Author Archive for: trosolidaritet

SD är inte ett parti som kan motas genom att visa på företrädarnas dåliga beteende. De måste bemötas ideologiskt och deras hatiska berättelse om samhället måste motbevisas, skriver Mattias Irving.

Det sägs att Sverigedemokraterna är ett parti som är immunt mot skandaler. Deras företrädare kan uppträda nästan hur som helst och säga nästan vad som helst utan att det nämnvärt påverkar deras väljarsympatier. Är det ett tecken på att 15-20 procent av svenskarna är övertygade rasister, eller har slutat bry sig om hur de personer som de har valt till sina företrädare agerar?

Det finns många undersökningar av SD-väljaren. Sammanfattningsvis visar de att de personer som dras till partiet har lägre känsla av tillit till samhället, uppvisar färre sociala beteenden, känner mer politikerförakt och i större utsträckning än genomsnittet hyser rasistiska uppfattningar.

De undersökningar vi gjorde under förvalsanalysen 2018 visade också att SD:s väljare identifierade sig mycket starkt med sitt parti. Även S har många väljare som röstar socialdemokratiskt för att det är en del av deras identitet. Men på bara några år har SD byggt upp en ännu starkare identitet hos sina väljare än vad S har gjort på decennier.

Det är en stark indikation på att något sker på en känslomässig och kanske också existentiell nivå hos många som röstar på SD. Det är en viktig insikt för att förklara varför partiet inte berörs så mycket av skandaler eller av plötsliga kovändningar i den förda politiken. Deras väljare röstar inte för att de vill ha en viss politik, utan för att de känner genuin tillhörighet till partiet. Och med tillhörighet kommer lojalitet.

Med hatet som identitet

Den radikala högern har förändrats mycket över tid, och man ska vara restriktiv med att dra historiska paralleller. Ändå är det ändå tydligt att SD:s väljare uppvisar beteenden som i jämförelse med andra partiers väljare ligger mycket närmare de många vanliga tyskar och italienare som aldrig var ideologiskt övertygade, men ändå sympatiserade med sin tids fascistiska rörelser. Sakfrågorna är inte särskilt viktiga. Gemenskap, identitet och den nationella reningen från inkräktare är överordnade.

I det avseendet är delar av den nya radikala högern som en skrattspegel av den våldsbejakande islamism som den har utsett till sin största fiende. Så resonerar i alla fall professorn i religionshistoria Mattias Gardell i boken Den ensamme terroristen?: Om lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar (2017). Båda grupperna odlar sina hjältesagor med omöjliga maskulinitetsideal och kvinnorepression, drömmar om nationell och kulturell renhet och revanschistiska idéer om att driva ut de imperialistiska inkräktarna genom att återupprätta den egna nationalistiska eller religiösa karaktären. Det kunde ha varit en ideologisk handbok för IS-krigare.

De moské- och HVB-hemsbrännare som Gardell berättar om i sin bok anser inte att de gör något brottsligt, fastän de begått politiskt motiverade våldsdåd som utsatt andra för livsfara och skapat stor otrygghet. De ser sig tvärtom som hjältar, försvarare av gamla värden och av hembygden, de som vågar göra vad andra bara pratar om. Deras dåd kanske inte backas upp officiellt, men det är inte svårt att hitta hundratals, ja tusentals kommentarer online från SD-sympatisörer som hyllar dessa attacker.

SD har åtminstone fläckvis lyckats skapa ett offentligt samtalsklimat där hat och ängslan råder. I partiets inofficiella propagandakanaler på nätet skriver anhängarna de mest hårresande hotelser och hatutbrott. Inte sällan är det officiella företrädare som påkoms ligga bakom de anonyma hotelserna mot meningsmotståndare, något som historikern Timothy Snyder har påtalat i sin bok Om tyranniet (2017), där han försöker dra lärdomar av historien för att utarbeta antifascistiska strategier för samtiden. Dessa krafter har historiskt verkat för att skapa ett klimat där det blir omöjligt för alla andra att bedriva sin politik. Hatet befäster de svartvita positionerna och bidrar till att befästa en social tillhörighet – och med tillhörighet kommer lojalitet. I det avseendet delar SD tydliga drag med de historiska förlagor som inspirerade partiets grundare.

