Close

Tag Archive for: säkerhetspolitik

by

50 års ockupation: Gör religion till verktyg för fred

Israel måste avbryta sin illegala bosättningspolitik, alla parter i konflikten måste ta avstånd från pågående brott mot folkrätten, och ett dialogarbete behöver utvecklas för att ta vara på religion som verktyg för fred och försoning i Mellanöstern, skriver förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet i ett uttalande.

Det är nu 50 år sedan Israels ockupation av Västbanken, Gaza och Golanhöjderna ritade om kartan för konflikten mellan Israel och Palestina. I år är det även 100 år sedan Englands utrikesminister lord Balfour lovade stödja bygget av ett judiskt nationalhem i Palestina, och 70 år sedan FN föreslog en delning av det brittiska mandatet i en arabisk och i en judisk del.

Förutom landområden berör konflikten också tusenåriga religiösa traditioner, geopolitiska realiteter och mäktiga ekonomiska intressen. När frågan diskuteras måste vederbörligt hänsyn tas till de specifika och väsensskilda situationer av utsatthet under vilka såväl palestinier som israeler idag lever sina respektive liv.

Det får inte råda något tvivel om att konflikten är fundamentalt ojämlik vad gäller både graden av våldsutövning och graden av mänskligt lidande. Den israeliska högerregeringens politik slår hårt mot den palestinska befolkningen och omöjliggör upprättandet av en palestinsk stat och därmed en fredlig tvåstatslösning. Samtidigt utgör palestinska angrepp på israelisk civilbefolkning brott mot folkrätten, och bidrar till att förhärda opinionen och därmed försvåra för fredsprocessen.

Det råder stor internationell enighet om att israeliska bosättningar på ockuperade områden bryter mot folkrätten, och utgör ett oöverstigligt hinder för fredsprocessen. Staten Israel har ett ansvar att hedra resolutionen från FN:s säkerhetsråd den 24 december 2016, som med utgångspunkt i folkrätten fördömer bosättningar i Palestina. Fred måste bygga på respekt för de mänskliga rättigheter och folkrättsprinciper som är generationskamrater med staten Israel.

Konflikten kan inte lösas varaktigt utan att både politiska och religiösa dimensioner beaktas. Religiösa fundamentalister i Israel och dess grannländer, i Palestina, i Europa och USA, eldar tillsammans på konflikten och bidrar både till mänskligt lidande och till ett kraftigt destabiliserat politiskt läge i regionen.

Religion har inte bara stor betydelse för många som driver på konflikten, utan är minst lika viktig för att få till stånd en fredsprocess. Det råder ingen brist på innovativa modeller för hur människor med olika etnisk och religiös bakgrund ska kunna leva tillsammans, till exempel det pågående dialogarbete som bedrivs av Socialdemokrater för tro och solidaritet. Dessa modeller måste få större utrymme och inte minst erkännande som kraftfulla fredsskapare för att lätta fundamentalisternas strupgrepp på debatten. Så skapar vi förutsättningar för Israel och Palestina att återuppta ett levande samtal om fred och säkerhet för båda folken.

– Israel måste avbryta sin illegala bosättningspolitik.

– Alla parter måste ta avstånd från pågående brott mot folkrätten.

– Utveckla ett dialogarbete som tar vara på religion som verktyg för fred och försoning i Mellanöstern.

by

Nato viktigare än kärnvapenfri värld?

I veckan hålls en debatt i riksdagen om en aktuell FN-resolution om avveckling av alla existerande kärnvapen i världen. Hans Wallmark, moderaternas försvarspolitiske talesperson, vill nämligen hindra regeringen från att rösta ja till denna resolution med mål om en kärnvapenfri värld.

Det är tragikomiskt att läsa Hans Wallmarks interpellation. Wallmark får det i princip till att det vore olyckligt om regeringen står bakom humanism: ”Det finns i dag signaler om att regeringen Löfven vill ställa sig bakom den humanitära utfästelsen. Detta skulle vara mycket olyckligt”.

Den sista meningen fortsätter ”…eftersom ett ja till den resolutionen bedöms vara oförenligt med ett medlemskap i Nato.” Hellre Nato än en kärnvapenfri värld, alltså. Ett Natomedlemskap ses som större garant för fred, än avveckling av massförstörelsevapen. Gud bevare oss för Hans Wallmarks värld!

Det är förvisso en komplex värld vi lever i. Vi känner alla djup sorg och ilska över situationen i Syrien och Jemen. Och det finns anledning till oro över Rysslands och Putins maktdemonstrationer på Krim, i Syrien – och nu gränsande till Polen och Litauen, i Kaliningrad.

Ryssland har i dagarna flyttat missiler med kärnvapenkapacitet till Kaliningrad, ca 30 mil från svensk kust. Att placera missiler där har planerats flera gånger tidigare, nu ska det ha blivit verklighet. Ryssland hävdar att det rör sig om en ren rutinövning, men mer sannolikt är det svar på Natos utökningsplaner av sin kärnvapenarsenal i Europa.

Vi som levt under Kalla kriget känner alltför väl igen den typen av vem-skräms-bäst-tänkande – och vilka effekter det får. Vapen höjs och höjs, tills det inte finns fler vapen att resa mot varandra. USAs och Sovjets dödliga muskler var under kalla kriget så spända att hela världen höll andan. I decennier.

Att dela i världen i ett ”väst” och ett ”öst” var inte vägen framåt under kalla kriget och är det än mindre idag. Idag gäller det att tänka mer på vad som ger varaktig fred, än på vem som visar mest muskler. Att hålla huvudet kallt, inte hålla andan av rädsla.

Upprustning är eller borde vara lika otidsenligt som kalla kriget. Ingen vill se Putin och USAs nästa president, allra minst en trigger happy Trump, slåss om kärnvapenknappen.

Ändå är alltså moderaternas Hans Wallmarks svar på hur fred skapas mer kärnvapen, inte mindre.

Men vore FN-resolutionen verklighet, så behövde ju varken Wallmark eller någon annan just nu vara oroliga för Putins missiler i Kaliningrad. Varför då motverka UDs lovvärda ansträngningar för att arbeta vidare med resolutionen, som också har brett internationellt stöd?

