De manifestationer och kärleksbombningar till stöd för religionsfriheten och i solidaritet med Sveriges muslimer som genomfördes igår var överlag mycket framgångsrika. De svenska muslimska organisationerna hade på kort tid mobiliserat en bred uppslutning från kristna, judar och sekulära organisationer som samlat uttryckte ett massivt stöd för allas rätt att få vara sig själva och i den gemenskap som behövs.
Ett av skälen till den breda manifestationen var att förmå politiker, och främst regeringen, att ta frågan på allvar. Även detta måste beskrivas som en stor framgång. De uttalanden som gjorts från statsministern, civilministern, kulturministern, justitieministern och inrikesministern har alla varit tydliga, klara och ansvarstagande.
Det gäller i synnerhet i fråga om det principiella stödet för religionsfriheten och vikten av att polisen tar hatbrott mot moskéer på större allvar. Samtidigt är problemet bredare än så, och därför var beskedet från kulturministern om en nationell strategi mot islamofobi så viktigt.
Det är, vid sidan av att upprätthålla lagen och lagföra dess överträdare, framför allt i det förebyggande arbetet och i utvecklingen av en svensk islam – med allt vad det innebär – som det behövs mera insatser. Det är också här som regeringen har en viss uppförsbacke, efter den olyckliga annonseringen i samband med budgetarbetet om en 40 procentig neddragning av anslagen till trossamfunden.
Detta är pengar, cirka 30 miljoner, som är viktiga, främst för de muslimska och kristna invandrarsamfunden, i utvecklingen av ett starkt civilsamhälle och en fungerande integration. Nu är denna budget, som bekant och på de flesta andra områden med mycket negativa konsekvenser, att betrakta som en historisk parantes. Därför kan jul- och nyårshelgernas attacker och nyväckta politiska insikter öppna en möjlighet för regeringen att också på denna punkt göra om och göra rätt.
Vi vet inte om attackerna mot moskéerna i Eskilstuna, Eslöv och Uppsala varit riktade mot islam som religion, eller om det är ett utslag för en allmän främlingsfientlighet där moskéerna blir en symbol att ge sig på.
Men det vi vet är vikten av att moskéerna bättre behöver bli en integrerad del av det svenska samhället, precis som de bönehus som sågs på med misstänksamhet för 150 år sedan.
Jag har de senaste 20 åren besökte rätt många moskéer i vårt land – några stora, de flesta små och inrymda i källarlokaler. Några, framför allt i våra större städer, har funnit en stark och naturlig plats i sina lokala sammanhang. Andra lever ett liv på undantag, med begränsad plats i sitt lokala sammanhang.
I denna marginalisering skapas ett utrymme för fördomar och mytbilder. Moskén representerar det okända, det konstiga, det besynnerliga. I synnerhet efter 11 september 2001 har moskéer och mulsimska organisationer misstänkliggjorts för att vara rekryteringsbaser för religiös extremism och våldsverkare. En misstänksamhet som kan ha tilltagit med ISIS framfart i Syrien och norra Irak under det gångna året.
Självklart kan det finnas enstaka imamer med konstiga åsikter. Precis som det går att hitta enstaka präster eller socialdemokratiska ledare som halkat till i sin självuppfattning. Men i grunden så är detta en djupt felaktig mytbildning, som dessvärre kan få förödande konsekvenser.
Den mest detaljerade och omfattande studien av rekrytering till våldsbejakande islamism genomfördes 2008 av den beteendevetenskapliga enheten vid den brittiska spionorganisationen MI5. De genomförde djupstudier på några hundra individer som varit inblandade i det som kan beskrivas som religiöst kopplad extremism.
De kunde konstatera att det inte gick att hitta några särskilda mönster vad gäller religiös inriktning, demografisk profil eller geografisk bakgrund. De som hamnat snett kunde vara första, andra eller tredje generationen, konvertiteter, infödda eller migranter.
Det mönster man hittade, var detsamma som gäller för all övrig kriminalitet. Rekrytering sker från individ till individ, ofta i fängelser. Det fanns en överrepresentation bland dem som hastigt mist en nära anhörig och bland dem som migrerat ensamma.
Man konstaterade vidare att den religiösa grunden hos extremisterna var oftast grund och nyfunnen. Rekrytering skedde inte genom moskéer och det muslimska civilsamhället. Dessa hade snarare än förhindrande inverkan. Imamer och lokala muslimska ledare hade i tid möjlighet att identifiera oroande tendenser till radikalisering, och kunde kväva problemen i sin linda. På samma tema konstaterade man att det inte fanns något samband mellan religiös hängivenhet och våldsam radikalism. Däremot fann man en högra grad av avståndstagande från våld bland gruppen praktiserande muslimer, jämfört med den sekulära gruppen.
Den svenska regeringens företrädare har efterlyst kraftigare möjligheter att lagföra både dem som begår våld på moskéer och dem som deltar i krigsbrott i Syrien och Irak. Detta är nödvändigt och viktigt.
Men det riktigt effektiva sättet att förhindra båda typerna av terror är förebyggande. Och förebyggande handlar i detta fall om att stärka det muslimska civilsamhället. Att stödja moskéerna i deras arbete med att ta hand om vilsna individer och att samtidigt finna en god integration i det svenska samhället.
Därför finns det nu en unik möjlighet för regeringen att söka ett långsiktigt perspektiv och bygga bort förutsättningarna för de kränkningar vi upplevt under helgerna.