Den 5-6 juli 2016 arrangerade Socialdemokrater för tro och solidaritet fyra seminarier och ett mingel. Här kan du läsa sammanfattningar från våra seminarier och se några bilder från vår vecka:
Troende och feminist – en rävsax?
Det är väl inte är religionen som är fienden, utan kvinnoförtrycket?
Tisdag 5 juli kl 15-16.
Medverkande: Aslihan Ekinci Kaba, vice ordf. Systerskap & Religionsmöte , Cecilia Dalman Eek, Socialdemokrater för tro och solidaritet, Helene Egnell, Centrum för religionsdialog i Stockholms stift. Samtalsledare: Monica Fundin Pourshahidi
Är inte all religion full av patriarkala normer. Tycker ni att det är svårt att kombinera?
Aslihan: Systerskap och religionsmöte. Vi pratar om just dessa frågor. Vilka hinder kan man möta som troende, hur är inte svårt att kombinera. Många kvinnor får kraft och självrespekt från religion. Religion/islam har det i sig själv. Det problematiska är hur det tolkas.
Helene Egnell: centrum för religionsdialog i Stockholms stift. Vi ska framför allt serva folk i Svenska kyrkan till att våga sig på religionsmöte. Jag är engagerad sedan länge. Gender-frågor är en av de viktigaste frågorna i religionsmöten. Vi har haft seminarier om mat, övergångsriter, döden mm. Jag är engagerad i IKETH men det är trögt att få igång detta.
Varför är det svårt?
Man har fullt upp med att kämpa i sitt eget sammanhang. I denna islamofobiska tid så säger man hela tiden: Se dessa stackars muslimska kvinnor. Å andra sidan västfobi: Se dessa västkvinnor som utnyttjas i reklamen.
Monica: Cecilia, hur gör man i politiken?
CDE: Jag har jobbet konkret med feminismen i min kyrkan. Göteborg är svartrockarnas särskilda himmelrike på jorden. Svårt för kvinnor att få jobb i kyrkan. En präst i en stadsdel skrattade och sa att en kvinnlig präst såg ut som lucia? Tydligt exempel på förlöjligande. I Sverige är kyrkan är en del av det extremt sekulära samhället. Att patriarkatet har makt och att vi måste slåss mot patriarkatet även i kyrkan är självklart.
Ofta har det varit svårt att kombinera. Kvinnor, feminister har haft hjälp av att människor ska få definiera sig själva. Detta har kvinnors roll i kyrkan tjänat på.
Helene E: Feminism och tro har gått som en röd tråd, jag skulle göra uppror med jag träffade en klok präst som tog udden av mitt uppror. Men den tidiga kvinnorörelse i Sverige…Fredrika Bremer fick sin inspiration från bibeln. Det har inte alls alltid funnits en motsättning. Det är både befriande och det finns problematiska texter.
Aslihan: Mitt engagemang är ett engagemang mot samhälle. Hur det är och hur det var. Förr var kvinnor oftare lärare, tolkade och gav domar. Detta har försvunnit. Jag började opponera mig mot majoritetssamhället och har sedan börjat ifrågasätta samhällets syn på kvinnor.
Aslihan: Jag har föräldrar från Turkiet, som varit tvångs-sekulariserat sedan 100 år. Jag har inte fått en religions uppfostran. Men jag har en stark andlighet. Samtidigt förändrades min syn på mig själv som kvinna. Då var jag ”Beyoncé-feminist”, ville vara kaxig och snygg. Jag ville leva upp till de förväntningar som fanns på unga tjejer. Men det förändrades när jag blev troende. Min bild av feminism då är inte det som är definierande för troende. Det var en resa både som kvinna och troende.
Monica: Har många du känner gjort liknande resa?
Aslihan: Många från sekulära omständigheter har gjort detta, i synnerhet i väst.
Jag möttes av motstånd från män. Känner inte alls igen mig i debatten om slöjtvång. Tvärt om, det är majoritetssamhället som inte accepterar slöjor. Men andra har en annan upplevelse. Alla har olika bagage och olika erfarenheter.
Monica: Det vanligaste missförståndet är att kvinnor i islam är förtryckta. Vad är den senaste tidens debatter uttryck för?
