnöje, massivt politikerförakt och ekonomiskt kaos för att kunna få stöd för den här typen av extrema politiska visioner. Och Sverige är tack och lov alldeles för politiskt civiliserat för att bistå med den jordmånen.
Men möjligen skadar det kristna värdepartiet i viss mån bilden av kristna. Vi är många som tar både vår tro och politiken på allvar. Som kommit till slutsatsen att vi bäst förverkligar politiskt det vår tro inspirerar oss till, genom att engagera oss och slåss för det vi brinner för i ett brett sekulärt parti tillsammans med alla människor av god vilja.
För de flesta av oss leder kärleksbudskapet och trons åläggande om att ta emot barnen och att ställa den siste först, till att vi måste värna ett solidariskt samhälle. Stat och kommuner behöver ge det skyddsnät som de flesta människor någon gång under sitt liv behöver för att kunna leva ett människovärdigt och tryggt liv. Människovärdet kan inte bara gälla ofödda, utan måste gälla alla och hela livet.
Det innebär inte att vi i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet tar lätt på den svåra frågan om abort. Oönskad graviditet och abort innebär alltid ett lidande. Därför behövs det en lagstiftning som tar ansvar för att minimera det samlade lidandet.
Vi tar heller inte lätt på familjens ställning. Men alla vi som har erfarenhet av att den inte alltid ser ut som det kristna värdepartiet önskar, vet hur viktigt det är att samhället finns där för alla, och i synnerhet för dem som behöver stödet mest. Kärnfamiljen kan aldrig vara den yttre gränsen för en human politik.
Detta värdeparti är vare sig kristet eller uttryck för en kristen värdegrund. Det är genuin och förenklad högerpopulism.
Hur KD väljer att förhålla sig till detta fenomen återstår att se. Dess vägran att kommentera fenomenet är om möjligt en indikation på hur obekväm man är.