Close

Tag Archive for: vapenexport

by

Så blev vapenexporten till diktaturer en fråga som inget parti kunde undvika

Svensk vapenexport till diktatorer som tvingats lämna makten. Svensk myndighet planerade bygga vapenfabrik i Saudiarabien. Försvarsministern avgår. Det har verkligen hänt mycket kring svensk vapenexport de senaste tre åren. Det visar också att det går att påverka genom att journalister grävt, politiskt engagerade debatterat, fredsrörelsen bidragit med kunskap och tillsammans med kyrkorna tryckt på. Vi har kommit en bit på väg med flera viktiga delsegrar, men vi är ännu inte i mål. Sommaren kan ändå vara ett bra tillfälle att se tillbaka på denna spännande period.

Obs: Denna sammanställning är bara ett litet urval och fokuserar på socialdemokratin i allmänhet och Socialdemokrater för Tro och Solidaritets arbete i synnerhet.

2010

Hösten: Vapenexporten är ännu ingen het fråga, men diskussionen pågår ändå på sina håll, inte minst inom kyrkorna där temat för Kyrkornas Globala Vecka är ”Skapelsefred byggs inte med vapen”. Jag ger några läs- och filmtips om svensk vapenexport. I december uppmärksammar jag att svenska vapen använts i Irak, både av USA och av motståndsgrupper i NT: ”Följ reglerna för vapenexport”.

2011

Januari: Nu förädiktatorer_svenska_vapenndras mycket när den arabiska våren hamnar i fokus. Det visar sig nämligen att Sverige under lång tid exporterat krigsmateriel till bland annat Egypten och Tunisien. Jag skriver på Newsmill ”Regeringens dubbelmoral förstör för tunisierna” den allra första artikeln om detta, vilket följs upp av bla Nyheterna24 och Expressen. Frågan lyfts även i en rad debattartiklar bland annat i SvD av mig, Elisabeth Lundgren, generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen samt Yasri Khan, ordförande Svenska Muslimer för fred och rättvisa. Jag skriver även i Arbetarbladet, Folkbladet och Sydsvenskan. (S) i utrikesutskottet reagerar och kräver efter detta en redovisning av svensk vapenexport till länderna i Nordafrika.

Februari: Jag talar på en manifestation i Norrköping mot diktaturerna i Nordafrika och Mellanöstern och lyfter där fram Sveriges vapenexport till dessa regimer. Anförandet publiceras i tidningen Tro & Politik. Ärkebiskopen reagerar också mot vapenexporten till diktaturer. ETC skriver att svenska vapen använts av amerikanska legosoldater i Irak.

Mars: Folkpartiledaren Jan Björklund går ut och kräver ett demokratikriterium vilket gör att det nu finns öppningar för en blocköverskridande lösning vilket jag skriver om i debattartikeln ”Ta vara på Björklunds invit om ny vapenexportlag” i NT och kommenterar i radion. ISP presenterar också statistiken för exporten av krigsmateriel 2010, som visar att exporten till diktaturer ökat och omfattar mer än 2 miljarder kronor.

April: Opinionsarbetet fortsätter på olika sätt, bla har Svenska Freds tagit initiativ till en namninsamling mot vapenexport till diktaturer som får in över 14 000 underskrifter.

Maj: Delseger! En blocköverskridande majoritet enas i riksdagen om ”att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag till ny krigsmateriel-lagstiftning, i syfte att skärpa exportkontrollen gentemot ickedemokratiska stater”. Detta uppmärksammar jag på Tro och Solidaritets blogg med inlägget ”En viktig delseger som visar att det går att påverka”. Det handlar dock inte om något stopp av exporten. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill därför gå länge. Jag håller också ett anförande om lätta vapen i Missionskyrkan i Linköping.

Juli: Socialdemokrater för Tro och Solidaritet följer upp vårens händelser genom ett seminarium i Almedalen med titeln ”Vapenexporten och min tro – ett samtal i ljuset av vad som hänt i Nordafrika och Mellanöstern” där Peter Weiderud, Thomas Strand, riksdagsledamot, S, Caroline Szyber, riksdagsledamot, KD, Yasri Khan, ordförande Svenska Muslimer för fred och rättvisa samt Jon Bergeå, Kristna Fredsrörelsen, medverkade.

Hösten: Särskilt mycket händer inte, mer än att regeringen dröjer med besked efter riksdagens beslut i maj och vapenexporten till diktaturer fortsätter.  I oktober bjuder Försvarsexportmyndigheten in en delegation från Saudiarabien.

2012

Januari: Nu har mer än sju månader gått sedan riksdagens beslut om demokratikriterium utan att regeringen återkommit. Detta uppmärksammar jag i debattartikeln ”Stoppa vapenexporten till diktaturer” i NT.