CDE: Det är många och olika saker. Vi är inte så duktiga på att möta den som inte är lik os själva. I Kortedala fanns det folk från hela Sverige och hela världen. Men det fanns lite utrymme för att leva annorlunda. Politiken har misslyckats att skapa mötesplatser och samtal. Religion är en plats där man definierar sitt innersta. Det är viktigt om vi kan möta andra i den plats där vi definierar det innersta. Många använder det kvinnor utsätts för. Se till att kvinnor för rättigheter och åtgärda det som förövarna gör. Zara Larsson framstår inte som religiös. Hatet mot henne beror av något annat. Det handlar om att kvinnors plats i det offentliga rummet är ifrågasatt. Det är en ekonomisk krisfråga. Det har återigen blivit en avvikelse att vara kvinna. I ett sådant samtal finns ingen normalitet för kvinnor.
Aslihan: Det handlar mycket om vad män tycker att kvinnor ska vara. Det är mest muslimska kvinnor som drabbas. Många kvinnor vågar inte vända sig till kvinnojourer. Det finns förutfattade meningar om hur invandrade kvinnor har det hemma.
Det handlar om att få utrymme – mer plats i offentlighet.
Helene: komplexet hör samman. Jag var med i Grupp 8 på 1970-talet. När Solveig som bar höga klackar hette det, men du kan väl inte vara feminist. Feminismen utvecklas. Idag säger du Beyoncé-feminist. Jag säger inte att de andra har ett falskt medvetande. I ett segregerat samhälle möts vi inte. Men om jag inte hade träffat Yasri Khan och Mehmet Kaplan så hade jag kanske gått på kritiken mot dem.
För 15 år sedan var det manliga präster som inte ville ta kvinnor i hand. Samtidigt är det inte helt lätt när någon inte tar ens framsträckta hand.. ”Jaså bara för att jag är kvinna?” Men så är det ju inte i de här fallen nu. Världen är på sätt och vis mer komplicerad i dag.
Aslihan: Intressant att du drar paralleller till 70-talet, när kvinnor täcker sig är det den kvinnliga kroppen som inte är tillgänglig för manligt beskådande.
Helene: Att en schal är uttryck för något är något som jag kan känna igen. Men slöjan/hijab handlar om identitet och det har även jag gjort en gång, tex Palestina-schal.
Monica: Den religiösa kvinnan förutsätts inte vara en riktig feminist… Debatter och skandaler: Hur kommer man runt symbolerna?
CDE: Ett sätt att komma runt detta vore att förbjuda alla symboler, som i Frankrike. Ibland tycker jag att det vore skönt. Men så enkelt är det inte. Kyrkan och alla trossamfund är en del av samhället. Detta hänger samman med krisekonomin, det var inga problem att utveckla feminism då. Idag finns massor av saker som hotar den ekonomiska makten. Idag är patriarkatet hotat av att kvinnor tar plats i det offentliga rummet. Feministisk stadsplanering är något jag ägnar åt idag. Alla ska känna sig trygga. En del saker är inte bra.
Helene: Det pågår en back lash. I Svenska kyrkan har vi en tröttsam debatt om handboken. En stark grupp: åter till ordningen. Om man dristar sig att säga använda feminina pronomina.
Aslihan: Kvinnor som ber bakom ett skynke är inte från islam från början. Det finns ingen sådan grund i religionen.
CDE: Det är intressant. Man sätter en kultur som tas över av patriarkatet.
I det extremt sekulära Sverige finns en valhänthet inför religion. Kultur är en sak en annan är det andliga innehållet. Ett skäl att vi har så svårt hantera religion är att vi inte har ett språk för detta. Min förra chef (en muslim) tycker att det var konstigt att vi firar skolavslutning i kyrkan. Vi talar inte om religion, men vi lever den. Det blir svårt när troende kommer hit. Då måste vi konfrontera vår egen religion. Politiken har inte varit så duktiga på detta. Kyrkan har haft fullt upp med detta.
Aslihan: Viktigt att kvinnor får kunskap om emancipation i Europa. Det handlade inte om religion, men om klass och emancipation. Det handlar om okunskap.
Monica: Vi kommer tillbaka till ett intersektionellt tänk. Förtrycket är mer fundament än så. Det står utanför era sammanhang?
CDE: Kyrkan är del av samhället, men den är inte förskonad från förtryck. Kan jag slåss för jämställdhet i samhället men inte i kyrkan? JA, självklart. Detta finns överallt.
