Close

Tag Archive for: islamofobi

by

Stoppa vandaliseringen av moskéer

Vandaliseringen av moskéer riskerar att normaliseras. Det vore ett misslyckande för rättsstaten, skriver Mohamed Nuur och Ulf Bjereld efter veckans attack mot Stockholms moské.

Stockholm moské är bara en av alltför många moskéer som regelbundet utsätts för vandalism med hatiska inslag. På torsdagen skedde det igen, för tredje gången på bara ett halvår. Andra moskéer har tvingats sätta upp galler, säkerhetsfönster och liknande för att kunna bedriva sin verksamhet. Som Mattias Gardell och Heléne Lööw skriver i boken Den ensamme terroristen är moskéer bland de mest svårförsäkrade byggnaderna i Europa. Sverige är inget undantag.

Religionsfriheten är en av våra grundlagsskyddade rättigheter, som ska ge människor möjlighet att utöva sin religion fritt i Sverige. Om kriminella och politiskt extrema krafter tillåts att ostraffat fortsätta trakassera och försvåra för troende muslimer är det svårt att se det som något annat än ett misslyckande för rättsstaten.

Vi oroas över att våldet och vandalismen mot moskéer har normaliserats så långt att det uppfattas som vardagligt och inte alltid ens blir en notis i tidningarna, vilket gör det än svårare att få en sanningsenlig överblick över hur vanlig vandalismen är. Men vi har nu under längre tid kunnat ta del av snarliga berättelser om utsatthet från moskéer runtom i landet. Det är tydligt att detta är ett samhällsproblem.

Det är positivt att konstruktiva krafter i samhället mobiliserar. All heder åt LUF som bemötte vandalismen med en s. k. ”kärleksbombning” av Stockholmsmoskén efter attacken i veckan. Det är viktigt att civilsamhället markerar, men det innebär inte att de som har det yttersta ansvaret kan svära sig fria från det.

Polisen måste börja prioritera bekämpning av hatbrott igen, och utsatta samfund måste kunna räkna med stöd från stat och kommuner för att kunna bedriva sin verksamhet i säkerhet, vare sig det är kyrkor, synagogor eller moskéer. Vi tror också att det är särskilt viktigt att troende står upp för varandras rättigheter över religionsgränserna i denna fråga. Mot hatet och fundamentalismen måste vi stå enade.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Mohamed Nuur
S-riksdagskandidat

by

Verkningslöst att förbjuda konfessionella friskolor

Debatten om konfessionella friskolor förs nu på såväl DN debatt som i Människor och tro i P1, där STS styrelseledamot Thomas Strand ger sin syn på frågan.

Diskussionen som har förts om konfessionella friskolors vara eller icke vara, ger anledning till kommentarer. För det första ska skolans verksamhet naturligtvis och i enlighet med Skollagen vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Skolan ska lika naturligt vara öppen för alla och vara en mångfaldsplats där elever med olika bakgrunder och livsåskådningar möts.

Genom det rådande friskolesystemet finns det utrymme för friskolor med konfessionell inriktning, och idag finns det 60-70 sådana skolor i Sverige, av vilka en är judisk, ett dussintal är muslimska och de övriga kristna. Dessa skolor utgör en viktig trygghet för många elever, inte minst den enda judiska friskolan i Sverige. Att stänga dessa skulle därmed riskera att få långtgående konsekvenser. Vi kan inte bortse från Europakonventionens skrivning om mänskliga fri- och rättigheter.

Det finns därtill ett antal exempel där systemet har rundats genom att man har ansökt om att bli aktiebolag sedan man fått avslag på ansökan om att bilda konfessionell friskola. Då blir insynen mindre medan problemet förblir olöst. Därför vore ett förbud mot konfessionella friskolor för allt väsentligt verkningslöst utan en samtidig översyn av hela friskolesystemet.

Konfessionella friskolor ska följa skollagen, vilket betyder att man ska ha en icke-konfessionell undervisning, följa läroplaner, kursplaner och timplaner samt vara öppna för alla. I detta avseende bör kvalitetskontrollen öka på friskolorna från skolinspektionens sida, vad gäller efterlevnad av skollagen, uppfyllandet av grundläggande demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter, inte minst vad gäller jämställdhet.

 

 

 

 

Ulf Bjereld, förbundsordförande STS

 

 

 

 

Thomas Strand, Styrelseledamot STS

Spara

Spara

by

Ta våldet mot muslimer på allvar

Ulf-Bjereld-STS-Foto-Emma-Fredriksson-större-format-e1485773089420 (1)Natten till måndagen sköts sex personer till döds i en moské i Quebec. ”Det ökande våldet mot muslimer måste nu tas på större allvar”, säger Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Nattens attack mot en moské i Quebec har av myndigheter och premiärminister Justin Trudeau kallats för en terrorattack. Sex är döda och åtta skadade. Vi tänker idag på och ber för offren och deras familjer.

Denna attack mot troende muslimer i bönerummet kommer samma dag som Trudeau offentligt bemötte det nya Trumpska inreseförbudet, som av många redan har dubbats ”muslimförbudet”. Trudeau hade under söndagen sträckt ut en hand och bjudit inresande från de berörda länderna att komma till Canada.

En snabbt tilltagande hatisk retorik riskerar att eskalera våldet. Samma natt som inreseförbudet trädde i kraft i USA brann en moské i Victoria, Texas. Bara tre veckor tidigare brändes ett moskébygge i Austin.