En höger i vänsterskrud

Sedan presidentvalet i USA 2016 har allt fler lutat åt att förklara den nya högerns framgångar som ett globaliseringsmotstånd, en reaktion på en upplevd förlust av lokalt självbestämmande. Ett folkligt motstånd mot överstatliga aktörer som föddes i den förra finanskrisens kölvatten kom att formuleras i olika sociala rörelser som ”99%”, men dessa lyfte aldrig.

”Vänstern bakades själv in i den ’korrupta elit’ som skulle bekämpas”

Istället smög sig andra ideologier in i motreaktionen. Kritiken mot bankerna förvandlades ofta till konspirationsteorier om ”judiska bankirer”. Kritik mot stagnerad välfärd och ekonomisk otrygghet på grund av ett internationellt, flytande kapital och ”effektiviseringar” som slog mot landsbygd och människor som stod långt från arbetsmarknaden, vändes i nationalistiska amsagor om att allt skulle bli bättre med nya tullar och färre utlänningar. Anständigt folk drog öronen åt sig, och med dem reducerades vänsterns svar på dessa frågor till ett mummel.

Den nya högerns framgångar kan vila på dess förmåga att lägga beslag på och förvanska de vänsterfrågor som vänstern själv misslyckades med att förvalta i finanskrisens fotspår. Till exempel Tea partyrörelsen var något så udda som en borgerlig massrörelse som använde sig av etablerade vänsterstrategier som folkliga möten och allsång för att föra fram sina frågor. En klassisk vänsterpopulistisk uppställning med ”hederligt folk” mot ”korrupt elit” gjordes till högerpopulisternas. Vänstern bakades själv in i den ”korrupta elit” som skulle bekämpas.

Exemplet är från USA, men lärdomarna är applicerbara på Sverige. De som röstar på SD i Sverige uppvisar stora likheter med dem som röstade på Donald Trump i USA: Till övervägande del infödda män på landsbygden, som känner sig svikna och utan inflytande över den egna situationen. När vänstern uppfattas ha allierat sig med kapitalet, avvecklat välfärden på landsbygden, öppnat landets gränser för inkräktare som drar ner lönerna och gör tillvaron osäker, öppnar sig ett stort vakuum för högerpopulisterna att exploatera.

När väl hotet är definierat – en korrupt, globalistisk elit ovanför, och en hotfull marginaliserad inkräktargrupp nedanför – är det lätt att samla de politiskt vilsna kring en ny, föreställd gemenskap under den tigande svenska flaggan, som fylls med nytt innehåll av SD:s retoriska fantasier om ett strålande och okomplicerat förflutet. Minnen från fornstora dar. Hat och rädsla mot gemenskapens fiender blir bensinen i SD:s motor.

Hur kan vi bryta SD:s grepp om dessa grupper?

LO och S har under det senaste året visat att man har uppdaterat sin analys av SD och deras väljare. Det märktes tydligt under valrörelsen, då parollen ”trygghet för vanligt folk” slog igenom. Inför EU-valet har man lånat in sin slogan från Brexit-rörelsen: ”Ta tillbaka kontrollen”. Det är anmärkningsvärt, och med all säkerhet ingen slump, lika lite som det är en slump att Jimmie Åkesson i flera års tid har försökt lägga beslag på vänsterordet ”folkhemmet”.

