rasism – Socialdemokrater för tro och solidaritet

23 januari, 2019 by trosolidaritet

Högerradikala DJ:s på det politiska dansgolvet

Den nya radikala högern remixar historien, sanningen och orden varje dag. Målet är inte att vinna debatter utan att få hela dansgolvet att röra sig efter deras musik, skriver Mattias Irving i del fyra av bloggserien om den nya högern.

Det är lätt att känna sig överväldigad inför den nya högerrörelsen. Den skapar nya begrepp och hittar på nya politiska konflikter snabbare än vad de flesta hinner uppdatera sig i politiken. Ena dagen är symboliken mjölk och gröna grodor, andra dagen skyller de västvärldens påhittade undergång på sojaprodukter. Ena dagen har Jonas Sjöstedts minnesanteckningar från mötet med Stefan Löfven inför riksdagsomröstningen om regeringen, blivit till ”ett hemligt avtal” och ytterhögern (med några opportunistiska moderater i släptåg) reagerar med den yttersta harm, men bara några dagar senare är detta omvälvande ”avtal” i princip bortglömt. Hur agerar man mot en rörelse som ständigt uppfinner och överger angreppspunkter?

Detta beteende är sannolikt inte resultatet av någon medveten strategi från nyhögern, utan det är resultatet av deras förhållningssätt till politik och debatt i stort. Om man inte är så noga med sanningshalten i det man säger, så graviterar istället diskussionen naturligt mot det som väcker mest känslor.

Det är lätt att dras in i dessa kortsiktiga strider, lätt att intala sig att man har vunnit frågan när högern nästa dag har bytt ämne. Men sanningen är att de inte har bytt ämne för att frågan skulle vara förlorad, utan för att den har hunnit tappat känslomässig laddning, och det nu finns något annat, mer opportunt att rasa över – till exempel kulturministerns frisyr.

”…det är i praktiken meningslöst att säga emot dem eftersom de inte är intresserade av att föra en diskussion med utgångspunkt i sanningen.”

Detta känslobaserade fokus på politiken är svårförutsägbart. Vissa frågor kan tvärtom leva vidare i årtionden. Som en jämförelse grasserar fortfarande myterna om Socialdemokrater för tro och solidaritets ”hemliga avtal” med muslimer på 90-talet, fastän detta ska ha ägt rum för över 20 år sedan. Det går fortfarande att väcka vrede över detta, så de fortsätter att sprida lögner om det, och det är i praktiken meningslöst att säga emot dem eftersom de inte är intresserade av att föra en diskussion med utgångspunkt i sanningen.

Publicister på många håll i världen har observerat denna nya trend som vi kan kalla för ”mytbildning”, som tränger ut vanlig debatt. Inte minst i USA sedan valet 2016 har flera av de stora tidningarna börjat arbeta med att ställa fakta mot myter, samtidigt som presidenten ohejdat devalverar deras anseende genom att år efter år kalla dem ”fake news”. I Sverige var inte minst den tvärmediala satsningen Faktakollen under valrörelsen en spegling av den amerikanska ambitionen. Lögnerna skulle granskas och fakta skulle läggas på bordet, men initiativet blev nästan universellt kritiserat, från höger till vänster. Politikens ideologiska dimensioner försvann, och granskningen reducerades allt som oftast till ett ordmärkande som inte utvidgade läsarnas förståelse för frågorna.

De enda som nästan helt ignorerade Faktakollen var just den extremhöger som gjorde faktakollen nödvändig till att börja med. Högerns nätaktivister är inte ute efter att ha rätt. De vill bara få oss andra att prata om deras frågor istället för våra egna. Hittills har de också lyckats makalöst väl. När jag följde Hillary Clintons presidentvalskampanj 2016 räknade jag till att knappt hälften av kampanjens utspel i sociala medier handlade om hennes motståndare, och inte om den egna politiken. En redan omöjligt bred liberal politik som försökte vara vän med både Wall street och Wall street-ockupanterna blev därmed ännu mer diffus, gentemot en motståndare vars politiska budskap var extremt förenklade och skamlöst färgstarka.

Politiska DJ:s

Denna högerradikala nonchalans inför sanningen går hand i hand med ett aggressivt inlånande av koncept och idéer. De approprieras, förbrukas och glöms bort i ett händelseförlopp som ter sig förvånande postmodernt. Och när vi ser till rörelsens främsta ideologer framträder samma strategi.
En av den nya högerns intellektuella förgrundsgestalter, Alain de Benoist, är en otroligt produktiv skribent och författare, som enligt egen utsago har givit ut över hundra böcker om den nya högerns politik och ideologi.

Det mest slående med de Benoists utgivning är en närmast Warholsk nonchalans inför källmaterialet. Koncept och tankar lånas fritt från både höger och vänster, alltifrån marxisten Antonio Gramsci till fascistideologen Julius Evola och hermeneutikern Hans-Georg Gadamer.

De Benoist kallar sig själv ”bortom vänster och höger”, kritiserar amerikansk liberalism med vänsterradikala argument och kallar europeisk mångkultur för ”rasistisk” eftersom den utplånar det han kallar för ”kulturernas särart”. Mot samtidens möten mellan människor ställer han ett ”rent” kulturellt förflutet, som måhända är postulerat med uppriktighet, men ändå lika påhittat och nonchalant mot verkligheten som alla andra mytbildningar och vandringssägner inom den radikala högern. Men det är knappast förvånande att finna starka drag av just sådan mystisk primitivism i en radikal, reaktionär rörelse. Dessa tankegångar är starka hos de flesta intellektuella inom den radikala högern, till exempel Guillaume Faye och Gerd Bergfleth.

Denna primitivism rymmer också en hundraårig konservativ kritik mot den moderna demokratin, ett ”urspårat tillstånd” som sägs kännetecknas av splittring och dekadens istället för klarhet i tanke och renhet i samhället. Det demokratiska samtalet nedvärderas som ett ”hyperreflekterande” som gör verklig beslutsfattning omöjlig.

