Close

Tag Archive for: mänskliga rättigheter

by

Tre dagsrapporter från Gaza: Försoning i ett stängt rum

Ulf Carmesund är internationell sekreterare för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Han har många gånger besökt och även levt i Palestina. Just nu är Ulf för förbundets räkning i Gaza, där vi har kontinuerliga samarbeten. Här är några betraktelser av Ulf Carmesund om den ohållbara situationen i Gaza:

Bästa sättet att göra sig av med fienden är inte att spärra in, föra krig eller förinta. Bästa sättet att göra sig av med fienden är att bli vänner. Låt oss därför stödja försoningen!

Bästa sättet att göra sig av med fienden.

Gränsen mellan Gaza och Egypten verkar vara stängd ett par dagar. Så jag blir kvar här lika länge. Ingen vet riktigt. Medan jag väntar träffar jag intellektuella inom Fatah, Hamas och i civila samhället – och jag funderar över hur världen ter sig sedd från Gaza.

För det första är jag ovan vid att vara instängd. I mitt rättsmedvetande förknippar jag begränsad rörelsefrihet med straff. Men frågan är vad jag och alla andra 1,8 miljoner människor i Gaza är skyldiga till?

Försoningen mellan Fatah och Hamas påverkar Gaza, men även oss i väst. Som västerlänning har jag inte undgått att påverkas av det sk ”Kriget mot terrorismen”. Världen har fått en industri av säkerhetsbolag. Flygplatser och demokratiska institutioner har måst köpa nya dörrar och utrustning för miljardbelopp. Det hot som ”Kriget mot terrorismen” målar upp antas i huvudsak komma från muslimer och islamister.

Fatah har i 20 år fört fredssamtal med Israel som stöttats av USA. Fatah har varit ”på västerlandets sida”. Men samtalet med Israel har inte förbättrat livet i Palestina. Så nu har Fatah, tvärt emot USA och Israels krav, valt att försonas med Hamas, med islamister. Detta innebär att Fatah väljer Hamas och enhet i Palestina före USA.

Försoningen ifrågasätter själva logiken i det sk ”Kriget mot terrorismen” som ju säger oss att islamister som Hamas är hotet och att USA garanterar säkerhet. Men Fatah väljer istället att försonas med Hamas. Jag tror att de gör rätt. För, det ligger en djupare sanning i försoningen än i det sk ”Kriget mot terrorismen”.

Bästa sättet att göra sig av med fienden är inte att spärra in, föra krig eller förinta. Bästa sättet att göra sig av med fienden är att bli vänner. Låt oss därför stödja försoningen!

Politiker från Europa bör snarast stödja försoningen. Kom hit och säg det till både Israel och USA och till Fatah och Hamas! Men vi som tror på försoning måste vara beredda på bakslag. Alla de palestinier, västerlänningar – och andra – som ännu är fast i det sk ”Kriget mot terrorismen” kan ha vara svårt att få vänner.

*     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *

En lampa i ett mörkt rum

Försoningen mellan Fatah och Hamas tänder en lampa i ett mörkt rum. I ljuset avslöjas en sjaskig myt som Sverige, EU, Ryssland, FN och USA odlat sedan 11 september 2001 och sedan valen i Palestina 2006. Det är myten om hotet från islam och islamisterna.

Fatah har fram till nyligen samarbetat med USA, Israel och även med (S) i Sverige. Under dessa år har USA, Israel och även Sverige benhårt kritiserat terroristorganisationen Hamas och bannlyst alla kontakter och allt samarbete. SIDA har skrivit att denna policy hindrar bistånd till Gaza. För ett par år sedan konstaterade Socialdemokraternas partistyrelse att det ledde fel att inte samarbeta med den regering som valdes i 2006. I synnerhet med den samlingsregering som sedan formades.

Forskare eller någon av världens (få?) grävande journalister får försöka beskriva hur kritiken av Hamas skapades. Vem har makt att indoktrinera hela den fria världen? Eller har den fria världen använt sin frihet till att indoktrinera sig själv?

Fatah kan nu tänka sig att lämna stugvärmen i väst och istället inleda ett samarbete med Hamas. Perspektivet från Gaza säger oss att människor i samma land kan ha olika ideologi och ha olika tro, men för att hålla samman sitt land och för att värna människors väl kan de ändå välja att samarbeta. I Europa och även i Sverige tycks däremot kritiken mot islam och islamister fortfarande växa. Kriget mot terrorism kvarstår. För det västland som ännu lever i den rädsla som Kriget mot terrorismen skapat är Försoningen mellan Fatah och Hamas en lampa för trygghet och upplysning i rädslans mörker.

Ett stöd till Försoningen är ett stöd till upplysning i vår tid. Försoningen skapar även nya möjligheter för en rättvis fred mellan Israel och Palestina och den utmanar alla länder i väst att börja behandla judar och muslimer som fullvärdiga medborgare.  Oberoende av tro, tradition och bakgrund kan vi skapa oss en gemensam framtid.

Bara vi tänder lampan.

*     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *

Fångvaktarens betraktelse.

Igår var en dag fylld av möten med vänner och politiska kontakter. Det första ägde rum på Marna House kl 9.30. Dagen avslutades med en sen arbetsmiddag vid havet och jag var hemma på hotellet först kl 01. Jag träffar personer både från Fatah och från Hamas, civila samhället liksom journalister som tolkar det som sker. I går träffade jag även en trevlig norrman som är här för att skriva. Alla talar givetvis om Försoningen. En del är cyniska olyckskorpar och andra är hoppfulla humanister.

Mitt förslag är att svenska aktörer i alla politiska partier och i alla organisationer ger Försoningen sitt stöd.

Blockaden påverkar livets alla delar för dem som bor här. Och först när jag kommit hit inser jag att blockaden påverkar även alla dem som inte besöker Gaza men ibland hör eller ser ordet nämnas i nyhetsflödet. Många i Sverige verkar tänka att Gaza är en farlig plats. Men, i Gaza ser sanningen annorlunda ut. Det är omgivningen som är farlig för Gaza. När jag besöker en restaurang eller promenerar längs havet möter jag människor som behandlar mig som en människa.

Det slår mig en gång i timmen: Varför i himmelens namn är alla Gaza-bor inspärrade? Och, det spelar ingen roll om de är helgon eller kriminella, advokater eller murare, om de är gamla eller unga, förälskade eller förtvivlade.

Sedan hösten 2007 har knappt 2 miljoner människor spärrats in på denna lilla yta. Att omvärlden tillåter att detta fortgår innebär att omvärlden är förändrad.

Omvärlden är inte längre fria människor men fångvaktare.

by

Rysk björn inte skäl att skramla med egna vapen

Socialdemokrater för tro och solidaritet ser med stor oro på  på utvecklingen i Ukraina och på Rysslands agerande på Krim. Samma oro har fått svenska högerpartier att börja skramla med egna vapen och på nytt tala om Nato-medlemskap.  Rysslands agerande gentemot Ukraina är folkrättsligt helt oacceptabelt, men Sveriges möjligheter att värna fred och säkerhet sker fortfarande bäst genom militär alliansfrihet. Vi ger här ett antal punkter på hur vi bör arbeta för  fred och säkerhet genom demokrati, mänskliga rättigheter och global rättvisa – inte genom militär upprustning och svenskt medlemskap i Nato.  Det var militärallianser som blev omodernt med det kalla krigets slut, inte militär alliansfrihet.

Vi ser med stor oro på utvecklingen i Ukraina och på Rysslands agerande på Krim. Andra delar vår oro, men väljer till skillnad från oss att svara på oron genom att börja skramla med egna vapen. Att som Folkpartister och Moderater kräva nya miljarder till militära insatser. Eller som Kristdemokraterna, genom att ompröva sitt ställningstagande till Nato – från ett nej till ett ”ja, kanske”, med en vaknad rysk björn som argument. Nu är tre av fyra allianspartier förespråkare av svenskt medlemskap i Nato.

Nato-motståndet i den svenska folkopinionen har länge varit starkt och stabilt. Nato förknippas fortfarande med kalla kriget. En allians som domineras av USA, som alltjämt sätter sin yttersta tillit till kärnvapenavskräckning och som ibland låter maktpolitiska skäl gå före folkrätt, reser frågetecken hos en majoritet svenskar, medan svensk militär alliansfrihet ses som ett sätt att bibehålla handlingsfrihet. FN ses hos svensken ofta som globalt enande, men Nato som polariserande. Den uppfattningen är värd att ta på allvar.

Rysslands agerande gentemot Ukraina är folkrättsligt helt oacceptabelt, men Sveriges möjligheter att värna fred och säkerhet för oss själva och i vårt närområde sker fortfarande bäst genom militär alliansfrihet. Med ett svenskt Nato-medlemskap ökar snarare spänningarna runt Östersjön, Barents och vår övriga närhet, genom att ytterligare säkerhetspolitiskt isolera Ryssland, med en maktpolitisk logik från det kalla kriget. Vi ska självklart samarbeta med Nato i internationella fredsinsatser på FN:s uppdrag och vi behöver respektera de länder som utifrån ett eget upplevt säkerhetsunderskott söker medlemskap. Men Sverige skulle bli mindre, inte mer säkert, som full medlem av Nato med utväxlade säkerhetsgarantier, som dessa alltjämt ser ut och med den säkerhetspolitiska logik som organisationen har.

Det var militärallianser som blev omodernt med det kalla krigets slut, inte militär alliansfrihet.

Sverige måste ha tillräckliga resurser och en fungerande struktur för att värna vår nationella suveränitet och integritet, ytterst också militärt. Men att motivera en upprustning av det svenska försvaret med hänvisning till ett rysk hot, snarare minskar än ökar Sveriges säkerhet. Det finns inget militärt hot mot Sverige och vi behöver en politik som samlat ser till att bygga vidare på de 200 år av frihet från krig som gjort Sverige till ett socialt, ekonomiskt och utrikespolitiskt framgångsland.

För att förhindra upptrappning av konflikter och våld måste vi uppmärksamma tidiga varningssignaler och ingripa genom politiska insatser. Vi behöver koppla säkerhetspolitiken till rättvisefrågor och demokrati, försvarspolitiken till mänskliga rättigheter. Med folkrätt, mänskliga rättigheter och internationell solidaritet i självklart fokus.

Allra främst bör Sverige stärka sitt internationella civila arbete för att i dialog verka för demokratisering, mänskliga rättigheter och långsiktiga samarbeten för handel och mellanfolkligt utbyte. Avgöranden i vårt närområde är en långsiktig integration mellan Europa och Ryssland som en del i ett växande globalt samarbete.

Det är så vi som militärt alliansfritt land fortsatt kan vara en internationell kraft för stabilitet, säkerhet och fred.

Socialdemokrater för tro och solidaritet vill se:

–        Ett omedelbart stopp för alla försök till rysk annektering, vare sig det handlar om trupp, provokationer eller ensidiga politiska beslut.

–        Stöd för en politisk dialog mellan Ryssland och Ukraina, där alla minoriteters rättigheter tillvaratas, för att lösa krisen i sin helhet

–        Svenska initiativ för ett utvecklat politiskt och ekonomiskt samarbete och närmande till EU för hela Östeuropa, inklusive Ryssland.

–        Ett konsekvent förhållningssätt till folkrätt och mänskliga rättigheter, som gör att vi med trovärdighet och stringens kan framföra konstruktiv kritik när länder begår flagranta brott mot dessa som Ryssland nu gjort.

–        Arbete för fred och säkerhet genom demokrati, mänskliga rättigheter och global rättvisa – inte genom militär upprustning och svenskt medlemskap i Nato

–        En kraftfull politik för en rättvis, jämlik och hållbar global utveckling, med bl.a. långsiktig fattigdomsbekämpning och demokratisering på agendan.

–        Stärkta svenska insatser för att förebygga väpnade konflikter och minska vapenspridning.