Helene: Det finns inga fri-zoner. Så fort vi kör den i termer har vi ett språk som är könat. Det är samma sak över allt. Allt finns i sitt sammanhang. Allt är sammanvävt i vartannat. Kristna feminister citerar ofta och gärna Gal 3: 28, här är inte kvinna eller man. Men i en judisk-kristen dialog ifrågasätts detta, jaså, är inte judar och kristna speciella?
Monica: Om man ändå måste ”zona sig”, var är viktigast att sätta in stöten?
Aslihan: I muslimska samhället att skilja på kultur och religion. Då sprider det sig till andra samhällssektorer. Viktigt att vara tyg i sin identitet.
Helene. Gräv där du står. Om man är troende feminist. Viktigt att verka där man är. Om vi jobbar med vårt språk och våra maktstrukturer.
Monica: Kan man använda tron för att få fram sin feminism?
CDE: Ja, jag har gjort det. Politiken är oerhört viktig. Det har hänt saker och det ger kvinnor rättigheter. Nu har kvinnor rättigheter och möjligheter som vi inte hade då. Det är inte sekulärt. Det handlar om att bekämpa patriarkatet. Mitt problem är att politiken utgår från ett o-religiöst samhälle. Vi ska inte behöva en tro. Då blir man en lite märklig. Det finns en bild av att den som har en religiös tro inte egentligen inte riktigt tror på vetenskapliga sanningar. En del menar t.o.m. att om du tror på Gud så är du något politiskt efterbliven. Detta har jag mött och detta måste man hantera. Jag kan tala för mig.
Fråga från publiken: Panelens tankar om Jehovas vittnen?
Helene: Jag önskar att du frågat om mormoner, för där finns en stark feminism. Jag vet för lite om Jehovas vittne. Jag har inte koll.
CDE: Jehovas vittne har jag träffat. Att göra något tillsammans med dem är tyvärr svårt…
Publikfråga:
Problemet är inte religion i sig, men hur den utövas. När extrem islam tex Wahabism utövas – hur kan man kritisera dem som kritiserar whabism?
Aslihan: Även bland muslimer så skyller man på wahabismen istället för att ta itu med frågan. Men bör ta itu med problemet. Man bör tala om fördomar som de är istället för att skylla på något annat.
CDE: Att ha en tro är del av mänskliga rättigheter (MR), men var går gränsen för min tro och andras rätt. MR gör att föräldrar rätt att utbilda sina barn. Många barn har tvingats växa upp i en giventradition och inte mått bra av detta. Rätten att ha en tro är en MR men rätten att förtrycka en kvinna (eller ett barn) är inte en MR. Det handlar om var vi drar gränsen.
Nästa fråga:
Ni verkar i organisationer och riktar kritik? Hur finner ni stöd – i era egna samfund att peta i de öppna såren och fortsätta med arbetet?
Aslihan: Jag hittar stödet i tro i sig. Jag har lärt mig tala för mig själv och att försvara mig. Jag har byggt upp en kraft som jag använder i majoritetssamhället.
CDE: Jag använder det jag lärt mig i politiken, tex feministisk stadsplanering. Det gäller inte bara alla offentliga utrymmen. Ge kvinnor trygg tillvaro på gator och torg.
Helene: Tron i sig, sammanhang där kvinnor träffas och stöttar varandra. Kvinnliga uttryck för gud. Ett inter-religiöst systerskap. Vi behöver varandra.
Framtidens utrikespolitik – arvet efter Olof Palme.
Framtidsarvet – hur ser en modern S-märkt utrikespolitik ut? Hur ser en svensk utrikespolitik ut, som utgår från samtida utmaningar som till exempel flyktingsituationen och kriget i Syrien? En som verkar i Olof Palmes anda, men i en helt ny tid.
Tisdag 5 juli kl 16-17.
Medverkande: Mats Karlsson, Utrikespolitiska institutet, Sara Karlsson, (s), riksdagsledamot, migrationspolitiska s-föreningen, Evin Incir, IUSY- Paraplyorganisationen för världens unga socialdemokrater. Samtalsledare: Ulf Bjereld
Evin Incir beskrev hur hon ofta träffar människor utomlands som förknippar svensk utrikespolitik, ja Sverige, med Olof Palme. Något som kan tolkas som att Sverige inte längre uppfattas som ledande, utan förknippas med 1970-80-tal. Det är, enligt Evin, en utmaning att förändra det: att få Sverige att förknippas med nuet, inte med dået.