Statsminister Stefan Löfven har redan fördömt attacken i Quebec. Dådet understryker att troende muslimer i världen i dag är en mycket utsatt grupp. De har ställts i en korseld av dödliga attacker och trakasserier från islamofoba krafter i väst, och från terrorgrupper såsom IS.

Även i Sverige finns omfattande säkerhetshot mot många moskéer. Sabotage och trakasserier är vanliga. Det ökande våldet mot muslimer måste nu tas på större allvar även här. Det är vi skyldiga våldets offer, som medmänniskor och som demokrater.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Spara

Spara

Spara

Spara

by

Låt aldrig likgiltigheten vinna

taggtråd

På Förintelsens minnesdag påminns vi om den systematiska ondskan i koncentrationslägren. Ingen flyktingkonvention skyddade de judar som undflydde nazisternas frammarsch. De var helt utlämnade åt andra människors känsla för mänsklig anständighet och rättvisa. Av detta måste vi lära än idag.

30-talets antisemitism yttrade sig ofta i barbariska övergrepp, men ett mer raffinerat och ofta förbisett uttryck för hatet mot judarna stod att finna i den utbredda folkliga likgiltigheten inför deras öde. Förintelsen började inte med gaskamrar, utan med offentliga trakasserier inför passiv publik och hatretorik som tilläts stå obesvarad.

Det är bara två år sedan de romer som mördades av nazisterna fick en egen minnesdag, den 2 augusti. Men de EU-medborgare som på grund av systematiskt hat i sina hemländer drivs att tigga för sitt uppehälle på svenska gator i dag, möts ofta med just likgiltighet.

Detsamma gäller i stor omfattning de människor som idag flyr från krig och förföljelser i bland annat Syrien, Irak och Afghanistan. Högerextrema brandattacker mot svenska asylboenden och romska läger riskerar att legitimeras om de möts av en ljummen hållning från polis, allmänhet och politiker.

Trots protester från judiska församlingen i Stockholm har polisen vid upprepade tillfällen låtit nazistanstrukna Folkets demonstration manifestera utanför synagogan på sabbaten. Säkerhetssituationen för judar i Sverige och i övriga Europa gör att judiska församlingar får allt svårare att genomföra arrangemang då säkerhetskostnaderna kraftigt ökat. Sveriges andre vice talman menar att det finns en motsättning mellan att vara jude och svensk. Bland hans partikollegor är övertrampen för många för att enkelt överblicka, och attackerna riktar sig tydligt mot främst muslimer och romer i Sverige.

Vår samtids högerextrema krafter hotar våra etniska och religiösa minoriteter. Historien ålägger oss att solidariskt stå upp som allierade för varandra mot deras retorik och de övergrepp som den driver fram. Frasen ”aldrig igen” har varit ledord för efterkrigstiden. Då måste vi hålla Förintelsen i levande åminnelse och inte låta den reduceras till en kalenderdag som bara angår de närmast sörjande.

Spara

by

Om statsministerns fru – och om konsten att vara både religiös och sosse

De senaste veckorna har den politiska debatten präglats av mycket misstro, misstänkliggöranden och ryktesspridningar. I vissa fall också ren islamofobi.

Ett envist rykte som använts i konspiratoriska försök kan vi börja med att avfärda rakt av: Nej, statsministerns fru har aldrig varit anställd hos Socialdemokrater för tro och solidaritet, varken nu eller tidigare. Men Ulla – du är väldigt välkommen hit till oss på en fika, när du vill!

Debatten runt muslimer och muslimska politiker känns fortfarande aktuell och intressant, även om vi redan tidigare kommenterat både Mehmet Kaplans avgång och Yasri Khans avhopp. Demokratiska och partipolitiska principer ska självklart hålla även när de synas i sömmarna. Gör de det inte måste man som företrädare lämna sina uppdrag, det är inget att diskutera. Detta hände Kaplan och Kahn och är i sak inte så mycket att ifrågasätta.

Men i kölvattnet av debatten om Kaplan och Khan har det blivit allt tydligare att du som praktiserande muslim och politiker är granskad och betraktad med särskild blick. Den blicken är de antimuslimska strömningarna snabba att fånga upp och utnyttja, för att spinna den muslimhatande debattväven än starkare. Media bör inte bistå dem i detta. Inte heller politiken.

Debatten är inte ny, men nästan som yrvaken. Det är inte längre bara i konservativa eller extrema kretsar och på högerradikala ledarsidor vi kan se en nymornad religionsrädsla. Även vänsterpartiet slåss just nu med frågan om partiföreträdare som spridit grova rasistiska och muslimhatande yttranden.

Inom hela den löst definierade ”vänstern” kan man lätt enas om att kollektivt arbeta mot en nationell extremhöger. Mot muslimsk radikalhöger är det uppenbart svårare. Väldigt skilda personliga erfarenheter tar sig väldigt olika uttryck. Resultatet kan bli att samma islamofoba, avindividualiserade yttringar som sprids av högerextremerna, plötsligt sprids av vänsteranhängare. Även av dem som i andra fall är dagliga förkämpar för mänskliga rättigheter och allas lika värde.

Det behöver inte ens handla om huruvida någon är islamofob eller rasist eller inte. Det handlar om att som demokrat aldrig bidra – direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet – till generaliseringar som är rasistiska och/eller islamofoba. Precis som sades i kritiken mot Mehmet Kaplan gäller det att visa gott omdöme.

Det känns märkligt men nödvändigt att behöva påminna om att all tro inte är dogmatisk. Att vara religiös betyder inte per definition att vilja ha en teokrati. Inte ens om du är muslim.