Februari: ISP presenterar statistiken för exporten av krigsmateriel 2011 som visar att Sverige exporterar mest av alla räknat per capita, i absoluta tal ligger vi på sjunde plats. Vapenexporten till diktaturer slår nytt rekord. Detta kommenteras bland annat i Tro & Politik.

Mars: Reportrar på Ekot avslöjar Saudiskandalen, att myndigheten FOI bildat ett bulvanföretag för att planera bygget en avancerad vapenfabrik i Saudiarabien. Peter Weiderud kommenterar liksom Ulf Bjereld och Jytte Guteland. Enligt SIFO stödjer två (2) procent av S-väljarna vapenexport till diktaturer. Jag kommenterar opinionsläget. På Sergels torg arrangerar en lång rad organisationer manifestationen #StoppaSaudivapen. Jag håller tal för Tro och Solidaritet medan Mattias Kristansson, representerar SSU och Lena Sommestad S-kvinnor.  Försvarsminister Sten Tolgfors avgår. Officiellt av familjeskäl, men sannolikt har pressen kring Saudiskandalen och turerna kring myndigheten FOI:s agerande påverkat.

gabrielurbanApril: S utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin är med i Ekots lördagsintervju och kan inte lova att en S-regering kommer avstå att förnya avtalet med Saudiarabien när det kommer upp för översyn 2015. Många reagerar på detta, bland annat Peter Weiderud, Gabriel Wikström, Lena Sommestad , och jag. SSU, S-studenter, S-kvinnor och S för Tro och Solidaritet kräver gemensamt på DN Debatt att S gör om och gör rätt när det gäller vapenexport till diktaturer.

Juni: Delseger! Mer än ett år efter riksdagens beslut presenteras direktiven till den parlamentariska kommitté som ska utreda hur exportkontrollen kan skärpas när det gäller icke-demokratiska stater. Direktiven kommenteras av bla Ewa Björling, Anna Ek, Urban Ahlin och Bodil Ceballos. (S) är kritiska till att utredningen ska hålla på till efter valet 2014. Socialdemokrater för Tro och Solidaritets förbundsårsmöte antar uttalandet ”Stopp för vapenexport till icke-demokratier”.

Juli: STS följer upp Saudiskandalen och (S)idoorganisationernas debattartikel i DN med ett seminarium i Almedalen där undertecknarna tillika ordföranden för SSU, S-studenter, STS och S-kvinnor medverkar i seminariet ”Saudivapen: Utmaningar för en S-ledd regering 2014”.

Oktober: Ordföranden, Hans Wallmark (M), och ledamöterna i den parlamentariska kommittén om översyn av exportkontrollen av krigsmateriel presenteras. Från S deltar riksdagsledamöterna Urban Ahlin, Anna-Lena Sörensson samt Lars Johansson. I oktober var också sista dag att lämna in motioner till partikongressen vilket många gjorde, inte minst om den svenska vapenexporten.

November: Försvarsminister Karin Enströms vill i Ekots lördagsintervju inte kalla Saudiarabien för en diktatur. Jag tar upp detta i en debattartikel i NT med rubriken ”Tala klarspråk om diktaturer”. Dessutom arrangeras FDS Nordic som är den första vapenmässan i Sverige, vilket skapar debatt.

2013

Januari/februari: Opinionsbildningen inför S-kongressen går in i ett intensivt skede där många samtal förs, inte minst av (S)idoorganisationernas ordföranden som finns med i partiets Verkställande Utskott (VU). Det förs också en debatt i partiets tidning AiP. SSU:s ordförande skriver på Dagens Arena.Jens Orback skriver i NSD. Jag skriver på Newsmil ”S-kongressen behöver var tydlig om stopp för vapenexport till diktaturer”. S i Dalarna ordnar en konferens om vapenexporten där bla Lena Sommestad medverkar, vilket hon skriver om här.

Februari: ISP redovisar statistiken för exporten av krigsmateriel 2012 vilket visar att den minskat, men fortfarande är stor. Mer än en tredjedel av exporten gick till 20 länder som den amerikanska organisationen Freedom House klassade som icke-demokratier.

Mars: Kursen Fredsambassadörer arrangeras gemensamt av de fyra (S)idoorganisationerna med 20-talet deltagare. Medverkar gör bla Pierre Schori, fd FN-ambassadör (S), Linda Åkerström, Svenska Freds och Peter Wallensteen, professor i freds- och konfliktkunskap. Flera kursdeltagare deltar i debatten fram till kongressen för att få till ett stopp av vapenexporten till diktaturer, bla Hanna Lindquist, Marcus Nilsson och jag. Andra som skriver om vapenexporten och kongressen är Ulf Bjereld, ombuden Johan Büser/Mohamed Hama Ali  och Expressen där jag är med och kommenterar.  Efter att ha legat lågt känner partiledningen av vartåt det lutar och Stefan Löfven säger till Expressen: ”Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer.”