Ska vi lyckas bryta känslan av tillhörighet och lojalitet till SD så måste vi inte bara underkänna utan också motbevisa den berättelse som SD för fram, om en vänster som har ”svikit”, om inkräktare som hotar det bekanta och kära. Vänstern måste förnya och skärpa kampen mot just de aktörer som har urholkat välfärden, bromsat upp löneutvecklingen och gjort tillvaron otrygg. Folk måste få konkreta bevis på att vänsterpolitik fungerar och gör deras liv bättre.

Å den andra sidan måste vi bli bättre på att berätta om den sammanhållande och befriande ideologi som kan tävla med extremhögerns särskiljande och ofria världsbild. Vi måste berätta om det samhälle som växer med varje ny människa som känner att det är deras hem, och vill och vågar satsa på det, vilket ger en bättre framtid för alla.

Därför går vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet vidare med att utveckla idén om ”vårt växande hem” som blev vår slogan i valrörelsen. ”Vårt växande hem” sammanfattar vår ideologiska övertygelse om ett samhälle där alla behandlas rättvist och får utrymme att växa, men det speglar också vår längtan efter ett Sverige där alla känner att de hör hemma precis så som Gud har skapat dem.

Mattias Irving
Politisk sekreterare

Populismen brukar beskrivas som en urvattnad och polariserad form av politik, där god ställs mot ond, folk ställs mot elit, och komplexa problem ges överdrivet enkla lösningar. Men ”populism” handlar också om att framställa sig själv som någon som tillhör folket och försvarar dess intressen (”populus” betyder ”folk” på latin) mot ”eliten”.

Redan 1995 beskriver författaren Umberto Eco närmast profetiskt i en essä om ”ur-fascismen” att en kommande, internet- eller tv-baserad fascism skulle representera en liten del av befolkningen men påstå sig vara de enda sanna uttolkarna av ”hela folkets vilja”. Identifikationen mellan den egna politiken och folkviljan var helt central för den gamla fascism som Eco upplevde under sina uppväxtår i Italien, och den är fortfarande viktig för dagens nya, auktoritära högerrörelse.

Inte minst Sverigedemokraterna försöker att framstå som ”det vanliga folkets parti”, och partiledaren Jimmie Åkesson har till och med lånat in det socialdemokratiska folkhemsbegreppet i sin egen högerextrema retorik. SD har också lyckats med att få en närmast fanatisk följarskara. I analyser både före och efter riksdagsvalet 2018 stod det klart att SD-väljarna är de i särklass mest svårrörliga, när de väl har identifierat sig med partiet.

Många associerar den gamla fascismen till militärmarscher och förakt för svaghet, och då blir denna besatthet av att vara ”folkets röst” svår att förstå. Är detta bara en retorisk strategi för att behålla makten, fastän man snarare är en elitist vars högsta ideal inte är att vara folklig utan militärisk och kraftfull?

Sammanfattning: Högerpopulismen handlar om att framställa sig som ”folkets röst”.

Fascismen är en ”humanism”

Den italienska fascismen kunde något tillspetsat beskrivas som en ”humanism”, alltså som en ideologi som sätter människan själv i centrum. Men den har inget gemensamt med den klassiska, upplysningshumanistiska idén om den tänkande och jämlika människan, utan handlar tvärtom om den tillhörande och stridande människan.

Fascismens ideala människa bejakar folkmassans logik med stor iver. Hon når inte självförverkligande genom utbildning och reflektion, utan genom underkastelse inför en historieskrivning där evig konflikt mellan nationer och folkgrupper görs till ett grundläggande villkor för människans existens. Den gamla fascismens ideala människa gjorde sig därför till ett villigt instrument i nationens tjänst, vare sig det är som barnaföderska, som heroisk förgrundsgestalt i fronten mot nationens fiender, eller som entusiastisk flaggviftare på militärparaderna.

