I slutet av september i fjol bröts lugnet av ett par smällar, följt av skottlossning. Det var den första bombattacken på sju år in Erbil och den riktades mot säkerhetstyrkornas högkvarter några kvarter från mitt kontor.
Först smällde man av en bilbomb. Strax därpå kom en ambulans, som folkmassorna släppte igenom för att bistå de skadade. Då small också den. Ambulansen var en maskerad bomb.
Därefter rusade beväpnade män in på säkerhetstjänstens högkvarter. De stoppades av säkerhetsvakterna. Flera av dem fick sätta livet till.
Ansvariga för attacken var ISIS, den Al Qaida närstående milisgruppen som spritt terror i Syrien. Den officiella kurdiska förklaringen var att några terrorister lyckats ta sig över gränsen från Syrien till den kurdiska provinsen tillsammans med flyktingströmmarna.
Idag har ISIS kontroll över stora delar av nordvästra Irak. De har tagit Mosul – en stad större än Stockholm – och Saddam Husseins födelsestad Tikrit, samt avancerar mot Baghdad. Samtidigt har de kurdiska trupperna – Peshmega – som varit posterade norr om Kirkuk, nu intagit den oljerika staden, vars tillhörighet varit föremål för dispyter mellan centralregeringen och den kurdiska provinsregeringen.
Iraks President Jalal Talabani – själv kurd – drabbades av stroke vid Lucia-tid 2012, och har sedan dess behandlats på sjukhus i Berlin. Iraks parlament klarade inte av att samlas i går, för att nå ett samlat agerande – kurder, sunni och kristna deltog inte i mötet. Det saknas grundförtroende för den shiadominerande premiärministern Maliki. Maliki har samtidigt vänt sig till USA med begäran om militär hjälp.
Irak befinner sig i akut sönderfall. Premiärminister Maliki har bäddat för detta genom att under en längre tid hävdat den egna gruppens intressen på bekostnad av andra och sammanhållningen av landet.
Bland kurderna finns en stark folklig drivkraft till självständighet, men kurdiska politiker har fram till denna kris visat en pragmatisk hållning och tagit ansvar för att arbeta inom den federation som skapades efter den USA-ledda invasionen och Saddam Husseins fall.
Det finns nu en risk för att Irak spricker upp i tre delar. En Shiadel i söder. En kurdisk i nordöst. Och en sunni i nordväst. Starka krafter verkar för detta, men riskerna är stora att det blir början till ytterligare konflikter och fortsatt instabilitet. I synnerhet med ISIS som aktör i nordväst.
Malikis vädjan till USA om militär hjälp och Obamas försiktiga intresse av att hjälpa till med drönare adderar till ironin. USA:s invasion 2003 – under förre presidenten George W Bush – gjordes med hänvisning till att Irak hade massförstörelsevapen och samarbetade med Al Qaida. Båda påståendena var felaktiga.
Det fanns inga massförstörelsevapen. Däremot lyckades det sekteristiska våld, som blev resultatet efter att man slagit sönder Iraks infrastruktur, skapa en grund för dagens situation, för ISIS framgångar och därmed en närvaro av Al Qaida i Irak.
ISIS måste stoppas. Men det skulle ske effektivare genom att samla nationen, än genom att bjuda in USA att lösa det militära problemet. Det senare är igen att göra bocken till trädgårdsmästare. Om Iraks arme och det kurdiska Peshmega samarbetar är det svårt att se att det saknas militär kapacitet för att hantera ISIS.
Problemet är, som så ofta, främst politiskt och inte militärt.