Close

Tag Archive for: Gaza

by

Israel axlar inte sitt ansvar för freden

Den blodiga militära repressionen mot palestinier som använder sin mänskliga rättighet att protestera, försvårar för fredsprocessen och riskerar att göra Israel isolerat i världen, säger Ulf Bjereld i en kommentar till påskhelgens skeende.

I maj firar Israel sitt 70-årsjublieum medan det för Palestina är 70 år sedan al Nakba, den palestinska flyktingkatastrofen. I Gaza och på flera platser runt om Israel genomförs därför under våren aktioner där flera palestinska politiska grupper deltar för att manifestera nationell enhet för rätten att återvända och rätten till Jerusalem som sin huvudstad.

Men under påskhelgen har de palestinska manifestationerna längs gränsen till Gazaremsan mötts av blodig militär repression. Minst har 17 dödats och ett tjugotal kritiskt skadade. Sammanlagt har mer än 1400 personer skadats i protesterna, där israelisk militär öppnade eld med skarp ammunition.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gör inga försök att dölja sin förtjusning. På Twitter skriver han tvärtom och hyllar den israeliska armén efter den blodiga attacken. Den tragiska förlusten av människoliv i en långvarig och infekterad konflikt får inte hanteras så lättvindigt av en statsman som gör anspråk på att kalla sig demokrat. Då har man också ansvar för att söka demokratiska lösningar och respektera människovärdet.

FN-chefen António Guterres har begärt en oberoende och transparent utredning av den israeliska attacken, men detta har tillbakavisats av Netanyahu. Den israeliska hållningen riskerar därmed att läsas som maktfullkomlig och likgiltig inför palestiniernas lidande. Det innebär en påtaglig risk för att konflikten eskalerar, vilket kan få ödesdigra konsekvenser för fredsprocessen och för människors liv.

En av världens mest moderna arméer har alla metoder till sitt förfogande för att möta konflikter enligt proportionalitetsprincipen, men underlåter konsekvent att göra så. Det inger inte förhoppningar om en fredlig och demokratisk lösning på konflikten och ökar det moraliska och medmänskliga ansvaret för omvärlden att värna om konfliktens mest utsatta part.

Israels agerande riskerar att göra landet isolerat i världssamfundet och omgivet av fiender. Det är inte en situation som någon kan önska sig. Nedtrappning av våldet är den enda framkomliga vägen för fred. Här bär Israel som den ojämförligt starkare parten ett stort ansvar, som det återigen blivit uppenbart att man inte är beredd att axla. Därför måste världssamfundet protestera kraftfullt mot Israels och Netanyahus agerande, men även konsekvent påminna parterna om vikten av att respektera de mänskliga rättigheterna.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

50 års ockupation: Gör religion till verktyg för fred

Israel måste avbryta sin illegala bosättningspolitik, alla parter i konflikten måste ta avstånd från pågående brott mot folkrätten, och ett dialogarbete behöver utvecklas för att ta vara på religion som verktyg för fred och försoning i Mellanöstern, skriver förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet i ett uttalande.

Det är nu 50 år sedan Israels ockupation av Västbanken, Gaza och Golanhöjderna ritade om kartan för konflikten mellan Israel och Palestina. I år är det även 100 år sedan Englands utrikesminister lord Balfour lovade stödja bygget av ett judiskt nationalhem i Palestina, och 70 år sedan FN föreslog en delning av det brittiska mandatet i en arabisk och i en judisk del.

Förutom landområden berör konflikten också tusenåriga religiösa traditioner, geopolitiska realiteter och mäktiga ekonomiska intressen. När frågan diskuteras måste vederbörligt hänsyn tas till de specifika och väsensskilda situationer av utsatthet under vilka såväl palestinier som israeler idag lever sina respektive liv.

Det får inte råda något tvivel om att konflikten är fundamentalt ojämlik vad gäller både graden av våldsutövning och graden av mänskligt lidande. Den israeliska högerregeringens politik slår hårt mot den palestinska befolkningen och omöjliggör upprättandet av en palestinsk stat och därmed en fredlig tvåstatslösning. Samtidigt utgör palestinska angrepp på israelisk civilbefolkning brott mot folkrätten, och bidrar till att förhärda opinionen och därmed försvåra för fredsprocessen.

Det råder stor internationell enighet om att israeliska bosättningar på ockuperade områden bryter mot folkrätten, och utgör ett oöverstigligt hinder för fredsprocessen. Staten Israel har ett ansvar att hedra resolutionen från FN:s säkerhetsråd den 24 december 2016, som med utgångspunkt i folkrätten fördömer bosättningar i Palestina. Fred måste bygga på respekt för de mänskliga rättigheter och folkrättsprinciper som är generationskamrater med staten Israel.

Konflikten kan inte lösas varaktigt utan att både politiska och religiösa dimensioner beaktas. Religiösa fundamentalister i Israel och dess grannländer, i Palestina, i Europa och USA, eldar tillsammans på konflikten och bidrar både till mänskligt lidande och till ett kraftigt destabiliserat politiskt läge i regionen.

Religion har inte bara stor betydelse för många som driver på konflikten, utan är minst lika viktig för att få till stånd en fredsprocess. Det råder ingen brist på innovativa modeller för hur människor med olika etnisk och religiös bakgrund ska kunna leva tillsammans, till exempel det pågående dialogarbete som bedrivs av Socialdemokrater för tro och solidaritet. Dessa modeller måste få större utrymme och inte minst erkännande som kraftfulla fredsskapare för att lätta fundamentalisternas strupgrepp på debatten. Så skapar vi förutsättningar för Israel och Palestina att återuppta ett levande samtal om fred och säkerhet för båda folken.

– Israel måste avbryta sin illegala bosättningspolitik.

– Alla parter måste ta avstånd från pågående brott mot folkrätten.

– Utveckla ett dialogarbete som tar vara på religion som verktyg för fred och försoning i Mellanöstern.

by

En vecka i Palestina och Israel: We can only be human together

suddig monica, abfSocialdemokrater för tro och solidaritet hade mellan den 29/11-6/12 en delegation om fem personer i Palestina och Israel. De har besökt människorättsorganisationer, våra samarbetspartners i Gaza, träffat familjer som drabbats av Israels krig och ockupationspolitik, israeliska och palestinska politiker och israeliska fredsaktivister.

Såhär beskriver vår politiska sekreterare Monica Fundin Pourshahidi sin vecka:

 

MÅNDAG.

Jerusalem-Erez-Gaza:
Lugnet i vardagen. Bara timmar efter att en person sköts till döds vid Damaskusporten passerar vi där utan att se annat än nya soldater.

Alla dessa tonåringar med maskingevär. Överallt. På gatorna. På torgen. I gränder. På bensinmackarna.

De stora religionerna har alla som huvudbudskap ”du skall icke dräpa”. Men i de tre största religionernas huvudstad lever man ironiskt nog med dessa dödsmaskiner ständigt närvarande. Den främsta symbolen för dödande ständigt i ansiktet.

