Palestina – Sida 2 – Socialdemokrater för tro och solidaritet

30 oktober, 2014 by Peter Weiderud

Palestina erkänt i elfte timmen

Idag erkänner Sveriges regering Palestina. För många av oss som följt och arbetat med denna konflikt genom åren känns det nästan högtidligt. Ett symboliskt, men viktig steg, för att i elfte timmen rädda möjligheten till en tvåstatslösning.

Utrikesminister Margot Wallström argumenterar väl kring de folkrättsliga förutsättningarna för regeringens beslut. De klassiska kriterierna för erkännande, från kalla krigets tid, var ett folk, ett territorium och en regering som har kontroll över detta.

Här finns ett folk. Här finns också ett territorium. I väntan på ett fredavtal som i detalj mellan parterna ska kunna fastställa de exakta gränserna, är det rimligt att gå tillbaka till Säkerhetsrådets resolution 242 och de gränser som gällde före sexdagarskriget 1967.

Här finns också en regering. Det diskussionen främst handlat om är att regeringen inte har full kontroll över territoriet. Detta beror dock inte på palestinierna utan på den israeliska ockupationen av Västbanken, inklusive Östra Jerusalem och blockaden av Gaza. Det är inte rimligt att låta ett folkrättsbrott ge folkrättsliga argument mot ett erkännande.

Margot Wallström jämför med de tidigare svenska erkännandena av Kroatien 1992 och Kosovo 2008 – båda under borgliga regeringar – där det också fanns starka politiska skäl till erkännande för att stimulera en positiv utveckling till reell självständighet.

De israeliska reaktionerna var starka på den svenska regeringsförklaringen. Man kallade det svenska agerandet för unilateralt. Samtidigt har man i mellantiden unilateralt fattat beslut om nya israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken. Ett beslut som ytterligare bekräftar nödvändigheten av det svenska regeringsbeslutet idag.

Tiden håller på att rinna ut för en tvåstatslösning. Då återstår en enstatslösning. En sådan måste ge lika demokratiska och medborgliga rättigheter för alla människor som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden. Något annat skulle innebära en apartheid-modell, vilket inte längre är acceptabelt för världssamfundet, och därmed slutet för idéen om en judisk stat – ett hemland för det judiska folket efter det fruktansvärda lidande som drabbade judarna med kulmen i Förintelsen under Nazityskland.

Det svenska regeringsbeslutet idag är därför lika mycket ett värnande om Israel som en judisk stat som Palestina.

Margot Wallström lyfter också fram vikten av den palestinska enhetsregeringen, som bildades strax innan Gaza-kriget i somras, och försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah. Detta ger ökade förutsättningar för en fungerande palestinsk kontroll, framför allt på Gaza.

Den svenska regeringens erkännande banar också väg för efterföljelse, inte minst från andra EU-länder. Vi har redan noterat ett beslut i denna riktning i det brittiska underhuset. Här kommer det att behövas mycket av folkrättslig fasthet, politiskt initiativförmåga och diplomatisk kreativitet.

Det är också här vi kommer att se skillnaden mellan en regering som har en klar linje och agenda, och en som vandrade mellan de maktpolitiska hötapparna – mellan Wallström och Bildt.

6 augusti, 2014 by Peter Weiderud

Nu måste omvärlden hjälpa Israel att ta ansvar

Israels armé har lämnat Gaza. Ett av de mål Israels regering satt upp – att förstöra de tunnlar som förbinder Gaza med omvärlden – har nu uppnåtts. Det ökar förutsättningarna för att få till ett tillfälligt eld upphör.

Det minskar Hamas möjligheter att skjuta Qassam-raketer mot mål i Israel. Det är bra, eftersom raketerna också riktas mot civila mål, vilket är ett brott mot folkrätten.

Men att förstöra tunnlar löser dessvärre inte konflikten. Konfliktens grundorsaker handlar om att palestinierna, genom Israels ockupation av Västbanken och Östra Jerusalem och blockaden av Gaza, saknar förutsättningar för att leva ett värdigt liv.

Genom blockaden kontrollerar Israel allt som passerar in och ut ur Gaza, och håller därigenom Gazas ekonomi i ett strypgrepp. Tunnlarna har visserligen använts för att förse Hamas och andra grupper med delar till dessa primitiva raketer. Men de har också varit en ventil för att få in mat, byggandsmaterial och andra förnödenheter.

Om tunnlarna försvinner, utan att blockaden hävs, ökar strypgreppet och därmed desperationen bland Gazas befolkning. Eftersom det är desperationen som motiverar de militärt obegåvade och folkrättsligt otillåtna raketerna, finns risken för att det inte dröjer så länge innan raketregnet kan uppstå igen.

En varaktig vapenvila förutsätter att grundproblemen om ockupation och blockad får en lösning. Då finns också förutsättningar för ett fredsavtal och att äntligen nå den tvåstatslösning som världen väntat på i årtionden och de upprepade krigen inte förmått skapa.

Agerandet från Israels regering under de senaste veckorna, inklusive uttalanden från regeringschefen Netanyaho, har ökat tvivlen på om Israel verkligen vill ha en tvåstatslösning. Det har också fått en växande grupp israeler att säga att de nu fått nog. De kan inte längre stödja en tvåstatslösning till detta ohyggliga pris, utan förordar en enstatslösning med fulla och lika rättigheter för alla som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden.

Även om jag kan förstå uppgivenheten, kan jag inte hålla med. En enstatslösning kan inte vara en judisk stat. Att Israels regering, genom sin oförmåga att ta politiskt ansvar skulle beröva det judiska folket på det hemland som varit en trängtan sedan Jerusalems förstörelse år 70 och en – om än haltande – verklighet sedan det FN-beslut som följde på nazisternas förintelsepolitik under Andra världskriget, skulle få alltför långtgående konsekvenser.

Därför är det nu nödvändigt att omvärlden hjälper Israels regering att förstå allvaret och ta ansvar för en tvåstatslösning, baserad på 1967 års gränser. Ockupationen och blockaden, som är de grundläggande konfliktorsakerna, måste hävas.

Som viktiga steg på vägen är det viktigt att Israels folkrättsbrott under den senaste dryga månaden utreds och beivras. Här kan också Sverige och svenska rättsvårdande myndigheter ta ett ansvar genom att utreda eventuella brott som de svenska medborgare som stridit i Gaza gjort sig skyldiga till. Här kan också Palestina bistå, genom att ratificera fördraget om den internationella brottsmålsdomstolen ICC, och därmed underlätta för att få den mekanismen aktiverad.

EU bör nu suspendera det förmånliga handelsavtalet med Israel. Det rymmer två klausuler som Israel bryter mot. Det ena att det inte omfattar produkter från bosättningar, vilket Israel kringgår genom att inte ursprungsmärka. Det andra handlar om brott mot mänskliga rättigheter, där den senaste offensiven i Gaza fört det brottet till nya dimensioner.