 

by

Krim: Sverige kan agera med folkrättlig trovärdighet

Rysslands militära agerande på Krim-halvön är den allvarligaste krisen i vårt närområde sedan det kalla krigets slut.

Därför är det på sin plats att Sveriges utrikesminister Carl Bildt är tydlig med att Rysslands agerande strider mot folkrätten och FN-stadgans våldsförbud. Inget land – stort eller litet – har rätt att våldföra sig på ett annat land.

Stormakter har dock inte samma relation till folkrätten som små och medelstora, och i synnerhet inte militärt alliansfria länder. För Sverige är folkrätten vår första och viktigaste försvarslinje och vi måste värna den med konsekvens.

När USA och västvärlden i stort kritiserar Ryssland för folkrättsbrott, blir den självklara jämförelsen Irak 2003 eller Kosovokrisen 1999 eller att man gick längre än vad säkerhetsrådet gett mandat för i Libyen-krisen 2011. Trovärdigheten är ordentligt urvattnad.

Sverige har i dessa sammanhang agerat med större konskevens. Vi deltog inte i Natos bombningar av Serbien 1999 och valde att betrakta dem som legitima, om än inte legala. Regeringen tog tydligt avstånd från den USA-ledda invasionen av Irak 2003. Vi deltog i Libyenaktionen, men bara i uppgifter som med ordentlig marginal låg innanför säkerhetsrådets mandat.

Därför kan Sverige som nation argumentera med trovärdighet. Men, säger den minnesgode, hur är det då med Carl Bildt som person? Argumenterade inte han för kriget 2003 och var t o m kopplad till den amerikanska krigslobbyn Kommitteen för Iraks befrielse?

Så var det. Det finns en skillnad mellan Carl Bildts agerande som moderatledare 1999, då han var folkrättligts principiell, som fri tyckare 2003, då han argumenterade maktpolitiskt och som utrikesminister 2011, då folkrättsargumenten är tillbaka.

I Krimkrisen, när folkrättsargumenten också kan kombineras med en mer maktpolitisk kritik av Ryssland bärs de också av ett starkt engagemang.

Statsminister Fredrik Reinfeldt fick på söndagen också en tillrättavisning av utrikesministern för att han uttryckt viss förståelse, inte för det ryska agerandet, men för den ryska oron för den ryska minoriteten i Ukraina.

Det Fredrik Reinfeldt uttryckte var ganska likt det Tyskland utrikesminister Steinmeier sa. Tyskland har både historiska erfarenheter av konflikt med Ryssland och är beroende av Ryssland för sin energiförsörjning. Det gynnar en viss eftertanke, och en naturlig strävan att söka dialogöppningar i kriser.

Det är, ur ett MR-perspektiv, alltid mycket allvarligt att utifrån nationalistiska motiv ge sig på en minoritet. Är minoriteten dessutom i ett bredare geografiskt och historiskt perspektiv del av en majoritet är det dessutom dålig säkerhetspolitik.

I går bytte dock Fredrik Reinfeldt spår och sällade sig till ledamöterna i Riksdagens försvarsutskott som med anledning av Krimkrisen vill lägga mer resurser på det svenska försvaret.

Krimkrisen är allvarlig. Men den kan inte mötas militärt, vare sig från Sverige eller Nato. Den kan heller inte lösas genom att isolera Ryssland. En viktig orsak till Ryssland agerande är just upplevelsen av isolering och marginalisering. Samtidigt som man militärt är en stormakt. Det är ingen bra kombination.

Sverige har självklart en roll ett spela i detta. Vi kan med trovärdighet stå upp för de folkrättsliga argumenten. Som militärt alliansfritt land har vi andra möjligheter att nå dialog och samspel med Ryssland, som inte är präglat av den kalla krigets logik som alltjämt omgärdar Natos relation till Ryssland.

Det är i år 25 år sedan muren föll i Berlin. Vår uppgift idag är att se till att den inte byggs upp längre österut, utan förpassas till historiens skräpkammare en gång för alla.

Det kräver en trovärdig kombination av tydlighet för att vi inte kan acceptera övergrepp mot folkrätten, med en långsiktig strävan till samarbete, samspel och samhörighet mellan Europa och Ryssland där demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är grunden för samlevnaden.

Peter Weiderud

 

by

Aborter handlar om hälsa, inte om samvete

Motståndet mot fri abort har blivit mer organiserat och sofistikerat, både i Sverige och i övriga Europa. I Norge vill högerregeringen med stöd av kristdemokraterna införa en samvetsklausul, som påtagligt kommer att urholka den fria rätten. I Spanien har en annan högerregering lagt ett förslag som drastiskt försämrar kvinnors rätt, vilket lett till kraftiga motdemonstrationer.

I Sverige vill Sverigedemokraterna sänka gränsen för fri abort och KD utmanas av Kristna värdepartiet, som driver totalförbud som sin huvudfråga. Samtidigt har en barnmorska, som fått lämna sin betalda praktik sedan hon vägrat medverka i abortvård, vänt sig till DO för att få stöd för sin syn på samvetsfrihet.

Sverigedemokraterna stödjer som enda parti barnmorskans krav och lämnade nyligen in en motion till riksdagen med kravet att införa samvetsfrihet i svensk sjukvård.

Samvetsfrihet är en viktig rättighetsprincip, för dem som av religiösa, moraliska eller andra skäl inte vill eller kan utföra vissa uppgifter. Den hade till exempel stor betydelse för dem som under det kalla kriget vägrade värnplikt och erbjöds vapenfri tjänst, eller för dem som vill ha dispens från att medverka i djurförsök i vissa naturvetenskapliga utbildningar liksom i en del andra sammanhang.

Vi vet ännu inte om DO kommer att ta upp det aktuella fallet, och om så sker, vad slutsatsen blir när barnmorskans krav på samvetsfrihet prövas i relation till bland annat Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna. Men vi vet, från andra länder i Europa, vad som händer om rätten till samvetsfrihet ställs över kvinnors rätt. Det leder inte till färre aborter, men till ökade hälsorisker för kvinnor och till ökad utsatthet för många.