Denna förnuftspessimism kommer tydligt till uttryck i en radiodebatt från 1965 mellan den konservativa f d nazistiska tänkaren Arnold Gehlen, och Frankfurtskolans Theodor Adorno (utbytet finns återgivet i Göran Dahls utmärkta skrift Folk och identitet, 2018). Där argumenterar Gehlen för att myndigheternas viktigaste uppgift i samhället är att hjälpa människor att leva sina liv utan att behöva tänka så mycket, medan Adorno ställer sig i en upplysningstradition och menar att det är ett överordnat gott att samhället tvärtom lyfter människor till större självständighet.

Den nya högern är dåliga kompositörer. Så snart de ska komponera den egna ideologin i ett sammanhållet verk så börjar den att skorra. Men de är förträffliga DJ:s, med en särskild förmåga att känna av den politiska stämningen, låna andras idéer och remixa dem. De varierar sig kring teman som funkar för att sätta en folkmassa i svängning. Men medan den reguljära SD-sympatisören i sociala medier mest efterapar dagens snackisar eller sprider kryptiska nyord som ”godhetssignalering” eller ”sojapojke”, lånar rörelsens intellektuella in historiska begrepp som ”reconquista”, återerövringen av Spanien från muslimerna 1492, eller ”Heimat”, det tyska nationalistiska hembygdsbegreppet, och remixar dem för att föra in en ny och skrämmande symbolik.

Hur kan vi göra motstånd?

Den nya högern använder snabbheten i nätets sociala medier för att spela på starka känsloströmmar och bygga en känsla av gemensam identitet mot yttre fiender. De håller i regel aldrig i en fråga länge nog för att de ska hinna förlora den, och därför är det i regel fruktlöst att försöka tala emot dem i sak. Tvärtom kan detta riskera att gynna deras mytspridning – särskilt om man låter sig dras med i känsloläget. När en demokrat och en populist skriker åt varandra är det som regel inte populisten som tappar ansiktet.

Istället bör vi vara tydliga med våra egna budskap och upprepa dem precis lika ihärdigt som den nya extremhögern upprepar sina. För varje gång som en högerradikal försöker prata om ”kriminella invandrare” (och ofrånkomligen om S svek mot ”vanligt folk”) behöver vi prata om alla som dör i arbetsplatsolyckor, om de kriminella vit makt-miljöerna i MC-gängen, om den nya otryggheten för arbetare och om våra egna visioner för ett tryggare och rättvisare samhälle.

”…vår förmåga att visa solidaritet gentemot andra demokrater /…/ är vår största tillgång”

Under valrörelsen ställde vi Sverigedemokraterna mot väggen i andra frågor än migration och integration. Vi pekade ut alla de områden där de saknar politiska lösningar, och det gav resultat både i opinionen och i samhällsdebatten.

Historiskt har inte bara vänsterkrafter utan även liberaler varit måltavlor för den radikala högern, så även idag. Nu går vi in i ett ansträngt samarbete över de gamla blockgränserna, och det har lett till stor vrede som riktats mot de liberala krafterna i svensk politik. Vi bör vara försiktiga med att anta att vi kan vinna kampen mot extremhögern på egen hand. I en situation där vi inte alltid har möjligheten att vinna kampen över den mediala dagordningen mot den högerradikala mytbildningen, kan det istället vara vår förmåga att visa solidaritet gentemot andra demokrater som är vår största tillgång.

Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet

9 november, 2017 by trosolidaritet

Extremhögern hotar minnet av Novemberpogromen

*Judeförföljelserna kulminerade i Förintelsen men stegrades först i och med Novemberpogromen*

Den 9 november påminner vi oss om Novemberpogromen, också känd som Kristallnatten. Den innebar en dramatisk stegring av judeförföljelserna i Nazityskland, och är ett av de viktigaste datumen att hålla fast vid för att hålla medvetenheten levande om antisemitismens faror.

Tidningen Sändaren skriver i sin pappersupplaga att Polens president Andrzej Duda nu är på väg att under nationalismens täckmantel göra något som i dagligt tal kallas historierevisionism. Han vill dra tillbaka en stor officiell utmärkelse från den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross, på grund av dennes forskning om polackernas antisemitiska dåd under Andra världskriget. Gross är känd för att i sin bok Neighbours ha avslöjat att en pogrom 1941 utfördes av polacker och inte av nazister, som man tidigare hade antagit.

Denna sorts forskning anses skadlig för Polens anseende, och därmed anser det ultrakonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa (PIS) att det är legitimt att motarbeta den. Nationens intresse går före.

När svenska Yle nyligen frågade Duda om Polens problem med att följa europeiska värderingar, stämde presidentens svar till eftertanke: Polen respekterar medborgerliga rättigheter. När mänskliga rättigheter knyts till medborgarskapet är det dags att ringa i samtliga larmklockor. För en viktig idé hos den nygamla radikala nationalism som har etablerat sig i flera länder i Europa är att medborgarskap ska kunna villkoras. Exempelvis pekar Sverigedemokraterna i sitt partiprogram ut lojalitet med nationen som ett grundvillkor för svensk nationstillhörighet.

Vad betyder den luftiga frasen ”lojalitet med nationen” översatt i konkret politik? I Polen översätter SD:s partisläkting PIS lojalitet till nationen med att man inte ska svärta Polens goda namn genom att berätta om landets djupt antisemitiska historia. På så sätt bänder partiet i en grym manöver isär nationens intressen från den judiska minoritetens intressen, och tvingar befolkningen att välja sida.

Så löd nazisternas skoningslösa antisemitism: Den ”kosmopolitiska juden” var i kraft av en slags inneboende statslöshet ett hot mot nationens gemenskap, alltid misstrodd och genom nedärvd karaktär oförmögen att känna äkta lojalitet till den nazistiska staten. Därmed var juden alltid misstänkt, och ”kosmopolit” blev ett skällsord.