April: Delseger! Partikongressen fattar, efter mycket omfattande påverkansarbete och diskussion i temagruppen, beslut inte om att minska eller begränsa, utan att stoppa vapenexporten till diktaturer. Peter Weiderud kommenterar beslutet i Ekot och Sydsvenskan konstaterar att det nu finns en majoritet i riksdagen för ett stopp av vapenexporten till diktaturer.

Juli: Uppföljande seminarium i Almedalen med titeln ”Efter Bildt – ny (S)äkerhetspolitik för 2010-talet” där Peter Weiderud, Talla Alkurdi, ordförande S-studenter, Carina Ohlsson, vice ordförande S-kvinnor, Aleksander Gabelic, ordförande Svenska FN-förbundet och Milosz Kusz, Kristna Fredsrörelsen, medverkade.  Här var glädjen stor över kongressbeslutet liksom insikten att arbetet behöver fortsätta inte minst för att påverka utredningen om skärpt exportkontroll.

Klas Corbelius

by

Ett viktigt steg mot internationell vapenkontroll

Trots misslyckandet på skärtorsdagen kan förhandlingarna i FN om ett internationellt avtal om vapenhandeln bli en framgång. En stor majoritet av världens länder – däribland även de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd – har insett att en reglering är nödvändig, vilket kan bädda för att avtalet förs till FN:s generalförsamling och antas med en betryggande majoritet redan i nästa vecka.

Det var Syrien, Nordkorea och Iran som tillsammans blockerade konsensus. Tre länder som för närvarande befinner sig i internationell isolering och på olika sätt utmanar det internationella samfundet. Det vore orimligt om dessa tre fick sätta standarden och förhindra en nödvändig reglering som resten av världen insett är nödvändig.

Palestina och Israel 072Endast 50 av 200 länder har idag reglering av vapenhandeln. Sverige har på pappret en stark reglering, även om implementeringen, inte minst under de senaste tio åren, visat på allvarliga brister. Detta är en av de viktigaste frågorna att hantera på den socialdemokratiska partikongressen i nästa vecka.

Vill det sig riktigt väl kan den socialdemokratiska partikongressens hantering av det svenska ansvaret, sammanfalla med en framgång i det internationella ansvaret.

Jag hade möjlighet att följa ATT-förhandlingarna under de första dagarna och kunde konstatera att det fanns ett helt annat politiskt momentum, jämfört med de strandade förhandlingarna i juli förra året. Förhandlingarna har hanterats seriöst och inkluderande. Den investering som gjorts under de senaste två veckorna i politiskt medvetande skall därför inte underskattas.

Peter Weiderud

by

Vill du bli fredsambassadör?

I en unik satsning genomför nu S-studenter, SSU, S-kvinnor och Socialdemokrater för tro och solidaritet en kurs i fredsfrågor för sina medlemmar. Målet är att på sikt lyfta fredsfrågorna högre på agendan inom socialdemokratin med första avstamp på partikongressen i april.

peace2Den 23-24 mars bjuder vi in er till en kurs i Stockholm med ämnen som vapenexport, kärnvapennedrustning, genus och säkerhet samt säkerhetspolitiska trender. Kursen utbildar tjugo fredsambassadörer, fem från varje organisation, som sedan ska sprida kunskapen i sin lokala verksamhet och arbeta med opinionsbildning i fredsfrågor.

Deltagaravgiften är 500 kr, men då ingår boende och resa. Om kostnaden är ett hinder går det att diskutera, men kolla i första hand med ditt distrikt eller arbetarkommun och de kan bidra.

Är du intresserad? Skicka en anmälan till Klas Corbelius, klas[at]corbelius.com så snart som möjligt, med en kort motivering av varför du ska åka.

by

Obamas insikter om vapenkontroll rymmer också kärnvapen

När President Obama höll det årliga State of the Union talet fick han 80 applåder. Det är som sig bör. En lysande talare. Ett viktigt tal.

Men när han, kopplat till det Nordkoreanska kärnvapenprovet, nämnde att USA måste fortsätta ta ansvar i kampen mot spridning av kärnvapen, genom att fortsätta reducera sin egen arsenal tillsammans med Ryssland, möttes han dock med tystnad.

Nordkoreas kärnvapenprov är ett allvarligt tilltag och ett brott mot NPT. Det öppnar för förödande konsekvenser. De får hela världen i mot sig. Varför gör de ändå detta misstag?

