Close

Author Archive for: weiderud

by

Super-JAS riskerar bli en politisk återvändsgränd

För 20 år sedan, när jag var ordförande för Kristna Fredsrörelsen i Sverige, skrev jag tillsammans med biskop Claes-Bertil Ytterberg en debattartikel i DN där vi varnande för att JAS-projektet riskerade att underminera folkförsvarstanken.

Det var efter det kalla krigets slut, ett överdimensionerat försvar behövde minskas och stod inför nedskärningar. Samtidigt skulle Sverige utveckla en ny generation stridsflygplan till oerhörda kostnader. Vi den tiden var det bara Israel och Sverige, vid sidan av stormakterna, som fortfarande närde ambitioner att tillverka egna stridsflygplan. Ett land med annan hotbild och andra militära ambitioner än Sverige.

Allt mer avancerad teknologi hade gjort kostnaderna orimliga för andra länder. Tiden var kommen också för Sverige att inse att världen, hoten och den industriella verkligheten förändrats. Även Viggen, som utvecklats under det kalla kriget, hade sprängt alla ekonomiska ramar och de svenska drömmarna om export, för att delfinansiera projektet, hade inte heller levererat.

Peter Weiderud, ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet
Peter Weiderud, ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

FMV, som hade väsentlig produktion i vår hemstad Arboga, och var del av JAS-konsortiet blev bekymrade av vår artikel, kontaktade oss och bad att tillsammans med SAAB i Linköping få organisera en studiedag för att berätta om projektet.

Vi blev hämtade med SAABs taxiflyg och bjöds på en kvalificerad genomgång av flygplanet. Vi fick inte se det flyga, eftersom det just då hade flygförbud efter att en annan Arboga-son voltat med en testversion inför TV-kamerorna en tid innan.

I den mån vi tvivlat på att det var ett bra flygplan, med avancerad tekologi och väl anpassat till svenska förhållanden, gjorde vi det inte efter studiebesöket. Men vår grundkritik handlade om det reella säkerhetspolitiska behovet, de stora kostnaderna och de samlade konsekvenserna. Den förändrades inte av SAABs charmoffensiv.

Försvaret beställde så småningom betydligt färre flygplan än det var tänkt. Det gjorde styckeskostnaderna högre, men eftersom det säkerhetspolitiska behovet var begränsat, blev det en möjlighet till ekonomisk skadebegränsning. JAS blev större exportframgång än Viggen, men inte minst exporten till Sydafrika har gett en fadd eftersmak.

Sydafrikas regering har precis samma rätt som Sveriges att skaffa flygplan. Men den starka kritiken från fackföreningar och kyrkor i Sydafrika mot affären kunde inte lämna mig oberörd. Man ifrågasatte de säkerhetspolitiska motiven och pekade på de enorma sociala behov som pengarna skulle behövas till, snarare än flygplan.

De uppgifter om mutor, som kommit fram under senare år, tyder på att den Sydafrikanska regeringen inte fattade beslutet om inköp av JAS i full integritet. Detta är dessvärre ofta fallet i större vapenaffärer, där de ekonomiska konsekvenserna är så stora att det är lätt att titta bort från överdrivna kommissioner och andra påtryckningar. Det är bl a därför som strama regelverk, transparens och politisk styrning och integritet är så viktigt i vapenexportpolitiken.

Regeringen har nu annonserat sin ambition att utveckla nästa generation JAS – Super-JAS. Om förra JAS-projektet gick på övertid – säkerhetspolitiskt, ekonomiskt och industripolitiskt – så är det inte mindre uppenbart denna gång.

Eftersom det av säkerhetspolitiska skäl är svårt att motivera mer än en handfull plan i ett kort eller medellångt perspektiv, kommer det att krävas ett mycket aggressivt exportfrämjande för att få siffrorna att gå ihop. Att Schweiz är första exportmålet är ett begränsat problem – de har råd och är ett i sammanhanget snällt land. Men pengarna är i detta sammanhang så stora att det kan bli alltför lockande att övertyga också utvecklingsländer eller icke-demokratiska länder som bryter mot mänskliga rättigheter.

Vårt partis försvarspolitiska talesperson har bejakat regeringens ambition om Super-JAS, med reservation för att kalkylerna måste granskas. Det var inte alldeles oväntat. Argumenten är att vi långsiktigt måste säkra ett svenskt flygvapen, att egentillverkning värnar svensk suveränitet och att det skulle vara dyrare att köpa franska eller amerikanska plan.

Han har i detta sammanhang, i en ledarartikel i Sydsvenskan, också felaktigt tillskrivits argumentet att export av JAS är viktig för sysselsättning. Som uppväxt i Arboga har jag hört sådant resonemang från lokalpolitiker. Jag har också hört det i partistyrelsen från ledamöter med förankring på orter med betydande vapenindustri. Jag har också hört det från Reinfeldt. En sådan hållning är begriplig hos politiker som företräder ett begränsat politiskt perspektiv.

Men det är viktigt att sysselsättningsargumentet för export inte framförs av en socialdemokratisk politiker som har att ta ett samlat och övergripande ansvar för dessa svåra frågor.

Svensk vapenexportlagstiftning underkänner på goda grunder sysselsättningsargumentet. En legal och reglerad internationell vapenhandel är ofrånkomlig och nödvändig. Men vapenhandeln har också en annan sida, där den bidrar till konflikter, förtryck av mänskliga rättigheter och enormt mänskligt lidande. Den är också, och just därför, ekonomiskt lukrativ på ett sätt som gör att den i sin oreglerade form har mer gemensamt med narkotikahandel än med seriös exportverksamhet.

Det är därför vi har en mycket strikt vapenexportlag i Sverige och att det endast är säkerhetspolitiska motiv som kan motivera export och endast till länder som inte riskerar hamna i konflikt eller bryter mot mänskliga rättigheter.