Det kan uppfattas som en ideologisk spänning inom fascismen, att den både tenderar mot en extremt pessimistisk och krigisk historiesyn, samtidigt som den hyllar ett mytologiskt gyllene förflutet och ser sig som bärare av en historisk återkomst som ska leda till evig lycka (det som fascismforskaren Roger Griffin kallar för ”palingenetisk ultranationalism”). För att förstå den spänningen måste man förstå det eviga krigstillståndets centrala betydelse i fascismens världsbild. Fastän den gamla fascismens historiesyn var djupt pessimistisk, hyllade den ändå bombastiskt den perfekta, nya människa som fascismens projekt skulle utmynna i, en evigt ung medborgare, för evigt en idealist men aldrig en ideolog.

Sammanfattning: Fascismens människosyn bygger på tillhörighet och kamp, inte på självständigt tänkande och jämlikhet.

Från våldsförhärligande till metodisk likgiltighet

Det våldsromantiska idealet om kamp för kampens egen skull, förädlandet av människan i krigets masugn, är nästan helt frånvarande i den breda reaktionära rörelsen idag, utom i de mer sekteristiska sammanhangen, som Nordiska motståndsrörelsen. Därför kan den nya högern överlag knappast kallas ”fascistisk” om man betraktar fascism som en statisk ideologi som inte förändras över tid.

Men alla ideologier förändras över tid, och det vore absurt att mäta samtidens auktoritära krafter efter dåtidens måttstockar, precis som det inte går att dra en obruten ideologisk linje från Karl Staaff till Jan Björklund. Dagens extremhöger vurmar (oftast) inte för militärparader eller ”den nya människan”. Som den italienska fascismforskaren Emilio Gentile varnar: Det är farligt att estetisera fascismen och förse den med en alltför rigorös uppsättning med karakteristiska drag. Då riskerar man att missa hur den förändras.

Det andra ledet i fascismens människosyn finns fortfarande bevarat i den nya högern, nämligen idén om människan inte som självständig, tänkande och jämlik, utan som först och främst tillhörig en viss nation eller folkgrupp. Dessutom finns det utan tvekan många våldsamma inslag, fastän de inte typiskt är knutna till en våldsförhärligande ideologi. Hatet mot främst muslimer, judar, feminister, ”landsförrädare” och transpersoner är grovt, omfattande och innehåller inte sällan uppmaningar till våld. Våldsidealet verkar ha ersatts av en slags metodisk nihilism, en strategisk och utbredd likgiltighet inför våld och konflikter som specifikt drabbar högerns hatobjekt. Dessa förhatliga människor anses inte ens värda att sörja, och berövas därmed sin mänsklighet.

I förordet till Arthur Rosenbergs bok ”Fascismen som massrörelse” (1934, men finns i svensk utgivning från 2016) beskriver historikern Håkan Blomqvist den nya högerrörelsen som ”kontrareformistisk”, där den äldre tidens fascism av vänstertänkare snarare har betecknats som kontrarevolutionär. Kanske är det en träffande beskrivning av vad som har förändrats, och vad som förblir sig likt.

Sammanfattning: Våldsförhärligande har ersatts av metodisk likgiltighet för motståndarna. Men en syn på människan som osjälvständig gruppvarelse lever kvar.

Hur kan vi bemöta populismen?

I samma bok varnar Rosenberg för att försöka gå dessa krafter till mötes, likaså för att som vänsterrörelse förlita sig på att myndigheter och rättsstat ska lyckas hålla dessa populistiska krafter stångna. Utan tvekan är denna varning resultatet av Rosenbergs egen erfarenhet från tiden i Weimarrepubliken, då extremhögerns politiska mord försiggick mer eller mindre öppet och obestraffat, medan den stora merparten av politiska mord utförda av kommunister under samma period reddes ut och bestraffades. Idag utförs i princip inga politiska mord i Sverige av extremvänstern så det är svårt att dra några paralleller, men polisen har under många års tid nu fått mycket hård kritik från många tunga röster i samhället för ett slappt agerande mot den nya extremhögern.