CG_476571rDet beror självklart på att det råder en slags apartheid på kärnvapenområdet, där NPT hela tiden måste hållas levande och utvecklas, för att vi ska kunna undvika katastrofer i framtiden.

I NPT förbinder sig fem stater att inte sprida teknologin och avskaffa sina kärnvapenvapen. Alla andra lovar att inte skaffa dessa vapen.

Men de fem kärnvapenstaterna har dessvärre inte levererat. Och det är samtidigt de fem som är upphöjda till permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd. Kärnvapen ger prestige.

Det har också de tre länder som står utanför NPT – Israel, Indien och Pakistan – kommit fram till, och därför utvecklat egna kärnvapen. Och så här långt så har sluppit från sin olydnad relativt lättvindigt.

Agerandet hos dessa åtta kärnvapenmakter, och omvärldens hantering av dem, har självklart påverkat både Iran och Nordkorea. Och har man en grumlig politisk agenda kan det vara frestande att söka navigera i det internationella samfundets dubbelmoral.

Obama tycks ha insikten att enda vägen att förhindra spridning av detta domedagsvapen är att värna NPT och att gå vidare med kärnvapennedrustning. Om han inser att man till slut också måste gå i mål, kan vi för tillfället låta vara osagt. Det ligger trots allt några år framåt i tiden.

Men han utmanar med sin koppling något mycket känsligt i det amerikanska samhället, och för den delen hos militarister i många delar av världen. Det är inställningen att det finns inget problem med vapen i sig. Problemet består bara i att de andra – de dumma – kan ha tillgång till vapen. Därför är det viktigt att vi – de snälla – kan försvara oss ordentligt.

Den logiken gäller lika starkt i diskussionen om inhemsk vapenkontroll som i hanteringen av massförstörelsevapen. Den är inte enkel att bryta, eftersom den i grunden bygger på rädsla. En kortsiktig rädsla som hela tiden för oss djupare in i problemet. Vem som är dum och snäll ligger ju delvis i betraktarens öga, och är dessvärre inte helt befriat från etnocentriskt inflytande.

Dessutom finns ju risken att kriminella får fatt i vapnen och är tillräckligt desparata för att negligera den avskräckning som ligger i att de ”snälla” har större eller fler vapen. Det gäller dessvärre både enskilda kriminella och kriminella stater.

Därför måste vapen regleras. Det gäller allt från handeldvapen till kärnvapen. Och vad gäller kärnvapen så har vi i NPT kommit fram till att det bara finns en hållbar reglering – avskaffande.

Sverige har sedan tillkomsten av NPT varit dess varmaste till skyndare, med politiska initiativ, hårt diplomatiskt arbete och delande av kunskap. Vi har agerat utifrån en speciell trovärdighet. Vi hade egen kapacitet att skaffa kärnvapen. Men kom på alldeles egen hand fram till insikten att dessa vapen skulle göra oss mindre – inte mer – säkra.

Med Anna Lindh dog också svenska regeringars initiativ på kärnvapenområdet. The New Agenda Coalition, som initierades av Lena Hjelm-Wallén skördade sina stora framgångar vid NPT konferensen 2000, men förlorade strax därpå sitt bäst före datum. Anna Lindh tillsatte Blixkommissionen som levererade en rad konkreta idéer och förslag som efter att rapporten lades fram 2006, i princip hamnat i byrålådan.

Kärnvapenfrågan är inte det enda skälet till att vi behöver en ny regering, men ett av dem. Och något som vi påminns om när Riksdagen har sin årliga utrikespolitiska debatt.

Men också vi socialdemokrater behöver anstränga oss för att tänka nytt i denna fråga. Det gick trots allt tre år mellan Anna Lindhs död och till dess vi förlorade regeringsmakten.

Ett förslag som vi från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet lanserade tillsammans med Palmecentret på 60-årsminnet av Hiroshimadagen 2005 är att samla de länder, som likt Sverige, haft kapacitet att utveckla kärnvapen, men genom NPT frivilligt avstått. Det är en spännande grupp av länder som, utöver oss själva, bl a rymmer Tyskland, Japan, Kanada, Sydafrika, Ukraina, Kazakstan, Brasilien och Libyen.

Detta är en grupp länder som med särskilt trovärdighet kan driva frågan ur ett politiskt moraliskt perspektiv och samtidigt har förutsättningar att knyta samman de olika viljor som bryts i det internationella systemet i dessa mänsklighetens ödesfrågor.