The European jewish congress (ECJ) uttrycker idag oro över den starkt ökande antisemitismen i Polen, och de högerextrema slagorden som hörs i parlamentet.

Måtte varningen ringa från varje klockstapel.

Mattias Irving
Politisk sekreterare

30 januari, 2017 by trosolidaritet

Ta våldet mot muslimer på allvar

Natten till måndagen sköts sex personer till döds i en moské i Quebec. ”Det ökande våldet mot muslimer måste nu tas på större allvar”, säger Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Nattens attack mot en moské i Quebec har av myndigheter och premiärminister Justin Trudeau kallats för en terrorattack. Sex är döda och åtta skadade. Vi tänker idag på och ber för offren och deras familjer.

Denna attack mot troende muslimer i bönerummet kommer samma dag som Trudeau offentligt bemötte det nya Trumpska inreseförbudet, som av många redan har dubbats ”muslimförbudet”. Trudeau hade under söndagen sträckt ut en hand och bjudit inresande från de berörda länderna att komma till Canada.

En snabbt tilltagande hatisk retorik riskerar att eskalera våldet. Samma natt som inreseförbudet trädde i kraft i USA brann en moské i Victoria, Texas. Bara tre veckor tidigare brändes ett moskébygge i Austin.

Statsminister Stefan Löfven har redan fördömt attacken i Quebec. Dådet understryker att troende muslimer i världen i dag är en mycket utsatt grupp. De har ställts i en korseld av dödliga attacker och trakasserier från islamofoba krafter i väst, och från terrorgrupper såsom IS.

Även i Sverige finns omfattande säkerhetshot mot många moskéer. Sabotage och trakasserier är vanliga. Det ökande våldet mot muslimer måste nu tas på större allvar även här. Det är vi skyldiga våldets offer, som medmänniskor och som demokrater.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Spara

27 januari, 2017 by trosolidaritet

Låt aldrig likgiltigheten vinna

På Förintelsens minnesdag påminns vi om den systematiska ondskan i koncentrationslägren. Ingen flyktingkonvention skyddade de judar som undflydde nazisternas frammarsch. De var helt utlämnade åt andra människors känsla för mänsklig anständighet och rättvisa. Av detta måste vi lära än idag.

30-talets antisemitism yttrade sig ofta i barbariska övergrepp, men ett mer raffinerat och ofta förbisett uttryck för hatet mot judarna stod att finna i den utbredda folkliga likgiltigheten inför deras öde. Förintelsen började inte med gaskamrar, utan med offentliga trakasserier inför passiv publik och hatretorik som tilläts stå obesvarad.

Det är bara två år sedan de romer som mördades av nazisterna fick en egen minnesdag, den 2 augusti. Men de EU-medborgare som på grund av systematiskt hat i sina hemländer drivs att tigga för sitt uppehälle på svenska gator i dag, möts ofta med just likgiltighet.

Detsamma gäller i stor omfattning de människor som idag flyr från krig och förföljelser i bland annat Syrien, Irak och Afghanistan. Högerextrema brandattacker mot svenska asylboenden och romska läger riskerar att legitimeras om de möts av en ljummen hållning från polis, allmänhet och politiker.

Trots protester från judiska församlingen i Stockholm har polisen vid upprepade tillfällen låtit nazistanstrukna Folkets demonstration manifestera utanför synagogan på sabbaten. Säkerhetssituationen för judar i Sverige och i övriga Europa gör att judiska församlingar får allt svårare att genomföra arrangemang då säkerhetskostnaderna kraftigt ökat. Sveriges andre vice talman menar att det finns en motsättning mellan att vara jude och svensk. Bland hans partikollegor är övertrampen för många för att enkelt överblicka, och attackerna riktar sig tydligt mot främst muslimer och romer i Sverige.

Vår samtids högerextrema krafter hotar våra etniska och religiösa minoriteter. Historien ålägger oss att solidariskt stå upp som allierade för varandra mot deras retorik och de övergrepp som den driver fram. Frasen ”aldrig igen” har varit ledord för efterkrigstiden. Då måste vi hålla Förintelsen i levande åminnelse och inte låta den reduceras till en kalenderdag som bara angår de närmast sörjande.

Spara

16 januari, 2017 by trosolidaritet

Public service har ett särskilt ansvar att värna demokratins principer

På fredag avlägger Donald Trump presidenteden i USA. Därmed inleds ett nytt och historiskt ovisst skede i landets historia. Men Trumps väg till makten är inte en isolerad händelse. Den retorik som bar honom till Vita huset går igen över hela västvärlden.

Trumps retorik har skapat en genomgripande villrådighet på många håll i samhället – inte minst på mediernas redaktioner, men även i politiken. Som politisk organisation är det inte vår roll att recensera den generellt goda medierapporteringen i Sverige. Men som antirasister reagerar vi på språkbruk och ämnesval som trängt in i nyhetsrapporteringen och i politiska utspel.

Svensk debatt behöver bli bättre på att hålla emot de krafter som gör politik av att piska upp ogrundade farhågor och hetsa mot enskilda utsatta grupper, inte minst asylsökande och människor som tigger. En anständig diskussion misstänkliggör inte hela grupper utifrån deras ursprung, etnicitet eller tro.

Snart börjar valrörelsen inför valet 2018. Nu är det viktigare än någonsin att vi alla som ägnar oss åt att påverka och beskriva vår samtid drar vårt strå till stacken för att inte ge näring åt den skadliga Trumpska retoriken. Det är naturligtvis viktigt att Sverige inför valet 2018 även diskuterar frågor om migration, integration och kultur. Både medier och politiker har ett stort ansvar för att utforma frågorna och bjuda in brett till samtalet, så att inte debatten ska få en rasistisk slagsida.