EU och Sverige bör också stödja den palestinska enhetsregeringen och de inompalestinska försoningssträvandena, så att val kan hållas och den palestinska demokratiska legitimiteten stärks inför de substantiella fredsförhandlingar som världen nu måste kräva att Israel genomför.

Sverige bör också erkänna Palestina och avbryta allt militärt samarbete med Israel, inklusive att dra tillbaka vår militärtattaché på ambassaden i Tel Aviv. Gazaoffensiven rymmer så påtagliga brott mot svensk vapenexportlagstiftning att vår trovärdighet skadas av sådant samarbete.

3 augusti, 2014 by Peter Weiderud

Tal av Peter Weiderud vid Eidfestival i Malmö

Salam Aleikum. Eid Mubarak.

Efter en månad av fasta, umbäranden och andlig reflektion följer glädje med fest, försoning och firande.

Eid al Fitr handlar inte bara om att avbryta fastan. Det handlar om att avbryta dåliga vanor. Att ställa till rätta. Att förlåta oförätter. Att kunna starta på nytt.

Att få möjlighet att vända blad i livet är något vi alla behöver. Vi är alla människor med en blandning av god vilja och tillkortakommanden.

Vi behöver högtider som Eid al-Fitr – eller Yom Kippur, jul eller påsk – för att som människor ställa våra egna liv i ett större sammanhang, att kalibrera vår kompass, att få ny kraft.

I år infallar Eid al-Fitr i den svenska högsommaren. Det ger en särskild rikedom. Det är lätt att samlas. Det är lätt att få ledigt från jobbet och det är skollov. Två av de viktigaste hindren som många svenska muslimer upplever för att kunna leva ut denna viktiga helgdag är lösta genom Guds försorg.

Varje människa ska ha rätt att få vara sig själv, och fullt ut få leva ut sina traditioner och sin kultur, så länge det inte allvarligt kränker någon annan.

Om alla blommor tillåts blomma, får vi en fantastiskt vacker och rik trädgård. Och i mötet mellan olika kulturer kommer vi att nå en samlat högre kultur.

Men där är vi ännu inte. Muslimer, och andra minoritetsgrupper, diskrimineras i Sverige. Det är svårare att få jobb om du heter Hassan än Hans. När Eid infaller i september är det inte lika enkelt att få ledigt. Antalet hatbrott både mot muslimer och mot judar ökar i Sverige.

Malmö är en del av detta och på många sätt en spegel av framtidens Sverige. En tredjedel av Malmös invånare har sina rötter från andra länder.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet vill motverka all form av diskriminering och negativ särbehandling. Vi arbetar för ett samhälle för alla, ett samhälle i mångfald. Utan rasism. För att få hjälp att formulera framtidens politiska prioriteringar, har Socialdemokrater för Tro och Solidaritet sedan ett år tillbaka medvetet arbetet i dialog med muslimska och judiska ledare i Malmö om hur vi bäst kan motverka antisemitism och islamofobi.

De religiösa ledarna i Malmö har varit tydliga med att det finns brister i religionsfriheten för minoritetsgrupper i Sverige och att man upplever en växande utsatthet. Man har också visat hur mycket som förenar utsattheten för muslimer och judar i Malmö. Det gäller till exempel förbudet mot religiös slakt eller hot om förbud av omskärelse av pojkar. Samtidigt som man upplever en ökande förståelse bland många svenskar, ser man också en växande intolerans.

De allvarligaste utrycken för antisemitism och islamofobi kommer från höger. Från de rasistiska Sverigedemokraterna och deras mer öppet fascistiska kusiner på den yttersta högerkanten.

Men i den politiska mitten finns också en liberalism som blivit så individualiserad att den glömt värdet av kollektiva uttrycksformer och riter.

Och från vänster har den historiska religionskritiken inte sällan lett till en missriktat modernism, sekularism och lomhördhet till religionsfrihet och därför rymt en svårighet att förstå värdet av religiösa traditioner.

Detta är tre politiska spänningsfält som inte har mycket gemensamt, men som ibland kan mötas i en intolerans mot religiösa minoriteter, främst muslimer och judar.

Därför måste Eid al Fitr vara en manifestation för religionsfrihet. Inte bara för rätten att vara muslim. Utan för rätten att vara människa, alla människor har rätt till sin tradition, oavsett vilken tradition vi själva tillhör.

Eid al Fitr är också en dag av solidaritet, med de fattiga, med de utsatta.

Idag tänker vi särskilt på människorna på Gaza, för vilka årets Eid al Fitr är en mardröm.

Sedan konflikten inleddes för drygt tre veckor sedan har cirka 1500 palestinier, de flesta civila och många av dem barn, mist livet. Antalet skadade är mångdubbelt fler.

I Israel har förlusterna långt överstigit de som dödades under hela invasionen för drygt fem år sedan. Totalt cirka 70 israeliska soldater och fyra civila har fått sätta livet till.

Varje död människa i en konflikt är en tragedi – för den som blir bestulen på sin framtid, för de anhöriga, för samhället. När den som dödats är en civilperson är det att betrakta som ett krigsbrott, till dess det kan bevisas vara en olyckshändelse.

De döda civila israelerna blev offer för det regn av Qassamraketer som Hamas låtit sända över Israel. Det är militärt billiga och klumpiga vapen, som sällan träffar några särskilda mål. Men de skiljer inte på militära eller civila mål och strider därför mot folkrätten. De måste fördömas som ett brott mot krigets lagar. Palestiniernas rätt till självförsvar mot ockupation, blockad, bomber och invasion rymmer inte missiler mot civila.

Detsamma gäller den israeliska militära aktionen. Man har bombat bostäder, sjukhus, skolor och lekande barn. Hela markinvasionen är ett tydligt exempel på bristande proportionalitet. Vi bevittnar ett flagbrant brott mot folkrätten. Israels massaker i Gaza ryms inte i landets rätt till självförsvar.

Konflikten mellan Israel och Palestina är asymmetrisk. En är militärt stark, den andre svag. En är ockuperad, den andre ockuperar. Det kostar cirka 7 000 kronor att skicka iväg en Qassamraket, men åtminstone 700 000 att skjuta ned den. Det går cirka 20 döda palestinier på varje död israel under denna konfliktupptrappning.

I många asymmetriska konflikter vinner den resursstarke. Men vi har sett exempel på motsatsen. I Vietnam, Sydafrika eller i kampen mot kommunismen i Östeuropa, liksom i avskaffandet av slaveriet, avgick till sist den svagare parten med segern, därför att den starke inte lyssnade i tid och gick för långt med sina handlingar. Legitimiteten eroderade.

