Close

Tag Archive for: Palestina

by

Israel axlar inte sitt ansvar för freden

Den blodiga militära repressionen mot palestinier som använder sin mänskliga rättighet att protestera, försvårar för fredsprocessen och riskerar att göra Israel isolerat i världen, säger Ulf Bjereld i en kommentar till påskhelgens skeende.

I maj firar Israel sitt 70-årsjublieum medan det för Palestina är 70 år sedan al Nakba, den palestinska flyktingkatastrofen. I Gaza och på flera platser runt om Israel genomförs därför under våren aktioner där flera palestinska politiska grupper deltar för att manifestera nationell enhet för rätten att återvända och rätten till Jerusalem som sin huvudstad.

Men under påskhelgen har de palestinska manifestationerna längs gränsen till Gazaremsan mötts av blodig militär repression. Minst har 17 dödats och ett tjugotal kritiskt skadade. Sammanlagt har mer än 1400 personer skadats i protesterna, där israelisk militär öppnade eld med skarp ammunition.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gör inga försök att dölja sin förtjusning. På Twitter skriver han tvärtom och hyllar den israeliska armén efter den blodiga attacken. Den tragiska förlusten av människoliv i en långvarig och infekterad konflikt får inte hanteras så lättvindigt av en statsman som gör anspråk på att kalla sig demokrat. Då har man också ansvar för att söka demokratiska lösningar och respektera människovärdet.

FN-chefen António Guterres har begärt en oberoende och transparent utredning av den israeliska attacken, men detta har tillbakavisats av Netanyahu. Den israeliska hållningen riskerar därmed att läsas som maktfullkomlig och likgiltig inför palestiniernas lidande. Det innebär en påtaglig risk för att konflikten eskalerar, vilket kan få ödesdigra konsekvenser för fredsprocessen och för människors liv.

En av världens mest moderna arméer har alla metoder till sitt förfogande för att möta konflikter enligt proportionalitetsprincipen, men underlåter konsekvent att göra så. Det inger inte förhoppningar om en fredlig och demokratisk lösning på konflikten och ökar det moraliska och medmänskliga ansvaret för omvärlden att värna om konfliktens mest utsatta part.

Israels agerande riskerar att göra landet isolerat i världssamfundet och omgivet av fiender. Det är inte en situation som någon kan önska sig. Nedtrappning av våldet är den enda framkomliga vägen för fred. Här bär Israel som den ojämförligt starkare parten ett stort ansvar, som det återigen blivit uppenbart att man inte är beredd att axla. Därför måste världssamfundet protestera kraftfullt mot Israels och Netanyahus agerande, men även konsekvent påminna parterna om vikten av att respektera de mänskliga rättigheterna.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Vägen till fred i Palestina och Israel går genom dialog

Den 29 januari deltog förbundssekreteraren Hans Josefsson i ett seminarium om Palestina på ABF-huset i Stockholm. Josefsson lyfte vikten av dialog med mänskliga rättigheter som en oavvislig grund. Här publiceras hans talmanus.

Jag har besökt Israel och Palestina, särskilt Gaza, några gånger de senaste åren. Mina resor är ett led i ett långsiktigt engagemang som burits av många i min organisation, bl.a. av vår förre ordförande Evert Svensson som tillsammans med Sten Andersson och Olof Palme bidrog till att samla den palestinska rörelsen till en part att räkna med vid förhandlingsbordet.

Socialdemokrater för tro och solidaritet är en organisation som tror starkt på dialog. Det är genom att mötas och lyssna på varandras argument som vi kan föra frågor framåt, också där vi är djupt splittrade. Därför har vi också varit kritiska mot omvärldens noncontact-policy gentemot Hamas. Det finns många goda skäl att ogilla Hamas men genom att inte respektera resultatet av demokratiska val har omvärlden snarare fördjupat krisen än bidragit till en lösning.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har en speciell ställning i svensk politik eftersom vi förstår oss på både religion och politik. De flesta av oss är progressiva troende som företräder en progressiv politisk vänster och mot den bakgrunden tror vi oss ha en särskild förståelse för den israelisk-palestinska konflikten. Vi har ett samarbete med Civitas Institute i Gaza, en politiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för att på olika sätt stärka civilsamhället i Gaza. Civitas arbetar också till stöd för internflyktingarna från kriget 2014.

***

I denna introduktion vill jag därför fokusera på Gaza. Två miljoner människor i vad som brukar kallas för världens största utomhusfängelse. Gränserna till både Israel och Egypten i princip stängda. En arbetslöshet på 45 procent. En vattensituation som gör att Gaza enligt FN riskerar att vara obeboeligt om bara ett par år. Ett stort antal internflyktingar.

Den senaste resan dit gjorde jag i slutet av november, bara några dagar innan Donald Trump gjorde sitt olycksaliga uttalande om Jerusalem, men också några veckor efter det att Hamas börjat lämna ifrån sig makten i Gaza till den palestinska myndigheten, i enlighet med det avtal som skrevs någon månad tidigare. På mina resor har jag träffat politiker av olika slag, FN-medarbetare, människorättsaktivister och inte minst vanligt folk – däribland många unga människor.

Vad ser jag? Jag möter en oerhörd frustration. Frustration över att vara inlåst av en brutal ockupationsmakt. Frustration över det egna ledarskapet som helt saknar visioner och som inte förmår skapa en dräglig situation för sitt eget folk. Frustration över Hamas repressiva styre. Frustration över en omvärld som sviker. Jag möter ungdomar som inget hellre vill än att resa, upptäcka världen, lära sig och lära ut – men som istället riskerar att dras in i radikalisering eftersom det i deras ögon inte finns något annat som hjälper. Jag möter internflyktingar som inte får hjälp med återuppbyggnaden efter Israels oproportionerliga krigshandlingar, senast 2014, som bor i misär och väntar på den hjälp som dröjer. Behovet är stort av internationellt stöd som medför en genomgripande förändring. Det bistånd som lämnas nu blir bara plåster på såren.

Men jag möter också hopp. Även här hos unga människor, som arbetar för kvinnors rätt, som bidrar konstruktivt till ett anständigt debattklimat och som arbetar för mänskliga rättigheter. Jag möter människorättsaktivister som talar väl om Gaza som ett framtida paradis för turism, jordbruk och fiske. Om de bara fick chansen. Och jag möter en stor tacksamhet till Sverige som vågat erkänna Palestina, men också en förväntan om kommande steg i linje med erkännandet.

Tio år efter inbördeskriget i Gaza pågår nu något som vi skulle kunna kalla för en försoningsprocess mellan Fatah och Hamas. Vi socialdemokrater för tro och solidaritet har länge förespråkat detta – de stora parterna i palestinsk politik måste på något sätt bli överens om den demokratiska strukturen även om de är djupt oense i sak. De jag talar med uttrycker en försiktig optimism inför överenskommelsen om att Hamas ska lämna över styret av Gaza till palestinska myndigheten – kanske är det sista chansen, den här gången MÅSTE det gå – men det har inte förändrat något för folket ännu. Försoningen gäller inte bara de politiska partierna. Den måste också silas ner till folket. Det kommer att ta tid, tio års splittring läker du inte på tio månader.

***

Samtidigt får behovet av inompalestinsk försoning inte skymma det faktum att det grundläggande problemet finns i ockupationen, blockaden och den olagliga bosättarpolitiken.

Isoleringen av Gaza måste brytas. Människor måste få möjlighet att mötas. Låt mig berätta om FN-tjänstemannen, vars tolvårige son hade fått tillstånd att resa till Jerusalem. Först vägrade han. Han var rädd för att resa in i fiendeland. Han var rädd för att aldrig få komma tillbaka. Men pappan insisterade och sonen åkte. När han kom tillbaka berättade han för pappan om sin stora förvåning över att ha sett israeler utan uniform, vänliga israeler. De enda israeler han hade träffat var soldater som representerar förtrycket. Så skapas bilder av varandra, av den andre. Bilder som bara blir sanna om vi får se varandra.

***

VAD KAN GÖRAS?

Min egen organisation, STS: Fortsätta stötta Civitas arbete med ungdomar, jämställdhet och ledarskap. Föra samman religiösa ledare och andra intellektuella – de religiösa ledarna är nyckelpersoner i freds- och försoningsarbetet. Fortsätta med studieresor och låta unga människor se hur det verkligen ser ut på marken. Knyta kontakter med en alltmer trängd israelisk fredsrörelse.

Mitt eget land, Sverige: Bidra till demokratiuppbyggnad och stöd för infrastruktur. Fortsätt stå upp för vårt erkännande av Palestina och verka för att fler europeiska länder följer efter.

***

I slutändan måste ambitionen vara att människor ska kunna leva sida vid sida, i säkerhet. Man måste inte älska varandra, men man måste respektera varandra och utgå från att mänskliga rättigheter gäller alla, inte bara några.

En önskan om att leva sida vid sida, med ömsesidig respekt, är också vad jag snappat upp att människorna i Gaza, på Västbanken och i Israel bär på. De vanliga människorna, de som är som du och jag. De förtjänar bättre än det som deras ledare ger dem.

by

Risk för ny våldsvåg efter Trumps beslut om Jerusalem

Jerusalem erkänns nu som Israels huvudstad och USA förlägger sin ambassad till den omtvistade heliga staden.

Det är djupt olyckligt att president Donald Trump nu deklarerar att USA avser att flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. En sådan flytt försvårar avsevärt åstadkommandet av den tvåstatslösning som såväl världssamfundet som parterna själva är överens om.

Agerandet gynnar extremistiska krafter på båda sidor i konflikten, spär på motsättningarna mellan parterna och medför en ökad risk för en ny våldsvåg i regionen.

Jerusalem har i årtusenden varit en stad där människor med olika religion, olika kulturer och olika språk levt sida vid sida. Vägen framåt för Israel, Palestina och Europa är att vi finner sätt för människor med olika bakgrund att ha en gemensam framtid i samma region.

Nu går USA emot denna ambition och motverkar mångfalden genom att ge ensidigt stöd till Israel i kampen om Jerusalem. Sverige och EU måste protestera och kraftfullt markera att Jerusalem ska kunna vara huvudstad för både Israel och för Palestina, i linje med folkrätten och med vägen för en rättvis och varaktig fred.

by

50 års ockupation: Gör religion till verktyg för fred

Israel måste avbryta sin illegala bosättningspolitik, alla parter i konflikten måste ta avstånd från pågående brott mot folkrätten, och ett dialogarbete behöver utvecklas för att ta vara på religion som verktyg för fred och försoning i Mellanöstern, skriver förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet i ett uttalande.

Det är nu 50 år sedan Israels ockupation av Västbanken, Gaza och Golanhöjderna ritade om kartan för konflikten mellan Israel och Palestina. I år är det även 100 år sedan Englands utrikesminister lord Balfour lovade stödja bygget av ett judiskt nationalhem i Palestina, och 70 år sedan FN föreslog en delning av det brittiska mandatet i en arabisk och i en judisk del.

Förutom landområden berör konflikten också tusenåriga religiösa traditioner, geopolitiska realiteter och mäktiga ekonomiska intressen. När frågan diskuteras måste vederbörligt hänsyn tas till de specifika och väsensskilda situationer av utsatthet under vilka såväl palestinier som israeler idag lever sina respektive liv.

Det får inte råda något tvivel om att konflikten är fundamentalt ojämlik vad gäller både graden av våldsutövning och graden av mänskligt lidande. Den israeliska högerregeringens politik slår hårt mot den palestinska befolkningen och omöjliggör upprättandet av en palestinsk stat och därmed en fredlig tvåstatslösning. Samtidigt utgör palestinska angrepp på israelisk civilbefolkning brott mot folkrätten, och bidrar till att förhärda opinionen och därmed försvåra för fredsprocessen.

Det råder stor internationell enighet om att israeliska bosättningar på ockuperade områden bryter mot folkrätten, och utgör ett oöverstigligt hinder för fredsprocessen. Staten Israel har ett ansvar att hedra resolutionen från FN:s säkerhetsråd den 24 december 2016, som med utgångspunkt i folkrätten fördömer bosättningar i Palestina. Fred måste bygga på respekt för de mänskliga rättigheter och folkrättsprinciper som är generationskamrater med staten Israel.

Konflikten kan inte lösas varaktigt utan att både politiska och religiösa dimensioner beaktas. Religiösa fundamentalister i Israel och dess grannländer, i Palestina, i Europa och USA, eldar tillsammans på konflikten och bidrar både till mänskligt lidande och till ett kraftigt destabiliserat politiskt läge i regionen.

Religion har inte bara stor betydelse för många som driver på konflikten, utan är minst lika viktig för att få till stånd en fredsprocess. Det råder ingen brist på innovativa modeller för hur människor med olika etnisk och religiös bakgrund ska kunna leva tillsammans, till exempel det pågående dialogarbete som bedrivs av Socialdemokrater för tro och solidaritet. Dessa modeller måste få större utrymme och inte minst erkännande som kraftfulla fredsskapare för att lätta fundamentalisternas strupgrepp på debatten. Så skapar vi förutsättningar för Israel och Palestina att återuppta ett levande samtal om fred och säkerhet för båda folken.

– Israel måste avbryta sin illegala bosättningspolitik.

– Alla parter måste ta avstånd från pågående brott mot folkrätten.

– Utveckla ett dialogarbete som tar vara på religion som verktyg för fred och försoning i Mellanöstern.

by

50 år av ockupation

Det är i år femtio år sedan det så kallade sexdagarskriget, 1967. Kriget utmynnade i den israeliska ockupationen av de palestinska områdena. Alla försök att skapa fred har misslyckats.

Golanhöjderna och Jerusalem har annekterats, Västbanken indelats i zoner med olika nivåer av israelisk kontroll. Gaza har belägrats och utsatts för upprepade militära invasioner, Hamas har attackerat Israel både med raketer och självmordsbombare.  Många har dött och stor materiell förödelse har drabbat i första hand Gaza. Freden förefaller mer avlägsen än någonsin.

Lidandet är idag större i krigets Syrien, men en lösning i konflikten runt Israel och Palestina är fortfarande central för fred och säkerhet i hela Mellanöstern.  Med anledning av Israels 50 år av ockupation arrangeras det nu många seminarier och möten.

1 juni kl 19. JIPF (Judar för israelisk-palestinsk fred) arrangerar i Immanuelskyrkan i Stockholm. Medverkande: Thomas Hammarberg, professor Ove Bring, och Per Örnéus som utsetts till regeringens sändebud för fredsprocessen i Mellanöstern

7 juni kl 18. STS, ABF och Olof Palmes internationella centrum arrangerar ett seminarium om 50 års ockupation av Västbanken och Gaza, på Sveavägen 68. Medverkande: Thomas Hammarberg och Viola Furbjelke i ett panelsamtal med Ulf Carmesund, internationell sekreterare på STS.

11 juni kl 15. Palestinagrupperna i Sverige gör en manifestation på Sergels torg. Rubrik: Häv ockupationen – för ett fritt Palestina.

4 juli kl 14:30 (Almedalen). STS och Kairos Palestina arrangerar: Nonviolence and International Law – Tools for a Just Peace in the Conflict on Palestine Läs mer

5 juli kl 11:00 (Almedalen) STS och Kairos Palestina arrangerar: Gaza i våra hjärtan – Om blockad, moralpoliser och femtio års ockupation av Palestina Läs mer

by

Vi står bakom Margot Wallströms rakryggade försvar för folkrätten!

Utrikesminister Margot Wallström står rakryggat upp för allas mänskliga rättigheter. I veckan påtalade hon vikten av att misstankarna om israeliska utomrättsliga avrättningar av palestinier utreds. För detta får hon det officiella Israel att gå i taket och porta henne från landet.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har tidigare med kraft ställt oss bakom Margot Wallström och hennes idoga försvar för folkrätten (bl a här och här i Expressen).

Alla staters användande av oproportionerligt och olagligt våld måste kritiseras. Flera oberoende rapporter från människorättsorganisationer som Amnesty International, B’Tselem m fl beskriver flera fall av vad som liknar rena gatuavrättningar av misstänkta. Israelisk militär har alltså skjutit ihjäl palestinska barn, ungdomar och vuxna – när de istället rimligen borde ha arresterat, åtalat och dömt i domstol. Om brott begåtts, vill säga.

Det är dessa händelser som Margot Wallström med rätta reagerat på, redan i höstas i riksdagen. Även FN och EUs Federica Mogherini har reagerat på liknande sätt. Men när Wallström nu svarar Liberalernas Jan Björklund att ”det är centralt att det görs grundliga och trovärdiga undersökningar kring dessa dödsfall i syfte att bringa klarhet och få till stånd möjligt ansvarsutkrävande” reageras det som om hon sagt något fullständigt otillbörligt.

Utrikesministern framhåller upprepat att hon självklart fördömer terror och allt våld mot Israel. Ändå framställs det i debatten både i Sverige och i Israel som att utrikesminister Wallström ”står bakom terror”, ”motarbetar Israel” och ”ensidigt stöder Palestina”.

Det är ohederligt och fel.

I sammanhanget är det värt att påminna om att Carl Bildt som utrikesminister även han blev portad från Israel, på liknande grunder. Om de två ministrarnas olika könstillhörighet spelar in i reaktionerna låter vi vara osagt. Det är dock intressant – och sorgligt – att följa de senaste dagarnas svenska debatt:

Mot bakgrund av sextrakasserier och kvinnovåld i bl a Köln och Stockholm har mängder av ”sverigevänner”, SD-anknutna och deras svans, varit lika högljudda som plötsliga jämställdhetsförespråkare. Men kvinnors frihet och rättigheter är som väntad bara viktiga om det gäller att få elda på sin hatbrasa med män från Afrika och Mellanöstern.

För när vår kvinnliga utrikesminister orubbat talar om vikten att efterleva internationell rätt låter kommentarerna inte vänta på sig på SDs facebooksida. Där flödar just nu könskodade tillmälen till Margot Wallström, det ena grövre än det andra. Så mycket var deras jämställdhetsiver alltså värd…

Vi ser det som viktigare än någonsin att tydligt solidarisera med Margot Wallström och hennes beslutsamma arbete för mänskliga rättigheter och för en feministisk utrikespolitik, världen över.

by

En vecka i Palestina och Israel: We can only be human together

suddig monica, abfSocialdemokrater för tro och solidaritet hade mellan den 29/11-6/12 en delegation om fem personer i Palestina och Israel. De har besökt människorättsorganisationer, våra samarbetspartners i Gaza, träffat familjer som drabbats av Israels krig och ockupationspolitik, israeliska och palestinska politiker och israeliska fredsaktivister.

Såhär beskriver vår politiska sekreterare Monica Fundin Pourshahidi sin vecka:

 

MÅNDAG.

Jerusalem-Erez-Gaza:
Lugnet i vardagen. Bara timmar efter att en person sköts till döds vid Damaskusporten passerar vi där utan att se annat än nya soldater.

Alla dessa tonåringar med maskingevär. Överallt. På gatorna. På torgen. I gränder. På bensinmackarna.

De stora religionerna har alla som huvudbudskap ”du skall icke dräpa”. Men i de tre största religionernas huvudstad lever man ironiskt nog med dessa dödsmaskiner ständigt närvarande. Den främsta symbolen för dödande ständigt i ansiktet.

Du skall icke dräpa.

Mitt sällskap säger – om jag hade haft ett maskingevär och en uniform på mig hade jag varit rädd för varje människa jag ser. För att attackeras. Att få en kniv i mig.

Igår sköts en palestinier ihjäl när han försökte sticka en kniv i en av militärerna. På samma plats vi lugnt går förbi timmar senare. Förra måndagen sköts en sjuttonårig flicka ihjäl, igår kväll en femtonåring. På samma plats vi skulle ha åkt till imorse.

Du skall icke dräpa.

Artonåringen bredvid mig, med sin uniform och sitt maskingevär, tar ett bloss på sin cigg. Så går han demonstrativt närmare, höjer vapnet och gör en mantelrörelse. Jag tittar lugnt på honom. Han tittar på mig, på allt, blicken flackar. Min kamera är aktiv hela tiden, men fotografera soldaterna – det törs jag inte. Hoppar in i bilen och åker vidare, mot Gaza.

Jag har ingen uniform, inget maskingevär. Jag är inte rädd.

”Exit to Gaza” står det vid ingången i muren, i stängslet. Exit. 2 km ingenmansland. Exit. Entry? Jag klev ut och in. Och nyss åt jag mitt livs bästa friterade bläckfisk.

Lugnet i vardagen.

********

TISDAG:

gaza national hotelPoff! Så gick två dagar i Gaza city. Imorn bitti far vi vidare mot Tel Aviv och Jerusalem. Nu är jag väldigt trött, alla intryck och ord virvlar som gamar runt mina tankar, och jag orkar egentligen inte alls skriva – men hörrni detta var dagens hotellutsikt.

Om inte Gaza var under blockad, så kunde detta ha varit ett riktigt turisthotell med riktiga turister och detta en riktig strand med riktigt badvatten… Idag var det härliga 19 grader varmt och även idag har jag ätit helt fantastisk mat och träffat underbara människor. Som på på vilken turistort som helst?

Istället: FN skriver i sin senaste rapport att Gaza om bara fem år kommer att vara i princip obeboeligt. Vattnet i kranarna är bräckt för grundvattnet är förstört, avloppen går rakt ut i havet och arbetslösheten är bland de högsta i världen. Ingen får lämna och ingen får åka in hit. Nästan 2 miljoner människor är fångar här. I sin egen stad. Eller ja, 800.000 av invånarna bodde från början någon annanstans. De är flyktingar i sitt eget land, inträngda i flyktingläger här i Gaza.

Före Israels blockad passerade mellan 120.000-200.000 personer gränsen mellan Gaza och Palestina och Israel, till och från jobb. Varje dag. Nu passerar ca 40.000 personer gränsen. På ett helt år!

Inget får heller importeras eller exporteras. Jo, förresten! EN enda sak får gazaborna exportera, till ett enda land – Israel. Vad? Oh, the irony, – den brutala ironin – skrot. Skrot! Det är det enda de får exportera. Skrot som är ett av resultaten av de tusentals hus som bombades till grus och till just skrot av just Israel förra sommaren…

Upp till 80 procent av befolkningen här är dagligen beroende av matransoner. Inte för att de inte kan klara sig själva – utan för att de inte FÅR.

En chef för en internationell hjälporganisation suckade djupt och sade ”It’s a chronic emergency, always critical”. Alla, alla, alla vi talar med säger samma sak: Det finns bara en endaste lösning. Blockaden måste hävas.

En framstående civil rights jurist sade: ”Not only the siege, but the shadow of the siege effects everything in our lives. Everything. I consider it an animal farm. Totally illegal.”

********

ONSDAG:

Gaza-Tel Aviv-Jerusalem.
Långa dagar, olika världar. Var det verkligen i förmiddags vi var i en instängslad stad? Och se’n plötsligt i en modern skyskrapemetropol? Och nu igen i en historiskt belastad stad, delad mitt itu?

Tog spårvagnen. Det är den enda plats i Jerusalem, säger de, där israeler och palestinier överhuvudtaget kan mötas på ett naturligt sätt. Stationerna står på både arabiska, hebreiska och engelska. Bara här.

Runt hörnet finns husen där israeliska familjer helt sonika har flyttat in i palestinska familjers hus. Satt en menorah och en israelisk flagga på taket och utan att skämmas kastat ut den palestinska familjens alla ägodelar på gatan. De som bodde i husen nyss protesterar utanför. Först varje dag, nu varje lördag. Till ingen nytta. På gatan står en sliten soffgrupp kvar.

I Khan Younis i Gaza finns inte ens slitna soffgrupper kvar. Bara armeringsjärn och grus. Och försök att bygga upp nya hus.

Jag har åtta syskon. Det hade Nuredin Jawdat i Khan Younis också. Nuredin är fem år. För ett år sen var han fyra. Då dödades alla hans åtta syskon av en israelisk bomb. Och hans mamma. Hon födde sitt nionde barn, Nuredins lillasyster, två timmar före bomben tog deras liv. På ett ögonblick förlorade familjen 22 personer. Ingen varning. Ingen var soldat, ingen var terrorist, eller ens Hamas-anhängare. De var bara en familj som råkade bo på fel ställe. För nära Israels ”säkerhetszon”… Pappa Taufiq var nyss niobarnsfar. Nu håller han hårt om sitt enda levande barn. Luften är tung.

Kommer Nuredin, som i varje levande sekund påverkas av Israel, någonsin att möta en israel på ett naturligt sätt?

Dagen innan Nuredin förlorade sin familj, satt Sheikh Mahrouz Abu Syam i moskén och bad. När han hörde bomberna sprang han hem och fann sin familj utanför huset. Men bara hälften av dem levde. Resten var döda. Döda kroppar i trädgården. En av dem som överlevde men skadades var hans nu treåriga dotterdotter. Hennes båda föräldrar dog. Nu kallar hon morfar för pappa. Familjen Abu Syam förlorade med ett bombnedslag tolv personer. En av dem, Mahrouz äldsta son, arbetade för fredliga Fatah och älskade Real Madrid.

Sheikh Mahrouz är i trakten en vis man som brukar ge goda råd till folk. Vilka goda råd kommer han att ge nu?

Flickan på bilden är sexton år och bär på sin lillebror. De såg sina föräldrar dö förra sommaren. Deras hus förstöras. Nu bor de med sin morbror i ett skjul på en sanddyn nära Rafah och egyptiska gränsen. De bjuder oss på te kokt över öppen eld, hembakta kakor med choklad och färska dadlar.

Om några få timmar ska vi passera genom sanden några få mil norrut, genom den bombade ödemark som kallas ”säkerhetszon” av människorna på andra sidan den höga muren. Ut genom den kilometerlånga smala stängselgång som leder oss ut ur den marginellt bredare Gazaremsan.

Barnen såg sina föräldrar dö. Kommer de någonsin få se den här gränsen, någonsin få passera den?

I Tel Aviv känns den långa gränsgången, de nakna armeringsjärnen, pappa Taufiqs tunga kropp och blick, den kalla sanddynen och teet över öppen eld overkligt långt bort.

I Jerusalem vägrar taxibilarna köra oss en meter ner i de arabiska kvarteren. ”The oppressor always look at the oppressed with fear. That’s how they legitimate the oppression”, säger den israeliska fredsaktivistveteranen.

Jag frågar hans politikervän från Knesset, ihärdig kämpe för lika rättigheter, hur han behåller hopp i en snudd på hopplös situation. Han svarar kort att det är ju bara att jobba på.

”It’s slow, but we ARE in a process of change. You can help by spreading the word”, fortsatte fredsveteranen från Tel Aviv tröstande.

Så jag försöker. Jobbar på. Spreading the word. You can help.

 

               gaza-erez gränsgångenMonica Fundin Pourshahidis foto.
**********

 

TORSDAG:

Don’t Say We Did Not Know. Så heter den kända israeliska fredsaktivisten Amos Gvirtz blogg om fred och rättvisa. Fred och rättvisa också för palestinier. Säg inte att vi inte visste!

Det farligaste är det tysta kriget, sade Amos Gvirtz när vi träffade honom i Tel Aviv. Det långsamma men obevekliga övertagandet av land och bortdrivandet av oönskade människor.

Ett krig innebär inte alltid dödandet av människor. Men alltid av mänsklighet.

På Västbanken pågår det tysta men mycket brutala kriget dagligen. Sedan långlång tid tillbaka.

Al Karmel har funnits se’n byzantinsk tid. Idag bor ungefär lika mycket folk i Al Karmel som i Eksjö. Vi ska till en ungdomsklubb och förskola där. Fotbollsklasser, musikskola och mål att stärka flickors rättigheter och självkänsla. Men extrema israeliska nationalister – bosättare – har blockerat vägen till Al Karmel. Fullständigt. Välkommen till Absurdistan! Vi byter bilar på två sidor av högen mitt i vägen och kör vidare. Tyst krig.

Vi tar oss genom lera och över stenbumlingar (vanliga vägen gick ju inte) vidare till den lilla byn Susiya. Byn ska inte förväxlas med bosättningen Susiya. — De har t.o.m stulit vårt namn! säger socialarbetaren Fatma Nawaja, som är uppvuxen i Susiya.

Vissa av de palestinier som fördrevs från sitt eget land 1948 hamnade här uppe i bergen. Sedan dess har de bott enkelt men i fred här, fött upp sina djur och levt sina liv. De ges aldrig bygglov för nånting, trots att det ska vara ”palestinskt område”. Alltså bor de i hyddor och har sina djur i grottor.

Bosättarna kom till Susiya på 80-talet. De får bygglov, förstås. Otaliga gånger sedan dess har bosättarna rivit och bulldozrat sönder allt i Susiya. Allt. Om och om igen. Men Susiya-borna bor kvar. Och bygger om och om igen.

Deras vattenkällor har förgiftats och alla vattenledningar har bosättarna dragit upp till sig. De har dödat boskap, låtit militär hota och jaga Susiya-barn på väg hem från skolan.

Tyst krig.

När vi ska åka vidare till Jatta pågår ett maratonlopp. Bara för bosättare. Löparna springer mitt däruppe i bergen med israeliska flaggor i händerna. Polis stannar oss. Vi får vänta ett par timmar, säger de hårt beväpnade. Khaled kör oss. Han blir nervös. Kanske hade han anklagats för att vilja skada löparna om vi inte varit i bilen. Kanske hade han skjutits.

Khaled är arbetslös. Han arbetade på en apelsinodling i Israel, men förlorade sitt arbetstillstånd när han inte kunde betala böter på 38.000 shekel – nära 100.000 kronor. Böter han fick för att ha kört på en väg som bara judiska israeler får köra på. För, ja, ”Mellanösterns enda demokrati” har olika vägar för olika sorters människor.

Innan vi får åka vidare från maratonloppet springer några runt vår bil, viftar med flaggor och sjunger en sång vi inte förstår orden men väl betydelsen av…

De kallas Följeslagare, de människor från hela världen som kommer till Västbanken för att med sin blotta närvaro strategiskt hindra trakasserier, hot och våld. De berättar om hur de i en by i närheten står på varsin ände av palestinska barns enda skolväg, men inte tillåts följa dem. Barnen måste själva passera under bosättarnas hus. Där spottar vuxna på småbarnen och kastar så mycket saker på dem att man varit tvungen att sätta upp nät över gatan. Nät över gatan för att skydda barn. Ingen ställer de vuxna förövarna till svars. Ingen hjälper barnen att slippa. Tyst krig.

Så kommer ännu en lång gränsgång av metall, betong och ångest. Här, precis som i Gaza, kan en anti-lektion hållas i funktionsenlig arkitektur. Ingenting funkar, allt är fel. Allt är fel.

I staden där fredsfursten Jesus ska ha fötts löper muren, stängslet, absurditeten. Vi med svenska pass får passera med åtminstone viss värdighet i behåll, men alla med palestinska krävs på fingeravtryck och av med bälten, skor, väskor. Många passerar här varje, varje dag. Köar. Rött ljus när det passar tonåringarna bakom pansarglas.

I en by drogs gränsen så att en enda palestinsk familj hamnade på ena sidan. Ingen kan hälsa på dem. Och varje, varje dag tvingas barnen passera gränskontrollen på väg till skolan. Varför?

Tyst krig.

Säg inte att vi inte visste.

blockerad väg till Al Karmal, västbanken

 

 

 

 

 

 

 

 

Bosättare blockerar vägen till Al Karmal på Västbanken.

 

 

**************

FREDAG:

Geografiska avstånd förstärker saknad. Det finns dom hemma jag skulle vilja krama nu. För världen är så hård. Igår substitutkramade jag en kattunge och en gullig fyraåring ett par minuter. Idag ett par små hundvalpar. Mjuka. På gården som kallas Tent of nations, på Västbanken i Palestina.

Där tror de på att det mjuka kan vinna över det hårda. Välkomstskyltar med regnbågsflaggor. Hälsningar från volontärer från hela världen som hjälpt till på denna hippierebelliska motståndsbondgård.

I den klassiska romanen Liftarens guide till galaxen får planeten jorden med kort varsel veta att en annan civilisation ska dra en intergalaktisk motorväg precis här, så jorden måste tyvärr väck.

Ungefär så har bröderna Dahoud och Daher Nasser det. Hela tiden. Det är deras familj som driver Tent of nations.

Israeliska myndigheter lämnade häromdan för sjuttielfte gången ett rivningsbeslut, som bröderna denna gång fått hela tre dagar på sig att överklaga. Annars kommer militärer och bulldozers och mejar ner deras hus och gård. Deras fruktodlingar och odlingsmark. Deras trädgård och tält.

Palestinierns guide till Absurdien: Dessa beslut – ’demolition orders’ – lämnas på papper som aldrig sänts med posten, stoppas i brevinkast eller ges i handen. Nej, nej – pappersbeslutet läggs såklart uppe på en mur, under en sten, på en grindstolpe. Blåser, regnar pappret bort så kommer bulldozern.

Förra året höggs och grävdes 1500 fruktträd redo för skörd ner en gryning i maj. Solcellerna på taket har förstörts. Vattencisterner saboterats. Hönshuset rivits. Tak raserats. Byggnader tagits ner. Alla vägar till gården är se’n länge stenblocksblockerade.

Behöver jag säga att de inte har tillgång till el, rinnande vatten, aldrig får bygglov? Inte ens för att ha hönsen i en gammal bil. Inte ens för att sätta upp ett nytt staket. Inte ens för att sätta upp ett tält för sina internationella volontärer. Inte ens för att ha vita stenplattor i trädgården!

”Säkerhetsskäl”.

Bröderna Nassers familj har bott på platsen sedan 1916. Har ägopapper från både gammal turkisk, brittisk, jordansk överhet. Men enligt Israel tillhör hela gården, kullen, dalen den israeliska staten.

Tent of nations är nu omringad av fem stora israeliska bosättningar. Behöver jag säga att bosättningarna har fri tillgång till vatten-, el- och vägnät? Och bygglov förstås. För allt de vill.

Hur behåller man hopp?
– Invest the negative energy positively. Show them that we do not act the way they want us to act: We refuse to be enemies, refuse to be victims, refuse to hate. We believe in justice!

Vad gör du med vreden, frustrationen?
– I plant more trees!

Kanske var det saknaden av mina mjuka där hemma. Kanske hundvalparna. Kanske att jag i snart en vecka lyssnat på alla dessa hemska historier som överträffar varandra i känslan av hopplöshet.

Eller kanske var det mötet med denna omutliga vägran att ge upp? Bergfasta tro på fredligt motstånd, trädens kraft, kärlek före hat, rättvisans seger?

I solen bredvid den ödmjukt stenstarka Dahoud på Tent of nations brast för första gången mina fördämningar. Jag antecknade resten med tårar droppande över penna och papper och händer och koppar.

Plantera mer träd, vänner! Mer träd. We can only be human together.

Nästa år fyller Tent of nations 100 år och ska ha fest – åk dit med mig! We can only be human together…

Monica Fundin Pourshahidis foto.

***************
LÖRDAG:
Lösenordet till wi-fi på restaurangen i Jerusalem är ”let me in 9 11”. Jag rycker till. Osmakligt? Kanske. Men ett par mil upp ligger flyktinglägret Balata. Vi var där idag. Det är ett av Palestinas största flyktingläger.

by

När 13-åringar dödas ökar våldet i Israel och Palestina

Våldet eskalerar igen i Palestina och Israel. Idag skedde på morgonen en rad samtidiga attacker mot israeler i Jerusalem och Ra’anana. I söndags dör en gravid kvinna och hennes tvååriga barn under rasmassor i Zeitun när en israelisk bomb slår sönder deras hus. En palestinsk 13-åring skjuts samma dag till döds av israelisk militär på Västbanken. På måndagen knivskärs en annan 13-årig pojke av palestinska ungdomar i Jerusalem när han cyklar på gatan.

Minst 4 israeler och 23 palestinier rapporteras ha dödats de senaste två veckorna. Hur många ytterligare som avlidit av dagens händelser vet vi i skrivande stund inte.

De senaste dagarnas uppmärksammade bilder på döda barn och tonåringar chockar igen västvärlden. Vi kan alla relatera till en liten kille med sneakers och jeans. Vi mår illa av att hans ben är vikta bakåt på ett märkligt sätt och att det är blod av ett medvetet skott från en militär vi ser i hans tunna bröst. Men i Palestina och i Israel är bilder som dessa något av en vardag.

Barn som ser familj och kompisar dödas växer upp till arga vuxna. Barn som ständigt hotas blir rädda vuxna. Barn som växer upp med känslan av orättfärdighet blir till sårade vuxna. Barn som blir skrämda och traumatiserade växer upp till arga, rädda, sårade vuxna. Hämndlystnad och oförsonlighet blir inte sällan resultatet.

I Israel växer många barn också upp med en rädsla. En rädsla att när som helst kunna attackeras, bli offer för raketer, bomber, explosioner, skottlossning. Eller för att jämnårig pojke plötsligt ska hugga dig med en kniv när du cyklar.

De här barnens upplevelser är sannolikt den allra sämsta grunden för fred. För liv i gemenskap och jämlikhet.

I Gaza är förödelsen efter förra sommarens krig fortfarande total. Nästan inget har kunnat byggas upp igen, i huvudsak för att Israel inte tillåter att byggmaterial förs in i Gaza. All död, all förstörelse, alla skador för livet kriget innebar förändrade ingenting. Ockupationen kvarstår, blockaden är kvar, bosättningspolitiken fortsätter, palestiniers frihet är ännu kraftigt kringskuren, hot och trakasserier fortgår.

Palestina och konflikten med Israel är ett öppet sår med mycket blod. Att folk fördrivs mot sin vilja har vi tyvärr sett alltför ofta i historien, inte minst i Europa. I många fall ger det sår som sakta läker, när världen och samhällen förändras. Människor förändras. Men i Palestina har alltför lite förändrats för att såret ska kunna läka, ens långsamt. Det finns människor som kallar sig palestinska flyktingar i upp till fyra- fem generationer.

Intifada innebär uppror. Önskan om uppror är inte förvånande. Men en regelrätt tredje intifada skulle innebära en förfärlig upptrappning av våld från båda sidor. Vi är ännu inte där, även om Hamas ledare påstås ha deklarerat att det är en intifada vi ser.

Allt folkrättsstridigt våld från båda håll måste nu omedelbart upphöra. Våldsspiralen vi sett så många gånger förut måste stoppas innan den dödliga kraften växer sig alltför stark för att kunna hejdas.

Israel bär som den starkare parten och som en demokrati ett särskilt ansvar. En stat med särskilda rättigheter för det judiska folket bör låta det även finnas rimliga möjligheter för en palestinsk stat på jämlika grunder. Israel måste därför omedelbart överge sin bosättnings- och murpolitik. Blockaden av Gaza och ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem måste hävas.

Israels militära styrka borde användas till att hjälpa både palestinska och israeliska barn att känna sig trygga och få hopp om framtiden – istället för att som nu bidra till att fler generationer växer upp i rädsla och hämndlystnad. Då först kan vi se förutsättningar för fred.

by

Döm ett samhälle efter hur det behandlar minoriteter

TIDEN_1_2015_QIOZK_Page_39

Det är bra att Klas Gustavsson skriver om antisemitism inom socialdemokratin. Historiskt finns en del att reda ut. Som statsbärande parti format i samma era som antisemitismen växer sig som starkast, gick partiet knappast fri från tidsandan. Historikern Håkan Blomqvist har till exempel gjort en utmärkt genomgång av 1900-talets rasism och antisemitism inom socialdemokratin.

Även om svensk socialdemokrati till sin grund är antirasistisk, så har det funnits en ovilja att stanna upp vid rasistiska strukturer som finns även hos oss. Allt från kvardröjande antisemitiska tankespår, decennier av diskriminering och förtryck av romer, långvarig strukturell diskriminering av människor med ”annorlunda” namn, hår- och hudfärg, till misstänkliggörande av människor med en synlig tro.

Att som socialdemokrat vilja ha ett samhälle där alla får plats och har lika rätt och värde, innebär att vi måste tala om över- och underordning. Vare sig det handlar om klass, kön, etnicitet, hudfärg. Eller religion. En aspekt som ofta glöms inom antirasismen.

I svensk arbetarrörelse finns en historisk ambivalens till religion. Samtidigt har många socialdemokrater alltid varit troende och arbetarrörelsen växer fram gemensamt med den lika antiauktoritära frikyrkorörelsen. I det vägskälet föds Socialdemokrater för tro och solidaritet. Vi har sedan 1929 samlat troende socialdemokrater. De som då sågs som alltför troende för partiet och alltför röda för kyrkan fann hos oss en gemenskap.

I dag har misstänksamhet mot religiösa fått ett uppsving. Också i vårt parti. Nu handlar det oftast inte om kristna, utan om andra. Socialdemokrater för tro och solidaritet samlar nu människor ur alla trosuppfattningar (också icke troende) och har en lika stark relevans nu som då för 80 år sedan. Av samma skäl.

För Sverige – och socialdemokratin – är starkt sekulärt. Den synligt religiöse bryter mot normen. Tydligast blir misstron hos dem som anser att en gudstro rentav är ”osvensk”: När rasister och xenofober talar om ”invandrare” menar de ofta inte någon vem-som-helst som ”invandrat”. Nej, de menar alla med mörkare hud- och hårfärg och den med helskägg, turban, hijab – eller kippa. Även om dess bärare är födda i Sverige. Den som bär yttre attribut som röjer religiös tillhörighet blir en lätt måltavla för diskriminering och våld.

De fasansfulla händelserna i Paris, i Köpenhamn, sommarens krig i Gaza, det pågående blodbadet i Syrien, Irak och på andra platser, gör inte livet lättare för religiösa minoriteter i Sverige. Att tillhöra en religiös minoritet i vårt annars så trygga samhälle gör dig till måltavla inte bara för misstro, diskriminering och rasism med historiska europeiska rötter. Utan också för ilska, uppdämd sorg och missriktat hat, som ringar på vattnet från världens samtida oroshärdar och krig. Mellanöstern är också här. Konflikter är globala. Även om våldet huvudsakligen sker någon annanstans.

Antisemitism är alltid lika förhatlig, men för att kunna bekämpa den måste vi förstå att den kan ha olika drivkrafter. Till skillnad från djupt rotad, historisk och ideologisk europeisk antisemitism, är den arabiska antisemitismen i hög grad politisk, kopplad till den arab-israeliska konflikten. Även Netanyahu politiserar antisemitismen när han efter de senaste terrordåden uppmanar Europas judar att flytta till Israel och bygger sin politik på att det finns ett hot mot judar som folk, inte mot den stat han regerar över. Han har kritiserats av många judiska företrädare för detta.

Att som Klas Gustavsson slå fast att ”antisemitismen måste diskuteras separat från frågan om Israels politik”, är därför inte helt görligt. Till skillnad från Gustavsson ser vi att konflikten Israel/Palestina är en nyckel. Till problem i hela Mellanöstern, till terror i Europa, till ökat muslimhat och delvis till växande och återfödd antisemitism. För den drabbade spelar givetvis ursprunget ingen roll – hot, våld och terror är lika vidrigt och farligt oavsett – men politisk antisemitism kräver ett annat politiskt angreppssätt.

Denna skillnad i synsätt är en förklaring till att Klas Gustavsson av lösryckta citat gör långtgående felaktiga tolkningar och missar sammanhang. Påståendet om Gilad Atzmon är dessutom felaktigt: Vi har aldrig bjudit in Atzmon eller ens talat med honom. Däremot bjöd abf vår internationelle sekreterare Ulf Carmesund att vara moderator i en debatt där Gilad Atzmon spelade klarinett i pausen.

Tro och Solidaritet tillhör annars en tradition inom socialdemokratin som inte räds dialog även med oliktänkande. Det fick oss att för drygt 40 år sedan söka dialog med PLO, som ett led i vårt långa arbete för att bidra till konfliktlösning mellan Israel och Palestina. Att tala med ”fienden” i syfte att bättre förstå kräver stor trygghet, professionalism och uppriktighet. Ofta, som i fallet med PLO, leder det till både ifrågasättande och politisk förändring.

Under samma period som vi på folkrättens grund värnat framtiden för judar och palestinier i Mellanöstern, har vårt förbund arbetat lika aktivt för rätten att fullt ut få vara jude i vårt eget land, baserat på religionsfrihet och minoritetsrätt.

Vi har till exempel tagit initiativ till ett forum i Malmö, där judiska, muslimska, kristna och socialdemokratiska företrädare träffas för gemensam dialog. Syftet är att hitta gemensamma svar på hur Sveriges största parti konkret kan arbeta för mångfald, mot antisemitism och islamofobi. Hur vi kan gå från vackra ord till handling. Två konkreta frågor gruppen lyft är manlig omskärelse och religiös slakt – båda grundläggande traditioner för judar och muslimer, båda ifrågasatta av majoritetssamhället. Det är frågor där vårt förbund även tidigare varit aktivt, genom motioner i riksdagen och i politisk debatt.

Sverige har som ett av få länder totalförbud mot religiös slakt. Förbudet infördes 1938 och kan ses som en antisemitisk handling i tidens anda. Att förbudet kvarstår är dock snarare uttryck för okunskap än antisemitism. Likväl försvårar det för en bekännande jude eller muslim, precis som hotet att inskränka rätten till manlig omskärelse.

Ett demokratiskt, inkluderande och sammanhållet samhälle kräver att majoritetssamhället tar ansvar för alla minoritetsgrupper. Att dela makt och inflytande innebär att släppa ifrån sig något eget, vilket kan vara smärtsamt. Den processen har Socialdemokrater för tro och solidaritet länge verkat i och bidragit till i hela partiet. Vi har konsekvent tagit ställning för den självklara rätten att få leva som minoritet på lika villkor som majoriteten – även när det skavt i relation till vårt parti. I denna kamp har vi ofta befunnit oss i politikens centrum, liksom i vår kritik av staten Israels ockupationspolitik.

Vi lyfter båda perspektiven samtidigt, för självklart måste Israel som stat, sionismen som ideologi, judarna som folk och judendom som religion hållas isär. Liksom förstås muslimer och terrorism i islams namn. Men efter den 11 september 2001, med ökad globalisering, migration och åsidosättande av minoriteter, växer tendensen att ”religiofiera” maktförhållanden, politiska skeenden, krig och kriser. Så sker vid aktuell terrorism och så sker i Israel/Palestinakonflikten.

En sådan världsbild leder till att muslimer avkrävs ansvar för terrordåd över hela världen och judar för staten Israels agerande. Befängda och djupt orättfärdiga krav, som när de tar sig formen av våld eller hot om våld blir direkt livsfarliga.

När europeisk antisemitism, lika gammal som europeisk kristendom, paras med politisk antisemitism uppstår ytterligare problem. Därför är det i dag viktigare än någonsin att vi alla blir bättre på att skilja på rättfärdig kritik av förd politik, ren och skär okunskap och på hot mot minoriteter och antisemitism – som alltid är farlig. Farlig för judar och därmed för oss alla. För som den franska premiärministern Manuel Valls sade: Ett Europa utan judar är inget Europa.

Ett samhälle bör dömas utifrån hur det behandlar sina minoriteter. Det gäller Sverige, det gäller Israel och alla länder. Alla mänskliga rättigheter måste gälla lika för alla. Det har varit kärnan i vårt förbunds politiska arbete i över 80 år och kommer så fortsätta att vara.

Peter Weiderud

är förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

 

by

Förhatlig attack på synagoga riskerar ny våldsspiral

I morse utförde maskerade palestinska män ett attentat i en synagoga i Jerusalem. Beväpnade med yxor och pistol hann de döda minst 4 personer och skada ännu fler, innan de själva dödades av israelisk polis. Det ryktas om att attentatet ska ha varit en hämnd för mordet på en palestinsk busschaufför, där israelisk polis hävdar att mannen begick självmord medan palestinska läkare menar att han blivit mördad.

 

Ytterligare spänningar kommer sig av att så kallade tempelaktivister återigen ger sig till känna i försöken att ta över Tempelberget – Haram al-Sharif –  där al Aqsa-moskén och Klippdomen ligger, med viljan att istället bygga ett judiskt tempel på samma plats. Dessutom förvärras situationen av att israeliska bosättningar nu planeras som kommer att göra östra Jerusalem helt och hållet omringat av bosättningar.

 

Nu på eftermiddagen uppges premiärminister Netanyahu skylla Palestinas president Mahmoud Abbas för det inträffade. Netanyahu ska också ha gett order om att förstöra de två palestinska attentatmännens hus.

 

Vi är bestörta av attentaten på synagogan. Attacker på civila, på alltigenom fridfulla människor i en gudstjänstlokal är alltid ett fullständigt förhatligt brott. Våra varmaste tankar går till offrens nära och kära som drabbats av denna terror.

 

Att enskilda ledare för Hamas säger sig ”välkomna” attacken är djupt oroväckande. Risken för en upptrappning av våld och död i Israel och Palestina är nu överhängande, som så många gånger förut. Med sommarens krig i alltför färskt minne och den fortsatta blockaden av Gaza är läget närmast akut. Ännu en gnista – denna gång med religiösa övertoner – kan utlösa en brand svår att släcka.

 

När Sverige med vår nya regering erkände Palestina var det med förhoppningen att fler länder skulle följa. Det är nu av yttersta vikt att omvärlden agerar med lugn men med stor kraft. Press måste sättas på Palestina att förhindra en upptrappning av våld. Med fler länders erkännande ökar också ansvaret. Press måste också sättas på Israel, att förhindra provokationer från tempelaktivister och bosättare, undvika hämndaktioner och utomrättsligt agerande, upprätthålla allas lika rätt inför lagen samt ta ansvar för förödelsen i Gaza och för sommarens civila dödsoffer. Först då kan en försoning bli möjlig. Och utan steg mot försoning kommer våldet fortsätta föda våld.

 

Sverige och EU och FN och resten av världen måste därför hjälpa båda parter med detta, så att en fredsprocess åter kan tas på allvar. Så att en tvåstatslösning som ger alla parter mesta möjliga rätt och ro äntligen kan bli en möjlighet. Åtminstone i horisonten.

Bli medlem - klicka här!