Svensk vapenexport har under 10 år ökad med 300 procent. När vår överdimensionerade vapenindustri från det kalla kriget inte längre kunnat sälja till vårt eget försvar har industrin för sin överlevnad, och med stöd av regeringen, ökat exporten, inte minst till icke-demokratier.

Sverige är redan världens största exportör av vapen, räknat per capita. En växande opinion ser den svenska exporten till diktaturer som orimlig, omoralisk och olaglig.

En satsning på Super-JAS riskerar dessvärre att föra oss ännu djupare in i denna politiska återvändsgränd. Inte bara det ekonomiska, utan också det politiska priset riskerar att bli alldeles för högt.

Ett beslut om uppgradering av JAS är därför en mycket stor, strategisk och komplex fråga, som måste bedömmas i ett mycket större perspektiv i alla dess säkerhetspolitiska, utrikespolitiska och ekonomiska aspekter.

Oavsett vilket alternativ vi väljer är konsekvenserna betydande. Ett nej innebär på sikt en utfasning av svensk kompetens för att egentillverka stridsflygplan. Ett ja innebär ett fortsatt envist kvarhållande vid gårdagens svenska militärindustriella synsätt, med betydande ekonomiska och utrikespolitiska konsekvenser.

Jag har idag svårt att se att egentillverkning av svenska stridsflygplan åter ska kunna bli modernt och fullt ut politiskt motiverat. Världen har förändrats på ett oåterkalleligt sätt sedan det kalla kriget. Däremot vore det oansvarigt att bortse från behovet att Sveriges försvar även om 30 år behöver flygplan.
Att sysselsättningsargumentet måste underkännas som argument för vapenexport, innebär inte att det är irrelevant. En miljardssatsning för industriell utveckling är självklart jobbskapande. Men den frågan måste bedömmas utifrån vilka jobb som är långsiktigt mest livskraftiga, hållbara och politiskt önskvärda.
JAS-frågan förtjänar därför en fullödig debatt, som kan bidra till största möjliga klarhet i denna komplexitet.

– – –

Läs också Ekots rapportering.

by

Uppdrag granskning och den religiösa högern

Jag befann mig i Erbil i norra Irak när Uppdrag Granskning avslöjade den lagvidriga och upprörande vägledning som några imamer givit kvinnorna med dold kamera.

När jag berättade om diskussionen för några vänner, som också är praktiserande muslimer, frågade de med uppriktig undran hur det kunde komma sig att imamerna uttrycker sig på detta sätt.

Inte för att de är ovana med att imamer ger märkliga och patriarkalt kontrollerande råd, Det händer dessvärre också i Erbil, att vissa imamer ger konstig vägledning. Häromdagen manade man till uppvigling mot parlamentet för att en journalist uttryckt sig vanvördigt.

Men i det upplysta Sverige borde inte sådana råd vara vanliga. Vad har imamerna för utbildning? Vilken bakgrund har de?

Jag svarade att många dessvärre saknar utbildning och även kunskap om det svenska samhället. Det har funnits en stark muslimsk önskan om en statlig imamutbildning under många år. Men när ansvarig minister – då Leijonborg – tillsatte en utredning om detta presenterade han det som ett sätt att motverka terrorism. Eftersom svenska muslimer inte gärna vill bli stämplade som terrorister och söker medverkan snarare än motverkan, fann utredaren ingen entusiasm efter Utbildningsministerns lansering.

Med tanke på Leijonborgs förmåga att spela bort ett av de viktigaste redskapen för muslimers integration, blev jag ändå lite lättad när jag såg Stefan Attefalls reaktion Uppdrag Gransknings avslöjande. Han följde inte upp sitt fördömande av det imamerna gjort med att omedelbart söka dra in anslagen eller generellt drabba muslimerna som grupp. Konstaterade snarare att den typen av åtgärder kan öka isoleringen och sekteriskt beteende och motverka integration.

Attefall är själv pingstvän och vet förmodligen av egen erfarenhet att stolliga religiösa ledare inte bara kan uppstå i islam, utan i alla religioner. Knutby var en ursvensk företeelse.

Uppdrag Gransknings avslöjande kommer på sikt att göra gott för muslimer i Sverige. Den här typen av debatt påskyndar en utvädring av unken teologi och förlegade traditioner.

Men på kort sikt kan det ställa till bekymmer. Det smärtar mig att Uppdrag Granskning inte orkade vara tydligare med den specifika kritiken av enskilda imamer, utan gång på gång förföll till generaliseringar av muslimerna som grupp och inte på ett mer kunnigt sätt sorterade ut vad som är förankrade traditioner och okunnigas strävan att kontrollera kvinnor.

Okunskapen om islam och den underton av islamofobi som vi har i det svenska samhället gör det svårt att se nyanserna. De flesta svenskar förstår att skilja på Knutby och KG Hammar. Men muslimerna blir behandlade som grupp, inte alldeles olikt hur judarna klumpades samman i det som skulle bli upprinnelsen till förra århundradets största tragedi.

Socialdemokrater för Tro och Solidaritet grundades för mer än 80 år sedan bl a för att stimulera troende människor till ett aktivt och progressivt samhällsansvar. Det ligger i vårt väsen att lyfta fram skillnaden mellan en religiös höger och en religiös vänster-hållning.

Samtidigt som Uppdrag Granskning öppnade en möjlighet för progressiva muslimer att påskynda en nödvändig utveckling av svensk islam har man också gjort det ännu lite tuffare att vara praktiserande muslim. Det är vår uppgift att vara i solidaritet med båda dessa perspektiv.

Vi ska vara ett stöd för de praktiserande muslimer som tar ansvar för en modern, progressiv och samtidigt genuin svensk islam.

by

En ny socialdemokratisk vapenexportpolitik

I veckan som gick krävde vi fyra socialdemokartiska sidoorganisationer gemensamt ett omtag för den socialdemokratiska vapenexportpolitiken i en gemensam artikel på DN Debatt.