Det enda svar vi kan se är att Natoförespråkarna fortfarande är rädda och vill ge skäl för andra att bli lika rädda. Men rädsla är aldrig någon bra grogrund för säkerhet. Varaktig fred byggs inte av upprustning. Militär alliansfrihet har bättre möjligheter att bidra till varaktig fred i Sverige och i Europa.

Att vara för fortsatt militär alliansfrihet och emot Nato innebär ingalunda att blunda för hot som finns i vår omvärld. Alla kan se att Putin just nu visar allt annat än gott demokratiskt ledarskap. Han har låtit yttrandefriheten krympa och förföljt oliktänkande och hbtq-personer. Putins Ryssland bombar civila i Syrien på sätt som trotsar både mänsklighet och internationell rätt.

Trots det – eller just därför – måste varje handling som syftar till att ta ifrån en sådan person vapnen alltid vara bättre än att höja egna vapen mot honom. Vi vill inte bidra till att knuffa Putin eller någon annan framför oss, mot den där kärnvapenknappen.

Hellre än att delta i vem-skräms-bäst borde vår demokrati kunna användas effektivt för att öka mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling även i Ryssland. Vårt globala inflytande till att få fler att sänka sina vapen, snarare än höja dem.

Självklart ska Sverige, precis som regeringen planerat, göra det som är möjligt för att fler ska kunna och vilja gå tillsammans mot en fredligare värld. En värld utan kärnvapen.

Ulf Bjereld, förbundsordförande

Klas Corbelius, freds- och försvarspolitisk talesperson

Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Ulf Bjerelds öppningstal vid Tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016

Förbundsvänner, kamrater, ärade gäster, honored guests!

Hjärtligt välkomna till Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016. Jag är väldigt stolt över att stå här framför er. Ett år har gått sedan jag valdes till förbundsordförande, ett år av hårt arbete, ett år där politiken liksom livet självt bjudit många tillfällen till glädje, men också stunder av besvikelse och tillkortakommanden.

Låt oss utnyttja detta årsmöte till att glädjas över våra framgångar, fundera över våra bakslag och framför allt samla kraft och mod till de viktiga uppgifter som ligger framför oss.

Ulf Bjereld STS Foto Emma Fredriksson (större format)Förra året tog Sverige emot nära 170 000 människor som sökte asyl, som sökte skydd från krig, från våld och från förtryck. Vi tog emot flest i Europa, i förhållande till vår folkmängd. Det var en tid av glädje och stolthet. Vår statsminister och partiledare Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och utropade ”Mitt Europa bygger inte murar!”. Så sa han: Mitt Europa bygger inte murar.

Bara några veckor därpå vänds glädjen till besvikelse. Regeringen beslöt att lägga svensk flyktingpolitik på Europas lägstanivå. Sverige inför tillfälliga uppehållstillstånd, vilka försvårar integrationen och sprider oro och osäkerhet bland dem som allra mest behöver trygghet. Sverige begränsar anhöriginvandringen och försvårar för familjer att återförenas.

Vi ser hur Moderaterna förvrider språket genom att säga att Sverige behöver en ”flyktingpaus”. Vi säger: Det är inte Sverige som behöver en flyktingpaus, det är flyktingarna som behöver en paus från sitt flyktingskap, en paus från sin utsatthet och från sin oro.

Vårt förbund har gått i täten i motståndet mot en restriktiv flyktingpolitik – och vi tänker fortsätta att göra det! Jag har under mina resor i landet under året mött ett engagemang och en motståndsvilja som imponerat. Nu är det vår uppgift att använda detta engagemang och denna motståndsvilja till att se till att den restriktiva politiken avvecklas så snart som möjligt. Vi säger nej till Moderaternas flyktingovänliga retorik, vi säger nej till de temporära uppehållstillstånden och den försvårade anhöriginvandringen – vi säger ja till en stark asylrätt och till en inkluderande flyktingpolitik!

*

Jag stolt och glad över att vi i har en rödgrön regering som ambitiöst proklamerat att man vill göra Sverige till världens första helt fossilfria välfärdsnation. Lovvärt! Och faktiskt görligt. Vi kan faktiskt idag skapa ett energisystem som är till 100 procent förnybart.

Gårdagens blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken sätter ett sådant datum till 2040. Vi skulle gärna sett att man gick fortare fram.

Det finns mycket som var bra med gårdagens överenskommelse, men också en del som borde varit bättre. Det är bra att stödet till förnybar energi utökas – det hade varit än bättre om överenskommelsen också inneburit ett definitivt stopp för kärnkraftsamhället.

Med regeringens höga miljöambitioner är det svårt att förstå att det just nu ser ut att luta åt att statliga Vattenfall får klartecken att sälja ut sin miljöfarliga verksamhet i Tyskland. Affärsmässighet är honnörsordet, som felaktigt tillåts övertrumfa miljöhänsyn.

Brunkolsbrytningen ger stora negativa effekter på miljön och på klimatet. Genom att sälja den vidare, frånsäger vi oss ansvaret för detta. Men så kan vi inte två våra händer! Vi säljer till ett bolag med uppenbara miljömässiga och moraliska brister – ett bolag som placerar alla sina vinster i skatteparadis. I stället borde vi ta vårt ansvar och i samråd med tyska intressen se till att avveckla brunkolsbrytningen helt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – och nu är det allvar: Låt kolet ligga! Kvar i marken, där det hör hemma i ett modernt, hållbart samhälle.

*

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Och vi har en rödgrön regering som gör anspråk på att driva en feministisk politik. Det är utmärkt. Men fortfarande återstår väldigt mycket att göra.

Vi vet att kvinnor fortfarande tjänar kännbart sämre än män, har färre topposter i samhällets övre skikt, att kvinnor tar större ansvar för barn, gamla föräldrar och hem, ofta har sämre hälsa och får sämre pensioner.

Vi vet också att mäns våld mot kvinnor är reellt och omfattande. Förövare och offer för våldet finns i alla samhälls- och åldersgrupper. Både inrikes och utrikes födda killar och män är gärningsmän.