Du skall icke dräpa.

Mitt sällskap säger – om jag hade haft ett maskingevär och en uniform på mig hade jag varit rädd för varje människa jag ser. För att attackeras. Att få en kniv i mig.

Igår sköts en palestinier ihjäl när han försökte sticka en kniv i en av militärerna. På samma plats vi lugnt går förbi timmar senare. Förra måndagen sköts en sjuttonårig flicka ihjäl, igår kväll en femtonåring. På samma plats vi skulle ha åkt till imorse.

Du skall icke dräpa.

Artonåringen bredvid mig, med sin uniform och sitt maskingevär, tar ett bloss på sin cigg. Så går han demonstrativt närmare, höjer vapnet och gör en mantelrörelse. Jag tittar lugnt på honom. Han tittar på mig, på allt, blicken flackar. Min kamera är aktiv hela tiden, men fotografera soldaterna – det törs jag inte. Hoppar in i bilen och åker vidare, mot Gaza.

Jag har ingen uniform, inget maskingevär. Jag är inte rädd.

”Exit to Gaza” står det vid ingången i muren, i stängslet. Exit. 2 km ingenmansland. Exit. Entry? Jag klev ut och in. Och nyss åt jag mitt livs bästa friterade bläckfisk.

Lugnet i vardagen.

********

TISDAG:

gaza national hotelPoff! Så gick två dagar i Gaza city. Imorn bitti far vi vidare mot Tel Aviv och Jerusalem. Nu är jag väldigt trött, alla intryck och ord virvlar som gamar runt mina tankar, och jag orkar egentligen inte alls skriva – men hörrni detta var dagens hotellutsikt.

Om inte Gaza var under blockad, så kunde detta ha varit ett riktigt turisthotell med riktiga turister och detta en riktig strand med riktigt badvatten… Idag var det härliga 19 grader varmt och även idag har jag ätit helt fantastisk mat och träffat underbara människor. Som på på vilken turistort som helst?

Istället: FN skriver i sin senaste rapport att Gaza om bara fem år kommer att vara i princip obeboeligt. Vattnet i kranarna är bräckt för grundvattnet är förstört, avloppen går rakt ut i havet och arbetslösheten är bland de högsta i världen. Ingen får lämna och ingen får åka in hit. Nästan 2 miljoner människor är fångar här. I sin egen stad. Eller ja, 800.000 av invånarna bodde från början någon annanstans. De är flyktingar i sitt eget land, inträngda i flyktingläger här i Gaza.

Före Israels blockad passerade mellan 120.000-200.000 personer gränsen mellan Gaza och Palestina och Israel, till och från jobb. Varje dag. Nu passerar ca 40.000 personer gränsen. På ett helt år!

Inget får heller importeras eller exporteras. Jo, förresten! EN enda sak får gazaborna exportera, till ett enda land – Israel. Vad? Oh, the irony, – den brutala ironin – skrot. Skrot! Det är det enda de får exportera. Skrot som är ett av resultaten av de tusentals hus som bombades till grus och till just skrot av just Israel förra sommaren…

Upp till 80 procent av befolkningen här är dagligen beroende av matransoner. Inte för att de inte kan klara sig själva – utan för att de inte FÅR.

En chef för en internationell hjälporganisation suckade djupt och sade ”It’s a chronic emergency, always critical”. Alla, alla, alla vi talar med säger samma sak: Det finns bara en endaste lösning. Blockaden måste hävas.

En framstående civil rights jurist sade: ”Not only the siege, but the shadow of the siege effects everything in our lives. Everything. I consider it an animal farm. Totally illegal.”

********

ONSDAG:

Gaza-Tel Aviv-Jerusalem.
Långa dagar, olika världar. Var det verkligen i förmiddags vi var i en instängslad stad? Och se’n plötsligt i en modern skyskrapemetropol? Och nu igen i en historiskt belastad stad, delad mitt itu?

Tog spårvagnen. Det är den enda plats i Jerusalem, säger de, där israeler och palestinier överhuvudtaget kan mötas på ett naturligt sätt. Stationerna står på både arabiska, hebreiska och engelska. Bara här.

Runt hörnet finns husen där israeliska familjer helt sonika har flyttat in i palestinska familjers hus. Satt en menorah och en israelisk flagga på taket och utan att skämmas kastat ut den palestinska familjens alla ägodelar på gatan. De som bodde i husen nyss protesterar utanför. Först varje dag, nu varje lördag. Till ingen nytta. På gatan står en sliten soffgrupp kvar.

I Khan Younis i Gaza finns inte ens slitna soffgrupper kvar. Bara armeringsjärn och grus. Och försök att bygga upp nya hus.

Jag har åtta syskon. Det hade Nuredin Jawdat i Khan Younis också. Nuredin är fem år. För ett år sen var han fyra. Då dödades alla hans åtta syskon av en israelisk bomb. Och hans mamma. Hon födde sitt nionde barn, Nuredins lillasyster, två timmar före bomben tog deras liv. På ett ögonblick förlorade familjen 22 personer. Ingen varning. Ingen var soldat, ingen var terrorist, eller ens Hamas-anhängare. De var bara en familj som råkade bo på fel ställe. För nära Israels ”säkerhetszon”… Pappa Taufiq var nyss niobarnsfar. Nu håller han hårt om sitt enda levande barn. Luften är tung.

Kommer Nuredin, som i varje levande sekund påverkas av Israel, någonsin att möta en israel på ett naturligt sätt?

Dagen innan Nuredin förlorade sin familj, satt Sheikh Mahrouz Abu Syam i moskén och bad. När han hörde bomberna sprang han hem och fann sin familj utanför huset. Men bara hälften av dem levde. Resten var döda. Döda kroppar i trädgården. En av dem som överlevde men skadades var hans nu treåriga dotterdotter. Hennes båda föräldrar dog. Nu kallar hon morfar för pappa. Familjen Abu Syam förlorade med ett bombnedslag tolv personer. En av dem, Mahrouz äldsta son, arbetade för fredliga Fatah och älskade Real Madrid.

Sheikh Mahrouz är i trakten en vis man som brukar ge goda råd till folk. Vilka goda råd kommer han att ge nu?

Flickan på bilden är sexton år och bär på sin lillebror. De såg sina föräldrar dö förra sommaren. Deras hus förstöras. Nu bor de med sin morbror i ett skjul på en sanddyn nära Rafah och egyptiska gränsen. De bjuder oss på te kokt över öppen eld, hembakta kakor med choklad och färska dadlar.

Om några få timmar ska vi passera genom sanden några få mil norrut, genom den bombade ödemark som kallas ”säkerhetszon” av människorna på andra sidan den höga muren. Ut genom den kilometerlånga smala stängselgång som leder oss ut ur den marginellt bredare Gazaremsan.

Barnen såg sina föräldrar dö. Kommer de någonsin få se den här gränsen, någonsin få passera den?

I Tel Aviv känns den långa gränsgången, de nakna armeringsjärnen, pappa Taufiqs tunga kropp och blick, den kalla sanddynen och teet över öppen eld overkligt långt bort.