Saudiaffären har lett till en politisk brytpunkt för svensk vapenexportpolitik och allvarligt skadat allmänhetens förtroende för ett av våra svåraste politiska områden. Sverige är världens största vapenexportör räknat per capita, och en bristande hantering får förödande konsekvenser.

I det korta perspektivet är det nödvändigt att förstärka den parlamentariska kontrollen för svensk vapenexport. I det längre perspektivet krävs en ny och modern politisk helhetssyn på frågorna. Vi kan inte, i en kraftigt förändrat värld, fortsätta att hävda neutralitetspolitikens logik från det kalla krigets dagar.

I det Arboga där jag växte upp arbetade var tionde invånare eller var femte yrkesverksam inom försvarsindustrin. Det var under dessa år som den överdimensionerade svenska försvarsindustrin utvecklades. Som militärt alliansfritt land, klämt mellan stormaktsblocken, behövde vi säkra möjligheterna att själva producera och underhålla materiel till vårt svenska försvar. Vi kunde bara lita på oss själva att i skarpa lägen få våra behov tillfredsställda.

Samtidigt var den svenska marknaden för liten för de mer komplicerade system som industrin behövde producera. En viss export blev nödvändig för att hålla utvecklingskostnader på rimliga nivåer. Ur den logiken skapades också en, vid internationell jämförelse, överdimensionerad vapenexportindustri.

Med insikt om vilka negativa konsekvenser som vapenexport kan ha, utvecklade vi en stark lagstiftning, med i grunden ett förbud mot export. Undantag kunde bara ges till export till länder som inte var, eller riskerade hamna, i krig. Senare infördes också ett kriterium om respekt för mänskliga rättigheter. Endast vapen som utvecklats för svenskt försvar kunde få exporteras och utifrån säkerhetspolitiska skäl. Arbetstillfällen och ekonomi får inte utgöra skäl för export.

Trots en bra lagstiftning, har genom åren ofta efterlevnaden vållat skarp och berättigad kritik. Regeringar har haft svårt att bortse från sysselsättning och ekonomi och tolkat kriterierna öppnare än vad som avsetts. För MR-kriteriet har det skapats en praxis att det enbart ska gälla för vapen som kan användas direkt i MR-kränkningar, snarare än som en bedömning av mottagarlandets lämplighet.

Ett återkommande problem genom åren har varit integriteten i UD:s landbedömningar. De har ofta ursprung hos en svensk ambassad, vars uppgift är att skapa goda relationer till landet i fråga. Därför är det märkligt att Carl Bildt säger att han under sina år som utrikesminister aldrig haft ett vapenexportärende på sitt bord. Under de år jag arbetade som politisk rådgivare till utrikesministern hade vi ofta anledning att granska och skärpa landbedömningarna.

Men både Lena Hjelm-Wallén och Anna Lindh såg det som viktigt att ta ansvar för landbedömningarna i relation till exportkontrollmyndigheten. Carl Bildt väljer är mer distanserad hållning som kan vara politiskt frestande, men för resultatet mycket riskabel. Utan politisk styrning riskerar regelverket att urholkas. Av de uppgifter som kommit fram om Saudiaffären tycks det också som om kontrollmyndigheten ISP sett som sin uppgift att ge råd hur regelverket kan kringgås, snarare än tagit ansvar för att upprätthålla det.

Inget av detta är märkligt, givet de starka intressen som finns inbyggda i dessa stora exportaffärer. Och i skyddet av utrikessekretess fattar regering och myndigheter beslut som går utanför det lagstiftarna tänkt sig.

Detta dilemma kan bara lösas genom att kraftigt stärka den parlamentariska kontrollen. Exportkontrollrådet måste få mer muskler. Ledamöterna måste få möjlighet att söka alternativa landbedömningar och alternativ information. De måste kunna söka stöd att göra mer självständiga bedömningar och även granskas själva. De bör över tid följa integriteten hos de ministrar som har ett särskilt ansvar för att regelverket upprätthålls – normalt utrikes-, försvars- och handelsministrarna – och informera sina partiledare eller, i allvarliga fall, sina kollegor i konstitutionsutskottet.

Att stärka den paramentariska kontrollen är i det korta perspektivet viktigare än att stärka regelverket. Men införande av ett demokratikriterium skulle samtidigt ge ytterligare ett viktigt redskap till granskarna.

Det finns också skäl för Sverige att mer aktivt kommunicera våra kriterier gentemot tänkta motparter. En hänvisning till det svenska regelverket i avtalet med Saudiarabien hade t ex ökat möjligheterna att hävda avtalsbrott när landet använde svenska vapen för att slå ner de folkliga protesterna i grannlandet Bahrain.

Men den större och mer långsiktiga frågan är självklart på vilka grunder Sverige ska exportera vapen i framtiden. Neutralitetspolitikens hårda kärna av exportargument – att säkra vår egen försörjning i händelse av avspärrning – upphörde redan i november 1989.

Sedan dess har mycket hänt. Sverige har gått med i EU. Internationellt samarbete har fördjupats och delar av den integration vi har idag är oåterkallelig. Stora delar av den tidigare svenska försvarsindustrin är idag utländskt ägd.

När statsministern försvarade Saudiavtalet med hänvisning till jobben, var det i strid med regelverket. Men detta argument har självklart funnits i bakhuvudet även hos socialdemokratiska ministrar när de fattat beslut. Dock gäller även detta i minskad utsträckning. Krigsindustrin blir mindre personalintensiv, och svensk export bygger allt mer på importerade komponenter.