Utan att negligera principen om samvetsfrihet kan man resonera på följande sätt. I svensk lagstiftning har kvinnan – och enbart kvinnan – rätt att fatta beslut om abort. Av alla möjliga alternativ för lagstiftning som man kan tänka sig, är detta den bästa tänkbara, ur ett etiskt och politiskt perspektiv. En oönskad graviditet är aldrig en enkel fråga, men det finns inget bättre politiskt svar på frågan än det vi under ordentlig bearbetning redan 1975 kommit fram till.
När vi konstaterat att detta är den enskilda kvinnans beslut, kan vi som följd av detta slå fast att abort ur samhällelig syn är en hälsofråga, inget annat. Kvinnan, om hon önskar abort, har rätt till en trygg och säker hälsovård.

Religionsfriheten i Sverige är grundlagsskyddad och väger tungt. Men när religionsfriheten kolliderar med rätten till liv och hälsa måste vi acceptera att det kan innebära vissa inskränkningar. Det gör att vi inte kan acceptera att kvinnor som har att fatta beslut om abort, riskerar att möta vårdpersonal som försöker påverka dem i deras svåra beslut. Samma bemötande ska gälla, oavsett vilken barnmorska man möter.

Vi kan heller inte acceptera att sjukvårdspersonal tillåts vägra delta i aborter på ett sätt som underminerar patientsäkerheten. Eller att abortmotståndare, som i vissa europiska länder, medvetet söker sig till gynekologin för att med hjälp av samvetsfriheten underminera den fria aborträtten. Eller att samvetsfriheten används som en affärsidé; man tillämpar den i offentlig vård, men utför istället aborter privat på fritiden.

Skulle vi förenklat låta samvetsfriheten stå över kvinnors rätt, skulle det drastiskt minska den totala uppfyllelsen av mänskliga rättigheter. Samtidigt kan en total förnekelse av samvetsfrihet som princip ge bakslag om det prövas i Europadomstol och i andra sammanhang.

Det kan därför finnas skäl för arbetsgivare att om möjligt medverka till omplaceringar av enskilda som hänvisar till samvetsfrihet när det växer fram under yrkeskarriären. Det är både rimligt för den enskilde och önskvärt att all personal som arbetar inom vården helhjärtat ställer upp för kvinnans rätt.

Sist och slutligen är det viktigt att göra skillnad på situationer som bygger på egna val och där det föreligger en plikt. På personligt ansvar respektive samhällets. Om samhället förpliktigar dig att utföra något, där ditt val är kringskuret – som var fallet i värnpliktsammanhanget – då har samhället enligt mig också ett självklart ansvar att kunna ge samvetsfrihet och respektera att vissa uppgifter inte kan utföras av alla.

Att utbilda sig inom ett visst yrke och sedan ta en viss anställning innebär däremot rimligen att du har en personlig skyldighet att utföra de arbetsuppgifter som krävs. Du har i den situationen valet att söka en annan tjänst, eller att välja en annan utbildning, om du inte är beredd att utföra de arbetsuppgifter som ingår i just den tjänsten.

Verklig frihet – för alla – kräver nämligen både solidaritet och eget personligt ansvar.

Cecilia Dalman Eek
Vice förbundsordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet

Även publicerad på etc.se 2014-02-11

by

Sverigedemokraterna byter fot om invandring?

Sverigedemokraternas förslag om att ta bort den exklusiva rätten för samer organiserade i samebyar att bedriva renskötsel bekräftar bilden av Sverigedemokraterna, SD, som inte bara snävt invandrarfientliga, utan främst gruppegoistiska, populistiska och rasistiska.

Sveriges urbefolkning var ju faktiskt först på plats och borde ju utifrån en invandrarfientlig logik skyddas från de påfrestningar som invandringen av svenskar inneburit på det samiska kärnområdet.

Men i samband med Jimmie Åkessons besök till Jokkmokks marknad lanserar nu SD tanken att vem som vill ska ha rätt att bedriva renskötsel.

Detta skulle, om det realiseras, innebära dödsstöten för den samiska kulturen i Sverige. Inget annat parti är heller berett att följa SD i tanken.

Renskötseln är central för den samiska kulturen, eftersom den rymmer samernas unika livsmönster som urbefolkningen. Det gäller för alla samer, också för dem som inte har förmånen att vara renskötare. Ur renskötseln stammar också slöjden, viktiga delar av språket, och nära kopplat till renskötseln finns också de för samerna så viktiga näringarna jakt och fiske.

Renskötseln är nomadiserande, genomförs i stor samklang med naturen, och kräver därför en unik tillgång till land och vatten. Det fordrar med nödvändighet att den är reglerad. Som urbefolkning har samerna den rätten, och att ta bort den skulle inte bara vara ett massivt övergrepp på en utsatt minoritet. Det skulle också gå emot MR-konventioner och allvarligt skada Sveriges internationella anseende.

Att SD bortser från situationen för utsatta minoriteter eller struntar i konventioner om mänskliga rättigheter i sin populistiska jakt på röster, är förvisso inget nytt. Det nya är att när de hittat en ny grupp att ge sig på, så glömmer de sin tidigare logik om att den som var här först ska ha största rätten på sin sida. Att de dessutom väljer att gå ut med ett sådant här utspel dagen före samernas nationaldag är symptomatiskt okänsligt.

by

Kan vi tala om klass eller rasism utan att tala religion?

Daniel Suhonens artikel ”Vänsterprassel med islam” från Aftonbladet 2011 cirkulerar på nytt digitalt, varför vi här ger en kommentar. 

Om vi klarar att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt så måste vi alltså värna alla mänskliga rättigheter samtidigt. Att få ha sin religiösa tro är en. Att inte bli diskriminerad en annan. Ett generellt religionsförakt och religionshat går helt enkelt inte ihop med kamp för mänskliga rättigheter.