Det vi bevittnat under juli är ett större hot mot Israels än Palestinas framtid. Israel existerar inte med någon historisk, biblisk eller militär rätt. Israel, som judisk stat, finns som resultatet av ett beslut i FN att ge det judiska folket ett hemland, efter den fruktansvärda behandling som judarna utsattes för i Europa under Andra världskriget.

Det faktum att FN-beslutet tog land från Palestinierna för att göra den judiska staten möjlig, gör oss alla medansvariga i konflikten. Ett enigt världssamfund har accepterat att Israel i 1948 års krig tog mer land än vad som var tänkt i FN:s delningsplan, men accepterar inte Israels ockupation efter sexdagarskriget 1967.

Det finns alltjämt både israeler och palestinier som önskar och hävdar att hela landet borde tillhöra endast dem själva. Men det palestinska politiska ledarskapet, inklusive den nybildade enhetsregeringen, accepterar en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser. Israels regering måste göra detsamma.

Alla människor som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden har rätt att leva i säkerhet, med demokrati och mänskliga rättigheter. Det är upp till människorna själva att avgöra om det ska vara som en eller två stater. Men om det ska finnas en stat med särskilda rättigheter för det judiska folket, som var tanken i FN-beslutet, då har vi alla ett ansvar för att det också bildas en palestinsk stat.

Därför kräver vi idag inte bara eld upphör – omedelbart och från båda parter – samt att Israels armé lämnar Gaza. Vi kräver också att Israel upphör med ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt häver blockaden av Gaza. Israel måste också omedelbart lämna sin bosättnings- och mur-politik och använda sin militära och ekomomiska styrka till att skapa fred snarare än konflikt med det folk som man ska dela sin framtid.

Vi kräver också en ökad närvaro av FN med stöd av dess säkerhetsråd, för att skydda och hjälpa civila mot ytterligare övergrepp och för att klarlägga de folkrättsbrott som skett under den senaste månaden.

Till skillnad från den borgliga regeringen är vi socialdemokrater tydliga i vår kritik av Israels folkrättsbrott. Att vara konsekvent i kritiken av brott mot folkrätten har under lång tid varit svensk utrikespolitik och en förutsättning för vår trovärdighet. Att Carl Bildt utvecklat en tolkning av folkrätten för Ryssland i Ukrainakrisen och en helt annan för Israel är ytterligare ett utryck för att vi behöver en ny regering om 43 dagar.

Vi fördömer också de antisemitiska övergrepp som följt på olika platser i världen i konfliktens kölvatten. Det judiska folket, dess kultur och religion kan aldrig göras ansvarig för de militära övergrepp och politiska misstag som den israeliska staten gör. Många, många judar runtom i världen har också visat sin avsky mot den Israeliska statens attacker på befolkningen i Gaza, under stora demonstrationer och under parollen Not In My Name.

Identitetspolitik som blandar samman politik med religion och kultur är alltid fel, och i synnerhet i denna konflikt bidrar det till ökat våld, fanatism och oförsonlighet.

Visheten att ”ju mörkare natten, desto starkare lyser stjärnorna” har jag lärt mig från ortodoxa kristna i Mellanöstern. De senaste veckorna har jag läst flera rapporter om fördjupat samarbete mellan kristna och muslimer på Gaza. Eller som en katolsk präst, fader Manuel Musallam, uttryckte.

”När de bombar era moskéer, välkomna att ropa ut era böner från våra kyrkor.”

Nu under ramadan tänker vi även på det som sker i Irak och den förföljelse som Islamiska Staten (IS) utsätter kristna i Irak för. Vi tror på länder där människor med olika traditioner lever sida vid sida. Irak är ett land med flertusenårig närvaro av kristna och muslimer som levat sida vid sina, men töms nu på kristna genom den Islamiska Statens övergrepp.

Men lika orimligt som det är att anklaga judar som enskilda eller grupp för staten Israels politik får inte muslimer anklagas för vad Islamiska Staten idag gör i Irak. Det är ledarna för den IS som ska hållas ansvariga. De begår fruktansvärda brott och deras idé om ett samhälle i enfald är lika fel som när den framförs av Sverigedemokraterna i vårt eget land.

Precis som judar och muslimer i Malmö kan finna varandra i dialogen när religionsfriheten är hotad, precis som kristna, muslimer och andra traditioner tidigare kunnat leva sida vid sida i årtusenden i Irak, visar exemplet med prästen i Gaza att palestinier kan komma varandra närmare, över religiösa och politiska gränser.

Eid al Fitr handlar ju om just detta. Att bygga gemenskap, att ställa till rätta, att försonas, att börja om.

Enligt Koranen sura 30, vers 30, är fitrah det ursprungliga och inneboende mänskliga tillståndet:

”Ge dig hän med hela din själ, [du som söker sanningen,] åt den rena, ursprungliga tron, den tro som Gud vid skapelsen lade ned som en naturens norm i människan.”

Eid Mubarak.

23 juli, 2014 by Peter Weiderud

Stoppa våldet och häv blockaden

”Därför kräver vi idag inte bara eld upphör – omedelbart och från båda parter – samt att Israels armé lämnar Gaza. Vi kräver också att Israel upphör med ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt häver blockaden av Gaza. Israel måste också omedelbart lämna sin bosättnings- och mur-politik och använda sin militära och ekomomiska styrka till att skapa fred snarare än konflikt med det folk som man ska dela sin framtid med.”

Gaza kommer att minnas söndagen 20 juli som den blodiga söndagen. Den värsta dagen sedan den förra israeliska invasionen för fem år sedan. Mer än 100 döda på en dag.

Under de senaste två veckornas upptrappade våld har omkring 650 palestinier dödats, de flesta civila och många av dem barn. Antalet skadade är mångdubbelt fler.

I Israel har förlusterna redan överstigit de som dödades under hela invasionen för drygt fem år sedan. Totalt cirka 30 israeliska soldater och två civila har fått sätta livet till..

De två döda civila israelerna blev offer för det regn av Qassamraketer som Hamas låtit sända över Israel den senaste veckan. Det är militärt billiga och klumpiga vapen, som sällan träffar några särskilda mål. Men de skiljer inte på militära eller civila mål och strider därför mot folkrätten. De måste fördömas som ett brott mot krigets lagar. Palestiniernas rätt till självförsvar mot ockupation, blockad, bomber och invasion rymmer inte missiler mot civila.

Detsamma gäller den israeliska militära aktionen den senaste veckan. Man har bombat bostäder, sjukhus och lekande barn. Hela markinvasionen är också ett tydligt exempel på bristande proportionalitet. Vad vi ser är ett flagbrant brott mot folkrätten och det är korrekt av FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon att ”fördöma dessa avskyvärda handlingar”. Israels massaker i Gaza ryms inte i landets rätt till självförsvar.