En annan förändring, som tydliggjorts med Saudiarabien, är att ny teknik, och även värderingsförskjutningar hos människor, gör det allt svårare att upprätthålla den strikta sekretess som möjliggjort en viss mån av dubbel politisk bokföring av den svenska vapenexportpolitiken. Den måste i framtiden försvaras politiskt precis så som den i verkligheten är.

Socialdemokraterna behöver därför, givet den förändrade verkligheten, ta ett nytt helhetsgrepp på frågan om svensk vapenexport. Vi behöver som parti ta fullt ansvar för vapenexportens konsekvenser och med hållbara argument.

Om vi fortsätter som nu, kommer kritiken att växa fram till den punkt där en allmän opinion kräver drastiska åtgärder, Redan idag finns majoritet för ett totalförbud av svensk vapenexport i alla de fyra socialdemokratiska sidoorganisationerna.

En sådan helhetssyn måste rymma ett bättre ansvarstagande för att upprätthålla det nuvarande regelverket. Svenska vapen ska inte användas för att stärka diktaturer som grovt kränker mänskliga rättigheter.

En sådan helhetssyn ska också rymma ett ansvarstagande för att Sverige på sikt blir en normal nation på vapenexportområdet. Det är övergången till civil produktion som ska stödjas, snarare än stora kontrakt utifrån en passerad säkerhetspolitisk logik, eller export till länder som använder vapnen på ett sätt som motverkar våra utrikespolitiska mål.

Vapenexport rymmer komplicerade avvägningar som ska ställas mot varandra. Det talar för att den bästa hanteringen är fall till fall bedömningar utifrån helheter. Men det är bara möjligt att upprätthålla om allmänheten har förtroende för integriteten hos regeringen, myndigheter och granskare.

Saudi-affären har allvarligt skadat förtroendet för hela politikområdet. Medan moderaterna ägnar sig åt att reda ut den härva man åstadkommit med regeringens hantering, behöver vi socialdemokrater göra hemläxan för hur vi vill ha en trovärdig politik den dag vi kommer att ha det fulla ansvaret.

Vi behöver trovärdigt visa att ett sådant avtal som den socialdemokratiska regeringen slöt 2005 inte kommer att upprepas efter 2014.

by

En öppen rekryteringsprocess kan hjälpa oss att bli i takt med tiden

Med Håkans Juholts avgång som partiledare förlorar mitt parti en mycket engagerad ledare, en stark inspiratör och en erkänt skicklig retoriker. Han har som få förmågan att vara medryck ande från talarstolen och sorgen är nu stor hos många partimedlemmar, framför allt lokalt och ute i landet.

Samtidigt respekterar jag hans beslut. Politik är en extrem förtroendebransch, och hans bedömning att uppförsbacken till att återställa förtroendet hade blivit för brant, är självklart korrekt.

Håkan Juholt blev ett offer för ett otidsenligt sätt hos mitt parti att utse ledare, i en sluten process. Han började och fortsatte under sina 10 månader med två grundläggande problem som inte han kan lastas för, utan som beror på partiorganisationen och valberedningens sätt att arbeta. För det första med ett ständigt ifrågasättande av sina kvalifikationer. För det andra med ett oklart, eller obefintligt, mandat att förnya, förändra och modernisera både partiorganisation och den politiska färdriktningen in i framtiden.

En öppen process, där olika kandidater kan tävla och prövas mot varandra, hade inneburit att den hårda granskning som media måste ha av ledande politiker hade kommit innan och inte efter kongressvalet. Det hade vaccinerat mot den förtroendekris som drabbade honom redan i oktober.

Men ännu viktigare hade varit det mandat som kan växa i ett samtal om förnyelse och förändring av partiet, dess kultur och den politiska färdriktningen.

Socialdemokratin är Sveriges mest framgångsrika parti genom tiderna och en modell för socialdemokratiska partier i hela världen. I över 70 år hade vi ett förtroende hos svenska folket som i val uttrycktes med ett stöd av runt 45 procent av väljarna. Det är också alltjämt detta som är vår egen självbild och strävan – att över tiden vara ett statsbärande parti.

Håkan Juholt tog över ett parti som i senaste valet nådde 30 procent. Han lämnar ett parti med opinionssiffror på cirka 25. Det är alltså maximalt en fjärdedel av tappet som kan tillskrivas tiden för hans ledarskap.

Som jag ser det tappade vi socialdemokrater vår unika förmåga att vara i takt med tiden för ungefär 20 år sedan.

Samhället befinner sig i ständigt förändring, och från 1920-talet fram till i slutet på 1980-talet var förändringarna socialdemokratins vän. Vi läste förändringarna och såg ständigt till att ligga i framkant med våra politiska förslag. Per-Albins Folkhemsvision, Saltjöbadsandan och en politik som höll oss utanför andra världskriget lade grunden för Erlanders visioner om det starka samhället. Olof Palmes internationalism och utbyggnaden av den offentliga sektorn byggde vidare på ett mönsterland i en tid då många av våra europeiska grannar började knäa under samhällsförändringarna.

När Ingvar Carlsson tog över som partiledare i slutet av 1980-talet accelererade samhällsförändringarna på ett sätt som utmanande många av partiets trygga lösningar. Kalla krigets slut innebar en förändring av Sveriges särställning som alliansfritt land. Ekonomins globalisering gjorde det mycket svårare att tillämpa traditionell konjunkturpolitik och gjorde oss mer ekonomiskt sårbara. Miljöutmaningarna krävde redan då ett mer ansvarsfullt förhållande till ekonomisk tillväxt.

Vid valet 1991 hamnade Socialdemokraterna för första gången under 40 procent. Vi kom tillbaka 1994 tack vare Bildt-regeringens misslyckande, men har sedan dess haft en långsiktig kräftgång till dagens låga nivåer.