I Jerusalem vägrar taxibilarna köra oss en meter ner i de arabiska kvarteren. ”The oppressor always look at the oppressed with fear. That’s how they legitimate the oppression”, säger den israeliska fredsaktivistveteranen.

Jag frågar hans politikervän från Knesset, ihärdig kämpe för lika rättigheter, hur han behåller hopp i en snudd på hopplös situation. Han svarar kort att det är ju bara att jobba på.

”It’s slow, but we ARE in a process of change. You can help by spreading the word”, fortsatte fredsveteranen från Tel Aviv tröstande.

Så jag försöker. Jobbar på. Spreading the word. You can help.

 

               gaza-erez gränsgångenMonica Fundin Pourshahidis foto.
**********

 

TORSDAG:

Don’t Say We Did Not Know. Så heter den kända israeliska fredsaktivisten Amos Gvirtz blogg om fred och rättvisa. Fred och rättvisa också för palestinier. Säg inte att vi inte visste!

Det farligaste är det tysta kriget, sade Amos Gvirtz när vi träffade honom i Tel Aviv. Det långsamma men obevekliga övertagandet av land och bortdrivandet av oönskade människor.

Ett krig innebär inte alltid dödandet av människor. Men alltid av mänsklighet.

På Västbanken pågår det tysta men mycket brutala kriget dagligen. Sedan långlång tid tillbaka.

Al Karmel har funnits se’n byzantinsk tid. Idag bor ungefär lika mycket folk i Al Karmel som i Eksjö. Vi ska till en ungdomsklubb och förskola där. Fotbollsklasser, musikskola och mål att stärka flickors rättigheter och självkänsla. Men extrema israeliska nationalister – bosättare – har blockerat vägen till Al Karmel. Fullständigt. Välkommen till Absurdistan! Vi byter bilar på två sidor av högen mitt i vägen och kör vidare. Tyst krig.

Vi tar oss genom lera och över stenbumlingar (vanliga vägen gick ju inte) vidare till den lilla byn Susiya. Byn ska inte förväxlas med bosättningen Susiya. — De har t.o.m stulit vårt namn! säger socialarbetaren Fatma Nawaja, som är uppvuxen i Susiya.

Vissa av de palestinier som fördrevs från sitt eget land 1948 hamnade här uppe i bergen. Sedan dess har de bott enkelt men i fred här, fött upp sina djur och levt sina liv. De ges aldrig bygglov för nånting, trots att det ska vara ”palestinskt område”. Alltså bor de i hyddor och har sina djur i grottor.

Bosättarna kom till Susiya på 80-talet. De får bygglov, förstås. Otaliga gånger sedan dess har bosättarna rivit och bulldozrat sönder allt i Susiya. Allt. Om och om igen. Men Susiya-borna bor kvar. Och bygger om och om igen.

Deras vattenkällor har förgiftats och alla vattenledningar har bosättarna dragit upp till sig. De har dödat boskap, låtit militär hota och jaga Susiya-barn på väg hem från skolan.

Tyst krig.

När vi ska åka vidare till Jatta pågår ett maratonlopp. Bara för bosättare. Löparna springer mitt däruppe i bergen med israeliska flaggor i händerna. Polis stannar oss. Vi får vänta ett par timmar, säger de hårt beväpnade. Khaled kör oss. Han blir nervös. Kanske hade han anklagats för att vilja skada löparna om vi inte varit i bilen. Kanske hade han skjutits.

Khaled är arbetslös. Han arbetade på en apelsinodling i Israel, men förlorade sitt arbetstillstånd när han inte kunde betala böter på 38.000 shekel – nära 100.000 kronor. Böter han fick för att ha kört på en väg som bara judiska israeler får köra på. För, ja, ”Mellanösterns enda demokrati” har olika vägar för olika sorters människor.

Innan vi får åka vidare från maratonloppet springer några runt vår bil, viftar med flaggor och sjunger en sång vi inte förstår orden men väl betydelsen av…

De kallas Följeslagare, de människor från hela världen som kommer till Västbanken för att med sin blotta närvaro strategiskt hindra trakasserier, hot och våld. De berättar om hur de i en by i närheten står på varsin ände av palestinska barns enda skolväg, men inte tillåts följa dem. Barnen måste själva passera under bosättarnas hus. Där spottar vuxna på småbarnen och kastar så mycket saker på dem att man varit tvungen att sätta upp nät över gatan. Nät över gatan för att skydda barn. Ingen ställer de vuxna förövarna till svars. Ingen hjälper barnen att slippa. Tyst krig.

Så kommer ännu en lång gränsgång av metall, betong och ångest. Här, precis som i Gaza, kan en anti-lektion hållas i funktionsenlig arkitektur. Ingenting funkar, allt är fel. Allt är fel.

I staden där fredsfursten Jesus ska ha fötts löper muren, stängslet, absurditeten. Vi med svenska pass får passera med åtminstone viss värdighet i behåll, men alla med palestinska krävs på fingeravtryck och av med bälten, skor, väskor. Många passerar här varje, varje dag. Köar. Rött ljus när det passar tonåringarna bakom pansarglas.

I en by drogs gränsen så att en enda palestinsk familj hamnade på ena sidan. Ingen kan hälsa på dem. Och varje, varje dag tvingas barnen passera gränskontrollen på väg till skolan. Varför?

Tyst krig.

Säg inte att vi inte visste.

blockerad väg till Al Karmal, västbanken

 

 

 

 

 

 

 

 

Bosättare blockerar vägen till Al Karmal på Västbanken.

 

 

**************

FREDAG:

Geografiska avstånd förstärker saknad. Det finns dom hemma jag skulle vilja krama nu. För världen är så hård. Igår substitutkramade jag en kattunge och en gullig fyraåring ett par minuter. Idag ett par små hundvalpar. Mjuka. På gården som kallas Tent of nations, på Västbanken i Palestina.

Där tror de på att det mjuka kan vinna över det hårda. Välkomstskyltar med regnbågsflaggor. Hälsningar från volontärer från hela världen som hjälpt till på denna hippierebelliska motståndsbondgård.

I den klassiska romanen Liftarens guide till galaxen får planeten jorden med kort varsel veta att en annan civilisation ska dra en intergalaktisk motorväg precis här, så jorden måste tyvärr väck.

Ungefär så har bröderna Dahoud och Daher Nasser det. Hela tiden. Det är deras familj som driver Tent of nations.

Israeliska myndigheter lämnade häromdan för sjuttielfte gången ett rivningsbeslut, som bröderna denna gång fått hela tre dagar på sig att överklaga. Annars kommer militärer och bulldozers och mejar ner deras hus och gård. Deras fruktodlingar och odlingsmark. Deras trädgård och tält.

Palestinierns guide till Absurdien: Dessa beslut – ’demolition orders’ – lämnas på papper som aldrig sänts med posten, stoppas i brevinkast eller ges i handen. Nej, nej – pappersbeslutet läggs såklart uppe på en mur, under en sten, på en grindstolpe. Blåser, regnar pappret bort så kommer bulldozern.