Det finns många länder där religionen tillåts inte bara påverka utan ofta även styra politiken. USA är ett exempel på ett sådant land, Israel ett annat, Iran ett tredje och extremt exempel.

Men alla kristna politiker världen över har inte en agenda att göra bibeln till lag och återkristna alla. Judiska politiker har generellt sett inte en vilja att ta egen makt över lagstiftningen och införa koshertvång för alla. Så varför tillskriver vi så gärna muslimska politiker den önskan – att all politik ska dikteras utifrån islam?

I mångas ögon verkar det inte vara troligt, eller kanske ens möjligt (önskvärt?) att en som är praktiserande muslim samtidigt kan vara miljöpartist, socialdemokrat, eller demokrat överhuvudtaget, tycks det. Då måste det istället handla om ”infiltrering” av företrädare som inte har något gemensamt med de partier de verkar i. Eller om cyniskt röstfiske från maktsugna politruker.

Det är också intressant att se att ordet ”identitetspolitik” verkar ha blivit det allra värsta skällsordet bland i alla fall högerns tyckare. Men identitetspolitik kan det uppenbart bara bli när det handlar om muslimers rätt i samhället. Är det istället fråga om t ex kvinnors rättigheter – eller kristnas – då är det nästan aldrig identitetspolitik eller någon kohandel det rör sig om.

Både vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet och vissa muslimska företrädare brukar i samma sammanhang beslås med att vilja definiera människor utifrån deras religiösa tro. I själva verket är det ju istället misstänksamma kritiker som gång efter annan reducerar människor till att bli endast sin tro: En muslim tycks aldrig kunna vara lika sammansatt som företrädare för majoritetsbefolkningen.

Nej, är man muslim är man tydligen per definition inte i första hand t ex socialdemokrat, utan förväntas vara lojal endast med sin religiösa tillhörighet. Märkligt, eftersom andra obesvärat kan vara både kvinnor, män, sossar, moderater, stockholmare, norrlännningar och kristna utan att någon reagerar.

Elisabeth Svantesson var, som ett tydligt exempel, minister med ansvar för frågor om bl a diskriminering i regeringen Reinfeldt. Samma personer som nu misstänkliggör muslimer såg det aldrig som ett problem att Svantesson varit aktiv i abortmotstånd och negativt inställd till homosexuellas rätt att adoptera, uppfattningar hon finner stöd för i hennes konservativt kristna tro. Svantessons tro betraktades istället – med rätta – som något hon kan ha och ändå kunna fatta beslut i enlighet med sitt parti. Varför skulle detsamma inte gälla för politiker med muslimsk tro?

På GPs ledarsida skriver Adam Cwejman om identitetspolitik, ”religiös-politisk kohandel” och om de hotfulla muslimerna. Han använder vårt förbund som främsta exempel, baserat på att vi sedan 1990-talet helt odramatiskt arbetat inkluderande med marginaliserade grupper, ja även i dialog med muslimska organisationer. Det ”avtal” Cwejman nämner är en offentlig arbetsrapport från slutet av 90-talet som sammanfattar dialogsamtal som förts, i syfte att på demokratiska grunder få fler muslimer som delade arbetarrörelsens värderingar att bli politiskt aktiva.

Att överhuvudtaget tala om kohandel och cyniskt ”röstfiske”, senast använt också om Margot Wallström av Expressen, som skäl till att verka för människors demokratiska och mänskliga rättigheter – det säger nog egentligen mer om den som skriver, än om den som på goda grunder fattar ett beslut.

Media har, precis som politiken, ett ansvar.

Alla vi som envist tror på allas lika rätt och värde måste kraftfullt motverka den obehagliga undervegetation i debatten som nu får näring i stora delar av medielandskapet – och tyvärr även i demokratiska politiska partier, också vårt eget.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet ser det därför som oerhört viktigt att fortsätta vårt arbete för att inkludera minoritetsgrupper i samhället och i politiken. Långsiktigt och i dialog. Det är väl den hållningen som gett vissa en bild av att vi ”mångkulturalister”, sossar som miljöpartister och andra, vill ha in troende människor i våra partier, oavsett värderingar. Inget kan för vår del vara mer felaktigt.

Många av oss i vårt förbund, men inte alla, är troende. Men först och främst är vi socialdemokrater. Vi värnar troende, och icke troende, människor med socialdemokratiska värderingar. Med största sannolikhet gäller detsamma för Miljöpartiet.

Vi har självklart ingen anledning att ge stöd åt konservativa krafter i politiken. Höger inom islam och höger inom kristenheten och ja, all form av höger är vårt politiska motstånd. Tron som progressiv kraft är det som är vårt förbunds styrka. En tro som ger stöd till uppfattningen om alla människors lika värde och rätt är det som gör oss unika i svensk politik. Så var det 1929 när vårt förbund startades – och så är det idag.

Alla socialdemokrater engagerar sig i ett brett och sekulärt parti för att tillsammans med politiskt likasinnade bidra till att förändra samhället, med en socialdemokratisk ideologi som grund. Det gäller kristna, judar, muslimer, buddister, sikher, likväl som ateister och andra. Det gäller förstås också oss.

Sverige måste vara för alla. Politiken likaså.

Att så split och misstro mellan människor och grupper kan aldrig vara en väg framåt. Vi verkar för ett socialdemokratiskt samhälle byggt på rättvisa och solidaritet, respekt och gemenskap. Alldeles oberoende av hur du definierar din identitet. Att ett sådant samhälle är helare, tryggare och friare – för alla – det är vår gemensamma tro och politiska ambition.

 

by

Döm ett samhälle efter hur det behandlar minoriteter

TIDEN_1_2015_QIOZK_Page_39

Det är bra att Klas Gustavsson skriver om antisemitism inom socialdemokratin. Historiskt finns en del att reda ut. Som statsbärande parti format i samma era som antisemitismen växer sig som starkast, gick partiet knappast fri från tidsandan. Historikern Håkan Blomqvist har till exempel gjort en utmärkt genomgång av 1900-talets rasism och antisemitism inom socialdemokratin.

Även om svensk socialdemokrati till sin grund är antirasistisk, så har det funnits en ovilja att stanna upp vid rasistiska strukturer som finns även hos oss. Allt från kvardröjande antisemitiska tankespår, decennier av diskriminering och förtryck av romer, långvarig strukturell diskriminering av människor med ”annorlunda” namn, hår- och hudfärg, till misstänkliggörande av människor med en synlig tro.

Att som socialdemokrat vilja ha ett samhälle där alla får plats och har lika rätt och värde, innebär att vi måste tala om över- och underordning. Vare sig det handlar om klass, kön, etnicitet, hudfärg. Eller religion. En aspekt som ofta glöms inom antirasismen.

I svensk arbetarrörelse finns en historisk ambivalens till religion. Samtidigt har många socialdemokrater alltid varit troende och arbetarrörelsen växer fram gemensamt med den lika antiauktoritära frikyrkorörelsen. I det vägskälet föds Socialdemokrater för tro och solidaritet. Vi har sedan 1929 samlat troende socialdemokrater. De som då sågs som alltför troende för partiet och alltför röda för kyrkan fann hos oss en gemenskap.

I dag har misstänksamhet mot religiösa fått ett uppsving. Också i vårt parti. Nu handlar det oftast inte om kristna, utan om andra. Socialdemokrater för tro och solidaritet samlar nu människor ur alla trosuppfattningar (också icke troende) och har en lika stark relevans nu som då för 80 år sedan. Av samma skäl.

För Sverige – och socialdemokratin – är starkt sekulärt. Den synligt religiöse bryter mot normen. Tydligast blir misstron hos dem som anser att en gudstro rentav är ”osvensk”: När rasister och xenofober talar om ”invandrare” menar de ofta inte någon vem-som-helst som ”invandrat”. Nej, de menar alla med mörkare hud- och hårfärg och den med helskägg, turban, hijab – eller kippa. Även om dess bärare är födda i Sverige. Den som bär yttre attribut som röjer religiös tillhörighet blir en lätt måltavla för diskriminering och våld.

De fasansfulla händelserna i Paris, i Köpenhamn, sommarens krig i Gaza, det pågående blodbadet i Syrien, Irak och på andra platser, gör inte livet lättare för religiösa minoriteter i Sverige. Att tillhöra en religiös minoritet i vårt annars så trygga samhälle gör dig till måltavla inte bara för misstro, diskriminering och rasism med historiska europeiska rötter. Utan också för ilska, uppdämd sorg och missriktat hat, som ringar på vattnet från världens samtida oroshärdar och krig. Mellanöstern är också här. Konflikter är globala. Även om våldet huvudsakligen sker någon annanstans.

Antisemitism är alltid lika förhatlig, men för att kunna bekämpa den måste vi förstå att den kan ha olika drivkrafter. Till skillnad från djupt rotad, historisk och ideologisk europeisk antisemitism, är den arabiska antisemitismen i hög grad politisk, kopplad till den arab-israeliska konflikten. Även Netanyahu politiserar antisemitismen när han efter de senaste terrordåden uppmanar Europas judar att flytta till Israel och bygger sin politik på att det finns ett hot mot judar som folk, inte mot den stat han regerar över. Han har kritiserats av många judiska företrädare för detta.

Att som Klas Gustavsson slå fast att ”antisemitismen måste diskuteras separat från frågan om Israels politik”, är därför inte helt görligt. Till skillnad från Gustavsson ser vi att konflikten Israel/Palestina är en nyckel. Till problem i hela Mellanöstern, till terror i Europa, till ökat muslimhat och delvis till växande och återfödd antisemitism. För den drabbade spelar givetvis ursprunget ingen roll – hot, våld och terror är lika vidrigt och farligt oavsett – men politisk antisemitism kräver ett annat politiskt angreppssätt.

Denna skillnad i synsätt är en förklaring till att Klas Gustavsson av lösryckta citat gör långtgående felaktiga tolkningar och missar sammanhang. Påståendet om Gilad Atzmon är dessutom felaktigt: Vi har aldrig bjudit in Atzmon eller ens talat med honom. Däremot bjöd abf vår internationelle sekreterare Ulf Carmesund att vara moderator i en debatt där Gilad Atzmon spelade klarinett i pausen.

Tro och Solidaritet tillhör annars en tradition inom socialdemokratin som inte räds dialog även med oliktänkande. Det fick oss att för drygt 40 år sedan söka dialog med PLO, som ett led i vårt långa arbete för att bidra till konfliktlösning mellan Israel och Palestina. Att tala med ”fienden” i syfte att bättre förstå kräver stor trygghet, professionalism och uppriktighet. Ofta, som i fallet med PLO, leder det till både ifrågasättande och politisk förändring.

Under samma period som vi på folkrättens grund värnat framtiden för judar och palestinier i Mellanöstern, har vårt förbund arbetat lika aktivt för rätten att fullt ut få vara jude i vårt eget land, baserat på religionsfrihet och minoritetsrätt.