Det har självklart inte saknats politiska förslag för att möta utmaningarna. Ingvar Carlsson program för sanering av statsfinanserna och budgetdisciplin, beslutet att söka medlemskap i Europeiska Unionen och förnyelsen av utrikes- och säkerhetspolitiken var genomgripande förändringar i tiden. Göran Perssons vision av det Gröna Folkhemmet kunde blivit ett kraftfullt svar på klimatutmaningarna. Mona Sahlins rödgröna samarbete, ambitioner att ta de nya svenskarnas situation på större allvar, bejakande av ökat individuellt ansvar och en öppnare partidemokrati var alla nödvändiga nyorienteringar som svar på utmaningarna.

Problemet var dels att många av förändringarna inte blödde igenom i partiorganisationen och blev fullt ägda. Dels att förändringarna fortsätter accelerera och kräver ännu mer av oss.

Människor flyttar, både inom, till och från vårt land. Nya gränslösa sätt att kommunicera påverkar vårt sätt att tänka och leva våra liv. Arbetslivet förändras och individualiseras. Människor blir allt mer välutbildade och ställer högre krav.

Jämfört med det brukssamhälle jag växte upp i, så är människor idag, och framför allt unga, mer jämställda, mer internationella, mer toleranta och mer kritiska. Det är för mig mer vänster, men leder inte självklart till att man identifierar sig med socialdemokratin.

För människor är samtidigt mer skeptiska till kollektiva lösningar. Man söker mer av immateriella värden, snarare än materiella. Man tänker mer frihetligt än hierarkiskt. Detta märks i synnerhet i storstäderna och på våra universitetsorter. Där identifierar många väljare socialdemokratin med gårdagens snarare än dagens och framtidens vänstervärderingar.

Den spänning i socialdemokratin mellan höger och vänster som media så ofta, och ibland vi själva, beskrivit i diskussionerna de senaste månaderna är i grunden ett missförstånd. Visst finns det socialdemokrater som i mötet med det nya samhället konstaterat att vissa kollektiva lösningar som tidigare fungerade inte längre gör det och därmed sett sig nödgade att acceptera mer av marknadslösningar. Främst därför att man saknat alternativ. Men ingen vettig människa väljer Socialdemokraterna om man vill föra samhället åt höger, i betydelsen mot mindre jämlikhet. Till det finns det lämpligare partier att gå med i.

Spänningen handlar istället om hur man förmår läsa de samhällsförändringar vi står i. Och här är skillnaderna naturligt stora mellan bruksorter där industrisamhällets strukturer i mycket lever kvar, och storstäderna där det förändrade samhället slagit igenom med kraft. Förändringarna kommer självklart också till bruksorterna, men det tar lite längre tid.

Vår nästa partiledares viktigaste uppgift är därför att på allvar leda partiet in i framtiden och söka en politik för hela landet. Förändra den partikultur och de strukturer som gör det svårt för oss att nyfiket bejaka framtidens vänstervärderingar och utmaningar och utifrån detta formulera en politik som bär framåt.

Att finna rätt person tror jag kräver en öppen process inför den kongress som ska fatta beslutet. Samtidigt behöver Partistyrelsen redan inom en vecka lösa den akuta ledarkrisen, vilket kräver en omedelbar och med nödvändighet sluten process.

Därför är de närmaste dagarna oändligt viktiga för ett parti, vars värderingar och ideal är viktigare än någonsin.

by

Partiledarkritiken riskerar att missa grundproblemet

Det nya året börjar som det gamla slutade. Vårt opinionsläge fortsätter att dala och media letar febrilt efter partiföreträdare som vill såga eller försvara en stukad partiordförande. På det nya årets första dag blev det Ylva Johansson som skapade rubriker genom ett frustrerat bloggande.

Partiet befinner sig i den djupaste kris någonsin, och jag ser ingen snabb väg tillbaka.

Men jag ser en väg. Den handlar om att ordentligt analysera de genomgripande samhällsförändringar vi haft de senaste 20 åren, och utifrån det formulera en ny vision för socialdemokraterna i en ny tid. Föryngra, förändra och förnya en föråldrad partiorganisation och söka en politik som nyfiket bär framåt.

Vårt huvudproblem är inte partiledarens hyresbidrag eller vacklande i olika politiska sakfrågor. De är självklart inte bra, och har bidragit till att vårt opinionsstöd fallit ihop som ett korthus. Men hade det inte varit så skört, och vår politik tydligare inriktad på hur vi skapar ett jämlikt samhälle i framtiden, snarare än på att värna de goda lösningar vi en gång skapat, hade det varit ett helt annat utgångsläge för en ny och oerfaren partiledare.

Socialdemokratin bär på en fantastisk idé. Men vi är organiserade som en konfederation av intressen, snarare än en idérörelse. Dessutom en intressekonfederation skapad för ett samhälle vi lämnar bakom oss. Vi organiserar inte samhällets mest utsatta längre.

Vår struktur hjälper inte nya idéer att bryta fram. Det gäller i såväl arbetarkommuner, partidistrikt som på nationell nivå. Snarare än att döma av frågor på våra kongresser och få tydliga politiska riktningar, når vi kompromisser och formar våra beslutsorgan, ända in i VU, för att balansera intressena.

Sedan jag tog plats i VU 2005 har jag bara upplevt en kort period då VU reste sig från rollen som avstämmare av olika intressen och på djupet var beredda att söka idémässig förändring. Det var perioden mellan valförlusten 2010 och Mona Sahlins avgång. Det var sent och efter avgången föll partiet tillbaka i intresselåsningar och tron att lösningen låg i partiledarens person.

Detta förlorade år ska läggas till ett antal förlorade år sedan 20 år tillbaka. För varje förlorat år blir vägen tillbaka längre.

Därför gör vi oss själva en stor otjänst när vi i våra interna diskussioner så snävt fokuserar på partiledarens person. Partiledaren är viktig, men partiets problem är betydligt djupare än så, och vi kommer bara att fördjupa vår kris om vi återigen inbillar oss själva och omvärlden i att lösningen skulle bestå i ett partiledarbyte.