Nu vågar Sverige igen gå ut och kritisera och vara en röst i utrikespolitiken. SSU, Tro och solidaritet m fl lyckades tex få partiet att vända i frågan om Saudiarabien.
Det är mycket positivt med feministisk utrikespolitik. Men nu måste det också fyllas med innehåll, sade Evin. Feministisk utrikespolitik får inte förbli en slogan.
Sverige kan ta en ledande roll i utrikespolitiken igen och mänskliga rättigheter måste alltid vara viktigare än ekonomiska intressen.
Sara Karlsson efterlyste mer diskussion om nationalstaten. Det gäller enligt henne tex inom flyktingpolitiken men också inom klimatpolitiken och inom ramen för EU. Vi måste reda ut vilket EU vi vill ha, menade Sara. Det innebär principiella svagheter att ha ett så ambivalent förhållande till globaliseringen.
Mats Karlsson framhöll att vet man inte vad man vill så kommer man ingenstans. Då blir det istället bara en serie av händelser på varandra. Han rekommenderade starkt att lyssna på samtalet mellan Staffan de Mistura och Margot Wallström från tidigare under dagen.
Hur får man den feministiska utrikespolitiken och den röst vi vill vara in i den operativa globala utrikespolitiken, undrade Mats.
Det finns enligt Mats Karlsson flera exempel på att den världsordning som skulle vara grundad på folkrätt, mänskliga rättigheter, inte håller idag.
Hoten är större idag än vad vi trodde de skulle vara. Det betyder, framhöll Mats, att vi måste stå upp för våra värderingar ännu mer än vi trodde vi skulle behöva.
Det är en form av paradigmskifte i det att världen efter andra världskriget visste vart vi skulle. Idag är det inte säkert att vi kan behålla våra internationella institutioner, de som byggdes efter andra världskriget. Brexit är ett aktuellt exempel som pekar i den riktningen.
Mats pekade ut tre viktiga målsättningar:
1) Vi måste klara av att bygga styrka inom nationen (inte bara internationellt) och driva ett intensivt arbete med lokala frågor. Ju farligare världen blir, desto starkare måste vi bygga internt.
2) Ledarskapsfrågor måste upp på bordet. Varför valde tex Cameron att sätta allt på spel med brexit? Jo, för att rädda sitt eget parti. Det går alltså inte att förklara världen ekonomiskt, som Marx ansåg, utan man måste också fundera på varför vi gör på olika sätt.
3) Vi måste förbinda utrikespolitiken med den internationella ekonomiska politiken. De måste kopplas ihop! Varför har tex Sverige eller Norden en plats i E20? Det krävs en egen röst och praktik i de sammanhangen. Titta tex på Panama. Där kunde Sverige drivit antikorruption osv.
Ulf Bjereld påpekar att spänningen mellan inrikes- och utrikespolitiken är central för alla i panelen. Han själv lyfter fram hur det kändes som om utrikespolitiken dog efter Sveriges inträde i EU. Förhandlingar skedde plötsligt bakom stängda dörrar istället för att diskuteras i ett öppet politiskt offentligt samtal. Går det att fånga svensk utrikespolitik inom ramen för EU, frågar han.
Evin svarar att det är ett oberoende att vara ledande och säger att hon kan sakna det, att Sverige bli ledande i olika frågor inom EU. Hon vill också poängtera att man KAN påverka. I min egen organisation, exemplifierar hon, var tex HBTQ-frågor enormt kontroversiella bland vissa för ca 2 år sedan. ”Men vi fortsatte att diskutera mänskliga rättigheter ur våra perspektiv som inkluderar HBTQ-rättigheter och idag är det plötsligt inte längre lika kontroversiellt.”
Mats sade att diplomati alltid handlar om att övertyga andra. Olika fält, olika nivåer. Nu när Sverige talar mycket om FN och fått vår plats i säkerhetsrådet, så får vi inte tappa EU. Vi kommer enligt honom inte att klara stora globala frågor utan EU – för att klara FN är EU helt nödvändigt, påminner han.