Rosenberg menade att man måste utmana fascisternas anspråk på att vara ”folkets sanna röst”, genom att tvinga dem att bekänna färg. När de tyska socialdemokraterna under 30-talets början tog politisk strid mot sänkta löner lyckades de mobilisera så många arbetare att nazisterna slutligen fann sig tvungna att driva samma linje själva för att inte förlora sin väljarbas. Följden blev att Adolf Hitler under en tid tappade kapitalägarnas förtroende, och nazistpartiets dubbla lojaliteter lades i öppen dager. Nazisternas högersympatier blev desto mer uppenbara under De långa knivarnas natt, som främst var slutet på en intern maktkamp med Sturmabteilung (SA), men då också partister som hade vänsteridéer mördades, bland andra Gregor Strasser som förespråkat åtgärder för att tackla fattigdomen och avsätta den ekonomiska eliten (vilket inte ska tas som intäkt för att strasserismen var något slags ”snällare” form av nazism).

Då som nu var många kapitalägare snabba att omfamna den högerextrema rörelsen. Idag syns inte minst namn som den reaktionära miljardären Robert Mercer bland de viktiga finansiärerna av den nya högern. I Sverige ser vi hur Almegas uppvaktning av SD har lett till politiska resultat, liksom att allt fler företagare sympatiserar öppet med partiet. Då som nu sluter också en bred undre medelklass och arbetarklass upp bakom extremhögern. Det har kallats ”en ohelig allians” mellan arbetare och överklass.

Den nya, auktoritära högern saknar den gamla fascismens mobiliserande krigiska ideal, och har ersatt dem med likgiltighet, cynism och hårdföra ironier. Den kan verka nog så hotfull när den kommer från moderaten Hanif Balis twitterkonto eller från Vita husets presskonferenser, men den saknar den långsiktiga sprängkraften hos gamla tiders bombastiska storslagna nationalism. Det betyder att vi kan ta striden med dessa krafter om synen på människan, och om vilket samhälle som är det goda samhället för människan. Vi måste inte heller underkänna medborgarnas intelligens genom att hemfalla åt vänsterpopulism.

De sista veckorna före valet 2018 steg S med flera procentenheter efter ett halvår av kräftgång i opinionen. Dessa veckor talade S med styrka om ett jämlikt, starkt och inkluderande samhälle för alla, och överröstade till och med Sverigedemokraterna i debatten. Det borde vara en erfarenhet som speglar Rosenbergs berättelse om hur den tyska socialdemokratin skadsköt nazistpartiet genom engagemang för rättvisa och anständighet för dem som har det dåligt ställt. Den oheliga alliansen var bruten.

Sammanfattning: Högerpopulismens ”folklighet” vilar på en människosyn där nation och tillhörighet är centrala, men den saknar den gamla extremhögerns visionära styrka. Därför kan socialdemokratin ta strid på visionernas område och tvinga fram diskussioner om vilket samhälle vi vill bygga, istället för att låta den nya högern sätta debattens fokus på visionslös missnöjespolitik.

Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet

I del två av bloggserien om den nya reaktionära högerrörelsen tittar Mattias Irving närmare på vad som händer med demokratin när antidemokrater bjuds in till samtalet.

För någon månad sedan bjöd ett bibliotek i Stockholm in Jonas De Geer att i egenskap av högerextremist samtala om demokratin. De Geer har tidigare förnekat förintelsen, och var medlem i nazistiska Svenskarnas parti. Men De Geer tvingades på extremt kort varsel ställa in sin medverkan, och moderatorn Stina Oscarson fick lov att snabbt kalla in en ersättare.

För stiftelsen Expo berättar hon att det i publiken satt ett tjugotal högerextremister som riskerade skapa ”dålig stämning” om de inte fick representation i samtalet, vars övriga panel bestod av tre kända kulturarbetare. Patrik Forsén, ordförande för den våldsamma extremhögerrörelsen Nordisk ungdom, bjöds därför upp på scenen och samtalet genomfördes därefter som planerat.