Varje våldtäkt och varje misshandels- och dödsfall är ett fall för mycket. Samhället måste bli bättre på att kunna skydda alla kvinnor som lever under hot. Kvinnors rätt till kroppslig integritet – även på offentliga platser – måste värnas!

Det är en bra början att regeringen satsat på ökat stöd till kvinnojourer – dessa pengar måste nu komma fler till del. Och det behövs fler långsiktiga insatser för att förhindra våldet – och för att påverka manliga normer och attityder gentemot kvinnor och flickor.

Mäns grova hat och hot mot kvinnor i media och i ledande positioner är skrämmande och sorgligt vanligt förekommande. För män som hatar och hotar kvinnor på nätet och i offentligheten, för dem är ofta kvinnor med muslimska attribut de värsta måltavlorna. Näst värst i deras världsbild är de kvinnor som slåss för ett samhälle där alla får plats och är välkomna. Det hat vår utrikesminister Margot Wallström fått utstå, till exempel när hon stod upp för mänskliga rättigheter även för palestinier, är bara ett vedervärdigt exempel.

Detta hat och dessa hot kan aldrig accepteras! Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att hatbrotten ska tas på större allvar. Och att fler feministiska mål måste nås. Alla kvinnors rättigheter måste självklart värnas. Allas.

Värt att påminna sig om allas: Det har under året dykt upp en ny version av de hatiska männen – de som påstår sig värna kvinnor. Men bara ”svenska” kvinnor. Kvinnor med mörkare hud- och hårfärg ses av dessa snarare som hot än någon som ska skyddas. Rasistiska medborgargarden som tar till våld och piskar upp mer polarisering gör såklart inget samhälle varken lugnare, säkrare eller mer ”feministiskt”.

Alla som tror att de agerar för kvinnors bästa genom att peka på en viss kultur, en viss religion – de är synnerligen fel ute. Kvinnoförtrycket är fienden, hur det än tar sig uttryck och var det än ger sig till känna. Därför säger vi nej till islamofobi och rasism – vi säger ja till feminism och kamp för kvinnors lika rättigheter!

*

Det är inte feminism att förvägra en kvinna att uttrycka sin religion, till exempel genom att bära hijab. Det är tvärtom förtryckande och inskränkt. Och feminismen behöver inte mer inskränkthet för att nå sina mål, den behöver vidare perspektiv. Globala perspektiv.

Därför är det så välkommet att Sverige idag har en regering som driver en feministisk och en radikal utrikespolitik. Det behövs. Mellanöstern brinner. Människor tvingas fly hals över huvud. Kristna och andra minoritetsgupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara femte år. Trycket på regimen i Syrien måste öka och de som upprätthåller krigets ekonomi stoppas. Daesh (IS) vidriga framfart kan bara stoppas genom kraftfullt internationellt samarbete. Det vore värdefullt om Sverige – med sin nya, oberoende och feministiska utrikespolitik – genom en plats i FN:s säkerhetsråd – kunde få spela en roll i denna process.

Vi var många som gladdes när det olycksaliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien revs upp av en rödgrön regering. Vi var också många som gladdes när Sveriges regering som första EU-stat erkände Palestina. Men det går inte att glädjas när vi tar del av den politiska utvecklingen och den humanitära situationen i området. Israel styrs av en regering med högerextrema inslag och som inte visar några tecken på att vilja föra fredsprocessen framåt. Den olagliga bosättningspolitiken fortsätter, vilket allvarligt försvårar åstadkommandet av en tvåstatslösning. Blockaden av Gaza innebär svåra lidanden för den palestinska befolkningen och Hamas styre innebär grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den palestinska rörelsen är splittrad och det pågår i praktiken inte någon fredsprocess. I sin frustration begår palestinier våldsgärningar och terrordåd som inte på något sätt kan försvaras.

Men vi får aldrig, aldrig låta dessa svårigheter leda till att vi tappar modet. Vi måste fortsätta att oförtröttligt finnas på plats i området och ge vårt stöd till det palestinska civilsamhället. Vi måste uppmuntra den diplomatiska och politiska process som pågår i Paris och där Sverige ka få en viktig roll att spela. Ockupation av Palestina och Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området måste stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.

*

 I skuggan av erkännandet av Palestina var det nog många av oss som också hade hoppats på ett svenskt erkännande av Västsahara. Stödet för Västsahara har länge varit starkt i vårt förbund liksom i det socialdemokratiska partiet. Vi har känt glädje och stolthet när såväl en socialdemokratisk partikongress som en riksdagsmajoritet ställde sig bakom kravet på ett svenskt erkännande av Västsahara.

Men så blev det inte. Regeringen och utrikesminister Margot Wallström menade i stället att tiden ännu inte var mogen för ett svenskt erkännande. Jag har respekt för de realpolitiska argument som Margot Wallström framförde, men tycker ändå att hon hamnade i fel slutsats. Partikongressbeslut och riksdagbeslut i frågan borde vid en sammanvägd bedömning i stället gälla. Och på vårt förbund åligger nu uppgiften att med full kraft driva frågan om att Sverige borde erkänna Västsahara, och erkänna Västsahara nu!

*

 Sverige är ett unikt land i Europa, i det att vi har fått leva i fred i över 200 år. Ibland tror jag att vi inte riktigt fullt ut förmår förstå och uppskatta vilket fantastiskt privilegium detta har varit och fortfarande är. Jag är så stolt och glad över att vårt parti under så många år har stått upp för Sveriges militära alliansfrihet och hållit Sverige utanför militärallianser.

Nu skärps den säkerhetspolitiska debatten. Rysslands agerande i världspolitiken inger stor oro. I efterdyningarna av Rysslands agerande mobiliserar borgerligheten för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Centerpartiet och Kristdemokraterna vill kasta den militära alliansfriheten överbord och har förenat sig med Moderaterna och med Liberalerna i kravet på ett svenskt Nato-medlemskap. Det är första gången någonsin som de fyra borgerliga partierna har enats om att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Samtidigt ser vi hur Sverige knyts närmare Nato genom det så kallade Värdlandsavtalet.

