Den 29 januari deltog förbundssekreteraren Hans Josefsson i ett seminarium om Palestina på ABF-huset i Stockholm. Josefsson lyfte vikten av dialog med mänskliga rättigheter som en oavvislig grund. Här publiceras hans talmanus.
Jag har besökt Israel och Palestina, särskilt Gaza, några gånger de senaste åren. Mina resor är ett led i ett långsiktigt engagemang som burits av många i min organisation, bl.a. av vår förre ordförande Evert Svensson som tillsammans med Sten Andersson och Olof Palme bidrog till att samla den palestinska rörelsen till en part att räkna med vid förhandlingsbordet.
Socialdemokrater för tro och solidaritet är en organisation som tror starkt på dialog. Det är genom att mötas och lyssna på varandras argument som vi kan föra frågor framåt, också där vi är djupt splittrade. Därför har vi också varit kritiska mot omvärldens noncontact-policy gentemot Hamas. Det finns många goda skäl att ogilla Hamas men genom att inte respektera resultatet av demokratiska val har omvärlden snarare fördjupat krisen än bidragit till en lösning.
Socialdemokrater för tro och solidaritet har en speciell ställning i svensk politik eftersom vi förstår oss på både religion och politik. De flesta av oss är progressiva troende som företräder en progressiv politisk vänster och mot den bakgrunden tror vi oss ha en särskild förståelse för den israelisk-palestinska konflikten. Vi har ett samarbete med Civitas Institute i Gaza, en politiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för att på olika sätt stärka civilsamhället i Gaza. Civitas arbetar också till stöd för internflyktingarna från kriget 2014.
***
I denna introduktion vill jag därför fokusera på Gaza. Två miljoner människor i vad som brukar kallas för världens största utomhusfängelse. Gränserna till både Israel och Egypten i princip stängda. En arbetslöshet på 45 procent. En vattensituation som gör att Gaza enligt FN riskerar att vara obeboeligt om bara ett par år. Ett stort antal internflyktingar.
Den senaste resan dit gjorde jag i slutet av november, bara några dagar innan Donald Trump gjorde sitt olycksaliga uttalande om Jerusalem, men också några veckor efter det att Hamas börjat lämna ifrån sig makten i Gaza till den palestinska myndigheten, i enlighet med det avtal som skrevs någon månad tidigare. På mina resor har jag träffat politiker av olika slag, FN-medarbetare, människorättsaktivister och inte minst vanligt folk – däribland många unga människor.
Vad ser jag? Jag möter en oerhörd frustration. Frustration över att vara inlåst av en brutal ockupationsmakt. Frustration över det egna ledarskapet som helt saknar visioner och som inte förmår skapa en dräglig situation för sitt eget folk. Frustration över Hamas repressiva styre. Frustration över en omvärld som sviker. Jag möter ungdomar som inget hellre vill än att resa, upptäcka världen, lära sig och lära ut – men som istället riskerar att dras in i radikalisering eftersom det i deras ögon inte finns något annat som hjälper. Jag möter internflyktingar som inte får hjälp med återuppbyggnaden efter Israels oproportionerliga krigshandlingar, senast 2014, som bor i misär och väntar på den hjälp som dröjer. Behovet är stort av internationellt stöd som medför en genomgripande förändring. Det bistånd som lämnas nu blir bara plåster på såren.
Men jag möter också hopp. Även här hos unga människor, som arbetar för kvinnors rätt, som bidrar konstruktivt till ett anständigt debattklimat och som arbetar för mänskliga rättigheter. Jag möter människorättsaktivister som talar väl om Gaza som ett framtida paradis för turism, jordbruk och fiske. Om de bara fick chansen. Och jag möter en stor tacksamhet till Sverige som vågat erkänna Palestina, men också en förväntan om kommande steg i linje med erkännandet.
Tio år efter inbördeskriget i Gaza pågår nu något som vi skulle kunna kalla för en försoningsprocess mellan Fatah och Hamas. Vi socialdemokrater för tro och solidaritet har länge förespråkat detta – de stora parterna i palestinsk politik måste på något sätt bli överens om den demokratiska strukturen även om de är djupt oense i sak. De jag talar med uttrycker en försiktig optimism inför överenskommelsen om att Hamas ska lämna över styret av Gaza till palestinska myndigheten – kanske är det sista chansen, den här gången MÅSTE det gå – men det har inte förändrat något för folket ännu. Försoningen gäller inte bara de politiska partierna. Den måste också silas ner till folket. Det kommer att ta tid, tio års splittring läker du inte på tio månader.
***
Samtidigt får behovet av inompalestinsk försoning inte skymma det faktum att det grundläggande problemet finns i ockupationen, blockaden och den olagliga bosättarpolitiken.
Isoleringen av Gaza måste brytas. Människor måste få möjlighet att mötas. Låt mig berätta om FN-tjänstemannen, vars tolvårige son hade fått tillstånd att resa till Jerusalem. Först vägrade han. Han var rädd för att resa in i fiendeland. Han var rädd för att aldrig få komma tillbaka. Men pappan insisterade och sonen åkte. När han kom tillbaka berättade han för pappan om sin stora förvåning över att ha sett israeler utan uniform, vänliga israeler. De enda israeler han hade träffat var soldater som representerar förtrycket. Så skapas bilder av varandra, av den andre. Bilder som bara blir sanna om vi får se varandra.
***
VAD KAN GÖRAS?
Min egen organisation, STS: Fortsätta stötta Civitas arbete med ungdomar, jämställdhet och ledarskap. Föra samman religiösa ledare och andra intellektuella – de religiösa ledarna är nyckelpersoner i freds- och försoningsarbetet. Fortsätta med studieresor och låta unga människor se hur det verkligen ser ut på marken. Knyta kontakter med en alltmer trängd israelisk fredsrörelse.
Mitt eget land, Sverige: Bidra till demokratiuppbyggnad och stöd för infrastruktur. Fortsätt stå upp för vårt erkännande av Palestina och verka för att fler europeiska länder följer efter.
***
I slutändan måste ambitionen vara att människor ska kunna leva sida vid sida, i säkerhet. Man måste inte älska varandra, men man måste respektera varandra och utgå från att mänskliga rättigheter gäller alla, inte bara några.
En önskan om att leva sida vid sida, med ömsesidig respekt, är också vad jag snappat upp att människorna i Gaza, på Västbanken och i Israel bär på. De vanliga människorna, de som är som du och jag. De förtjänar bättre än det som deras ledare ger dem.