Vi har till exempel tagit initiativ till ett forum i Malmö, där judiska, muslimska, kristna och socialdemokratiska företrädare träffas för gemensam dialog. Syftet är att hitta gemensamma svar på hur Sveriges största parti konkret kan arbeta för mångfald, mot antisemitism och islamofobi. Hur vi kan gå från vackra ord till handling. Två konkreta frågor gruppen lyft är manlig omskärelse och religiös slakt – båda grundläggande traditioner för judar och muslimer, båda ifrågasatta av majoritetssamhället. Det är frågor där vårt förbund även tidigare varit aktivt, genom motioner i riksdagen och i politisk debatt.

Sverige har som ett av få länder totalförbud mot religiös slakt. Förbudet infördes 1938 och kan ses som en antisemitisk handling i tidens anda. Att förbudet kvarstår är dock snarare uttryck för okunskap än antisemitism. Likväl försvårar det för en bekännande jude eller muslim, precis som hotet att inskränka rätten till manlig omskärelse.

Ett demokratiskt, inkluderande och sammanhållet samhälle kräver att majoritetssamhället tar ansvar för alla minoritetsgrupper. Att dela makt och inflytande innebär att släppa ifrån sig något eget, vilket kan vara smärtsamt. Den processen har Socialdemokrater för tro och solidaritet länge verkat i och bidragit till i hela partiet. Vi har konsekvent tagit ställning för den självklara rätten att få leva som minoritet på lika villkor som majoriteten – även när det skavt i relation till vårt parti. I denna kamp har vi ofta befunnit oss i politikens centrum, liksom i vår kritik av staten Israels ockupationspolitik.

Vi lyfter båda perspektiven samtidigt, för självklart måste Israel som stat, sionismen som ideologi, judarna som folk och judendom som religion hållas isär. Liksom förstås muslimer och terrorism i islams namn. Men efter den 11 september 2001, med ökad globalisering, migration och åsidosättande av minoriteter, växer tendensen att ”religiofiera” maktförhållanden, politiska skeenden, krig och kriser. Så sker vid aktuell terrorism och så sker i Israel/Palestinakonflikten.

En sådan världsbild leder till att muslimer avkrävs ansvar för terrordåd över hela världen och judar för staten Israels agerande. Befängda och djupt orättfärdiga krav, som när de tar sig formen av våld eller hot om våld blir direkt livsfarliga.

När europeisk antisemitism, lika gammal som europeisk kristendom, paras med politisk antisemitism uppstår ytterligare problem. Därför är det i dag viktigare än någonsin att vi alla blir bättre på att skilja på rättfärdig kritik av förd politik, ren och skär okunskap och på hot mot minoriteter och antisemitism – som alltid är farlig. Farlig för judar och därmed för oss alla. För som den franska premiärministern Manuel Valls sade: Ett Europa utan judar är inget Europa.

Ett samhälle bör dömas utifrån hur det behandlar sina minoriteter. Det gäller Sverige, det gäller Israel och alla länder. Alla mänskliga rättigheter måste gälla lika för alla. Det har varit kärnan i vårt förbunds politiska arbete i över 80 år och kommer så fortsätta att vara.

Peter Weiderud

är förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

 

by

Att fiska i grumliga vatten

Många väntade sig möjligen en presskonferens som aviserade FP-ledaren Jan Björklunds avgång. Få förväntade sig att KDs partiledare Göran Hägglund skulle avgå. Åtminstone inte just idag. Men så blev det. Hägglund avgår ett drygt halvår innan KD skulle haft sitt riksting, som de nu tidigarelägger, och strax efter det att partiet gjort uppmärksammade utspel om migrationspolitik.

Även FP gör i dagarna migrationspolitiska utspel. Utspel så kontroversiella och framhastade att partiets egen expert på området, Frida Johansson Metso, kallade förslagen rätt och slätt dåliga. I SVTs Aktuelltstudio bjöd Jan Björklund sina meningsmotståndare i sociala medier på många skämt, genom att vägra prata direkt med sin partistyrelsekamrat. Och samtidigt påstå att det är ”högt i tak” hos Folkpartiet.

Det märks att allianspartierna vill röra sig åt det håll de vet att regeringspartierna och vänstern ogärna går – en mer restriktiv invandring- och flyktingpolitik. Regeringen och vänstern vill tala om jobben, skolan, infrastruktur – tågen som aldrig går i tid, de fortsatt höga arbetslöshetstalen, hur vårdköerna kan kortas och hur skolan kan få stabilitet. Ja, välfärdens kärna helt enkelt. Den som allianspartierna försummade eller misskötte under sina åtta år. Den som väljarna också i höstas tyckte var de viktigaste frågorna. Men envetet har media, allianspolitiker och borgerliga ledarsidor talat om invandring, flyktingvolymer och integration. Idag kom så undersökningen som visar att medborgarna sätter invandring och integration som den näst viktigaste politiska frågan – efter skolan. Ipsos opinionschef slår fast att ”det hänger ihop med att frågan fått så stort utrymme i samhällsdebatten under senare tid”. Ju mer debattutrymme, ju mer växer en fråga alltså.

Så är det förstås också viktigt att föreställa sig att det inom ramen för dem som tycker integration är en viktig samhällsfråga, även ryms de som tycker så för att det är erfarenheter de själva bär på, dvs alla med bakgrund i andra länder. De som inte menar assimilering när de säger integration. Vi har fortfarande en omfattande läxa att göra när det kommer till ett inkluderande samhälle, utan diskriminering, negativ särbehandling och hatbrott. Integration kommer ur det latinska ordet integrum som betyder intakt – att lämna någon oskadd.