Ett svenskt Nato-medlemskap innebär också att Sverige blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin. Jag kan inte alls se hur ett Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet eller bidra till avspänning i norra Europa. Vårt förbund har en viktig uppgift att leda motståndet mot svenskt Nato-medlemskap och även stötta vårt eget parti i den debatt som kommer mot de borgerliga partierna i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Vi säger nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!

*

Sverige är ett av de länder i världen som har den strängaste lagstiftningen mot vapenexport. Det är bra. Vi var också många som gladdes åt att regeringen för några år sedan tillsatte en utredning som hade till uppdrag att införa ett demokratikriterium för svensk vapenexport – i syfte att förhindra eller åtminstone ytterligare försvåra svensk vapenexport till icke-demokratier.

Nu har det gått ett år sedan utredningen publicerade sitt betänkande och ingenting har hänt. Förslagen var till vissa delar positiva, men de lämnade också utrymme för godtycke och var därför långt ifrån tillräckliga. Sverige är fortfarande en av världens största vapenexportörer och har under de senaste åren vid flera tillfällen sålt krigsmateriel till diktaturer och till länder som kränker mänskliga rättigheter. Detta är inte acceptabelt – detta måste få ett stopp. Sverige behöver ett skarpt regelverk som i praktiken inte tillåter export av krigsmateriel till diktaturer eller länder där de mänskliga rättigheterna kränks. Och på sikt skall den svenska vapenexporten stoppas helt!

*

Vänner, kamrater!

Viktiga tider ligger framför oss. Vi ser en förvridning av debatten där argsinta, auktoritära, populistiska röster – från Donald Trump i USA till Sverigedemokraterna i Sverige – vill vrida klockan tillbaka till en tid som inte finns och som kanske heller aldrig har funnits – en tid utan globalisering och en tid då nationalstatens gränser kunde stänga människor ute. Rasismens fula tryne dyker upp igen – i form av antisemitism, islamofobi och hat mot människor med annan hudfärg eller mot de människor som sitter på gatorna och ber om pengar. Vi ser en vulgarisering av den politiska debatten – inte minst på nätet och i sociala medier. Vår uppgift är att vara en motkraft mot denna utveckling, att alltid tala klart och rent i frågor som rör människovärde och solidaritet mellan människor och folk. Låt oss aldrig förfalla till våra motståndares retorik och språkbruk. Det är vi som bygger landet, det är vi som bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!

Tack skall ni ha för att ni finns och för att ni bidrar i detta viktiga arbete. Nu ser jag fram mot två dagar av intensiva politiska diskussioner och beslut och med dessa ord och förhoppningar förklarar jag Socialdemokrater för tro och solidaritets årsmöte 2016 högtidligen öppnat.

 

Ulf Bjereld 11 juni 2016

(Det talade ordet gäller.)

by

REMISSVAR: Tydligare krav på mänskliga rättigheter och demokrati vid vapenexport

Tro och Solidaritets REMISSVAR på Skärpt exportkontroll av krigsmateriel (SOU 2015:72) lämnades till Utrikesdepartementet den 6 november 2015:

Socialdemokrater för tro och solidaritet bejakar att utredningen har sett till ökad transparens, skärpt parlamentarisk kontroll och tydliggjort att regeringen har det avgörande ansvaret samt att inga sysselsättnings-, regional- eller näringspolitiska skäl ska utgöra grund för svensk krigsmaterielexport. Nedan följer några punkter där vi velat se skärpningar.

1. Bra med demokratikriterium, men det ska vara ett absolut hinder
Vi är helt eniga med utredningen att utgångspunkten fortsatt ska vara ett förbud mot krigsmaterielexport. Detta generella förbud kan överträdas i undantagsfall och då ligger ansvaret hos regeringen. Utredningen föreslår dessutom ett demokratikriterium enligt följande: Gentemot icke-demokratiska stater som har grava brister i sin demokratiska status föreligger hinder mot export.

Då den politiska helhetsbedömningen där utrikespolitiska skäl ska vägas mot säkerhets- och försvarspolitiska blir kvar befarar vi ändå att nuvarande otydlighet kvarstår. Vi vill, i enlighet med beslut av Socialdemokraternas partikongress 2013, se att export av krigsmateriel till diktaturer inte försvåras utan hindras. Utredningens skrivning behöver därför göras tydligare. Det gäller också skrivningen kring mänskliga rättigheter.

Vår utgångspunkt är att mänskliga rättigheter är något vi genom internationella avtal förbundit oss att följa. Tyvärr har det hittills spelat en allt för undanskymd roll i såväl regelverk som tolkning och praxis. Det är ett viktigt steg framåt att kommittén föreslår begreppet ”allvarliga och omfattande” istället för nuvarande ”grova och omfattande”.

Vi anser dock att en formulering som sätter gränsen vid ”allvarliga och/eller omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter” skulle öka möjligheten att respekten för mänskliga rättigheter säkerställs.

Därför föreslår vi följande lydelse på det nya kriteriet: Ifall det i den aktuella staten förekommer allvarliga och/eller omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter, eller grava brister i den demokratiska statusen, ska tillstånd för krigsmaterielexport inte beviljas.”

Detta ska gälla all krigsmateriel som omfattas av regelverket, såväl krigsmateriel för strid som övrig krigsmateriel.

Vi vill också understryka, i likhet med utredningen (SOU 2015:72, del 1, s. 395), att synsättet på mänskliga rättigheter inte enbart ska vara materielspecifikt utan gälla situationen i mottagarstaten i sin helhet.

2. Offentlighet som huvudregel i Exportkontrollrådet
Utredningen har sett över hur öppenheten och ansvarsutkrävandet i krigsmaterielexporten kan öka. Åtgärder föreslås som tar steg mot ökad transparens, bland annat i Exportkontrollrådet. Men rådets ledamöter ska enligt förslaget själva avgöra vilka av sina ställningstaganden som ska göras offentliga och inte.