Nu finns det en så tydlig konflikt mellan högerpopulister och en anständig mitt. Någon måste ta den typen av dialog som går emellan. Mats Karlsson vill att vi tänker på 1938. ”Faran är mycket större än vad som uttrycks idag. Skyddet för institutionerna vi byggt upp måste vara starkare.
Sara menar att dagens situation i bästa fall kan leda till en bättre dialog om EU, den som saknas idag. Att vi kan förhandla om EUs innehåll, men också hålla det ihop det inrikespolitiskt. Folk känner sig hotade av globaliseringen.
Evin säger att flyktingkrisen visar på brist på koordinering inom EU. Många länder och partier gick och gömde sig, istället för att ta diskussionen och förklara vad et egentligen handlar om.
Framtidens socialdemokratiska migrationspolitik
onsdag 6 juli kl 15-16
Medverkande: Åsa Eriksson, (S) Norbergs kommun, Joe Frans, Socialdemokrater för tro och solidaritet, Sara Karlsson, (S) riksdagsledamot, Migrationspolitiska S-föreningen, Anders Lindberg, Aftonbladet, Carina Nilsson, (S) Malmö stad. Samtalsledare: Ulf Bjereld
Anders Lindberg inleder med att säga att det självklart inte är några illasinnade orsaker till besluten den 21 maj, om förändrade regler för flyktingpolitiken. Men att de inte togs hänsyn till vad som förändrats sedan i höstas. Nu fortsätter det enligt honom av bara farten, trots att det inte var nödvändigt.
Vad har de här besluten för konsekvenser för familjer? För arbetsmarknaden? För Skåne? Retoriken måste brytas mot verkligheten. Då kan man komma fram till att det dels inte var nödvändigt, dels att det får djupt negativa konsekvenser.
Sverige gränsar inte till Syrien. Meningen var helt enkelt att skrämma folk. Men vad vi gör är att försvåra för människor.
Sara Karlsson invänder att vi var helt oförberedda på höstens situation. Var det rätt åtgärder? Svårt att svara på. De togs fram snabbt utan egentliga konsekvensanalyser. Det vi vet är att mottagningskapaciteten måste byggas ut. Där får vi enligt Sara ta regeringen på orden, när de säger att den här tiden ska ägnas åt att göra det.
Carina Nilsson vill ge en bild av Malmö: Länge kom det 40 ensamkommande barn i veckan till Malmö. Se’n kom det 40 barn om dagen – då slog de larm. Det ökade successivt mot uppåt 300 barn per dygn. Och under hösten 2015 passerade 14.500 ensamkommande barn Malmö.
Vad är egentligen en kommun kapabel att göra i ett sådant läge?, frågar Carina. Förtvivlade människor kom till ett inferno.
Vi i Malmö försökte tala med andra kommuner, men tex Lund sade att ”ja…vi kan ta emot kanske 20 barn”. ALLA svenska kommuner måste ta ansvar och alla länder i EU. Totalt sett är lösningen förstås att kriget i Syrien tar slut.
Till Malmö kommer fortfarande 500 personer per vecka. Malmö är transit. Vi måste ta också långsiktiga beslut. Det gör att Carina menar att regeringen tog rätt beslut.
Åsa Eriksson berättar att Norberg är den kommun som tar emot näst flest asylsökande per capita. (Ljusnarsberg tar emot flest.) Självklart, menade hon, skär det i hjärtat på varje socialdemokrat att behöva fatta de här besluten, men jag tillhör dem som anser att vi måste göra något, sade Åsa. Om detta var det bästa kan diskuteras, men något var tvunget att ske.
Vi vill ju som socialdemokrater också att människor ska kunna komma in i samhället. Norberg klarar sig inte utan flyktinginvandring! Men det krävs mycket för att kunna komma in i samhället.
På sikt behövs en annan lösning, menar Åsa. Det går enligt henne inte att gå tillbaka till den gamla ordningen och lagstiftningen.
Joe Frans frågar retoriskt om regeringen kunde gjort något annat och svarar ja. Han tyckte att statsministern dagen innan i Almedalen höll ett fantastiskt starkt tal, ett framåtsyftande linjetal. Statsministern citerade John Donnes ord om att ”ingen människa är en ö, varje människa är en del av fastlandet. Joe påminner om fortsättningen på dikten. Där det bl a sägs att ”varken människas död förminskar mig…klockan klämtar för dig.”