Visst är det lätt att hålla med Daniel Suhonen när han i artikeln ”Vänsterprassel med islam” skriven redan 2011, efterlyser en samtida klassanalys. Suhonen skriver bl.a.:

”Det är i ett allt brutalare klassamhälle där klyftorna djupnat som invandring blivit ett ’problem’. I själva verket är det svenska mångkulturella samhället en formidabel succé. Men det välfärdssamhälle som kunde härbärgera olika människor i jämlika villkor bryts nu ner av nyliberalismen. Alla problem som i dag finns med segregation och fattigdom hänger samman med den nyliberala politik som alla regeringar fört sedan 1980-talet. I ett mångkulturellt Sverige har även klassklyftorna fått hudfärg. Tyvärr tolkas de därmed också kulturellt. Men i stället för att tala om sådant man kan göra någonting åt – bostäderna, skolorna, arbetslösheten, välfärdens brister – riktas sökarljuset mot frågor som är mycket svåra att ändra med gemensam politisk kamp.”

Eftersom den här artikeln nu plötsligt cirkulerar på nätet och i sociala media igen, trots att den har tre år på nacken, vill jag gärna ge en replik, eller en uppdatering.

Suhonen skriver att tal om rasism blir kontraproduktivt, om det inte samtidigt talas om klass. En enligt mig troligen korrekt uppfattning. Men sedan pekar han plötsligt ut Per Wirtén, Åsa Linderborg, Mattias Gardell, Masoud Kamali – och Socialdemokrater för tro och solidaritet, som någon form av kulturrelativister som ”gullar med islam”, humanister som i vår naivitet spelar högern och främlingsfientlighet i händerna eller rentav ”dubbelexponerande kolonialister”. Här vill jag självfallet inte riktigt vara med längre och blir uppriktigt sagt fundersam.

Artikeln dyker upp igen efter att STS – igen – blivit indragen i diskussioner om islam, muslimska väljare och politisk representativitet (se hemsidan för urval artiklar). Alltför ofta kommer kopplingen mellan muslimsk delaktighet och islamistisk fanatism i dessa diskussioner som ett brev på posten. Det gör mig mycket bekymrad.

Det finns oerhörda problem med att olika religiösa strömningar inte respekterar olika gruppers mänskliga rättigheter. Självklart. Det gäller inom i snart sagt alla typer av religioner och religiösa grupperingar, problem av det slaget existerar i alla delar av världen. Kristen fundamentalism är lika illa som hinduisk eller muslimsk. Självklart. Och att olika minoriteters rättigheter inte respekteras är lika illa oavsett vilken minoritet det gäller – och under vilken flagg det sker.

Vi kan inte tillåta att all kritik av religion blir kallad rasism, menar Suhonen, samtidigt som han tillstår att islamofobi och rasism är ett högst reellt problem. Nej, det kan vi inte. Och vi kan svårligen arbeta mot rasism utan att tala om klass. Men frågan är om vi ens kan tala om klass eller om rasism utan att idag även tala om religion; det är den religiösa ”araben” med slöja och helskägg som provocerar rasister mest, det är lätt att se.

Om vi klarar att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt så måste vi alltså värna alla mänskliga rättigheter samtidigt. Att få ha sin religiösa tro är en. Att inte bli diskriminerad en annan.

Ett generellt religionsförakt och religionshat går helt enkelt inte ihop med kamp för mänskliga rättigheter.

Självklart kan vi uppmärksamma och motarbeta förtryck riktat mot religiösa, som t.ex. muslimer, samtidigt som vi uppmärksammar och också arbetar emot förtryck som utförs i religionens namn eller inom religiösa kretsar.

Jag håller igen med Suhonen när han menar att ”den sekulära tanken är det yppersta försvaret både för yttrandefrihet och för religionsfrihet”. Vi i STS samlar troende socialdemokrater ur alla trosuppfattningar, men har alltid förfäktat att en sekulär stat är en förutsättning för religionsfrihet; en religion ska t.ex. inte kunna ställas över en annan och ingen ska behöva bli pådyvlad en tro eller en religiös livsstil. Det har vi gjort sedan 1929 – och det fortsätter vi att göra. Av samma skäl nu som då.

Som socialdemokrater är vi helt i samklang när det gäller att lyfta fram klassperspektiv och samhällsproblem skapade av nyliberalism. Som socialdemokrat för tro och solidaritet har jag svårt att acceptera det utbredda misstänkliggörandet av en religion – islam – som Suhonen här sällar sig till. Jag kan heller inte acceptera att yttrandefrihet och religionsfrihet framställs som vore de varandras motpoler.

Till sist vill jag klargöra att det muslimska manifest Suhonen hänvisar till härrör från 2010. Det är idag överspelat av ett förbundsgemensamt manifest (som antogs i juni 2012), där bland annat hbt-rättigheter är med fullt ut.

Socialdemokrater för tro och solidaritet arbetar för global rättvisa, ett öppet och demokratiskt samhälle, allas lika rätt och värde – ett Sverige för alla. Vi bekämpar ALL form av förtryck och vill värna ALLA mänskliga rättigheter. Samtidigt. Det är för oss ingen motsättning.