SVTs Uppdrag granskning har gjort två uppmärksammade program – ett om antisemitism och ett om islamofobi. Initiativet och programmen är väldigt lovvärda. Problemen är stora och måste adresseras. Samtidigt har programmen kritiserats för att inte tillräckligt lyfta de underliggande problemen och strukturerna för dessa former av rasism. Istället ägnade programmen stor tid åt att fokusera på schismer mellan olika grupper i samhället, som har sitt ursprung i olika delar av Mellanöstern. Schismer som härrör från storpolitik och konflikter i området.

Precis den typen av krokar hänger vissa upp populistisk inrikespolitik på. När Hägglund meddelat sin avgång twittrade KDUs ledare Sara Skyttedal en länk till låten ”Vinden har vänt”. Visserligen skrev hon en minut senare ”jag bara skojade”, men nog kan man gissa att hon och ungdomsförbundskollegorna vädrar morgonluft när den mer mittenorienterade Hägglund är borta ur leken. Skyttedal har annars kanske mest gjort sig känd genom att kalla pacifister för ett hot mot vår säkerhet, och för att ge röst åt en högerfalang inom KD.

I Expressen skriver Skyttedal att ”islamismen är det största hotet mot demokratin”. Hon vill se hårdare tag med fängelsestraff och utvisningar, väldigt snarlikt hur SD brukar formulera sig. Skyttedal tycks inte bekymra sig nämnvärt för att åsikter och handlingar är olika saker och talar om ”grundlagsfientliga” organisationer, utan att fundera över att den demokrati hon vill försvara också måste innefatta åsikter som inte delas av henne själv.

Organiserat hat är ett hot mot demokratin. Därom är vi överens. Organiserat hat – uppenbara hot mot demokratin – är också det som den senaste tiden drabbat allt fler synagogor, moskéer, vänsteraktivister, antirasister, muslimer, judar, afrosvenskar, människor med härkomst från Mellanöstern, romer och HBTQ-personer. Dessa hot mot demokratin nämner inte Skyttedal med ett ord.

De två partier som nervöst darrar vid 4-procentstrecket borde ägna sin tid åt att stärka en öppen demokrati för alla, istället för att härma ett parti som vill stänga vårt samhälle och låta demokratin bara gälla vissa. De bör dessutom minnas att väljarna tenderar att rösta på ”originalet” när andra partier kopierar en politik.

Visst kan det finnas en frestelse för den som balanserar på 4 procent att fiska i de grumliga och rasistiska vatten där det bor 13 procent. Det kan kanske ge någon procent. Men det innebär samtidigt att man stöter bort nästan lika många tidigare väljare, som inte är bekväma med den rasistiska vägen. Men ett sådant byte av väljarbas är riskabelt, inte minst eftersom populistiska och rasistiska väljare är rätt flyktiga. Minns T.S. Eliots ord om att den som ingår äktenskap med tidsandan, riskerar att bli änkling i nästa generation.

Göran Hägglund må ha strukit gud ur KDs vokabulär, men förhoppningsvis finns där fortfarande en bas som vill låta det kärleksbudskap som går igen i alla de stora världsreligionerna vara grundläggande för kommande politik: Gör mot andra, det som ni vill att de ska göra mot er. Han lämnar nu skutan innan han riskerar att bli politisk änkling. För Jan Björklund finns fortfarande vägvalet.

Vår tro är grundmurad på att det är det öppna, generösa och inkluderande samhället som bäst skyddar vår frihet och vår demokrati. Allas frihet och demokrati. Att låta påskina att hotet mot vår välfärd, mot vår demokrati, kommer utifrån skapar bara större slitningar i samhället. Och ett segregerat samhälle där olika regler gäller för olika individer är om något ett hot mot demokrati och välfärd.

 

by

Massakern i Paris. Låt inte extremister definiera vare sig muslim eller europé.

Frankrike skakas idag av en fruktansvärd massaker på medarbetare på satirtidningen Charlie Hebdo. Våra varmaste tankar går till de avlidna, de skadade och alla deras nära. I skrivande stund har tolv personer mist livet, två av dem poliser. Samma tidning har tidigare varit utsatt för bombhot och andra försök till attentat. En förklaring är dess publiceringar av satirteckningar på profeten Mohammed. I natt ska tidningen ha publicerat satiriska bilder på IS ledare. Om detta är skälet till morden är ännu oklart.

En sådan här horribel massaker måste självfallet fördömas av alla med största kraft. Det som hänt ska inte kunna hända.

Det som tar de många åratal att bygga upp, kan av de få raseras på ett ögonblick. Det gäller vare sig gärningsmännen heter Vilks, Behring Breivik, Atta al-Sayed, al-Hazmi eller Abdulwahab.

Dåden i Paris sker samtidigt som Europas mörkaste sidor gör sig påminda: I Tyskland har upprepade marscher hållits i flera städer, mot ”islamisering av västvärlden”. Under rubriken Pegida, Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes – patriotiska européer mot islamisering av väst – har tusentals tyskar enats i ultranationalistisk iver och i sin avsky mot muslimer. Att bevara tysk ”judisk-kristen kultur” är ett av huvudmålen för det löst sammanhållna nätverket. Tyska flaggor såväl som saxiska och romerska syns bland demonstranterna, utöver rent antimuslimska plakat.

