En nationalistisk och auktoritär våg sveper över världen. I USA, Ryssland, Brasilien, Ungern och Polen har den nått maktens högsta topp. I femton länder runtom i Europa har de nya, högerpopulistiska och nationalistiska krafterna regeringsinflytande. Var fjärde EU-medborgare röstar på ett populistparti, berättar The Guardian.
Mattias Irving är politisk sekreterare på Socialdemokrater för tro och solidaritet, och har som journalist bevakat extremhögern sedan 2010. I en ny bloggserie undersöker han denna våg, med nya inlägg varannan vecka. Texterna kommer att vara löst avgränsade, och spänna från den nazistiska Nordiska motståndsrörelsen till reaktionära och populistiska näthatare. Partier med nazistiska rötter, som Sverigedemokraterna, kommer att diskuteras bredvid mer ordinära populistpartier. Det innebär dock inte ett likställande mellan någon av dessa många olika rörelser.
Vad var fascismen?
Många kallar denna högervind för en återkomst för fascismen. Men är verkligen det vi ser idag samma sak som det som skedde i Benito Mussolinis Italien eller i nazityskland? ”Historien upprepar sig inte, men den rimmar” är ett citat som apokryfiskt brukar tillskrivas Mark Twain. Den sociologiske nestorn Zygmunt Bauman brukade säga detsamma: Variationer på vissa teman verkar förutbestämda att återkomma genom historien.
Fascismen är, med historikern Roger Griffins ord, en skymningsrörelse (Modernism and fascism, 2007). Den beskrivs som ett tecken på att människor bär på en känsla av att det välkända och trygga drar sig undan, av att civilisationens ljus är på väg att falna.
Mussolini besvarade en gång denna känsla med storslagna visioner om nationell enhet, och samlade till en början folk från alla delar av samhället, fastän främst från arbetarklassen. Analfabeter stod bredvid futurister. Socialister bredvid konservativa. Offer bredvid förövare. Alla samlades kring löftet om ”den nya italienaren”.
”När de gamla fascisterna väl grep makten gick de snart från ’enhet’ till ’renhet’.”
Fascismens livsluft har alltid varit att förfalska historien, att skriva om den efter eget kynne. Både Adolf Hitler och Mussolini byggde sina rörelser på att formulera om och försköna den egna nationella eller etniska historieskrivningen och sedan göra sig själva till garant för dessa förskönade tiders pånyttfödelse. Mussolini skulle återupprätta det stolta Rom, och Hitler skulle bevara den överlägsna ariska rasen.
När de gamla fascisterna väl grep makten gick de snart från ”enhet” till ”renhet”. Kriget blev det enda bestående idealet i en regim vars ideologiska ståndpunkter ofta förblev luddiga och föränderliga utifrån hur vinden blåste, särskilt i Italien. Att försöka identifiera och kartlägga en fascistisk ”grundideologi” är som att försöka fånga rök med en håv.
Dagens nedtonade retorik – inte nödvändigtvis mindre farlig
Griffin beskriver idén om nationell pånyttfödelse som central för fascismen. Här skaver jämförelsen mellan dåtidens fascistiska retorik och dagens auktoritära högervåg. Var hörs löftena om en ljusnande nationell framtid och en återkomst av forna tiders hjältemod? Inte från de ryska nättrollen, sällan från högerpopulistiska rasistpartier runtom i Europa. Donald Trumps ”Make America great again” har tydliga drag av detta, inte minst bredvid det ogenerade demoniserandet av politiska motståndare.
Annars verkar de stora gesternas tid från 1900-talets början vara förbi idag. Känslan av förestående undergång besvaras oftare av cynisk antiintellektualism. I exempelvis Polen och Ungern upphöjs värden som styrka och enhet, men utan den gamla fascismens nybyggaranda, medan Sverigedemokraterna aldrig blir mer konstruktiva än att spela på värdeord om trygghet, tradition och folkhem. Borta är de gamla elitistiska drömmarna om att omstöpa människan själv i en ny och ”friskare” form.
Undantagen finns, men består i skrivande stund av rörelser i marginalen, såsom den våldsamma nazistsekten Nordiska motståndsrörelsen som följer äldre tiders fascistiska tankemönster nära i spåren. Jämfört med andra, mer ”uppdaterade” extremhögerrörelser framstår den som en anakronism, en kvarleva från en förgången tid, en livs levande kvastfening.
Undergångsretorik och alarmism är den nya auktoritära rörelsens främsta budskap. Udden är riktad åt två håll. Nedåt, mot marginaliserade minoriteter, muslimer, judar, romer och utsatta hbtq-personer; uppåt mot en intelligentia bestående av ”kulturmarxister”, politiker och journalister som på grund av kosmopolitiska och dekadenta böjelser ska ha ingått en sammansvärjning med de marginaliserade grupperna för att få nationen på fall. På samma vis var det genom att underblåsa och spela på en känsla av yttre och inre hot som Mussolini och Hitler kunde nå framgång. Rädsla var och förblir bensinen i de reaktionära rörelsernas motor.
Hur kan vi göra motstånd?
Fastän det är vanskligt att kalla dagens framväxande rörelser för fascism i klassisk mening så är det ändå möjligt att peka ut tankefigurer som återkommer, främst en bred uppslutning kring auktoritära och reaktionära ideal, en känsla av yttre hot, inre förräderi eller dekadens, och tro på en nära förestående kollaps.
Rädsla motas bäst genom tillit, och tillit är, med Zygmunt Baumans ord (Flytande rädsla, 2007), en muskel som måste tränas för att inte förtvina. I segregerade samhällen minskar tilliten, eftersom exponeringen för den Andre är mindre. Därför är det kanske inte förvånande att dessa nya auktoritära rörelser vuxit fram efter en längre tid av ökande klassklyftor i världen. På längre sikt måste vi som socialdemokrater bygga ihop samhället igen. På kortare sikt kan vi arbeta för att bjuda in de auktoritära rörelsernas hatobjekt i debatten, stötta dessa minoriteter i deras kamp och genom aktiv inkluderande politik agera för att stoppa misstro och rädsla från att spridas i samhället.
Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet