Vi socialdemokrater har haft några svåra månader. Men det allvarligaste är inte mediadiskussionerna kring sms och partiledarens hyresbidrag. De har träffat oss på marginalen och i viss mån förstärkt frågor om vår förmåga som idéparti.
Det allvarligaste är att vi för ungefär 20 år sedan, i takt med de dramatiska samhällsförändringarna, inte förmådde hålla liv i vår historiska förmåga att vara i takt med tiden. Våra djupa värderingar om jämlikhet, frihet och solidaritet behöver i varje tid söka nya uttrycksformer för att vinna väljarnas förtroende. Vår politik har i väljarnas ögon unik respekt för vad vi åstadkommit, men man frågar efter en tydlig idé vart vi vill gå i framtiden. Politiken framstår som ryckig och taktiskt snarare än strategiskt inspirerad.
Omsvängningen i partibidragsfrågan bidrar dessvärre ytterligare till detta problem. Vi lever i en tid där öppenhet blir allt viktigare för väljarnas förtroende. Att i det läget svänga i en fråga där vi jämfört med våra huvudmotståndare ligger rätt är dessvärre ett strategiskt självmål.
Sverige är tillsammans med Malta det enda landet i EU och tillsammans med Malta, San Marino och Schweiz det enda landet i Europa som saknar lagstiftning på området. Att parkera oss i detta sällskap i denna tid är djupt beklagligt, i synnerhet som det finns en potentiell majoritet i riksdagen i frågan.
Att jag trots en aktiv närvaro i både partiets VU och Partistyrelse inte har haft möjlighet att diskutera frågan innan omsvängningen bidrar självklart till min besvikelse. Vi har idag ett opinionsläge där vi helt enkelt inte har råd med fler självmål i resan tillbaka till ett statsbärande parti.