Martin Luther King använde de orden i Stockholm 1966, berättar Joe, för att tacka Sverige för stödet.
Vi måste fortsätta tro på att den går bra, slår Joe fast. De nya asylreglerna skapar problem, inte minst för de vi brukar vilja värna: barnfamiljer, kvinnor osv. De slår helt fel och leder till undanträngningseffekter, enligt Joe. Men de går att ändra och de bör ändras.
Anders säger att han förstår situationen men värjer sig mot bilden av en ”flyktingkris”. Det gäller att välja perspektiv säger han: Vi har en mottagningskris!
Ingen av oss i rummet kan ens minnas när vi behövde visa pass inom Norden. Men nu måste vi det igen. Var det värt det? Frågar sig Anders. Saker som alltid gått framåt, blivit bättre, börjar nu gå bakåt.
Det får psykologiska effekter och skapar mer rädsla. Anders utropar att han vill ha ett gränslöst Europa. Det som var en gemensam tanke anses nu plötsligt vara en extrem åsikt. Och som humanist känns det mycket märkligt att stämplas som extremist, tyckte Anders.
Vi klarar förstås ansvaret om vi delar på det, fastslog Anders. Inom Europa skulle vi enligt honom kunna ta emot hela Syriens befolkning, utan att det knappt märkts. Om vi delade. Det är ingen flyktingkris slår han fast: Det är en moralisk kris. En solidaritetskris.
Lagförändringarna MÅSTE vara tillfälliga, ber Anders. ”Livrädd för att allt fler röster tystnar, att man inte orkar stå fast. Men partiet måste gå fram i valrörelsen till 2018 rakryggat.”
Sara: Eskilstuna tar emot många asylsökande, även om det inte är lika många som Norberg och Malmö tex. Jag är socionom i grunden och tog i höstas tillfällig tjänst i socialtjänsten. Jag kunde se att det helt klart går att effektivisera mottagningen av ensamkommande. Detsamma gäller troligen inom alla områden. Men jag förstår att det kan vara svårt att hålla huvudet kallt när läget bli akut.
Sara oroas över att socialdemokratin börjar förändras; det sker opinionsbildning även från ledande socialdemokrater att reglerna ska permanentas – det är inte längre som tidigare en extrem hållning. Så fort gick det att förändra. Det är viktigt att ta det lugnt och andas, påminner Sara.
Sara vill också vända sig mot att det alltid pratas om ordning och reda: flykt är inte ordnat! Vi måste ha beredskap på att saker förändras snabbt, säger hon.
Ulf Bjereld påminner om exemplet med oms, de som blev moms – som också skulle vara tillfälligt, men nu funnits i decennier.
Åsa svarar att skillnaden är att moms var en bra lagstiftning, det är inte denna. Men vi måste enligt Åsa förena vårt stora hjärta med hjärna. Och vi måste jobba på det spåret – att lösa det Anders kallar solidaritetskris, i Europa.
Framöver måste vi ha en migrationspolitik som är jämlik och rättvis, sade Åsa. Hon menar att hon inte gillar den lagstiftning vi haft – att det bara är de som har råd som som gynnas.
Åsa behövde gå tidigare och fick från Joe Frans med sig en uppmanande hälsning om att socialdemokratins framtid hänger på henne och Ylva Johansson och den arbetsgrupp inom partiet som ska se över migrationspolitiken.
Joe fortsatte med att konstatera att flyktingsituationen inte kommer att ändras, eftersom vi inte tar ansvar för klimatfrågorna, för bistånd, för krig och kriser världen över.
Socialdemokrater för tro och solidaritet kommer att göra allt vi kan för att lagen ska ändras, men vi vet att det blir svårt, sade Joe.
Det behöver enligt honom föras en diskussion om sådant som var vi sätter välfärdens gränser och hur kommunerna finansierar sin verksamhet. Vi måste se till den svenska modellen gäller alla. Det måste grundas ordentligt i solidarisk politik. Ansvar måste tas i Europa och globalt, men vi måste samtidigt göra det vi kan här.
Carina framhöll att det var tvunget att göra något, att Sverige inte är rustade för 500.000 asylsökande per år och samtidigt bibehålla vår välfärd. Som ett exempel nämner hon att det behöver byggas 26 nya grundskolor i Malmö.