Förra året höggs och grävdes 1500 fruktträd redo för skörd ner en gryning i maj. Solcellerna på taket har förstörts. Vattencisterner saboterats. Hönshuset rivits. Tak raserats. Byggnader tagits ner. Alla vägar till gården är se’n länge stenblocksblockerade.

Behöver jag säga att de inte har tillgång till el, rinnande vatten, aldrig får bygglov? Inte ens för att ha hönsen i en gammal bil. Inte ens för att sätta upp ett nytt staket. Inte ens för att sätta upp ett tält för sina internationella volontärer. Inte ens för att ha vita stenplattor i trädgården!

”Säkerhetsskäl”.

Bröderna Nassers familj har bott på platsen sedan 1916. Har ägopapper från både gammal turkisk, brittisk, jordansk överhet. Men enligt Israel tillhör hela gården, kullen, dalen den israeliska staten.

Tent of nations är nu omringad av fem stora israeliska bosättningar. Behöver jag säga att bosättningarna har fri tillgång till vatten-, el- och vägnät? Och bygglov förstås. För allt de vill.

Hur behåller man hopp?
– Invest the negative energy positively. Show them that we do not act the way they want us to act: We refuse to be enemies, refuse to be victims, refuse to hate. We believe in justice!

Vad gör du med vreden, frustrationen?
– I plant more trees!

Kanske var det saknaden av mina mjuka där hemma. Kanske hundvalparna. Kanske att jag i snart en vecka lyssnat på alla dessa hemska historier som överträffar varandra i känslan av hopplöshet.

Eller kanske var det mötet med denna omutliga vägran att ge upp? Bergfasta tro på fredligt motstånd, trädens kraft, kärlek före hat, rättvisans seger?

I solen bredvid den ödmjukt stenstarka Dahoud på Tent of nations brast för första gången mina fördämningar. Jag antecknade resten med tårar droppande över penna och papper och händer och koppar.

Plantera mer träd, vänner! Mer träd. We can only be human together.

Nästa år fyller Tent of nations 100 år och ska ha fest – åk dit med mig! We can only be human together…

Monica Fundin Pourshahidis foto.

***************
LÖRDAG:
Lösenordet till wi-fi på restaurangen i Jerusalem är ”let me in 9 11”. Jag rycker till. Osmakligt? Kanske. Men ett par mil upp ligger flyktinglägret Balata. Vi var där idag. Det är ett av Palestinas största flyktingläger.

by

När 13-åringar dödas ökar våldet i Israel och Palestina

Våldet eskalerar igen i Palestina och Israel. Idag skedde på morgonen en rad samtidiga attacker mot israeler i Jerusalem och Ra’anana. I söndags dör en gravid kvinna och hennes tvååriga barn under rasmassor i Zeitun när en israelisk bomb slår sönder deras hus. En palestinsk 13-åring skjuts samma dag till döds av israelisk militär på Västbanken. På måndagen knivskärs en annan 13-årig pojke av palestinska ungdomar i Jerusalem när han cyklar på gatan.

Minst 4 israeler och 23 palestinier rapporteras ha dödats de senaste två veckorna. Hur många ytterligare som avlidit av dagens händelser vet vi i skrivande stund inte.

De senaste dagarnas uppmärksammade bilder på döda barn och tonåringar chockar igen västvärlden. Vi kan alla relatera till en liten kille med sneakers och jeans. Vi mår illa av att hans ben är vikta bakåt på ett märkligt sätt och att det är blod av ett medvetet skott från en militär vi ser i hans tunna bröst. Men i Palestina och i Israel är bilder som dessa något av en vardag.

Barn som ser familj och kompisar dödas växer upp till arga vuxna. Barn som ständigt hotas blir rädda vuxna. Barn som växer upp med känslan av orättfärdighet blir till sårade vuxna. Barn som blir skrämda och traumatiserade växer upp till arga, rädda, sårade vuxna. Hämndlystnad och oförsonlighet blir inte sällan resultatet.

I Israel växer många barn också upp med en rädsla. En rädsla att när som helst kunna attackeras, bli offer för raketer, bomber, explosioner, skottlossning. Eller för att jämnårig pojke plötsligt ska hugga dig med en kniv när du cyklar.

De här barnens upplevelser är sannolikt den allra sämsta grunden för fred. För liv i gemenskap och jämlikhet.

I Gaza är förödelsen efter förra sommarens krig fortfarande total. Nästan inget har kunnat byggas upp igen, i huvudsak för att Israel inte tillåter att byggmaterial förs in i Gaza. All död, all förstörelse, alla skador för livet kriget innebar förändrade ingenting. Ockupationen kvarstår, blockaden är kvar, bosättningspolitiken fortsätter, palestiniers frihet är ännu kraftigt kringskuren, hot och trakasserier fortgår.

Palestina och konflikten med Israel är ett öppet sår med mycket blod. Att folk fördrivs mot sin vilja har vi tyvärr sett alltför ofta i historien, inte minst i Europa. I många fall ger det sår som sakta läker, när världen och samhällen förändras. Människor förändras. Men i Palestina har alltför lite förändrats för att såret ska kunna läka, ens långsamt. Det finns människor som kallar sig palestinska flyktingar i upp till fyra- fem generationer.

Intifada innebär uppror. Önskan om uppror är inte förvånande. Men en regelrätt tredje intifada skulle innebära en förfärlig upptrappning av våld från båda sidor. Vi är ännu inte där, även om Hamas ledare påstås ha deklarerat att det är en intifada vi ser.

Allt folkrättsstridigt våld från båda håll måste nu omedelbart upphöra. Våldsspiralen vi sett så många gånger förut måste stoppas innan den dödliga kraften växer sig alltför stark för att kunna hejdas.

Israel bär som den starkare parten och som en demokrati ett särskilt ansvar. En stat med särskilda rättigheter för det judiska folket bör låta det även finnas rimliga möjligheter för en palestinsk stat på jämlika grunder. Israel måste därför omedelbart överge sin bosättnings- och murpolitik. Blockaden av Gaza och ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem måste hävas.

Israels militära styrka borde användas till att hjälpa både palestinska och israeliska barn att känna sig trygga och få hopp om framtiden – istället för att som nu bidra till att fler generationer växer upp i rädsla och hämndlystnad. Då först kan vi se förutsättningar för fred.

by

Förhatlig attack på synagoga riskerar ny våldsspiral

I morse utförde maskerade palestinska män ett attentat i en synagoga i Jerusalem. Beväpnade med yxor och pistol hann de döda minst 4 personer och skada ännu fler, innan de själva dödades av israelisk polis. Det ryktas om att attentatet ska ha varit en hämnd för mordet på en palestinsk busschaufför, där israelisk polis hävdar att mannen begick självmord medan palestinska läkare menar att han blivit mördad.