Kanske har det skämtsamma twitterkontot ”The good God above” allra bäst uttryckt den olust marscherna väcker:

Dear Germany,

Your anti-Muslim marches are similar to the anti-Jewish marches you had before the Holocaust.

Please stop.

God

Ibland är humor avväpnande. Men situationen är skrämmande. Lyckligtvis har även stora motdemonstrationer mot Pegida hållits i Tyskland, som även de samlat tiotusentals. I måndags släcktes Kölns domkyrka ner, till stöd för landets muslimer.

Angela Merkel gick igår ut i starka fördömanden mot marscherna. Hon bad det tyska folket att inte delta i anti-muslimska demonstrationer och att inte lyssna på dem med ”hat i sina hjärtan”. Det är kanske inte varje dag jag och Angela Merkel gör gemensam sak, men jag hoppas innerligt hennes ord kan klinga högt, tvärsöver Europa – religiös intolerans har ingen plats i det moderna samhället. Det är en självklarhet.

I Stockholm och flera andra svenska städer hölls i helgen likaledes stödmanifestationer för moskéer och muslimska församlingar, efter att flera svenska moskéer blivit utsatta för attentat. Socialdemokrater för tro och solidaritet var en av medarrangörerna till stöddemonstrationerna.

Dagens hemska attack lär inte göra det lättare för Europas muslimer. Det gör det nu extra viktigt att inte låta de som vill se ökade schismer, de som vill odla motsättningar, få mer luft under sina vingar. Vi får aldrig vika oss för någons hat, någons terror.

Det är nu av största vikt att inte låta våldsförhärligande extremister definiera vare sig islam, muslimer eller tyskar, svenskar, européer eller något annat. Nu är det hög tid att enas kring allas mänskliga rättigheter.

by

Hjälp inte högerextremer i kostym

Solen sken över stora delar av landet på Internationella kvinnodagen den 8 mars och vårkänslorna spirade. Men mörkret i form av politiskt våld av värsta sort kom ikapp, när feminister på natten attackerades i Malmö av nazister.

Samma vecka visade återigen Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna sitt rätta ansikte, genom att öppet söka samarbete med högerextrema krafter i Europa inför valet till Europaparlamentet (DI 10/3). Och i Ukraina har det nazi-anstrukna Svoboda tagit plats i interimsregeringen.

Högerextremister påstår ofta att de har gjort upp med sin historia av antisemitism, islamofobi, flyktingfientlighet, kvinnohat, homofobi och så vidare. Gång på gång bevisas motsatsen. Nazister har våld som metod för att sprida skräck och skada demokratin och det öppna samhället. Det är självfallet inte en slump att svenska nazister kommer just till Möllan den 8 mars, eller att de angriper en skola med judiska klasser i samma veva. De vill som på andra platser i Europa hota det öppna och demokratiska samhälle vi känner och vill ha. Det är inte förvånande, om än skrämmande, att nazisterna på Möllan visade sig att ha kopplingar till Svoboda i Ukraina.

Vi kan aldrig ta demokratin för given. De mörka fascistiska krafter som sprider sig över Europa och Sverige, försvinner tyvärr inte av sig självt.

Det behövs en mobilisering för att ge stöd för ett Europa för alla, ett Sverige för alla.

Vi kan inte tillåta att högerextremer och nazister går samman och sprider sitt hat och våld, någonstans. Självklart ska vi inte ha några nazister på våra gator! Det är grundläggande och borde inte behöva sägas. Vi vet hur nazisternas önskevärld ser ut. Europa har varit där och vi ska inte tillbaka.

Men mänskliga fri- och rättigheter – som att få tro och älska som du vill och uttrycka dig öppet – måste ständigt försvaras, aldrig glömmas. Det går inte att bagatellisera eller axelrycka bort nazistiska angrepp, hot och maktövertag – varken här eller i andra delar av Europa.

Vi ska heller inte hjälpa parlamentariskt valda högerextremer att dölja sitt förflutna och sitt nära släktskap med nazism och fascism, genom att normalisera språkbruk och politik som går i deras riktning.

För extremism och nazism hämtar all sin näring från vardagsrasism och slentrianmässigt kvinnohat och homofobi. De som slåss på gatan är kanske enklare att känna igen. Men de som bär kostym i politiska församlingar är ett långsiktigt större hot. Vi måste därför kämpa vidare för ett inkluderande samhälle på alla nivåer.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har med stöd i vår tro länge arbetat inkluderande för ett öppet och demokratiskt samhälle. Där du och jag har lika rätt att delta och ta plats i offentligheten. Och i politiken. Även om vi till exempel är troende muslimer, judar, eller tillhör en annan minoritet.

Det är det synligt avvikande från rasistens trånga norm som utgör hotet. Igår en jude, idag en muslim eller en homosexuell. Imorgon en jude igen. En hijab, en kippa eller ett helskägg som röjer religiös tillhörighet blir ofta ursäkt för diskriminering av alla de slag. Och för våld.

För att motverka vardagsrasism och bryta diskriminerande mönster tror vi på öppenhet, dialog och bred samverkan med alla delar av samhället. Vi har under vintern inlett ett arbete mot rasism i Malmö. S-politiker möter företrädare för religiösa delar av civilsamhället för att diskutera hur en konkret politik för mångfald bör se ut. Ambitionen är att fortsätta i andra delar av Skåne och i hela landet. Syftet är att Socialdemokraterna, Sveriges största parti, ska kunna ta ett större ansvar i kampen mot rasismen och för att minska antisemitism och islamofobi.

