I tisdagens Aktuellt hade statsministern bytt s-rosen i kavajslaget mot en svensk flagga. Sverige är ett land att vara stolt över. Vi har gjort mer än nästan alla andra västländer för att ta emot människor som flyr. Men något hände väldigt fort mellan september och nu – mellan statsministerns ”Mitt Europa bygger inga murar!”, alla tårar över en liten död pojke på en strand, rekordinsamlingsgalor på tv och gårdagens regeringsbesked om försämrade flyktmöjligheter.
Solidaritetens röda ros blev i ett enda slag nationellt gul och blå.
Nyss var vi bäst i världen, nu tävlar vi plötsligt med resten av Europas ledare om bäst sätt att säga nej. Några av högerpartierna vill nu driva politiken mot ännu mer begränsningar, vilket ger skäl till oro inför de kommande förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen.
Skälet är andrum, säger regeringen. Rum att andas. När vi är nervösa håller vi ibland andan. Men nervositeten brukar ge sig när vi anstränger oss att andas lugnare.
Visst finns det skäl att bli stressad och nervös: människors liv står på spel. Många kommuner, myndigheter, ideella organisationer och andra stressar också enormt för att kunna ta emot alla. Så vad ska vi då göra?
Alternativen är förstås många till att räkna tänder och mäta muskelmassa, för att kanske släppa in en körkortsklar ung kille, men neka en i studentålder. Till att ge tillfälligt skydd i några år, men tvinga bort när en hel familj väl lärt sig svenska. Till att låta tåg- och båtpersonal bli gränsvakter.
Det vi hade behövt just nu vore förslag som hjälpte oss att lösa situationen – inte att skjuta den ifrån oss. Det som ska stoppas är krigen, inte flyktingarna.
Vi hade t ex behövt:
– se över hur vi kan lätta på en del regler som stoppar upp. En människa på flykt behöver primärt skydd. Sannolikt kan man skippa administrationen för ansökningar av vinterjackor, omreglera upphandlingsregler som bl a får till följd att tusentals sängplatser kan stå tomma i väntan på beslut, justera omfattande krav på hur flyktingboenden måste se ut och se över regelverk som inte tillåter tillfälliga, enklare boenden.
– bättre central samordning mellan kommuner och stat, så att kommunerna med bättre framförhållning kan hinna få fram skolplatser och lärare.
– ge ytterligare stöd till civilsamhället, så att de kan mobilisera all den kraft och vilja som fortfarande finns där.
– ge stöd till kommuner som tar ett oproportionerligt ansvar, som Malmö, och finna sätt att snabbt sprida ansvar, människor och resurser vidare i landet.
– förslag på hur vi snabbare kan få ut människor i studier och arbete, inte som nu låta arbetsföra sitt sysslolösa i rastlös väntan.
Och vi hade behövt förslag på hur vi kan öka trycket på andra EU-länder, t ex genom EU-avgiften. Istället för att sänka oss till deras lågaa nivå, borde vi förstås försöka få dem att höja sig till vår höga.
Ingen tycks riktigt kunna svara på frågan var människor nu ska ta vägen. För en flykt är inte omedelbart reversibel – den går inte att köra baklänges. Till andra EU-länder, är tanken. Men signalerna från övriga Europa är snarare att ytterligare skärpa även sina regler. Människor på flykt hamnar därmed i en slags limbo. När Sverige börjar dra igen vår öppna dörr, så slår porten till hela EU igen.
Regeringen borde ha tagit sig tid att andas lugnare, innan de i till synes andfått stresstillstånd presenterade gårdagens beslut. De som allra mest behöver andrum är människor på flykt.
Texten är publicerad i Dagens samhälle 26 november 2015.
Se också det pressmeddelande vi skickade ut på samma tema, den 24 november.