 

Ytterligare spänningar kommer sig av att så kallade tempelaktivister återigen ger sig till känna i försöken att ta över Tempelberget – Haram al-Sharif –  där al Aqsa-moskén och Klippdomen ligger, med viljan att istället bygga ett judiskt tempel på samma plats. Dessutom förvärras situationen av att israeliska bosättningar nu planeras som kommer att göra östra Jerusalem helt och hållet omringat av bosättningar.

 

Nu på eftermiddagen uppges premiärminister Netanyahu skylla Palestinas president Mahmoud Abbas för det inträffade. Netanyahu ska också ha gett order om att förstöra de två palestinska attentatmännens hus.

 

Vi är bestörta av attentaten på synagogan. Attacker på civila, på alltigenom fridfulla människor i en gudstjänstlokal är alltid ett fullständigt förhatligt brott. Våra varmaste tankar går till offrens nära och kära som drabbats av denna terror.

 

Att enskilda ledare för Hamas säger sig ”välkomna” attacken är djupt oroväckande. Risken för en upptrappning av våld och död i Israel och Palestina är nu överhängande, som så många gånger förut. Med sommarens krig i alltför färskt minne och den fortsatta blockaden av Gaza är läget närmast akut. Ännu en gnista – denna gång med religiösa övertoner – kan utlösa en brand svår att släcka.

 

När Sverige med vår nya regering erkände Palestina var det med förhoppningen att fler länder skulle följa. Det är nu av yttersta vikt att omvärlden agerar med lugn men med stor kraft. Press måste sättas på Palestina att förhindra en upptrappning av våld. Med fler länders erkännande ökar också ansvaret. Press måste också sättas på Israel, att förhindra provokationer från tempelaktivister och bosättare, undvika hämndaktioner och utomrättsligt agerande, upprätthålla allas lika rätt inför lagen samt ta ansvar för förödelsen i Gaza och för sommarens civila dödsoffer. Först då kan en försoning bli möjlig. Och utan steg mot försoning kommer våldet fortsätta föda våld.

 

Sverige och EU och FN och resten av världen måste därför hjälpa båda parter med detta, så att en fredsprocess åter kan tas på allvar. Så att en tvåstatslösning som ger alla parter mesta möjliga rätt och ro äntligen kan bli en möjlighet. Åtminstone i horisonten.

by

Palestina erkänt i elfte timmen

Idag erkänner Sveriges regering Palestina. För många av oss som följt och arbetat med denna konflikt genom åren känns det nästan högtidligt. Ett symboliskt, men viktig steg, för att i elfte timmen rädda möjligheten till en tvåstatslösning.

Utrikesminister Margot Wallström argumenterar väl kring de folkrättsliga förutsättningarna för regeringens beslut. De klassiska kriterierna för erkännande, från kalla krigets tid, var ett folk, ett territorium och en regering som har kontroll över detta.

Här finns ett folk. Här finns också ett territorium. I väntan på ett fredavtal som i detalj mellan parterna ska kunna fastställa de exakta gränserna, är det rimligt att gå tillbaka till Säkerhetsrådets resolution 242 och de gränser som gällde före sexdagarskriget 1967.

Här finns också en regering. Det diskussionen främst handlat om är att regeringen inte har full kontroll över territoriet. Detta beror dock inte på palestinierna utan på den israeliska ockupationen av Västbanken, inklusive Östra Jerusalem och blockaden av Gaza. Det är inte rimligt att låta ett folkrättsbrott ge folkrättsliga argument mot ett erkännande.

Margot Wallström jämför med de tidigare svenska erkännandena av Kroatien 1992 och Kosovo 2008 – båda under borgliga regeringar – där det också fanns starka politiska skäl till erkännande för att stimulera en positiv utveckling till reell självständighet.

De israeliska reaktionerna var starka på den svenska regeringsförklaringen. Man kallade det svenska agerandet för unilateralt. Samtidigt har man i mellantiden unilateralt fattat beslut om nya israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken. Ett beslut som ytterligare bekräftar nödvändigheten av det svenska regeringsbeslutet idag.

Tiden håller på att rinna ut för en tvåstatslösning. Då återstår en enstatslösning. En sådan måste ge lika demokratiska och medborgliga rättigheter för alla människor som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden. Något annat skulle innebära en apartheid-modell, vilket inte längre är acceptabelt för världssamfundet, och därmed slutet för  idéen om en judisk stat – ett hemland för det judiska folket efter det fruktansvärda lidande som drabbade judarna med kulmen i Förintelsen under Nazityskland.

Det svenska regeringsbeslutet idag är därför lika mycket ett värnande om Israel som en judisk stat som Palestina.

Margot Wallström lyfter också fram vikten av den palestinska enhetsregeringen, som bildades strax innan Gaza-kriget i somras, och försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah. Detta ger ökade förutsättningar för en fungerande palestinsk kontroll, framför allt på Gaza.

Den svenska regeringens erkännande banar också väg för efterföljelse, inte minst från andra EU-länder. Vi har redan noterat ett beslut i denna riktning i det brittiska underhuset. Här kommer det att behövas mycket av folkrättslig fasthet, politiskt initiativförmåga och diplomatisk kreativitet.

Det är också här vi kommer att se skillnaden mellan en regering som har en klar linje och agenda, och en som vandrade mellan de maktpolitiska hötapparna – mellan Wallström och Bildt.

by

Nu måste omvärlden hjälpa Israel att ta ansvar

Israels armé har lämnat Gaza. Ett av de mål Israels regering satt upp – att förstöra de tunnlar som förbinder Gaza med omvärlden – har nu uppnåtts. Det ökar förutsättningarna för att få till ett tillfälligt eld upphör.

Det minskar Hamas möjligheter att skjuta Qassam-raketer mot mål i Israel. Det är bra, eftersom raketerna också riktas mot civila mål, vilket är ett brott mot folkrätten.

Men att förstöra tunnlar löser dessvärre inte konflikten. Konfliktens grundorsaker handlar om att palestinierna, genom Israels ockupation av Västbanken och Östra Jerusalem och blockaden av Gaza, saknar förutsättningar för att leva ett värdigt liv.

Genom blockaden kontrollerar Israel allt som passerar in och ut ur Gaza, och håller därigenom Gazas ekonomi i ett strypgrepp. Tunnlarna har visserligen använts för att förse Hamas och andra grupper med delar till dessa primitiva raketer. Men de har också varit en ventil för att få in mat, byggandsmaterial och andra förnödenheter.

Om tunnlarna försvinner, utan att blockaden hävs, ökar strypgreppet och därmed desperationen bland Gazas befolkning. Eftersom det är desperationen som motiverar de militärt obegåvade och folkrättsligt otillåtna raketerna, finns risken för att det inte dröjer så länge innan raketregnet kan uppstå igen.

En varaktig vapenvila förutsätter att grundproblemen om ockupation och blockad får en lösning. Då finns också förutsättningar för ett fredsavtal och att äntligen nå den tvåstatslösning som världen väntat på i årtionden och de upprepade krigen inte förmått skapa.

