Socialdemokrater för tro och solidaritet deltog tisdagen den 15 mars i en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm, som anordnades av Föreningen Syrien Sverige för att uppmärksamma femårsdagen av det syriska folkets uppror mot diktatorn Bashar al-Assad och för att visa solidaritet med det syriska folket. Cirka 250 personer deltog.
Monica Fundin Pourshahidi, politisk sekreterare på förbundets kansli, var Tro och Solidaritets talare på plats. Bland andra talare fanns riksdagsledamoten för Vänsterpartiet Amineh Kakabaveh, Assyriska Demokratiska Organisationens Sait Yildiz och Syriska koalitionens Abdulbaset Sida. Konferencier för kvällen var journalisten och Syrienkännaren Somar Al Naher. (Somar medverkar också i vår nyligen utgivna antologi ’Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död’, där hon skriver under rubriken ’Sverige i Syrien och Syrien i Sverige’.)
Somar Al Naher sade bl a att manifestationen inte bara handlar om sorg – utan också om stolthet över att ha startat en revolution, att ha trotsat den 40 år gamla diktaturen.
Här kan du läsa talet Monica Pourshahidi höll (det talade ordet gäller):
Hoppets ögonblick. Nu är hoppets ögonblick. Så sade FNs medlare Staffan de Mistura igår, när Ryssland lovade att sluta bomba. Hoppets ögonblick. Och, kamrater, att stå här med er ikväll – det gör att jag kan känna att det finns hopp.
Men häromdagen rapporterade UNICEF att var tredje syriskt barn inte har upplevt något annat än krig under hela sin livstid. Att rekryteringen av barnsoldater i Syrien har ökat, att allt fler syriska barn tvingas arbeta och fler barn blir bortgifta. Flera miljoner syriska barn lever som flyktingar, många i djupaste misär.
Att detta krig, detta förtryck, 
detta helvete, har fått pågå, dag efter dag, år efter år – att omvärlden har tillåtit det att eskalera hela vägen hit – det är ett enormt svek mot de här barnen. Barnen som nu präglats av krig under hela sina liv.
Vem blir man när man bara upplevt krig? Vem blir man när man varit barnsoldat? När man som barn tvingats arbeta för att försörja familjen, istället för att gå i skolan. Vilken framtid kan dessa barn vänta sig – och vilken framtid kommer de att skapa?
Nu är hoppets ögonblick, sade Staffan de Mistura igår. Och hoppas gör vi. Hoppas måste vi!
Sveriges största ansvar har varit och är att ta emot asylsökande från Syrien. Men borde också vara att hjälpa till att förbereda ett nytt Syrien. Ett demokratiskt Syrien. Att hjälpa er som är i exil att få tillbaka kraften att skapa en bärkraftig opposition och ett starkt civilsamhälle. Att lyssna på alla rösterna, alla berättelserna. Att hjälpa alla syrier som tvingats på flykt.
Den senaste tiden har vi istället sett motsatsen: Vi låser porten till Europa – och ger bort nyckeln till ett land som just nu gör sitt bästa för att kväva det fria ordet… Europas länder tävlar om att stänga dörren hårdast, tätar gränserna och överger flyende människor till att falla mellan gränsstolarna. Eller på överfulla grekiska öar och flyktingläger…
I Sverige, ett av världens rymligaste och rikaste länder, har en rödgrön regering föreslagit hårdare krav för asylsökande, tillfälliga uppehållstillstånd och indragen rätt att kunna få även sin familj hit, till tryggheten.
Fler och fler och mer och mer röststarka flyktingfientliga och ärkenationalistiska partier i hela Europa har till slut fått gehör. Även här.
Så – här i Sverige, i Europa, måste vi fortsätta kampen för att låta solidariteten och humaniteten vinna över misstänksamhet, hat och egoism.
”Hoppets ögonblick”. Det är inte militära lösningar som kommer att kunna lösa konflikten i Syrien. Som i alla konflikter är den viktigaste drivkraften för fred, övertygelsen om att det finns en förhandlingslösning. Den övertygelsen måste omvärlden också ha. Den måste vi i Sverige ha.
Under tiden måste Sverige:
– öka flyktingkvoten,
– hjälpa de människor som nu sitter fast i den grekiska, makedonska leran,
– den svenska regeringen måste göra om eller riva upp det liggande lagförslag om hårdare asylregler, som bara kommer att öka byråkratin och skapa otrygghet,
– öka det humanitära biståndet till Syriens flyktingar,
– och agera för att alla de som ska, kan ställas till svars för begångna krigsförbrytelser,
– Sverige bör också ge både ekonomiskt och praktiskt stöd för en demokratisk utveckling – och för uppbyggande av ett civilsamhälle.
Och när vi gör det, måste vi bevaka alla minoriteters rättigheter, kvinnors rättigheter, flickornas och alla barns rättigheter.
För även Syriens barn måste nu få känna ”hoppets ögonblick” – det ögonblick som är deras liv. Det är dags nu för syriska barn att få en framtid. En ljus framtid. En trygg framtid. En framtid utan krig, utan flykt. Oavsett om den framtiden är i Stockholm eller i Aleppo.
Det kommer bättre tider, det gör det. Det måste det. Där borta i Kungsträdgården, där pågår ikväll Eldfesten, Chaharshanbeh Soori. Kurder och iranier och andra firar snart nyår. Nytt år. Nytt hopp. Nytt hopp för Syrien. DET tror jag på.