Inte minst public service har en viktig uppgift, som vi förväntar oss att man tar på fullaste allvar. Vi vill särskilt påminna om den så kallade demokratibestämmelsen i Radio- och tv-lagen, som säger att programverksamheten inte får förhålla sig opartisk i frågor om människors lika värde, och de demokratiska grundidéerna. Därtill ställs villkor i sändningstillståndet för public service, som säger att public service ska kontrollera sakuppgifter i sina program och ta sikte på vad som är relevant och väsentligt i sina ämnesval och framställningar.

16 december, 2016 by trosolidaritet

Det är era egna medlemmar ni exkluderar, LO

På torsdagen publicerade LO en stor och omdiskuterad debattartikel i DN. LO vill peka ut en linje för att bygga Sverige starkare, visa på var och hur landet behöver byta riktning. Artikeln fick rubriken ”Sverige måste återgå till en reglerad invandring”, vilket förstås sätter tonen för läsningen. Det var visserligen DN som satte rubriken, men i själva artikeltexten slås också fast: ”Sverige måste återgå till den både reglerade och solidariska invandringspolitik som Socialdemokraterna historiskt har stått för.”

Kritiken lät inte vänta på sig. Har alltså Sverige ingen reglerad invandring? Har vi inte haft? Expos och Tillsammanskapets Alex Bengtsson gick så långt som att undra om LO-ledningen är dumma i huvudet.

Nå, så långt ska vi inte sträcka oss – det finns självklart också många bra poänger i artikeln. Men sant är att LO med sitt utspel gör två saker:

Dels bekräftar man indirekt den världsbild som säger att det är flyktingars fel att vissa i Sverige har det dåligt, trots att landets ekonomi går bra. LO bidrar med sina formuleringar till detta förödande blame game.

Dels riskerar man att splittra arbetarklassen ytterligare, när man inte kan uttrycka sig på ett sätt som omfattar alla sina medlemmar och hela Sverige.

I bästa fall har man använt sig av klumpiga formuleringar, i sämsta har man gjort ett medvetet val där ett populistiskt pekfinger i luften vägt tyngre än den egna värdegrunden och ideologin.

Många människor, självklart även LO-medlemmar, far illa av samhällets invandringskritiska och rasistiska strömningar. Strömningar som inte sällan göds av idén om att invandring och flyktingpolitik är grunden till alla orättvisor vi kan se. En vitt spridd myt är att invandringen är oreglerad, kaosartad och helt okontrollerad. Något som förstås aldrig varit fallet.

De som vanligen står för denna idé och myt, om flyktingars fel och massinvandring, bortser från sådant som LO egentligen vill tala om: Hur djupt orättvist ojämlik fördelningen av makt och resurser ännu är, att klyftorna ökar, att borgerliga skattesänkningar dränerat välfärden och att storfinansen fortfarande cashar in, medan skola, vård och pensionärer kämpar med knappa resurser. Hur vi måste göra något åt allt detta. Nu! LO kan inte bortse från detta.

Det är därför synd att LO skymmer sin egen sikt. LOs utspel får helt enkelt fel fokus.

Artikelförfattarna säger sig föra medlemmars talan och vill svara upp mot deras oro. Samtidigt struntar man alltså i, eller rentav underbygger, den oro som många andra medlemmar tvingas leva med, en oro för ökad polarisering och rädsla för rasism och hatbrott.

I Studio ett (Sveriges radios P1, torsdag 15/12) medger Karl-Petter Thorwaldsson att artikelns formulering om reglerad invandring kanske var olycklig. Flera gånger säger han att det de egentligen menar är att LO vill se permanenta och inte tillfälliga uppehållstillstånd, eftersom det får fler i arbete. Det vill jag också. Just därför är det riktigt synd att inte just det står någonstans i artikeltexten, en text som ju har långt större räckvidd än radioinslaget.

Radioinslaget bekräftar också delvis en bakomliggande orsak till artikelns formuleringar i punkten om invandring. Thorwaldsson vill slå ifrån sig kritiken från bl a Lisa Pelling med orden ”det är också våra arbetskamrater”. Nej, Karl-Petter, det är inte ”vi” och ”dem” – dina medlemmar och deras kamrater vi talar om – det är VI, det är OSS, det är DINA medlemmar du talar om.

LO-medlemmar har idag sina rötter i Sverige men också i länder som Somalia, Irak, Syrien, Iran, Kurdistan och Afghanistan. Det borde Karl-Petter Thorwaldsson förstås inte bara känna till, utan också känna.

Sverige och världen ser inte längre ut som den gjorde på Palmes, Ingvar Carlssons eller ens Göran Perssons tid – den tid som LO-chefen refererar till som föredöme för flykting- och migrationspolitik. Det är andra tider. Och de kräver, precis som LOs analys gör gällande, en ny riktning för att göra Sverige starkare.

Men att medvetet eller inte stryka invandrings- och flyktingfientliga strömningar medhårs gör inte Sverige starkare. Det är precis tvärtom. Idag behövs en långt mer inkluderande analys än den LO ger uttryck för här. Synd som sagt på så rara ärtor – LO är en oerhört viktig aktör vars klokskaper behövs både i samhället och i (S-)politiken.

29 april, 2016 by trosolidaritet

Om statsministerns fru – och om konsten att vara både religiös och sosse

De senaste veckorna har den politiska debatten präglats av mycket misstro, misstänkliggöranden och ryktesspridningar. I vissa fall också ren islamofobi.

Ett envist rykte som använts i konspiratoriska försök kan vi börja med att avfärda rakt av: Nej, statsministerns fru har aldrig varit anställd hos Socialdemokrater för tro och solidaritet, varken nu eller tidigare. Men Ulla – du är väldigt välkommen hit till oss på en fika, när du vill!