Agerandet från Israels regering under de senaste veckorna, inklusive uttalanden från regeringschefen Netanyaho, har ökat tvivlen på om Israel verkligen vill ha en tvåstatslösning. Det har också fått en växande grupp israeler att säga att de nu fått nog. De kan inte längre stödja en tvåstatslösning till detta ohyggliga pris, utan förordar en enstatslösning med fulla och lika rättigheter för alla som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden.

Även om jag kan förstå uppgivenheten, kan jag inte hålla med. En enstatslösning kan inte vara en judisk stat. Att Israels regering, genom sin oförmåga att ta politiskt ansvar skulle beröva det judiska folket på det hemland som varit en trängtan sedan Jerusalems förstörelse år 70 och en – om än haltande – verklighet sedan det FN-beslut som följde på nazisternas förintelsepolitik under Andra världskriget, skulle få alltför långtgående konsekvenser.

Därför är det nu nödvändigt att omvärlden hjälper Israels regering att förstå allvaret och ta ansvar för en tvåstatslösning, baserad på 1967 års gränser. Ockupationen och blockaden, som är de grundläggande konfliktorsakerna, måste hävas.

Som viktiga steg på vägen är det viktigt att Israels folkrättsbrott under den senaste dryga månaden utreds och beivras. Här kan också Sverige och svenska rättsvårdande myndigheter ta ett ansvar genom att utreda eventuella brott som de svenska medborgare som stridit i Gaza gjort sig skyldiga till. Här kan också Palestina bistå, genom att ratificera fördraget om den internationella brottsmålsdomstolen ICC, och därmed underlätta för att få den mekanismen aktiverad.

EU bör nu suspendera det förmånliga handelsavtalet med Israel. Det rymmer två klausuler som Israel bryter mot. Det ena att det inte omfattar produkter från bosättningar, vilket Israel kringgår genom att inte ursprungsmärka. Det andra handlar om brott mot mänskliga rättigheter, där den senaste offensiven i Gaza fört det brottet till nya dimensioner.

EU och Sverige bör också stödja den palestinska enhetsregeringen och de inompalestinska försoningssträvandena, så att val kan hållas och den palestinska demokratiska legitimiteten stärks inför de substantiella fredsförhandlingar som världen nu måste kräva att Israel genomför.

Sverige bör också erkänna Palestina och avbryta allt militärt samarbete med Israel, inklusive att dra tillbaka vår militärtattaché på ambassaden i Tel Aviv. Gazaoffensiven rymmer så påtagliga brott mot svensk vapenexportlagstiftning att vår trovärdighet skadas av sådant samarbete.

by

Tal av Peter Weiderud vid Eidfestival i Malmö

Salam Aleikum. Eid Mubarak.

Efter en månad av fasta, umbäranden och andlig reflektion följer glädje med fest, försoning och firande.

Eid al Fitr handlar inte bara om att avbryta fastan. Det handlar om att avbryta dåliga vanor. Att ställa till rätta. Att förlåta oförätter. Att kunna starta på nytt.

Att få möjlighet att vända blad i livet är något vi alla behöver. Vi är alla människor med en blandning av god vilja och tillkortakommanden.

Vi behöver högtider som Eid al-Fitr – eller Yom Kippur, jul eller påsk – för att som människor ställa våra egna liv i ett större sammanhang, att kalibrera vår kompass, att få ny kraft.

I år infallar Eid al-Fitr i den svenska högsommaren. Det ger en särskild rikedom. Det är lätt att samlas. Det är lätt att få ledigt från jobbet och det är skollov.  Två av de viktigaste hindren som många svenska muslimer upplever för att kunna leva ut denna viktiga helgdag är lösta genom Guds försorg.

Varje människa ska ha rätt att få vara sig själv, och fullt ut få leva ut sina traditioner och sin kultur, så länge det inte allvarligt kränker någon annan.

Om alla blommor tillåts blomma, får vi en fantastiskt vacker och rik trädgård. Och i mötet mellan olika kulturer kommer vi att nå en samlat högre kultur.

Men där är vi ännu inte. Muslimer, och andra minoritetsgrupper, diskrimineras i Sverige. Det är svårare att få jobb om du heter Hassan än Hans. När Eid infaller i september är det inte lika enkelt att få ledigt. Antalet hatbrott både mot muslimer och mot judar ökar i Sverige.

Malmö är en del av detta och på många sätt en spegel av framtidens Sverige. En tredjedel av Malmös invånare har sina rötter från andra länder.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet vill motverka all form av diskriminering och negativ särbehandling. Vi arbetar för ett samhälle för alla, ett samhälle i mångfald. Utan rasism. För att få hjälp att formulera framtidens politiska prioriteringar, har Socialdemokrater för Tro och Solidaritet sedan ett år tillbaka medvetet arbetet i dialog med muslimska och judiska ledare i Malmö om hur vi bäst kan motverka antisemitism och islamofobi.

De religiösa ledarna i Malmö har varit tydliga med att det finns brister i religionsfriheten för minoritetsgrupper i Sverige och att man upplever en växande utsatthet. Man har också visat hur mycket som förenar utsattheten för muslimer och judar i Malmö. Det gäller till exempel förbudet mot religiös slakt eller hot om förbud av omskärelse av pojkar. Samtidigt som man upplever en ökande förståelse bland många svenskar, ser man också en växande intolerans.

De allvarligaste utrycken för antisemitism och islamofobi kommer från höger. Från de rasistiska Sverigedemokraterna och deras mer öppet fascistiska kusiner på den yttersta högerkanten.

Men i den politiska mitten finns också en liberalism som blivit så individualiserad att den glömt värdet av kollektiva uttrycksformer och riter.

Och från vänster har den historiska religionskritiken inte sällan lett till en missriktat modernism, sekularism och lomhördhet till religionsfrihet och därför rymt en svårighet att förstå värdet av religiösa traditioner.

Detta är tre politiska spänningsfält som inte har mycket gemensamt, men som ibland kan mötas i en intolerans mot religiösa minoriteter, främst muslimer och judar.

Därför måste Eid al Fitr vara en manifestation för religionsfrihet. Inte bara för rätten att vara muslim. Utan för rätten att vara människa, alla människor har rätt till sin tradition, oavsett vilken tradition vi själva tillhör.

Eid al Fitr är också en dag av solidaritet, med de fattiga, med de utsatta.

Idag tänker vi särskilt på människorna på Gaza, för vilka årets Eid al Fitr är en mardröm.

Sedan konflikten inleddes för drygt tre veckor sedan har cirka 1500 palestinier, de flesta civila och många av dem barn, mist livet. Antalet skadade är mångdubbelt fler.

I Israel har förlusterna långt överstigit de som dödades under hela invasionen för drygt fem år sedan. Totalt cirka 70 israeliska soldater och fyra civila har fått sätta livet till.

Varje död människa i en konflikt är en tragedi – för den som blir bestulen på sin framtid, för de anhöriga, för samhället. När den som dödats är en civilperson är det att betrakta som ett krigsbrott, till dess det kan bevisas vara en olyckshändelse.