Peter Weiderud, förbundsordförande

by

Där rättigheter kränks är minoriteter alltid hårdast drabbade

Lars Aduktusson vill att Sverige och EU ska sätta press till stöd för utsatta kristna genom att koppla bistånd till religionsfrihet. Men i de länder Adaktusson räknar upp är det inte bara kristna som drabbas. Jag ser hellre utökat arbete för alla mänskliga rättigheter, skriver Peter Weiderud i Dagens Nyheter debatt.
I söndags medverkade Socialdemokrater för tro och solidaritet i manifestationen ”Solidaritet för religionsfrihet”. Bakgrunden var bland annat hakkorsangrepp på gudstjänstlokaler. Muslimer, judar, kristna, andra politiker och icke troende antirasister försvarade religionsfriheten som en av grunderna för demokratin. Attacker på troende är en attack på vårt öppna samhälle. På vår demokrati. På de mänskliga rättigheterna, som rymmer rätten att utöva sin tro.
Den rätten förvägras många i världen. Att värna religionsfriheten globalt måste vara ett fokus för svensk och europeisk politik. Så långt är jag med Lars Aduktusson (KD), som samma söndag debatterade i DN om förföljelse på världens kristna.Förföljelsen av kristna måste tas på allvar och kristnas rätt att leva i sin tro ska försvaras över hela världen. Men när vi försvarar de kristna är det religionsfriheten som del av de mänskliga rättigheterna vi försvarar.
Organisationen Pew Forum placerar Sverige på en osmickrande position i listan över länder med hög hotbild mot religiösa. Hatbrotten ökar mot moskéer och synagogor, mot judar och muslimer som uttrycker sin tro. Sverige delar i listan kategori med länder som Iran, Saudiarabien och Ukraina.
”Att vara utsatt för hatbrott borde inget samfund behöva uppleva, det är ovärdigt ett demokratiskt samhälle”, skriver Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) i tidningen Dagen (21/1). SST kommer särskilt kartlägga hoten mot muslimska bönelokaler. När Judiska centralrådet berättar om de ökande hoten mot judiska församlingar, svarar Säpo att det inte är deras problem eller ett hot mot demokratin (Ekot 21/1).
Säpo har fel. Problemen för troende hårdnar när demokratin och respekten för mänskliga rättigheter brister eller inte alls finns. Som i Nordkorea, Somalia, Myanmar, Mali, Tanzania, Niger, Irak, Egypten, Saudiarabien.De länder Adaktusson lyfter fram, där förföljelser av kristna nått skrämmande nivåer, är inte länder med utvecklad demokrati och likhet inför lagen. Här saknas ofta respekt för de mänskliga rättigheterna. Skydd mot diskriminering är långt ifrån givet. I Myanmar är förföljelserna mot landets muslimer så extrema att vissa kallar det etnisk rensning. I Somalia kan homosexuella dömas till döden.
Det är i de länder Adaktusson räknar upp inte bara kristna som drabbas. Varhelst mänskliga rättigheter bryts är minoriteter alltid de hårdast drabbade.Aduktusson vill att Sverige och EU ska sätta press till stöd för utsatta kristna genom att koppla bistånd till religionsfrihet. Jag ser hellre utökat arbete för alla mänskliga rättigheter. Jag vill se ansträngningar för demokratisering och global säkerhet för minoriteter. Oavsett tro och minoritet.
Till skillnad mot Adaktusson vill jag inte mobilisera Europa att ta ställning för kristna mot muslimer. Med Europas historia riskerar det att uppfattas som korstågstänkande, något som inte är värdigt en demokrati utan riskerar skapa motsättningar, både här och globalt.
Solidariteten för religionsfrihet – som en del av mänskliga rättigheter – måste vara universell.

Peter Weiderud, förbundsordförande, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Publicerad i dn.se/debatt 23 januari 2014, som en replik på Lars Adaktusson (KD), söndag 19/1. 

by

Utsatta troende hjälps inte av förenklad världsuppfattning

Det är kriminella som ska lagföras, inte religioner, konstaterar Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Dagens nyheters ledarsida beskyller oss i synnerhet och vänstern i allmänhet för att förminska våldet mot kristna i Mellanöstern. Socialdemokrater för tro och solidaritet deltar i kväll i en manifestation i Stockholm för utsatta troende.

I kväll arrangerar Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet en manifestation i Stockholm för utsatta troende. Riksdagsledamot Jonas Gunnarsson kommer att tala för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Det är klokt av de kristna ekumeniska organen att tala om utsatta troende, även om det omedelbara skälet till manifestationen just nu är att uppmärksamma de kristnas situation i Pakistan och Mellanöstern.

Det har nyligen kommit flera rapporter som visar på de kristnas stora utsatthet i Egypten, Syrien, Irak och även på andra håll i världen. Det har också fått Dagens Nyheters ledarsida, som genom sin medarbetare Erik Helmerson har ett stort engagemang i frågan, att åter lyfta fram det fruktansvärda våld som drabbar och hotar den kristna närvaron där den funnits i två tusen år.

När Helmerson för två år sedan lyfte fram övergreppen som den muslimska majoriteten utfört mot den kristna minoriteten såg jag anledning att varna för att denna förenklade beskrivning spelar extremisterna i händerna. Våld måste fördömas på sina egna meriter och kriminella ställas till svars för att de är kriminella. Att koppla övergrepp som resultat av religionstillhörighet riskerar att späda på en oförsonlighetens spiral.

Därför noterar jag att Helmerson i söndagens ledare (13 oktober 2013) tydligt gör distinktionen mellan kriminella och muslimer när han på nytt tar upp frågan. Han är dock fortfarande störd av vår tidigare diskussion och beskyller nu mig och Socialdemokrater för tro och solidaritet för att inte tillräckligt tydligt ta ställning för offren och vänstern i allmänhet för att problematisera genom att blanda in historia och storpolitiska skeenden.

Under mina år som utrikespolitisk chef för Kyrkornas världsråd ägnade jag en mycket stor del av min energi till att bistå utsatta medlemskyrkor och dess medlemmar – i Palestina, Pakistan eller någon annan del av världen.

Jag lärde mig mycket genom att stå i nära dialog med ledare i dessa kyrkor. Först och främst vikten av att vara tydlig och precis i kritiken och basera den på principer i MR-konventioner om religionsfrihet och existerande lagrum. Det är kriminella som ska lagföras, inte religioner. Här noterar jag att DN:s ledarsida rört sig framåt.

För det andra att inte falla i den fälla Samuel Huntington kallat spänningar mellan civilisationer. De kristna i Mellanöstern lever och vill leva i Mellanöstern. Det finns fanatiker som vill betrakta dem som västerländska medlöpare, vilket ökar deras utsatthet.

Därför var förmodligen den största insats jag gjorde under mina år i Kyrkornas världsråd när jag fick samtliga 345 medlemskyrkor – även de i USA och Storbritannien – att entydigt ta avstånd från den folkrättsstridiga USA-ledda invasionen av Irak 2003. Det stoppade inte kriget, men det skickade signalen till regionen att detta inte var ett kristenhetens krig mot islam. Här hade jag gärna sett DN:s ledarsida på samma barrikad.