Konflikten mellan Israel och Palestina är asymmetrisk. En är militärt stark, den andre svag. Det går cirka 20 döda palestinier på varje död israel under denna konfliktupptrappning. Det kostar cirka 7 000 kronor att skicka iväg en Qassam-raket, men åtminstone 700 000 att skjuta ner den.

Det vi bevittnat denna månad är ett större hot mot Israels än Palestinas framtid. Israel existerar inte med någon historisk, biblisk eller militär rätt. Israel, som judisk stat, finns som resultatet av ett beslut i FN att ge det judiska folket ett hemland, efter den fruktansvärda behandling som judarna utsattes för i Europa under Andra världskriget.

Vi välkomnar dagens beslut i FN att utreda om det begåtts krigsförbrytelser i samband med den israeliska militäroperationen i Gaza. Vi kräver också en ökad närvaro av FN med stöd av dess säkerhetsråd, för att skydda och hjälpa civila mot ytterligare övergrepp och för att klarlägga de folkrättsbrott som skett under den senaste veckan.

Vi fördömer samtidigt de antisemitiska övergrepp som följt på olika platser i världen i konfliktens kölvatten. Det judiska folket, dess kultur och religion kan aldrig göras ansvarig för de militära övergrepp och politiska misstag som den israeliska staten gör. Identitetspolitik som blandar samman politik med religion och kultur är alltid fel, och i synnerhet i denna konflikt bidrar det till ökat våld, fanatism och oförsonlighet.

11 juli, 2014 by Peter Weiderud

Fanatismen löper amok när hoppet tänds

Vi har sett mönstret flera gånger tidigare. När det finns en smula hopp för den allt skörare fredsprocessen, slår fanatismen till och en ny våldets spiral bryter ut.

För en månad sedan skapades en palestinsk enhetsregering. Fatah, som dominerar på Västbanken, och Hamas, som styr Gaza, inledde en sedan länge efterlängtad försoningsprocess. Och till skillnad från de misstag omvärlden gjorde vid enhetsregeringen 2006, var det internationella samfundet denna gång beredda att tala med enhetsregeringen.

Här fanns en regering som kunde företräda bredden av det palestinska folket och se till att skapa förutsättningar för allmänna val, för första gången sedan 2006. För de i Israel som alltjämt tror och hoppas på en tvåstatslösning, var detta de bästa nyheterna på länge.

Några dagar senare kidnappades Gilad Shaár, Naftali Fraenkel och Eyal Yifrah. De tre tonåringarna påträffades senare döda. Israels premiärminister Netanyahu beskyllde Hamas för kidnappningen, men utan att presentera några bevis. Det öppnade för massarresteringar, flera döda och att några fanatiker kidnappade en palestinsk tonåring – Muhammed Abu Kheidr – och brände honom levande.

Den händelsen fördröjde förmodligen Israels militära svar mot Hamas i Gaza, som när den kom utlöste en våg av raketer mot Israel. Israels bombningar mot Gaza har de senaste dagarna dödat cirka 90 palestinier, många av dem kvinnor och barn. Även om inga dödsoffer har rapporterats från raketerna, sprider de skräck hos civila i hela Israel. Båda aktionerna strider mot folkrätten, eftersom de drabbar oskyldiga civila och måste med kraft fördömas.

Det är alldeles klart att det finns krafter både bland israeler och bland palestinier som inte vill se en förhandlad fred, utan bärs av fanatismens logik om att det egna perspektivet ska kunna segra på den andres bekostnad. När en strimma av hopp tändes, väcktes dessa krafter.

De som kidnappade och dödade de tre israeliska ungdomarna begick ett fruktansvärt brott. Men brott måste beivras med hjälp av polis och domstolar på ett rättssäkert sätt. Det gäller överallt, men blir livsavgörande i en konflikt där riskerna för våldsupptrappning är så stora.

Här valde Israels regering att agera militärt istället för polisiärt. Vi kan inte säkert veta om detta var ett medvetet agerande för att begrava fredsprocessen, eller ett uttryck för bristande regeringsförmåga. Vad vi vet är att Israels regering varit splittrad, och att Netanyaho beskyllts av sin utrikesminister för att vara alltför eftergiven i våldet mot Hamas och palestinierna.

Fanatikerna i denna konflikt har återigen fått dominera scenen och hoppet om en fredlig tvåstatslösning tycks alltmer avlägsen. Då är det viktigt att påminna om att detta är den plats där insikten fötts om att stjärnorna lyser starkast när natten är som mörkast.

I takt med att de fysiska förutsättningarna för en tvåstatslösning blir alltmer urgröpta, genom israeliska bosättningar och murbygge på ockuperad mark, går det att se en förändring i omvärldens syn på konflikten.

EU-ländernas tydliga uttalanden mot bosättningspolitiken, som jag berättade om häromdagen är ett uttryck för detta. Det faktum att USA är beredda att medla och därmed tala med enhetsregeringen, inklusive Hamas, är ett annat.

Israel har gått för långt, och kan inte längre räkna med det ensidiga stöd man haft från USA och ett splittrat EU som inte orkar stå upp för folkrätten fullt ut.

Det är främst Israel som har intresse av att nå en tvåstatslösning, eftersom det är en förutsättning för en judisk stat. Men en tvåstatslösning kräver ett stopp för ockupationen. Detta ser omvärlden allt tydligare. Det kommer tids nog att hjälpa en politisk majoritet också i Israel att komma till en rationell slutsats.

Problemet är att det brådskar.

10 juli, 2014 by Peter Weiderud

Sverige släpar i EU:s kritik av olagliga investeringar

Den israeliska tidningen Haaretz skriver att totalt 17 av EU:s medlemsstater varnar sina medborgare för de risker det innebär att investera på de av Israel ockuperade palestinska områdena. Företagen riskerar både sina pengar och sitt anseende genom att investera i Israels bosättningspolitik.

“Financial transactions, investments, purchases, procurements as well as other economic activities (including services like tourism) in Israeli settlements or benefiting Israeli settlements, entail legal and economic risks stemming from the fact that the Israeli settlements, according to international law, are built on occupied land and are not recognized as a legitimate part of Israel’s territory,” säger EU-länderna i uttalandet och fortsätter.

“Israeli settlements are illegal under international law, constitute an obstacle to peace and threaten to make a two-state solution to the Israeli-Palestinian conflict impossible,” the statement read. “The EU and its Member States will not recognize any changes to the pre-1967 borders, including with regard to Jerusalem, other than those agreed by the parties.”

Det var Frankrike, Italien och Spanien, som genom sina uttalanden för några dagar sedan, snabbt fick tolv länder att följa med på en hållning som gemensamt diskuterats I EU. Tyskland och Storbritannien har sedan tidigare varnat sina medborgare för de finansiella risker det innebär att investera på områden som inte är internationellt erkända.

De länder som nu gick ut är Portugal, Österrike, Finland, Malta, Irland, Danmark, Luxemburg, Slovenien, Grekland, Slovakien, Belgien och Kroatien. Lettland, Sverige och Polen förväntas komma med sina uttalanden de närmaste dagarna.

Det inom EU diskuterade uttalandet är viktigt och politiskt intressant av flera skäl. Det är ett tydligt uttryck för att en betryggande majoritet av EU:s medlemsstater börjar tappa tålamodet med Israels folkrättsstridiga bosättarpolitik och söker vägar att sätta ner foten. Det man gör är ingen uppmaning till bojkott, men en tydlig markering att Israel måste följa folkrätten och att de europeiska företag som medverkar till brott, inte kommer att få stöd från sina regeringar när läget blir skarpt.

Det gemensamma EU-agerandet kan ses som ett svar på en växande internationell rörelse som är beredda till tydliga och kännbara ekonomiska åtgärder, för att bidra till en lösning av den långdragna konflikten i Mellanöstern. Ett exempel i samma anda är det beslut som Presbyterianska kyrkan i USA tog häromveckan att sälja alla sina aktier i de företag som tjänar pengar på bosättningarna.

Jag kan också konstatera att Sverige inte står i första linjen, utan snarare kommer efter. Det är beklagligt, men följer det mönster vi har sett hos alliansregeringen i relation till den arab-israeliska konflikten. Det är främst Folkpartiet och Kristdemokraterna som medverkat till att svenska ställningstaganden grumlats, försenats eller uteblivit. Jag hoppas att det stannar vid en försening i detta fall. Detta är ett ytterligare exempel på behovet av tydliga förändringar, som vi kan räkna med vid ett svenskt regeringsskifte efter 14 september.

Att en så massiv majoritet av EUs medlemmar samlats kring ett så tydligt ställningstagande inger hopp för framtiden, i relation till denna konflikt, men också andra.

Några länder har meddelat Israel att de inte kommer att ställa sig bakom ett sådant uttalande – Cypern, Litauen, Bulgarien, Rumänien, Tjeckien och Ungern. Här finns några av de unga medlemmarna i EU, som ännu kämpar med att finna en Europeisk identitet i denna fråga.

19 maj, 2014 by trosolidaritet

Fler dagsrapporter från Gaza: Att lära av Gaza – mångfald det normala

Ulf Carmesund är internationell sekreterare för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Han har många gånger besökt och även levt i Palestina. Just nu är Ulf för förbundets räkning i Gaza, där vi har kontinuerliga samarbeten. Ulf blev kvar längre än beräknat pga stängda gränser. Här är några betraktelser av Ulf Carmesund om den ohållbara situationen i Gaza:

”Israels och Egyptens politik runt Gaza är närmast ogenomtränglig för logik. Läget för Gaza kan nog bäst liknas vid stämningen i Franz Kafkas Processen. Knappt 2 miljoner individer styrs med dekret som verkar utfärdas efter en hemlig logik och alla beslut fattas utan insyn för den berörde.

Ett par dagar på kafé vid Rafah Crossing stämmer till eftertanke. Nu sitter jag på hotellet i Kairo. Efter ett par samtal i Kairo reser jag hemåt. Gaza är fortfarande under blockad.”

Rafah Crossing
I går, måndag den 19 maj, fick jag möjlighet att lämna Gaza via Rafah Crossing. Gränsen var öppen för pilgrimer söndag, måndag och kanske i dag tisdag. Jag är ingen pilgrim men efter en och en halv dags väntan släpptes jag igenom. Medan jag väntade satt jag hela söndagen och halva måndagen på kaféet vid Rafah Crossing. MR-advokaten Raji Sourani vid Palestine Centre for Human Rights (PCHR) hade bjudit mig till Gaza och han hjälpte mig även att resa ut. PCHR i Gaza arbetar för allas rätt till värdighet. Sourani har fått flera internationella utmärkelser för sitt arbete och i december 2013 mottog han Right Livelihood Award i Stockholm i Riksdagens andrakammarsal.

De lastbilar jag såg passera kaféet vid Rafah Crossing med grönsaker, diesel, bensin, cement, etc kom från Israel och kanske från Egypten. Svårt att veta. Att Gaza ”får” varor kan verka humant. Men leveranserna är inga gåvor. Gaza måste betala. Dessutom kan Gaza inte välja vem de ska köpa från. Och vad värre är: Gaza får inte exportera sina egna produkter. Leveranserna till Gaza är därför ett slags tvångsköp.

Israels och Egyptens politik runt Gaza är närmast ogenomtränglig för logik. Läget för Gaza kan nog bäst liknas vid stämningen i Franz Kafkas Processen. Knappt 2 miljoner individer styrs med dekret som verkar utfärdas efter en hemlig logik och alla beslut fattas utan insyn för den berörde. Den egyptiske författaren Sonallah Ibrahim har i boken Kommittén beskrivit en liknande stämning från Nassers Egypten under 1960-70-tal. I boken forslas huvudpersonen runt i Kairo. Sonallah Ibrahim var själv fängslad i fem år under Nassers regim. Regeringen kunde stänga in honom, men kunde inte stänga in hans skärpa och humor. Boken är fruktansvärt rolig.

Ett par dagar på kafé vid Rafah Crossing stämmer till eftertanke. Nu sitter jag på hotellet i Kairo. Efter ett par samtal i Kairo reser jag hemåt. Gaza är fortfarande under blockad.

Ulf Carmesund, Kairo, 2014-05-20

************************************************************************************************************

Det är helt normalt att resa till och från Gaza

”Att stänga in alla människor i Gaza är en kollektiv bestraffning och ett brott mot folkrätten. Men det avbryter också en mångtusenårig praxis av rörlighet mellan Afrika, Asien och Europa. Denna rörlighet är lika självklar som att människan har två ben samt att häst och kamel har fyra ben – att gå med.”

Man ska aldrig skylla på media, men för européer är Gazaremsan nog mest en hemvist för islamister som skjuter raketer mot Israel. Under en extra vecka av möten, diskussioner, besök på kaféer och restauranger, fritid att strosa runt – märker jag istället att mångfald är det normala i Gaza.

Här finns konstnärer och klassisk gitarr – som jag hörde på Europadagen i onsdags. Här finns dyra fiskrestauranger som serverar friterad kalamari, räkor i tomatsås och vitlök, samt otaliga fiskrätter men även hål i väggen där man köper falafel i bröd för ingenting. Här finns Hamas moralpoliser som tvingar sin patriarkala moral på Gazas invånare. Men i Gaza City är moralpoliserna genuint illa omtyckta. De flesta här tycker att det är mer än nog att tvingas vara instängda av blockaden och vill vara fria från moralpolisernas kontroller. Många upprepar det självklara, att islam är större än Hamas. Vänner som besöker moskén berättar om predikningar som inskärper sund moral: man ska inte ljuga. Hamas kontrollerar inte varje imam. I Gaza finns författare och intellektuella liksom deras publik. Och här finns även de som brygger sin egen whiskey och prövar sig fram mellan recept. Här finns de med svart hud vars förfäder nån gång invandrat från Afrika och här finns blonda med ljusa mustaschers vars förfäder nån gång sannolikt invandrat från Europa. Många har stannat eller blivit kvar här under årtusenden av resor. Här finns människan. Men människan är instängd.

Att stänga in alla människor i Gaza är en kollektiv bestraffning och ett brott mot folkrätten. Men det avbryter också en mångtusenårig praxis av rörlighet mellan Afrika, Asien och Europa. Denna rörlighet är lika självklar som att människan har två ben samt att häst och kamel har fyra ben – att gå med. Efter en extra vecka i Gaza City anar jag att fundamentalismen inte drivs av religion, men i sitt ursprung är ett missriktat försök till kraftsamling mot instängdhet.

Kanske kommer jag att kunna lämna Gaza i morgon. Vi får se. Det blir i så fall tillsammans med pilgrimer på väg till Mecka. De har kanske fått tillstånd att resa ut. Troende muslimers längtan att resa – med eller utan mig i sällskapet – bidrar till att ifrågasätta och bryta isoleringen av Gaza. Europa har nåt att lära: det är helt normalt att resa till och från Gaza!

Ulf Carmesund, Gaza City, 2014-05-17

Fotnot: Idag på eftermiddagen, måndag 19 maj, fick vi nyss besked om att Ulf har kunnat passera gränsen till Egypten och alltså kan ta sig hem nu.

***************************************************** ******************************************************

Nåt att lära från Gaza

”Intellektuella i Gaza vill veta hur vi tänker i Europa. Nyfikenhet är ett bra sätt att motverka fördomar. Tänk om samma nyfikenhet kunde finnas i Sverige gentemot utländska akademiker som flytt till vårt land. Varför inte bjuda in dem till samtal över synliga och osynliga gränser och att föreläsa? Det skulle skapa nya perspektiv i föreningar, kyrkor och i partier. Arbete mot rasism och stereotyper blir då en resa där vi lär oss av varandra. Jag tror vi har nåt att lära från Gaza.”

Igår förmiddag (15 maj 2014) föreläste jag för Council on International Relations i Gaza. Det är en liten organisation som samlar intellektuella för samtal om internationella frågor. Det var 16-18 personer på föreläsningen och merparten arbetar på något av universiteten i Gaza. Det övergripande tema de formulerat var möjligheterna för ökad kontakt och ökad dialog mellan Europa och Gaza. De vill veta hur vi tänker, och det återgav jag för dem. Som del av detta samtal ville de veta vilka stereotyper det finns i Europa och Sverige om muslimer och hur dessa kan bytas till förtroende och vänskap. Jag tyckte att det var ett klokt formulerat tema.

Jag berättade om forskningsresultat som tagits fram av professor Muhamad Fazlhashemi i Uppsala. Han kan visa att Europas stereotyper av muslimer på 2000-talet liknar de stereotyper Européer hade mot judar på 1930-talet. De är giriga och kommer till oss bara för att ta våra pengar eller att få bidrag. De försöker dessutom ta makten hos oss antingen genom att föda många barn eller genom att infiltrera våra organisationer och politiska partier. På 1930-talet trodde många i Europa att judar förberedde en världskonspiration.

Under debatten i Sverige det senaste året påstår vissa att muslimska brödraskapet försöker ta över makten i Socialdemokraterna. Inledningsvis gjorde jag en del politiska markeringar mot Hamas och nu vet de att vi inte håller med Hamas, men att vi respekterar dem för att de är valda av det palestinska folket. Man kan jämföra med vår hållning till George W Bush-regeringen i USA. De bröt mot folkrätten och gjorde fruktansvärda brott mot befolkningen i Irak. Men de var valda av USAs befolkning. Därför har Sverige kontakt med USA. Eftersom vi baserar vår politik på folkrätten kritiserar vi både Israel, Fatah och Hamas när de bryter mot denna. Vi kritiserar givetvis Hamas när de skjuta raketer från Gaza mot civilbefolkningen i Israel.

I Europa kommer fördomar mot muslimer och araber till uttryck på olika sätt. Jag återkom i min föreläsning till Europas försök att bearbeta Förintelsen av judar. Europa har varit förövare av ett fruktansvärt brott mot judar och kolonialismen. Judar är offer för Europas politik. Araber är också offer för Europas politik. Detta ger oss en komplicerad relation.

I Europa i vår tid finns fortfarande rasister. Nu är problemet stor arbetslöshet och en strukturell rasism som t.ex. innebär att bara Kjell och Kristina kallas på anställningsintervju, medan Khaled och Fariza kan vara lika meriterade eller mer, men alltför sällan får visa vad de kan. Detta bidrar till högre arbetslöshet bland invandrare som i sin tur ökar klyftor i samhället. Den nationella självbilden är en annan sida av vad som skapar distans, vilken i sin tur kan skapa stereotyper. När nationen Sverige betraktar sig som en grupp människor med samma språk, samma kultur och samma religion. Då passar judar och muslimer inte in.

Det blev ett mycket intressant samtal som drog långt över tiden. Det går inte att redovisa alla kommentarer. Men en sak slog mig: Det är roligt att träffa människor som är nyfikna på ens egen bakgrund. Intellektuella i Gaza vill veta hur vi tänker i Europa. Nyfikenhet är ett bra sätt att motverka fördomar. Tänk om samma nyfikenhet kunde finnas i Sverige gentemot utländska akademiker som flytt till vårt land. Varför inte bjuda in dem till samtal över synliga och osynliga gränser och att föreläsa? Det skulle skapa nya perspektiv i föreningar, kyrkor och i partier. Arbete mot rasism och stereotyper blir då en resa där vi lär oss av varandra. Jag tror vi har nåt att lära från Gaza.

Ulf Carmesund, Gaza City 2014-05-16

***********************************************************************************************

Europadagen är ingen självklar högtid i Palestina.

”…ett avgörande problem är att EU kräver att Palestina ska erkänna Israel innan landets gränser bestämts. Frågan är vilket Israel ska Palestina erkänna? Är det FN:s delningsplan från 1947, 1967 års gränser eller är det dagens gränser? Och varför måste inte Israel erkänna Palestina? I rättvisans namn måste EU ställa samma krav även på Israel. Orättvisa ger osäkerhet. Men fred och rättvisa förstärker varandra.”