Ett reellt ansvarsutkrävande liksom en konstruktiv debatt kräver större öppenhet. Ett nödvändigt steg är, som huvudregel, att de ställningstaganden ledamöterna i Exportkontrollrådet gör ska vara offentliga. Sekretess ska inte tillämpas slentrianmässigt utan bara när det finns synnerligen starka skäl.
3.  Politik för global utveckling (PGU) ska vara ett centralt och bindande villkor
Det är bra att kommittén föreslår att det i beslutsunderlag inför tillståndsprövning för export ska framgå ”vilka konsekvenser en krigsmaterielexport förväntas få för uppfyllandet av målen för PGU” (SOU 2015:72, del 1, s. 39). Kommittén föreslår att riktlinjerna kompletteras med följande:

”Vid tillståndsprövningen av en ansökan om utförsel av krigsmateriel, lämnande av tekniskt bistånd till någon i utlandet samt annan utlandssamverkan avseende krigsmateriel ska särskilt beaktas samstämmigheten med politik för global utveckling (PGU). I tillämpliga ärenden ska en analys göras av vilken framgår huruvida den tänkta krigsmaterielexporten kan komma att motverka arbetet för att nå uppsatta mål inom PGU.”

Att PGU ”ska beaktas” i tillämpliga ärenden” utgör emellertid ett alltför vagt och icke-bindande förslag. Den tilltänkta mottagarstatens förmåga och vilja till att prioritera fattigdomsbekämpning ska inte enbart analyseras, utan i regelverk och praxis utgöra ett avgörande villkor. Stora krigsmaterielaffärer kan ge omfattande negativa konsekvenser för till exempel rätten till hälsa i form av minskade resurser till mödrahälsovård eller möjligheter för flickor att få undervisning. I det fall beslutsunderlag och analys visar att den aktuella krigsmaterielexporten inte skulle vara i linje med PGU, ska export inte beviljas.

4. Frågor som kvarstår att utreda
a) Tillsätt en utredning som gör en liknande översyn av hur import av krigsmateriel från icke-demokratier och länder som allvarligt bryter mot mänskliga rättigheter kan hindras

Det är lika viktigt att reglera importen av krigsmateriel så att Sverige inte där legitimerar och stödjer diktaturer och länder som allvarligt bryter mot mänskliga rättigheter.

b) Tillsätt en utredning om hur en omställning av svensk krigsmaterielindustri kan ske på ett ordnat sätt

Föreslagna skärpningar av regelverket innebär sannolikt tuffare villkor för krigsmaterielindustrin i Sverige. Det behöver därför finnas en beredskap för att industrin ska kunna stå på andra ben. Redan idag har en del militär produktion ställts om till fredsteknik. Det finns därför starka skäl att göra en uppföljning av utredningen ”Med sikte på nedrustning – omställning från militär till civil produktion i Sverige” (SOU 1984:62, 1985:43).

by

Remissvar: Värdlandsavtal med Nato ingen teknisk fråga – alliansfriheten ska bestå.

Remissvar från Socialdemokrater för tro och solidaritet till Försvarsdepartementets Ds 2015:39 Samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd:

Sveriges militära alliansfrihet består. Det finns under överskådlig tid inga politiska förutsättningar för att Sverige skulle söka medlemskap i Nato.

Ett av de viktigaste skälen till att Sverige vill bibehålla den militära alliansfriheten är att den ger oss handlingsfrihet och bedöms minska risken för att vårt land ofrivilligt dras in i militära krigshandlingar. Därför är det viktigt att Sveriges säkerhetspolitiska agerande och slutna överenskommelser utformas på ett sätt så att de inte minskar handlingsfriheten eller ökar risken att Sverige dras in i militära krigshandlingar.

Ur det perspektivet uppvisar det föreslagna Samförståndsavtalet med Nato om värdlandsstöd flera brister och otydligheter som måste åtgärdas om det skall bli verklighet. Klara preciseringar och restriktiva tolkningar av avtalet måste skrivas in i den proposition som skall föreläggas riksdagen.

–       Det måste explicit framgå av avtalet att kärnvapen under inga omständigheter får placeras på svensk mark.

–       Varje ändring av avtalet måste föregås av politiska beslut. Nuvarande skrivning öppnar för möjligheten att ÖB tillsammans med Nato:s militära ledning kan komma överens om ändringar i avtalet. Det är inte acceptabelt. Makten över avtalet måste ligga hos de folkvalda politikerna.

–       I avtalet talas vagt om att ”baseringsområden” skall upprättas på svenskt territorium. Det är oklart vad som egentligen avses med dessa ”baseringsområden”. Innebörden måste preciseras för att klargöra skillnaden mot militära Nato-baser på svenskt territorium.

–       Enligt avtalet kan såväl Nato-trupp som delar av Nato:s högkvarter sändas till Sverige. I en sådan situation: vem beslutar då över svenskt militärt agerande? Det är viktigt att slå fast att befälsrätten över svensk trupp inte kan överföras utan att föregås av politiska beslut av folkvalda representanter.

–       Förberedelser för utplacering av Nato-trupp på svenskt territorium kommer att kräva stora insatser och kostnader. Det behöver klargöras om det är Sverige som skall stå för dessa kostnader och om dessa kostnader skall rymmas inom ramen för ordinarie försvarsbudget.

–       På flera ställen i texten betonas vikten av att Sverige skall ”kunna ge och ta emot militärt stöd från Nato vid kris eller krig i Sverige eller i närområdet”. Givet Sveriges militära alliansfrihet är det oerhört viktigt att det inte finns någon automatik i att ge eller ta emot militärt stöd, utan att alla sådana aktiviteter sker på frivillighetens grund och skall föregås av politiska beslut av folkvalda representanter.

Socialdemokrater för tro och solidaritet vill markera att frågan gällande ett s k samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd ingalunda är en administrativ och teknisk fråga, vilket DS 2015:39 kan sägas göra gällande. Det avtal som föreslås är av avgörande säkerhetspolitisk vikt och har många komplexa dimensioner. Vi saknar i utredningen ett större övergripande helhetsperspektiv som tar hänsyn till den militära alliansfriheten, de säkerhetspolitiska konsekvenserna, kärnvapenaspekten och konsekvenserna för den samiska befolkningen av stora militära övningar i Norrbotten.

Ur demokratisk synvinkel anser vi det dessutom anmärkningsvärt att folkrörelserna inom området inte är regelrätta remissinstanser.