För det tredje vikten av att religiösa ledare – över religionsgränserna – talar med varandra och gemensamt agerar mot alla försöka att legitimera våld i Guds namn. När övergrepp sker – vare sig det är kristna som ger sig på en moské, muslimer eller hinduer som ger sig på en kyrka – i ett sammanhang där det finns ett inter-religiöst samarbete, finns redskapen att desarmera den kulturella bomben. Här har jag gott hopp att kunna bli överens med DN:s ledarsida om vi får samtala vidare.

För det fjärde vikten av att vi i västerlandet är konsekventa i vårt agerande vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Israels, USAs och senare EUs vägran att godkänna den valda Palestinska regeringen efter valet 2006, trots att valen betraktades som fria och rättvisa, skapade djup frustration i hela Mellanösternregionen och bidrog mer än något annat till radikalisering av Hamas. Här är det långt till samsyn med DN:s ledarsida.

För det femte är det viktigt att inte sätta religiösa etiketter på politiska problem. De palestinska kristna var vid staten Israels grundande 20 procent av den palestinska befolkningen. Idag är de nere i cirka två. De palestinska kristna är dock tydliga med att de är utsatta för att de är palestinier, och att det är Israels ockupation som är grundproblemet. Att de kristna minskat så kraftigt beror främst på att de genom bättre utbildning och internationella kontakter haft lättare att flytta. Det finns gott hopp att nå samsyn med DN:s ledarsida och andra i principfrågan, men inte lika enkelt i insikten om den arab-israeliska konfliktens betydelse i sammanhanget.

För det sjätte är det viktigt att Europa tillämpar det goda exemplets princip för den religionsfrihet och behandling av minoriteter vi vill se i Mellanöstern också i våra sammanhang. Muhammedkarikatyrer, förbud mot slöjor och minareter eller andra åtgärder som försvårar livet för religiösa minoriteter i Europa ger näring till intolerans i andra delar av världen.

Det är i dessa sammanhang som historiska erfarenheter av korståg och kolonialism och mer samtida insatser i ”kriget mot terrorism” alltjämt spelar in. Europeisk provinsialism eller arrogans tar sig idag betydligt mindre våldsamma uttryck än historiskt sett, men det bästa sättet att vaccinera mot dem är att stå stadigt på principer av folkrätt och mänskliga rättigheter. Här får jag också acceptera att det finns anledning att fortsätta dialogen med DN:s ledarsida.

Att vi behöver problematisera våldet mot kristna, för att nå de hållbara lösningarna av mänsklig samlevnad, får dock aldrig hindra oss från att solidarisera oss med offren och kraftigt agera mot övergreppen var helst de sker.

Irak har efter invasionen 2003 kraftigt dränerats på sina historiska kristna. I både Pakistan och Egypten uttrycks ett våld mot kristna med tydliga rötter i religiös fanatism, och där myndigheter väljer att se mellan fingrarna. Orsakerna bakom fanatism kan ofta vara en svår utsatthet i nutid där fanatiska aktioner legitimeras med stöd av historiska motiv.

Brott mot mänskliga rättigheter måste alltid beivras och kriminella ställas till ansvar. Detta är en första nödvändighet för att bryta oförsonlighetens spiral. Och här är det bra att vi är överens med DN:s ledarsida.

Peter Weiderud, förbundsordförande

OBS: Ett kort genmäle i samma ärende publicerades i DN 16 oktober 2013, på vilket DN ledare också svarade.

by

Intoleransen slår mot redan utsatta grupper

Konflikter som den kring omskärelse av pojkar måste hanteras med stor varsamhet, och kan inte lösas med domstolsutslag eller att en ombudsman sätter ner foten, skriver Sven-Bernhard Fast, biskop i Visby, och Peter Weiderud , förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Vi är inte omskurna. Vi har heller inte låtit omskära våra söner. Det gör oss väl anpassade till den svenska normen.

Men i många länder – i Nordamerika, Mellanöstern eller delar av Afrika – skulle vi utgöra en minoritet. WHO beräknar att cirka 35 procent av världens manliga befolkning är omskuren.

Skälen varierar. Det kan vara religiösa, kulturella, sociala, medicinska eller hygieniska. För judar, muslimer och vissa ortodoxa kristna är omskärelsen en del av den religiösa seden, och görs neonatalt. Hos flera grupper i östra och södra Afrika är det en del av den manliga initiationsriten och görs i tonåren. I USA och andra länder har det främst handlat om hygeniska, medicinska och sociala skäl. Här har antalet omskurna skiftat över generationer och har ingen koppling till förändring i religiös tillhörighet.

Religion inte bara tro

Religion är inte bara tro, utan rymmer också identitet och riter, inte minst i livets viktiga skeden. En grundläggande rit i judisk tro är omskärelse av pojkar – b´rit milah. Då namnges pojken och omskärelsen bekräftar judisk identitet och samhörighet med sin familj. Det finns judiska grupper som söker förnyelse i frågan om omskärelse, men för många är detta att se som obligatoriskt.

Även inom islam och hos vissa orientala ortodoxa kristna är omskärelse ett tecken på religiös tillhörighet. Det finns självklart olika uppfattningar, men för stora grupper är detta, om inte obligatoriskt, så i alla fall en stark rekommendation.

Det är inte orimligt att läkare och vårdorganisationer för en debatt om detta oåterkalleliga ingrepps medicinska konsekvenser, som nu sker i DN. Men den debatten måste ske med stor varsamhet. Att kräva förbud i svensk lag, kommer i sig inte att förändra mångtusenåriga traditioner som har stor betydelse för människors identitet och grupptillhörighet. Det kommer bara leda till att omskärelsen förpassas till för barnet mycket riskfyllda operationer, utanför professionell medicinsk kontroll. Här finns tydliga paralleller till diskussionen om förbud av aborter.