Debatten runt muslimer och muslimska politiker känns fortfarande aktuell och intressant, även om vi redan tidigare kommenterat både Mehmet Kaplans avgång och Yasri Khans avhopp. Demokratiska och partipolitiska principer ska självklart hålla även när de synas i sömmarna. Gör de det inte måste man som företrädare lämna sina uppdrag, det är inget att diskutera. Detta hände Kaplan och Kahn och är i sak inte så mycket att ifrågasätta.

Men i kölvattnet av debatten om Kaplan och Khan har det blivit allt tydligare att du som praktiserande muslim och politiker är granskad och betraktad med särskild blick. Den blicken är de antimuslimska strömningarna snabba att fånga upp och utnyttja, för att spinna den muslimhatande debattväven än starkare. Media bör inte bistå dem i detta. Inte heller politiken.

Debatten är inte ny, men nästan som yrvaken. Det är inte längre bara i konservativa eller extrema kretsar och på högerradikala ledarsidor vi kan se en nymornad religionsrädsla. Även vänsterpartiet slåss just nu med frågan om partiföreträdare som spridit grova rasistiska och muslimhatande yttranden.

Inom hela den löst definierade ”vänstern” kan man lätt enas om att kollektivt arbeta mot en nationell extremhöger. Mot muslimsk radikalhöger är det uppenbart svårare. Väldigt skilda personliga erfarenheter tar sig väldigt olika uttryck. Resultatet kan bli att samma islamofoba, avindividualiserade yttringar som sprids av högerextremerna, plötsligt sprids av vänsteranhängare. Även av dem som i andra fall är dagliga förkämpar för mänskliga rättigheter och allas lika värde.

Det behöver inte ens handla om huruvida någon är islamofob eller rasist eller inte. Det handlar om att som demokrat aldrig bidra – direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet – till generaliseringar som är rasistiska och/eller islamofoba. Precis som sades i kritiken mot Mehmet Kaplan gäller det att visa gott omdöme.

Det känns märkligt men nödvändigt att behöva påminna om att all tro inte är dogmatisk. Att vara religiös betyder inte per definition att vilja ha en teokrati. Inte ens om du är muslim.

Det finns många länder där religionen tillåts inte bara påverka utan ofta även styra politiken. USA är ett exempel på ett sådant land, Israel ett annat, Iran ett tredje och extremt exempel.

Men alla kristna politiker världen över har inte en agenda att göra bibeln till lag och återkristna alla. Judiska politiker har generellt sett inte en vilja att ta egen makt över lagstiftningen och införa koshertvång för alla. Så varför tillskriver vi så gärna muslimska politiker den önskan – att all politik ska dikteras utifrån islam?

I mångas ögon verkar det inte vara troligt, eller kanske ens möjligt (önskvärt?) att en som är praktiserande muslim samtidigt kan vara miljöpartist, socialdemokrat, eller demokrat överhuvudtaget, tycks det. Då måste det istället handla om ”infiltrering” av företrädare som inte har något gemensamt med de partier de verkar i. Eller om cyniskt röstfiske från maktsugna politruker.

Det är också intressant att se att ordet ”identitetspolitik” verkar ha blivit det allra värsta skällsordet bland i alla fall högerns tyckare. Men identitetspolitik kan det uppenbart bara bli när det handlar om muslimers rätt i samhället. Är det istället fråga om t ex kvinnors rättigheter – eller kristnas – då är det nästan aldrig identitetspolitik eller någon kohandel det rör sig om.

Både vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet och vissa muslimska företrädare brukar i samma sammanhang beslås med att vilja definiera människor utifrån deras religiösa tro. I själva verket är det ju istället misstänksamma kritiker som gång efter annan reducerar människor till att bli endast sin tro: En muslim tycks aldrig kunna vara lika sammansatt som företrädare för majoritetsbefolkningen.

Nej, är man muslim är man tydligen per definition inte i första hand t ex socialdemokrat, utan förväntas vara lojal endast med sin religiösa tillhörighet. Märkligt, eftersom andra obesvärat kan vara både kvinnor, män, sossar, moderater, stockholmare, norrlännningar och kristna utan att någon reagerar.

Elisabeth Svantesson var, som ett tydligt exempel, minister med ansvar för frågor om bl a diskriminering i regeringen Reinfeldt. Samma personer som nu misstänkliggör muslimer såg det aldrig som ett problem att Svantesson varit aktiv i abortmotstånd och negativt inställd till homosexuellas rätt att adoptera, uppfattningar hon finner stöd för i hennes konservativt kristna tro. Svantessons tro betraktades istället – med rätta – som något hon kan ha och ändå kunna fatta beslut i enlighet med sitt parti. Varför skulle detsamma inte gälla för politiker med muslimsk tro?

På GPs ledarsida skriver Adam Cwejman om identitetspolitik, ”religiös-politisk kohandel” och om de hotfulla muslimerna. Han använder vårt förbund som främsta exempel, baserat på att vi sedan 1990-talet helt odramatiskt arbetat inkluderande med marginaliserade grupper, ja även i dialog med muslimska organisationer. Det ”avtal” Cwejman nämner är en offentlig arbetsrapport från slutet av 90-talet som sammanfattar dialogsamtal som förts, i syfte att på demokratiska grunder få fler muslimer som delade arbetarrörelsens värderingar att bli politiskt aktiva.

Att överhuvudtaget tala om kohandel och cyniskt ”röstfiske”, senast använt också om Margot Wallström av Expressen, som skäl till att verka för människors demokratiska och mänskliga rättigheter – det säger nog egentligen mer om den som skriver, än om den som på goda grunder fattar ett beslut.

Media har, precis som politiken, ett ansvar.

Alla vi som envist tror på allas lika rätt och värde måste kraftfullt motverka den obehagliga undervegetation i debatten som nu får näring i stora delar av medielandskapet – och tyvärr även i demokratiska politiska partier, också vårt eget.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet ser det därför som oerhört viktigt att fortsätta vårt arbete för att inkludera minoritetsgrupper i samhället och i politiken. Långsiktigt och i dialog. Det är väl den hållningen som gett vissa en bild av att vi ”mångkulturalister”, sossar som miljöpartister och andra, vill ha in troende människor i våra partier, oavsett värderingar. Inget kan för vår del vara mer felaktigt.