De döda civila israelerna blev offer för det regn av Qassamraketer som Hamas låtit sända över Israel. Det är militärt billiga och klumpiga vapen, som sällan träffar några särskilda mål. Men de skiljer inte på militära eller civila mål och strider därför mot folkrätten. De måste fördömas som ett brott mot krigets lagar. Palestiniernas rätt till självförsvar mot ockupation, blockad, bomber och invasion rymmer inte missiler mot civila.

Detsamma gäller den israeliska militära aktionen. Man har bombat bostäder, sjukhus, skolor och lekande barn. Hela markinvasionen är ett tydligt exempel på bristande proportionalitet. Vi bevittnar ett flagbrant brott mot folkrätten. Israels massaker i Gaza ryms inte i landets rätt till självförsvar.

Konflikten mellan Israel och Palestina är asymmetrisk. En är militärt stark, den andre svag. En är ockuperad, den andre ockuperar. Det kostar cirka 7 000 kronor att skicka iväg en Qassamraket, men åtminstone 700 000 att skjuta ned den. Det går cirka 20 döda palestinier på varje död israel under denna konfliktupptrappning.

I många asymmetriska konflikter vinner den resursstarke. Men vi har sett exempel på motsatsen. I Vietnam, Sydafrika eller i kampen mot kommunismen i Östeuropa, liksom i avskaffandet av slaveriet, avgick till sist den svagare parten med segern, därför att den starke inte lyssnade i tid och gick för långt med sina handlingar. Legitimiteten eroderade.

Det vi bevittnat under juli är ett större hot mot Israels än Palestinas framtid. Israel existerar inte med någon historisk, biblisk eller militär rätt. Israel, som judisk stat, finns som resultatet av ett beslut i FN att ge det judiska folket ett hemland, efter den fruktansvärda behandling som judarna utsattes för i Europa under Andra världskriget.

Det faktum att FN-beslutet tog land från Palestinierna för att göra den judiska staten möjlig, gör oss alla medansvariga i konflikten. Ett enigt världssamfund har accepterat att Israel i 1948 års krig tog mer land än vad som var tänkt i FN:s delningsplan, men accepterar inte Israels ockupation efter sexdagarskriget 1967.

Det finns alltjämt både israeler och palestinier som önskar och hävdar att hela landet borde tillhöra endast dem själva. Men det palestinska politiska ledarskapet, inklusive den nybildade enhetsregeringen, accepterar en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser. Israels regering måste göra detsamma.

Alla människor som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden har rätt att leva i säkerhet, med demokrati och mänskliga rättigheter.  Det är upp till människorna själva att avgöra om det ska vara som en eller två stater. Men om det ska finnas en stat med särskilda rättigheter för det judiska folket, som var tanken i FN-beslutet, då har vi alla ett ansvar för att det också bildas en palestinsk stat.

Därför kräver vi idag inte bara eld upphör – omedelbart och från båda parter – samt att Israels armé lämnar Gaza. Vi kräver också att Israel upphör med ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt häver blockaden av Gaza. Israel måste också omedelbart lämna sin bosättnings- och mur-politik och använda sin militära och ekomomiska styrka till att skapa fred snarare än konflikt med det folk som man ska dela sin framtid.

Vi kräver också en ökad närvaro av FN med stöd av dess säkerhetsråd, för att skydda och hjälpa civila mot ytterligare övergrepp och för att klarlägga de folkrättsbrott som skett under den senaste månaden.

Till skillnad från den borgliga regeringen är vi socialdemokrater tydliga i vår kritik av Israels folkrättsbrott. Att vara konsekvent i kritiken av brott mot folkrätten har under lång tid varit svensk utrikespolitik och en förutsättning för vår trovärdighet. Att Carl Bildt utvecklat en tolkning av folkrätten för Ryssland i Ukrainakrisen och en helt annan för Israel är ytterligare ett utryck för att vi behöver en ny regering om 43 dagar.

Vi fördömer också de antisemitiska övergrepp som följt på olika platser i världen i konfliktens kölvatten. Det judiska folket, dess kultur och religion kan aldrig göras ansvarig för de militära övergrepp och politiska misstag som den israeliska staten gör. Många, många judar runtom i världen har också visat sin avsky mot den Israeliska statens attacker på befolkningen i Gaza, under stora demonstrationer och under parollen Not In My Name.

Identitetspolitik som blandar samman politik med religion och kultur är alltid fel, och i synnerhet i denna konflikt bidrar det till ökat våld, fanatism och oförsonlighet.

Visheten att ”ju mörkare natten, desto starkare lyser stjärnorna” har jag lärt mig från ortodoxa kristna i Mellanöstern. De senaste veckorna har jag läst flera rapporter om fördjupat samarbete mellan kristna och muslimer på Gaza.  Eller som en katolsk präst, fader Manuel Musallam, uttryckte.

”När de bombar era moskéer, välkomna att ropa ut era böner från våra kyrkor.”

Nu under ramadan tänker vi även på det som sker i Irak och den förföljelse som Islamiska Staten (IS) utsätter kristna i Irak för. Vi tror på länder där människor med olika traditioner lever sida vid sida. Irak är ett land med flertusenårig närvaro av kristna och muslimer som levat sida vid sina, men töms nu på kristna genom den Islamiska Statens övergrepp.

Men lika orimligt som det är att anklaga judar som enskilda eller grupp för staten Israels politik får inte muslimer anklagas för vad Islamiska Staten idag gör i Irak. Det är ledarna för den IS som ska hållas ansvariga. De begår fruktansvärda brott och deras idé om ett samhälle i enfald är lika fel som när den framförs av Sverigedemokraterna i vårt eget land.

Precis som judar och muslimer i Malmö kan finna varandra i dialogen när religionsfriheten är hotad, precis som kristna, muslimer och andra traditioner tidigare kunnat leva sida vid sida i årtusenden i Irak, visar exemplet med prästen i Gaza att palestinier kan komma varandra närmare, över religiösa och politiska gränser.

Eid al Fitr handlar ju om just detta. Att bygga gemenskap, att ställa till rätta, att försonas, att börja om.

Enligt Koranen sura 30, vers 30, är fitrah det ursprungliga och inneboende mänskliga tillståndet:

”Ge dig hän med hela din själ, [du som söker sanningen,] åt den rena, ursprungliga tron, den tro som Gud vid skapelsen lade ned som en naturens norm i människan.”

Eid Mubarak.

 

 

by

Eid Mubarak!

Eid Mubarak önskar vi idag alla muslimska vänner i Sverige och resten av världen. Efter en månad av umbäranden, reflektion och andlig stimulans under Ramadan följer glädje med fest, försoning och firande.

Med sitt teologiska innehåll om förlåtelse för oförätter påminner Eid al-Fitr om den kristna påsken. Men med sin betoning av gemenskap, fest och presenter har den mycket gemensamt med den kristna julen.