Kvällens efterspel blev en vild debatt som trots sin intensitet ändå var torftigt förutsägbar för alla som har följt dessa frågor tidigare. Det ”fria samtalet” ställdes mot resonemang om ifall demokratiska institutioner verkligen ska ge utrymme åt odemokratiska aktörer. Debatten liknar exempelvis de många turerna kring Bokmässan i Göteborg, eller de ständiga frågorna om SD ska bjudas in i olika sammanhang.

Men vad är ”det fria samtalet”? Den som försvarar ”det fria samtalet” eller ”det fria ordet” brukar mena att öppenhet och demokrati är samma sak: Ett samtal som inte låter vissa åsikter höras är per definition mindre demokratiskt. Det skulle innebära att det mest demokratiska samtalet är ett som är helt värdeneutralt, där inga åsikter har företräde framför andra. Men blir ett samtal verkligen mer ”fritt” bara för att det tillåter vad som helst att sägas?

Den tyske filosofen Jürgen Habermas menar att alla rationella samtal har inneboende premisser. Exempelvis måste det gå att lita på att deltagarna i samtalet är hederliga. Det går inte att debattera med någon som är öppen med att hen inte gör skillnad på sanning och lögn, och kommer att säga vad som helst som kommer att låta hen vinna debatten. Med författaren Robert Musils ord, om sanning och lögn ställs bredvid varandra så kommer lögnen alltid att vinna, för lögnen kan välja mellan hundra olika skepnader medan sanningen endast har en.

Dessutom måste ett samtal utgå från en grundläggande fred mellan deltagarna: Det går knappast att, möjligen utanför den experimentella teaterscenen, tänka sig en rationell, analytisk dialog om huruvida den ena samtalsparten ska mörda den andra eller ej. När Stina Oscarson rättfärdigar att hon bjöd in Forsén att samtala, så gjordes det inte utifrån ett rationellt övervägande, utan på grund av att det fanns många högerextrema med ett våldskapital i bibliotekets lokal. Vad detta kan ha inneburit för andra biblioteksbesökare som kan tänkas ha utgjort måltavlor för extremhögern, har inte framgått.

Ända fram tills för bara några årtionden sedan var det offentliga rummet mer eller mindre fredat från en viss typ av budskap: Insändarsidornas redaktörer sorterade bort hot och hat. Allt som sändes i tv-rutan hade en upphovsperson som kunde hållas ansvarig. I våra demokratiska församlingar finns det tydliga normer för hur man tilltalar varandra.

I vår tid är ordet friare än någonsin. Det går att skicka ett hotfullt meddelande som landar direkt i en annan persons byxficka. Hundratals personer kan enkelt koordinera sig och använda sitt fria ord till att tvinga bort andra från den offentliga arenan. De flesta av oss är inte byggda för att utstå massiva hatkampanjer, och därför har många progressiva röster tystnat de senaste åren.

Demokratin måste tillåtas ha en utsida, och gränsen mellan det som är innanför och utanför måste få vara tydlig. Och detta är det stora problemet när Stockholms bibliotek bjuder in en nazist som De Geer. Man har visat en brist på förståelse för vad som kännetecknar det demokratiska samtalet. 
Antisemitism, rasism, misogyni eller hat mot hbtq-personer är exempel på åsikter som bryter mot en grundpremiss för demokratin, respekten för allas lika värde och rättigheter.