Om vi inte kan garantera välfärden, så kommer vi inte att få sitta i position där vi stiftar lagar ö.h., enligt Carina. Den stora oron enligt henne är passiviteten som människor tvingas till i väntan på asyl. Hon menar också att det förstås måste arbetas för fred i Syrien, så att människor kan återvända.
Anders invänder med att ingen väl på allvar tror att det skulle kommit 500.000 personer till Sverige. Senast kom 21 personer och de sändes alla tillbaka… Det som har förändrat läget är enligt Anders att taggtråd spänts upp längs hela Europa. Att Sverige kommit dragandes med lagförändringar nu gör ingen skillnad enligt honom Det enda som händer är att de försvårar och försämrar för människor.
Anders reser också ett varningen finger över partiets framtid, kopplat till flyktingfrågan: ”Nästan alla unga som engagerar sig politisk idag gör det pga. migationspolitiken – antingen för eller emot. Och om man på ett år lyckats med att göra en sådan som mig från norm till extremist, då tror jag att unga inte fattar något alls.”
Joe säger sig ha en bergfast tro på att det går att lösa. 26 nya skolor – se det som en investering, uppmanar han. Och om man som Carina efterlyser drivkrafter för att motarbeta passiviteten – ja, då ska man ta bort lagen. För den gör att sådant som incitament för att lära sig svenska mm är noll. Alla vet detta, sade Joe, men ändå gjorde man det. Det, tycker han, är väldigt konstigt.
Kanske är detta vad opinionen säger, men det behöver inte vara rätt, sade Joe.
Sara menar att detta är fundamentala värderingsfrågor för socialdemokratin. Unga är mycket riktigt desillusionerade. Vi kommer oavsett om vi vill eller inte vara tvungna att fortsätta prata om migrationspolitik, för läget kommer inte förändras inte heller till nästa valrörelse. Till dess måste vi ha gjort det vi sagt att vi ska.
Lösningen finns enligt Sara inte i Sverige utan i olika former av samarbeten. Hon vill samtidigt varna för tendens att vilja ersätta asyllagar med utökat kvotsystem – vi måste enligt Sara värna asylrätten.
Publikfrågor (kommentarer) från Thomas Hammarberg:
Den stora utmaningen är inte hur många som kommer, utan hur vi behandlar dem som är här. Då är denna lag helt förödande och den måste bit för bit tas bort.
Peter Weiderud:
Kan detta kanske ses som en möjlighet att så att säga utkräva nationellt ansvar från EU – inte bara som förhandling inom EU om allas nationella ansvar. Det är uppenbart i sådana här lägen att nationalstaten är för liten.
Slutordet gick till Anders Lindberg som manar till att hålla undan underbudskonkurrens som tex C öppnar för, annars blir motsättningarna än mer farliga.
Framtidens mellanösternpolitik: Hur kan Sverige och EU bidra till fred?
Onsdag 6 juli kl 16-17
Medverkande: Ulf Bjereld, prof statsvetenskap, förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet, Nathalie Besèr, Mellanösternexpert, Thomas Hammarberg, diplomat och expert på mänskliga rättigheter, Cecilia Uddén, Sveriges Radio. Samtalsledare: Ulf Carmesund
Thomas Hammarberg slår fast att det alltid händer väldigt mycket, men samtidigt väldigt lite i ett utrikespolitiskt perspektiv. Men när det händer väldigt lite, kan det också hända väldigt mycket under ytan. En av de stora frågorna för mellanösternpolitiken är Sveriges plats i säkerhetsrådet. När det gäller Palestina-/Israel-konflikten är situationen på marken inte positiv och Israel har sin mest extrema regering någonsin.
Ulf Bjereld fyller i med att det inte syns några diplomatiska genombrott i Palestina.
Nathalie Besèr förklarar att Netanyahu nu inte sagt i media rakt ut att han aldrig någonsin kommer att acceptera en tvåstatslösning. ”Detta är en konflikt som när man tror att det nte kan bli värre, alltid blir värre och så har det varit i 30 år.”
Cecilia Uddén ser likaledes dystert på situationen. Media rapporterade nyligen om att Ban Ki Moon kritiserar Israels bosättningar, men det är inga nyheter. Det har han gjort förut och kommer att göra igen. Tyvärr, säger Uddén, kommer vi troligen stå här nästa år och säga samma sak vi också: ”Ban Ki Moon protesterar mot…”
Cecilia Uddén säger sig heller inte göra sig några illusioner om vad Sverige kan åstadkomma i säkerhetsrådet, men att det är en självklar position att försvara folkrätten på.