Partiledarens viktigaste uppgift i detta läge är att leda partiet i den förändringsresa som Ingvar Carlsson inledde for 20 år sedan och som både Göran Persson och Mona Sahlin, med olika fokus och inriktning, sökte föra vidare, utan att på allvar lyckas bryta igenom eller få partiets med sig.

Detta är för mig den avgörande förtroendefrågan. Om Socialdemokratin inte blir i takt med tiden igen, kommer vi inte att återta rollen som statsbärande parti.

Som förändringsmotor är Håkan Juholt alltjämt oprövad. Under sina första månader valde han att investera i inre trygghet i partiorganisationen. Och de senaste tre månaderna har varit krishantering kring hans egen person.

2012 får inte bli ytterligare ett förlorat år. Det måste bli året då vi tar oss samman och ser det förändrade samhället och utifrån det formulerar en bärande vänstervision som är nyfiken på framtiden snarare än blockerad av våra historiska framgångar.

by

Förtroenderådet tar viktigt steg för mänskliga rättigheter

När förtroenderådet idag fattar beslut om att utveckla ett sysselsättningspolitiskt ramverk innebär det ett paradigmskifte i synen på mänskliga rättigheter och dessas tillämpning i Sverige.

Svensk socialdemokrati har under hela efterkrigstiden stått i frontlinjen när det gäller mänskliga rättigheter i världen. Däremot har synen på mänskliga rättigheter i Sverige inte varit lika glasklar.

Samtidigt som mänskliga rättigheter förutsätter demokrati, innebär de en begränsning av majoritetsstyret. Rättigheterna är ju så utformade att de står över det som i ögonblicket är majoritetens uppfattning. Bara så kan minoriteter och utsatta grupper garanteras det skydd som rättigheterna ska värna.

Ett stort och statsbärande parti, som med största möjliga kraft vill bygga ett gott samhälle, har inte självklart och oreserverat velat ta på sig de grimmor som rättigheterna innebär. Vi ska inte juridifiera politiken är ett svar som jag fått många gånger i samtal med socialdemokrater när jag argumenterat för anslutning till konventioner vi tvekat inför eller när konventioner ska göras till svensk lag.

Förslaget till ett sysselsättningspolitiskt ramverk är precis en sådan grimma och därmed ett viktigt steg för att stärka konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Rätten till arbete och försörjning får med detta smått historiska beslut ett tydligare stöd.

Detta är en naturlig utveckling och konsekvens för att värna de arbetslösas intressen i en globaliserad ekonomi. I de senaste mätningarna jag tagit del av tycker 14 procent av svenskarna att arbetslösheten är den viktigaste frågan. En dramatisk nedgång jämfört med tidigare, trots att arbetslösheten är högre än någonsin i modern tid.

Det är ungefär dubbelt så många som antalet arbetslösa, öppet och i åtgärder. I praktiken kan detta visa att frågan är viktigast endast för de direkt drabbade – den arbetslöse och dennes familj. För de som har jobb tar andra frågor och prioriteringar över.

Detta är förödande för sammanhållningen i samhället, men också för samhället självt. Med hög arbetslöshet förlorar samhället enorma summor i form av minskade skatteintäkter och utbetalda bidrag.

Ett sysselsättningspolitiskt ramverk tvingar fram hårdare prioriteringar i budgetarbetet för att stimulera jobb. Mer investeringar i kunskap och infrastruktur. Bättre och mer framåtblickande näringspolitik. Bättre omställningsförsäkringar, som är anpassade till ett nytt samhälle.

Ytterst är detta steg ett led i socialdemokratins resa från vår primära roll som en konfederation av intressen till att bli också mer av idérörelse. En resa som är framtvingad av de samhällsförändringar vi står i.

Vi som under lång tid argumenterat för behovet av en idémässig nyorientering och en önskan att partiet ska bli mer i takt med tiden har anledning att se och argumentera hem dagens beslut som ett paradigmskifte. En början till den resa som skulle ha påbörjats för länge sedan, men nu blivit en tvingande nödvändighet.

Resan är lång och siktet måste vara inställt långt bortom 2014 om vi ska en chans att vinna nästa val. Men låt oss nu gratulera oss själva och förtroenderådet till detta viktiga steg.

by

Beklagar svängningen i partibidragsfrågan

Vi socialdemokrater har haft några svåra månader. Men det allvarligaste är inte mediadiskussionerna kring sms och partiledarens hyresbidrag. De har träffat oss på marginalen och i viss mån förstärkt frågor om vår förmåga som idéparti.

Det allvarligaste är att vi för ungefär 20 år sedan, i takt med de dramatiska samhällsförändringarna, inte förmådde hålla liv i vår historiska förmåga att vara i takt med tiden. Våra djupa värderingar om jämlikhet, frihet och solidaritet behöver i varje tid söka nya uttrycksformer för att vinna väljarnas förtroende. Vår politik har i väljarnas ögon unik respekt för vad vi åstadkommit, men man frågar efter en tydlig idé vart vi vill gå i framtiden. Politiken framstår som ryckig och taktiskt snarare än strategiskt inspirerad.

Omsvängningen i partibidragsfrågan bidrar dessvärre ytterligare till detta problem. Vi lever i en tid där öppenhet blir allt viktigare för väljarnas förtroende. Att i det läget svänga i en fråga där vi jämfört med våra huvudmotståndare ligger rätt är dessvärre ett strategiskt självmål.

Sverige är tillsammans med Malta det enda landet i EU och tillsammans med Malta, San Marino och Schweiz det enda landet i Europa som saknar lagstiftning på området. Att parkera oss i detta sällskap i denna tid är djupt beklagligt, i synnerhet som det finns en potentiell majoritet i riksdagen i frågan.

Att jag trots en aktiv närvaro i både partiets VU och Partistyrelse inte har haft möjlighet att diskutera frågan innan omsvängningen bidrar självklart till min besvikelse. Vi har idag ett opinionsläge där vi helt enkelt inte har råd med fler självmål i resan tillbaka till ett statsbärande parti.

by

En moderat historierevision

Skulle du köpa en begagnad bil av Sofia Arkelsten? Foto: STS

De nya moderaterna tycks ha blivit så reviderade att de själva glömt sin historia. Sofia Arkelstens pudel vad gäller den egna självbilden lämnar märkliga frågetecken efter sig.

Moderaterna track record de senaste hundra åren är en katalog över ihärdigt mostånd mot alla viktiga sociala reformer och framsteg vad gäller mänskliga rättigheter. Bara för att ta några exempel:

  • Mot allmän olycksförsäkring i arbetet 1916
  • Mot allmän och lika rösträtt 1918
  • Mot 8 timmars arbetsdag 1919
  • Mot dödsstraffets avskaffande 1919
  • Mot kvinnlig rösträtt 1921
  • Mot allmänna folkskolan 1927
  • Mot statsstöd till sjukkassan 1931
  • Mot beredskapsarbeten 1933
  • Mot statsstöd till a-kassorna 1934
  • Mot två veckors semester 1938
  • Mot sänkt rösträttsålder 1941
  • Mot fria skolmåltider 1946
  • Mot allmän sjukförsäkring 1946
  • Mot allmänna barnbidraget 1947
  • Mot arbetsskyddslagen 1948
  • Mot tre veckors semester 1951
  • Mot fri sjukvård 1953
  • Mot ATP 1959
  • Mot fyra veckors semester 1963
  • Mot 40-timmarsvecka 1970
  • Mot Lagen om anställningsskydd 1973
  • Mot fem veckors semester 1976

Frågan är om de nya moderaterna försöker förtränga sin historia så mycket att de hoppas att väljarna ska glömma historien. Eller har de förträngt historien så mycket att till och med partisekreteraren glömt den.

– – –

Läs också hos DN, Expressen, Folkbladet, Aftonbladet om moderata partisekreterarens historierevisionism.

by

Det personliga ansvaret är avgörande

Håkan Juholts agerande med bostadstillägget träffar oss socialdemokrater där vi är som allra känsligast – hanteringen av pengar.

Vi socialdemokrater har en materialistisk historia, där bättre ekonomiska villkor för de utsatta, jämlikhet, lön efter förtjänst och ekonomisk hederlighet har byggt en speciell arbetarmoral. Av de klassiska sju dödssynderna, är det främst den andra – avaritia eller girighet – som kan få rörelsen att mullra, indigneras och uppröras.

De båda justitieministrarna Ove Rainer och Laila Freivalds följde på sin tid gällande lagar och regler, men tvingades ändå lämna därför att de ansågs bryta mot den socialdemokratiska synen på vilka pengar som är rimligt att tjäna på skatteavdrag eller lägenhetsaffärer. Mona Sahlin tvingades till en lång sorti som ledande politiker, för en slarvig, om än begränsad och utan uppsåt om bestående egen vinning, hantering av regeringskansliets kreditkort.

Allvaret blir inte mindre av att vi socialdemokrater precis presenterat en skuggbudget där vi argumenterar för höjd sjukförsäkring och a-kassa. Generösa trygghetssystem är avgörande för att hålla ihop vårt samhälle socialt och säkra att också utsatta människor har ett värdigt liv. Trygghetssystem som gör Sverige till ett mönsterland, men som förutsätter att de träffar precis där de ska träffa, och inte missbrukas.

Debatten om partiledarens bostadstillägg kommer också bara någon vecka efter ekots granskning av kommun- och landstingspolitikers missbruk av pensionsavtal. Också den drabbade oss socialdemokrater hårt. Dels är vi det parti som har flest förtroendevalda, dels predikar vi ett budskap som fordrar en högre moral om det i slutändan ska gå hem hos väljarna.

Båda dessa aktuella debatter indikerar också att politikers agerande – och då från i princip samtliga partier – inte självklart är i takt med framför allt den yngre väljarkåren och media. Vi har under de senaste 20 åren upplevt en värderingsförskjutning från ett legalt synsätt till ett mer moraliskt. Det handlar inte bara om att följa gällande regler och lagar, utan också om att ta det personliga ansvaret och göra det som kan anses rimligt och korrekt.

Värderingsförskjutningarna har att göra med att medborgarna har bättre möjligheter att själva informera sig. De bär en större skepsis mot hierarkier och system och betonar en högre grad av personligt ansvarstagande. Det försvar som Björn Rosengren anförde när han kvitterade ut dubbla löner för drygt 15 år sedan – som avgådd TCO-ordförande och tillträdd landshövding – att han endast följde ingångna avtal och att ansvaret således inte var hans, fungerade då, men hade inte gjort det idag.

För det flesta människor är det uppenbart att människor i maktpositioner – vd i företag, ledare i stora organisationer och ledande politiker – befinner sig i styrkepositioner där de har stort inflytande för hur de egna villkoren utformas eller hur reglerna tillämpas och att man inte sällan förhandlar med en svagare eller mer omedveten motpart. Att hänvisa till att man följt reglerna, uppfattas därför som ett sätt att skylla ifrån sig.

Att följa regelverken är alltjämt nödvändigt, men inte tillräckligt. Tack vare en hårdare mediagranskning och mer utvecklat syn på moral, har det personliga ansvaret kommit att bli allt viktigare för det politiska förtroendet.

De politiker som förmår ta till sig dessa nygamla värderingar om moral och personligt ansvar har större möjligheter att finna nåd och förtroende hos väljarna. Inte för att de är bättre människor. Men väl för att de använder den inre kompass de är utrustade med – samvetet – för att i tid upptäcka grynnorna och undvika att gå på dem.

