Close

Tag Archive for: nato

by

Aurora 17 är en övning i misslyckande

Nu rustar världen igen, och alla talar om att stärka försvarsförmågan. Diskussionen präglas av en förnumstig och vettlös retorik, som går ut på att det är realistiskt att visa militära muskler mot Ryssland, men naivt att tro att det går att bygga fred via diplomati och demokratiska processer. Krigets fasor borde istället avskräcka och stämma till eftertanke. Varje krig är ett politiskt misslyckande.

Sverige är kluvet i frågor om krig och fred. Vi exporterar sedan decennier vapensystem till några av världens värsta diktaturer, samtidigt som fred och demokrati är tydliga mål för utrikespolitiken. Sverige värnar sin alliansfrihet, men landets militär övar med Nato. Den inhemska opinionen är djupt kluven i frågan om Natomedlemskap.

Tillsammans med cirka 40 andra svenska myndigheter och med flera andra länder genomför försvarsmakten i september övningen Aurora 17, som involverar samtliga stridskrafter i landet och är den största försvarsövningen i Sverige sedan 1993. Deltagande länder är utöver Sverige även USA, Finland, Frankrike, Litauen, Norge, Danmark och Estland.

Aurora 17 blir den första gången som USA deltar med marktrupp i en försvarsövning i Sverige. Svenskt samarbete med Nato riskerar därmed att normaliseras och Sverige blir oundvikligen deltagare i den militära upptrappningen mellan Nato och Ryssland. I enlighet med krigets inneboende logik börjar både Ryssland och Nato att rusta och träna för strid på svenskt territorium. Upprustningen rättfärdigar sig själv och konfliktdimensionen fördjupas av de starka ekonomiska intressen som riktar blickarna mot Arktis olja och mineraler. Sveriges inslagna linje i förhållande till Nato får inte utformas på ett sätt som spär på risken att svenskt territorium blir en konfliktzon för utländska intressen.

Men Nato hjälper Sverige endast i den utsträckning som Sverige håller med om militäralliansens verklighetsbeskrivning. Det framgår när Trumpadministrationens försvarsminister James Mattis villkorar Natos engagemang i Sverige, och kräver att den svenska regeringen avstår från att skriva under den 122 länder starka FN-konventionen för att förbjuda kärnvapen. Bland de som undertecknat märks flera av Sveriges goda vänner, såsom Österrike, Irland och Schweiz. Denna sorts påtryckningsförsök mot Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska linje är exempel på USA:s och även Natos arbetssätt, och tydliggör att dessa aktörer inte har just Sveriges bästa för ögonen.

I en tid när Ryssland bedriver en aggressiv och expansiv utrikespolitik bör Sverige inte medverka i en militär upptrappning, utan istället öka våra diplomatiska ansträngningar, öka det kulturella utbytet, öka handel samt öka stödet till journalister, rörelser som arbetar för mänskliga rättigheter och demokrati i och runt Östersjön samt i Ryssland och i andra ickedemokratiska länder.

Sveriges alliansfrihet ger oss möjligheter att ta en aktiv roll för nedrustning i en tid av ökad militär polarisering. Antalet alliansfria aktörer minskar, och därmed blir vi färre som kan upprätta det förtroende som en medlande roll kräver före, under och efter väpnade konflikter.

Därför vill förbundsstyrelsen att:

– Samövningar med Nato inte får utformas på ett sätt som innebär att gränsen mellan medlemskap och ickemedlemskap i Nato suddas ut.

– Alliansfriheten måste stärkas. Den utgör en grundbult för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska handlingsfrihet och är därigenom ett viktigt redskap för vår säkerhet och fred.

– Diplomatiska och civila insatser måste uppvärderas och inkluderas i säkerhetspolitiken.

– Biståndet ökas till organisationer som arbetar för demokrati, transparens och nedrustning i vårt närområde.

– Regeringen måste göra en tydlig markering mot USA:s försvarsministers hotelser, med anledning av Sveriges intention att skriva under FN-konventionen för förbud av kärnvapen. Sverige gör sina säkerhets- och utrikespolitiska bedömningar som ett alliansfritt land med egna avvägningar och vägval.

by

Försvaret ska bygga fred, inte exportera otrygghet

Konferensen Folk och försvar avslutas precis i Sälen. På borgerligt håll råder det kappbjudning om vem som vill höja försvarsanlagen mest. Liberalerna leder, med ett förslag på att skjuta till hela 28 miljarder. Men mer är inte alltid bättre. De senaste månaderna har visat att världens starkaste krigsmakt USA kan falla offer för angrepp utifrån, utan att militären lyft ett finger. Försvarsbegreppet måste breddas, för att inte bli en koloss på lerfötter.

Försvarets funktion som fredsbevarare får inte reduceras till att upprätthålla en vinglig militär terrorbalans. Erfarenheten säger att fred bygger på tillit och rättvisa, både mellan och inom länder. Det är därför hög tid att vi börjar tänka in hela samhället när vi diskuterar försvarsfrågor.

Stefan Löfven har nyligen presenterat en lista på hot mot den svenska säkerheten, och militära hot är numera bara en punkt av åtta på listan. Där finns även bland annat våldsbejakande extremism, organiserad brottslighet, hälsohot, cyberattacker och hot mot infrastruktur och energiförsörjning.

Dessa frågor löser vi inte med vapenmakt, och definitivt inte genom att exportera vapen till diktaturer. Ett redan riskabelt och svåröverskådligt Natomedlemskap ter sig än mer farligt när det innebär att Sverige i praktiken sätter stora delar av sin säkerhetspolitik i knät på Donald Trump. Ett mindre fredligt och mer vanskligt sätt att skapa säkerhet är idag svårt att tänka sig.

En uppdaterad vision om ett rustat Sverige utgår från insikten att säkerhetshot idag oftast är asymmetriska, svårlokaliserade och oförutsägbara. Priset för att hålla fast vid en gammal modell för säkerhetspolitik blir kraftigt utbyggd övervakning av medborgarna, digra militära utgifter och i stora grupper en stadigt eroderande tillit till samhället. Denna modell skapar nya problem i takt med att den löser de gamla.

Vi tror att ett rustat Sverige inkluderar och bejakar minoriteter istället för att misstänkliggöra dem. Ett rustat Sverige har också en trygg och utbildad befolkning, som inte luras av propaganda och populism. Ett rustat Sverige bygger bort kriminalitet och parallellsamhällen genom att motverka segregationen och fördela resurser rättvist, så att alla kan få en god start i livet och delta i samhället på lika villkor.

Sverige blir tryggt när omvärlden är trygg. Vår vapenexport bidrar tvärtom till ökad otrygghet, och är därför kontraproduktiv för en uppdaterad svensk säkerhetspolitik.

Istället för vapen bör Sverige exportera fred. Ett nytt sätt att försvara Sverige på inkluderar att utbilda diplomater i hållbart samhällsbygge och hållbara internationella relationer, bedriva en aktiv och demokratiskt pådrivande biståndspolitik och att ständigt sträva efter att vara en respekterad röst för fred och mänskliga rättigheter i världen.

by

På andra sidan Trump finns en ljus framtid: Organisera er!

President Trump. När vi precis börjat öva på att säga ”Madame President”, får vi börja om. För precis där slog tydligen USA i glastaket alla talat om. En lögnaktig, sexistisk, brutal, oberäknelig och politiskt omeriterad vit man har av det amerikanska folket valts framför den kanske mest politiskt erfarna presidentkandidaten någonsin – en kvinna. Efter åtta år med en svart president var manegen krattad för den första kvinnliga presidenten i världens mäktigaste land. Så blev det inte. Om omvärlden möjligen var redo, så var USA det tydligen inte.

Ingen svart president, ingen kvinnlig. Nej, en vit man som slåss för vita mäns privilegier. Som helt öppet vänder sig mot kvinnor och minoriteter.

Det är hotfullt att denne omvittnat hetlevrade och lättkränkte man nu har makten över världens starkaste armé. Om inte förr borde de som nyss slagits för ett svenskt Nato-medlemskap tänka om. Donald Trumps hand på kärnvapenknappen är inte trygg.

Vi kan inte räkna med att ett amerikanskt ledarskap är vad som kommer att ge världen säkerhet framöver. Trump är isolationistisk och vill hellre kalla hem amerikanska soldater än sända dem till krigshärdar i länder han inte förstår sig på och inte bryr sig om.

Det kan nog till och med vara en av de långsamma förändringar som lett fram till dagens resultat: Regular Joe tröttnade på att lägga pengar på krig långt bort, få hem söner och bröder i body bags och samtidigt uppleva det som att deras eget liv försämras utan att politiker gör något. Trump lovade att öppna plånboken för dem istället.

Trots att han är en stenrik affärsman och borde vara själva definitionen av ”etablissemang” och ”elit”, så har Donald Trump lyckats med konststycket att slå sig fram som etablissemangets motpart. En roll som populistpartier och nyfascistiska politiker i många länder just nu lyckas ta.

I en av Trumps senaste kampanjfilmer får tre judiska personer symbolisera just ”etablissemanget”. Det är inte heller första gången Donald Trump förknippas med mer eller mindre uttalad antisemitism. Idag den 9 november är det minnesdagen av Kristallnatten. En av de händelser som förebådade och inledde Förintelsen av miljontals judar. En upprinnelse var som bekant att judar blev syndabock för allt man upplevde gått snett; judar var människor det blev mer och mer socialt accepterat att angripa. Från ord och enklare handlingar till mer och mer våld. Trump-anhängare ser precis som sverigedemokrater och andra nationalistiska partier syndabockar överallt.

Dessa vågor som Trump surfar på är farligare än honom själv.

Vad händer när Trump inte kommer att kunna leverera? Vad händer när besvikna människor blir besvikna igen? Stora grupper i samhället känner ilska mot det upplevda etablissemanget och mot minoriteter, som de upplever skyddas mer än dem själva. Ilska och motstånd är lättare att framkalla än solidaritet. Instinkten är direkt och aggressiv, allt annat kostar eftertanke och tid.

När Donald Trump lovar att öppna gårdagens miljö- och hälsofarliga kolgruvor och ge trygga jobb till alla landsbygdens män, vet han själv att han inte kan. Men det spelar ingen roll. Orden är allt. Och han vinner.

Kanske har vi som vet att de trygga jobben inte alltid finns som de fanns igår – men som ändå tror på en bättre värld – något att lära precis där: Vilka löften ger vi om ett bättre liv för alla?

Vårt misslyckande ger också en väg framåt. Lyckas vi mer övertygande berätta om att världen blir bättre, hur samhället blir bättre, så lyckas vi också överrösta hat och hot om undergång. Världen går att förändra! Förbättra. Framtiden är inte skriven i sten. Trots framgångarna för en politik vi ogillar och ser farorna med. Nu är vi kanske uppgivna, men vi kan alla förändra. I det lilla, på väg mot det stora.

Vår demokratiska politik måste bygga på mer jämlikhet, mer känsla av egenmakt till fler och på lyhörd respekt för alla.

Någon sade att när det skymmer är det viktigt att vi alla håller lyktor som kan lysa upp vägen vi måste gå, vägen framåt.

Ett ljus i mörkret är att de unga i USA tycks ha röstat emot Trump. Liksom de yngre röstade emot Brexit i Storbritannien. Den unga generationen står för helt andra värden. Precis där ligger vår framtid. Både faktiskt och politiskt. Det ser ljust ut i framtiden. Vi måste bara gå dit först.

Sörj inte, organisera er! sade Joe Hill. Börja vägen framåt hos oss – bli medlem i Socialdemokrater för tro och solidaritet och slåss tillsammans för internationell solidaritet och ett samhälle för alla.

joe-hill-don-t-mourn-organize-t-shirt-4

by

Nato viktigare än kärnvapenfri värld?

I veckan hålls en debatt i riksdagen om en aktuell FN-resolution om avveckling av alla existerande kärnvapen i världen. Hans Wallmark, moderaternas försvarspolitiske talesperson, vill nämligen hindra regeringen från att rösta ja till denna resolution med mål om en kärnvapenfri värld.

Det är tragikomiskt att läsa Hans Wallmarks interpellation. Wallmark får det i princip till att det vore olyckligt om regeringen står bakom humanism: ”Det finns i dag signaler om att regeringen Löfven vill ställa sig bakom den humanitära utfästelsen. Detta skulle vara mycket olyckligt”.

Den sista meningen fortsätter ”…eftersom ett ja till den resolutionen bedöms vara oförenligt med ett medlemskap i Nato.” Hellre Nato än en kärnvapenfri värld, alltså. Ett Natomedlemskap ses som större garant för fred, än avveckling av massförstörelsevapen. Gud bevare oss för Hans Wallmarks värld!

Det är förvisso en komplex värld vi lever i. Vi känner alla djup sorg och ilska över situationen i Syrien och Jemen. Och det finns anledning till oro över Rysslands och Putins maktdemonstrationer på Krim, i Syrien – och nu gränsande till Polen och Litauen, i Kaliningrad.

Ryssland har i dagarna flyttat missiler med kärnvapenkapacitet till Kaliningrad, ca 30 mil från svensk kust. Att placera missiler där har planerats flera gånger tidigare, nu ska det ha blivit verklighet. Ryssland hävdar att det rör sig om en ren rutinövning, men mer sannolikt är det svar på Natos utökningsplaner av sin kärnvapenarsenal i Europa.

Vi som levt under Kalla kriget känner alltför väl igen den typen av vem-skräms-bäst-tänkande – och vilka effekter det får. Vapen höjs och höjs, tills det inte finns fler vapen att resa mot varandra. USAs och Sovjets dödliga muskler var under kalla kriget så spända att hela världen höll andan. I decennier.

Att dela i världen i ett ”väst” och ett ”öst” var inte vägen framåt under kalla kriget och är det än mindre idag. Idag gäller det att tänka mer på vad som ger varaktig fred, än på vem som visar mest muskler. Att hålla huvudet kallt, inte hålla andan av rädsla.

Upprustning är eller borde vara lika otidsenligt som kalla kriget. Ingen vill se Putin och USAs nästa president, allra minst en trigger happy Trump, slåss om kärnvapenknappen.

Ändå är alltså moderaternas Hans Wallmarks svar på hur fred skapas mer kärnvapen, inte mindre.

Men vore FN-resolutionen verklighet, så behövde ju varken Wallmark eller någon annan just nu vara oroliga för Putins missiler i Kaliningrad. Varför då motverka UDs lovvärda ansträngningar för att arbeta vidare med resolutionen, som också har brett internationellt stöd?

Det enda svar vi kan se är att Natoförespråkarna fortfarande är rädda och vill ge skäl för andra att bli lika rädda. Men rädsla är aldrig någon bra grogrund för säkerhet. Varaktig fred byggs inte av upprustning. Militär alliansfrihet har bättre möjligheter att bidra till varaktig fred i Sverige och i Europa.

Att vara för fortsatt militär alliansfrihet och emot Nato innebär ingalunda att blunda för hot som finns i vår omvärld. Alla kan se att Putin just nu visar allt annat än gott demokratiskt ledarskap. Han har låtit yttrandefriheten krympa och förföljt oliktänkande och hbtq-personer. Putins Ryssland bombar civila i Syrien på sätt som trotsar både mänsklighet och internationell rätt.

Trots det – eller just därför – måste varje handling som syftar till att ta ifrån en sådan person vapnen alltid vara bättre än att höja egna vapen mot honom. Vi vill inte bidra till att knuffa Putin eller någon annan framför oss, mot den där kärnvapenknappen.

Hellre än att delta i vem-skräms-bäst borde vår demokrati kunna användas effektivt för att öka mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling även i Ryssland. Vårt globala inflytande till att få fler att sänka sina vapen, snarare än höja dem.

Självklart ska Sverige, precis som regeringen planerat, göra det som är möjligt för att fler ska kunna och vilja gå tillsammans mot en fredligare värld. En värld utan kärnvapen.

Ulf Bjereld, förbundsordförande

Klas Corbelius, freds- och försvarspolitisk talesperson

Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Tre saker att komma ihåg när Värdlandsavtalet med Nato godtagits

På onsdagen (25 maj 2016) fattades beslut i riksdagenKlas Corbelius 2015 om att godta det så kallade värdlandsavtalet med Nato. Här kommenterar Klas Corbelius, som är förbundsstyrelseledamot och vår expert i vapenexportfrågor:

 

 

Socialdemokrater för tro och solidaritet har varit tydliga motståndare till värdlandsavtalet( se tex här och här). Igår fattades ett majoritetsbeslut i riksdagen om att acceptera avtalet. Nu är det framför allt tre saker vi bör komma ihåg:

1)     Beslutet ändrar inte på det centrala faktumet att Sverige är militärt alliansfritt. Här behöver vi socialdemokrater vara mycket tydliga mot en borgerlighet som gärna vill lämna den säkerhetspolitiska linje som så länge hållit Sverige utanför krig.

2)     Socialdemokrater för tro och solidaritet hade önskat en skrivning som förbjudit kärnvapen på svensk mark. I debatten har bland annat försvarsministern sagt att avtalet inte berör kärnvapen[1]. Det måste också gälla följdavtalen. Något annat vore ett stort svek mot den debatt som fördes innan riksdagen godkände avtalet.

3)     I ett Europa fyllt av spänningar behöver Sverige vara en stark röst för avspänning och inte upprustning. Samarbete är en nyckel till säkerhet, men det samarbetet behöver vara så brett som möjligt. Ett steg i rätt riktning är regeringens satsning på fredsdiplomater fokuserade på konfliktlösning och medling.

by

Remissvar: Värdlandsavtal med Nato ingen teknisk fråga – alliansfriheten ska bestå.

Remissvar från Socialdemokrater för tro och solidaritet till Försvarsdepartementets Ds 2015:39 Samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd:

Sveriges militära alliansfrihet består. Det finns under överskådlig tid inga politiska förutsättningar för att Sverige skulle söka medlemskap i Nato.

Ett av de viktigaste skälen till att Sverige vill bibehålla den militära alliansfriheten är att den ger oss handlingsfrihet och bedöms minska risken för att vårt land ofrivilligt dras in i militära krigshandlingar. Därför är det viktigt att Sveriges säkerhetspolitiska agerande och slutna överenskommelser utformas på ett sätt så att de inte minskar handlingsfriheten eller ökar risken att Sverige dras in i militära krigshandlingar.

Ur det perspektivet uppvisar det föreslagna Samförståndsavtalet med Nato om värdlandsstöd flera brister och otydligheter som måste åtgärdas om det skall bli verklighet. Klara preciseringar och restriktiva tolkningar av avtalet måste skrivas in i den proposition som skall föreläggas riksdagen.

–       Det måste explicit framgå av avtalet att kärnvapen under inga omständigheter får placeras på svensk mark.

–       Varje ändring av avtalet måste föregås av politiska beslut. Nuvarande skrivning öppnar för möjligheten att ÖB tillsammans med Nato:s militära ledning kan komma överens om ändringar i avtalet. Det är inte acceptabelt. Makten över avtalet måste ligga hos de folkvalda politikerna.

–       I avtalet talas vagt om att ”baseringsområden” skall upprättas på svenskt territorium. Det är oklart vad som egentligen avses med dessa ”baseringsområden”. Innebörden måste preciseras för att klargöra skillnaden mot militära Nato-baser på svenskt territorium.

–       Enligt avtalet kan såväl Nato-trupp som delar av Nato:s högkvarter sändas till Sverige. I en sådan situation: vem beslutar då över svenskt militärt agerande? Det är viktigt att slå fast att befälsrätten över svensk trupp inte kan överföras utan att föregås av politiska beslut av folkvalda representanter.

–       Förberedelser för utplacering av Nato-trupp på svenskt territorium kommer att kräva stora insatser och kostnader. Det behöver klargöras om det är Sverige som skall stå för dessa kostnader och om dessa kostnader skall rymmas inom ramen för ordinarie försvarsbudget.

–       På flera ställen i texten betonas vikten av att Sverige skall ”kunna ge och ta emot militärt stöd från Nato vid kris eller krig i Sverige eller i närområdet”. Givet Sveriges militära alliansfrihet är det oerhört viktigt att det inte finns någon automatik i att ge eller ta emot militärt stöd, utan att alla sådana aktiviteter sker på frivillighetens grund och skall föregås av politiska beslut av folkvalda representanter.

Socialdemokrater för tro och solidaritet vill markera att frågan gällande ett s k samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd ingalunda är en administrativ och teknisk fråga, vilket DS 2015:39 kan sägas göra gällande. Det avtal som föreslås är av avgörande säkerhetspolitisk vikt och har många komplexa dimensioner. Vi saknar i utredningen ett större övergripande helhetsperspektiv som tar hänsyn till den militära alliansfriheten, de säkerhetspolitiska konsekvenserna, kärnvapenaspekten och konsekvenserna för den samiska befolkningen av stora militära övningar i Norrbotten.

Ur demokratisk synvinkel anser vi det dessutom anmärkningsvärt att folkrörelserna inom området inte är regelrätta remissinstanser.

Ulf Bjereld, för Socialdemokrater för tro och solidaritet

Fotnot: Remissvaret skickades in till Regeringskansliet, Försvarsdepartementet, den 29 september 2015. Utredningen Ds 2015:39 Samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd som remissen gäller finner ni här. 

Försvarsdepartementet skriver:

”Regeringen undertecknade den 4 september 2014 ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd. Dessförinnan undertecknade regeringen också det kompletterande tilläggsprotokollet till statusavtalet PFF SOFA. Såväl samförståndsavtalet om värdlandsstöd som det kompletterande tilläggsprotokollet förutsätter vissa författningsändringar innan de kan godkännas.”

by

U-båtar inget argument för Nato

När den svenska ubåtsjakten startade i helgen var jag i USA. Så det var först när jag idag landade som jag fick en klar bild av det upphetsade diskussionsklimat som underrättelseoperationen i Stockholm skärgård orsakat.

I USA skymdes ubåtarna av en upphetsad diskussion om ebola. Åtta personer har smittats, två av dem på grund av bristande rutiner vid ett sjukhus. En har dött.  Men myndigheterna har koll och det borde inte finnas någon anledning till oro.

Trots det tvingades presidenten gå ut och säga att hysterin kring ebola är ett större hot än sjukdomen. I kraven på åtgärder tas flygplan ur trafik, båtar får inte gå i hamn och inreseförbud reses för människor från Västafrika. Amerikaner ändrar beteende. Slutar ta varandra i hand, ställer in resor och köper skyddsdräkter till Halloween.

Rädslan för ebola var också ett stort samtalsämne bland gästerna på det bröllop jag besökte. Jag försökte som rationell svensk jämföra riskerna med trafikolyckor eller väpnat våld, som inte minst i USA är rätt allvarliga och som, mer än ebola, borde stimulera till ändrat beteende eller politiska åtgärder.

Men jag insåg snart att detta inte handlar om rationalitet. Och efter en dag i den svenska politiska diskussionen om u-båtar, ser jag vissa paralleller, både med ebola i USA och med den svenska ubåtsdiskussion jag hade att förhålla mig till som ung journalist för 30 år sedan.

Jag vet inte om det finns några u-båtar, nu heller. Och om det finns vet jag inte var de kommer ifrån. Men det jag är övertygad om är att detta är frågor som kräver långsiktighet i säkerhetspolitiska perspektiv, kyla och en god utrikespolitisk och diplomatisk hantering. Därför blir jag fundersam när så mycket av diskussionen handlar om marin upprustning och svenskt medlemskap i Nato.

Jag ifrågasätter inte det svenska behovet att värna vår territoriella integritet.  Det är en viktig del av vår säkerhetspolitik. Men det som framför allt gör oss säkra är en politik som säkrar en fredlig utveckling i vår omvärld. Det som Olof Palme brukade beskriva som den första försvarslinjen.

Det finns ingen seriös rationell bedömare som påstår att Ryssland skulle förbereda ett krig mot det militärt alliansfria Sverige. Däremot finns det en risk, som, även om vi ska göra allt för att minska, vi inte kan bortse från – att den ökade spänning som följt av Rysslands agerande i Ukraina kan leda till ökade motsättningar mellan Ryssland och Nato.

I ett sådant läge kan det ställa ytterligare krav på den svenska förmågan att värna vår territoriella integritet – oavsett vilken sida som skulle vilja utnyttja det. Ett sådant läge skulle öka betydelsen av alliansfriheten, både för vår egen handlingsfrihet, men också för Nato. Militär uppladdning och förenklad säkerhetspolitisk armkrok minskar vår säkerhet och vår politiska handlingsfrihet.

Men många av dem som ropar på Nato som svar på marinens underrättelseoperation gör det av övertygelse snarare än desperation. På SVT nyheter skriver Unga Liberaler på tisdagen att ”ett svenskt medlemskap leder delvis till en avskräckningseffekt, men även till ett ideologiskt ställningstagande som gynnar både Sverige och andra NATO-intresserade länder.” Likaledes liberala fd EU-minister Birgitta Ohlsson talade för en tid sedan samma klarspråk när hon förklarade att ”Nato är en försvarsallians, men också en ideologisk allians för att säkerställa liberala samhällssystem”.

Det är alltså ett ideologiskt ställningstagande de vill göra, folkpartiet & co, mindre ett försvarspolitiskt grundat.

Kanske är det här någonstans som det blir som tydligast: värdet av att i säkerhetspolitiska sammanhang hålla huvudet kallt, att inte låsa fast sig vid gamla idéer om renlärig ideologi som prompt skiljer höger från vänster och öst från väst. Det som avgör säkerheten för våra barns framtid måste bygga på djupare analys och mer långsiktig framförhållning än så. Och på viljan av att skapa en säkrare värld – för alla – inte på att fortifiera samhällen som passar den egna ideologin.

Fredrik Reinfeldt har kanske något förvånande varit en garant för en besinningsfull hållning gentemot ett Nato-medlemskap. Reinfeldt brukade använda formuleringen ”Mitt parti vill att vi skall gå med i Nato” i debatter och Moderaternas partistämma röstade igenom beslutet om Nato-medlemskap mot partistyrelsens vilja. Med Reinfeldt ur vägen skriver nu två moderata försvarspolitiker, Wallmark och Widegren, självklart att M ser det som ett naturligt steg att söka medlemskap i Nato.

Nato-förespråkarna utgår från att det är ryska ubåtar som just nu syns i vår skärgård, att Ryssland är en självklar fiende. Det är förstås lätt att dras med, när mediabevakningen just nu är rena himmelriket för alla med en pojkrumsfascination för nyputsade korvetter, underrättelsetjänst och upphetsade repriser på kalla kriget-spekulationer. I en komplex samtid är det lockande att se tydliga fiender (om än på ett suddigt foto) och klara gränser mellan gott och ont. Mellan väst och öst.

Men kalla kriget ÄR slut. Vi har inte längre – hur gärna de liberala hökarna än vill det – en tydlig gräns mellan ett gott liberalt väst och ett ont kommunistiskt öst. Vår värld blir sannerligen inte säkrare av att skapa fler gränser. Vi behöver snarare se ett ökat samarbete över gränser. Det gäller inte bara mellan tidigare västländer, utan globalt och inte minst i vårt närområde. Även med Ryssland, i synnerhet mot bakgrund av deras folkrättsbrott i Ukraina och agerande mot sina grannar. Det är ju nu god utrikespolitik behövs mer än någonsin.

Att som folkpartisterna vilja måla upp ett samlat ”ideologiskt liberalt samhällssystem” för att markera yttre gräns mot Ryssland – inte bara politiskt utan även mentalt och kulturellt – det vore en säkerhetsmässig blunder som skulle kunna få stora negativa effekter. En fiendedualism skulle skapas och stärkas.

Och att som de unga folkpartisterna tala om Nato som ”avskräckningseffekt” riskerar att få motsatt effekt för oss. Dessutom baseras denna avskräckning ytterst på kärnvapen. En typ av vapen som om något riskerar vår säkerhet. Globalt eller varhelst dessa omöjliga vapen riskerar att komma till användning.

Nobelkommittén kritiserades i år för att fredspriset inte gick till någon som gjort något för freden ”på riktigt”. Men det kritikerna missar är att säkerhet och fred självklart byggs av civila insatser, som demokrati, utbildning, diplomati, handel, förtroendeskapande åtgärder och konfliktförebyggande arbete.

Trots många presskonferenser och journalistisk yra vet vi inte exakt vad som sker i vår skärgård. Vi måste hålla huvudet kallt och analysera händelserna ordentligt, när vi vet mer om vad som sker. Det finns förstås gott om tankar och konspirationsteorier om vad ubåtarna skulle kunna vara, om inte de är ryska. Men som argument för ett svenskt Natomedlemskap spelar det ingen större roll vilket språk som talas under vattenytan.

Därför är jag glad åt regeringsförklaringens klarspråk: Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.

by

Natos värdlandsavtal behöver granskas kritiskt

Regeringens förslag om att sluta ett så kallat värdlandsavtal med Nato har åter fört in säkerhetspolitiken i valrörelsen. Vänsterpartiet går emot, vilket är förutsägbart eftersom de motsatt sig alla steg till samarbete med Nato. Miljöpartiet uttrycker tveksamhet. Vår talesperson i försvarsfrågor, Peter Hultqvist, uttrycker sitt stöd utifrån förvarsberedningens tidigare beslut och då han inte ser någon konflikt med Sveriges alliansfrihet. Men två tidigare FN-ambassadörer, nära medarbetare till Olof Palme och centrala uttolkare av svensk säkerhetspolitik under de senaste 30 åren, Anders Ferm och Pierre Schori, är kritiska.

Oavsett det eventuella framtida avtalets innehåll är regeringens agerande ett uttryck för dålig timing, förmodligen dessvärre medvetet. Av två skäl. Detta är för det första inte en fråga som lämpar sig att diskutera i en stressig valrörelse. Säkerhetspolitiken måste ligga medvetet stadig och att öppna för utspel kan bränna broar och skapa låsningar som kan ta lång tid att reparera.

För det andra riskerar utspelet bli en del av upplevd omorientering av Sveriges säkerhetspolitik i ljuset av Ukrainakrisen. Det saknar dels grund, eftersom detta i sig inte innebär något ökat hot mot Sverige, dels kan det felaktigt ge bilden av att Sverige gör militär armkrok med Nato och vilket underminerar våra möjligheter till ett självständigt agerande i risken för en tilltagande spänning mellan Ryssland och Nato.

Innehållsligt är det viktigt att minnas att den militära dimensionen av svensk säkerhetspolitik sedan Andra världskrigets slut och i synnerhet efter Berlinmurens fall haft sin utgångspunkt i FN-stadgans våldsförbud. Detta förbud är absolut, så när som på två undantag. Rätten till självförsvar (artikel 51) och när FN:s säkerhetsråd fattar beslut om våldsanvändning enligt kapitel sju vid hot mot internationell fred och säkerhet.

Militär alliansfrihet innebär att vi själva, till skillnad från Natos medlemsländer, tar fullt ansvar för det första undantaget. Däremot samarbetar vi med andra länder kring det andra undantag, att skapa fred i världen på FN:s uppdrag.

Det som hände efter det kalla krigets slut var att möjligheterna och behovet till samarbete för internationell krishantering ökade kraftigt. Och därmed nya möjligheter till samarbete också med Nato. Den viktigaste strukturen för detta var det så kallade Partnerskap för fred.

Framgång i detta kräver självklart samarbete i övning, planering och politisk dialog, vilket lett till ett i huvudsak okomplicerat samarbete med Nato de senaste 20 åren. Vi socialdemokrater har varit kritiska till att alliansregeringen lagt i princip alla svenska krishanteringsägg i Nato-korgen, vilket minskat våra möjligheter att delta i FN-uppdrag som inte varit Natos prioritering. Några av oss har också uttryckt tveksamhet till inriktningen på vårt engagemang i Afghanistan. Men det principiella samarbetet med Nato kring krishantering har varit riktigt och korrekt.

Även om det är samma svenska militärer och samma svenska vapen som har till uppgift att försvara svenskt territorium och medverka i internationell krishantering på FN:s uppdrag är det absolut nödvändigt att strikt hålla isär dessa olika funktioner, eftersom de vilar på helt olika folkrättsliga grunder.

Detta gör inte Nato åt oss, eftersom det är en struktur också för kollektivt självförsvar, enligt Natos artikel fem. Det gör heller inte moderaterna åt oss, eftersom de, tillsammans med folkpartiet, vill se en svensk anslutning till Nato. För alliansregeringen är det inget problem om gränserna suddas ut och om vi får en smyganslutning till Nato. Det är ju dit de vill. Därför ska vi inte förvånas över försvarsminister Karin Enström språk om att kunna ge och ta emot militärt stöd vid en konflikt i vårt närområde.

För oss socialdemokrater, som vill värna den militära alliansfriheten, inte för att den har ett egenvärde utan för att den ger oss ökade möjligheter att bidra till en fredlig utveckling, är det nödvändigt att söka en annan hållning. Det är inget principiellt problem att öka samarbete med Nato för krishantering på FN:s uppdrag eller för att kunna hantera civila kriser. Detta stärker vår egen förmåga och bidrar till Nato civilisering efter det kalla krigets slut.

Men det går en mycket skarp gräns för samarbete för att möta eventuella militära kriser och konfrontationer i vårt närområde. Spelar vi bort den rågången har vi också spelat bort den politiska grunden och det politiska mervärdet av vår militära alliansfrihet.

Därför måste denna rågång granskas kritiskt och ordentligt i samband med riksdagsbehandlingen av det beslut som regeringen nu har tagit. Det är i det sammanhanget avgörande att Sverige har den fulla och egna beslutsrätten av när och hur detta avtal ska användas på svenskt territorium.

Sedan ligger det ett stort ansvar på en kommande regering hur detta avtal ska tillämpas. Här är jag inte orolig för hur en rödgrön regering kommer att agera. Det kan möjligen vara en positiv bieffekt att alliansen fattade sitt beslut i valrörelsen. Det ger den majoritet av Sveriges folk som vill värna den militära alliansfriheten ytterligare ett argument till att byta regering.

Sverige firar i år 200 år av oavbruten fred, vilket är längre än något annat land. Det sammanfaller med vårt beslut att inte söka krig med våra grannar och att inte ingå i militära allianser. Även om politiken utvecklats och förfinats med tanke på två världskrig, bildandet av NF och FN, kalla kriget, EU och kalla krigets slut finns det principer som vi inte har anledning att ompröva. Dit hör strukturen på vårt försvar – det ska kosta på att anfalla oss, men det ska inte provocera andra till anfall – och att militärt försvar är vårt eget fulla ansvar.

Det var trots allt militärallianser som blev omoderna vid det kalla krigets slut. Inte frihet från dessa.

 

by

Rysk björn inte skäl att skramla med egna vapen

Socialdemokrater för tro och solidaritet ser med stor oro på  på utvecklingen i Ukraina och på Rysslands agerande på Krim. Samma oro har fått svenska högerpartier att börja skramla med egna vapen och på nytt tala om Nato-medlemskap.  Rysslands agerande gentemot Ukraina är folkrättsligt helt oacceptabelt, men Sveriges möjligheter att värna fred och säkerhet sker fortfarande bäst genom militär alliansfrihet. Vi ger här ett antal punkter på hur vi bör arbeta för  fred och säkerhet genom demokrati, mänskliga rättigheter och global rättvisa – inte genom militär upprustning och svenskt medlemskap i Nato.  Det var militärallianser som blev omodernt med det kalla krigets slut, inte militär alliansfrihet.

Vi ser med stor oro på utvecklingen i Ukraina och på Rysslands agerande på Krim. Andra delar vår oro, men väljer till skillnad från oss att svara på oron genom att börja skramla med egna vapen. Att som Folkpartister och Moderater kräva nya miljarder till militära insatser. Eller som Kristdemokraterna, genom att ompröva sitt ställningstagande till Nato – från ett nej till ett ”ja, kanske”, med en vaknad rysk björn som argument. Nu är tre av fyra allianspartier förespråkare av svenskt medlemskap i Nato.

Nato-motståndet i den svenska folkopinionen har länge varit starkt och stabilt. Nato förknippas fortfarande med kalla kriget. En allians som domineras av USA, som alltjämt sätter sin yttersta tillit till kärnvapenavskräckning och som ibland låter maktpolitiska skäl gå före folkrätt, reser frågetecken hos en majoritet svenskar, medan svensk militär alliansfrihet ses som ett sätt att bibehålla handlingsfrihet. FN ses hos svensken ofta som globalt enande, men Nato som polariserande. Den uppfattningen är värd att ta på allvar.

Rysslands agerande gentemot Ukraina är folkrättsligt helt oacceptabelt, men Sveriges möjligheter att värna fred och säkerhet för oss själva och i vårt närområde sker fortfarande bäst genom militär alliansfrihet. Med ett svenskt Nato-medlemskap ökar snarare spänningarna runt Östersjön, Barents och vår övriga närhet, genom att ytterligare säkerhetspolitiskt isolera Ryssland, med en maktpolitisk logik från det kalla kriget. Vi ska självklart samarbeta med Nato i internationella fredsinsatser på FN:s uppdrag och vi behöver respektera de länder som utifrån ett eget upplevt säkerhetsunderskott söker medlemskap. Men Sverige skulle bli mindre, inte mer säkert, som full medlem av Nato med utväxlade säkerhetsgarantier, som dessa alltjämt ser ut och med den säkerhetspolitiska logik som organisationen har.

Det var militärallianser som blev omodernt med det kalla krigets slut, inte militär alliansfrihet.

Sverige måste ha tillräckliga resurser och en fungerande struktur för att värna vår nationella suveränitet och integritet, ytterst också militärt. Men att motivera en upprustning av det svenska försvaret med hänvisning till ett rysk hot, snarare minskar än ökar Sveriges säkerhet. Det finns inget militärt hot mot Sverige och vi behöver en politik som samlat ser till att bygga vidare på de 200 år av frihet från krig som gjort Sverige till ett socialt, ekonomiskt och utrikespolitiskt framgångsland.

För att förhindra upptrappning av konflikter och våld måste vi uppmärksamma tidiga varningssignaler och ingripa genom politiska insatser. Vi behöver koppla säkerhetspolitiken till rättvisefrågor och demokrati, försvarspolitiken till mänskliga rättigheter. Med folkrätt, mänskliga rättigheter och internationell solidaritet i självklart fokus.

Allra främst bör Sverige stärka sitt internationella civila arbete för att i dialog verka för demokratisering, mänskliga rättigheter och långsiktiga samarbeten för handel och mellanfolkligt utbyte. Avgöranden i vårt närområde är en långsiktig integration mellan Europa och Ryssland som en del i ett växande globalt samarbete.

Det är så vi som militärt alliansfritt land fortsatt kan vara en internationell kraft för stabilitet, säkerhet och fred.

Socialdemokrater för tro och solidaritet vill se:

–        Ett omedelbart stopp för alla försök till rysk annektering, vare sig det handlar om trupp, provokationer eller ensidiga politiska beslut.

–        Stöd för en politisk dialog mellan Ryssland och Ukraina, där alla minoriteters rättigheter tillvaratas, för att lösa krisen i sin helhet

–        Svenska initiativ för ett utvecklat politiskt och ekonomiskt samarbete och närmande till EU för hela Östeuropa, inklusive Ryssland.

–        Ett konsekvent förhållningssätt till folkrätt och mänskliga rättigheter, som gör att vi med trovärdighet och stringens kan framföra konstruktiv kritik när länder begår flagranta brott mot dessa som Ryssland nu gjort.

–        Arbete för fred och säkerhet genom demokrati, mänskliga rättigheter och global rättvisa – inte genom militär upprustning och svenskt medlemskap i Nato

–        En kraftfull politik för en rättvis, jämlik och hållbar global utveckling, med bl.a. långsiktig fattigdomsbekämpning och demokratisering på agendan.

–        Stärkta svenska insatser för att förebygga väpnade konflikter och minska vapenspridning.

 

by

Krim: Sverige kan agera med folkrättlig trovärdighet

Rysslands militära agerande på Krim-halvön är den allvarligaste krisen i vårt närområde sedan det kalla krigets slut.

Därför är det på sin plats att Sveriges utrikesminister Carl Bildt är tydlig med att Rysslands agerande strider mot folkrätten och FN-stadgans våldsförbud. Inget land – stort eller litet – har rätt att våldföra sig på ett annat land.

Stormakter har dock inte samma relation till folkrätten som små och medelstora, och i synnerhet inte militärt alliansfria länder. För Sverige är folkrätten vår första och viktigaste försvarslinje och vi måste värna den med konsekvens.

När USA och västvärlden i stort kritiserar Ryssland för folkrättsbrott, blir den självklara jämförelsen Irak 2003 eller Kosovokrisen 1999 eller att man gick längre än vad säkerhetsrådet gett mandat för i Libyen-krisen 2011. Trovärdigheten är ordentligt urvattnad.

Sverige har i dessa sammanhang agerat med större konskevens. Vi deltog inte i Natos bombningar av Serbien 1999 och valde att betrakta dem som legitima, om än inte legala. Regeringen tog tydligt avstånd från den USA-ledda invasionen av Irak 2003. Vi deltog i Libyenaktionen, men bara i uppgifter som med ordentlig marginal låg innanför säkerhetsrådets mandat.

Därför kan Sverige som nation argumentera med trovärdighet. Men, säger den minnesgode, hur är det då med Carl Bildt som person? Argumenterade inte han för kriget 2003 och var t o m kopplad till den amerikanska krigslobbyn Kommitteen för Iraks befrielse?

Så var det. Det finns en skillnad mellan Carl Bildts agerande som moderatledare 1999, då han var folkrättligts principiell, som fri tyckare 2003, då han argumenterade maktpolitiskt och som utrikesminister 2011, då folkrättsargumenten är tillbaka.

I Krimkrisen, när folkrättsargumenten också kan kombineras med en mer maktpolitisk kritik av Ryssland bärs de också av ett starkt engagemang.

Statsminister Fredrik Reinfeldt fick på söndagen också en tillrättavisning av utrikesministern för att han uttryckt viss förståelse, inte för det ryska agerandet, men för den ryska oron för den ryska minoriteten i Ukraina.

Det Fredrik Reinfeldt uttryckte var ganska likt det Tyskland utrikesminister Steinmeier sa. Tyskland har både historiska erfarenheter av konflikt med Ryssland och är beroende av Ryssland för sin energiförsörjning. Det gynnar en viss eftertanke, och en naturlig strävan att söka dialogöppningar i kriser.

Det är, ur ett MR-perspektiv, alltid mycket allvarligt att utifrån nationalistiska motiv ge sig på en minoritet. Är minoriteten dessutom i ett bredare geografiskt och historiskt perspektiv del av en majoritet är det dessutom dålig säkerhetspolitik.

I går bytte dock Fredrik Reinfeldt spår och sällade sig till ledamöterna i Riksdagens försvarsutskott som med anledning av Krimkrisen vill lägga mer resurser på det svenska försvaret.

Krimkrisen är allvarlig. Men den kan inte mötas militärt, vare sig från Sverige eller Nato. Den kan heller inte lösas genom att isolera Ryssland. En viktig orsak till Ryssland agerande är just upplevelsen av isolering och marginalisering. Samtidigt som man militärt är en stormakt. Det är ingen bra kombination.

Sverige har självklart en roll ett spela i detta. Vi kan med trovärdighet stå upp för de folkrättsliga argumenten. Som militärt alliansfritt land har vi andra möjligheter att nå dialog och samspel med Ryssland, som inte är präglat av den kalla krigets logik som alltjämt omgärdar Natos relation till Ryssland.

Det är i år 25 år sedan muren föll i Berlin. Vår uppgift idag är att se till att den inte byggs upp längre österut, utan förpassas till historiens skräpkammare en gång för alla.

Det kräver en trovärdig kombination av tydlighet för att vi inte kan acceptera övergrepp mot folkrätten, med en långsiktig strävan till samarbete, samspel och samhörighet mellan Europa och Ryssland där demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är grunden för samlevnaden.

Peter Weiderud

 

Bli medlem - klicka här!