Manlig omskärelse strider inte mot konvention

Mer problematiskt är att barnombudsmannen gör sig till tolk av att omskärelse av pojkar strider mot Barnkonventionen.  FN:s Barnrättskommitté, som måste ses som den viktigaste riktningsgivaren för uttolkning av konventionen, har inte gett uttryck för att manlig omskärelse skulle strida mot konventionen, förutsatt att den sker på ett medicinskt betryggande sätt.

Barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet definieras i Barnkonventionens artikel 14. Det är en rättighet där barnet är beroende av föräldrar stöd och ledning och som successivt barnet får större eget ansvar för.  I artikel 20 berörs frågan om religiös och kulturell fostran där det stipuleras att minoriteter inte får förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha ett eget kulturliv och utöva sin religion. Det finns alltså inget i Barnkonventionen som stöder att religionsutövning enbart hör vuxenlivet till.

Artikel 24 uppdrar bl a åt konventionsstaterna att vidta åtgärder för att avskaffa sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. I förarbetena och i Barnrättskommittén har dessa preciserats till kvinnlig könsstympning, att föredra pojkar framför flickor vid barnafödande samt barnäktenskap.

FN:s särskilda rapportör för religions- och övertygelsefrihet har också berört frågan om omskärelse av pojkar och vänder sig emot att vissa länder hindrat föräldrar att utföra riter som omskärelse av pojkar.

Riskerar att undergräva rättigheter

Enligt Barnkonventionen har barnet rätt till en religion och att utöva den. Föräldrar som vill leda sitt barn in i sin egen religion har rätt att göra detta. Att beröva barnet dess tillhörighet är att frånta dem en väsentlig trygghetsfaktor och en mänsklig rättighet.

Det innebär inte att vi bortser från att det finns en konflikt mellan religionsfriheten och, en måhända snäv tolkning av, individens frihet. Men sådana konflikter måste hanteras med stor varsamhet, dialog med de berörda och kulturell känslighet. De kan inte lösas med domstolsutslag eller att en ombudsman sätter ner foten.

Även om vi är djupt bekymrade över barnombudsmannens ställningstagande, tvingas vi konstatera att hans agerande inte är unikt i ett europeiskt perspektiv. I tyska Köln kom nyligen en domstol till en liknande slutsats, vilket skapade bestörtning i judiska och muslimska grupper, fick läkare att stoppa ingreppet av rädsla för repressalier och ledde till stor förvirring i de politiska partierna.

Båda ställningstaganden är ett resultat av ett förändrat politiskt klimat, som riskerar att allvarligt undergräva judars och muslimers rättigheter i både vårt eget land och Europa. Det politiska klimatet är influerat av en allt mer sekulär vänster, som i ett mångkulturellt samhälle får allt svårare att förstå vad religion är. En alltmer individorienterad liberalism, som bortser från betydelse av kollektiv identitet. Och en växande islamofobi från höger.

Även om dessa grupper inte är överens i andra frågor, finns en risk i att man finner varandra i en majoritet av intolerans som slår mycket hårt på redan utsatta grupper.

Sven-Bernhard Fast, biskop i Visby

Peter Weiderud, förbundsordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

 

Artikeln är införd i DN debatt 3 oktober 2013, som replik på Barnombudsmannen m.fl. 

by

Mänskliga rättigheter är en odelbar helhet

I Berlin demonstrerade i helgen muslimer och judar tillsammans för religionsfriheten i Tyskland.

Efter att en domstol i Köln för en tid sedan förbjöd omskärelse av pojkar, med motiveringen att det tillfogar allvarlig kroppskada. Efter det har ett flertal läkare i Tyskland vägrat utföra ingreppet, eftersom man fruktar juridiska konsekvenser.

I våras initierades en liknande debatt i Sverige. En grupp humanister, med stöd från kristna och politiker, argumenterade för att förbjuda omskärelse av pojkar med hänvisning till barnkonventionen.

Debatten är väldigt europeisk. En tredjedel av världens manliga befolkning är omskurna. I USA har det länge av medicinska skäl varit en rutinåtgärd och fortfarande omskärs drygt hälften av pojkarna och av den manliga befolkningen är 80 procent omskurna. Över 60 procent av Afrikas män är omskurna och majoriteten av Australiens män, förutom de nästan 100 procenten i den muslimska världen på Balkan, i Arabvärlden, Central-, Syd- och Sydostasien. Enbart den judiska gruppen representerar närmare 10 miljoner pojkar och män globalt sett.

WHO rekommenderar åtgärden i Afrika söder om Sahara därför att den bevisat minskar risken kraftigt för överföring av HIV-infektion. Det fick nyligen en grupp parlamentariker i Zimbabwe att låta omskära sig. Man vet från jämförande studier mellan hinduiska och muslimska kvinnor i Indien att det minskar risken för olika typer av cancer i underlivet hos kvinnor.

Det går liksom inte att komma ifrån att enda egentliga skälet bakom debatterna i Sverige och Tyskland är en medveten eller omedveten religionsfobisk hållning. Ett tämligen bisarrt hävdande av att värnet av de mänskliga rättigheterna kräver förbud, som egentligen bara kan motiveras om man utgår från en antisemitisk eller islamofobisk hållning.

Barnkonventionen värnar även barnens rätt till religionsfrihet och föräldrarnas rätt att ge barnet ledning. Barnkonventionen reglerar staternas skyldigheter gentemot barn och deras föräldrar. Att hänvisa till barnkonventionen borde alltså innebära att staten inte får hindra barnen eller deras föräldrar att kunna dela familjens religiösa seder.

Självfallet finns gränsdragningsfrågor, men i detta fall är frågan om inte rentav ett förbud skulle vara det som står i motsats till barnkonventionens intentioner. Individfixeringen är total europisk, eller snarare nordeuropeisk. Kulturell ensamhet torde vara det hot vi behöver värna såväl föräldrar som barn emot.

Att stå upp för de mänskliga rättigheterna som en odelbar helhet är viktigare än någonsin.

Bli medlem - klicka här!