Det vore också en bättre krets för både Iran och Nordkorea att hamna i, än den skurkkrets de nu siktar på, i nära släktskap med Israel, Indien och Pakistan.

by

Ny statistik om höstens vapenexport

ISP, den myndighet som ger tillstånd till vapenexport, har nyligen presenterat statistiken över beviljade tillstånd för juli-september. Här hittar vi diktaturerna Algeriet och Brunei, men också Thailand och Indien där det pågår gränskonflikter liksom omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Även länder med stor fattigdom, som Sydafrika, finns med vilket rimmar illa med PGU – Politik för global utveckling.

Statistiken är knapphändig så det är svårt att veta exakt vad och hur mycket exporten omfattar, men när det gäller Algeriet gör pressuppgifter gällande att det kan handla om sjömålsrobotsystem som Saab Bofors Dynamics levererar till två fregatter.

Till skillnad från i våras så hittar vi dock inte Saudiarabien, Bahrain och Förenade Arabemiraten. Läs statistiken i sin helhet här och regeringens årliga skrivelse för uttolkning av beteckningarna (sidorna 69-70) här.

Dessutom pågår en intensiv lobby från regering och försvarsindustri för export till Sydostasien där Saab hoppas få sälja Jas Gripen till Indonesien. Även detta skulle vara tveksamma affärer, då det spär på en redan pågående kapprustning i regionen samtidigt som situationen för mänskliga rättigheter är allvarlig.

För en granskning av hur olika länder respekterar demokratiska fri- och rättigheter läs Freedom House senaste rapport här. ”Not free” är det som brukar betecknas som diktatur.

Klas Corbelius

by

Tala klarspråk om diktaturer

Det är oroväckande att företrädare för regeringen, som försvarsminister Karin Enström, har så svårt att kalla en diktatur för en diktatur. Det är faktiskt inte särskilt svårt att säga vilket land som är vad.

Det skriver Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, i Norrköpings Tidningar med anledning av den pågående utredningen om exportkontroll av krigsmateriel.

Det var en överenskommelse mellan regeringspartierna och Socialdemokraterna som drev fram utredningen i syfte att skärpa exportkontrollen. Nu är det upp till bevis för att se till att vi får tydliga och trovärdiga regler. Läs artikeln här.

by

Super-JAS riskerar bli en politisk återvändsgränd

För 20 år sedan, när jag var ordförande för Kristna Fredsrörelsen i Sverige, skrev jag tillsammans med biskop Claes-Bertil Ytterberg en debattartikel i DN där vi varnande för att JAS-projektet riskerade att underminera folkförsvarstanken.

Det var efter det kalla krigets slut, ett överdimensionerat försvar behövde minskas och stod inför nedskärningar. Samtidigt skulle Sverige utveckla en ny generation stridsflygplan till oerhörda kostnader. Vi den tiden var det bara Israel och Sverige, vid sidan av stormakterna, som fortfarande närde ambitioner att tillverka egna stridsflygplan. Ett land med annan hotbild och andra militära ambitioner än Sverige.

Allt mer avancerad teknologi hade gjort kostnaderna orimliga för andra länder. Tiden var kommen också för Sverige att inse att världen, hoten och den industriella verkligheten förändrats. Även Viggen, som utvecklats under det kalla kriget, hade sprängt alla ekonomiska ramar och de svenska drömmarna om export, för att delfinansiera projektet, hade inte heller levererat.

Peter Weiderud, ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet
Peter Weiderud, ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

FMV, som hade väsentlig produktion i vår hemstad Arboga, och var del av JAS-konsortiet blev bekymrade av vår artikel, kontaktade oss och bad att tillsammans med SAAB i Linköping få organisera en studiedag för att berätta om projektet.

Vi blev hämtade med SAABs taxiflyg och bjöds på en kvalificerad genomgång av flygplanet. Vi fick inte se det flyga, eftersom det just då hade flygförbud efter att en annan Arboga-son voltat med en testversion inför TV-kamerorna en tid innan.

I den mån vi tvivlat på att det var ett bra flygplan, med avancerad tekologi och väl anpassat till svenska förhållanden, gjorde vi det inte efter studiebesöket. Men vår grundkritik handlade om det reella säkerhetspolitiska behovet, de stora kostnaderna och de samlade konsekvenserna. Den förändrades inte av SAABs charmoffensiv.

Försvaret beställde så småningom betydligt färre flygplan än det var tänkt. Det gjorde styckeskostnaderna högre, men eftersom det säkerhetspolitiska behovet var begränsat, blev det en möjlighet till ekonomisk skadebegränsning. JAS blev större exportframgång än Viggen, men inte minst exporten till Sydafrika har gett en fadd eftersmak.