I år infaller denna den största av de muslimska högtiderna i svenska semestertider, vilket ger särskilt goda förutsättningar för en rik gemenskap.

För Gazas muslimer infaller Eid al-Fitr medan bomberna faller och den israeliska armén rycker fram. Just nu sammanträder FN:s säkerhetsråd med krav på villkorslös vapenvila från båda parter för att kunna föra in förnödenheter. Här kommer man minnas Eid al-Fitr med sorg och smärta.

Detsamma gäller många av mina vänner i norra Irak där Islamiska statens brutalitet gör att många väljer att inte fira Eid, eller göra det i tysthet.

Men på Cypern pågår just nu ett unikt firande, som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet genom vårt dialogarbete på Cypern medverkat till. 1000 muslimer från norra Cypern, många av dem av turkisk börd, har för första gången fått möjlighet att besöka den unika moskén Hala Sultan Tekke i Larnaca. Den moské som är byggt på graven av profetens Muhammeds faster.

De turkar som flyttat till Cypern efter 1974 får normalt inte passera gröna linjen och besöka det regeringskontrollerade området i söder, eftersom grekcyprioterna ser dem som bosättare, som flyttat till Cypern i brott mot fjärde Geneve-konventionen. Men som en förtroendeskapande åtgärd kom i förra veckan de två politiska ledarna överens om att låta FN övervaka ett besök av 21 bussar med pilgrimer under måndagens förmiddag. Därmed anslöt sig de politiska ledarna till den position som de religiösa ledarna, under vårt arbete under senare år, kommit att inta – att Genevekonventionen inte ska få begränsa MR-lag, där rätten att fira gudstjänst ingår.

Här blir Eid al Fitr ett stort och positivt minne och byggsten för den efterlängtade freden på Cypern.

by

Stoppa våldet och häv blockaden

”Därför kräver vi idag inte bara eld upphör – omedelbart och från båda parter – samt att Israels armé lämnar Gaza. Vi kräver också att Israel upphör med ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt häver blockaden av Gaza. Israel måste också omedelbart lämna sin bosättnings- och mur-politik och använda sin militära och ekomomiska styrka till att skapa fred snarare än konflikt med det folk som man ska dela sin framtid med.”

Gaza kommer att minnas söndagen 20 juli som den blodiga söndagen. Den värsta dagen sedan den förra israeliska invasionen för fem år sedan. Mer än 100 döda på en dag.

Under de senaste två veckornas upptrappade våld har omkring 650 palestinier dödats, de flesta civila och många av dem barn. Antalet skadade är mångdubbelt fler.

I Israel har förlusterna redan överstigit de som dödades under hela invasionen för drygt fem år sedan. Totalt cirka 30 israeliska soldater och två civila har fått sätta livet till..

Varje död människa i en konflikt är en tragedi – för den som blir bestulen på sin framtid, för de anhöriga, för samhället. När den som dödats är en civilperson är det att betrakta som ett krigsbrott, till dess det kan bevisas vara en olyckshändelse.

De två döda civila israelerna blev offer för det regn av Qassamraketer som Hamas låtit sända över Israel den senaste veckan. Det är militärt billiga och klumpiga vapen, som sällan träffar några särskilda mål. Men de skiljer inte på militära eller civila mål och strider därför mot folkrätten. De måste fördömas som ett brott mot krigets lagar. Palestiniernas rätt till självförsvar mot ockupation, blockad, bomber och invasion rymmer inte missiler mot civila.

Detsamma gäller den israeliska militära aktionen den senaste veckan. Man har bombat bostäder, sjukhus och lekande barn. Hela markinvasionen är också ett tydligt exempel på bristande proportionalitet. Vad vi ser är ett flagbrant brott mot folkrätten och det är korrekt av FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon att ”fördöma dessa avskyvärda handlingar”. Israels massaker i Gaza ryms inte i landets rätt till självförsvar.

Konflikten mellan Israel och Palestina är asymmetrisk. En är militärt stark, den andre svag. Det går cirka 20 döda palestinier på varje död israel under denna konfliktupptrappning. Det kostar cirka 7 000 kronor att skicka iväg en Qassam-raket, men åtminstone 700 000 att skjuta ner den.

I många asymmetriska konflikter vinner den resursstarke. Men vi har sett exempel på motsatsen. I Vietnam, Sydafrika eller i kampen mot kommunismen i Östeuropa, liksom i avskaffandet av slaveriet, avgick till sist den svagare parten med segern, därför att den starke inte lyssnade i tid och gick för långt med sina handlingar. Legitimiteten eroderade.

Det vi bevittnat denna månad är ett större hot mot Israels än Palestinas framtid. Israel existerar inte med någon historisk, biblisk eller militär rätt. Israel, som judisk stat, finns som resultatet av ett beslut i FN att ge det judiska folket ett hemland, efter den fruktansvärda behandling som judarna utsattes för i Europa under Andra världskriget.

Det faktum att FN-beslutet tog land från Palestinierna för att göra den judiska staten möjlig, gör oss alla medansvariga i konflikten. Ett enigt världssamfund har accepterat att Israel i 1948 års krig tog mer land än vad som var tänkt i FN:s delningsplan, men accepterar inte Israels ockupation efter sexdagarskriget 1967.

Det finns alltjämt både israeler och palestinier som önskar och hävdar att hela landet borde tillhöra endast dem själva. Men det palestinska politiska ledarskapet, inklusive den nybildade enhetsregeringen, accepterar en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser. Israels regering bör göra detsamma.

Alla människor som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden har rätt att leva i säkerhet, med demokrati och mänskliga rättigheter.  Det är upp till människorna själva att avgöra om det ska vara som en eller två stater. Men om det ska finnas en stat med särskilda rättigheter för det judiska folket, som var tanken i FN-beslutet, då har vi alla ett ansvar för att det också bildas en palestinsk stat.

Därför kräver vi idag inte bara eld upphör – omedelbart och från båda parter – samt att Israels armé lämnar Gaza. Vi kräver också att Israel upphör med ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt häver blockaden av Gaza. Israel måste också omedelbart lämna sin bosättnings- och mur-politik och använda sin militära och ekomomiska styrka till att skapa fred snarare än konflikt med det folk som man ska dela sin framtid med.

Vi välkomnar dagens beslut i FN att utreda om det begåtts krigsförbrytelser i samband med den israeliska militäroperationen i Gaza. Vi kräver också en ökad närvaro av FN med stöd av dess säkerhetsråd, för att skydda och hjälpa civila mot ytterligare övergrepp och för att klarlägga de folkrättsbrott som skett under den senaste veckan.

Vi fördömer samtidigt de antisemitiska övergrepp som följt på olika platser i världen i konfliktens kölvatten. Det judiska folket, dess kultur och religion kan aldrig göras ansvarig för de militära övergrepp och politiska misstag som den israeliska staten gör. Identitetspolitik som blandar samman politik med religion och kultur är alltid fel, och i synnerhet i denna konflikt bidrar det till ökat våld, fanatism och oförsonlighet.

Bli medlem - klicka här!