Ulf Bjereld, för Socialdemokrater för tro och solidaritet

Fotnot: Remissvaret skickades in till Regeringskansliet, Försvarsdepartementet, den 29 september 2015. Utredningen Ds 2015:39 Samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd som remissen gäller finner ni här. 

Försvarsdepartementet skriver:

”Regeringen undertecknade den 4 september 2014 ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd. Dessförinnan undertecknade regeringen också det kompletterande tilläggsprotokollet till statusavtalet PFF SOFA. Såväl samförståndsavtalet om värdlandsstöd som det kompletterande tilläggsprotokollet förutsätter vissa författningsändringar innan de kan godkännas.”

by

Vapen ingen vara som andra

Idag skjuter 31 direktörer från höften på DN Debatt. Jag noterar följande:

1) De verkar inte se någon skillnad mellan möbler och vapen. Fråga de vars anhöriga dött av pansarvärnsroboten Bill. Att inte förlänga det militära samarbetsavtalet visar Saudiarabien vad vi tycker om läget i landet. Ekonomiskt skulle kostnaden vara liten. Däremot skulle Sveriges anseende kring mänskliga rättigheter stärkas betydligt.

2) Situationen i landet har knappast blivit bättre. Tvärtom. Amnesty varnar för att ny lagstiftning likställer oppositionens kritik mot regimen med terrorism. Redan nu är antalet avrättade på väg att bli fler än 2014. Regimen slår allt mer aggressivt ner på nätaktivister som uppmärksammar bristen på mänskliga rättigheter.

3) Ingen erkänd forskning visar att vapenexport främjar mänskliga rättigheter i icke-demokratier, inte heller förs det fram några konkreta exempel i debattartikeln.

4) En annan diktatur som Sverige inte exporterar krigsmateriel till är Kina. Ändå går annat handelsutbyte mellan våra länder på högvarv. Varför skulle det bli annorlunda här?

5) Enligt direktörernas logik kommer Tyskland som i januari avbröt sin vapenexport till Saudiarabien få stora återverkningar på sitt handelsutbyte med andra varor och andra länder. Ännu har vi inte sett något tecken på det, men kanske har direktörerna det.

6) Det finns också ekonomiska risker med att förlänga avtalet ytterligare fem år. Även om regimen i Saudiarabien verkar sitta säkert är regionen stadd i förändring. Nya demokratiska ledare kan hålla oss ansvariga för att vi beväpnat tyranner.

7) Slutligen, att leda ett stort företag är inte samma sak som att göra kloka politiska bedömningar. Ännu väntar vi på regeringens besked i frågan. Förhoppningsvis är deras resonemang i överensstämmelse med såväl forskning som partikongressens beslut om att förhindra vapenexport till icke-demokratier.

Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor

by

Natos värdlandsavtal behöver granskas kritiskt

Regeringens förslag om att sluta ett så kallat värdlandsavtal med Nato har åter fört in säkerhetspolitiken i valrörelsen. Vänsterpartiet går emot, vilket är förutsägbart eftersom de motsatt sig alla steg till samarbete med Nato. Miljöpartiet uttrycker tveksamhet. Vår talesperson i försvarsfrågor, Peter Hultqvist, uttrycker sitt stöd utifrån förvarsberedningens tidigare beslut och då han inte ser någon konflikt med Sveriges alliansfrihet. Men två tidigare FN-ambassadörer, nära medarbetare till Olof Palme och centrala uttolkare av svensk säkerhetspolitik under de senaste 30 åren, Anders Ferm och Pierre Schori, är kritiska.

Oavsett det eventuella framtida avtalets innehåll är regeringens agerande ett uttryck för dålig timing, förmodligen dessvärre medvetet. Av två skäl. Detta är för det första inte en fråga som lämpar sig att diskutera i en stressig valrörelse. Säkerhetspolitiken måste ligga medvetet stadig och att öppna för utspel kan bränna broar och skapa låsningar som kan ta lång tid att reparera.

För det andra riskerar utspelet bli en del av upplevd omorientering av Sveriges säkerhetspolitik i ljuset av Ukrainakrisen. Det saknar dels grund, eftersom detta i sig inte innebär något ökat hot mot Sverige, dels kan det felaktigt ge bilden av att Sverige gör militär armkrok med Nato och vilket underminerar våra möjligheter till ett självständigt agerande i risken för en tilltagande spänning mellan Ryssland och Nato.

Innehållsligt är det viktigt att minnas att den militära dimensionen av svensk säkerhetspolitik sedan Andra världskrigets slut och i synnerhet efter Berlinmurens fall haft sin utgångspunkt i FN-stadgans våldsförbud. Detta förbud är absolut, så när som på två undantag. Rätten till självförsvar (artikel 51) och när FN:s säkerhetsråd fattar beslut om våldsanvändning enligt kapitel sju vid hot mot internationell fred och säkerhet.

Militär alliansfrihet innebär att vi själva, till skillnad från Natos medlemsländer, tar fullt ansvar för det första undantaget. Däremot samarbetar vi med andra länder kring det andra undantag, att skapa fred i världen på FN:s uppdrag.

Det som hände efter det kalla krigets slut var att möjligheterna och behovet till samarbete för internationell krishantering ökade kraftigt. Och därmed nya möjligheter till samarbete också med Nato. Den viktigaste strukturen för detta var det så kallade Partnerskap för fred.

Framgång i detta kräver självklart samarbete i övning, planering och politisk dialog, vilket lett till ett i huvudsak okomplicerat samarbete med Nato de senaste 20 åren. Vi socialdemokrater har varit kritiska till att alliansregeringen lagt i princip alla svenska krishanteringsägg i Nato-korgen, vilket minskat våra möjligheter att delta i FN-uppdrag som inte varit Natos prioritering. Några av oss har också uttryckt tveksamhet till inriktningen på vårt engagemang i Afghanistan. Men det principiella samarbetet med Nato kring krishantering har varit riktigt och korrekt.

Även om det är samma svenska militärer och samma svenska vapen som har till uppgift att försvara svenskt territorium och medverka i internationell krishantering på FN:s uppdrag är det absolut nödvändigt att strikt hålla isär dessa olika funktioner, eftersom de vilar på helt olika folkrättsliga grunder.