Många av oss i vårt förbund, men inte alla, är troende. Men först och främst är vi socialdemokrater. Vi värnar troende, och icke troende, människor med socialdemokratiska värderingar. Med största sannolikhet gäller detsamma för Miljöpartiet.

Vi har självklart ingen anledning att ge stöd åt konservativa krafter i politiken. Höger inom islam och höger inom kristenheten och ja, all form av höger är vårt politiska motstånd. Tron som progressiv kraft är det som är vårt förbunds styrka. En tro som ger stöd till uppfattningen om alla människors lika värde och rätt är det som gör oss unika i svensk politik. Så var det 1929 när vårt förbund startades – och så är det idag.

Alla socialdemokrater engagerar sig i ett brett och sekulärt parti för att tillsammans med politiskt likasinnade bidra till att förändra samhället, med en socialdemokratisk ideologi som grund. Det gäller kristna, judar, muslimer, buddister, sikher, likväl som ateister och andra. Det gäller förstås också oss.

Sverige måste vara för alla. Politiken likaså.

Att så split och misstro mellan människor och grupper kan aldrig vara en väg framåt. Vi verkar för ett socialdemokratiskt samhälle byggt på rättvisa och solidaritet, respekt och gemenskap. Alldeles oberoende av hur du definierar din identitet. Att ett sådant samhälle är helare, tryggare och friare – för alla – det är vår gemensamma tro och politiska ambition.

17 mars, 2015 by trosolidaritet

Döm ett samhälle efter hur det behandlar minoriteter

17 mars, 2015. Texten är först publicerad som artikel i magasinet Tiden, under rubriken ’Farligt att ”religiofiera” konflikter’.

Det är bra att Klas Gustavsson skriver om antisemitism inom socialdemokratin. Historiskt finns en del att reda ut. Som statsbärande parti format i samma era som antisemitismen växer sig som starkast, gick partiet knappast fri från tidsandan. Historikern Håkan Blomqvist har till exempel gjort en utmärkt genomgång av 1900-talets rasism och antisemitism inom socialdemokratin.

Även om svensk socialdemokrati till sin grund är antirasistisk, så har det funnits en ovilja att stanna upp vid rasistiska strukturer som finns även hos oss. Allt från kvardröjande antisemitiska tankespår, decennier av diskriminering och förtryck av romer, långvarig strukturell diskriminering av människor med ”annorlunda” namn, hår- och hudfärg, till misstänkliggörande av människor med en synlig tro.

Att som socialdemokrat vilja ha ett samhälle där alla får plats och har lika rätt och värde, innebär att vi måste tala om över- och underordning. Vare sig det handlar om klass, kön, etnicitet, hudfärg. Eller religion. En aspekt som ofta glöms inom antirasismen.

I svensk arbetarrörelse finns en historisk ambivalens till religion. Samtidigt har många socialdemokrater alltid varit troende och arbetarrörelsen växer fram gemensamt med den lika antiauktoritära frikyrkorörelsen. I det vägskälet föds Socialdemokrater för tro och solidaritet. Vi har sedan 1929 samlat troende socialdemokrater. De som då sågs som alltför troende för partiet och alltför röda för kyrkan fann hos oss en gemenskap.

I dag har misstänksamhet mot religiösa fått ett uppsving. Också i vårt parti. Nu handlar det oftast inte om kristna, utan om andra. Socialdemokrater för tro och solidaritet samlar nu människor ur alla trosuppfattningar (också icke troende) och har en lika stark relevans nu som då för 80 år sedan. Av samma skäl.

För Sverige – och socialdemokratin – är starkt sekulärt. Den synligt religiöse bryter mot normen. Tydligast blir misstron hos dem som anser att en gudstro rentav är ”osvensk”: När rasister och xenofober talar om ”invandrare” menar de ofta inte någon vem-som-helst som ”invandrat”. Nej, de menar alla med mörkare hud- och hårfärg och den med helskägg, turban, hijab – eller kippa. Även om dess bärare är födda i Sverige. Den som bär yttre attribut som röjer religiös tillhörighet blir en lätt måltavla för diskriminering och våld.

De fasansfulla händelserna i Paris, i Köpenhamn, sommarens krig i Gaza, det pågående blodbadet i Syrien, Irak och på andra platser, gör inte livet lättare för religiösa minoriteter i Sverige. Att tillhöra en religiös minoritet i vårt annars så trygga samhälle gör dig till måltavla inte bara för misstro, diskriminering och rasism med historiska europeiska rötter. Utan också för ilska, uppdämd sorg och missriktat hat, som ringar på vattnet från världens samtida oroshärdar och krig. Mellanöstern är också här. Konflikter är globala. Även om våldet huvudsakligen sker någon annanstans.

Antisemitism är alltid lika förhatlig, men för att kunna bekämpa den måste vi förstå att den kan ha olika drivkrafter. Till skillnad från djupt rotad, historisk och ideologisk europeisk antisemitism, är den arabiska antisemitismen i hög grad politisk, kopplad till den arab-israeliska konflikten. Även Netanyahu politiserar antisemitismen när han efter de senaste terrordåden uppmanar Europas judar att flytta till Israel och bygger sin politik på att det finns ett hot mot judar som folk, inte mot den stat han regerar över. Han har kritiserats av många judiska företrädare för detta.

Att som Klas Gustavsson slå fast att ”antisemitismen måste diskuteras separat från frågan om Israels politik”, är därför inte helt görligt. Till skillnad från Gustavsson ser vi att konflikten Israel/Palestina är en nyckel. Till problem i hela Mellanöstern, till terror i Europa, till ökat muslimhat och delvis till växande och återfödd antisemitism. För den drabbade spelar givetvis ursprunget ingen roll – hot, våld och terror är lika vidrigt och farligt oavsett – men politisk antisemitism kräver ett annat politiskt angreppssätt.