Ulf Bjereld tror att Sverige i säkerhetsrådet kan fungera som förmedlare, vilket enligt honom är en mycket viktig roll. Tex gentemot USA och därmed också Israel.
Hammarberg menar att Sverige måste göra två viktiga allianser i säkerhetsrådet: Frankrike och Storbritannien. Detta inte minst för att ge en motvikt till den amerikanska dominansen. Säkerhetsrådet har till uppgift att försvara folkrätten. Hammarberg hoppas också att det franska initiativet kan leda till verklig global handlingskraft i frågan om Israel och Palestina.
När det gäller Syrien förklarar Cecilia Uddén att större aktörer via proxys försvarar och befäster sina intressen i regionen. Ryssland blev en game changer som resten av världen tvingas förhålla sig till. Det betyder att Assads position har stärkts och nu måste man hitta en lösning där han blir kvar. Cecilia Uddén menar att det är en stor förlust för det syriska folket.
Nathalie Besèr konstaterar att kriget i Syrien handlar om pengaflöden; det är ett enormt dyrt krig som inte har några militära lösningar, enbart politiska där ekonomin är en faktor. Hon pekar också på en undersökning som före kriget i Syrien klargjorde vad unga syrier ansåg vara viktigast. Då kom demokrati på första plats, ekonomi andra och religion först på nionde. Nu har religion tvingats upp. Cecilia Uddén tillägger att valet står mellan islamister och den regim som tvingar folk på flykt; en situation som på sätt och vis kan påminna om Palestina menar hon. Att omvärlden reagerade först med Daesh/IS var enligt Uddén en stor besvikelse för syrierna. Många av dem menar att IS är en effekt av Assad.
Ulf Bjereld menar att mellanstatliga krig är något som åtminstone tillfälligt är ett passerat kapitel. Alla typer av konflikter tar sig nu nya uttryck och vi ser nya typer av krig som vi knappt vet hur vi ska namnge.
Thomas Hammarberg citerar Staffan de Mistura som sagt att om de två stora stormakterna tar ett riktigt ansvar, så skulle de regionala regeringarna tvingas att göra detsamma. Men Hammarberg tror själv att de Mistura där är överdrivet optimistisk. Samtidigt menar han att bland det viktigaste Sverige kan göra i säkerhetsrådet är att ge Staffan de Mistura sitt hundraprocentiga stöd.
Cecilia Uddén menar att vi alla är skyldiga det syriska folket att vara hoppfulla, vilket också FNs de Mistura sagt.
Socialdemokrater för tro och solidaritets företrädare deltog förstås även i andras seminarier. Här är ett axplock bilder:
Ulf Bjereld med Sara Skyttedal m fl i Bildas tält.
Svenska institutet i Alexandria med dess chef Peter Weiderud diskuterar islamofobi och antisemitism med bla vår styrelseledamot Adrian Kaba och Peter Vig från Malmö Judiska församling (etta och tvåa från höger i bild).
Anna Ardin (två från höger) m fl i tidskriften Syres tält.
Ulf Bjereld intervjuas i Svenska kyrkans tält.
…även Adrian Kaba intervjuas av Svenska kyrkan.
Eva-Lena Gustavsson (tvåa från vänster) m fl diskuterar flyktingmottagandet hos Bilda.
Stefan Löfvens tal slog publikrekord:
Men tyvärr hade statsministern inte riktigt tid att hälsa på vår styrelseledamot Abebe Hailu…
Anci Magnusson och Anna Ardin i Almedalen.
Vårt mingel var välbesökt och trevligt. En av gästerna var Omar Mustafa. Här med Ulf Bjereld:
Kampanjerna är många under veckan. Några ställer vi oss verkligen bakom, som Amnestys om HBTQ-rättigheter i bla Tunisien:
och SOS Barnbyar:
Tack för i år Almedalsveckan! Vi ses säkert igen nästa sommar!
Sammanfattningar av Ulf Carmesund (troende feminsm) och Monica Pourshahidi (övriga). Foton av Monica Pourshahidi och Abebe Hailu.