Detta gör inte Nato åt oss, eftersom det är en struktur också för kollektivt självförsvar, enligt Natos artikel fem. Det gör heller inte moderaterna åt oss, eftersom de, tillsammans med folkpartiet, vill se en svensk anslutning till Nato. För alliansregeringen är det inget problem om gränserna suddas ut och om vi får en smyganslutning till Nato. Det är ju dit de vill. Därför ska vi inte förvånas över försvarsminister Karin Enström språk om att kunna ge och ta emot militärt stöd vid en konflikt i vårt närområde.

För oss socialdemokrater, som vill värna den militära alliansfriheten, inte för att den har ett egenvärde utan för att den ger oss ökade möjligheter att bidra till en fredlig utveckling, är det nödvändigt att söka en annan hållning. Det är inget principiellt problem att öka samarbete med Nato för krishantering på FN:s uppdrag eller för att kunna hantera civila kriser. Detta stärker vår egen förmåga och bidrar till Nato civilisering efter det kalla krigets slut.

Men det går en mycket skarp gräns för samarbete för att möta eventuella militära kriser och konfrontationer i vårt närområde. Spelar vi bort den rågången har vi också spelat bort den politiska grunden och det politiska mervärdet av vår militära alliansfrihet.

Därför måste denna rågång granskas kritiskt och ordentligt i samband med riksdagsbehandlingen av det beslut som regeringen nu har tagit. Det är i det sammanhanget avgörande att Sverige har den fulla och egna beslutsrätten av när och hur detta avtal ska användas på svenskt territorium.

Sedan ligger det ett stort ansvar på en kommande regering hur detta avtal ska tillämpas. Här är jag inte orolig för hur en rödgrön regering kommer att agera. Det kan möjligen vara en positiv bieffekt att alliansen fattade sitt beslut i valrörelsen. Det ger den majoritet av Sveriges folk som vill värna den militära alliansfriheten ytterligare ett argument till att byta regering.

Sverige firar i år 200 år av oavbruten fred, vilket är längre än något annat land. Det sammanfaller med vårt beslut att inte söka krig med våra grannar och att inte ingå i militära allianser. Även om politiken utvecklats och förfinats med tanke på två världskrig, bildandet av NF och FN, kalla kriget, EU och kalla krigets slut finns det principer som vi inte har anledning att ompröva. Dit hör strukturen på vårt försvar – det ska kosta på att anfalla oss, men det ska inte provocera andra till anfall – och att militärt försvar är vårt eget fulla ansvar.

Det var trots allt militärallianser som blev omoderna vid det kalla krigets slut. Inte frihet från dessa.

 

by

Arms Trade Treaty ska ge Sverige bättre lagstiftning

Jag hade idag glädjen att vara med när Sveriges FN ambassadör Mårten Grundtiz överlämnade det svenska ratifikationsinstrumentet för att tillträda Arms Trade Treaty. Riksdagen fattade sitt beslut i tisdags och regeringen har varit snabb efter det. Sverige blev därmed den 41 nationen som tillträtt ATT sedan möjligheten öppnades för ett år sedan.

Sveriges tillträde till ATT är viktigt av flera skäl. Först för att det krävs sammanlagt 50 nationer för att det internationella avtalet som ska reglera vapenhandeln i världen kan träde i kraft. Ytterligare några länder är på gång och vi kan räkna med att den kritiska massan kommer att nås lagom till FN:s generalförsamling öppnar i september.

Det är viktigt att Sverige är med från början. De tidiga länderna har störst möjligheter att påverka utformningen när arbetet går igång, och detta är nu säkrat.

Men det är också viktigt för att få en mer restriktiv vapenexportpolitik i Sverige. Regeringens hållning, som riksdagen anslöt sig till, har varit att det inte krävs någon lagändring i Sverige för att uppfylla ATT.

Detta kan man dock ha olika uppfattningar om, vilket bl a Röda Korset lyft fram i sitt remissvar till förslaget om svensk ratificering. Den svenska lagstiftningen står stark på flera av de kriterier som finns i ATT där staterna åtar sig att vara restriktiva med licenser. Det s k konfliktkriteriet, som ska förhindra export till stater som är i krig och riskerar att hamna i krig, har stor överensstämmelse med ATTs skrivningar om att export inte får underminera fred och säkerhet.

Kriteriet om att inte tillåta export till stater som begår grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter har liknande skrivningar i ATT, men ATT tar också upp motsvarande vad gäller internationell humanitär rätt.

Dessutom rymmer ATT kriterier relaterade till terrorism, organiserad brottslighet, risker i relation till förtroendeskapande åtgärder samt våld mot kvinnor och barn. Detta finns inte med i den svenska lagstiftningen.

Nu är den svenska vapenexportpolitiken under utredning och den rapporten är tänkt att komma på andra sidan valet. Hade riksdagen inväntat den, innan beslut om ratificering, hade vi missat möjligheten att vara bland de 50 första.

Jag tycker det finns ett stort värde att vi valde en snabb ratificering. Men det är viktigt att använda ATT på ett seriöst sätt i arbetet med att se över den svenska vapenexportlagstiftningen. ATTs kriterier bör föras in.

Till det kommer de frågor som den socialdemokratiska partikongressen i april i fjol beslutade om – ett demokratikriterium och en förstärkt parlamentarisk översyn. Det är frågor som inte ATT lyckades rymma.

På bilden syns (fr v):

Peter Weiderud, Teresa Dybeck, Parlamentarikerforum för lätta vapen-frågor, Christer Winbäck, Riksdagen (Fp), Paul Beijer, svensk chefsförhandlare för ATT, Mårten Grunditz, Sveriges FN-ambassadör, Roy Isbister, Control Arms, FN.s ansvarige för ratificeringar av ATT

Weiderud mfl ATT NYC, foto t blogg

by

Rysk björn inte skäl att skramla med egna vapen

Socialdemokrater för tro och solidaritet ser med stor oro på  på utvecklingen i Ukraina och på Rysslands agerande på Krim. Samma oro har fått svenska högerpartier att börja skramla med egna vapen och på nytt tala om Nato-medlemskap.  Rysslands agerande gentemot Ukraina är folkrättsligt helt oacceptabelt, men Sveriges möjligheter att värna fred och säkerhet sker fortfarande bäst genom militär alliansfrihet. Vi ger här ett antal punkter på hur vi bör arbeta för  fred och säkerhet genom demokrati, mänskliga rättigheter och global rättvisa – inte genom militär upprustning och svenskt medlemskap i Nato.  Det var militärallianser som blev omodernt med det kalla krigets slut, inte militär alliansfrihet.