Och skulle de trots allt gå på vissa grynnor, är det personliga ansvaret alltjämt en väg som kan bära vidare. Alla människor kan göra misstag och skuld är inget att håna eller raljera med. Skuld är djupt mänskligt och kan tillsammans med förlåtelse och bättring leda till upprättelse och även fördjupat förtroende.

Men istället för att ta steget in i en sund skuldkultur, riskerar många politiker att hålla fast vid en skamkultur. I en skamkultur är allt tillåtet, så länge det inte upptäcks. Och när liken upptäcks i garderoben hänvisar man till att man bara följt ingångna avtal, eller att man inte visste.

Skamkultur är förfärlig, för den innebär ingen väg till en sund skuld med bekännelse, förlåtelse och bättring. I skamkulturen finns bara förakt och förnedring som konsekvens. Man får skämmas, och vägen tillbaka är obefintlig, lång eller mycket krokig.

Vi behöver därför föra en mycket djupare diskussion om etik i politiken, succesivt fasa ut skamkulturen och återerövra en sund kultur där det aldrig går att krypa ur det personliga ansvaret.

Samtidigt är detta en resa som i hög grad beror på ett fungerande samspel med media. Å ena sidan är en sund och kritisk granskning en förutsättning för att kunna utveckla ett sunt personligt ansvarstagande. Å andra sidan är mediadrev, som utan nyanser och med bristande källkritik, ett effektivt sätt att nagla fast politiker i en skamkultur.

Håkan Juholts möjligheter att reda ut krisen med bostadstillägget handlar därför inte bara, eller ens främst, om förundersökningens resultat om vad som varit lagligt eller i fas med riksdagens regelverk.

Det handlar om möjligheterna att ta steget från skam till skuld. Om han trovärdigt kan visa hur han ser på sitt personliga ansvar i de fel som begåtts, få sin begäran om förlåtelse att tas emot som genuin och få löftet om bättring att framstå som ärlig, kan han till och med gå stärkt ur denna svåra kris.

Gudrun Schymans bekännelse och hantering av sin alkoholism för ett tiotal år sedan visar att det med rätt hantering och tilltal går att komma tillbaka och till och med gå stärkt ur de svåraste kriser och felsteg. Väljarna vill inte ha felfria politiker.

Men de vill ha ärliga och pålitliga politiska ledare.

– – –

Läs detta också i DN

by

Från skam till skuld

Ekots och lokalradions granskning av lokalpolitikers pensionsavtal och missbruket av dessa är välkommet och kan förhoppningsvis skynda på processen med att få en förändring av rekommendationerna från SKL.

Alla partier drabbas av tappat förtroendekapital av den här typen av historier, men vi drabbas värst. Dels är vi största parti i kommuner och landsting och har därmed flest politiker på banan, dels har vi ett budskap om rättvisa och jämlikhet som fordrar en högre moral om det i slutändan ska gå hem hos väljarna.

Självklart måste politiker ha rimliga villkor. Det är lätt att bli bränd som politiker och det kan vara svårt att i ett sådant läge hitta ett nytt och rimligt jobb. Därför måste det finnas rimliga avgångsvederlag. Upp till ett eller två år är, beroende på uppdragets karaktär, ingen orimlig tid.

Som debatten förs så här långt hamnar ansvaret hos den anonyma organisationen SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. Kommuner säger sig följa rekommendationer och enskilda följer avtal.

Foto: Nanouh Rahajason
Foto: Nanouh Rahajason

Men Sveriges Kommuner och Landsting är en sammanslutning av de beslutande i dessa församlingar. Så självklart sticker det i ögonen hos väljarna att politiker själva har möjlighet att besluta om rekommendationer över sina egna villkor. Därför finns det ett direkt och personligt ansvar för de folkvalda som också sitter i SKLs beslutande organ.

Men SKLs rekommendationer är just också rekommendationer. Varje kommun eller landsting har själv ansvar för de villkor man avtalar om. Den socialdemokratiska kommunpolitiker som lämnade sina uppdrag för att bosätta sig på Filippinerna och lyfta pension, kommer från min hemkommun. Det skapade en ordentlig tillnyktring i partiet och hans efterträdare har idag villkor som inte gör den typen av missbruk möjliga. Det finns alltså ett ansvar i varje kommun som kan tas och utkrävas.

Självklart finns det också ett personligt ansvar. För politiker som fortsätter i andra uppdrag är det heller inget stort problem. Där är man beroende av fortsatt förtroende och anseende, vilket är det mest effektiva skyddet för att undvika missbruk.

Men för några politiker som lämnar det aktiva arbetet släpper dessa spärrar och girigheten tar vid.

Alla människor kan göra misstag och skuld är inget att håna eller raljera med. Skuld är djupt mänskligt och kan tillsammans med förlåtelse och bättring leda till upprättelse och även fördjupat förtroende.

Men istället för en sund skuldkultur har vi fått en växande skamkultur i politiken. Där är allt tillåtet, så länge det inte upptäcks. Och när det upptäcks skyller vi på någon annan eller att vi följer bara avtal.

Skamkultur är förfärlig, för den innebär ingen väg till en sund skuld med bekännelse, förlåtelse och bättring. I skamkulturen finns bara förakt och förnedring som konsekvens. Man får skämmas.

Därför behöver vi föra en mycket djupare diskussion om etik i politiken, succesivt tas ur skamkulturen och återerövra en sund kultur där det aldrig går att krypa ur det personliga ansvaret.

Men parallellt med detta måste vi också som parti ta ansvar för villkoren och se till att täppa till möjligheterna till missbruk. För även om de enskilda som lämnar är beredda att sälja ut den personliga hedern för de extra pengarna, är priset i form av tappat förtroende för vårt parti och politiken som helhet alldeles för högt.

Bli medlem - klicka här!