Denna skillnad i synsätt är en förklaring till att Klas Gustavsson av lösryckta citat gör långtgående felaktiga tolkningar och missar sammanhang. Påståendet om Gilad Atzmon är dessutom felaktigt: Vi har aldrig bjudit in Atzmon eller ens talat med honom. Däremot bjöd abf vår internationelle sekreterare Ulf Carmesund att vara moderator i en debatt där Gilad Atzmon spelade klarinett i pausen.

Tro och Solidaritet tillhör annars en tradition inom socialdemokratin som inte räds dialog även med oliktänkande. Det fick oss att för drygt 40 år sedan söka dialog med PLO, som ett led i vårt långa arbete för att bidra till konfliktlösning mellan Israel och Palestina. Att tala med ”fienden” i syfte att bättre förstå kräver stor trygghet, professionalism och uppriktighet. Ofta, som i fallet med PLO, leder det till både ifrågasättande och politisk förändring.

Under samma period som vi på folkrättens grund värnat framtiden för judar och palestinier i Mellanöstern, har vårt förbund arbetat lika aktivt för rätten att fullt ut få vara jude i vårt eget land, baserat på religionsfrihet och minoritetsrätt.

Vi har till exempel tagit initiativ till ett forum i Malmö, där judiska, muslimska, kristna och socialdemokratiska företrädare träffas för gemensam dialog. Syftet är att hitta gemensamma svar på hur Sveriges största parti konkret kan arbeta för mångfald, mot antisemitism och islamofobi. Hur vi kan gå från vackra ord till handling. Två konkreta frågor gruppen lyft är manlig omskärelse och religiös slakt – båda grundläggande traditioner för judar och muslimer, båda ifrågasatta av majoritetssamhället. Det är frågor där vårt förbund även tidigare varit aktivt, genom motioner i riksdagen och i politisk debatt.

Sverige har som ett av få länder totalförbud mot religiös slakt. Förbudet infördes 1938 och kan ses som en antisemitisk handling i tidens anda. Att förbudet kvarstår är dock snarare uttryck för okunskap än antisemitism. Likväl försvårar det för en bekännande jude eller muslim, precis som hotet att inskränka rätten till manlig omskärelse.

Ett demokratiskt, inkluderande och sammanhållet samhälle kräver att majoritetssamhället tar ansvar för alla minoritetsgrupper. Att dela makt och inflytande innebär att släppa ifrån sig något eget, vilket kan vara smärtsamt. Den processen har Socialdemokrater för tro och solidaritet länge verkat i och bidragit till i hela partiet. Vi har konsekvent tagit ställning för den självklara rätten att få leva som minoritet på lika villkor som majoriteten – även när det skavt i relation till vårt parti. I denna kamp har vi ofta befunnit oss i politikens centrum, liksom i vår kritik av staten Israels ockupationspolitik.

Vi lyfter båda perspektiven samtidigt, för självklart måste Israel som stat, sionismen som ideologi, judarna som folk och judendom som religion hållas isär. Liksom förstås muslimer och terrorism i islams namn. Men efter den 11 september 2001, med ökad globalisering, migration och åsidosättande av minoriteter, växer tendensen att ”religiofiera” maktförhållanden, politiska skeenden, krig och kriser. Så sker vid aktuell terrorism och så sker i Israel/Palestinakonflikten.

En sådan världsbild leder till att muslimer avkrävs ansvar för terrordåd över hela världen och judar för staten Israels agerande. Befängda och djupt orättfärdiga krav, som när de tar sig formen av våld eller hot om våld blir direkt livsfarliga.

När europeisk antisemitism, lika gammal som europeisk kristendom, paras med politisk antisemitism uppstår ytterligare problem. Därför är det i dag viktigare än någonsin att vi alla blir bättre på att skilja på rättfärdig kritik av förd politik, ren och skär okunskap och på hot mot minoriteter och antisemitism – som alltid är farlig. Farlig för judar och därmed för oss alla. För som den franska premiärministern Manuel Valls sade: Ett Europa utan judar är inget Europa.

Ett samhälle bör dömas utifrån hur det behandlar sina minoriteter. Det gäller Sverige, det gäller Israel och alla länder. Alla mänskliga rättigheter måste gälla lika för alla. Det har varit kärnan i vårt förbunds politiska arbete i över 80 år och kommer så fortsätta att vara.

Peter Weiderud

är förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

25 maj, 2014 by Peter Weiderud

Attentat i Belgien kastar mörk skugga över EU-valet

De fruktansvärda morden vid judiska museet i Bryssel kastar en allvarlig skugga över dagens val till Europaparlamentet, i Belgien men även i hela Europa.

Det finns visserligen ingen bekräftad motivbild, men platsen för morden och att två av de mördade var israeler gör att det finns risk för antisemitiska kopplingar.

Extremhöger – med dess antisemitiska, islamofobiska och andra rasistiska förtecken, har inte varit så stark, så välorganiserad och så våldsam i Europa sedan 1930-talet. Det finns risk också för en stor framgång för högerextremismen i dagens val.

Även i Sverige. Sverigedemokraterna ser ut att göra ett bättre val än för fem år sedan med just denna nationalistiska retorik. Både vår tidigare partiledare Mona Sahlin och vänsterpartiets Dror Feiler har fått hakkors ritade på sina dörrar, för sin öppna kritik mot rasismen.

Det politiska våldet har ökat markant. I den statistik som Brottsförebyggande rådet och Säpo sammanställt för åren 1999-2009 kan man notera en markant ökning, både av våldet från högerextrema och vänsterextrema.

Det är visserligen en markant skillnad mellan de båda gruppernas beteenden. Samtliga 14 mord som finns registrerade har begåtts av högerextrema. Detsamma gäller hets mot folkgrupp. Här är statistiken 411 för de högerextrema och ingen för vänsterextrema. Men misshandel, skadegörelse våldsamt upplopp och en rad andra brott finns registrerade både på höger och vänsterextrema.