Likväl har vi sett flera debatter där högerextrema har fått komma till tals. De blir typiskt väldigt ytliga, vilket bland andra författaren och journalisten Johannes Klenell förtjänstfullt uppmärksammar, för man låter ”gästen” sätta samtalet. Och gästen kommer från en antiintellektuell miljö där samtal är ett tecken på svaghet. Extremhögern är i alla dess former för allt väsentligt ointresserade av att hålla sig till alla sanningar som inte passar deras egen agenda. Det betyder också att de spelar med en annan regelbok än de övriga, demokratiska debattörerna. Och när samtalets regler har satts på undantag tillräckligt många gånger, börjar själva strukturen för samtalet att fransas i kanterna. Det hotar vår möjlighet att samtala över huvud taget.

I Hannah Arendts viktiga verk Totalitarismens ursprung, beskrivs den perfekta befolkningen hos en totalitär regim som en för vilken ”sant” och ”falskt” inte längre betyder något. Det är en befolkning som har mist förmågan att sätta ord på vad som pågår i deras liv, för det gemensamma språket har underkastats de totalitära krafterna, och kan inte längre användas för att resonera. Samtalet har brutit samman.

Det finns många olika strömningar inom den nya reaktionära högern, allt ifrån ensamma skrivbordskrigare som mest tycker att ”allt var bättre förr” till övertygade och våldsamma nazister. Därför är det viktigt att hålla reda på vilka vi pratar om. När det kommer till sådana som De Geer och Forsén är det inte några besvikna LO-anslutna som lyfter sina röster från fabriksgolvet, utan fundamentalistiska högerextremister vars enda agenda är att sätta stopp för det samtal som de har bjudits in till.

Det demokratiska samtalet är inte detsamma som det förutsättningslösa samtalet. Förutsättningen är och förblir respekten för demokratin. Demokratin måste få ha en utsida. Den får inte förväntas svälja allt, för då kommer den att förgiftas.

Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet

En nationalistisk och auktoritär våg sveper över världen. I USA, Ryssland, Brasilien, Ungern och Polen har den nått maktens högsta topp. I femton länder runtom i Europa har de nya, högerpopulistiska och nationalistiska krafterna regeringsinflytande. Var fjärde EU-medborgare röstar på ett populistparti, berättar The Guardian.

Mattias Irving är politisk sekreterare på Socialdemokrater för tro och solidaritet, och har som journalist bevakat extremhögern sedan 2010. I en ny bloggserie undersöker han denna våg, med nya inlägg varannan vecka. Texterna kommer att vara löst avgränsade, och spänna från den nazistiska Nordiska motståndsrörelsen till reaktionära och populistiska näthatare. Partier med nazistiska rötter, som Sverigedemokraterna, kommer att diskuteras bredvid mer ordinära populistpartier. Det innebär dock inte ett likställande mellan någon av dessa många olika rörelser.

Vad var fascismen?

Många kallar denna högervind för en återkomst för fascismen. Men är verkligen det vi ser idag samma sak som det som skedde i Benito Mussolinis Italien eller i nazityskland? ”Historien upprepar sig inte, men den rimmar” är ett citat som apokryfiskt brukar tillskrivas Mark Twain. Den sociologiske nestorn Zygmunt Bauman brukade säga detsamma: Variationer på vissa teman verkar förutbestämda att återkomma genom historien.

Fascismen är, med historikern Roger Griffins ord, en skymningsrörelse (Modernism and fascism, 2007). Den beskrivs som ett tecken på att människor bär på en känsla av att det välkända och trygga drar sig undan, av att civilisationens ljus är på väg att falna.

Mussolini besvarade en gång denna känsla med storslagna visioner om nationell enhet, och samlade till en början folk från alla delar av samhället, fastän främst från arbetarklassen. Analfabeter stod bredvid futurister. Socialister bredvid konservativa. Offer bredvid förövare. Alla samlades kring löftet om ”den nya italienaren”.

”När de gamla fascisterna väl grep makten gick de snart från ’enhet’ till ’renhet’.”