Sydafrikas regering har precis samma rätt som Sveriges att skaffa flygplan. Men den starka kritiken från fackföreningar och kyrkor i Sydafrika mot affären kunde inte lämna mig oberörd. Man ifrågasatte de säkerhetspolitiska motiven och pekade på de enorma sociala behov som pengarna skulle behövas till, snarare än flygplan.

De uppgifter om mutor, som kommit fram under senare år, tyder på att den Sydafrikanska regeringen inte fattade beslutet om inköp av JAS i full integritet. Detta är dessvärre ofta fallet i större vapenaffärer, där de ekonomiska konsekvenserna är så stora att det är lätt att titta bort från överdrivna kommissioner och andra påtryckningar. Det är bl a därför som strama regelverk, transparens och politisk styrning och integritet är så viktigt i vapenexportpolitiken.

Regeringen har nu annonserat sin ambition att utveckla nästa generation JAS – Super-JAS. Om förra JAS-projektet gick på övertid – säkerhetspolitiskt, ekonomiskt och industripolitiskt – så är det inte mindre uppenbart denna gång.

Eftersom det av säkerhetspolitiska skäl är svårt att motivera mer än en handfull plan i ett kort eller medellångt perspektiv, kommer det att krävas ett mycket aggressivt exportfrämjande för att få siffrorna att gå ihop. Att Schweiz är första exportmålet är ett begränsat problem – de har råd och är ett i sammanhanget snällt land. Men pengarna är i detta sammanhang så stora att det kan bli alltför lockande att övertyga också utvecklingsländer eller icke-demokratiska länder som bryter mot mänskliga rättigheter.

Vårt partis försvarspolitiska talesperson har bejakat regeringens ambition om Super-JAS, med reservation för att kalkylerna måste granskas. Det var inte alldeles oväntat. Argumenten är att vi långsiktigt måste säkra ett svenskt flygvapen, att egentillverkning värnar svensk suveränitet och att det skulle vara dyrare att köpa franska eller amerikanska plan.

Han har i detta sammanhang, i en ledarartikel i Sydsvenskan, också felaktigt tillskrivits argumentet att export av JAS är viktig för sysselsättning. Som uppväxt i Arboga har jag hört sådant resonemang från lokalpolitiker. Jag har också hört det i partistyrelsen från ledamöter med förankring på orter med betydande vapenindustri. Jag har också hört det från Reinfeldt. En sådan hållning är begriplig hos politiker som företräder ett begränsat politiskt perspektiv.

Men det är viktigt att sysselsättningsargumentet för export inte framförs av en socialdemokratisk politiker som har att ta ett samlat och övergripande ansvar för dessa svåra frågor.

Svensk vapenexportlagstiftning underkänner på goda grunder sysselsättningsargumentet. En legal och reglerad internationell vapenhandel är ofrånkomlig och nödvändig. Men vapenhandeln har också en annan sida, där den bidrar till konflikter, förtryck av mänskliga rättigheter och enormt mänskligt lidande. Den är också, och just därför, ekonomiskt lukrativ på ett sätt som gör att den i sin oreglerade form har mer gemensamt med narkotikahandel än med seriös exportverksamhet.

Det är därför vi har en mycket strikt vapenexportlag i Sverige och att det endast är säkerhetspolitiska motiv som kan motivera export och endast till länder som inte riskerar hamna i konflikt eller bryter mot mänskliga rättigheter.

Svensk vapenexport har under 10 år ökad med 300 procent. När vår överdimensionerade vapenindustri från det kalla kriget inte längre kunnat sälja till vårt eget försvar har industrin för sin överlevnad, och med stöd av regeringen, ökat exporten, inte minst till icke-demokratier.

Sverige är redan världens största exportör av vapen, räknat per capita. En växande opinion ser den svenska exporten till diktaturer som orimlig, omoralisk och olaglig.

En satsning på Super-JAS riskerar dessvärre att föra oss ännu djupare in i denna politiska återvändsgränd. Inte bara det ekonomiska, utan också det politiska priset riskerar att bli alldeles för högt.

Ett beslut om uppgradering av JAS är därför en mycket stor, strategisk och komplex fråga, som måste bedömmas i ett mycket större perspektiv i alla dess säkerhetspolitiska, utrikespolitiska och ekonomiska aspekter.

Oavsett vilket alternativ vi väljer är konsekvenserna betydande. Ett nej innebär på sikt en utfasning av svensk kompetens för att egentillverka stridsflygplan. Ett ja innebär ett fortsatt envist kvarhållande vid gårdagens svenska militärindustriella synsätt, med betydande ekonomiska och utrikespolitiska konsekvenser.