Vi ser med stor oro på utvecklingen i Ukraina och på Rysslands agerande på Krim. Andra delar vår oro, men väljer till skillnad från oss att svara på oron genom att börja skramla med egna vapen. Att som Folkpartister och Moderater kräva nya miljarder till militära insatser. Eller som Kristdemokraterna, genom att ompröva sitt ställningstagande till Nato – från ett nej till ett ”ja, kanske”, med en vaknad rysk björn som argument. Nu är tre av fyra allianspartier förespråkare av svenskt medlemskap i Nato.

Nato-motståndet i den svenska folkopinionen har länge varit starkt och stabilt. Nato förknippas fortfarande med kalla kriget. En allians som domineras av USA, som alltjämt sätter sin yttersta tillit till kärnvapenavskräckning och som ibland låter maktpolitiska skäl gå före folkrätt, reser frågetecken hos en majoritet svenskar, medan svensk militär alliansfrihet ses som ett sätt att bibehålla handlingsfrihet. FN ses hos svensken ofta som globalt enande, men Nato som polariserande. Den uppfattningen är värd att ta på allvar.

Rysslands agerande gentemot Ukraina är folkrättsligt helt oacceptabelt, men Sveriges möjligheter att värna fred och säkerhet för oss själva och i vårt närområde sker fortfarande bäst genom militär alliansfrihet. Med ett svenskt Nato-medlemskap ökar snarare spänningarna runt Östersjön, Barents och vår övriga närhet, genom att ytterligare säkerhetspolitiskt isolera Ryssland, med en maktpolitisk logik från det kalla kriget. Vi ska självklart samarbeta med Nato i internationella fredsinsatser på FN:s uppdrag och vi behöver respektera de länder som utifrån ett eget upplevt säkerhetsunderskott söker medlemskap. Men Sverige skulle bli mindre, inte mer säkert, som full medlem av Nato med utväxlade säkerhetsgarantier, som dessa alltjämt ser ut och med den säkerhetspolitiska logik som organisationen har.

Det var militärallianser som blev omodernt med det kalla krigets slut, inte militär alliansfrihet.

Sverige måste ha tillräckliga resurser och en fungerande struktur för att värna vår nationella suveränitet och integritet, ytterst också militärt. Men att motivera en upprustning av det svenska försvaret med hänvisning till ett rysk hot, snarare minskar än ökar Sveriges säkerhet. Det finns inget militärt hot mot Sverige och vi behöver en politik som samlat ser till att bygga vidare på de 200 år av frihet från krig som gjort Sverige till ett socialt, ekonomiskt och utrikespolitiskt framgångsland.

För att förhindra upptrappning av konflikter och våld måste vi uppmärksamma tidiga varningssignaler och ingripa genom politiska insatser. Vi behöver koppla säkerhetspolitiken till rättvisefrågor och demokrati, försvarspolitiken till mänskliga rättigheter. Med folkrätt, mänskliga rättigheter och internationell solidaritet i självklart fokus.

Allra främst bör Sverige stärka sitt internationella civila arbete för att i dialog verka för demokratisering, mänskliga rättigheter och långsiktiga samarbeten för handel och mellanfolkligt utbyte. Avgöranden i vårt närområde är en långsiktig integration mellan Europa och Ryssland som en del i ett växande globalt samarbete.

Det är så vi som militärt alliansfritt land fortsatt kan vara en internationell kraft för stabilitet, säkerhet och fred.

Socialdemokrater för tro och solidaritet vill se:

–        Ett omedelbart stopp för alla försök till rysk annektering, vare sig det handlar om trupp, provokationer eller ensidiga politiska beslut.

–        Stöd för en politisk dialog mellan Ryssland och Ukraina, där alla minoriteters rättigheter tillvaratas, för att lösa krisen i sin helhet

–        Svenska initiativ för ett utvecklat politiskt och ekonomiskt samarbete och närmande till EU för hela Östeuropa, inklusive Ryssland.

–        Ett konsekvent förhållningssätt till folkrätt och mänskliga rättigheter, som gör att vi med trovärdighet och stringens kan framföra konstruktiv kritik när länder begår flagranta brott mot dessa som Ryssland nu gjort.

–        Arbete för fred och säkerhet genom demokrati, mänskliga rättigheter och global rättvisa – inte genom militär upprustning och svenskt medlemskap i Nato

–        En kraftfull politik för en rättvis, jämlik och hållbar global utveckling, med bl.a. långsiktig fattigdomsbekämpning och demokratisering på agendan.

–        Stärkta svenska insatser för att förebygga väpnade konflikter och minska vapenspridning.

 

by

Vill du bli fredsambassadör?

I en unik satsning genomför nu S-studenter, SSU, S-kvinnor och Socialdemokrater för tro och solidaritet en kurs i fredsfrågor för sina medlemmar. Målet är att på sikt lyfta fredsfrågorna högre på agendan inom socialdemokratin med första avstamp på partikongressen i april.

peace2Den 23-24 mars bjuder vi in er till en kurs i Stockholm med ämnen som vapenexport, kärnvapennedrustning, genus och säkerhet samt säkerhetspolitiska trender. Kursen utbildar tjugo fredsambassadörer, fem från varje organisation, som sedan ska sprida kunskapen i sin lokala verksamhet och arbeta med opinionsbildning i fredsfrågor.

Deltagaravgiften är 500 kr, men då ingår boende och resa. Om kostnaden är ett hinder går det att diskutera, men kolla i första hand med ditt distrikt eller arbetarkommun och de kan bidra.

Är du intresserad? Skicka en anmälan till Klas Corbelius, klas[at]corbelius.com så snart som möjligt, med en kort motivering av varför du ska åka.

Bli medlem - klicka här!