I går firades Europadagen i Gaza på hotellet Al Mathaf. Jag kom lite sent för jag hade ett möte med en ledare inom Fatah och missade det tal som hölls av John Gatt-Rutter, EU:s representant i Jerusalem. När jag kom till hotellet, som är ett av Gazas lyxigaste, var det redan underhållning – musik och dans på scenen. I den stora lokalen stod 200-300 personer i kostym och dräkt i halvmåne och lyssnade till unga artister från Gaza som framförde sånger av Feyrus, klassisk gitarr och palestinska dans. Strax efteråt bjöds det på en fin lunchbuffé.

Eftersom jag missat talet sökte jag upp John Gatt-Rutter i minglet, presenterade mig och frågade vad han sagt. Jo, EU står helt bakom försoningsprocessen i Palestina, berättade John Gatt-Rutter. Försoningen är enda vägen framåt, fortsatte han. John Gatt-Rutter är en professionell och trevlig diplomat i oklanderlig kostym som talar ledigt om dessa frågor på elegant brittisk engelska. Men, sa han, i slutet av vårt samtal: enhetsregeringen mellan Fatah och Hamas måste förstås motsvara de villkor som EU ställer.

EU ställer samma krav på Palestinas regering nu som efter valet 2006. Den palestinska regeringen måste:

1) Acceptera alla tidigare avtal dvs Oslo-processen

2) Erkänna staten Israel

3) Ta avstånd från våld

Vid en första anblick kan dessa villkor verka OK. Men ett avgörande problem är att EU kräver att Palestina ska erkänna Israel innan landets gränser bestämts. Frågan är vilket Israel ska Palestina erkänna? Är det FN:s delningsplan från 1947, 1967 års gränser eller är det dagens gränser? Vi menar att båda parter ska erkänna varandra vid 1967 års gränser vilket anges i FNs säkerhetsråds resolution 242. Och varför måste inte Israel erkänna Palestina? I rättvisans namn måste EU ställa samma krav även på Israel.

Orättvisa ger osäkerhet. Men fred och rättvisa förstärker varandra.

Ulf Carmesund, Gaza City 15 maj 2014

9 maj, 2014 by trosolidaritet

Tre dagsrapporter från Gaza: Försoning i ett stängt rum

Ulf Carmesund är internationell sekreterare för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Han har många gånger besökt och även levt i Palestina. Just nu är Ulf för förbundets räkning i Gaza, där vi har kontinuerliga samarbeten. Här är några betraktelser av Ulf Carmesund om den ohållbara situationen i Gaza:

Bästa sättet att göra sig av med fienden är inte att spärra in, föra krig eller förinta. Bästa sättet att göra sig av med fienden är att bli vänner. Låt oss därför stödja försoningen!

Bästa sättet att göra sig av med fienden.

Gränsen mellan Gaza och Egypten verkar vara stängd ett par dagar. Så jag blir kvar här lika länge. Ingen vet riktigt. Medan jag väntar träffar jag intellektuella inom Fatah, Hamas och i civila samhället – och jag funderar över hur världen ter sig sedd från Gaza.

För det första är jag ovan vid att vara instängd. I mitt rättsmedvetande förknippar jag begränsad rörelsefrihet med straff. Men frågan är vad jag och alla andra 1,8 miljoner människor i Gaza är skyldiga till?

Försoningen mellan Fatah och Hamas påverkar Gaza, men även oss i väst. Som västerlänning har jag inte undgått att påverkas av det sk ”Kriget mot terrorismen”. Världen har fått en industri av säkerhetsbolag. Flygplatser och demokratiska institutioner har måst köpa nya dörrar och utrustning för miljardbelopp. Det hot som ”Kriget mot terrorismen” målar upp antas i huvudsak komma från muslimer och islamister.

Fatah har i 20 år fört fredssamtal med Israel som stöttats av USA. Fatah har varit ”på västerlandets sida”. Men samtalet med Israel har inte förbättrat livet i Palestina. Så nu har Fatah, tvärt emot USA och Israels krav, valt att försonas med Hamas, med islamister. Detta innebär att Fatah väljer Hamas och enhet i Palestina före USA.

Försoningen ifrågasätter själva logiken i det sk ”Kriget mot terrorismen” som ju säger oss att islamister som Hamas är hotet och att USA garanterar säkerhet. Men Fatah väljer istället att försonas med Hamas. Jag tror att de gör rätt. För, det ligger en djupare sanning i försoningen än i det sk ”Kriget mot terrorismen”.

Bästa sättet att göra sig av med fienden är inte att spärra in, föra krig eller förinta. Bästa sättet att göra sig av med fienden är att bli vänner. Låt oss därför stödja försoningen!

Politiker från Europa bör snarast stödja försoningen. Kom hit och säg det till både Israel och USA och till Fatah och Hamas! Men vi som tror på försoning måste vara beredda på bakslag. Alla de palestinier, västerlänningar – och andra – som ännu är fast i det sk ”Kriget mot terrorismen” kan ha vara svårt att få vänner.

* * * * * * * * * * * * *

En lampa i ett mörkt rum

Försoningen mellan Fatah och Hamas tänder en lampa i ett mörkt rum. I ljuset avslöjas en sjaskig myt som Sverige, EU, Ryssland, FN och USA odlat sedan 11 september 2001 och sedan valen i Palestina 2006. Det är myten om hotet från islam och islamisterna.

Fatah har fram till nyligen samarbetat med USA, Israel och även med (S) i Sverige. Under dessa år har USA, Israel och även Sverige benhårt kritiserat terroristorganisationen Hamas och bannlyst alla kontakter och allt samarbete. SIDA har skrivit att denna policy hindrar bistånd till Gaza. För ett par år sedan konstaterade Socialdemokraternas partistyrelse att det ledde fel att inte samarbeta med den regering som valdes i 2006. I synnerhet med den samlingsregering som sedan formades.

Forskare eller någon av världens (få?) grävande journalister får försöka beskriva hur kritiken av Hamas skapades. Vem har makt att indoktrinera hela den fria världen? Eller har den fria världen använt sin frihet till att indoktrinera sig själv?

Fatah kan nu tänka sig att lämna stugvärmen i väst och istället inleda ett samarbete med Hamas. Perspektivet från Gaza säger oss att människor i samma land kan ha olika ideologi och ha olika tro, men för att hålla samman sitt land och för att värna människors väl kan de ändå välja att samarbeta. I Europa och även i Sverige tycks däremot kritiken mot islam och islamister fortfarande växa. Kriget mot terrorism kvarstår. För det västland som ännu lever i den rädsla som Kriget mot terrorismen skapat är Försoningen mellan Fatah och Hamas en lampa för trygghet och upplysning i rädslans mörker.

Ett stöd till Försoningen är ett stöd till upplysning i vår tid. Försoningen skapar även nya möjligheter för en rättvis fred mellan Israel och Palestina och den utmanar alla länder i väst att börja behandla judar och muslimer som fullvärdiga medborgare. Oberoende av tro, tradition och bakgrund kan vi skapa oss en gemensam framtid.

Bara vi tänder lampan.

* * * * * * * * * * * * *

Fångvaktarens betraktelse.

Igår var en dag fylld av möten med vänner och politiska kontakter. Det första ägde rum på Marna House kl 9.30. Dagen avslutades med en sen arbetsmiddag vid havet och jag var hemma på hotellet först kl 01. Jag träffar personer både från Fatah och från Hamas, civila samhället liksom journalister som tolkar det som sker. I går träffade jag även en trevlig norrman som är här för att skriva. Alla talar givetvis om Försoningen. En del är cyniska olyckskorpar och andra är hoppfulla humanister.

Mitt förslag är att svenska aktörer i alla politiska partier och i alla organisationer ger Försoningen sitt stöd.

Blockaden påverkar livets alla delar för dem som bor här. Och först när jag kommit hit inser jag att blockaden påverkar även alla dem som inte besöker Gaza men ibland hör eller ser ordet nämnas i nyhetsflödet. Många i Sverige verkar tänka att Gaza är en farlig plats. Men, i Gaza ser sanningen annorlunda ut. Det är omgivningen som är farlig för Gaza. När jag besöker en restaurang eller promenerar längs havet möter jag människor som behandlar mig som en människa.

Det slår mig en gång i timmen: Varför i himmelens namn är alla Gaza-bor inspärrade? Och, det spelar ingen roll om de är helgon eller kriminella, advokater eller murare, om de är gamla eller unga, förälskade eller förtvivlade.

Sedan hösten 2007 har knappt 2 miljoner människor spärrats in på denna lilla yta. Att omvärlden tillåter att detta fortgår innebär att omvärlden är förändrad.

Omvärlden är inte längre fria människor men fångvaktare.

16 september, 2013 by Peter Weiderud

Vi minns Folke Bernadotte

Greve Folke Bernadotte utsågs i maj 1948 till medlare mellan Israel och arabstaterna. Han var den förste medlare som FN utsåg. Mot alla odds lyckades han under sommaren 1948 förhandla fram vapenvila mellan Israel och arabstaterna. Israels utrikesminister Moshe Sharett beskrev Bernadotte som en sann gentleman. Utöver sitt vinnande sätt blev Bernadottes respekterad, men även hatad, för att han envist hävdade att de palestinska flyktingarna skulle ges rättigheter ”att återvända till sina hem utan restriktioner och att återfå sin egendom.”

Men Folke Bernadotte fick betala dyrt för sin åsikt om palestinska flyktingar. Den 17 september 1948 mördades Bernadotte i Jerusalem av israeliska terrorister. Ansvariga var den s k Stern-ligan.

Allt sedan 1948 har flyktingarna varit en kärna i Palestinafrågan. Allt sedan dess har flyktingars rätt att återvända hem efter krig varit en hörnsten världen över i konfliktlösning och i försoningsarbete. Bernadottes formulering är ursprunget till FN:s resolution av den ll december l948, som gav flyktingarna rätten att återvända till sina hem.

Om Folke Bernadottes humanism och rättspatos hade fått vägleda Europas och USAs politik mot Israel och Palestina hade konflikten förmodligen kunnat få en lösning för länge sedan, och världen hade förskonats från mycket lidande.

Det är inte för sent att skapa fred mellan Palestina och Israel. Ännu är Folke Bernadottes principer en del av lösningen, och ännu är våldet mot oskyldiga civila för politiska syften – det vi kallar terrorism – ett avgörande problem.

Idag, på 65-årsdagen av mordet på Folke Bernadotte, kräver Socialdemokrater för tro och solidaritet och tusentals människor att:

1. Israel genast avbryter sin ockupation av Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, och att blockaden av Gaza hävs.
2. Israel avvecklar alla bosättningar på ockuperat område.
3. Att alla aktörer på båda sidor upphör med och tar avstånd från folkrättsstridigt våld.
4. Att Sveriges regering och EU medverkar till att palestinska flyktingar ska få komma hem och återfå sin egendom, eller erbjudas en kompensation för förlorad egendom.

Läs om Folke Bernadotte också i dessa inlägg: 1, 2

15 augusti, 2013 by trosolidaritet

Kungen står stadigt i Mellanösternfrågan

Enligt DN har kungen och drottningen hamnat i blåsväder för att de visat sig iförda Palestinasjalar i samband med ett besök i Härnösand. Sjalarna påstås haft texten ”Vår Aqsa och inte deras tempel”, vilket fått föreningen Svensk Israelinformation att gå i taket.

Om detta var budskapet, var det inte så begåvat. Jerusalem är en helig stad för alla de tre monoteistiska religionerna – judendom, islam och kristendom – och Tempelberget – Haram al-Sharif – är lika viktigt för muslimer som för judar. Därför är alla anspråk på exklusivitet orimliga, okloka och oriktiga. I verkligheten på marken är det dock staten Israel som mer än någon annan ensidigt driver sina egna agendor i allt tydligare riktning mot exklusivitet. I jämförelse med den realiteten är sjalens budskap att betrakta som banalt snarare än som ett politiskt hot.

Men det främsta skälet till att Svensk Israelinformation reagerar så starkt är att man vill försöka klämma ut kungen för hans subtila, men ändå förhållandevis tydliga, hållning i den arab-isrealiska konflikten. Kungens politiska utrymme är inte, och ska inte vara, stort. I denna fråga har dock kungen, och hela familjen, mycket starka egna erfarenheter och känslor. Den israeliska Stern-ligan mördade nämligen kungens farbror Folke Bernadotte, när han var i Jerusalem som FN-sändebud 1948. Detta terrorattentat godkändes av den senare israeliska premiärministern Yitzhak Shamir. Detta har inte kungen glömt och han har därför inte haft några problem att på sitt subtila sätt ge stöd till en klassisk svensk Mellanösternpolitik som den kom att formas från Olof Palme och framåt. Han har ibland gjort det genom att inte besöka eller ta emot besök från Israel. Eller i samband med besök se till att programmet inte negligerar hans farbrors öde.

Därför är reaktionen från Svensk Israelinformation förutsägbar. De har länge letat efter en möjlighet att ge sig på kungen. Här fick de chansen genom det stolligt formulerade budskapet på arabiska, i vilket kungen, och även hans språkbegåvade hustru, har begränsade kunskaper i. Ett misstag, som vi bör ha överseende med. Kungen har i denna frågan, genom åren, visat prov på både personligt engagemang, kunskap och fingertoppskänsla. Svensk Israelinformation är ute i ogjort väder.

Peter Weiderud

Läs om detta också i Aftonbladet, Expressen, Allehanda.

Tag Archive for: Palestina