Jag har idag svårt att se att egentillverkning av svenska stridsflygplan åter ska kunna bli modernt och fullt ut politiskt motiverat. Världen har förändrats på ett oåterkalleligt sätt sedan det kalla kriget. Däremot vore det oansvarigt att bortse från behovet att Sveriges försvar även om 30 år behöver flygplan.
Att sysselsättningsargumentet måste underkännas som argument för vapenexport, innebär inte att det är irrelevant. En miljardssatsning för industriell utveckling är självklart jobbskapande. Men den frågan måste bedömmas utifrån vilka jobb som är långsiktigt mest livskraftiga, hållbara och politiskt önskvärda.
JAS-frågan förtjänar därför en fullödig debatt, som kan bidra till största möjliga klarhet i denna komplexitet.

– – –

Läs också Ekots rapportering.

by

Almedalen: starkt försvar till vad?

På temat säkerhet/försvar arrangerades i Almedalen 52 programpunkter. Jag deltog i ett 10-tal av dessa. Sedan länge har ett antal fredsorganisationer tillsammans med Försvarsmakten och andra myndigheter arrangerat Säkerhetspolitiskt sommartorg som alltid är spännande. I år fanns även Försvarspolitisk Arena med bla Saab och Officersförbundet.

Ett vanligt tema var de nya säkerhetshoten, men samtidigt hördes det ofta i panelerna att vi behöver ett starkt försvar och det klagades på de nedskärningar som görs. En som kom ut som försvarsvän var DN:s ledarskribent Erik Helmerson, som samtidigt räknade upp brist på olja, elavbrott, ekonomisk kollaps och resistenta bakterier som stora hot.

Visst kan militären användas vid sådana hot, men det finns betydligt bättre, effektivare och billigare sätt. Vad ska vi då ha militären till? Att försvara vårt territorium anses den inte klara. Däremot har den nya reformen handlat om att bygga en militär redo för internationella insatser.

Förra våren var vi också med i en kostsam sådan, i Libyen. På ett sätt var den NATO-ledda operationen framgångsrik då Khaddaffis regim föll, men läget är fortfarande kritiskt i landet och risken för en humanitär katastrof stor. Eller som Miljöpartiets Bodil Ceballos påpekade: ”Vi går in med militären, men när den militära aktionen är över så åker man hem, utan att ha koll på alla vapen som flödar. Vi skulle inte ha sett utvecklingen i Mali, om vi inte avslutat Libyen så dåligt.”

I många diskussioner, inte minst de säkerhetspolitiska utfrågningarna med ledande företrädare för riksdagspartierna, var det slående att idag handlar säkerhet om så mycket mer än rent militärt samarbete, men det var få som drog några särskilt långtgående slutsatser av detta. Ett alternativ diskuterades dock i seminariet ”Vapen eller väst, vad skyddar bäst?”.

Aron Lindblom från Kristna Fredsrörelsen berättade om det arbete som deras fredsobservatörer gör i Guatemala, Colombia och Mexiko. Närvaron bygger helt på ickevåld och samarbete med lokala partners från civilsamhället. En viktig del är också den politiska påverkan som sker genom att parlamentariker, men också vanligt folk, runt om i världen reagerar när t ex en medföljd blir utsatt för övergrepp från myndigheterna.

Jon Bergeå, också från Kristna Fredsrörelsen, lyfte i ett annat seminarium fram att 80 % som dör gör det inte i väpnad konflikt. Många fler dör av lätta vapen i Honduras och Guatemala än i USA, Irak och Afghanistan. Vapen har en livslängd på ca 50 år och hamnar lätt i orätta händer. Idag är bananer mer reglerade än vapen. Detta är dock på väg att ändras då det just nu pågår förhandlingar om ett internationellt avtal som ska reglera vapenhandeln. Även om detta var det ett seminarium med deltagare direkt från förhandlingarna i New York.

En annan säkerhetspolitisk fråga som lyftes i flertalet seminarier var vapenexporten, se bla Tro och Solidaritets eget seminarium här. Samtalet var spännande där S-kvinnors ordförande Lena Sommestad deklarerade att hon är pacifist. Kritiken mot dagens vapenexport, där över hälften av exporten 2011 gick till icke-demokratier, var omfattande. Det efterlystes också en tydligare hållning från partiet. På en publikfråga om när vi kan vänta oss detta svarade SSU:s ordförande Gabriel Wikström: I april 2013 [då kongressen äger rum].

Av Klas Corbelius

by

Saudivapen: Utmaningar för en s-ledd regering 2014

Är argumenten för fortsatt svensk vapenexport hållbara? Efter en eventuell valvinst 2014 kan socialdemokraterna åter komma att vara ansvariga för både rikets säkerhet och hur Sverige agerar i världen. Vilka lärdomar bör i så fall socialdemokraterna dra av saudivapenskandalen?