Den alltmer extrema högerextremismen är ett direkt hot mot vår demokrati. Dess polerade form – Sverigedemokraterna – använder demokratin för att nå sina syften, men respekterar demokratin lika lite som de högerextrema gjorde på 1930-talet. Man vägrar acceptera det grundläggande demokratiska fundamentet om alla människors lika värde och hanterar mänskliga rättigheter selektivt. Den är också, som statistiken visar, livshotande för de grupper man inte gillar, och för dem som tydligt vänder sig mot deras metoder.

Men även det vänsterextrema våldet undergräver vår demokrati. Politiskt våld är alltid fel och det vänsterextrema bidrar till är att sänka trösklarna för användningen av politiskt våld.

När jag skriver detta är det några timmar kvar på en av de viktigaste dagarna för den europeiska demokratin på mycket länge. Har du inte röstat ännu, så finns det tid. De högerextrema är i år massivt mobiliserade och varje utebliven röst är en halv röst på dessa.

28 april, 2014 by trosolidaritet

Vi har fått nog av nazism och rasism – granska vit makt-rörelsen som terrorister!

Socialdemokrater för tro och solidaritet ser med växande oro på att svenska högerextremister och nazister mobiliserar mer än de gjort sedan 1930-talet. Vi vill se ett sammanhållet och inkluderande samhälle där ingen särbehandlas på rasistisk grund . Att även svenska myndigheter bedömer människor olika skapar ytterligare grogrund för extremism . Nazism och rasism måste tas på allvar – grupper som Svenska motståndsrörelsen bör granskas som terrorister.

Svenska högerextremister och nazister mobiliserar idag mer än de gjort sedan 1930-talet. De provocerar genom att marschera på 1 maj, hissar naziflagg på kommunhus, vandaliserar gudstjänstlokaler och misshandlar folk på öppen gata, även till döds. Häromdagen blev SVT:s Uppdrag granskning en väckarklocka för många som inte redan sett hotet från nazistiska rörelser i Sverige idag. Svenska motståndsrörelsen bedriver vad som måste kallas en paramilitär kamp, hänvisar till Hitler och har som mål att avskaffa demokratin. De bekämpar ”rasblandning” och vill motverka judars, muslimers och HBT-personers inflytande i samhället. Ett flertal av de aktiva är dömda för våldsbrott, som misshandel, vapenbrott och mordförsök.

Svenska motståndsrörelsen som organisation uppfyller i princip alla kriterier i vår terrorlagstiftning, att: »1. injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp, 2. otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller 3. allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation.«

Trots detta är ingen av Svenska motståndsrörelsens medlemmar fällda för terrorbrott. Terrorlagstiftningen, som antogs efter katastrofen i World Trade Center, har istället enligt amerikansk förebild mest inriktat sig på att eftersöka islamistisk terror.

Flera fall har uppmärksammats då säkerhetsstyrkorna misstänkt och frihetsberövat helt oskyldiga personer med muslimsk tillhörighet. På samma grunder sker rasprofilering på svenska flygplatser, genom polisens REVA och på andra platser.

När 2013 slutade med en enorm uppslutning mot rasism, för ett sammanhållet samhälle, väcktes stort hopp bland många. Detta hopp raserades snart, när 2014 istället inleddes med en våg av nazistiska och rasistiska dåd och våldsamma angrepp över hela landet.

Bredast tänkbara majoritet av landets befolkning är starka motståndare till nazism och ultranationalistiskt våld. En stor majoritet är emot rasism i alla dess former. Manifestationerna landet runt mot våld och rasism fortsätter, tack och lov. Det är dags att visa alla dessa goda krafter att politiken kan göra skillnad. Det är dags att visa att vi kan göra upp med det fåtal som hotar vår säkerhet, vår sammanhållning och våra fri- och rättigheter.

Att blunda för Sverigedemokraternas fascistiska ursprung med hänvisning till deras plats i riksdagen är kontraproduktivt. Det är inte en slump att nu nerlagda högerextrema Nationaldemokraterna uppmanar sina följare att istället rösta på SD. Sverigedemokraterna är visserligen demokratiskt valda, men att använda demokratin för odemokratiska syften gör dem knappast till demokrater. De – liksom Svenskarnas parti, Svenska motståndsrörelsen m.fl. – gör skillnad på människor med grund i kön, sexuell läggning, religiös tillhörighet, ursprung och hudens pigmentering. Sverigedemokraternas position ger mod och kraft åt deras mer våldsamma politiska kusiner.

Nazistiska organisationer, liksom all rasism, måste tas på allvar.

Särbehandling på rasistiska grunder måste helt upphöra – inte minst från svenska myndigheters sida. Att bli misstänkliggjord eller angripen bara för att du är den du är kan självklart aldrig godtas. Att även svenska myndigheter bedömer människor olika skapar ytterligare grogrund för extremism.

Vi vet att social oro och politiskt våld ökar där den ekonomiska ojämlikheten är stor. Med politik måste vi skapa ett sammanhållet och inkluderande samhälle, som motverkar klyftor och motsättningar av alla slag. Och om den terrorlagstiftning vi nu har ska få någon god verkan, så bör grupper och individer som Svenska motståndsrörelsen och liknande granskas som terrorister.

Socialdemokrater för tro och solidaritet vill se:

ett sammanhållet och inkluderande samhälle som motverkar klyftor av alla slag.
att särbehandling på rasistiska grunder omedelbart upphör, särskilt från svenska myndigheter och polis.
att nazistiska organisationer och all rasism tas på allvar. Grupper som Svenska motståndsrörelsen och liknande samt individer med samma mål och brottsbild bör granskas som terrorister.

Förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet, Kista, 26 april 2014.

Tag Archive for: rasism