Fascismens livsluft har alltid varit att förfalska historien, att skriva om den efter eget kynne. Både Adolf Hitler och Mussolini byggde sina rörelser på att formulera om och försköna den egna nationella eller etniska historieskrivningen och sedan göra sig själva till garant för dessa förskönade tiders pånyttfödelse. Mussolini skulle återupprätta det stolta Rom, och Hitler skulle bevara den överlägsna ariska rasen.

När de gamla fascisterna väl grep makten gick de snart från ”enhet” till ”renhet”. Kriget blev det enda bestående idealet i en regim vars ideologiska ståndpunkter ofta förblev luddiga och föränderliga utifrån hur vinden blåste, särskilt i Italien. Att försöka identifiera och kartlägga en fascistisk ”grundideologi” är som att försöka fånga rök med en håv.

Dagens nedtonade retorik – inte nödvändigtvis mindre farlig

Griffin beskriver idén om nationell pånyttfödelse som central för fascismen. Här skaver jämförelsen mellan dåtidens fascistiska retorik och dagens auktoritära högervåg. Var hörs löftena om en ljusnande nationell framtid och en återkomst av forna tiders hjältemod? Inte från de ryska nättrollen, sällan från högerpopulistiska rasistpartier runtom i Europa. Donald Trumps ”Make America great again” har tydliga drag av detta, inte minst bredvid det ogenerade demoniserandet av politiska motståndare.

Annars verkar de stora gesternas tid från 1900-talets början vara förbi idag. Känslan av förestående undergång besvaras oftare av cynisk antiintellektualism. I exempelvis Polen och Ungern upphöjs värden som styrka och enhet, men utan den gamla fascismens nybyggaranda, medan Sverigedemokraterna aldrig blir mer konstruktiva än att spela på värdeord om trygghet, tradition och folkhem. Borta är de gamla elitistiska drömmarna om att omstöpa människan själv i en ny och ”friskare” form.

Undantagen finns, men består i skrivande stund av rörelser i marginalen, såsom den våldsamma nazistsekten Nordiska motståndsrörelsen som följer äldre tiders fascistiska tankemönster nära i spåren. Jämfört med andra, mer ”uppdaterade” extremhögerrörelser framstår den som en anakronism, en kvarleva från en förgången tid, en livs levande kvastfening.

Undergångsretorik och alarmism är den nya auktoritära rörelsens främsta budskap. Udden är riktad åt två håll. Nedåt, mot marginaliserade minoriteter, muslimer, judar, romer och utsatta hbtq-personer; uppåt mot en intelligentia bestående av ”kulturmarxister”, politiker och journalister som på grund av kosmopolitiska och dekadenta böjelser ska ha ingått en sammansvärjning med de marginaliserade grupperna för att få nationen på fall. På samma vis var det genom att underblåsa och spela på en känsla av yttre och inre hot som Mussolini och Hitler kunde nå framgång. Rädsla var och förblir bensinen i de reaktionära rörelsernas motor.

Hur kan vi göra motstånd?

Fastän det är vanskligt att kalla dagens framväxande rörelser för fascism i klassisk mening så är det ändå möjligt att peka ut tankefigurer som återkommer, främst en bred uppslutning kring auktoritära och reaktionära ideal, en känsla av yttre hot, inre förräderi eller dekadens, och tro på en nära förestående kollaps.

Rädsla motas bäst genom tillit, och tillit är, med Zygmunt Baumans ord (Flytande rädsla, 2007), en muskel som måste tränas för att inte förtvina. I segregerade samhällen minskar tilliten, eftersom exponeringen för den Andre är mindre. Därför är det kanske inte förvånande att dessa nya auktoritära rörelser vuxit fram efter en längre tid av ökande klassklyftor i världen. På längre sikt måste vi som socialdemokrater bygga ihop samhället igen. På kortare sikt kan vi arbeta för att bjuda in de auktoritära rörelsernas hatobjekt i debatten, stötta dessa minoriteter i deras kamp och genom aktiv inkluderande politik agera för att stoppa misstro och rädsla från att spridas i samhället.

Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet