De senaste veckorna har den politiska debatten präglats av mycket misstro, misstänkliggöranden och ryktesspridningar. I vissa fall också ren islamofobi.
Ett envist rykte som använts i konspiratoriska försök kan vi börja med att avfärda rakt av: Nej, statsministerns fru har aldrig varit anställd hos Socialdemokrater för tro och solidaritet, varken nu eller tidigare. Men Ulla – du är väldigt välkommen hit till oss på en fika, när du vill!
Debatten runt muslimer och muslimska politiker känns fortfarande aktuell och intressant, även om vi redan tidigare kommenterat både Mehmet Kaplans avgång och Yasri Khans avhopp. Demokratiska och partipolitiska principer ska självklart hålla även när de synas i sömmarna. Gör de det inte måste man som företrädare lämna sina uppdrag, det är inget att diskutera. Detta hände Kaplan och Kahn och är i sak inte så mycket att ifrågasätta.
Men i kölvattnet av debatten om Kaplan och Khan har det blivit allt tydligare att du som praktiserande muslim och politiker är granskad och betraktad med särskild blick. Den blicken är de antimuslimska strömningarna snabba att fånga upp och utnyttja, för att spinna den muslimhatande debattväven än starkare. Media bör inte bistå dem i detta. Inte heller politiken.
Debatten är inte ny, men nästan som yrvaken. Det är inte längre bara i konservativa eller extrema kretsar och på högerradikala ledarsidor vi kan se en nymornad religionsrädsla. Även vänsterpartiet slåss just nu med frågan om partiföreträdare som spridit grova rasistiska och muslimhatande yttranden.
Inom hela den löst definierade ”vänstern” kan man lätt enas om att kollektivt arbeta mot en nationell extremhöger. Mot muslimsk radikalhöger är det uppenbart svårare. Väldigt skilda personliga erfarenheter tar sig väldigt olika uttryck. Resultatet kan bli att samma islamofoba, avindividualiserade yttringar som sprids av högerextremerna, plötsligt sprids av vänsteranhängare. Även av dem som i andra fall är dagliga förkämpar för mänskliga rättigheter och allas lika värde.
Det behöver inte ens handla om huruvida någon är islamofob eller rasist eller inte. Det handlar om att som demokrat aldrig bidra – direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet – till generaliseringar som är rasistiska och/eller islamofoba. Precis som sades i kritiken mot Mehmet Kaplan gäller det att visa gott omdöme.
Det känns märkligt men nödvändigt att behöva påminna om att all tro inte är dogmatisk. Att vara religiös betyder inte per definition att vilja ha en teokrati. Inte ens om du är muslim.
Det finns många länder där religionen tillåts inte bara påverka utan ofta även styra politiken. USA är ett exempel på ett sådant land, Israel ett annat, Iran ett tredje och extremt exempel.
Men alla kristna politiker världen över har inte en agenda att göra bibeln till lag och återkristna alla. Judiska politiker har generellt sett inte en vilja att ta egen makt över lagstiftningen och införa koshertvång för alla. Så varför tillskriver vi så gärna muslimska politiker den önskan – att all politik ska dikteras utifrån islam?
I mångas ögon verkar det inte vara troligt, eller kanske ens möjligt (önskvärt?) att en som är praktiserande muslim samtidigt kan vara miljöpartist, socialdemokrat, eller demokrat överhuvudtaget, tycks det. Då måste det istället handla om ”infiltrering” av företrädare som inte har något gemensamt med de partier de verkar i. Eller om cyniskt röstfiske från maktsugna politruker.
Det är också intressant att se att ordet ”identitetspolitik” verkar ha blivit det allra värsta skällsordet bland i alla fall högerns tyckare. Men identitetspolitik kan det uppenbart bara bli när det handlar om muslimers rätt i samhället. Är det istället fråga om t ex kvinnors rättigheter – eller kristnas – då är det nästan aldrig identitetspolitik eller någon kohandel det rör sig om.
Både vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet och vissa muslimska företrädare brukar i samma sammanhang beslås med att vilja definiera människor utifrån deras religiösa tro. I själva verket är det ju istället misstänksamma kritiker som gång efter annan reducerar människor till att bli endast sin tro: En muslim tycks aldrig kunna vara lika sammansatt som företrädare för majoritetsbefolkningen.
Nej, är man muslim är man tydligen per definition inte i första hand t ex socialdemokrat, utan förväntas vara lojal endast med sin religiösa tillhörighet. Märkligt, eftersom andra obesvärat kan vara både kvinnor, män, sossar, moderater, stockholmare, norrlännningar och kristna utan att någon reagerar.
Elisabeth Svantesson var, som ett tydligt exempel, minister med ansvar för frågor om bl a diskriminering i regeringen Reinfeldt. Samma personer som nu misstänkliggör muslimer såg det aldrig som ett problem att Svantesson varit aktiv i abortmotstånd och negativt inställd till homosexuellas rätt att adoptera, uppfattningar hon finner stöd för i hennes konservativt kristna tro. Svantessons tro betraktades istället – med rätta – som något hon kan ha och ändå kunna fatta beslut i enlighet med sitt parti. Varför skulle detsamma inte gälla för politiker med muslimsk tro?
På GPs ledarsida skriver Adam Cwejman om identitetspolitik, ”religiös-politisk kohandel” och om de hotfulla muslimerna. Han använder vårt förbund som främsta exempel, baserat på att vi sedan 1990-talet helt odramatiskt arbetat inkluderande med marginaliserade grupper, ja även i dialog med muslimska organisationer. Det ”avtal” Cwejman nämner är en offentlig arbetsrapport från slutet av 90-talet som sammanfattar dialogsamtal som förts, i syfte att på demokratiska grunder få fler muslimer som delade arbetarrörelsens värderingar att bli politiskt aktiva.
Att överhuvudtaget tala om kohandel och cyniskt ”röstfiske”, senast använt också om Margot Wallström av Expressen, som skäl till att verka för människors demokratiska och mänskliga rättigheter – det säger nog egentligen mer om den som skriver, än om den som på goda grunder fattar ett beslut.
Media har, precis som politiken, ett ansvar.
Alla vi som envist tror på allas lika rätt och värde måste kraftfullt motverka den obehagliga undervegetation i debatten som nu får näring i stora delar av medielandskapet – och tyvärr även i demokratiska politiska partier, också vårt eget.
Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet ser det därför som oerhört viktigt att fortsätta vårt arbete för att inkludera minoritetsgrupper i samhället och i politiken. Långsiktigt och i dialog. Det är väl den hållningen som gett vissa en bild av att vi ”mångkulturalister”, sossar som miljöpartister och andra, vill ha in troende människor i våra partier, oavsett värderingar. Inget kan för vår del vara mer felaktigt.
Många av oss i vårt förbund, men inte alla, är troende. Men först och främst är vi socialdemokrater. Vi värnar troende, och icke troende, människor med socialdemokratiska värderingar. Med största sannolikhet gäller detsamma för Miljöpartiet.
Vi har självklart ingen anledning att ge stöd åt konservativa krafter i politiken. Höger inom islam och höger inom kristenheten och ja, all form av höger är vårt politiska motstånd. Tron som progressiv kraft är det som är vårt förbunds styrka. En tro som ger stöd till uppfattningen om alla människors lika värde och rätt är det som gör oss unika i svensk politik. Så var det 1929 när vårt förbund startades – och så är det idag.
Alla socialdemokrater engagerar sig i ett brett och sekulärt parti för att tillsammans med politiskt likasinnade bidra till att förändra samhället, med en socialdemokratisk ideologi som grund. Det gäller kristna, judar, muslimer, buddister, sikher, likväl som ateister och andra. Det gäller förstås också oss.
Sverige måste vara för alla. Politiken likaså.
Att så split och misstro mellan människor och grupper kan aldrig vara en väg framåt. Vi verkar för ett socialdemokratiskt samhälle byggt på rättvisa och solidaritet, respekt och gemenskap. Alldeles oberoende av hur du definierar din identitet. Att ett sådant samhälle är helare, tryggare och friare – för alla – det är vår gemensamma tro och politiska ambition.