Medverkande: Peter Wedierud, förbundsordförande
Socialdemokrater för tro och solidaritet, Lena Sommestad,
förbundsordförande S-kvinnor, Gabriel Wikström, förbundsordförande SSU, Magnus Nilsson, förbundsordförande S-studenter samt Sofia Walan, generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen.
Moderator: Hanna Hellström, chefredaktör Tro & Politik
Inledare: Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor,
Socialdemokrater för tro och solidaritet

Se hela seminariet i efterhand här:
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=YFjeTosc-xU?rel=0]

Vi kommer att lägga ut veckans övriga seminarier här på bloggen under veckan, för att så många som möjligt ska kunna få del av de aktiviteter förbundet genomförde under årets Almedalsvecka.

by

Urban Ahlin missade chansen att presentera ett alternativ

Partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin tog inte chansen i Ekots lördagsintervju, att presentera ett alternativ till regeringens diktaturkramande. Ahlin kräver inte att samarbetsavtalet med Saudiarabien sägs upp genast. Han kan inte heller lova att man inte kommer förnya avtalet nästa gång det kommer upp för översyn, vilket är i april 2015.

Detta är mycket märkligt. Ahlin hänvisar till att alla försvarsindustrisamarbeten bygger på att de hålls under väldigt lång tid. Att det handlar om förtroende också gentemot andra tänkbara köpare. Det finns dock en anledning till att avtalen måste förnyas var femte år. Det är ett tillfälle att ta vara på för att utvärdera om avtalet följts och om det varit till gagn för båda parter.

Om vi bortser från att Saudiarabien är en brutal diktatur som systematiskt förtrycker kvinnor, homosexuella och oliktänkande, vilket vi visste redan innan, så är det rimligt att hänvisa till Saudiarabiens ingripande i Bahrain. Svenska vapen användes när demokratirörelsen slogs ner och många demonstranter miste livet.

Det skulle säkert inte diktaturer som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten med flera nöja sig med. Däremot skulle det stämma väl överens med riksdagsbeslutet i maj förra året om att införa ett demokratikriterium i vapenexporten. Det skulle också stämma väl överens med de riktlinjer och lagar som redan idag omgärdar vapenexporten, att den inte ska ske till länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter.

På listan över de länder som Sverige exporterade krigsmateriel till 2011 dominerar icke-demokratier och länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter, vilket gör att det är hög tid att ifrågasätta vapenexporten i stort. Retoriken om en slags etisk vapenexport där vi ”bara” säljer till schyssta demokratier har mött verklighetens marknad där det som gäller är utbud och efterfrågan. Diktaturerna behöver vapen och Sverige är tydligen beredda att sälja utan att ställa särskilt många frågor.

Argumenten för vapenexporten som Ahlin nämner känns väldigt tunna. Det handlar om ”kostnadsspridning”, dvs att det är för dyrt att utveckla egna vapensystem, men att kostnaderna kan delas genom att vapnen säljs till andra. Men om vapnen är för dyra, köp av andra. Och det finns knappast någon svensk vapenindustri utan den ägs till stora delar av företag baserade i USA, Storbritannien, Tyskland, Finland och Norge. Intressant är också att av de anställda inom krigsindustrin arbetar ca 40 % redan med civil produktion. En ytterligare omställning borde därför inte vara allt för svår.

Vi måste fråga oss hur mycket denna kostnadsspridning är värd. Hur mycket är det värt att Sverige står på diktaturers sida, särskilt nu när de blir färre och deras framtid ser allt annat än ljus ut? Hur mycket osäkrare värld genom att diktaturer som Saudiarabien får tillgång till högteknologiska vapen och även kunnande för att bygga egna fabriker är det värt? Hur mycket skattepengar är det värt att stödja denna industri genom statsråd på PR-resor, som när Ewa Björling hösten 2009 förhandlade med Khaddaffis Libyen?

Nej, det finns ett annat sätt att bidra till en bättre värld. Låt Sverige exportera fred, rättvisa och demokrati. Här har vi en stolt tradition att bygga på. Socialdemokratin har länge gått i spetsen för nedrustning, medling och andra sätt att lösa konflikter på. Jag tänker på Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal, Olof Palme, Inga Thorsson, Margot Wallström och Jan Eliasson.

Det är också många i S som inte delar Urban Ahlins krassa syn. Några exempel är SSU, S-kvinnor, S-kvinnor i Sörmland, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, Ulf Bjereld och Jytte Guteland liksom en mycket stor majoritet av partiets väljare. Jag ber er, Urban Ahlin och partiledningen, gör om och gör rätt. En tydlig politik här kan också mycket väl löna sig på valdagen.

Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Bli medlem - klicka här!