Det är nu tydligare än någonsin att alla vi som tror på ett samhälle grundat på mänskliga rättigheter och allas lika värde behöver driva den antirasistiska kampen tillsammans, på bred front.

Helgens manifestation i Malmö med över 10 000 deltagare gav hopp och en riktning framåt. Tillsammans kan vi försvara och leva i demokrati och mångfald.

Peter Weiderud
förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Lennart Hallengren
Malmö, ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet i Skåne

Adrian Kaba
Malmö, styrelseledamot för Socialdemokrater för tro och solidaritet i Skåne

by

Antirasism på vår politiska dagordning

Antirasismen är en kamp som måste föras tillsammans på bred front. För att bemöta vardagsrasismen krävs att vi talar om både klass, etnicitet – och religion. För när rasisten talar om ”invandrare” är det ofta de synligt religiösa, de med hijab och helskägg, det syftas på. En ny kampanj kräver att antirasismen sätts på den politiska dagordningen: Vi tar bollen och arbetar aktivt för mångfald, allas lika värde och möjligheter.

En stor del av det civilsamhälle som dagligdags engagerar sig för mångfald, mot diskriminering och rasism, lanserar nu en kampanj för att sätta antirasism på den politiska dagordningen. De lyfte på svt:s debattsida häromdagen fram krav som de hoppas att allmänheten och politiker vill ställa sig bakom, inom ramen för ”Koalitionen för alla människors lika värde”.

Vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet ställer oss med självklarhet bakom kampanjens målsättningar och bekräftar att det finns politisk vilja att ta bollen, att arbeta aktivt och konkret mot rasism, för mångfald.

Rasism, diskriminering, främlingsfientlighet, islamofobi, antisemitism, stereotypa fördomar och ojämlikhet. Allt detta förekommer alltjämt i vårt land och drabbar en stor andel av dess invånare. Alltför ofta. Det vet vi. Vi har ett parti i riksdagen med minst sagt tvivelaktig ideologisk bakgrund och grumlig syn på människors lika värde. I många länder i Europa växer liknande och värre partier och icke demokratiska krafter får ökat inflytande.

Detta sammantaget har gjort att också antirasismen har blivit en fråga som tycks engagera alltfler.  Lite naivt trodde nog många av oss att det oerhörda stödet för antirasism och mångfald som kom till uttryck i Kärrtorp i slutet på förra året skulle göra 2014 till ett år då kärleken till vår nästa fick vinna över hatet. Men tyvärr kom de förhoppningarna snart på skam. Året inleddes med attacker på gudstjänstlokaler och fortsätter nu bl.a. med upprörda diskussioner om hur ett opartiskt stöd för människors lika värde ser ut.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har med stöd i vår tro och solidaritet länge arbetat för ett öppet och demokratiskt samhälle, präglat av allas lika rätt och värde. Ett samhälle där du och jag har lika rätt att delta och ta plats i offentligheten. Och i politiken. Även om du t.ex. är troende muslim, eller tillhör en annan minoritet.

För det är den religiösa ”araben” med slöja och helskägg som provocerar rasister mest, det är lätt att se. Den som bär yttre attribut – som en hijab eller en kippa – som röjer religiös tillhörighet blir ofta måltavla för diskriminering av alla de slag, och för våld.

Att tala om och arbeta för ett jämlikt samhälle innebär att vi självklart måste bemöta rasism. Att vilja ha ett samhälle där alla får plats och behövs, utan åtskillnader mellan människor, innebär att vi måste tala om över- och underordning – vare sig det handlar om klass, kön eller etnicitet. Eller religion. En aspekt som ofta glöms även inom antirasismen. Religionsfriheten är en viktig del av de mänskliga rättigheterna; friheten att öppet få visa och leva i sin tro är fundamental för ett demokratiskt samhälle. Ofta är det den religiösa som tydligast bryter normen i det sekulära Sverige.

Socialdemokrater för tro och solidaritet tar det inkluderande arbetssättet på allvar. Att ha politisk representativitet som överensstämmer med befolkningsstrukturen – att bereda plats för en mångfald erfarenheter, kompetenser, livsåskådningar och livsstilar – är en grundläggande demokratifråga. För att skapa ett rättvist och sammanhållet samhälle, så har majoritetssamhället ett ansvar gentemot sina minoritetsgrupper, vilka de än är, att dela makt och inflytande.

Att lyssna och samverka brett tror vi är ett effektivt sätt att upptäcka och motverka vardagsrasismen och att bryta diskriminerande mönster.

I en studiesatsning tillsammans med ABF undersöker vi nu särskilt antisemitism och islamofobi. Vi har inlett arbetet i Malmö, med att fråga judiska och muslimska organisationer vad de tycker att Socialdemokraterna kan och bör göra för att minska antisemitism och islamofobi. Ambitionen är att också fortsätta samma typ av diskussion för hela landet.

Socialdemokrater för tro och solidaritet tillhör det största partiet i landet, och vi vill ta ett större ansvar för kampen mot rasismen. Mycket arbete pågår och har länge pågått mot rasism och främlingsfientlighet. Vi samarbetar gärna med olika krafter för att se vilka politiska initiativ som bör och kan tas, av oss och av andra.

Det är tydligare än någonsin att alla vi som tror på ett samhälle grundat på mänskliga rättigheter och allas lika värde behöver driva den antirasistiska kampen tillsammans, på bred front.

 

 

 

 

 

Bli medlem - klicka här!